måndag 25 november 2013

Rosso Ribolla Nera 2009 (Ronchi di Cialla)


Friulaner, friulaner, friulaner... Funnes det någon vinansvarig vid friuliska handelskammaren och densamme av misstag råkat segla in i den svenska vinbloggosfären de senaste dagarna hade denne nog undrat vad som står på och vad i hela fridens namn man kan tänkas gjort som är så rätt, här uppe i den fjällhöga nord.
Och vi är förstås alldeles för klent byggda för att stå emot trycket så vi plockar upp en tidigare oprövad kandidat. Vi har provat de vita vinerna från Ronchi di Cialla tidigare, med mycket gott resultat. Dags för schioppetton.

Vi ställer den nyöppnad på bordet och häller upp alldeles vinterkällarsvalt, vilket inte på något sätt förorsakar några bekymmer för den här slitvargen. Det här är förstås inte något prudentligt finsalongsvin som hittar på en massa bortförklaringar eller undanflykter och ursäktar sitt beteende om serveringstemperaturen eller glasets utformning inte råkar vara det rätta. Detta är ett vin gjort för att drickas till enkel, rak och rustik mat, gärna vid ett lysrörsbelyst köksbord i ett kök med blankt klinkergolv och inga möbeltassar under de rangliga stålrörsbenen på stolarna så att det riktigt ylar i rummet när man drar ut dem och där en liten TV står och skrålar i ett hörn större delen av dygnet, alla dagar i veckan.

Fräschören och lättheten är betydligt mera påtaglig här än hos de flesta andra schioppettini vi har provat. Okulärt är vinet tätt och mörkt och doften är rik på frukt med amarena och vinbär i centrum, men i munnen dansar det en mycket smidig och spänstig dans. Distinkta syror och en mycket välavvägd , närmast klockren, balans mellan alla bärande element. Egentligen närmast omöjligt att plocka ner till simpla smaknotsbeståndsdelar - det här är ett vin som hör hemma i ett sammanhang, till en måltid med allt vad det innebär. Skulle gärna haft flera...

För fullödig information och berättelser om besök hos producenten mm, hänvisar vi förstås till Ingvar.

lördag 23 november 2013

Veckans två notabiliteter


Chianti Classico Riserva 2006 (Castell' in Villa) Det här är en annan sådan där himmelsk tolkning av sangiovese som man egentligen skulle vilja att alla mer eller mindre vinintresserade faktiskt finge ha möjlighet att umgås med under en kväll. Jag tror nämligen att den allmänna bilden, särskilt här i Sverige, av vad sangiovese egentligen är kapabel till är tämligen skev och rentav felaktig. Detta är förstås helt och hållet monopolets fel, med ett FUBAR-sortiment där kletiga, uppumpade och översvarvade missfoster från de största och flashigaste markiserna och hertigarna är det som alltid stått, och dessvärre alltjämt står, till buds. Det här är förstås sant om de flesta druvsorter och vintyper som ska klara av att tillgodose en systembolagsupphandling, men få druvor klär så illa i megalomanisk stordrift, poängkåt extraktion och slampigt smink som den ädla fröken sangiovese.

Här vankas det nämligen, som sig bör, lättsam elegans och en drickbarhet som befinner sig på den absoluta toppen av skalan. Klassisk riserva-pondus med förnäma stråk av balsamico och lite skokräm. Ett par snäpp mörkare frukt än den vanliga CC:n men man kan fortfarande, utan några problem, drista sig att kalla den rödfruktig och fenomenalt läskande i all sin prakt. Gott djup, rensande syror och sammetslen struktur, ett ganska komplett vin faktiskt. Och otroligt gott!
Det känns på sin plats med ett bevingat citat från favoritbloggen Vinsvin, den gången beträffande en annan av världens bästa sangiovese:

"Hidsigt som et pomadefyldt, skjorteopknappet italiensk stronzo og alligevel blødt som kurverne på en italiensk mamma. En modsætningsfyldt cocktail som virkelig fungerer her."



