Rosso Ribolla Nera 2009 (Ronchi di Cialla)

Friulaner, friulaner, friulaner... Funnes det någon vinansvarig vid friuliska handelskammaren och densamme av misstag råkat segla in i den svenska vinbloggosfären de senaste dagarna hade denne nog undrat vad som står på och vad i hela fridens namn man kan tänkas gjort som är så rätt, här uppe i den fjällhöga nord.
Och vi är förstås alldeles för klent byggda för att stå emot trycket så vi plockar upp en tidigare oprövad kandidat. Vi har provat de vita vinerna från Ronchi di Cialla tidigare, med mycket gott resultat. Dags för schioppetton.

Vi ställer den nyöppnad på bordet och häller upp alldeles vinterkällarsvalt, vilket inte på något sätt förorsakar några bekymmer för den här slitvargen. Det här är förstås inte något prudentligt finsalongsvin som hittar på en massa bortförklaringar eller undanflykter och ursäktar sitt beteende om serveringstemperaturen eller glasets utformning inte råkar vara det rätta. Detta är ett vin gjort för att drickas till enkel, rak och rustik mat, gärna vid ett lysrörsbelyst köksbord i ett kök med blankt klinkergolv och inga möbeltassar under de rangliga stålrörsbenen på stolarna så att det riktigt ylar i rummet när man drar ut dem och där en liten TV står och skrålar i ett hörn större delen av dygnet, alla dagar i veckan.

Fräschören och lättheten är betydligt mera påtaglig här än hos de flesta andra schioppettini vi har provat. Okulärt är vinet tätt och mörkt och doften är rik på frukt med amarena och vinbär i centrum, men i munnen dansar det en mycket smidig och spänstig dans. Distinkta syror och en mycket välavvägd , närmast klockren, balans mellan alla bärande element. Egentligen närmast omöjligt att plocka ner till simpla smaknotsbeståndsdelar - det här är ett vin som hör hemma i ett sammanhang, till en måltid med allt vad det innebär. Skulle gärna haft flera...

För fullödig information och berättelser om besök hos producenten mm, hänvisar vi förstås till Ingvar.

Schioppettino 2006 (Bressan)

Det har förmodligen inte undgått någon vinintresserad att Friuliproducenten Fulvio Bressan har hamnat i rejält blåsväder den senaste tiden efter att ett av hans sedvanligt grova och bordusa, men i det här fallet även förbluffande korkade och otvetydigt rasistiska, Facebook-uttalanden fått blixtsnabb och stor spridning samt rönt massiv kritik i allsköns sociala medier. Om man sedan tidigare följt hans Wine Maverick-konto på Facebook har man förstås sett de här tendenserna ett bra tag. Faktiskt så till den grad att jag personligen kände mig nödd att avfölja honom för någon månad sedan, av ängslan för att faktiskt förlora förmågan att fortsättningsvis kunna njuta av hans oftast fantastiska viner, genom det ständiga flödet av råbarkade budskap som allt som oftast riktade sin avsky mot nytillträdda integrationsministern Kyenge.

Debatten om huruvida det är möjligt eller inte att uppskatta konsten, musiken, texterna, eller i det här fallet vinerna, sprungna ur händerna och hjärnorna hos män eller kvinnor med ett åsiktskartotek som är sjukt, skevt eller makabert är mycket intressant. I de allra flesta fall vet vi inget om vad konstnären eller kreatören egentligen tycker och tänker politiskt eller ideologiskt, och det är väl egentligen på det planet ett sunt förhållande mellan producent och konsument ska vara? Att kasta sina åsikter, som i det här fallet platsar bäst på en Sverigedemokratisk lokalsektions årsmötes efterfest klockan tre på natten, i ansiktet på sin kundkrets, som kanske dessutom till stor del utgörs av moderna, medvetna storstadshipsters världen över och andra med diametralt motsatt uppfattning, är, om inte annat, en veritabel affärsmässig dikeskörning som förmodligen kommer att svida rejält den närmaste tiden. Bressan har blivit paria och ingen verkar vilja ta i honom med tång för tillfället. Att, som somliga, börja yla om bojkott och dödsskallemärkning av vinerna känns dock mest löjligt och föranleder en först och främst att undra vad det är vederbörande bojkottar - varuproverna?

