fredagen den 18:e april 2014

Efterlängtat återbesök på Skovlytoften 1


Det var länge sedan sist, alltför länge sedan - säkert ett år sedan. Men idag skedde det äntligen. Och på en utav Danmarks absolut mest stängda dagar, dessutom. Inget nytt för oss, förstås, som ju trotsat lukkeloven förr och vet att navigera oss till de rätta vattenhålen även de dagar Köpenhamn med omnejd för den oinvigde lätt kan te sig likt Harmagedon, två dagar senare eller så. Men med flexibla och kundinriktade vinhandlare är öppettider sällan några problem. När vi ändå är uppe i Holte kan vi ju denna solystra vårdag dessutom göra en påpasslig avstickare till Bakken och i samma slag stänka i stort sett orimliga mängder av rus och lycka över familjens yngsta medlem - en typisk win-win situation, alltså.

I detta närmast överdrivet hipstermedvetna tidevarv i vinvärlden - med oräkneliga smäck- och helskäggsförsedda vinimportörer iklädda oknäppta rutiga flanellskjortor och som slänger sig vitt och brett med uttryck som: sans soufre och qvevri, eller med halvt skitnödiga storstadssommelierer som heter typ Månstråle och inte missar en chans att få sitt ansikte eller namn publicerat och tillika kopplat till vilket hett vinbegrepp som helst som råkar vara the flavour of the month - känns det outsägligt befriande att köpa och snacka vin av och med en handlare som Carlo Merolli. Här står alltid vinets drickbarhet och användbarhet i fokus, aldrig huruvida det man har i glaset råkar vara det mest rätta eller hippa just för stunden.

Vi får med oss en rejäl laddning av vad som av den icke eller måttligt initierade möjligen skulle kunna refereras till som: daily drinkers men som vi hellre vill kalla schyssta, goda och hederliga bruksviner. För vad ska man med vin till om inte dricka och bruka det - ståta och paradera? De skrymslen som därefter återstår i bilens bagageutrymme fylls med allsköns söta delikatesser ur Carlos förvånansvärt lite omtalade men faktiskt smått digra dessertvinssortiment och naturligtvis minst en sommarförbrukning av hans fina olivoljor.

På vägen hem styr vi inom den nästintill övergivna Byen och hämtar upp en låda blandade smørrebrød hos smørrebrødsekvilibristen Aamanns på Øster Farimagsgade, vars etablissement, lo and behold, har öppet en så pass helig dag som denna i det synbarligen högkristna, närmast læstadianska Danmark.
Väl hemma faller vinvalet till de delikata och nyss bärgade anrättningarna, förvisso ogenomtänkt men närmast ryggmärgsreflexartat, på en ståltankslagrad bombino 2012. Bombino är huvuddruvan i frascativinerna från Lazio och detta är första gången vi smakar en 100%-ig variant av densamma. Kombon är inget annat än en fullträff och vinet plockar förnämligt upp såväl dragonen hos Tatar av okseinderlår som den subtila romsältan hos Koldröget hellefisk och den örtiga myntan i tykmælkscremen som vackert pryder Stegt lammeculotte. 65 DKK för bombinon är absurt billigt för ett så läskande och användbart vin och ungefär vad en macka från Aamanns kostar. Skarp fynd-alert, ögonöppnare och en påminnelse till mig om vad vinbotanisering och safari egentligen handlar om.

fredagen den 28:e mars 2014

Boca 2007 (Castello Conti)


Conti har seglat upp som en av de absoluta favoriterna på vår nordpiemontesiska vinhimmel. Vi har nyligen sänkt ett par flaskor vardera av dels den rena nebbiolon Flores 2012 och den numera druvrena croatinan Zingara 2012. Mycket läckra viner med lika delar edge, traktstypicitet och charm. Stilen ligger åt det lite ruffiga men naturligt vackra hållet, ingen kosmetika och inget tillgjort och tillkrånglat här inte. Båda helt osvavlade och mycket liten produktion, vi snackar 2-300 6-pack av Flores och dryga 100 av Zingara.
Vi har tidigare blivit väldigt förtjusta i deras Boca, gärna med lite ålder - 96:an har gjort oss lyckliga vid ett flertal tillfällen och en 89:a som provades på Sturkö var närmast sensationell. Det ska bli riktigt kul att få stifta bekantskap med den här ynglingen.

