Rosso di Montalcino 2007 (La Mannella)

Vi har druckit tre olika nollsjuor från Côtes-du-Rhône under de senaste tre veckorna, samtliga har visat upp en sida där den charmiga primärfrukten tagit till reträtt och lämnat plats för mörk russinsötma och alkoholångor. Ingen vidare trevlig utveckling om ni frågar mig. Vi har under samma period smakat en uppsjö toscanska nollsjuor som betett sig på ett helt annat sätt; här har det vankats frisk, pigg frukt i klarröd skrud och en ystert ungdomlig vitalitet. Har 2007-hypen härmed flyttat till Toscana när det nu börjar yras om 2009 i Rhône?

Jag blev nästan tårögd när jag smakade La Mannellas Rosso di Montalcino på Vini d´Italia härförleden. Precis som jag vill ha min sangiovese - ren, pigg och sprittande vital, inget snack om vad man har i glaset eller varifrån det kommer. Vi måste bara förvissa oss om att den presterar lika bra på hemmaplan, inför lördagens shoppingtur då vi bland annat ska besöka importören Le Papillon för första gången.

Skirt ljusröd med klar transparens. Förföriska stråk av sötlakrits, pinje och maraschino. Lätta ljusa frukttoner med moreller och syrliga vinbär i massor, men även en sked körsbärsmarmelad och en försiktig nötanstrykning, som av pistasch, i bakgrunden. Ren sangiovese, som såklart legat på botti, när den är som allra bäst!

Smaken drar mot kombinationen hallon/lakrits, som de där godisskallarna ungefär. Här finns en rejäl fruktkärna och ett fint tanninbett, syrorna är dova men verkar i de rätta registerna. Superbt matvin som tar hand om kalvfärsbiffarna och bönsalladen med bravur.

Det här kostar 105 DKK hos Le Papillon och vi fyller såklart på.

MCMXCVII

M har en uppsättning syd- och mellanitalienska nittiosjuor som han vill dela med sig av. Vi fyller på med en trio från norr medan J och H upplåter husrum, sticker in en amarone i leken samt bjuder på en rasande läcker måltid där en kalvfilé från Hästveda får en sann köttälskares ögon att tåras.

Uppfattningarna om 1997 års storhet i de centrala delarna av Italien har börjat glida isär så det ska bli spännande att se var de här vinerna står idag. Vi har fyra sangiovesedominerade viner från Toscana och Umbrien, en taurasi från Campania, en amarone, en barolo och två viner från Ghemme - samtliga från 1997.

Vi bestämmer oss för att prova halvblint men jag är lite orolig för att de båda Ghemme-vinerna ska bli överkörda av alla de andra kraftpaketen, en oro som dock ska visa sig vara obefogad. Vi börjar med att prova dessa båda slanka atleter från en av Piemontes nordligaste utposter öppet.

Mirasole Ghemme Riserva 1997 från Filippo Prolo är ett jubileumsvin från Carlo Merolli. Info om vinet är inte lätt att finna men en druvblandning på 75-85% nebbiolo och 15-25% vespolina eller uva rara samt lagring på traditionella botti känns som en kvalificerad gissning.

Ett mörkrött vin med tegelbrunt skimmer och god transparens. Ger genast ett mycket mineraliskt intryck med en slags elegant gipstorrhet som trivs med de mogna läder- och ädelträtonerna. En fin dov körsbärsfrukt, sober viol och lite friska stråk av apelsinskal kompletterar och bildar en högst angenäm doftbukett.

Munnen är harmonisk med lugna syror, mogen frukt och god balans överlag. Mycket trevligt och njutbart men peakar nu och är på väg nedåt i utvecklingskurvan.

Ioppas Ghemme 1997 är en gammal bekanting som inte gjorde bort sig när vi provade vertikalt. Traditionellt framställd med 85% nebbiolo och 15% vespolina och två år på stora gamla fat.

Avsevärt ljusare med granatröd kärna och tegelrim. Mycket finstämd nebbiolokaraktäristik där ett floralt kapitel med rosor och liljekonvalj möter upp och lämnar över till jordgubbar och hallon i massor. Otroligt pigg doft som sprider ett mentholskimmer över glaset.

Syrorna är skyhöga och tanninerna har ett lätt fint bett, munnen fylls med friskt kärva toner av lingon och tranbär. Så rent, snyggt och piggt, det här hade definitivt kunnat hävda sig väl i den stundande halvblinda uppställningen.

Första blinda glaset är dovt mörkrött med god transparens. En del fat som håller på att sjunka in och ett hett anslag blir vårt första intryck. Animalitet och mogna moreller sätter fart på tillställningen och får doften att växa ett par storlekar. Stall, skog och körsbärskärnor sluter upp.

Fylligt och med apelsinlika syror piggnar det till ytterligare i munnen, mycket bra! Angenäm balans mellan syror, strävhet och den tidigare, i näsan, lite störande alkoholen. Fin samklang och god vigör, inga tecken på att vika ned sig utan tvärtom fortfarande på uppgång. Jag känner mig säker på att vi är i Toscana, frågan är bara om vi har en ren sangiovese, dvs brunellon, eller Ricasolis Brolio i glaset? Inga spår av cabernet sauvignon och en inte alltför aggressivt modern aura riktar sökarljuset mot Montalcino?

Brunello di Montalcino 1997 (Castiglion del Bosco) Toscanas största egendom på svindlande 1800 ha (nio gånger Monacos yta...) lyckades få fram en bra basbrunello det här året. Hälften nya och resten begagnade barriques har fångats upp relativt väl av frukten. En rejäl och trevlig brunello som borde kunna ha många goda år framför sig.

Nästa vin är fortfarande transparent med en tämligen ungdomlig färg. Här har vi lite svarta vinbär, körsbär, en del rök och varm tjära. Lite fuktiga stenar och seltzerstickiga mineraler kan skönjas bakom en snygg gräddkola- och fudgeridå. Lyxig och förförisk doftbild i källarfixad men likafullt mycket intresseväckande stil.

Kroppen är kraftig och frukten bastant, fast allt är synnerligen tydligt och väldeffat. Oerhört vitalt, helt utan ålderskrämpor med smidiga syror och ettriga smärgelduksfina tanniner, superintensiv och långsamt utvärkande eftersmak. Delar av smakbilden kan få tankarna att vandra iväg till Barolo, eller rent av Campania, men den moderna stilen skvallrar om Toscana. Detta skulle kunna vara ett lyckat exemplar av Ricasolis Brolio.

Casalferro 1997 (Barone Ricasoli) Från början var Casalferro en ren sangiovese för att idag ha blivit ett rent merlotvin. 1997 var första året som man blandade merlot (10%) med sangiovese (90%). Flaskan ser svårt medfaren ut, köpt på ett enoteca i Siena, men innehållet var i prima skick. Mycket läckert vin i perfekt mognadsfas just nu.

