torsdag 23 juli 2015

Besök hos Giulio Viglione


 Det snackas en hel del om Giulio Vigliones viner, i alla fall bland andra vinmakare i Piemonte. Vi har hamnat i diskussion om hans unika, rena, ursprungliga, eleganta, eteriska men samtidigt bondskt rustika barolo-uttryck med flera av de hippaste och bästa producenterna på sistone. Det är dock inte så lätt att snubbla över de här grejerna och vår enda erfarenhet av vinerna innan vårt besök är en barolo 2004 drucken på eminenta vinbaren Taste’vin i Asti. Låt oss säga att den flaskan lämnade oss långt ifrån oberörda.

Vi har tänkt hälsa på i flera år men det har inte klaffat, förrän den här gången då vi äntligen fick kontakt och blev inbjudna till besök i den gemytliga cantinan som ligger mitt i Bussia Sottana, mellan Fenocchio och Franco Conterno i backen, precis ovanför Luciano Sandrones komplex. Giulio Viglione har 5 hektar i Bussia och Cannubi men arrenderar numera ut 3 av dessa och brukar alltså bara 2 hektar själv – dolcetto, barbera och nebbiolo på småplottar beliggandes i huvudsak i Bussia. Allt arbete utförs förstås hantverksmässigt with a capital ”H”, vinmakningen är supertradionell bland annat med lagring på över 100-åriga akaciabotti och 25-30 dagars maceration. Svavlingen är minimal – totalt vanligen mellan 20-30 mg/l – och han använder såklart ingen tillsatt jäst.

När vi anländer Azienda Agricola Carlo Viglione en riktigt het dag i början av juli, möts vi på uppfarten av Giulio med hälsningsfrasen: ”Salve! Välkomna till Langhes minsta cantina!”, nästan lite urskuldande. Det är ingen hemlighet att han smått desillusionerad gett upp mer än hälften av sina marker för att han tycker det är för mycket slit och hart när omöjligt att få betalt för sina grejer vad de egentligen är värda. Det fanns en tid när han lastade sin lilla lastbil och körde runt och sålde vinerna själv, till enoteche och restauranger. ”Idag säljer jag rubbet till distributören Triple ”A” i Genova, gud vad det sparar mig mycket jobb, tid och huvudbry.”


Giulio berättar att han under många år sålde ansenliga mängder av sin barolo på damejeanne till gode vännen Teobaldo Cappellano, vin som denne sedermera använde för att tillverka sin legendomspunna Barolo Chinato. 2004 var sista årgången han hann köpa, samma årgång som vi drack på vinbaren i Asti, en episk barolo som egentligen var på tok för god för att krydda sönder med kinin och 21 andra örter men förmodligen ett mycket lönsammare alternativ för Cappellano än att använda sin egen. Och säkert en bra affär även för Giulio, som verkar nöjd och nästan lite hedrad över att han fått leverera.


Vi ojar oss lite över värmen och frågar om han tror det blir ett nytt 2003 i år? ”Hoppas det! Det får inte bli lika kallt och blött som ifjol. Nebbiolon fixade sig nog på slutet med hjälp av den långa hängtiden men barberan och dolcetton blev helt kassa. Vi brukar lyckas mycket bättre de heta och torra åren, även om 2003 förstås var extremt.” Säger han och går och hämtar en oetiketterad flaska som han genast öppnar och häller upp. ”Smaka och säg om ni tycker det är gott.” Det är väldigt gott. Stort i både näsa och mun, ganska mitt i krysset mognadsmässigt med fascinerande struktur, djup mörk frukt och lagom tillslipade tanniner. Lång eftersmak som ligger och dallrar ett bra tag i munhålan. ”Det är min Cannubi från 2003”, och det är bara att hålla med om att varma år inte förefaller vara några större problem för honom, även om mognaden naturligtvis är lite längre gången än vad som vore fallet ett svalare år.


Vi provar dolcetto och barbera från 2013 som båda är precis som man vill ha dem - rena, stringenta, saftiga, unga, nästan kvillrande, skrikandes efter en ost- eller korvbit. Den blålila frukten är superkoncentrerad i båda flaskorna; "2013 blev allt bra, ett år som de flesta av oss odlare gillar bättre än 2010, kanske för att dolcetto och barbera blev så fantastiska." Giulios dam Rose ansluter efter en stund, det är bland annat hon som ritar etiketterna som ju är lite speciella för den här typen av traditionella Langhe-viner - inga harpor, vapensköldar eller snirklig skrivstil så långt ögat kan nå. Man noterar omedelbart att paret är av det där sällsynt harmoniska slaget och ger närmast intrycket att vara nyförälskade: "Vi har varit tillsammans i trettio år men vi är fortfarande för unga för att gifta oss" säger de med en mun.