2007 var ju ett varmt år även uppe i det nordligaste av Piemonte, något som i allmänhet betraktas som en fördel här där druvorna behöver all klimatförändringspimpad sommarvärmehjälp de kan få för att mogna ut riktigt. Contis boca görs på 75% nebbiolo, 20% vespolina och 5% uva rara från två odlingar; sandiga Motto Grande och kalkrika Cappelle, på sammanlagt en hektar och en altitud på cirka 450 m ö h. 3-4 veckors maceration och lång (3-4 år) lagring på botti.

Härligt, livgivande, stramt, sprittande, seriöst, saftigt, dansant, djupt, läskande, älskvärt och alldeles förbannat gott. Lite luft skadar förstås inte men sedan vinet väl fått dra ett par djupa andetag bjuds man sannerligen på en skön och makalöst vacker resa. Mineraler, tanniner och syra i lika höga staplar, rungande balans. Frukten är frisk och liksom rödlätt, men ändå mogen och kolossalt ren och väldefinierad. En grillad entrecote och en rotsaksgratäng med fjolårskantareller fungerar finfint till att möta upp och bjuda lite motstånd. Bocan liksom nästlar sig in i varenda vrå och genomväver varje tomrum i anrättningens smakspektrum och bidrar med såväl stadig ryggrad som sirligt finlir vid matbordet.
Kommer att åldras med behag med många år framför sig men livsfarligt läckert redan nu.
Ett vin helt i min smak.

295 DKK hos Cibi e Vini.

lördagen den 22:e mars 2014

Bramaterra 2010 (Odilio Antoniotti)


Attenzione, lovers of elegant nebbiolo! Så här inbillar jag mig att nebbiolo (här uppblandad med 20% croatina och lite vespolina och bonarda) skulle smakat om den hade odlats i Côte Rôtie. Sval, superdefinierad, mineralisk på gränsen till påfrestande och med klingande hög syra. Just mineraliteten är slående med sina tydliga stråk av järn, glödgade svetselektroder och varmgnuggat Svinto. I munnen ger den dessutom avtryck i form av en nästan magnesiumaktig finpulvrighet som ligger som ett slätt sidentäcke över den ungdomligt ettriga tanninbädden. Frukten är rödbärig med en blommig och aromatiskt örtig anstrykning. Som när en liten fajita gjord på en klase mogna vinbär inlindade i myntablad och beströdd med sönderrivna, kanderade kronblad från en vit viol trycks upp mot gommen. Sehr lecker!

Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn som just nu har en högintressant smagekasse för den nebbiolonyfikne med idel ädla godbitar från Piemontes och Lombardias nordligaste utmarker till ett grymt bra pris.

fredagen den 7:e mars 2014

Gattinara 2005 (Antoniolo)


En enkel tumregel för att hamna hyfsat rätt i Piemontes årgångsdjungel under 2000-talet är: jämna år i Langhe (nej, inte 2002 förstås) och udda i norr. Här uppe gör det sällan något om det skulle råka bli en klethet och torr sommar utan här välkomnar man snarare en klimatförändring, och önskar att alla EU-medborgare bodde i 22-rumsvillor som Al Gore och hade direktverkande elelement som drevs av privata, överdimensionerade ställverk. Typ. Lite extra mognad skadar inte här, om man säger så.

Antoniolos bas-gattinara är gjord på 100% nebbiolo från 40-50-åriga stockar på de vulkaniska sydslänterna i Osso San Grato, Castelle och San Francesco som fått ligga på stora fat.
Doften berättar till en början inte så mycket om sig själv men efter luftning formligen skiner det av medicinalörter, bigarråer och rönnbär. En finstämd komposition av gammalt och nytt, helt i balans. Munnen bråkar också lite och känns först en smula snörpig och tajt men luckras så sakteliga upp med mat, en fin bit rostbiff med en pregnant nötighet är den rätta medicinen. Efter en kväll i friska luften lever det upp på allvar och just i detta nu har vi plötsligt ett ytterst njutbart kontemplationsvin i glaset. 

Nämner man namnet Gloria Estefan så är risken högst påtaglig att man hos den eventuella samtalspartnern framkallar inre bilder av äppelkindade, råpermanentade, solarierostade och atletiska ungdomar i rosa pannband, lila benvärmare och midjekorta kavajer som rör sig taktfast och ultragymnastiskt till pentatoniska DX-7-slingor över brutalt gateade virvelkaggeslag frenetiskt landande på 2 och 4. Men det finns en annan, mera spännande sida av Gloria Maria Milagrosa Fajardo García de Estefan. Nämligen den där hon återvänder till sina kubanska rötter och berättar vem hon egentligen är och var hon egentligen kommer ifrån. Och aldrig har hon väl gjort det med sådan emfas som i låten "Mi Tierra".

