fredag 7 augusti 2015

Bramaterra Cascina Cottignano 2011 (Colombera & Garella)


Den som till äventyrs undrat vad som hände med den unge, mästerlige vinmakaren Cristiano Garella efter att han lämnade Tenute Sella i Lessona 2013 blir väl knappast snopen om jag berättar att han fortfarande är högst aktiv i sitt älskade Alto Piemonte, fast nu med en handfull mindre, mera dynamiska såväl som biodynamiska producenter. Cristiano jobbade hos Sella i sju år och ryckte upp vinmakandet där rejält från att ha varit en ganska mossig och medioker bulkaktör till att bli ledande i området och göra fantastiska tolkningar av de historiskt viktiga nebbiolobaserade vinerna från Lessona och Bramaterra. Dessvärre har vi fått högst trovärdiga vittnesmål om att Sellas nye vinmakare har antagit en trist gammaldags och dammig approach då man tydligen börjat göra mer ”internationellt anpassade” viner som mest verkar fiska efter höga points och gyllene medaljer i de amerikanska vintidskifterna.

En av de små producenterna Cristiano Garella slagit sig samman med på sistone är gamle kamraten Giacomo Colombera som tillsammans med sin far Carlo har en liten cantina i Masserano öster om Biella och cirka 10 hektar odlingar med nebbiolo, croatina och vespolina, varav ungefär hälften av dessa ligger i Bramaterra DOC. Lessona brukar allmänt sägas ge ett svalare, lättare, elegantare, mer parfymerat nebbiolouttryck medan Bramaterra är kraftfullare, mörkare och mera mineraliskt. Jag drar mig till minnes ett tillfälle när jag hade med mig en flaska av Sellas Bramaterra 2004 till Ingvars stuga vid Skälderviken. Den gode Vinosapien provade flaskan blint och utbrast utan att darra på manschetten: ”Om inte detta är barolo så badar jag!”, ett ganska radikalt uttalande som man inte fäller såvida man inte är mycket säker på sin sak, åtminstone när man sitter på spottavstånd från den iskalla manetvällingen där på västkusten.

Colombera & Garellas Bramaterra 2011 består av 70 % nebbiolo och resten croatina och vespolina som macererat länge och fått puttra på betong utan tillsatt jäst och sedan legat något år på gamla barriquer. Minimalt med tillsatt svavel.
Det här utstrålar elegans vid första anblicken. Här riktigt sjunger det av torkade rosor, violpastiller, våta klipphällar, bigarråer och en förtjusande pust nagellack. Smaken följer upp allt det som nosen utlovar och sätter det hela på plats med en toppenfin syrlighet och finpulvrig tanninstruktur. Det som fascinerar mest med det här vinet är renheten, textbook Garella utan minsta antydan till fritt härjande källarbakterier som ärligt talat är allt för ofta förekommande nuförtiden för att vara passabelt i den här typen av naturligt framställda viner.
Jag dristar mig att påstå att detta var en av de mest eleganta nebbiolotolkningarna jag haft äran att smaka på länge. Dansant, lättfotat, skirt, eteriskt. Kanske mer Lessona än Bramaterra om man ska gå efter instruktionsboken men skit sak samma, en sjuhelsikes nebbiolokick är det i alla avseenden.


Disclaimer: Googlar man det här vinet får man upp en träff med en svensk importör som har det fantasifulla namnet ”Italienska viner”. Jag har på inget sätt något med detta företag att göra – jag visste faktiskt inte ens att de fanns. De verkar dock ha ett intressant sortiment med flera av mina favoriter. Vill man köpa en flaska gör man förmodligen klokast i att handla av Callmewine i Milano - €16 måste vara extremt svårslaget för ett så här pass fulländat vin.

torsdag 23 juli 2015

Besök hos Giulio Viglione


 Det snackas en hel del om Giulio Vigliones viner, i alla fall bland andra vinmakare i Piemonte. Vi har hamnat i diskussion om hans unika, rena, ursprungliga, eleganta, eteriska men samtidigt bondskt rustika barolo-uttryck med flera av de hippaste och bästa producenterna på sistone. Det är dock inte så lätt att snubbla över de här grejerna och vår enda erfarenhet av vinerna innan vårt besök är en barolo 2004 drucken på eminenta vinbaren Taste’vin i Asti. Låt oss säga att den flaskan lämnade oss långt ifrån oberörda.

Vi har tänkt hälsa på i flera år men det har inte klaffat, förrän den här gången då vi äntligen fick kontakt och blev inbjudna till besök i den gemytliga cantinan som ligger mitt i Bussia Sottana, mellan Fenocchio och Franco Conterno i backen, precis ovanför Luciano Sandrones komplex. Giulio Viglione har 5 hektar i Bussia och Cannubi men arrenderar numera ut 3 av dessa och brukar alltså bara 2 hektar själv – dolcetto, barbera och nebbiolo på småplottar beliggandes i huvudsak i Bussia. Allt arbete utförs förstås hantverksmässigt with a capital ”H”, vinmakningen är supertradionell bland annat med lagring på över 100-åriga akaciabotti och 25-30 dagars maceration. Svavlingen är minimal – totalt vanligen mellan 20-30 mg/l – och han använder såklart ingen tillsatt jäst.

När vi anländer Azienda Agricola Carlo Viglione en riktigt het dag i början av juli, möts vi på uppfarten av Giulio med hälsningsfrasen: ”Salve! Välkomna till Langhes minsta cantina!”, nästan lite urskuldande. Det är ingen hemlighet att han smått desillusionerad gett upp mer än hälften av sina marker för att han tycker det är för mycket slit och hart när omöjligt att få betalt för sina grejer vad de egentligen är värda. Det fanns en tid när han lastade sin lilla lastbil och körde runt och sålde vinerna själv, till enoteche och restauranger. ”Idag säljer jag rubbet till distributören Triple ”A” i Genova, gud vad det sparar mig mycket jobb, tid och huvudbry.”


Giulio berättar att han under många år sålde ansenliga mängder av sin barolo på damejeanne till gode vännen Teobaldo Cappellano, vin som denne sedermera använde för att tillverka sin legendomspunna Barolo Chinato. 2004 var sista årgången han hann köpa, samma årgång som vi drack på vinbaren i Asti, en episk barolo som egentligen var på tok för god för att krydda sönder med kinin och 21 andra örter men förmodligen ett mycket lönsammare alternativ för Cappellano än att använda sin egen. Och säkert en bra affär även för Giulio, som verkar nöjd och nästan lite hedrad över att han fått leverera.


Vi ojar oss lite över värmen och frågar om han tror det blir ett nytt 2003 i år? ”Hoppas det! Det får inte bli lika kallt och blött som ifjol. Nebbiolon fixade sig nog på slutet med hjälp av den långa hängtiden men barberan och dolcetton blev helt kassa. Vi brukar lyckas mycket bättre de heta och torra åren, även om 2003 förstås var extremt.” Säger han och går och hämtar en oetiketterad flaska som han genast öppnar och häller upp. ”Smaka och säg om ni tycker det är gott.” Det är väldigt gott. Stort i både näsa och mun, ganska mitt i krysset mognadsmässigt med fascinerande struktur, djup mörk frukt och lagom tillslipade tanniner. Lång eftersmak som ligger och dallrar ett bra tag i munhålan. ”Det är min Cannubi från 2003”, och det är bara att hålla med om att varma år inte förefaller vara några större problem för honom, även om mognaden naturligtvis är lite längre gången än vad som vore fallet ett svalare år.