Glas nummer tre innehåller ett lätt korkskadat vin. Den unkna mögeltonen svävar hela tiden i bakgrunden men det går att urskilja en anonym körsbärsfrukt med en ganska långt gången mognad. Syrorna är tuffa och tanninerna härjar på rejält. Svårt att ha någon kvalificerad uppfattning om vad det här är. Med tanke på hur Casalferro-flaskan såg ut var det lätt att göra en koppling.

Radici Taurasi riserva 1997 (Mastroberardino) Aah, så synd - mogen aglianico som kan vara så gott. Bättre lycka nästa gång.

Fjärde vinet är desto piggare med skinande körsbärsfrukt, nästan åt klarbärshållet, och en härlig mintprägel som friskar upp. Kyligt, ungdomligt, smäckert och väldigt vitalt. Lätta tjärpustar och mörk floralitet i stil med torkade rosor och lila viol.

Munkänslan är likaledes sval, härligt frisk och mycket intakt. Intensiva men finpulvriga tanniner och finfin syrlighet skänker oss ett skolboksexempel på riktigt läskande barolo som presterar på topp.

Barolo Ginestra 1997 (Paolo Conterno) Monfortebarolo med klass från en av våra favoritbackar och dito producenter. Öppen exponering i rakt söderläge med 25-35% lutning och kalkrik lera bäddar för exceptionellt gynnsamma förutsättningar för nebbiolo som får en sällsynt kraftfull elegans just här. Paolo Conternos ägor är de ostligaste på Ginestra och brukar vara tannintuffa i sin ungdom fast med åren smälter de in så här snyggt. Livselixir!

Vin nummer fem är tätare och mörkare än alla de tidigare glasen. Torkad frukt och ett gäng kafferostade toner för genast tankarna till en amarone men det är något som inte stämmer. Doftpaketet är kärvt och lite oattraktivt i min näsa, ingen harmoni eller karaktär att hänga upp sig på.

Syrorna känns lite sneda och alkoholen slår över en smula. Mörk och kraftig russinfrukt lockar åter iväg gissningarna till Veneto men jag är långt ifrån övertygad. I alla händelser inget vin som jag tänker fördjupa bekantskapen med.

Castello di Brolio 1997 (Barone Ricasoli) När vi provade nollettan nyligen så hamnade jag i Piemonte och den här gången blev det alltså Veneto. Undrar var vi hamnar nästa gång? Blir det en nästa gång? Njaej, inte om jag får bestämma, på tok för trist och klumpigt vin och i stort sett helt befriat från personlighet och karisma. Sånt här klarar vi oss utan.

Vårt sjätte glas känns slutet och maderiserat med äpplig frukt och dammig övermognad. I munnen härskar alkoholhettan och allt känns mycket starkvinslikt. Här borde såklart amaroneklockorna klingat men på något sätt känns det bara platt och skulle liksom kunna vara precis vad som helst eller ingenting alls.

Amarone Costasera 1997 (Masi) Frågan är om det var en dålig flaska eller om Costaseran helt enkelt inte är bättre vid den här åldern? Svårt att säga, jag kan nog tycka att en väl så enkel amarone borde kunna överleva 14 år och ha mera att komma med än så här.

Sista glaset ut bjuder på generöst solmogen frukt och intrikata medicinala toner. Helt andra tongångar än de två föregående glasen, här vankas vitalitet och sprudlande livsbejakning. Mycket frisk och smäcker doft.

Kroppen är slank och fräsch med en diger fruktpelare av ljusrött snitt, mycket läskande och snudd på kvällens bästa matvin. Rent och hederligt med typiskt toscanska syror och lätt piggig tanninstruktur. Kan vara en brunello eller möjligen en torgiano?

Rubesco Vigna Monticchio Riserva 1997 (Lungarotti) Nittiosjuan är sangiovesedominerad med lite canaiolo som utfyllnad och lagrad på botti. Ett mycket trevligt vin i en ärlig och hederlig stil, som gjort för kalla toscanska antipasti. Senare årgångar av Rubesco Riservan har en högre andel canaiolo och har fått sig en vända på barriques.

Sammanfattningsvis en högintressant samling viner med ett par frånfall, korkskador kan man aldrig försäkra sig mot men Brolion och Masi-amaronen höll en flagrant låg nivå. Casalferron var å andra sidan kvällens ögonöppnare, här har sannerligen tiden arbetat för vinet. Hade vi inte provat halvblint är jag rädd att jag hade haft en del förutfattade meningar om just detta vinet så det var en rejäl ödmjukhetsinjektion, såväl som en hoppets gnista för alla moderna italienare man har liggande i källaren.

Ma René Pigato di Albenga 2007 (Vio Giobatta)

Dags att prova pigato för första gången. Druvan är en småobskyr och strikt ligurisk angelägenhet varför man sällan råkar på den. Alla förhandstips talar om höga syror och personlig aromatik vilket inte direkt skruvar ner förväntningarna, att producenten dessutom gör en mycket trevlig vermentino är förstås också ett plus.

Färgen är gyllengul och tämligen intensiv. Doften öppnar upp med grönt te och jasmin men övergår snart i en kraftfull och saltstänkt skepnad med drag av mandel, gummistövlar, diesel, musselskal och syrlig persika. Inte lika äpplig som vermentinon utan mer åt det nötiga hållet, och med mer intensitet och skärpa. Sagolikt vacker doft som får smaklökarna att se fram emot stordåd!

Och de blir inte besvikna. Den läckra sältan bär fram en syrlighet som spelar i alla register och ger en tredimensionell munkänsla som jag sällan upplevt tidigare. Intensiv ljusgul citrus och lätt bittra grapefrukttoner med diskreta toner av rostad kokos och gummi i bakgrunden - alldeles alldeles underbart! Jag kommer återigen att tänka på bio-chenin blanc från Loire fast med en Sancerres uppnosighet - som en blandning mellan en råbarkad sjöbuse med vegamössa och pipa i mungipan och en slick livräddartyp med Wayfarers och hajtandshalsband liksom. Och matmatchningen med grillad lax och kryddig avokado- och potatissallad är inget annat än en homerun.

Skön uppvisning av en rookie i vår vinvärld. Detta är Vios instegsvariant så toppvinet Bon in da Bon har sannerligen en hel del att leva upp till...

Nr 72283

Frem Barbera d´Asti 2006 (Scagliola)

Vi fiskar upp en uddaflaska som köptes för ett par år sedan och därefter blivit liggandes. Scagliolas Frem gjorde en sejour på SB och gick även att köpa hos legendariska Simon Unna i Helsingör när det begav sig, nuförtiden vet jag tyvärr inte hur man bär sig åt för att komma över ett exemplar av denna förnämliga Barbera d´Asti.

Ty förnämlig är just vad den är, den där Frem. Mjuk och fin doftplym med blåbär, lingonsylt, möbelpolish och läder. Man saknar möjligen lite barberabett i frukten, som gärna hade fått vara snäppet friskare och stickigare i mer typisk "d`Asti-anda". Nu har ju vinet fått ligga till sig något extra år vilket förvisso mjukat upp och rundat av det hela en smula och istället stöpt en barbera som är riktigt angenäm att snusa i långa, djupa andetag.