Det är lika mycket Glorias smäktande stämma och frapperande rytmiska ackuratess som det helt fantastiska bandet, med sin makalösa interplay och energi, som får mig att sitta där med hakan i knäet varje gång jag lyssnar på den här låten. Den här salsan rymmer lager på lager av intrikata rytmer, clavéer och tension/release-uppvisningar som ständigt rör sig och drar åt olika håll men likafullt arbetar tillsammans och bildar en stor, mjuk, böljande helhet som är omöjlig att sitta still till, men som samtidigt är lika tajt och stram som Christer Glenning i en integralhjälm. Det här är grymt. Synbarligen så enkelt, men skrapa lite på ytan så häpnar man över vilken komplexitet och vilket djup det här rymmer. Både Gloria och Gattinara 2005:an.


fredagen den 21:e februari 2014

Brunello di Montalcino 2006 (Podere Sante Marie-Colleoni)


Vinerna från Santa Maria, Marino och Luisa Colleonis egendom på 3 ha, belägen nästan högst uppe på Montalcinos nordligaste kulle, verkar ha blivit riktigt heta, i meningen eftertraktade och populära, på sistone. Och det är förstås inte så konstigt - hög hantverksmässig kvalitet, småskalighet och traditionella metoder samt en omsorgsfullt utarbetad och medveten hållning till miljö och ekologi är samtliga attraktiva parametrar som förefaller gå hem hos mången nutida brunelloköpare.
Vi har tidigare kunnat handla våra Colleoni i lugn och ro och till tämligen modesta priser hos BB Vinimport i Dragør men den tiden verkar obönhörligen vara förbi. Nu ska man skriva upp sig på listor ett halvår innan vinerna släpps och priserna har skjutit i höjden på sistone. Well, well, inte mycket annat att göra än att glädja sig åt de flaskor man har. Vi poppar en BdM 2006:a som vi minns som härligt sirlig och rödfruktig redan vid inköpstillfället för ett par år sedan.

Fortfarande ytterst vitalt, förstås. Hallon, lakrits, skokräm, färska örter som just gnuggats mellan fingrarna, det här är en tät och intensiv, men samtidigt oerhört charmig, näsa. I munnen bjuds man en bedrägligt ämabel och lättsam förnimmelse som kontrast till den fullpackade doftbuketten. Men efter bara ytterligare en nogsam sköljning runt Cavum oris förvissas man om djupet i strukturen och den inneboende komplexiteten hos den här brunellon. Under kvällens lopp vecklar sig lager på lager ut och det finns ständigt nya upptäckter att göra, såväl i doft som i smak. Kan med all säkerhet ligga ett bra tag i källaren men frågan är om det är särskilt önskvärt? Vart tar den läckra, klarröda frukten vägen efter sju-åtta års ytterligare lagring? Den vill jag verkligen inte vara utan. Eller syrabettet och det frejdiga tanningreppet? Nej, vi korkar nog upp resterande flaskor de närmaste åren, bara för att det är så förtvivlat gott just nu.

fredagen den 14:e februari 2014

Barbera According to Rinaldi & Trinchero


Man hör allt som oftast talas om stora viner, viner som liksom rubbar cirklar och tydligen förändrar den smakandes världsuppfattning och får provningslokalens blankbonade golv att skaka, dess jakarandapanelbeklädda väggar att bågna och de nyputsade mässingskandelabrarna att ostyrigt svaja. Man hör ytterst sällan talas om att den sortens viner någon gång skulle råka vara en barbera. Tvärtom hävdas det, ganska frekvent och ofta av synbarligen gediget kunniga vintyckare, att: "barbera är väl en schysst druva, men se stooor, det kan den aldrig bli". Detta är precis den typ av utlåtande som föranleder mig att undra följande:

Vad är egentligen ett stort vin? Kan ett vin överhuvudtaget vara stort, är det inte själva upplevelsen som i så fall är stor och är inte denna en ytterst subjektiv sensation? Är det, bör det vara eller har det ens någonsin varit meningen att en måltidsdryck ska vara en stor och världsomvälvande företeelse för den som råkar sätta sina gistna läppar till den ambrosiabestänkta remmarens kant? Är det inte snarare poesins, prosans, musikens, konstens eller teaterns roll att förändra folks sinnebilder och förflytta deras referensramar? Jag menar, vi pratar ju trots allt om en måltidsdryck.