Vi provar dolcetto och barbera från 2013 som båda är precis som man vill ha dem - rena, stringenta, saftiga, unga, nästan kvillrande, skrikandes efter en ost- eller korvbit. Den blålila frukten är superkoncentrerad i båda flaskorna; "2013 blev allt bra, ett år som de flesta av oss odlare gillar bättre än 2010, kanske för att dolcetto och barbera blev så fantastiska." Giulios dam Rose ansluter efter en stund, det är bland annat hon som ritar etiketterna som ju är lite speciella för den här typen av traditionella Langhe-viner - inga harpor, vapensköldar eller snirklig skrivstil så långt ögat kan nå. Man noterar omedelbart att paret är av det där sällsynt harmoniska slaget och ger närmast intrycket att vara nyförälskade: "Vi har varit tillsammans i trettio år men vi är fortfarande för unga för att gifta oss" säger de med en mun.


Men det är ju när Giulio öppnar sin barolo 2010 som alla bitarna liksom faller på plats. Det här är en barolo som är fantastiskt rolig att dricka. Det här handlar om glädje, harmoni, balans, lite bus och mycket sinnlighet. Inte mycket till djupsinnigheter, ingen dissonans någonstans, ingen tyngd eller tråkiga förpliktelser. Inte ett vin som inbjuder till nagelfarande om struktur, längd eller lagringspotential - även om det naturligtvis kommer att kunna överleva de flesta av oss. Det här kan vara en av mina bästa barolo någonsin, i varje fall den absolut roligaste att dricka.

Etiketteringsmaskinen - en kastrull med lim, en pensel, ett par ihopsnickrade trekantslister, ett urdrucket glas vin - voilà!

När vi ska gå säger Giulio: "Hoppas ni inte vill köpa någon barbera eller dolcetto, vi har bara precis så att vi klarar vintern själva." Som tur var hade han i alla fall lite barolo att sälja.
Två av Langhes mest älskvärda människor som gör några av de mest älskvärda vinerna, har vi sett det där sambandet förut?

onsdag 15 juli 2015

Besök hos Lino Maga


Jag hade väl i ärlighetens namn inte tänkt skriva något blogginlägg om vare sig våra druckna flaskor Barbacarlo den senaste tiden, eller ens om vårt besök hos Lino Maga, trots att samtliga dessa upplevelser, var för sig, tveklöst kvalificerar sig bland våra största vinkickar någonsin. Tiden räcker sällan till och inspirationen som krävs för att skriva långa utläggningar tryter allt som oftast numera – ett utbrett syndrom som för övrigt verkar slagit till förbluffande synkront i den svenska vinbloggosfären. Men när vi igår kväll åter igen drog korken ur ännu en relativt ung flaska Barbacarlo kände jag ett liksom obetvingligt kall att plita ner några rader om den här förtrollande, betagande ambrosian, platsen den kommer ifrån och inte minst om den högst fascinerande personen bakom vinet.

Vi gör en utflykt cirka 15 mil österut från vårt basläger i Basso Monferrato. Vi ska till Broni, lite söder om Pavia, där Ticino flyter samman med Po och där Apenninerna liksom sjunker undan och lämnar över till Val Padana – Poslätten – som intressant nog egentligen inte är en ursprunglig del av den Apenninska halvön utan ett inkilat lågland mellan Alperna och Apenninerna med ett för breddgraden ganska speciellt klimat som ofta innebär varma, fuktiga somrar och relativt kalla, likaledes fuktiga vintrar. Den absolut sista kullen, med utsikt över det flacka landskapet, heter Barbacarlo.




Vi har kommit till Oltrepò Pavese i Lombardiet fast något av det första som Il Cavaliere Lino Maga påpekar, när han tar emot oss i sin gamla cantina inne i centrala Broni, är att det här området tidigare tillhörde Piemonte och fortfarande gärna kallas för Il vecchio Piemonte Orientale – det gamla östliga Piemonte - av honom och hans generation. ”Lombardia är mest finans och industrier, inget område där agrar kultur har någon given plats” tycker han. Min fru, som inte varit med och hälsat på hos Lorenzo Accomasso, säger; för att liksom försöka charma denne mycket timide, lågmälde och eftertänksamme gentleman: ”Det är första gången jag träffar en Cavaliere” varpå Lino Maga replikerar: ”Asch, jag är bara en bonde – contadino”. Han hade tidigare titeln Commendatore men uppgraderades nyligen till Cavaliere för sina omfattande och förtjänstfulla insatser för att värna traditionell italiensk vinproduktion – en Ordine al Merito della Repubblica som alltså även tilldelats Lorenzo Accomasso, som för övrigt är årsbarn med Lino Maga och har ungefär samma antal egna årgångar under bältet, det vill säga 57-58 stycken. När vi frågar honom om vad han tycker om Accomassos viner förstår han inte vem vi pratar om, ”Beppe Rinaldi och Bartolo Mascarello gör bra barolo”, säger han.

Den gamla cantinan som varit i familjens drift och ägo sedan 1886 ligger mitt inne i Broni, som storleksmässigt ligger på gränsen mellan att kallas by eller stad. När vi kliver in möter Lino Maga oss med en cigarett i handen och under tiden vi är här skulle jag gissa att det går åt åtminstone ett halvt paket, även under tiden vi provar vinerna. ”Ja, jag röker. Sådan är jag” låter han oss veta, ”Ett bra vin ska kunna rensa upp en rökares mun”.

Förutom Barbacarlo gör han ett vin som heter Montebuono, från en annan kulle, druvsammansättningen är ungefär densamma i de båda vinerna – cirka 50 % croatina, 30 % uva rara och resten uvetta, fast i Montebuono finns dessutom runt 10 % barbera. Allt arbete i vingården och i cantinan är ultratraditionellt och ursprungligt; ”Jag gör nog vin ungefär som man gjorde för 2000 år sedan”. Detta är också något som är högst påtagligt när man smakar på de här vilda, bångstyriga, men också djupa, fängslande och tankeväckande vinerna. Det förekommer i stort sett alltid en andra jäsning på flaska så ett rejält pys är att vänta när man drar korken, till och med ur den 83:a som snart ska öppnas vid bordet. Likaledes brukar det vara rejält med restsocker i de här vinerna, något som kan upplevas påfrestande för många då de flesta nuförtiden ju är vana vid helt utjästa rödviner. Restsockerhalten varierar stort mellan årgångarna, vissa år är vinet nästan helt torrt och andra år snudd på dessertvinssöta. Just denna variation var under en tid föremål för stor irritation hos DOC-konsortiet som ville utesluta Barbacarlo och Montebuono. Lino Magas gode vän Gino Veronelli hade dock tillräckligt med inflytande för att trumfa över Oltrepò Pavese DOC:n genom att lyfta vinerna i sin guide. ”Jag förstår inte varför andra vinmakare överhuvudtaget bemödar sig med att skriva ut årgången på flaskorna. Deras viner smakar ju alltid likadant”.


När man är gäst hos Lino Maga och sitter i hans provningsrum, ett rum där för övrigt en omedelbar K-märkning känns akut påkallad och där väggarna runt det bastanta ekbordet är belamrade med gamla flaskor och massor av vinböcker, kan man förvänta sig att en strid ström av olika årgångar kommer att passera ens glas. Vi får prova samtliga 2000-talsårgångarna, med undantag av 2008 då han inte gjorde något vin efter hagel och för svår fukt, samt den tidigare nämnda 1983. Det är svårt att sålla ut intrycken så här i efterhand men 83:an gör ju givetvis ett bestående intryck med sin ungdomliga, busiga fräschör – inte av syra och mineralitet utan av galen sötma, djup frukt och sanslös struktur, till synes mer eller mindre opåverkad av de passerade dryga 30 åren. Även det yngsta vinet lämnar ett outplånligt spår i mitt smakarminne ­- 2013 är så fantastiskt frisk, yppig, komplex, bedårande redan. Den avgjort friskaste och lättaste Barbacarlon i 2000-talsserien. Vi öppnade en 2013 direkt när vi kom tillbaka till Monferrato samma kväll och den bekräftade definitivt intrycken – stor drickglädje, ett vin som man aldrig vill ska ta slut i flaskan.
Vi provar även Montebuono i de fyra senaste årgångarna och detta är ett synbarligen ännu vildare vin med ännu mer av charmig funk och ytterligare en nivå av direkthet. Vi får återkomma till Montebuono när vi bekantat oss närmare med en hel flaska.