Syrorna är tillstädes och av det något mognare och djupare slaget. Frukten är fyllig och lite mörkare med söta sviskontoner och skogsbär, tanniner finns inte att uppbringa. Läppsmackande gott till pasta al´ragù eller till vad som råkar stå på bordet, ett matvin par excellence.

Ingvar provade 2004:an av Frem i Billigt Vins första bloggpost någonsin.

Amarone 2004-duett

Vi korkar upp två stycken amarone från 2004 för att jämföra stilar och kvalitet. Le Ragoses 16 ha odlingar är de högst belägna i Valpolicella och deras Amarone della Valpolicella utgörs av 60% corvina, 20% rondinella samt 20% övriga druvor som, efter lång maceration (20-30 dagar) och ett inledande år på rostfritt stål, fått ligga till sig 4-5 år på slovenska botti.

Tenuta Sant´Antonios Selezione Antonio Castagnedi består till 70% av corvina, 20% rondinella, 5% croatina och 5% oseleta som fått jäsa i 25 dagar och legat 2 år på nya franska tonneaux.

Amarone della Valpolicella Selezione Antonio Castagnedi 2004 har ett utseende som är mörkt, tätt och dovt djuprött med faluröd periferi. Doften är likaledes mörk, tät och dov med sötlakrits, asfalt, tobak, högoktanig choklad och tunga stråk av torkad frukt. En stor, nästan överväldigande doft, som utvecklas åt rätt håll med lite tid i glaset - friskare inslag av menthol och lite ljusare örtighet lättar upp tillställningen efter ett tag. Storväxt och rejält tilltaget doftpaket med stiltypiska markörer, men i längden klingar de söta Sun-Maidtonerna lite över toppen för min smak.

Ett riktigt muskelpaket med mycket kraft och tydlig alkoholhetta som ger ett eldigt överslag i munnen och med en uppenbar starkvinsaffinitet. Frukten känns sötmogen men aldrig direkt sliskig, syrligheten är ytterst diskret, tanninerna obefintliga och eftersmaken är långsamt avklingande med mörk choklad och orökt cigarr i basen. Ett powervin som har en hel del problem med balansen i både näsa och mun.

Årgång 2007 finns på SB för 249 SEK och heter nr 28002.

Amarone della Valpolicella 2004 (Le Ragose) är djupt rubinrött med lättare tegelskiftningar. Vi bjuds omedelbart en avsevärt ljusare palett med koncentrerad körsbärsfrukt, mycket intensiv med vidöppen målarpyts och penslar i lacknafta. Våldsamt italienskt i sin framtoning med toner som kan återfinnas i de flesta kvalitetsdistrikten, fast här är extraktionen en klar giveaway. Lite torra sidonoter av gips, kalk och slipdamm städar undan all överflödig fruktsötma. En köttigare och intensivare näsa som ändå uppträder smidigare och med mera gracilitet än Sant´Antonion.

Smaken har en helt annan spänst i det här vinet, med smäcker fruktsyra och en del finlemmade tanniner. Kraftfullt? Javisst, men det dansar på tungan och vågen väger jämnt utan överslag. Eftersmaken läker ut långsamt och lämnar en prydlig torrhet efter sig med korinter och kanderad citrus. Det här är en amarone som spelar i en annan liga - mindre imposant men med alla sina beståndsdelar i balans, och rikligt med charm.

Le Ragoses amarone finns hos Carlo Merolli och kostar också 249 SEK.

Etna Rosato 2009 (Tenuta delle Terre Nere)

Bakslag, i form av några centimeter snö, är väl ett vårtecken så gott som något? Nåväl, det mesta har redan tinat bort igen och snart gassar vårsolen åter stint och sätter sprätt på skott och knoppar som otåligt vill spricka ut i blomster och blader.

Efter denna vårystra prolog känns det som stämningen är etablerad för att hinka blek lavajuice från, snart sagt, allas favoritvulkan.

Terre Neres rosato utgörs till 98% av nerello mascalese och 2% nerello cappuccio. Druvorna hämtas från Feudo di Mezzo, Guardiola och Calderara - crunamn som börjar klinga bekant vid det här laget - 700-900 m ö h på Etnas nordliga sluttningar. Musten får en lätt skalkontakt och tillbringar sedan 6 månader på rostfritt stål. Den årliga produktionen ligger runt 10000 flaskor.

Färgen har en snygg blek lökskalston och en livlig lyster. Man kan snabbt konstatera att detta är en rosato med attityd och gott om nerello-karaktär - stenfrukt, friskt syrliga ljusa bär, rabarber, knastrig mineralitet - mycket vital parfym som fångar och förför. Doften har inga av de karamellsöta damparfymtendenserna som gick att detektera i Etna Rosso-nollnian, här talar vi friskhet och fräschör.

Friskt och fräscht är tillika två talande attribut i munnen. Fin citrussyrlighet med både höjd och djup som kickar igång salivproduktionen rejält, ursnygga vulkaniska små mineralutbrott förvandlar munhålan till en pyrande fumarol.

Det här är riktigt läckert och med en betydligt tydligare ursprungskänsla än basrosson från samma årgång, fast utan tanniner såklart. Helgjutet vår- och sommarvin.

Nr 71348

Falanghina 2009 (Corte Normanna)

När drack ni en falanghina senast? Snubblar man någon gång över ett syditalienskt vitt vin så är det gärna en fiano eller greco från Campania eller en carricante eller cataratto från Sicilien. Man har gärna lite fördomar om solbakad fruktsötma och maniska vinmakardesperados som trycker i mängder med ekchips innan de tappar upp sina billiga boxbrygder. Dylika vanföreställningar kommer dock ofta på skam, om man handlar sina viner på rätt ställe.

Vi provar en falanghina från Corte Normanna. DOC:n heter Sannio och ligger 40-50 km rakt in i landet från Napoli, druvorna växer på 250-300 meters höjd och tillbringar 4 månader på rostfritt stål innan buteljering.

En dovt gyllene färg och en doft som domineras av tropiska toner i stil med ananas, passionsfrukt och granatäpple. Örter och gröna äpplen fyller på. Väldans ren och prydlig näsa som till och med bjuder på ett och annat mineralknaster och musselskalssälta.

Syrorna är mycket höga och mineralsältan stämmer in snyggt i eftersmaken. Förbluffande friskt och piggt vin som klarar en klassisk fiskgryta med bravur. Säljs av Carlo Merolli och kostar 75 SEK. Mycket bra köp men det optimala fyndet är fortfarande Villa Martinas Friulano 2009 med sin närmast obegränsade versatilitet och löjligt låga pris.

Vini d´Italia 2011 Köpenhamn

Årets Vini d´Italia gick av stapeln i ett Köpenhamn som börjat rusta sig för att ta emot våren med öppen famn. I år var det Politikens hus vid Rådhuspladsen som stod värd för evenemanget och visade sig fungera väl för ändamålet, även om fjorårets Tivoli-lokalitet nådde en högre trevnadsfaktor. Lördagens lunchpass var välbesökt men utan att förfalla till trängsel, huggsexa eller handgemäng, man kom enkelt till vid alla montrar och besökarna visade upp en föredömlig festivaletikett vilket innebär att man får sitt glas påfyllt, växlar några snabba ord med importören och backar därefter undan så att nästa person kommer fram.