Husar Marzemino di Isera 2009 (de Tarczal) väckte mitt intresse när jag läste den här lilla fina beskivningen av årgång 2007 av samma vin. De flesta av Ingvars sensoriska intryck då verkar gå igen i 2009:an nu, men de florala elementen känns nog ännu lite mera framträdande och när jag doftar på Husar så rör mina tankar sig i riktning mot svalodlad syrah. Här finns också en del lättrökta och köttiga drag som ger yttermera tyngd åt den tesen. En mycket snygg och ren näsa, en fröjd att snusa på.

Munnen får sig snabbt en dusch av den omisskännligt italienska kärnbitterheten, så till den milda grad att alla eventuella nordrhônska funderingar faller platt till marken. Här har vi att göra med ett vin som vill arbeta, och då handlar det inte om något fjompigt pappersvändande eller pimpinett tangenttryckande utan här ska läggas räls, grävas gropar och resas takstolar. Syrorna är spänstiga och råstarka och kräver lite motstånd och utmaningar för att upplevas som harmoniska. Ett vidunderligt matvin som under veckan som gått stått stark gentemot såväl den hemknådade pizzan som den ugnskörda kycklingen och en enkel pasta med tomatsås.

Så är det då det här med de Tarczals etiketter. Det verkar vara frågan om endera rikligt ornamenterade vapensköldar eller ståtliga och mustaschbeprydda soldater. Min gissning är att man hade haft mycket att vinna på att lägga om kurs vad beträffar utanpåverket som nog snarare avskräcker än lockar. Inne i flaskorna är det här nämligen sjusärdeles imponerande grejer, både den superläckra cabernet francen och den här marzeminon.

fredag 15 november 2013

Pinot Grigio 2006 (Bressan)



Jag kan nog med berått mod påstå att det var Ingvar som med hjälp av Bressans pinot grigio fick upp våra ögon, reste våra gomsegel och vred på stora salivkranen vad anbelangar långmacererade vita viner, för sisådär en tre-fyra år sedan. Då var det årgången 2004 som vi exponerades för vid ett antal tillfällen. Alltid med resultatet att man lämnades med en känsla av att ens cirklar rubbats en aning. Och att man där och då bestämde sig för att absolut dricka det här igen, och att nyfikenheten väcktes ytterligare för andra viner i den här stilen och genren.

Ikväll är det 2006 av det här klassvinet som vi har i glasen. Alla teknikaliteter som kan tänkas vara önskvärda att veta finns att läsa här.
Färgen är lite ljusare och på något vis juvenilare än hos 04:orna - cognacsamber åt den mellanblondare delen av spektrumet. Doften känns också ungdomligare och mer oskuldsfull än vad 2004 gjorde vid samma ålder eller yngre. Här finns avsevärt mindre av de dova petroleumångorna och de bokna äpplena som då brukade lägra glaset. Här finns däremot en hel armada eleganta pustar med nypolerat ädelträ, bivax, honung, nougat, mandelmassa, gula plommon och en mineralitet som riktigt får det att knastra mellan tänderna vid blotta åtanken på att bestänka munhålan med denna ambrosia. Och doften bara växer och växer i glaset.

Det är, som sig bör, ett munfyllande vin med massor av solid kropp, lågstämda syror, elegant invävd fruktsötma och ingen direkt tanninanstrykning att tala om. Mineralsensationen är lika påtaglig i munnen som i nosen och är den som bidrar med fräschör och lyft i anrättningen. Lång och mycket njutbar eftersmak.
Vi dricker det till mjälla kalvkotletter och en rödbetsrösti som direkt hittar hem med sin sötma.