Och som sådan finns ingen bättre än ren, oförställd, traditionell barbera med sina fyrstrukna syror och sin robusta fruktpolpa. Vi plockar fram en barbera d'Alba och en barbera d'Asti, av två av våra absoluta favoritvinmakare, period. Det ska dock inte ses som någon form av regelrätt shootout utan bara som det högst slumpmässiga resultatet av en plötslig och tämligen svårartad barbera-craving.

Barbera d'Alba 2012 (G.Rinaldi) ter sig precis så ung som den låter. Det här känns fullkomligt oförlöst, ett embryo av en barbera. Visst, syrorna finns där, förstås, och den blåa bigarråfrukten men inte så mycket mer. Vinet kommer mer och mer med luft men man saknar det riktiga djupet och rondören. Den svala årgången bådar dock gott. Det här kan bli bra, med ett knippe års flasklagring - 2006 och 2008 är fina nu.

Terra del Noce 2008 (E.Trinchero) ger syn för sägen om vilken avgrundsdjup skillnad i inställning till den här druvan som råder de tjugo kilometerna mellan Monferrato och Langhe. Bara en sådan sak som att 2008 är den senast släppta årgången av Trincheros instegsbarbera får en ju att misstänka att det hyses en helt annan vördnad för druvan här, medan man i Langhe i bästa fall betraktar barbera som det lite småbråkiga mellanbarnet som inte riktigt vet vad hen vill till skillnad mot välartade storasyskonet nebbiolo och busiga minstingen dolcetto.
Här finns ett helt annat djup och en annan kraft i frukten utan att syrorna för den skull på något sätt blir lidande. Ett lätt tanninkli bättrar på munkänslan ytterligare och trycker till smakbilden ännu ett snäpp. Sketabra och får mig närmast att tänka på skön, traditionell sangiovese! Varför inte Cerbaionas vidunderliga rosso di Montalcino? Stort? Ingen susning, men satans gott.

fredagen den 7:e februari 2014

Barolo "Ginestra Casa Maté" 2004 (Elio Grasso)


Luft, luft, luft, luft... Men när det väl släpper till så bjuds man sval, klarröd, samlad frukt som känns tämligen lätt i steget. Doften är verkligen snygg och pryds med alla de obligatoriska attributen - rosor, viol, inte särskilt mycket tjära, nagellack osv. Smaken följer samma spår men med en garvsyrenivå som lever upp till Ginestras ganska tuffa rykte. Inte lika tanninintensiv som Paolo Conternos något mera låglänta Ginestra men snäppet kärvare än Conterno-Fantinos tolkning. Rent, snyggt, tilltalande, semimodernt på något sätt.

Vi drack första flaskan direkt efter köp för fem år sedan och det har inte hänt särskilt mycket sedan dess, det här känns fortfarande snorungt. Vi har en 2004 kvar och den kan (bör?) lätt få vila vidare i alla fall till början av nästa decennium.


Vi fortsätter att harva vidare med att oförtrutet och förtvivlat försöka finna vinets själ genom dess eventuella musikaliska konnotationer. Fast den här gången handlar det snarare om ett ytterst handfast tips.

Pat Metheny behöver förmodligen ingen närmare presentation ens för den milt jazzintresserade. Hans musikaliska värv har genom åren sträckt sig långt utanför jazzens begränsade ramar och han har hörts/setts i kollaborationer med de flesta upptänkliga musikpersonligheter från David Bowie, Donald Fagen och Joni Mitchell till Steve Reich, Derek Bailey och Ornette Coleman för att nämna ett fåtal, vid sidan av sin egen helt makalösa karriär. Jag kan för egen del, och med blänkande rent samvete, hävda att mellan 1985 och 2000 var Pat Metheny, i alla hans dåvarande inkarnationer, i stort sett det enda jag lyssnade på och lät mig inspireras av. Man kan utan omsvep hävda att han varit lika odiskutabelt stor och viktig för jazzens (i allmänhet) och jazzgitarrens (i synnerhet) utveckling som både Wes Montgomery och Jim Hall. Under det förlupna halvtandra decenniet som förflutit sedan min allra intensivaste Metheny-period, har dock förhållandet till honom varit av det mer sporadiska slaget.