Nivån på vinerna var överlag mycket hög, årgångarna 2006, 2007 och 2008 har ju visat sig vara goda i större delen av Italien, och det geografiska utbudet var snyggt mixat med allt från Trentino-traminer till Etna-nerello.

Det är alltid svårt att hitta det tillvägagångssätt som bäst lämpar sig för den här typen av löpande band-provning - ska man beta av distrikt, druvor och vintyper med någon slags förutbestämd metodik eller ska man satsa på ren freeblowing och bara se vad som händer? Jag satsade på att köra fritt men hämtade lite inspiration för utvärdering från den här gamla FV-posten, som visserligen avser förhållningssätt i ett blindprovningssammanhang, men som kan fungera ganska bra i en så här pass överväldigande situation som faktiskt ett festivalscenario är:

Gillar jag vinet? Varför? Är det framställt med betoning på frukt, terroir eller vinifikation? Oerhört relevanta kriterier som man såklart alltid ska fråga sig men sällan gör.

Anteckningarna blev dock ytterst sporadiska och troligen bara till glädje för mig själv men ett och annat guldkorn/stolpskott kan jag drista mig att delge.

Vi provade en hel flock barbere och översta platsen på prispallen delas mellan Barbera d´Alba Santa Rosalia 2009 (Brezza) och Barbera Sori del Drago 2008 (Brovia). Två riktigt rena och friska viner i en sprittande ljusfruktig stil som spenderat sin uppväxt i rostfritt stål. Suveränt läckra med både charm och djup, Brezzas Santa Rosalia 2009 ska vi definitivt fylla på med - Hustedvin säljer för runt danska hundringen.

En annan charmör var Fattoria Petroios Chianti Classico 2007, ljuvligt sötfruktig näsa som slösar med jordgubbsfrukt och moreller, en höjdarchianti. Riktigt bra rosso di Montalcino finner man i La Mannellas 2007:a, rund, rik och frikostig, det verkar vara hart när omöjligt att gå fel bland de toscanska 2007:orna. Båda dessa finns hos Le Papillon där man också hittar de underbara vinerna från Antichi Vigneti di Cantalupo. Colline Novaresi Agamium 2005 är en enkel och frisk nebbiolo med smäcker mineralitet och riktiga isterspräckarsyror, Ghemme Collis Breclemae 2000 är deras toppvin med en komplexitet och ett finlir som tyvärr inte kommer till sin rätt i mässammanhang - heady stuff though!

Carlo Merolli var på plats och hade gått sin egen väg med ett gäng lambrusco som var ett välkommet uppfriskade inslag. Min favorit blev Stopai 2010 med ymnig frukt och perfekt frizzante som liksom dukade upp en fiktiv picknick mitt framför ögonen på oss, med fågelsång, sval skugga, rutig duk och kycklingsallad - ett absolut måste när vi snart äntrar den långa, avslappnade och smäktande varma vinsommarsäsongen.

Theis Vine visade upp ett starkt sortiment där Bruno Giacosas Valmaggiore 2008, Coppos Barbera d´Asti l´Avvocata 2007 och Accordinis Ripasso 2008 gjorde intryck - tre rejäla, pigga och oförställda matviner av hög klass. Jermanns chardonnay 2009 förbluffade med sin pinot grigio-möter-arneis-aromatik, citrusfriskt och päronsött i en fyllig stil.

Ytterligare en mycket trevlig chianti-bekantskap var La Spinosa vars Chianti Colli Fiorentini 2007 pulserar av mustig syrlighet med en lättjefull frukt som gränsar till frivol, och det skulle bli etter värre: Riservan Prunaiolo 2006 var en särdeles utåtriktad crowdpleaser som tryckte på alla de rätta knapparna och var lätt att älska. Mycket bra grejer som Hustedvin säljer.

Besvikelser som bör nämnas är Cagiorgnas Etna rosso N*Anticchia 2007 som kändes lite väl enkel för att motsvara priset på 369DKK, påminde närmast om en något överarbetad TdTN normale. Monsantos Chianti Classico 2007 presterade bra och kändes igen, trots lite nedtonad etikett, medan deras rena cabernet sauvignon Nemo IGT 2006 var på tok för anonym, skulle i stort sett ha kunnat komma från vilken världsdel som helst. Det första man frågar sig när man får Nemo i munnen är: Varför?

Vad beträffar Foradoris Teroldego Rotaliano 2006 kan jag vidimera Ingvars vittnesmål om en störande bränd ton som jag kopplade ihop med en intensiv fatprägel, synd på ett i övrigt trevligt vin.

Fèlsina Fontalloro 2007 är definitivt värd att nämnas, sagolik sangiovese i extraherad stil men med elegans och närmast fulländad balans. Barolo Giachini 2006 från La Morra-producenten Giovanni Corino var också ett vin som lämpade sig väl i det här sammanhanget.

En annan svår fråga, en dag som denna, infinner sig när man kommer hem och undrar: Vad dricker vi till käket ikväll? Inget italienskt, enas vi om och vips står en Cotes-du-Rhône 2007 från Saint Cosme på bordet. Till den grillpannestekta lammrostbiffen är det väl OK men all sötsliskig frukt, medicinalörter och kraft i munnen slår över en smula, man tröttnar liksom, man vill öppna en barbera...

Andra, och avsevärt mer substantiella intryck från Vini d´Italia kan läsas här.

Barolo Perno 2003 (Schiavenza)

Schiavenzas lyckade nolltreor är välbloggade och i det närmaste sönderkramade av oss vid det här laget. Detta är dock inget som hindrar oss från att ge plats för ytterligare en hyllning. Grannbloggaren Herren tittade nyligen till sin nolltre-trio som saknade Perno i laguppställningen, en manöver som föranledde oss att plocka upp ett exemplar för att undersöka den aktuella statusen hos denna. I kommentarstråden till inlägget lämnades en del värdefull info om Schiavenzas Monforte-parcel som jag helt fräckt kopierar och lägger in här under:

Om Perno (better late than never) : Luciano Pira, Maura Schiavenzas mand, fortæller at Huset ejer en fjerdedel af en hektar i underzonen Perno (Monforte kommunen). Produktionen er på cirka 2.500-2.600 flasker om året. Vinplanterne er ca. 20 år gamle.
Årgangen 2004 og 2005 blev ikke aftappet mens vinen fra høsten 2006 blev frigivet i 2010. Cirka 8% af hele 2006-produktionen har fundet vejen til lageret i Holte.

Vi häller upp och luftar i god tid, Perno 2003 är ljust orangerött med nästan bärnstensgul periferi. Doften är rik på fruktsötma och bjuder generöst på sig i form av bazaarkryddor, jordgubbskräm, läder och spearmint. En kraftfull näsa med mycket pondus och klass. Vi har provat ett par flaskor under hösten som hade mera av mogna buljong- och sojatoner, men den här flaskan stämmer mycket väl in med intrycken för knappt ett år sedan.