Makalöst vin, här i en kanske något mera tillgänglig och mindre extrem tappning än 2004:an, men för att citera Ingvar (till vänster): glöm allt vad ni tidigare tyckt, tänkt och trott om pinot grigio, det här är någonting helt annat.

torsdag 14 november 2013

Vinmångleri av tredje graden


Är det fler än jag som reagerat på det här saftiga erbjudandet från superglossiga livsstilsmagasinet Livets Goda? Eller är det de rebelliska vinkrängarna Winefinder som står bakom? Hur som helst är gränsen mellan redaktionellt framställt material och direkt säljpropaganda fullkomligt utsuddad då sommelieren Björnstierne Antonson i lyriska ordalag formligen bubblar över av superlativ över den här småtrista och högst medelmåttiga barolon från Reverdito. Björnstierne är inte bara frilansskribent åt Livets Goda utan leder även Winefinders ultra-altruistiska sommelierkommité (15 av landets toppsommelierer som tydligen arbetar helt oavlönat med att prova ut Winefinders glassiga produktportfölj, enligt ägaren Ole Nielsen i en tidigare tråd här i bloggen). Är det en annons eller en artikel? Sitter man i knät på varandra så säg det.

Som en parallell så är det ungefär så här Silvio Berlusconi jobbat med sina TV-kanaler i Italien de senaste 20 åren.

lördag 2 november 2013

Höstlov i Monferrato

San Marzano Oliveto

Vi får ofta frågan hur det kan komma sig att vi åker till samma semestermål år ut och år in, sommar som höst. De senaste tio årens styva tjoget semestrar och ledigheter har nämligen oftast spenderats i Piemonte. Och då inte ens i de vin- och gastrolegitima trakterna kring Langhe utan riktigt långt ut på bystan, i det som heter Monferrato Astigiano eller Astesana, i det mjukt kulliga och undersköna landskapet mellan Asti och Alessandria.

Ett relevant svar på spörsmålet vore förstås: läget. Här är vi smack i mitten av så mycket vackert landskap ögat någonsin förmår trakta efter, lugn och ro, mycket få turister och ändå befinner vi oss bara en timmes bilfärd från Frankrike, en timme från Rivieran, en timme från Alperna, halvannan timme från Milano och en knapp halvtimme från Langhe. Billigt, bra och barnvänligt boende hos trevliga människor på agriturismo med massor av djur och stor fin pool.

Ett annat svar är förstås vinet och maten. De här delarna av Piemonte är vinodlade - inte lika intensivt som Langhe men långt mer än exempelvis nordligare Basso Monferrato eller ännu nordligare Alto Piemonte. Här är vi i barberas epicentrum men det odlas även en hel del dolcetto, moscato, cortese, freisa, ruché och grignolino. Det mesta är förstås inte mycket att ha, i likhet med de flesta andra vinodlade områden går lejonparten till bulk, men en hel del guldkorn finns det för den som snokar lite.
Köket är på intet sätt olikt det langhesiska - vit tryffel, carne cruda, agnolotti al plin, flan, bagna càuda etc finns allestädes närvarande även här, dock kanske i något rustikare och mindre pyntat skick i Monferrato än i Langhe.

Vinproducenter i de här trakterna att hålla ett öga på är:
*Cascina 'Tavijn - Scurzolengo
*Trinchero - Vianoce, Agliano Terme
*Carussin - San Marzano Oliveto
*Vittorio Bera - Canelli
*Tenuta Il Sogno - San Marzano Oliveto
*Villa Terlina - Agliano terme
*Franco Mondo - San Marzano Oliveto
*Cascina Basalone - Mombaruzzo
och Mauro Vergano som gör kul småskalig vermouth och chinato med bland annat Cascina 'Tavijns grignolino som basvin. Även en del av de lokala kooperativen kan från tid till annan haspla ur sig anständiga tolkningar för vardagslunchbruk av de lokala druvorna; både Cantina di Nizza och Cantina del Monferrato har en del passabla varianter som kostar nästan ingenting på stormarknaderna. Som vanligt ska man akta sig för prestige-flaskorna och sikta in sig på de enklare, ståltankslagrade vinerna.