Vi plockar i alla fall, med stor nyfikenhet, fram en flaska av Bressans eminenta Schioppettino 2006 för att se hur den mår efter den senaste tidens turbulens. Vi har tidigare skrivit om 2004:an och njutit ett par 2006:or i det tysta det senaste året, men varje gång blivit smått begeistrade. Det vi framför allt slagits av är hur signifikant matkrävande och  arbetsvilligt 2006:an har uppträtt jämfört med 2004, som också var ett fantastiskt vin men som lika gärna opererade på egen hand. Vi tussar därför ihop vår nollsexa med fin stinco di maiale, peperonata och polenta spetsad med en rejäl grabbnäve getost för att se vad som händer.

Både näsa och mun får snabbt sitt och fylls tämligen omgående av ett generöst fång medicinalörter, hostmedicin, lagerblad, mynta, enbär, fernissa - en komposition av förstahandsaromer som för tankarna till Fünf Kräuter-halstabletter. Här finns också en enastående vacker fruktighet med lager på lager av svartmogna körsbär och tranbärskärva sidotoner. Mineraliteten är sublim och bestänker både näsväggar och gom med sin torra sälta samtidigt som kinderna blir bitna av både den aromatiska pepprigheten såväl som av de nipsiga tanninerna allt medan syrorna befinner sig på en fint avstämd nivå. Ett bländande bra vin, underbart på egen hand men framför allt till rustik bonnamat, sådan som står på bordet i kväll.

Vad kan man säga, annat än att det här är ett vin gjort av en stilbildare, en mästare i sin genre. Det här är ett vin som med nästintill precisionen hos en GPS talar om för oss var det har sin hemvist och det berättar också med hög röst vilken druva det handlar om. Men allra tydligast talar det om vem som har gjort det - det här är arketypiskt Bressan. Det berättar dock inte med en viskning om vilka åsikter upphovsmannen har, precis som det ska vara. Det här är alldeles för bra för att avstå, av ideologiska skäl eller andra.

Schioppettino 2004 (Bressan)

De omsorgsfullt framställda och högst personliga vinerna från Mastri Vinai Bressan i Farra d'Isonzo verkar gå hem brett i bloggosfären. Vi har ju alla under lång tid letts, likt fålar till brunnen, av de nordostitalienska vinernas främste förkämpe och överstepräst (pontifex maximus): BV-Ingvar, och nu äntligen synes vi alltså börja fatta grejen. Ingvar har skrivit massor om Fulvio Bressan och hans viner genom åren, en riktigt fin och varmt nedtecknad återgivning av ett av hans besök hos Bressan finner ni här.

Schioppettino, eller ribolla nera, är en strikt friulansk angelägenhet som just i den här inkarnationen utsätts för en lång maceration i ståltankar, varpå en tvåårig vistelse på 2000-liters botti väntar.

Utseendet ger inte så lite mogen-nebbiolo-vibbar med sin genomsiktlighet och bruntingerade rubinrodnad. Nosen har dock något annat att berätta. Innan luften får göra sitt, kan man tydligt skönja en viss mognad som börjat äga rum i flaskan - soja, svampmylla och försiktigt reduktiva toner i ett slags vegetativt multnadsregister. Efter en stunds syrekontakt lägrar sig en tät doftmatta, som består av lika delar bazaarkryddor, sötmogen frukt och mentholfräschör. Kryddorna står för ett slags exotiskt ambraskimmer som ligger och lurar runt omkring den intensiva och stadiga svartavinbärs- och körsbärspelaren i mitten. Över alltihopa andas friska fläktar av Vicks Vapor Inhaler och ett mera jordnära sting av malört.

Smakbilden är likaledes tät och massiv men med en märkvärdigt motsägelsefull lätthet, som ger smaklökarna en befriande avlastning och gör att de synbarliga björnkliven hela tiden förvandlas till piruetter. Tanninerna känns nedsmälta och väl inkorporerade i den mörka bärfrukten med sin mogna, men likafullt distinkta, syrlighet. Schioppettino 2004 är ett dansant kraftpaket i smakfullt grälla kläder.

Ingvar har vid ett flertal tillfällen utsett Bressans Schioppettino till sitt go-to-wine par excellence och jag förstår honom. Det här vinet är högst personligt och liknar inget annat som jag kan komma på att jämföra med. Kanske inte allt igenom den arbetshäst man skulle kunna förmoda, utan högst njutbart på egen hand i rent kontemplativt syfte. Eller kanske ändå allra helst till en proteinproppad tallrik salumi.

Stockholmarna kan köpa 3-pack av nollfemman via SB (nr 71801) medan vi andra handlar våra Bressan av Stefan Jensen i Köpenhamn där Schioppettino 2004 kostar 195DKK.