Tanninerna är åt det grövre hållet och tar ett rejält grepp om tunga, munhåla och halsmandlar - en rejäl prövning för den icke tannintolerante. Ett sting av alkoholhetta finns i bakgrunden men stör inte direkt, syrorna finns med men dominerar inte. Detta är en charmig och högst vital Monforte-barolo om än med årgångstypiskt oslipad och lite kantig munkänsla.

Återigen en stabil leverans från en av våra favoritproducenter. Sist kallade vi Prapòn för Merlene Ottey för fem år sedan och Pernon för en klok gammal bibliotekarie. Vi förnimmer fortfarande en del glencheck, gungstol, filttofflor och snugga men helhetsintrycket är ytterst livsbejakande och frejdigt. Ingen panik med att tömma lagret, vi uppgraderar härmed från bibliotekarie till Sophia Loren för femton år sedan.

Triss i bra bruksfriulier

Enkla, användbara, rustika och inte det minsta kostsamma. Tre viner som ackompanjerar vardagsragùn, bordsosten eller varför inte en rejäl bit biroldo? Who you gonna call?

Friulano Collio DOC 2009 Fint avstämd gul fruktighet med nektarin, lite ananas och en skön ton av sambuca som bråkar i bakgrunden. Bra fyllighet, fin syrlighet och läcker fräschör. Det här funkar hur bra som helst till feta salume och milda ostar. Carlo Merolli säljer för absurda 40:-/flaskan och berättar initierat om friulanodruvans namnförvecklingar här. Bättre "bang for the buck" är nog svårt att hitta?

Refosco Friuli Isonzo DOC 2006 (Villa Martina) & Refosco Friuli Latisana DOC 2006 (Zaglia) Här har vi ett par riktiga arbetshästar av den lokala druvan refosco. Redan vid första noskontakten berättar de för oss att vi kan glömma alla former av sensoriska sensationer eller invecklade inhalationer - fram med maten! Och till pastan och farsans hemmastoppade salcicce faller det mesta på plats. Villa Martinas variant är något mer aromatisk och örtig medan Zaglias är den med de lite tuffare syrorna som spjälkar fett med ena näven och tämjer sälta med den andra. Det här är den typen av viner som antagligen blir bortsorterade direkt av SB´s inköpare - karga viner med rejäla syror och ren frukt. Viner som går bort sig i provningssammanhang och på mässor men som regerar vid matbordet. Lyckligtvis finns båda hos Carlo för en mycket rimlig peng och hans råd beträffande användningsområde är obetalbart: "drik til alt og gerne solo".

Missa inte olivoljan från Majnoni Guicciardini, årsmodell 2010 är ännu riktigt primär med sitt nyslagna gräs, sina örtiga ängsblommor och en mycket diskret bitterhet långt bak i svalget. Ljuvlig ung toscansk toppolja som ska ätas som den är, med gott bröd allena, och medan den är kvar i sin oskuldsfulla fas. 169:- för 0,75 l, också hos Carlo Merolli.

Barbera, som det smakade förr...

Bakåt är det nya framåt. Alltmedan moderniseringsstormen blåser över, har 2000-talet kommit att bli en gradvis helomvändning för många vinodlare i Piemonte. Åtskilliga är de som har varit och nosat på barriques och låtit sig förföras av höga poäng i olika guider i takt med att deras viner blivit mer och mer sötfruktiga och extraherade.

Två namn som däremot oförtrutet stått likt stadiga fyrtorn med sökarljuset fixerat på tradition, autencitet och traktsidentitet är Bartolo Mascarello och Giuseppe Rinaldi - två arketypiska Barolopartisaner, som tillsammans med Teobaldo Cappellano och Giacomo Conterno, tillhör de absolut mest respektingivande namnen i Piemonte, eller för den delen vinvärlden överhuvudtaget. Ikväll ska vi prova Barbera d´Alba à la Bartolo e Beppe av 2006 års modell, och vi skippar blindbocken - med sådana här viner i glaset ska man min själ veta vad det är man njuter.

Barbera d´Alba Vigna San Lorenzo 2006 (Bartolo Mascarello) 2006 är Maria Teresas andra "egna" årgång sedan Bartolos frånfälle i mars 2005. Faderns modus operandi är intakt bevarat men en del gamla botti har bytts ut mot nya under de senaste åren. Barberadruvorna växer i den gamla kyrkogården San Lorenzo i Cannubi.

Dovt rubinrött och tämligen tätt. Redan i flaskmynningen seglar det upp en distinkt puff av renaste bigarråparfym. I glaset finns det gott om pigg körsbärsfrukt i centrum som frotterar sig med nagellack, terpentin, hasselnöt, maraschino och frisk menthol. Rikt och generöst bjuder det ut sig utan att förfalla till lättsinne. Ett synnerligen eteriskt kraftpaket med gott om karaktär och elegans.

Utsökt stramhet med knivskarpa syror och en söt pelare av klarröd bärfrukt omgärdad av pepparmynta, ett saftigt, läskande och samtidigt intensivt och kraftfullt smakpaket som man sväljer glupskt i stora klunkar. Garvsyrastrukturen är inte oäven utan biter till lite på tandkött och kinder. Att barbera kan vara så här gott...

Barbera d´Alba 2006 (Giuseppe Rinaldi) Borgmästarsonen Giuseppe har, vid sidan av sina fyra hektar nebbiolo, dryga två hektar i Barolo och Novello med freisa, dolcetto, ruché och barbera. Druvorna till den här barberan har förmodligen inte växt långt från Mascarellos San Lorenzo-frukt. Lagringen har givetvis skett på stora, begagnade botti.

Medeltätt med en mörkare ton som drar mot lila. Även här sätter doftkavalkaden igång bums med stora fång av friska örter, plastic padding, sötlakrits och en lite mörkare bärfrukt. Frukten känns lite mjukare och mineraliteten är mer framträdande med blöta stenar och kritdamm. Supereleganta stråk av calvados utvecklar sig efterhand i glaset.

Munkänslan är avsevärt mer avrundad med utmognad syrlighet som känns lättare och inte lika bettig som Bartolo-juicen. Fruktkroppen är voluminös och diger men samtidigt smäcker och gracil. Detta är också ett stort vin med fantastisk munfyllnad och som troligen befinner sig i ett snäppet mognare stadium.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi har druckit storhet ikväll. Och till ett synnerligen överkomligt pris - Mascarello-barberan kostar €19.90 och Rinaldin €14.90 hos BaroloBrunello.com. Extremt mycket njutning för slantarna - f-n vet om inte Mascarellon var den bästa barbera d´Alba jag någonsin druckit.