Igår drack vi 2009 som också är ett fantastiskt vin. Frukten är sagolikt djup, klart åt det blåa hållet utan att kännas direkt ung. Tobak är ett genomgående tema den här årgången. Här finns nyp i tanninerna och ackuratess i syrorna. Sötman är inget jag överhuvudtaget reflekterar över och dessutom ovanligt låg för en Barbacarlo med sina 4,3 % restsocker. Vi dricker det till grillade lammspett, sallad och hummus men det skulle nog kunna funka till det mesta, också rent kontemplativt.

Barbacarlo och Lino Maga är sedan länge ohemult populära i Japan (såklart, de har alltid greppat sådana här traditionella och rena grejer långt innan oss i väst) och Lino visar stolt upp en bunte manga-tidningar där både han och hans flaskor förekommer ymnigt i tecknad form, av oklara anledningar för oss. Även de japanska vintidskrifterna och guiderna har gott om artiklar om Il Cavaliere, alltid porträtterad med en cigarrett i handen…


Det här är ytterligare ett vin, en plats och en vinmakare som vi har blivit helt tagna av. Ett vin av den typen att har man väl smakat så finns det ingen återvändo, man måste ha mera och få veta mera.


fredag 27 februari 2015

Barbaresco Montestefano 2007 (Rivella Serafino)



Vissa viner är alltför bra, eller snarare alltför väsentliga, för att bara plötsligt svischa förbi i det hysteriska instagramflödet. Det mesta man dricker nuförtiden är väldigt välgjort, obegripligt ofta bra och för det allra mesta gott, men sådär riktigt berörd, så att det liksom kittlar till i diafragman, blir man faktiskt inte alltför ofta. Men i kväll blev vi det, när vi för första gången träffade på Teobaldo Rivellas barbaresco Montestefano.

Vi drack hans svårhittade dolcetto 2012 i somras vid en lunch på förträffliga Trattoria Risorgimento i Treiso - genuint, högkvalitativt old school-ställe med suverän tajarin och brasato om någon råkar ha vägarna förbi - och förstod genast att det här är en producent att ställa in sökarljuset på. Barbarescon är, tillsammans med dolcetton, det enda som produceras och allt druvmaterial hämtas från de ynka 2 hektaren i Montestefanos kalkrika backar.

Det räcker med att dra i sig ett djupt andetag och fylla lungorna med den ljuvligt arketypiska barbarescoparfymen - nota bene, det råder aldrig något tvivel om att det handlar om nebbiolo som odlats någon annanstans än inom de där kvadratkilometerna strax öster om Tanaro och nordost om Alba - för att man nästan ska bli lite irriterad på den överväldigande majoriteten av odlare i den här zonen. Vad sysslar de egentligen med? Det är alltför sällan man råkar på så här definierad, skir skönhet med allt från viol, rågummi, jordgubbskräm och seltzer, perfekt sammansatt till en komplex aromkomposition. Så stadigt, liksom oomkullrunkeligt den här doftpelaren står sig kvällen igenom. Man blir lyrisk.

Och nästan ännu mer så, när man känner de lena tanninerna, slankheten och smidigheten man bjuds i munnen - en riktig uppvisning, helt enkelt svinelegant. Behöver jag ens säga att vinet stortrivs till våra wallenbergare?
2007:an känns i alla stycken helt komplett i dagsläget, lever såklart länge än men när det är så här gott nu finns det väl egentligen ingen anledning att spara.

fredag 30 januari 2015

Grignolino 2013


Det fanns en tid då våra erfarenheter av grignolino begränsade sig till Nisse Liedholms strama, småsnåla och snipiga Monferrato Casalese-variant och Fontanafreddas ogina, kartiga Cireseto. Knappast kandidater till att få någon att gå i spinn och löpa vidare med den här druvan. Ingen normalt funtad människa ger sig väl ut på någon febril grignolinojakt efter Wine Searchers beskrivning heller..? När vi sedermera snubblade över Nadia Verruas (Cascina 'Tavijn) högst personliga tolkning blev vi däremot handlöst förälskade. Här talar vi om ett vin som spritter av energi och verkligen känns levande, med en mycket lättälskad aromatisk palett och en rustik men likafullt elegant, i vissa årgångar närmast vitvinslik, struktur. Nu har det blivit dags att prova den, för oss, femte årgången av Grignolino d'Asti - nämligen 2013. Den här gången kunde vi inte köpa den hos Cibi e Vini som vi brukar, flaskorna hann nämligen aldrig ens landa på hyllorna utan köptes upp direkt av ett par hippa restauranger i Köpenhamn - det här är nämligen plötsligt glödheta saker på hipsternästena nu för tiden. Jättekul för Nadia och för Fabio, synd för oss...


Grignolino d'Asti 2013 (Cascina 'Tavijn) Och det är i ärlighetens namn inte särskilt svårt att förstå att det här är något som lätt kan bli populärt när folk väl får smak på det. Här ryms nämligen alla de attribut som blivit så i tiden i somliga kretsar på sistone, vad beträffar lätthet, drickbarhet, renhet, autenticitet och traditionalism. 2013 känns som den mest välmakade årgången hittills, främst på grund av sin frapperande renhet. De ljusa, rödlätta bärtonerna som aldrig på något vis känns triviala eller ytliga känner vi igen sedan tidigare. Likaså den pigga syrligheten och de nypande tanninsticken. Däremot känns alltsammans som en obetvinglig entitet, en ytterst harmonisk symbios, i ännu större utsträckning än tidigare. Det här är fullständigt magiskt och avväpnande på alla plan. Jag dristar mig till att påstå att om man inte gillar det här så är det något fel på en... De 2000 producerade flaskorna lär inte stoppa på långt när.


Crevijn [NV] (Crealto/Cascina 'Tavijn) Det andra glaset hyser en ännu rarare variant av grignolino anno 2013: Nämligen ett samarbete mellan Cascina 'Tavijn och de i stort sett nästgårds belägna Crealto, helt osvavlad grignolino från basso Monferratos böljande kullar. Låt mig på en gång säga att det är närmast omöjligt att föreställa sig att vi har att göra med samma druva, och i viss mån samma druvor, som i Nadias solo-juice, och att det vi har i de båda glasen dessutom är framställt på i stort sätt samma vis. Det här är så mycket mörkare, så mycket stramare, med en distinkt olivsälta, den extra procenten alkohol tynger dessutom ner helheten en smula. All tyngd (observera: nu jämför vi med den supersprittande normale-grignon!) skänker brygden en extra air av seriositet och ett djupare uttryck. Det här är synnerligen ren, förhållandevis mörkfruktig juice med struktur - mycket spännande tolkning av den här banaliserade druvan. Måste jag välja tar jag dock Cascina 'Tavijn-grignolinon, alla dagar i veckan!

lördag 24 januari 2015

Barbera d'Alba 2011 (Bartolo Mascarello)


Det har från tillförlitligt håll knorrats lite om att de unga Bartolo-barberorna bär spår av störande nivåer av fruktsötma, syntetiska frukttoner och att både 2010 och 2011 uppfattats som väl enkla, snudd på banala, för att komma från en så här pass anrik adress. Det talades vid något tillfälle till och med om misstankar om tillsatt jäst. Vi brukar visserligen föredra att dricka San Lorenzo-barberan med lite mer ålder under bältet - 2006, 2007 och 2008 dricks exempelvis fint nu - men vad gör man inte i vetenskapens namn. Bara till att testa.