Tills jag nyligen råkade läsa om det närmast magiska interplay som föreföll råda i hans senaste konstellation, Pat Metheny Unity Group, mellan framförallt honom själv och saxofonisten Chris Potter. Pat har spelat med i stort sett alla samtida tenorsaxofonister av rang - Sonny Rollins, Joshua Redman, Michael Brecker, Gary Thomas et al - så att läsa om hans uttalat lyriska hållning till just det här samarbetet gjorde mig minst sagt nyfiken. När så deras senaste inspelning tillsammans, Kin (←→) damp ned i veckan var det inte utan att man kände sig som en nioåring på julaftons morgon. För att inte tala om den närmast världsomvälvande och cirkelrubbande effekten de första lyssningarna haft så här långt. Wow, vilken kick att få bli så här omtumlad av musik igen! Det här är inte musik som låter sig beskrivas med futtiga pekoral och hyllningar i skrift, utan min enda och modesta anmodan är att fiska upp ett exemplar, eller i alla fall klicka er igenom provsmakssnuttarna för att få en uppfattning om densiteten, texturen och den skyhöga nivån. Lyssna och kom ut på andra sidan, kanske som en ny människa?

Lite old-school-Metheny, från tiden när energin, naiviteten och charmen var som störst, och hans otroliga 300-gigs-per-år-turnéer gav en möjligheten att se honom live minst ett par gånger om året.


 

fredagen den 31:e januari 2014

Langhe Nebbiolo 2010 (Giuseppe Rinaldi)


Bistra januari i midvinterskrud förefaller vara högsäsong för nebbiolo i den svenska vinbloggosfären - förvisso en städse status i just det här hushållet. Men när Frankofilen i förbifarten råkade nämna Giuseppe Rinaldis Langhe nebbiolo 2010 i sitt senaste inlägg, då fanns det på något vis ingen återvändo.

Lite grann urtypen av elegant nebbiolo är det vi har att göra med. En skir, porös hallonfrukt med accentuerande rökpuffar och eterneller. Munnen är slank och spänstig som en vidja med lätta finpulvriga tanniner och distinkta men sympatiska syror. Smakprofilen har mer gemensamt med kusinerna i Piemontes nordliga utmarker än med systrarna och bröderna i Langhe. En ren uppvisning i smidighet och elegans och en Langhe nebbiolo som besitter åtskilliga vitvinsartade kvaliteter, för närvarande. Löjligt bra - poesi och lyrik på flaska!

Ska vi fortsätta på inslaget spår och koppla vinet till en miljö- och musikreferens så är det en kall, alldeles stilla fjord med höga karga granitväggar som leder in ett dovt ljus från en lågt stående sol som är på väg ner, som uppenbarar sig för mitt inre. En ren, lång ton ljuder som till att börja med upplevs nästan transparent men som efter hand blir allt mer intensiv, en stark melodi utkristalliseras där komplexiteten ligger i det enkla, det avskalade, där allt liksom kokar ner till själva kärnan. Ett extremt genuint anslag och en musik (eller ett vin) som inte hade kunnat komma från någon annan plats i världen. Ett tveklöst personligt statement men med en geografisk identitet lika självklar som Paco de Lucias smattrande andalusiska flamenco, Parkers intensiva midtown-bebop eller Jobims bubblande brasilianska bossa.


 

fredagen den 24:e januari 2014

Carema 2006 (Ferrando)


Det är ju lite inne med hänvisningar och associationer till musik när man pratar om viner nu för tiden. Eller musik och musik; Bob Dylan har ju förekommit som någon slags referens på en grannblogg ganska nyligen, och vid närmare eftertanke så har det bara skett någon enstaka gång så kanske det inte är direkt inne heller. Men i alla fall, musik är vad jag tänker på när jag tar mig ett glas av Ferrandos härliga Carema 2006.

Och det är inte direkt frågan om något episkt Wagnerverk eller någon intrikat Coltrane-improvisation. Nej, det här vinet målar upp en kuliss av barstolar klädda i plommonlila ormskinn på kromad fot, plyschtapeter, cocktailbord med glasskiva och dov, uppåtriktad belysning. Musiken som ljuder är en Hammondorgel som lägger ganska rena treklanger över ett sådant där gammalt porrfilmsaktigt bossanovabeatprogram a' la gammal Farfisa-orgel - ni vet, där en seminarkoleptisk Ronnie Gardiner-typ av trumslagare knäpper in synkoperade rimshots på 2:orna och 4:orna i cirka 120 bpm - och med en melodiförande tvärflöjt på toppen. Männen i rummet har vita slimmade polotröjor och rejäla guldlänkar utanpå turtlenecken och kvinnorna är klädda i pastellfärgade nylonfodral och har voluminösa, uppsatta frisyrer, och alla står och diggar/dansar lite avspänt med en Kir-drink i ena handen och en Bond Menthol i den andra . För så här kan nebbiolo också te sig.