Aimoné Vermentino di Albenga 2007 (Vio Giobatta)

Det var faktiskt Etna-domptören Frank Cornelissen som berättade för oss att om han finge börja om från början så skulle han odla vermentino i Ligurien istället. Detta har väckt vår nyfikenhet för liguriska viner i allmänhet och vermentino i synnerhet, men det tillgängliga utbudet här hemma är ju inte direkt imponerande, dock finns en och annan sardisk tolkning av druvan att tillgå. Vi har trots allt fått korn på en ligurisk bio-variant i beställningssortimentet från producenten Giobatta Vio i Bastia d´Albenga som vi måste prova.

Albenga ligger tämligen rakt söderut från Piemonte och Langhe sett, familjen har odlat druvor och oliver på dessa ägorna sedan urminnes tider, men bara framställt eget vin sedan 2000. Man odlar biodynamiskt och har, förutom vermentino, även ett par olika pigato i portföljen.

Vi har lagat läcker rimmad torskrygg med ärtpuré och fänkålsallad, faktiskt en klockren smakkombo från det, i det här sammanhanget, lite otippade TV-programmet Go´kväll.

Aimoné är ett ljusgult, lite lätt slöjigt vin. Doften öppnar upp direkt med en läcker palett bestående av svarta oliver, varmt däckgummi, diesel, citronzest och mogna golden delicious - känns ungefär som lika delar mogen Mosel-riesling och Vouvray-chenin blanc. Härligt sammansatt doft som utvecklas hela tiden och är svår att slita sig från.

I munnen möts vi av en oljig textur och en hög syrlighet med en solid fruktkropp i mitten som möter upp. Bra fyllnad, oklanderlig balans och lång eftersmak med finstämd citronsyrlighet. Inte absolut matkrävande trots sina höga syror, här finns så mycket ryggrad att det står för sig själv. Väldigt intressant, egensinnigt och framför allt njutbart vin. Mersmak härmed väckt!

Nr 72282

Recit Roero Arneis 2009 (Monchiero Carbone)

Monchiero Carbone är kända för att göra riktigt bra Roero Arneis. Vi gillade verkligen cru-arneisen Cecu d´la Biunda 2009 häromsistens och tänkte prova lillebror Recit 2009 innan vi fyller på depåerna.

Recit (lille kungen) hämtar druvorna från 10 utspridda hektar i Canale, Vezza och Priocca. Arneis är en snabbmognande druva som snabbt tappar syran vid för hög mognadsgrad, så för att bibehålla den sköra syrligheten igenom vinifieringsprocessen hoppar man över malo och lagrar enbart på stål.

Väldigt skirt ljusgul med nätta grönstick. Man kan knappast läsa en arneis-smaknot utan att päron är det första doftintryck som nämns och så är även fallet med Recit. Mogna sockerbitsöta augustipäron och syrligt friska gröna små äpplen fyller fruktkorgen. Bedårande rent och oskuldsfullt men likafullt fruktintensivt och aromatiskt med seltzerporlande puffar som liksom accentuerar och drar ens uppmärksamhet till mineraliteten.

Tämligen fokuserad mun med markerad syrlighet som glatt låter sig klädas i päron, mango, nektarin och ett uns grapefrukt. Mycket friskt och med en lätt sälta i bakgrunden som får tankarna att sväva kring en rejäl balja cozze vesuviano eller varför inte spaghetti alle vongole.

Lite kortare och mindre fyllig men mer distinkt och läskande än Cecu d´la Biunda. Mycket bra och härmed utnämnd till husets arneis!

Nr 71984 i BS och kostar 139 SEK.

Bordeaux on a budget

Vi har inte riktigt kommit att begripa oss på grejen med Bordeaux under de tio år som vårt vinintresse sträcker sig över. Vi har förstått så mycket att allt verkar börja och sluta där, och att det finns människor som närmast tillber de riktigt flotta slotten likt gudomliga monument och betraktar vinerna därifrån som de åttonde underverken.

Vår erfarenhet av distriktet är synnerligen begränsad - en del Munskänksprovningar där området varit i centrum har passerat revy genom åren och ett antal kursviner har vi provat på. Somliga har varit av högre klass och av anständiga årgångar men inte lämnat några särdeles bestående intryck.

Vi köpte Gute Weines Bordeaux 2005 Starter Kit för att få chansen att prova vad som erbjuds i prisklassen €15-30 ett omtalat bra år som 2005. Första halvan av lådan provades för halvannat år sedan, återstående 6 flaskor kollas av halvblint ikväll, med en insprängd joker i form av Ricasolis Rocca Guicciarda 2006 för att vi inte ska kunna slappna av fullständigt.

Noterna blir av det kortare slaget då det inte var en särskilt upphetsande eller inspirerande samling viner vi hade på bordet.

1. Ett nästan bläckblått, mycket tätt vin. Svarta vinbär, rostade fat och lite pennväss. Rikligt med kryddor och en klädsam mineralsälta i doften. Lite vasst och kantigt men väldigt fylligt och med en slags pampig stiltypicitet där lite lingonblad och en aptitretande restbeska ska visa sig resultera i kvällens mest intresseväckande helhetsintryck.

Ch. du Retout Cru Bourgeois 2005 (€14.95) - Haut Medoc

2. Rejält med söta vaniljtoner och lite reduktiva drag till att börja med. Blåbär, hallon, plommonsylt och mandel. Lättare i munnen än i näsan, avrundade fruktsyror med plyschiga tanniner, viss lätthet i eftersmaken. Tämligen platt och enkelt.

Ch. La Grave Figeac Grand Cru 2005 (€29.95) - Saint Emillion

3. En del grönstjälkiga drag som får det här glaset att stick ut en smula. Kött och lite annan trulig animalitet, dyr damparfym, apelsinmarmelad och likörinlagda körsbär utgör den något egensinniga doftbasen. Schysst balans med dova, mörka syror och bettiga tanniner som mynnar ut i en medellång eftersmak. Kul, men udda representant.

Ch. Pontac Montplaisir 2005 (€19.95) -Pessac Leognan

4. Eter, tandläkarmottagning och intensiv körsbärsfrukt. Kraftfull doft i ljusröd dress och en del snygga fat i kanten. Körsbären och kärnorna är väldigt framträdande och får oss att misstänka att vår italienare har smugit sig in här. Munnen är dock alldeles för len och snäll, detta är en smooth operator som inte gör något väsen av sig. Rocca Guicciarda 2006 har en tuffare struktur än så här. Skön näsa men hejdlöst menlös mun.

Ch. Gaudin Cru Bourgeois 2005 (€23.95) - Paulliac

5. Kryddigt med en mörk frukt, rejält med nyrostat kaffe och vaniljsocker - identitetslöst på många sätt. Bra fyllighet och harmoni i munnen men helhetsintrycket känns superstylat i förtvivlad ängslan att slipa bort alla vassa kanter. Trist.

Ch. Clauzet Cru Bourgeois 2005 (€22.50) - Saint Estephe

6. Ännu en sötfruktig, vaniljpräglad och plommonspäckad representant. Inte utan klass och pondus men fruktansvärt tråkigt - man känner sig som enda sjuåringen på festen bland en massa vuxna. Sitt still och rör inget!