Doften känns ren och fin direkt ur flaskan med en ganska mörk, men mycket signifikant barberatypisk frukt. Allt känns omslutet av en finpulvrig, gipsaktig mineralslöja som kommer tillbaka i munnen. Klart oförlöst, och i viss mån enkel, näsa som förmodligen i mångt och mycket kan skyllas på vinets relativa ungdom. Det händer lite grann under kvällens lopp - ett djupare, mer definierat fruktelement gör entré efter några timmar med luft, men utvecklingen är inte på något vis sensationell.

Även i munnen är intrycket klart av det mer rättframma, okomplexa slaget. En liten mandelton, ganska snäll syra och tvivelsutan en sötma av det ymnigare slaget som förnims tydligt, inte minst när vinet introduceras för de ugnsbakade rödbetorna. Annars är det förstås en matspelare av rang som glatt åtar sig alla former av arbetsuppgifter som kan tänkas ställas fram på ett matbord. Inga uppenbara spår av syntetisk frukt eller aromatiska jästtillsatser men avgjort en mer generisk version av barbera än vad vi är vana vid.

Helt klart en liten besvikelse - jag brukar gå i gång rejält på San Lorenzo-barberan - den här gången känner jag mig lite snuvad på konfekten. Det är inget fel på 2011:an, det skulle liksom bara kunna vara vilken schysst barbera som helst. För det är ju så med förväntningarna man har på kultproducenterna; man vill bli tagen med på en resa när man dricker deras viner. Det har man blivit tidigare av Bartolo-barberorna men kommer 2011:an att någonsin kunna bjuda på det? Högst troligt inte. Vi fortsätter givetvis köpa nya årgångar men med något mera nedskruvade förväntningar. Just nu hittas de riktiga barbera-resorna hos exempelvis Roddolo och Accomasso som erbjuder åtminstone ytterligare en dimension. Kanske till följd av en djupare kärlek och större respekt för druvan, något som är tämligen ovanligt i Langhe.

lördag 17 januari 2015

Chianti Classico Riserva 2008 (Bucciarelli)



En av de saker här i världen som värmer ett fruset inlandsskånskt midvinterhjärta lite extra, är när man snavar över en liten okänd producent som man tidigare inte haft någon som helst koll på, som förefaller göra allt rätt vad beträffar vingårds- såväl som källararbete - småskaligt, varsamt, traditionellt - och med ett smakideal som till fullo verkar harmoniera med ens eget. Ännu roligare är det när denna producent råkar befinna sig i Chianti, således odlandes sangiovese denna så ofta svårt misshandlade och vanärade druva, faktiskt så till den milda grad att jag tror att en svindlande stor andel av världens vinälskare inte vet hur den egentligen smakar eller ska bete sig.

Jag vet ingen bättre bot på det problemet än att konfrontera vederbörande med en flaska riserva-chianti signerad Ezio Bucciarelli. Han hör hemma i Castellina in Chianti och tillhör den där lågmälda, truliga, lite tjurskalliga typen av producenter som är så lätt att få sympati för. Metoderna han använder sig av, liksom det man får i glaset är föredömligt old-school.

Det här är precis den sortens chianti världen lider brist på. Med tanke på hur ofantligt stora volymer vin som produceras i och kring de toscanska kullarna är det inget annat än ett mysterium att inte mer smakar så här. Direkt ur flaskan får man sig en rungande riserva-lusing som liksom rycker upp en i kragen och får en att behålla koncentrationen resten av kvällen. Det här andas djupa andetag av balsamico, mörk utmognad bärfrukt, väl tillsuttet sadelläder och kalkig mineralitet. Syror över hela registret, små nipsiga tanninstick. Mat? Javisst, eller låt bli, det går precis lika bra utan. Det här är poesi och pur njutning. Det är som sagts inte alla som förstår hur bra sangiovese kan vara i sina bästa stunder, det här är en riktigt bra stund.

söndag 28 december 2014

Barbera d'Alba Superiore - Bricco Appiani 2007 (Flavio Roddolo)


Vi har precis börjat bekanta oss med Flavio Roddolo och hans viner. Han finns, och man har en känsla av att han förmodligen sedan tidernas begynnelse funnits, i Monforte d'Alba mot Dogliani till, vid Bricco Appiani där han således också har sina odlingar. 6 hektar kalkrik lera som fritt och otvunget kunnat utvecklas och forma sig till den frodiga och fritänkande mylla den blivit idag, och inte behövt huka sig för pestocidpiskans svidande snärtar under de 40 år som Flavio skött de här markerna. Han är en solitär, såväl i livet som i vingården, som känner varenda knota på sina gamla barberastockar.

Man har sagt oss att det är dolcetto och just barbera som är Flavios forte, det är för dessa hans hjärta bultar lite intensivare och varmare. Han odlar förstås även nebbiolo, och dessutom cabernet sauvignon... Men det är som sagt de här lite "enklare" druvsorterna som får merparten av hans kärlek. En hint om detta faktum får man bland annat när man inser att 2007 faktiskt är hans senast släppta barberaårgång, vinet går till försäljning först när han tycker att det är färdigt. Små volymer såklart - 4000 flaskor barbera, den totala produktionen nuddar cirka 20000.
Vi drack en dolcetto 2011 för någon vecka sedan som var briljant, den svåra årgången till trots. Så mycket dolcetto, så mycket Monforte och, skall det visa sig, så mycket Flavio Roddolo.

Den här täta, försiktigt bruntingerade josen kan man nästan bli vän med bara genom att titta på den. Något oklar, lite diffus, rustik och äkta på något sätt. Precis samma reflektioner kommer över en när man sätter näsan till glasmynningen - ett underbart doftpaket som teleporterar en till en tid som i mångt och mycket flytt, där barbera kunde vara något fantastiskt. Likaledes i munnen, där barberasyrorna excellerar och har en spänst och definition som mycket få andra röda druvsorter kan uppvisa, terrano är det enda exemplet som poppar upp just nu. Det här känns måhända renare och inte fullt lika vildsint som Accomassos Pochi Filagn 2009 men är inte mindre intressant. Otroligt bra.



När FV tidigare idag lade upp sin årsbästalista med tillhörande bildgåta, blev vi påminda om att vi ju faktiskt vann den där tävlingen förra året (med viss hjälp av telestolparnas konstitution och med gott bistånd av Henrik, även den gången) och att vi inte har öppnat vinstflaskan ännu!
Flaskan är ofärgad och av 0,5-litersformat och på den står det handskrivet "Aurelius 2010" (min första association är Lasermannen) med vit färg. Innehållets färg är ganska mörk bärnsten med en rödorange bottenton. Vi har fått berättat för oss att det är ett botrytisvin från Slovakien och producenten Miro Petrechs Rivel. Botrytis och måttlig restsötma på cirka 50 g till följd av den svala och regniga årgången - funkar ost? Vi provar till en bit comté och en sardisk pecorino då vi inte hade någon ost från Slovakien hemma just ikväll.