Restauranger med stabil leverans i området:
*Taste Vin - Asti
*Osteria Eneo - Nizza Monferrato
*Bun Ben Bon - Nizza Monferrato
*La Terrazza - Castelnuovo Calcea
*Da Enzo - Mombercelli

Castelnuovo Calcea

Trinchero; avgjort en av de bästa och mest intressanta producenterna
i Monferrato, och för den delen i hela Piemonte och därmed Italien.

Buteljeringsdags för att frigöra botti-utrymme hos Trinchero.

Höstvy över leriga och märgelrika Vigna del Noce

Vigna del Noce


Barbera leftovers

Vianoce, Agliano Terme


Vigna del Noce Barbera d'Asti 2006 (Trinchero) Barbera är för Monferrato vad nebbiolo är för Langhe, och i sina bästa stunder en eminent terroirförmedlare. Ingen lyckas bättre än Ezio Trinchero med att plocka fram det allra innersta djupet hos den här ofta underskattade och förklenade druvan, men så är det också få som tar den på samma allvar som Ezio gör. Instegsbarberan, som numera heter Terre del Noce, får exempelvis ligga till sig 3-4 år på flaska efter de tolv månaderna på botti innan den säljs och aktuell årgång är 2008...
Vigna del Noce är toppnumret i produktionen och en riktigt stor barbera från de äldsta stockarna. 2006 är den senaste versionen och den bästa årgången av det här vinet vi hittills druckit. Det riktigt osar av valnötter när vi öppnar flaskan, måhända var de gamla ståtliga kastanjeliggarna nyhyvlade på insidan när vinet hamnade där eller också har namnet på backen (noce=valnöt) en faktisk och uppenbar förklaring. Sottobosco, målarpyts, svamp, varmslipad plastic padding och en tjock, tät körsbärsfrukt. Syrorna är fantastiska, lågmälda och dämpade men med en tydlighet och minimalistisk exakthet som man sällan råkar på. Munkänslan är sober och vördnadsfull, inget som bråkar och väsnas. €18 på plats är inget annat än absurt billigt för det här mästerverket.


Vino Bianco [2010] (Trinchero) Just hemkomna till Sverige kan vi inte hålla fingrarna borta från 2010:an av vår orangea favorit Bianco, gjord på arneis och malvasia. Även 2011 hade kommit på flaska men den behöver helt klart lugna ner sig ett år eller två innan vi drar en kork. 2010 är däremot vidöppen för business med sina mandariner, sin aprikos och sina fantastiska citrusblomster. Tanniner med skönt grepp samsas med en moderat syrlighet och en mumsig nektarinlik frukt med tobaksövertoner i munnen. Eftersmaken är lång som en katolsk midnattsmässa och propsar liksom på att man ska ta ännu en slurk. Till en bra robiola och en rejäl bit coppa är det här helgjutet. Inte lika trotsig och svårflörtad som 2007:an, som vi också älskade, utan en öppnare, aningen lättsammare och helt klart elegantare årgång av Bianco. €13 för en flaska på plats klagar man inte heller på.

När man är i Asti ska man absolut besöka Taste Vin (Via Carlo
Vassallo 2, Asti). Mycket bra glasvis vinlista med många kul namn,
framförallt i naturvin- och klassikersvängen, till schyssta priser.
Kanonbra lunchpasta, dessutom.

Lite Langhe-news: Claudio Fenocchio har startat vinbar i Castiglione
 Falletto, alldeles utmed huvudfarleden Via Alba-Monforte.
Namn och logga gentilt utlånade av Stefan Jensen i Köpenhamn.

Utsikt från vinbaren. Monprivato till höger bakom träden och Villero
till vänster om husen ungefär mitt i bilden.

Lunch hos Schiavenza är obligatorisk. Alla klassikerna - vitello tonnato,
bagna càuda, carne cruda, tajarin, ravioli al plin, brasato al barolo,
bunet, torta nocciole osv - i sina allra mest vällagade versioner.
 €33 för menyn och €8 för en pava dolcetto är andra starka argument.

Utsikt från Schiavenzas restaurang. Nebbiolorankorna i Broglio mitt i
bild är fortfarande mörkt gröna.