Men det är ju när Giulio öppnar sin barolo 2010 som alla bitarna liksom faller på plats. Det här är en barolo som är fantastiskt rolig att dricka. Det här handlar om glädje, harmoni, balans, lite bus och mycket sinnlighet. Inte mycket till djupsinnigheter, ingen dissonans någonstans, ingen tyngd eller tråkiga förpliktelser. Inte ett vin som inbjuder till nagelfarande om struktur, längd eller lagringspotential - även om det naturligtvis kommer att kunna överleva de flesta av oss. Det här kan vara en av mina bästa barolo någonsin, i varje fall den absolut roligaste att dricka.

Etiketteringsmaskinen - en kastrull med lim, en pensel, ett par ihopsnickrade trekantslister, ett urdrucket glas vin - voilà!

När vi ska gå säger Giulio: "Hoppas ni inte vill köpa någon barbera eller dolcetto, vi har bara precis så att vi klarar vintern själva." Som tur var hade han i alla fall lite barolo att sälja.
Två av Langhes mest älskvärda människor som gör några av de mest älskvärda vinerna, har vi sett det där sambandet förut?

onsdag 15 juli 2015

Besök hos Lino Maga


Jag hade väl i ärlighetens namn inte tänkt skriva något blogginlägg om vare sig våra druckna flaskor Barbacarlo den senaste tiden, eller ens om vårt besök hos Lino Maga, trots att samtliga dessa upplevelser, var för sig, tveklöst kvalificerar sig bland våra största vinkickar någonsin. Tiden räcker sällan till och inspirationen som krävs för att skriva långa utläggningar tryter allt som oftast numera – ett utbrett syndrom som för övrigt verkar slagit till förbluffande synkront i den svenska vinbloggosfären. Men när vi igår kväll åter igen drog korken ur ännu en relativt ung flaska Barbacarlo kände jag ett liksom obetvingligt kall att plita ner några rader om den här förtrollande, betagande ambrosian, platsen den kommer ifrån och inte minst om den högst fascinerande personen bakom vinet.

Vi gör en utflykt cirka 15 mil österut från vårt basläger i Basso Monferrato. Vi ska till Broni, lite söder om Pavia, där Ticino flyter samman med Po och där Apenninerna liksom sjunker undan och lämnar över till Val Padana – Poslätten – som intressant nog egentligen inte är en ursprunglig del av den Apenninska halvön utan ett inkilat lågland mellan Alperna och Apenninerna med ett för breddgraden ganska speciellt klimat som ofta innebär varma, fuktiga somrar och relativt kalla, likaledes fuktiga vintrar. Den absolut sista kullen, med utsikt över det flacka landskapet, heter Barbacarlo.




Vi har kommit till Oltrepò Pavese i Lombardiet fast något av det första som Il Cavaliere Lino Maga påpekar, när han tar emot oss i sin gamla cantina inne i centrala Broni, är att det här området tidigare tillhörde Piemonte och fortfarande gärna kallas för Il vecchio Piemonte Orientale – det gamla östliga Piemonte - av honom och hans generation. ”Lombardia är mest finans och industrier, inget område där agrar kultur har någon given plats” tycker han. Min fru, som inte varit med och hälsat på hos Lorenzo Accomasso, säger; för att liksom försöka charma denne mycket timide, lågmälde och eftertänksamme gentleman: ”Det är första gången jag träffar en Cavaliere” varpå Lino Maga replikerar: ”Asch, jag är bara en bonde – contadino”. Han hade tidigare titeln Commendatore men uppgraderades nyligen till Cavaliere för sina omfattande och förtjänstfulla insatser för att värna traditionell italiensk vinproduktion – en Ordine al Merito della Repubblica som alltså även tilldelats Lorenzo Accomasso, som för övrigt är årsbarn med Lino Maga och har ungefär samma antal egna årgångar under bältet, det vill säga 57-58 stycken. När vi frågar honom om vad han tycker om Accomassos viner förstår han inte vem vi pratar om, ”Beppe Rinaldi och Bartolo Mascarello gör bra barolo”, säger han.

Den gamla cantinan som varit i familjens drift och ägo sedan 1886 ligger mitt inne i Broni, som storleksmässigt ligger på gränsen mellan att kallas by eller stad. När vi kliver in möter Lino Maga oss med en cigarett i handen och under tiden vi är här skulle jag gissa att det går åt åtminstone ett halvt paket, även under tiden vi provar vinerna. ”Ja, jag röker. Sådan är jag” låter han oss veta, ”Ett bra vin ska kunna rensa upp en rökares mun”.