Doften är ymnig med dadlar, kastanjer, jasmin, terpentin. Den myckna botrytisen och den lätt rostade tonen i bottnen lovar munnen ett mycket sött, kanske på gränsen till kletigt dessertvin. Men ack vad man bedras, här finns syror till tusen som lyfter upp och liksom ger det här vinet vingar. Givetvis väldigt intensivt med en lätt viskös känsla men likafullt lätt att sippra i sig och svårt att tröttna på. Kanon till osten och en näve rostade hasselnötter. Kul grejer - tack!

tisdag 25 november 2014

Höstlig höghöjdsdrabbning

Benhårda syror, mineraler, trevlig sälta. Kunde mycket väl varit en champagne i min, i det här avseendet, otränade gom. Gott, men bubblorna försvinner däremot förhållandevis snabbt, och fräschören med dem.
Cremant du Jura (Tissot)

Långmacererad grecanico från Sicilien. Rik, komplex nos med lätta eteriska aromer såväl som mogna aprikoser/nektariner och ett försiktigt marmeladanslag. Fjäderlätt i munnen med sina 10,5%, vilket kanske är i lägsta laget? Någon procent alkohol till hade nog fyllt ut lite bättre i mitten och gett lite mer substans. Riktigt gott, i vilket fall som helst.
Pithos Bianco 2012 (COS)

Skalmacererad (8 månader) ribolla gialla, lagrad på små fat, ingen tillsatt SO2, buteljerad med fullmånens gravitation som ivrigaste påhejare. Superharmoniskt, inget som stångas och bråkar, allt strävar åt samma håll. Det här blev jag mycket imponerad av och kommer att fylla på 'a presto'.
Lunar Ribolla Gialla 2008 (Movia)

Skalmacererad spanjor på sumoll från Catalunya. Osvavlat, dessvärre i det här fallet då diskreta men avgjort musiga toner ockuperar både mun och näsa efter ett tag. Synd, för under dessa metalliska och orena inälvstoner vilar en pigg och fräsch gulfruktig karaktär med distinkta men samtidigt lättsamma syror.
Blanc de Sumoll 2013 (Partida Creus)

Eterisk näsa med den - när vi talar om skalmacererade vita eller orangea viner - obligatoriska torkade aprikosen i botten. Här handlar det om chenin blanc från Anjou och det märks på syrorna. Snudd på för mycket av allt. Känns inte helgjutet eller ärligt utan mer av ett bygge som lite halvängsligt så gärna vill vara rätt i tiden. Hipstervarning.
Anne Francois Joseph (Les Griottes)



Kraftig nos med mycket tobak, vita blommor och mynta. Malvasiaparfymen klär in vitovskan och sauvignon blancen på ett förtjänstfullt sätt och i munnen har vi ganska mycket kraft i frukt och tanniner utgjutet på ett stabilt syrafundament. Blev ännu bättre efter ett par dagar i halvfull flaska. Riktigt bra.
Ograde Bianco 2010 (Skerk)


Fantastiskt gott! Så helgjutet och på något vis gjort med de godaste av intentioner - att oförbehållsamt representera sin  bygd och sitt ursprung. Vinosapien nästan ursäktade sig för att det möjligen kunde uppfattas för traditionellt efter alla orangea skapelser men det behövde han verkligen inte oroa sig för . Skulle tro att samtliga runt bordet höll det här för kvällens vita? Magiska syror!
Aragonite Macon Cruzille 2013 (Julien Guillot)

Sancerre-sb som man aldrig smakat den innan - inga stratosfäriska syror, inte tillstymmelse till nässlor och kattpiss men däremot röda krusbär och en liten subtil restsötma. Detta i kombination med den nästan olivoljegröna färgen fick mig att grunna på om det var en förhållandevis ung kabinett vi hade i glasen. Kul att prova!
Skeveldra Sancerre 2010 (Sébastien Riffault)

Albeisa-flaskan är ju förstås en giveaway för att vi befinner oss i Piemonte. Innehållet är riktigt trivsamt i en pigg rosato-stil med jordgubbar en masse och rena fina syror som skvallrar om att druvsorten kan varar nebbiolo. Man lyckas alldeles utmärkt med konststycket att balansera det här så att det aldrig slår över åt det enkla eller banala, vilket förmodligen kräver en mästerproducents känsliga hand.
Rosato 2013 (Claudio Fenocchio)

Teran, inget tvivel, mördande syror och en bläckblå utstyrsel. Känns lite väl fixat, med tydliga spår av de små faten, för min smak. Finns definitivt intressantare exemplar att hitta av den här spännande druvsorten.
Sales Terrano 2009 (Fattoria Carsica Bajta)


Mycket kaxiga saker med tanniner som får herrarna och damerna runt bordet att blekna. Rustikt, rått, grovhugget - nästan plumpt - innan man introducerar det för lite fett och någon enstaka protein. Jag är helsåld på det här samarbetet mellan Cascina 'Tavijn och Crealto - grignolino in purezza i en version som jag aldrig tidigare råkat i närheten av. Bär mycket tydliga spår av sitt geografiska ursprung (Basso Monferrato) och närmast extremt tydliga spår av sin upphovskvinna (Nadia Verrua).
Crevijn NV [2013] (Cascina 'Tavijn/Crealto)

Gammalt, trött, i stort sett dött... Såå synd.
Arbois 1989 (Camille Loye)

En definitivt virilare trosseau, men här tycker jag att det finns så många sidospår bland aromerna att det känns svårt att hitta själva huvudfåran, essensen liksom. Lessrofs talar om hönsbur som en karakteristisk markör och när jag väl hört det kan jag inte släppa det - känns för mig som ett i allra högsta grad oönskat element i ett vin. Intressant och kul att prova, men gott? Inte särskilt.
Trosseau Amphore 2012 (Tissot) 

Hyperelegant! Jag bestämmer mig direkt för att vi dricker barbaresco från en mycket begåvad producent - kanske en ung Cascina delle Rose eller kan det månne vara en Teobaldo Rivella som jag länge velat smaka? Men det är alltså nerello från Sicilien. Vid det här laget vet vi att det ofta är lätt att gå fel bland dessa. Skitbra - det här bara måste man följa upp! Producentens Erse har vi druckit åtskilliga flaskor av och gillat men det här besitter en dimension till.
Musmeci Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina)

En show-stopper. Så bra att Vinosapien vägrade tro att det var italienskt. Mycket elegant, stadigt och generöst på samma gång. Vi har bara provat Foradoris amforalagrade röda en gång tidigare och gillade det då inte alls. Det här är verkligen något annat än jag minns det - meraviglioso!
Sgarzon Teroldego 2010 (Elisabetta Foradori)

Mycket snygg barolo som jag tog med för att den får mig att tänka på Lessrof och hans preferenser när det kommer till nebbiolo - skinande rent, elegant, finkorniga tanniner, mörk frukt, perfekt avvägda syror. Svårt att hitta något att invända mot. Jag tror vi kan förvänta oss stordåd från Ferdinando Pricipiano de kommande åren. Här är det definitivt köpläge på 10:orna när traddo-giganterna vid det här laget är utsålda eller utprisade.
Barolo Ravera 2008 (Ferdinando Principiano)

Nej tvi vale, det här är rena marmeladkletet. Ett helt meningslöst vin för mig - jag trodde det var en sydafrikansk bag-in-box-shiraz, eller nåt. Går fullständigt bort.
Campredon 2007 (Alain Chabanon)

Mycket spännande aromspektrum som jag satt och försökte plocka fram ur minnet dagen efter. Avgjort cab franc-likt i de flesta avseenden, trots att druvan heter negrette men kommer förstås från Loire. Gäckande, intresseväckande med mycket mognad och massor av framtida potential.
Le Poiré Fiefs Vendeens 2004 (Domaine Saint-Nicolas)

Jag kommer aldrig att glömma Vinosapiens blick när jag hällde upp det här. Han tog två snabba sniff och hällde sedan vinet i spottkoppen. Därpå tror jag att han reste sig upp och kavlade upp skjortärmarna. Efter det har jag inga minnen, jag sprang bort och gömde mig hos frun. Nej, fy fan, det här var ganska vedervärdigt - fett med ekstryk och sött som sockervadd. Trodde faktiskt att det kunde vara något men ack...
Leithaberg Rosenberg Blaufränkisch 2009 (Toni Hartl)
Mycket snygg och sober mondeuse med sublim mognad. Monokel, filttofflor, Chesterfieldsoffa, New York Times' söndagsnummer, nystoppad pipa, vinröda sammetsgardiner, jakarandapaneler. Fantastiskt häftigt att få prova. Old school ftw!
Mondeuse Prestige 2003 (Domaine Prieuré Saint Christophe)