Friuli-Venezia Giulia

Gårdagens tema, vid den lokala Munskänkssektionens månatliga sammankomst, var Friuli-Venezia Giulia och vår ciceron för kvällen var den bäst lämpade som finns att tillgå, nämligen en av landets ledande kännare på området: Ingvar Johansson.

Ingen läsare av Billigt Vin har väl missat med vilken entusiasm och varmhjärtad hållning Ingvar förhåller sig till denna Italiens nordostligaste utpost. Vi bjöds på ett initierat och intressant föredrag om allt från matseder till inrikespolitiska förvecklingar, såväl som druvsorter och odlartrivia. Friuli är ju i sanning ett mångfacetterat område och det kan inte vara en smal sak att försöka sammanfatta ett dylikt i kortfattade ordalag, men Ingvar lyckades, med bravur, få med det mesta matnyttiga. Han har ju dessutom besökt de flesta av producenterna som provades under kvällen och berättade anekdoter från dessa visiter, vilket tillförde ytterligare en dimension.

Provningar av vita viner brukar av hävd inte vara särskilt publikdragande men igår var vi nästan 60 personer, vilket är snudd på vitvinsrekord, och alla hittade nog sin favorit i det rikt stilvarierade men välkomponerade startfältet.

1. Collio Tocai Friulano 2008 (Mario Schiopetto) Jag gör det enkelt för mig och länkar till Ingvars besök hos Schiopetto nyligen för detaljerad info om producenten.

100% tocai friulano som legat på jästfällningen i 8 månader och lagrats på stål.

Doften är mycket aromatisk med en gulaktig frukt - ananas och mango. Lätt eldig med en trevlig mineralkaraktär och diskreta smörkolatoner. Smaken känns tämligen kraftig, men frisk, med syror i mellanregistret och fin eftersmak. Trevligt vin på en "bruksdruva" som här visar upp sig i en elegantare skepnad. 5 personer röstade på detta som sin favorit. Nollsjuan fanns tidigare hos Gerbola Vin i Köpenhamn men är numera utsåld.

2. Ribolla Gialla 2009 (Rosa Bosco) Ingvars besök hos Rosa hittar du på svenska här och med en internationellare touch här.

Jäst på stål och lagrad till hälften på stål och andra hälften på använda barriques, har legat på jästfällningen i 6 månader.

Ljusare, mer skinande doft med snäppet mer uttalad mineralitet. En del tobak och rikligt med citrustoner smälter ihop och trivs bra med den snygga fatornamenteringen. Utmärkt syrastruktur och en långsamt avklingande eftersmak. 1 person (hustrun) räckte upp handen för detta vins favoritskap. Rosa Boscos viner är mycket svårfunna och det här hade Ingvar köpt direkt av producenten.

3. Sacrisassi Bianco 2004 (Le Due Terre) En mycket småskalig, på gränsen till obskyr, producent som är svår att hitta information om. Biancon är i alla fall 50% tocai friulano och 50% ribolla gialla.

Mogen, oljig doft med petroleum och klar orange persikofrukt, ljuvliga mognadstoner. Smaken är kraftfull med mycket komplex karaktär och eftersmaken är lång och sober - ett vin på sin absoluta topp just nu. Detta var 5 personers favoritvin och min kandidat till kvällens elegant.

Köpt hos Finn Klysners DWC Vin för 250 DKK.

4. Bianco 2007 (Mario Schiopetto) Ännu ett vin från Schiopetto, fast här har vi att göra med tocai friulano och chardonnay.

Något tuffare näsa med en rå, nästan grönfruktig aura där lime och grape tonic dyker upp. Syrligheten är intensivare och hamnar i det ljusare registret. Nollsexan finns hos Gerbola och kostar 165 DKK vid köp av tre.

5. Terre Alte 2007 (Livio Felluga) Felluga är en stor välkänd producent och här har vi fått prestigevinet i glaset. Sauvignon blanc, tocai friulano och pinot bianco som fått ligga till hälften på stål och hälften ek.

Blommig och med fläder, krusbär och påtagliga fattoner - precis som en bra vit bordeaux i min näsa. Smaken är rund och fyllig men med en sublimt markerad syra, mycket njutbar sin ungdom till trots. Detta blev, inte oväntat, de flestas favorit, säkert tre fjärdedelar av deltagarna viftade febrilt med händerna. Superiore säljer för 35€.