Förutom Barbacarlo gör han ett vin som heter Montebuono, från en annan kulle, druvsammansättningen är ungefär densamma i de båda vinerna – cirka 50 % croatina, 30 % uva rara och resten uvetta, fast i Montebuono finns dessutom runt 10 % barbera. Allt arbete i vingården och i cantinan är ultratraditionellt och ursprungligt; ”Jag gör nog vin ungefär som man gjorde för 2000 år sedan”. Detta är också något som är högst påtagligt när man smakar på de här vilda, bångstyriga, men också djupa, fängslande och tankeväckande vinerna. Det förekommer i stort sett alltid en andra jäsning på flaska så ett rejält pys är att vänta när man drar korken, till och med ur den 83:a som snart ska öppnas vid bordet. Likaledes brukar det vara rejält med restsocker i de här vinerna, något som kan upplevas påfrestande för många då de flesta nuförtiden ju är vana vid helt utjästa rödviner. Restsockerhalten varierar stort mellan årgångarna, vissa år är vinet nästan helt torrt och andra år snudd på dessertvinssöta. Just denna variation var under en tid föremål för stor irritation hos DOC-konsortiet som ville utesluta Barbacarlo och Montebuono. Lino Magas gode vän Gino Veronelli hade dock tillräckligt med inflytande för att trumfa över Oltrepò Pavese DOC:n genom att lyfta vinerna i sin guide. ”Jag förstår inte varför andra vinmakare överhuvudtaget bemödar sig med att skriva ut årgången på flaskorna. Deras viner smakar ju alltid likadant”.


När man är gäst hos Lino Maga och sitter i hans provningsrum, ett rum där för övrigt en omedelbar K-märkning känns akut påkallad och där väggarna runt det bastanta ekbordet är belamrade med gamla flaskor och massor av vinböcker, kan man förvänta sig att en strid ström av olika årgångar kommer att passera ens glas. Vi får prova samtliga 2000-talsårgångarna, med undantag av 2008 då han inte gjorde något vin efter hagel och för svår fukt, samt den tidigare nämnda 1983. Det är svårt att sålla ut intrycken så här i efterhand men 83:an gör ju givetvis ett bestående intryck med sin ungdomliga, busiga fräschör – inte av syra och mineralitet utan av galen sötma, djup frukt och sanslös struktur, till synes mer eller mindre opåverkad av de passerade dryga 30 åren. Även det yngsta vinet lämnar ett outplånligt spår i mitt smakarminne ­- 2013 är så fantastiskt frisk, yppig, komplex, bedårande redan. Den avgjort friskaste och lättaste Barbacarlon i 2000-talsserien. Vi öppnade en 2013 direkt när vi kom tillbaka till Monferrato samma kväll och den bekräftade definitivt intrycken – stor drickglädje, ett vin som man aldrig vill ska ta slut i flaskan.
Vi provar även Montebuono i de fyra senaste årgångarna och detta är ett synbarligen ännu vildare vin med ännu mer av charmig funk och ytterligare en nivå av direkthet. Vi får återkomma till Montebuono när vi bekantat oss närmare med en hel flaska.



Igår drack vi 2009 som också är ett fantastiskt vin. Frukten är sagolikt djup, klart åt det blåa hållet utan att kännas direkt ung. Tobak är ett genomgående tema den här årgången. Här finns nyp i tanninerna och ackuratess i syrorna. Sötman är inget jag överhuvudtaget reflekterar över och dessutom ovanligt låg för en Barbacarlo med sina 4,3 % restsocker. Vi dricker det till grillade lammspett, sallad och hummus men det skulle nog kunna funka till det mesta, också rent kontemplativt.

Barbacarlo och Lino Maga är sedan länge ohemult populära i Japan (såklart, de har alltid greppat sådana här traditionella och rena grejer långt innan oss i väst) och Lino visar stolt upp en bunte manga-tidningar där både han och hans flaskor förekommer ymnigt i tecknad form, av oklara anledningar för oss. Även de japanska vintidskrifterna och guiderna har gott om artiklar om Il Cavaliere, alltid porträtterad med en cigarrett i handen…


Det här är ytterligare ett vin, en plats och en vinmakare som vi har blivit helt tagna av. Ett vin av den typen att har man väl smakat så finns det ingen återvändo, man måste ha mera och få veta mera.