Det här är smooth, slick och in-the-pocket. Mognaden har gått tämligen raskt fram och nått ganska långt vid det här laget, mycket längre än vad som är brukligt för de här i vanliga fall så lagringsdugliga vinerna. Vi har just nu att göra med ett vin där frukten nyligen har peakat och de tertiära aromerna står i farstun och stampar av skorna mot entrégallret - jordgubbar som skakar hand med läder och en slät, mjuk sammetsstruktur på tungan. 2006 var inget enkelt år här uppe i det allra nordligaste av Piemonte men det här är fan i mig så njutbart just nu att man får gåshud, nästan som The real thing. Fyra flaskor kvar som kommer att nypas med jämna intervall de närmaste två åren.

lördagen den 18:e januari 2014

Barolo Broglio Riserva 2004 (Schiavenza)


Vi har en hel del barolo, och däribland åtskilliga riservor, liggandes som i rask takt börjar närma sig sin tioårsdag så det har blivit dags att titta till dem igen under innevarande år. Schiavenzas riserva-byggen är built to last och en solid årgång som 2004 förväntar vi oss egentligen inte att något ska ha förändrats nämnvärt sedan det senaste påseendet.

Och visst möts vi av ett massivt Serralunga-mörker efter att flaskan fått en eftermiddagslång utandning i karaffen. Frukten är helt intakt, ungdomlig, eller rent av juvenil men den samlade doftkompositionen är mycket mörk och myndig. Intensiv och koncentrerad är ord som känns klart träffande för att i görligaste mån beskriva denna väldoft. Samma ord kommer också till snar undsättning för att på bästa och effektivaste sätt förmedla vilka sensationer som utspelar sig i munhålan efter att man långt om länge dragit i sig en rejäl sipp av Broglio-2004:an.

Kraftfull körsbärsfrukt omgärdad av en pregnant tanninmatta och en syrlighet som rör sig i den lägre delen av mellanregistret. Mycket kraft och tyngd, som förstås anstår en Serralunga-riserva, men på ett väldigt snyggt och raffinerat sätt.
Mat är en essentiell kollaborationspartner för en barolo av den här typen och vi är närmast förbluffade av med vilken ackuratess och sameuropeisk brobyggaranda vinet plockar upp och lierar sig med emmenthalern och dijonsenapen i våra schweizerschnitzlar. Mycket stiligt.

Barolo i absolut toppklass som av allt att döma har ett långt liv framför sig så ett par flaskor får gömmas och glömmas medan resterande nyps med jämna mellanrum under återstoden av det här decenniet.

onsdagen den 1:e januari 2014

Lui Teran 2008 (Marko Fon)


Hur skulle man rimligen kunna undgå att bli nyfiken på Marko Fons viner efter den här underbara skildringen av ett vingårdsbesök i somras i Carso, precis vippandes på gränsen mellan Italien och Slovenien? Av Ingvars redogörelse att döma låter det onekligen som att vi har att göra med en producent vars viner kommer att slå an både en och två strängar på vår vinlyra. Vi börjar med det enda röda vinet av de vi har beställt - en relativt enkel terrano av 2008 års modell vid namn Lui som Ingvar viskat högst hoppingivande lovord om efter ett nyligt påseende.
.
Färgen är, som brukligt med en terrano i glaset, djupt bläckblå, tät och fullständigt ogenomsiktlig. Redan källarsval och alldeles nyöppnad kan vi konstatera att vår smak är synnerligen väl kalibrerad med naturvinsoraklet från Skälderviken. Ledordet är "syror". Här finns nämligen gott om dom, höga som hus och av det ruskigt pricksäkra slaget. Dessutom så in i bänkens snyggt avstämda mot den saftiga, mörka bärfrukten och det sköna tanninkliet som ger en närmast mineralisk sensation i munnen - som att febrilt gnaga på en bit granit eller att inmundiga en tesked alabaster liksom. Det här rensar upp och städar munhålan på ett föredömligt sätt och jag kan inte se att det skulle kunna gå fel i något upptänkligt matsammanhang. Även på egen hand är det fantastiskt njutbart - i synnerhet för en syrafetischist som jag - flaskan töms i ett nafs.