Och så avslutningsvis sista flaskan av en gammal favorit och aldrig har den skinit som i lördags. Ett ytterst säreget och personligt uttryck av barbera, lite vildsint, lite borderline. Mustigt, rustikt och oborstat - fullständigt avväpnande.
La Barslina Barbera d'Asti 2004 (Ezio Trinchero)


Tack för trevlig och lärorik samvaro, som vanligt; BV-Ingvar, Vinosapiens och givetvis Lessrofs - som vi även tackar för sublimt och ultragästvänligt värdskap, superb skaffning och skön atmosfär. Det vid det här laget etablerade och väl inkörda konceptet med så många viner som möjligt på så kort tid som möjligt känns förvisso smått bisarrt och halvt om halvt psykedeliskt, men så många spännande saker man får prova och fan vad kul vi har!

fredag 7 november 2014

Pochi Filagn Barbera d'Alba 2009 (Lorenzo Accomasso)


Det är med viss vördnad man öppnar en pava partisan-juice av den här kalibern. Inte för att det handlar om något obscent prissatt eller mytiskt överdekorerat medaljmonster, utan snarare för att det inte är så lätt att hitta och komma över de här flaskorna. Och så lämnade ju det där besöket i somras en hel del outplånliga avtryck. Således rycker det onekligen lite extra i extremtraddokramartarmen när man häller upp den här täta, mörka skapelsen på karaff. Jag sneglar nyfiket på det gnistrande glaskärlet och med jämna mellanrum går jag bort och tittar till och klappar den ömt under eftermiddagens lopp. Det är kanske inte alltid direkt nödvändigt att lufta sin barbera d'Alba men efter vår encounter med det här reduktionsmonstret i somras finner jag det rådligt med en ymnig syrekontakt så att det hinner lugna ned sig innan vi åter introduceras för varandra.

Håller man karaffen mot solljuset, som alltid ystert dansande ute på fönsterblecket, tycker man sig liksom se hur vinet kippar efter andan, nästan så att man inbillar sig att det bubblar och fräser lite grann där inne, och släpper ut små pustar av lila ånga ur flaskan ibland. Som om det vore en av Miraculix' e-kolvar.
Det är ju svårt att låta bli att ta en sniff lite då och då. Det som möter en är en salig blandning av lätt härsket fårfett, surikatburarna på zoo, svettig polyester, lacknafta, vinättika och unken tryffelolja. Lite luft skadar nog inte...

Doften både vecklar ut sig och kommer samman, så småningom. Det där lite härsket feta förtrollas till hasselnötter och tryffel, ättiksticket blir till en tät mörkröd fruktmatta. Och då är nog detta bara början på metamorfosen, ge den ett halvt dygn till så har det garanterat gått ihop sig ytterligare. Doften är närmast ofattbart rik och kräver sin sniffares fulla uppmärksamhet.
Meanwhile, i munnen väntar syrorna...

Syrorna är grymma. Jag skulle nästan drista mig att säga morbida, diaboliska, katatoniska. Tänk dig en bedrägligt mustig och inbjudande mörk frukt beströdd med lite älskvärt mandelmassiga övertoner som yppigt bjuder in dig och så fort du sätter läpparna till glaset, redo att börja klunka så: tjong! snärtar en vinande rottingpiska över tunga, gomsegel och tandhalsar. Kraski teran², typ. Den masochistiskt lagde belönas dock ymnigt ty efter en djup klunk händer det fantastiska saker med munhålan, små sensationer och efterdynande kittlingar som man inte visste gick att framkalla och de 15 procenten skickar iväg en eftersmak lång som ett katekesförhör, rakt in i kaklet.

Det här är snudd på magi på flaska - barbera i en inkarnation som man aldrig tidigare kommit i kontakt med. Som om Cappellanos '03-vildbase Ab Normal och Nadia Verruas girlpower-barbera Bandita skulle få ett kärleksbarn. Inte ett spår av det smått förhatliga Marc deGrazia-epitetet "La Morra-elegans", bara ren och skär energi och en flaska full av jävlar anamma.

ps - Ni som undrar; "Pochi Filagn" betyder "några rader" på piemontesiska (pochi filari på italienska). Och ja, 2009 är den senast släppta årgången.

lördag 11 oktober 2014

Barolo Villero 2005 (Brovia)


Vi rör ihop en high-end-ragu på en kalvfärs som jag skulle kunnat gå i fängelse för. Därtill vitt vin, selleri, lök, lite vitlök och morot - förstås - och en rejäl sats rödgul trumpetsvamp som, måhända, en smula oortodox pimpning. Anrättningen är långkokt och intensiv i sitt smakregister men befinner sig, som brukligt, definitivt i den ljusare änden av aromspektrumet varför ett vin med uttalad elegans så småningom känns påkallat till pappardellen.

Jag öppnar Brovias Villero-05:a tidigt på eftermiddagen och låter den få en tämligen lång utandning på karaff. Redan vid upphällningen fångar jag upp ett stråk av tryffel som garanterar en fin smak- och doftbrygga till den distinkta svampigheten som den rödgula trumpeten bidrar med i den puttrande grytan ute i köket.

Och till maten funkar det här mycket bra. Den nyss nämnda tryffeln i doft och smak lierar sig omedelbart med ragún. Här finns dessutom frisk och frejdig frukt så att det räcker och blir över såväl som läckra mognadstoner i form av patinerat läder, eterneller och en fager linoljeton. Syrorna känns fint i fas med övriga smakliga beståndsdelar - inget som sticker iväg eller skjuter ut - harmoniskt men likafullt med en tydlig personlighet och distinkt mineralprägel. Balans och elegans. Inte några uppenbara spår av den udda årgången.

Ett alltigenom skönt vin att vistas i samma rum som även efter det att tallrikarna är renslickade och stearinljusen är utblåsta. Kontemplativt, stimulerande, njutbart men med lagom mycket edge för att bjuda en lite motstånd och utmana. Ungefär som en idealisk samtalspartner att spendera en kväll med.

fredag 3 oktober 2014

Firarviner


Ikväll ska det firas, och då plockar vi fram två viner på firardruvorna nummer 1 och 3: barbera och trebbiano - nummer 2 är förstås grignolino. Först ut är Emidio Pepes skalmacererade Trebbiano d'Abruzzo 2010.
Mmm, vilken förförisk doft med söta torkade aprikoser, bergamott och ett flyktigt moln av svavel liksom av vulkanisk karaktär. Kombinationen känns som när man står vid en ångande gejser, dricker en kopp thé och käkar en marmeladmacka, ni vet. Men det självklara huvudnumret här är syrorna. Dessa syror. Läckert spröda, nästan lite försagda var för sig men tillsammans bildar den rika mångfalden av dem närmast en massiv vägg av citrusaktiga, aptitretande och kliniskt rengörande syror i alla tänkbara oktaver och tonarter som späker och sliter i tandkött, kinder och gom men som på något masochistiskt sätt gör det så njutbart att man aldrig får nog. Frukten känns nästan viktlös i munnen och de behagliga 12,5 procenten är helt omärkliga. En friskare, lite kaxigare och väsentligt ungdomligare version av det här vinet än exempelvis 2009:an som också var mycket bra, fast en seriösare och mer strukturerad årgång än den här vildbasen.