Ch. Bellegrave 2005 (€29.95) - Pomerol

7. Ett gäng destillerade toner i form av rom och cognac öppnar upp. Mandelmassa och moreller dyker fram så småningom. Strävhet och medelintensiva fruktsyror i bra balans med en behaglig munkänsla som resultat. Här kan vi nog tänkas ha en internationaliserad Chianti i glaset?

Rocca Guicciarda Riserva 2006 (139 SEK) - Chianti Classico

Kvällens slutsats är att det enda av ovanstående viner vi kan tänka oss att köpa igen är det billigaste: Chateau du Retout 2005 som var angenämt till älgtjälknölen och kändes traktstypiskt med sina tydliga cabernetmarkörer. Ricasolis riserva smälte väl in i sammanhanget och var inte helt självklar att peka ut vilket väl får betraktas som ett gott betyg; vinmakarens intentioner tagna i beaktande...

Monsanto Riserva 2007 & Querciabella 2007

En ytterst samstämmig hyllningskör (här, här, här och här) bygger onekligen upp förväntningarna på Monsantos Riserva. Etiketten är en av de lökigare vi sett på länge - väcker barndomsminnen hämtade från nonnas finrum där en dammig solblekt sidengobeläng utgjorde blickfånget, med rikt ornamenterade onyxkandelabrar och en mässingsskål breddfylld med plastfrukt som matchande accessoarer.

FV sparrade med Fèlsinas baschianti men vi går på elegans och låter en Querciabella ikläda sig rollen som antagonist, vi har provat nollsjuan tidigare och gillade skarpt. Hustrun har örnkoll på flaskorna och låter mig prova halvblint. Sekonderna lämnar ringen...

Glas nummer ett innehåller ett skirt och transparent vin i en vackert ljusrubinröd nyans. Doften formligen stegrar sig ur glaset med sprittande bärfrukt, frisk grönörtighet, varm cykelslang och sötlakrits. Trots sin ymnighet ger det ett mycket rent och piggt intryck, massor av frukt och charm som framkallar ett brett leende på ens läppar.

Munnen möts av ganska stringenta syror som vallar fram den yppiga bärfrukten ihop med lakrits och en lätt mineralsälta. Skönt helhetsintryck med gasen i botten och en lång sirlig svans.

Jag skulle bli förvånad om det inte är Monsanto Riserva 2007 som befinner sig i första glaset.

Glas nummer två är lika skirt och transparent fast en nyans mörkare. Doften känns åtskilligt mer återhållen i första sniffen. Det här vinet har ett helt annat uttryck trots att sangiovesemarkörerna är desamma: yster körsbärsfrukt, örter, stråk av tjärpapp och en mineralisk bädd av salmiak. Nivåerna i doftkompositionen andas dock lite mer elegans, eller lite mer "klass" i avsaknad av ett bättre ord, jämfört med den generösa och utåtagerande Monsanton.

Munnen präglas av strikta skaltanniner och stramare syrlighet - ett fastare handslag liksom. Inte lika fruktfokuserad utan något torrare och mera mineralisk, eftersmaken är klart kortare. Det här stämmer mer överens med mitt minne av Querciabella 2007.

Två riktigt högklassiga Chianti Classico från guldåret 2007. Monsanto var en alltigenom trevlig bekantskap - ett mycket angenämt, charmigt och personligt vin som gör sig särskilt bra i provningssammanhang. Finns i BS - nr 71654 och kostar 199 SEK.

Bredvid Monsanto framstår Querciabella som ett mera stramt och mineraltorrt vin, vilket inte är hela sanningen. Querciabella 2007 är en mycket solid Chianti i total balans - ett komplett vin i min mun och näsa. Finns också i BS fast i årgång 2008 - nr 94642 där det också kostar 199 SEK, Atomwine tar 129 DKK.

Näsknäpparsvit

Vi är hembjudna till B och ska prova en kvartett helblinda glas som kommer att justera upp vår ödmjukhet ytterligare ett par storlekar, ska det visa sig.

Första glaset är riktigt ljusgult med grönstick. Doften är ren och fräsch med grön citrus och ett diskret sött anslag av tropisk frukt - ananas, mango och litchi. I munnen noterar vi höga syror som är åt det lätta och trivsamma hållet, mellanregistret känns lite utspätt men friskheten är intakt. Knastrig mineralsvans som är kort och snäll. Allt som allt ett trevligt bistrovin som inte gör så mycket väsen av sig, men nog kan tänkas fungera till det mesta i skaldjursväg som kräver ett friskt vitt.

Vi kommer osökt att tänka på österrikisk grüner veltliner.

Cortese dell´Alto Monferrato 2009 (Castello di Tagliolo) Cortese har vi i och för sig druckit många gånger tidigare, men vi skyller på att det är en ganska anonym druva. I sina bästa stunder brukar den kunna förmedla mineralitet och citrusfruktighet på ett elegant sätt. Castello di Tagliolo är ett gammalt slott i närheten av Ovada, Piemonte som odlar dolcetto och cortese.

T H Vinimport i Köpenhamn säljer men har dessvärre ingen hemsida.

Glas 2 och 3 har båda en mogen aura över sig. Tvåan känns oerhört harmonisk med söta plommon, blåbär och blyerts - tydliga cabernet sauvignonmarkörer i min näsa. Smaken är mörkfruktig med sammetslena tanniner, stor och kraftig men i fin balans. Mycket elegant helhetsintryck.

Tredje glaset är ganska mörkt med ljuvlig svamp och örtig buljong tillsammans med söta bigarråer och målarpyts. Allt sitter på rätt plats i munnen med perfekt avrundade tanniner som matchar fruktmognaden föredömligt. Riktigt bra grejer!

Vi är övertygade om att cabernet sauvignon är inblandat i glas två - men varifrån? Vi säger Bordeaux, bara för elegansens skull. Trean vill jag ha till en mogen nebbiolo - mitten av 90-talet - från en modern producent med barriques och rotofermentorer.

Paul Sauer 2004 (Kanonkop) och Castello di Brolio 2001 (Ricasoli) Sydafrika och Toscana således, bra viner från välkända producenter i goda årgångar. Två mycket trevliga och stiliga viner i perfekt mognad. Att missta en Chianti-nolletta för en Barolo-nittiofemma är dock inte OK...

Castello di Broglio 2001 finns i BS, liksom Paul Sauer 2006 och 2007.

Fjärde glaset är beckmörkt och helt ogenomskinligt. Doften är fantastiskt rik med torkade fikon och lätta russinanspeglingar i fonden. De volatila dragen är subtila men oljefärgen lever kvar länge i näskanalerna. Intensiv frukt i mörkaste dress med björnbär, körsbär och blåbär i centrum. Faten känns dyra och är vackert inkorporerade i helheten - utomordentligt komplett doftupplevelse. Balansen är god trots en ganska tuff syra men tanninerna känns mjuka och polerade, eftersmaken är längre än lång och verkar aldrig vilja ge sig.

Fikonen, russinen och intensiteten leder tankarna till en riktigt bra amarone av ganska moget snitt.