6. Vitovska 2006 (Zidarich) Ett macererat naturligt vin på den bångstyriga druvan vitovska, jäsning i öppna träkar och lagring två år på stora fat. Ingvar har provat nollsexan tidigare.

Zidarichs vitovska kommer ut i en väldigt slöjig, på gränsen till grumlig dress medan grannbordets flaska är gnistrande klar i bärnstensgul briljans. Snacka om flaskvariation, vi måste ha fått bottensatsen men vilken bottensats! Skopor med tropisk frukt sköljer våra näsor medan grannbordet mest hittar eter och plåster - våra glas formligen leviterar av den söta, mogna frukten som lindats in i de fuktiga tobakstonerna - suverän näsa! I munnen visar det en kraftig struktur med sandiga tanniner och ljuvlig syra - ungt men i utmärkt balans. Min och tre andras favorit. 225 DKK hos Winewise.

7. Carat 2004 (Bressan) Fulvio Bressan är en färgstark profil som Ingvar berättar initierat om här. Carat är tocai friulano, ribolla och malvasia som legat sur lie, varje druvsort för sig, med daglig battonage i ungefär ett år i både barriques och 2000-litersfat. Vinet finns numera på Nomas vinlista.

Klart fylligast med en lätt petrokemisk karaktär och lite oljig munkänsla. Mandeltoner och inlagd frukt växer fram i glaset, här behövs luft. Kraftfullt vin med en viss elegans trots sin rusticitet, lång och intresseväckande eftersmak. 2 personers favorit, 145 DKK hos Winewise.

Kvällens mat är en siciliansk gryta med tydlig aniskrydda som serveras till en saffransrisotto. Till detta sammelsurium av smaker skall Bressans Schioppettino 2004 göra jobbet. Och det gör han med den äran, anisen kommer igen fint i det kraftfulla, kryddiga vinet som har en tydlig mineralprofil och en förmåga att sätta alla smaker på plats. Ett matvin par excellence, 175 DKK hos Winewise. Ett urval av Bressans viner finns även tillgängliga i BS men levereras bara i Stockholmsregionen. Från den 1/2 kommer det att finnas ett mixat fempack kallat "Natural Wine Collection - Bressan" som blir tillgängligt i hela Sverige.

Efter den här genomköraren kan vi inte annat än konstatera att ett intressantare vitvinsområde än Friuli-Venezia Giulia är svårt att hitta. Bredden och kvaliteten hos vinerna är mycket imponerande och charmfaktorn är hög. Med Ingvars extremt kunniga och sympatiska guidning misstänker jag att distriktet vann många hjärtan här i det töande Göinge.

Lergökastan revisited

Bussen plöjer genom det töande skånska landskapet likt pansarkryssaren Potemkin. Vattnet som ligger i stora pölar på vägarna klyvs av den nästintill amfibieliknande Scania Omnilinken. Målet är nordvästkusten och en tête-á-tête med Ingvar i Skånes eget Seattle. Väl framme är programmet helt outtalat så jag sätter mig till bords med vidöppna sinnen, viss om att det snart vankas förlustelser av det eudemonistiska slaget.

Mycket riktigt inleder vi med en fullkomligt sublim olivolja; Frantoio di Rivas Mosto d´Olio kommer från Riva del Garda och är väl därmed en av de nordligaste italienska olivoljerna. Massiv näsa av nyklippt gräs, ljusgröna örter och vita blommor. Ljuvligt frisk med en lätt syra och prima viskositet i bästa 5W-40-klass. Som hand i handske till Ingvars mors hembakade rågsiktsbröd - svårslaget.

Vi börjar vår dryckeskavalkad med ett glas innehållande en orange, lätt grumlig och porlande vätska. Doften är maltig, nästan öllik, och med en dov antydan om smutsig bilmekanikeroverall. En viss grönäpplig friskhet tar sig upp till ytan och ger anrättningen en pigg och lite framfusig karaktär.

Smaken inleder med en liten beska, syrorna uppfattas som höga och intensifieras av kolsyran. Allt känns helt torrt och utjäst. Ingvar undrar om jag gillar det här och jag svarar att jag tycker det är intressant men inte vad jag skulle kalla gott. Jag vågar mig inte på någon gissning.

Tur var väl det för i glaset har vi en geuze som är ett spontanjäst belgiskt öl. Inget jag smakat tidigare men en kul bekantskap som mycket väl kan fördjupas. Ett alldeles uppenbart användningsområde saknar jag dock, Ingvar föreslår skaldjur.