Det finns för övrigt ingen för mig känd vettig anledning att betala 320 SEK via SB för det här vinet när det gängse priset i Europa ligger på avsevärt mer rimliga €20.


Dags för rött och här måste medges att vi sejfar å det grövsta. Trincheros Vigna del Noce 2006 har det slunkit ned åtskilliga flaskor av det senaste året och juryn överlägger fortfarande om huruvida detta är den bästa årgången av det här vinet som vi smakat eller ej. Vi har gillat de flesta från 1997 och framåt men i somras fick vi prova 2007:an på plats, en mäktig, fruktdriven årgång som i likhet med 99:an fått ligga på nyhyvlade (?) kastanjebotti i sju år och som i nuläget har alldeles för mycket av allt - tungt, skallebanksframkallande och svårsmält. 2006:an är en kapitalt annan skapelse.

Det här är nämligen så där "rustikt elegant" som bara naturligt gjorda viner med druvmaterial av yppersta klass ihopskruvade av de allra bästa hantverkarna kan vara. Svalare år och gamla slitna ekliggare ger en helt annan friskhet och en slags direkthet som nollsjuan saknar. Okulärt är det en oklar, smågrumsig, närmast opak skapelse vi har i glaset.
Någon som bara druckit barbere d'Alba gjorda av Langhe-producenter tidigare, känner måhända inte helt igen sig. Det här är ett mycket annorlunda uttryck där man genom den långa macerationen låter druvan få komma till tals på ett helt annat sätt.

Doften är verkligen rik och generös med sin målarlåda, sin torra kalkighet och sin djupa bigarråfrukt. I munnen nyper de plommonskalsaktiga tanninerna till fint i kinderna och syran är av det förstklassiga slaget - rikligt förekommande men väl integrerad och i komplett balans med övriga element. Vi låter vinet ledsaga höstens första spezzatino och det gör det med den äran men det är i ensamt majestät, och under en hel kvälls lopp, som man förstår att det är verkligt speciella grejer man har i glaset. Storhet för €18 på plats eller 250 DKK hos Winewise.

fredag 26 september 2014

Ruché di Castagnole Monferrato 2012 (Cascina 'Tavijn)


Ruché är fortfarande, och lär högst troligt alltid förbli, en gravt obskyr druva. Inte minst för att den av vinbönder i Basso Monferrato anses osedvanligt svår och krumbuktig att ha att göra med, särskilt vad beträffar att lyckas kasta pilen rätt, rent skördetidsmässigt. Plockar man en dag för tidigt ligger det garanterat en vass, snipig, ogin, grönaktigt klorofyllparfymerad historia och surar i tankarna, råkar man bli en dag för sen är risken stor att man istället snart har att göra med en högoktanig, syrafadd, damparfymsyppig och rosenvattenbolmande brygd. Och då har vi inte ens nämnt den här druvans ytterst primadonneaktiga beteende i vingården under den tidigare delen av tillväxtfasen, då den är vitt känd för att lättare än många andra lyckas dra på sig de flesta förekommande smittor och angrepp.

Vår absoluta favorit-ruché kommer från Scurzolengo, strax nordost om Asti, och görs av den här traktens i särklass känsligaste fingertoppar, sittandes på, inte bara ruché- utan dessutom barbera- och grignolino-domptören och dessa druvors primus motorNadia Verrua. Nadias förhållande till ruché vilar på lagrar som till sin absolut största del utgörs av passion och patos och hennes tolkning liknar inte heller någon annans. Nadias ruché är råare, syrligare, punkigare, betydligt mer energisk och rebellisk än de andra tjugotalet versioner av den här druvan som står att finna. Vi har druckit det här vinet i flera årgångar tidigare och provade hennes 2012:a senast när vi hälsade på i fjor. Nu är det äntligen dags att korka upp en flaska på hemmaplan - som vi längtat!

Nadia är ju gift med en av norra Piemontes mest omtalade restauratörer (kolla in den vinlistan, och priserna...) men även hon går bet på en självklar matparning när det kommer till ruché: "Alltså, till klassiskt och rustikt piemontesiskt kök är den ju oduglig. Varken bollito misto eller agnolotti del plin är ju precis att tänka på. Vi lyckas bäst när vi ställer fram något Mellanöstern-kryddat och couscousbaserat eller rätt och slätt till en inte alltför söt biscotto efter maten."
Vi tar henne på orden och dränker våra lammspett i en myntastinn och honungssöt marinad innan de landar på grillen och där vi också hastigt rostar våra auberginer som en bas till en ganska het ajvar. Det här ska visa sig vara en nära nog ideal smakpiedestal för vår ruché att så småningom beträda.

Jag ska inte lura någon; ruchékaraktären är mycket distinkt, även i den här 2012:an, men den ståtliga, nära nog pompösa, parfymen - rosor, litchi, myrten - är föredömligt insnodd i rustikare element som tycks härröra ur de naturliga framställningsmetoderna - fuktig tobak, aprikoser, etylacetat. Syrorna arbetar i det effektiva registret mellan "snudd på höga" och "inte för låga" och tanninbettet känns ganska tydligt uttorkande på tandköttet. Eftersmaken är lång med en bitterhet som växer närmast logaritmiskt mot den avklingande frukten - antingen älskar man det (som jag) annars dömer man förmodligen ut det som en defekt. Och det gäller nog för övrigt det här vinet som helhet - något man antingen älskar eller inte klarar av.
Jag älskar det så klart och frapperas över att det går att köpa en sådan här raritet av så här skyhög kvalitet med så mycket personlighet för så få pengar - 119 DKK hos Cibi e Vini. Vinvärlden är galen...

fredag 19 september 2014

Gattinara Riserva 2006 (Paride Iaretti)


Jodå, visst dricks det fortfarande en hel del vin här hemma. Och en och annan anständig och fullt bloggvärdig flaska slinker också ned för de lucchesiska struparna emellanåt. Det är bara inte så ofta man har tid att skriva några längre och djupsinnigare utläggningar om dessa nuförtiden. Det mesta i vinväg som ger oss någon form av kick brukar dock hamna på Instagram med en kort, men kanske inte alltid så särskilt kärnfull not, om någon mot all rimlig förmodan skulle råka vara intresserad.

Fast i kväll gick det inte längre att värja sig, det här är så fantastiskt ljuvligt att dricka att lutorna bara måste stämmas upp, sonetterna slipas på, kandelabrarna tändas, duka fram med remmare och det nypolerade bordssilvret, sätt trumpeterna till läpparna och låt fanfarerna smattra, in med kalvsteken i ugnen, red av den gräddiga svampsåsen, drössla persilja över pressgurkan... Ja, ni fattar.

Paride Iarettis Gattinara är i sin stil förstås av det rent traditionella slaget. Han använder sig av gamla och stora fat till sina viner men frukten från de allra yngsta stockarna låter han ligga något år på begagnade barriques för att få lite mer luft - Paride är en pragmatiker som vill att resultatet ska bli så bra som möjligt och verkar vara befriande obekymrad om den tröttsamma skyttevärnspolitiken som så ofta råder på traddo-/modernistantagonisternas vädjobana.