Ai Suma Barbera d´Asti 2004 (Braida) Druvorna till toppvinet från Braida får hänga kvar ett par veckor extra, tills de börjar torka ut en smula, därav russintonerna och den höga alkoholnivån på 15,5%. Mycket läckert vin som är fullt njutbart nu men nog kan ligga till sig ett bra tag till. Toppklass!

Vi har tagit med oss en Rkatsiteli från Pheasant´s Tears, ett georgiskt vin som framställts helt enligt traditionella principer - läs mer om Pheasant´s Tears här och här.

Färgen är bärnstensgul och vinet är skinande klart i glaset. Doften bjuder på aprikos, persika och tobak - välkända toner i långmacererade vitviner. Tanninerna är framträdande och limmar fast sig på tandköttet, syrorna är dämpade men bidrar till en viss friskhet. Ett vin som nog passar till kraftiga buljongbaserade soppor med en rejäl bit högrev. Superrustikt och med en genuin känsla, men en smula anonymt trots alla de ursprungliga attributen. Vi finner ingen tydlig druvidentitet som liksom överröstar framställningsmetoderna. Väl värt att prova trots allt - nr 71897 i BS.

Barolo Broglio Riserva 2004 (Schiavenza)

En snabb titt bakåt i arkivet ger vid handen att vi hittills i år inte druckit en enda barolo. Tid för bot och bättring med andra ord.

Vi har köpt på oss av Schiavenzas Broglio Riserva 2004 men inte smakat ännu, Prapò Riserva provades innan jul och byggde då upp förväntningarna rejält för rotebrodern.

Broglio är en mycket liten vingård, inte långt från downtown Serralunga, som sträcker sig bort till Ornato. Vinerna härifrån brukar kunna bli rejält eleganta när året varit bra, och 2004 får väl utan omsvep anses vara ett sådant. Vi häller upp på karaff och kör iväg och handlar.

Medan lammytterfiléerna gottar till sig med bankad rosmarin, citron och lite vitlök så tar vi oss an den numera lätt luftade Broglio-riservan. Synnerligen mörkt sidenröd med nästan svarta reflexioner ståtar den i glaset. Vi kan konstatera att vi har att göra med ett vin som bjuder på sig själv och lättar på förlåten - intensiv stenfruktsparfym, amarena och möbelpolish. Körsbärsfrukten är verkligen koncentrerad och omgärdas av smäckra stråk av solvarmt shingeltak, gipstorr kalkighet samt muskot och andra delikata krydderier. Detta är mycket kraftfullt men samtidigt nobelt och elegant.

Tanninstrukturen är ung, på gränsen till minderårig, och ettrig med en förmåga att liksom klamra sig fast på tandköttet och hugga tag i kinder och munhåla. Syrorna täcker hela registret från den zingiga diskanten till ett orangetonat citrusspektrum i mellanregistret. Eftersmaken är imponerande lång och majestätisk. Visst är det på tok för ungt att dricka nu men det bringar helt klart en fetischistisk njutning redan idag - så välkomponerat och strukturerat med en mycket ljus framtid framför sig.

Prapò-riservan var mer försynt, proper och subtil medan Broglion är mäktig, extrovert och distinkt - Prapò är Dave Brubeck medan Broglio kan liknas vid Keith Jarrett.

Broglio Riserva 2004 är en barolo som lirar i den absolut högsta ligan, en av de mest kraftfulla unga riservorna vi någonsin smakat och som samtidigt strålar av elegans och balans, dessutom kommer den bara att bli bättre och bättre under de nästföljande decennierna.

Carlo Merolli säljer både Prapò och Broglio Riserva 2004 för 299 SEK - två väldigt olika barolo och i båda fallen kopiöst mycket vin för pengarna!

Collemura Rosso Piceno 2008 (San Savino)

Igår provade BV-Ingvar San Savinos Rosso Piceno Superiore Picus och hade invändningar rörande alkoholöverslag, obalans och brist på syror. Vi råkar ha den enklare Collemura, från samma producent, liggandes så en påsyn känns mer eller mindre relevant.

Sangiovese och montepulciano som fått ligga på stål och cement, enligt producenten. Mycket tät och mörkröd vätska med en söt körsbärsprofil i första sniffen. Det faktum att ek inte ska vara med i bilden förbryllar, här är nämligen en hel del bruna kryddor och vanilj som stångas med frukten. Ganska kraftig och framfusig i nosen.

Smaken domineras av den mörka och sötmogna frukten som leds till altaret av lite träiga tanniner och en lätt, inte oattraktiv, beska i botten. Kraftfullt och rustikt men nog spökar det lite ek i munnen också? Syrorna är definitivt i det lägre registret även i den här brygden, ger intryck av en varm årgång. Eftersmaken har lite Macallan-vibbar med sötma och gamla sherryfat som ligger kvar länge på tungan.

Vi köper dock hellre den fräscha Terrana från Abruzzo nästa gång vi blir akut sugna på montepulciano.

Nr 71993

Dolcetto d´Alba 2006 (Giuseppe Rinaldi)

Etiketten ser ut att vara tillverkad av pergament hämtad från dödahavsrullarna. Med typsnitt, färgsättning och sirliga harpor som formligen basunerar ut att: i den här cantinan har minsann tiden stått still - och det är vi stolta över!

Giuseppe Rinaldi tillhör de riktigt stora personligheterna i Barolo, en före detta veterinär som gått och blivit sinnebilden av en äkta barolista. Han förfasar sig över odlad jäst och de kliniskt rena laboratorierna i vilka dagens moderna viner framställs - Rinaldi-källaren är i stort sett oförändrad sedan fadern Battistas dagar. Il Citrico vurmar, förstås, för naturjäst, lång maceration och lagring på riktigt stora och slitna botti - viner som är trogna sitt ursprung. Fint sammanställd info om Beppe Rinaldi hittas här och Do Bianchis sköna besök i cantinan här.

Ikväll ger vi oss på Rinaldis dolcetto och får ett tätt, dimmigt och rödbetsrött vin i glaset. Vi kan omgående konstatera att vi har att göra med en komplex dolcetto, fullmatad med karaktär. Torkade rosor, riktigt mörk och mogen körsbärsfrukt, lakrits, skokräm och ett svagt drag av terpentin utgör stommen för doftpelaren. En salmiakanstruken mineralitet bidrar till ytterligare djup i aromatiken. Ett utomordentligt vin att bara vällustigt sitta och sniffa på.

Munnen möts av en torr, finpulvrig strävhet och myndiga syror som fyller ut varenda vrå. Frukten är köttig och nästan tuggbar med diskret sötma i kärnan, utfyllande men ändå synnerligen läskande. Helt annan stil än, exempelvis, Roagnas som är mera oxidativ och mjuk - det här är kraftfullt och fokuserat. Nollsexan är perfekt mogen just nu men klarar garanterat flera år till på rygg.

Ljuvlig old school-dolcetto som skall drickas och snusas med andakt!

Kostar €12.90 hos Stefan Töpler.