Oude Geuze (3 Fonteinen)

I glas nummer två finns en djupgul uppenbarelse som är klar men innehåller små svarta fällningsdetaljer. Florala toner till att börja med men en petrokemisk strimma växer fram och tar med sig nysvetsad bagagelucka och ylletoner.

Munnen bjuds på rieslingsyror med citrustransienter men likväl en oljig munkänsla. Tämligen lång och angenäm eftersmak - ett vin med viss mognad.

Vi är i Loire och dricker mogen chenin blanc från Vouvray - inte varje dag minsann. Jag gillar det här skarpt och det blir bara bättre och bättre ju längre kvällen lider. Måste vara en flaska i toppform.

Vouvray 1994 (Domaine Bourillon Dorléans)

Vi provar även ett av Ingvars köp vid vårt Merollibesök i torsdags; Auroras Pecorino från 2005. Färgen är dovt halmgul och doften öppnar med en lätt rökt ton som av halvsläckt höstbrasa. En viss oxidationsantydan kan detekteras men inget oklädsamt. Torkade äppelringar och stråk av varm honung träder fram så småningom.

Smaken är avmätt med lugna syror och känns mogen på gränsen till förbi.

Fiobbo 2005 (Aurora)

Nästa glas är väldigt ljust gult, klart och skinande transparent. I början är doften sluten med lite alkoholpuffar och en lätt kryddighet men efterhand som temperaturen stiger i glaset så börjar det blomma ut ordentligt. Söt parfym av viognier-karaktär och en lätt oljig sidonyans men likafullt mycket fruktigt i vit persikostil.

Stor och fyllig med dovt eleganta syror och ett lätt bett i tandköttet. Fin eftersmak som hänger kvar ett bra tag.

Här har vi en timorasso från Tortona i glaset. En lite svårfunnen druva som det börjat buzzas om på sistone. I vingårdarna Montagnina och Gabetto har den dock odlats i århundraden, här hämtar Coppi sin frukt och låter den ligga till sig i åtta månader på rostfritt stål efter avslutad jäsning. Finns också hos Carlo Merolli.

Fausto 2008 (Vigne Marina Coppi)

Eftermiddagens första röda är ganska mörkrött med viss transparens. Frukten är frisk och fin och skickar mig direkt till norra Rhône. Mörka toner av skogsbär och svarta vinbär, syrlig men mogen lingonaktig frukt.

Väldigt harmonisk smak med imponerande balans mellan syror, frukt och nätta tanniner. Inte på något sätt ett "stort" vin men ett, i alla stycken, komplett dito. Högsta möjliga drickbarhetspoäng!

Jaha, så ska man alltså ge sig ut på marzemino-jakt hädanefter. Storkooperativet Cavit gör cirka 6500 flaskor av den här toppvarianten innehållande 100% marzemino som legat på stål. 6500 flaskor är väl ungefär 1 promille av kooperativets totala produktion... Trevligaste nya bekantskapen sedan Etnas nerello mascalese.

Maso Romani 2006 (Cavit)

Ur det andra röda glaset stiger en superintensiv doft av körsbär och en packlår full av animalitet. Tobak och sötsyrliga moreller griper tag i paddlarna och semaforerar old school-amarone.

Stor och välutvecklad smak som är mycket kraftfull utan att vara klumpig. En påfågel, ett uppvisningsvin fast i utmärkt balans och som inte på något sätt skämmer ut sig till den läckra köttbiten och blomkålspurén. Lång och nobel eftersmak.

Här har vi en friulansk blandning av refosco och schioppetino som spenderat sin uppväxt i barriques. Snabbmognat av den varma årgången och helt klart drickfärdigt nu. Mäktigt.

Sacrisassi Rosso 2003 (Le Due Terre)

Dags att knyta ihop säcken. En mörk matta av däckgummi, tjära och lakrits skjuter ut ur glaset. Svarta vingummin, målarpyts och polish sluter upp. Frukten är i fin form och har klarat av att hålla emot faten med bravur.

Smaken är harmonisk med runda och finkorniga tanniner och mjuka syror. Definitivt en barolo på topp.

Rattis nittioåttor är väldigt trevliga just nu, har ni några liggandes så ur med korken nu och njut. Huruvida de senaste årgångarna kommer att prestera så här bra om 7-8 år låter jag däremot vara osagt.

Barolo Marcenasco 1998 (Renato Ratti)