Och Jesus Maria vad han har lyckats få till sin 2006 riserva! Frukten är strålande intensiv men hela tiden föredömligt tyglad i såväl näsa som gom. Garnityret utgörs av en subtil, men mycket väldefinierad floralitet som förstås främst för tankarna till viol och lätt torkade rosor. Men det är mineraliteten - detta förhatliga uttryck som av så många avfärdas som icke-existerande och av samma personer allt som oftast anses höra hemma på samma ordbajsarsoptipp som terroir, naturliga viner och osvavlat - som får änglarna att sjunga i det här glaset. För begriper man inte att den sickelformade dalgången från Gattinara via Ghemme till Boca heter Valferrana (Järndalen) av en anledning när man dricker det här vinet, ja då bör man kanske hålla sig till mer endimensionella grejer som glögg och champagne. Här är nämligen de järniga tonerna så tydliga att jag är övertygad om att man skulle kunna dra glaset sidledes med en magnet. De rikligt förekommande och så snyggt rabarberslanka syrorna lägger liksom sista handen vid det här lilla mästerverket.
I det närmaste fullkomlig förälskelse!


måndag 14 juli 2014

Besök hos Carussin

Vi kör inom Az.Agr.Carussin, en bit utanför byn San Marzano Oliveto och bara någon kilometer från agriturismon där vi residerar under våra semestrar, samma dag som vi kommit ner till Monferrato för att köpa med oss en låda blandat att prova hemma på terrassen. Vi har tidigare bara hört talas om deras barbere d'Asti men är förstås mycket nyfikna på att få prova dessa. Den unga och spralliga Asinoi 2013 sjuder av naturvinsvibbar och fräsch frukt, Lia Vi 2013 lagrat på betong och glasfiber kommer från äldre stockar och har ett mera samlat och stabilt uttryck medan årgångslösa La Tranquilla (2010) känns som en blandning av de två förra men med ett djup, en sprallighet och en finess som vi faktiskt sällan skådat i en och samma barbera tidigare.

Vi får även med oss ett skalmacererat vitt vin som är en blandning av den liguriska, semiobskyra druvan il carica l'asino och cortese som formligen charmar öronlapparna av oss samt en kapsylförsluten, etikettslös flaska med en långmacererad nebbiolo från en lott i Barbarescofraktionen San Rocco Seno d'Elvio. Den senare gör ett särdeles djupt intryck på oss och föranleder mig att omgående ringa upp sonen Luca för att boka ett mera omfattande besök och fördjupa vår bekantskap med denna spännande producent.

Mama Bruna Ferro med sönerna Luca och Matteo

Ca d'Carussin drivs av Bruna Ferro, maken Luigi och sönerna Luca och Matteo. Man förfogar över 15 spridda hektar i Monferrato och Langhe och implementerar biodynamik, men accentuerar vikten av långsiktig hållbarhet och ansvar gentemot naturen, i sitt tillvägagångssätt. Man odlar som sagt barbera, cortese, il carica l'asino, nebbiolo men även moscato. "Vi har en skördeperiod som kan sträcka sig från 70-90 dagar" säger Luca; "Från den tidiga moscato någon gång i september till den sena nebbiolo i slutet av oktober och ibland tidiga november".

Vi äntrar gården i sällskap med Più Rosso-Niels med familj - sammantaget 4 vuxna och 3 barn. Vi får ett mycket varmt välkomnande och det börjar hällas godsaker till både oss vuxna och barnen tämligen omgående, bland annat en lokalt bryggd hardcore-bio-äppelmust som tvivelsutan är det grymmaste jag smakat i den genren.
Var och en kan nog dock känna igen sig i predikamentet i sådana här situationer; att barn sällan direkt uppskattar att sitta still så länge som vi vuxna tycker vore önskvärt och kan vara svåra att sysselsätta, varför vi blir fullständigt överväldigade när en ung tjej plötsligt kommer in och på sjungande amerikanska säger: "Hej, jag heter Rebecca och är en utbytesstudent som bor här på gården under sommaren. Om ni tycker att det vore okej så tar jag gärna med mig de tre härliga flickorna som sitter därute och matar åsnorna borta i hagen? Sedan kan vi titta på fåren och binda lite kransar av vinrankor om de vill?". Vad svarar man på ett sådant erbjudande? Fullservice av yttersta slag. Mycket snart skymtar vi hela skaran tjejer ute på gården, kånkandes på en gigantisk tvättkorg fylld med gammalt bröd till åsnorna.

Ultranaturlig nebbiolo

Innan vi vet ordet av har Bruna ställt fram ett fat med ostar, salami och små bitar av ett smör som granngården tillverkat och som är så syndigt gott att man känner sig snudd på kättjefull när man låter det smälta på tungan och drapera munhålan och svalget med sin extremt täta viskositet och sin lite nötiga eftersmak. Luca plockar fram några viner som han tycker att vi ska smaka, uteslutande nebbiolo eftersom han vet att vi ska till Trinchero senare. Carussin hämtar sin nebbiolo från två olika lotter: man har själva någon hektar i San Rocco Seno d'Elvio söder om Treiso, i Barbarescozonen, och man köper lite av Erbalunas Rocche dell'Annunziata-druvor, som för övrigt växer nästgårds till Accomassos. Man gör två mycket personliga tolkningar av druvan där den i barbaresco-varianten får macerera i 30 dagar och i Rocchen så länge som 150 dagar. Helt osvavlat, ofiltrerat osv. En annan intressant detalj är att man vill göra sin nebbiolo helt fri från kontakt med någon form av trä - jäsningen och lagringen sker i cement och flaskorna försluts med kronkapsyl.

Vi provar 2011 och 2012 och det är ingen tvekan om att det är 2012 som är årgången av de båda man bör ställa in sig på när det kommer till viner från Piemonte i allmänhet, och Langhe/Monferrato i synnerhet. Friskheten och definitionen är markant mera framträdande i 12:orna. Båda de här vinerna är fantastiskt trevliga och mycket intressanta. På plats är det Rocche 2012 som imponerar storligen med sitt djup och sin komplexitet, ett magiskt vin och ett helt nytt uttryck att förhålla sig till när det kommer till nebbiolo. När vi provar om dem på hemmaplan är det Vigna Felice 2012, med druvor från Barbaresco, som känns friskast och flirtigast, men här handlar det nog om flaskvariationer. I båda fallen slås man av hur fantastiskt uttrycksfull den här druvan är, eller kan vara, när den får stå på helt egna ben och sjunga sin egen sång för full hals.

Det finns inte mycket som slår en riktigt sönderfallande färsk och genuin salame cotto 

Luca undrar om vi vill smaka deras moscato d'Asti 2013 från tank, som skall buteljeras veckan därpå. Ett erbjudande man inte tackar nej till, vi har aldrig smakat fatprov av moscato tidigare. Man frapperas av vilken aktivitet det är i musten när den ligger i en sluten bägare, vinet jäser ideligen upp i pipen och får lutas tillbaka varannan minut för att inte rinna ur. Smaken är intensiv med en syra som är ljuvlig och allestädes närvarande och liksom tvinnar sig runt den söta persikofrukten och den blommiga aromatiken. Och den grumliga, ofiltrerade looken är helt klart avväpnande och klädsam. "Moscato d'Asti är ett svårt vin att ha att göra med, så instabilt, inga höga syror eller alkohol som hjälper till att skydda. Man är tvungen att svavla lite, vid buteljeringen om inte annat".

Moscato d'Asti-fatprov i sluten bägare

Luca Garberoglio

Luca är förutom vinmakare dessutom en mycket duktig ölbryggare. Vi får prova hans craftbeer Clan! destino? och det får mig helt klart att börja förstå att man faktiskt kan snöa in även på sådant här. Blommigt, friskt med fruktighet och beska i utmärkt samklang. Lång gnagande eftersmak - härligt!


Carussins grejer är lite knepiga att få tag på här hemma. Ingen tysk importör för deras grejer men ett sakta groende samarbete med Sune Rosforth ser ut att vara en möjlighet att få tag i åtminstone begränsade delar av det här urläckra sortimentet inom kort. Norska Vinmonopolet är som vanligt i framkant och har en del att tillgå, till helt okej priser dessutom. På plats är förstås priserna närmast generande låga.
En fantastiskt sympatisk och intressant samling drycker gjorda av likaledes sympatiska och genomtrevliga människor!