Det här är den typen av vin som borde vara öppet mål för vilken importör med naturvinsprofil som helst (Hej Fabio!). Här finns alla attribut och naturliga särdrag man kan önska och det är dessutom så personligt, seriöst och smockfyllt med integritet att det aldrig någonsin kommer att gå bort sig i kategoriseringsträsket och bara uppfattas som ännu ett ett kul kuf-vin. Ett pris som direkt från producenten ligger på ofattbara €11 borde vara ett annat övertygande argument.
Vi kommer att hugga in på våra Vitovska, Malvasia och Malvasia Riserva med spänd förväntan och sprutande saliv.


måndagen den 30:e december 2013

Barbaresco 2010 & Barolo 2009 (Ricossa)


Så har det då hänt, vi har blivit erbjudna varuprover som vi faktiskt varit genuint nyfikna på - till skillnad mot den sedvanliga glöggen med ansjovissmak, de damväskeutformade rosé-BiB:arna eller den spexiga vodkagroggen i en flaska som ser ut som en brandsläckare - som vi vanligen får förfrågningar om vi är intresserade av att smaka. Vi hade redan tidigare hört talas om att det skulle finnas en barbaresco för under hundralappen och en barolo för ytterligare en femtiolapp att tillgå via beställningssortimentet och det är inte utan att man undrar hur dessa kan smaka - det är ju faktiskt priser som ligger i paritet med Carlo Merolli et al. Producenten; Ricossa, har vi ingen koll på sedan tidigare men de verkar producera rejäla volymer och seglar under M.G.M Mondo del Vinos flagg nuförtiden.

Låt mig säga med en gång att båda vinerna är klart godkända, det här är trevliga representanter för respektive vinstil, friska, hyfsat rena och pigga med tydlig ursprungsprägel och god druvtypicitet. Barbarescon känns avgjort enklare men står sig med bravur mot alla Langhe nebbiolo i sin prisklass som finns tillgängliga via SB. Ett riktigt bra måltidsvin med schysst fruktsyra och en lättsam tanninbädd som tål en del stryk.
Barolon har en växel till att lägga i. Här finns ett annat djup i både doft och smak och jag tycker att man lyckats riktigt bra med den knepiga årgången. Druvorna verkar ha hämtats från hela Barolo-zonen och det är nog ingen nackdel ett år som 2009. Strukturen är tämligen lättsam på ett vis som förmodligen gör att många kan komma överens med den, och faten har använts på ett förnuftigt sätt utan att dominera tillställningen.

Jag har på senare tid kommit mig för att värdera och "poängsätta" viner jag smakar för första gången genom att fråga mig själv om jag kommer att  försöka leta upp och köpa dessa igen. Det är på något vis ändå den slutgiltiga domen - man kan ju exempelvis prova en Altare- eller Paolo Scavino-barolo och tycka att den är hur fantastisk som helst men kommer man att ge sig ut på marknaden och leta och slanta upp sina surt förvärvade slantar på en flaska eller fler igen? Det visar sig faktiskt först om/när man sedermera verkligen gör det huruvida det var ett bra vin eller ej. Ricossas Barolo 2009 kommer jag att köpa några flaskor av.

söndagen den 29:e december 2013

Midvinterblot i Skånes heartland

Vinosapien med äkta hälft och Ingvar letar sig inåt landet, från respektive kust, en småbister decembereftermiddag för att söka tillfälligt lä, en stunds skydd och lite omhuldande värme. Vi börjar med att ställa fram en välkomnande soppa på kalvlägg och häller upp en av våra favoritbarberor.


Bandita 2011 (Cascina 'Tavijn) Atypisk eller ej så konstaterar Vinosapien efter blott en stilla sniff att det är barbera som finns i glasen, och sedan krävs det inte många sekunders detektivarbete för att inse vilken det rör sig om. Tydlig bio-prägel, höga rena syror, ung och högalert frukt. Flaskan öppnades dagen innan så den lilla kolsyrespritsen är som bortblåst. Avväpnande, ärlig och omöjlig att inte älska.



Côte Pelée Mondeuse 2009 (Jean-Yves Péron) Gott om grönhet i doften medan smaken domineras av en intensiv äpple- och citrussyrlighet, lite väl tunt med frukt som stöttar upp. Här är jag ganska säker på att det är en cabernet franc, företrädesvis från Loire - mondeuse från Savojen dök liksom aldrig upp bland alternativen. Vi har haft en liknande upplevelse med Pérons viner tidigare, ingen producent vi kommer att jaga vidare med.



Teleki Furmint 2012 (Judit Bott) Bra frukt, vit och gul, med utmärkt bett i syrorna, rensande och läskande. Elegans och djup ligger helt klart och ruvar i den ungdomliga doften, bara väntar på att förlösas. Utan tvivel förstklassigt druvmaterial och dito vinmakeri från en av Tokajis främsta furmint-producenter. En boll som vi däremot gärna springer vidare på.



Ducal Riesling 2009 Riesling, inte tu tal om saken, men tysk? Nej, knappast. Lite väl fet frukt och varmodlad känsla för det, i så fall möjligtvis Pfalz eller Baden. Alsace kommer förstås på tapeten men det är något som inte stämmer - nya världen? Nej, slovensk riesling fanns inte riktigt på kartan. Ett bra vin på alla sätt men för anonymt för att man ska ödsla energi på en uppföljning.



Chardonnay-Savagnin 2006 (Domaine Labet) Det här är däremot intresseväckande på alla sätt. Den utpräglat oxidativa stilen funkar utmärkt när distinkta syror och rikligt med mineralsälta finns på andra sidan vippbrädan och kämpar frenetiskt för att uppnå balans. 2006:an känns fortfarande väldigt ung och har nog ett ganska långt liv framför sig. Ingvar vill ha en näve valnötter och en bit comté till det här och visst, det kan vi ställa upp på, men jag tycker att det funkar utmärkt på egen hand, som aperitif, och faktiskt även som ett allround-matvin.



Carat 2004 (Bressan) Bressans Carat är en blandning av tocai friulano, ribolla gialla och malvasia som fått genomgå en långsam maceration på skalen. Till en början är mognadstonerna klart framträdande men efter hand vecklar en honungssöt gulfrukt ut sig som framstår som ungdomligare allt eftersom kvällen fortskrider. Jag tycker det här är stort, en uppvisning i harmoni och skönhet, och förmodligen på sin topp just i kväll.



Grigio in Grigio 2006 (Bressan) 100% pinot grigio som legat på skalen i åtta månader och lagrats sex år i en medelstor botte av vildkörsbär. Extremt, så klart, men mycket njutbart. Uttalat oxiderat i sin stil, huruvida detta ingick i vinmakarens ursprungliga plan eller ej låter jag vara osagt, men det funkar utmärkt tillsammans med den intensiva fruktparfymen. Ett njutningsvin, fram med valnötterna och osten igen.

Edit dag 2 - Direkt ur kylen till en bit salami, prosciutto och en väl tilltagen skiva gruyere som eftermiddagsspuntino är det här inget annat än en fullträff. Vi diskuterade användningsområde till det här vinet och vi har sannerligen funnit det.



Montepulciano d'Abruzzo 2006 (Valentini) Redan innan vi vet att vi har att göra med en verklig kultproducent kan vi konstatera att vi har pur storhet i glasen. Balansen är så makalöst oklanderlig att ord näppeligen räcker till för att förmedla densamma. Det känns som en helhet, omöjlig att dissekera eller dechiffrera, solitt, helgjutet. Så lätt och studsigt i munnen trots sitt djup och sin seriositet i näsan. Hustrun känner mörk choklad i doften och prickar montepulciano, själv är jag uppe och snurrar kring alpmassivet och skulle förmodligen gissat att vi befann oss i Schweiz eller något... Kvällens vin för mig, och det är inte utan att man blir närmast hysteriskt nyfiken på Valentinis trebbiano.



Sagrantino di Montefalco 2003 (Caprai) Tyngd och sötma i doften och munhålan kläds i taggtrådstuffa tannindraperier. Moderna, hårdextraherade Piemonte är min omedelbara gissning men jag blir förstås inte direkt förvånad när Ingvar plockar fram flaskan. Jag tycker att bygget är habilt, om än inte i min smak, medan övriga deltagare frustar och stönar och tvärsågar. Huruvida tanninerna någonsin kommer att smälta in och bli mer behagliga låter jag vara osagt men jag tror nog att en och annan masochist trots allt kan finna en del njutning i det här. Ingvars näst sista flaska och han undrar "vem han ska plåga" härnäst med den kvarvarande sista...



Merlot 1998 (Radikon) Doften riktigt osar av mogen nebbiolo tillsammans med alla urtypiska italienska rödvinsmarkörer man kan tänka sig - linolja, krossade körsbärskärnor, drypande sötmogen persika. I munnen faller Piemonte-spåret platt till marken och den kapitala slätheten och småslappa strukturen förbryllar mig onekligen en smula - varmt år, för långt gången mognad eller för varmt lagrad flaska? När täckelset faller blir åtminstone jag än mer konfunderad. Stort, javisst, särskilt i nosen, men hur smakade det här för fem år sedan? Har vi passerat zenit? Övriga deltagare är hur som helst lyriska så det kan mycket väl röra sig om ett "användarproblem"...



Barolo Vigna Rionda 2001 (Luigi Oddero) Tjänlig barolo som känns betydligt yngre än vad den är, 2005 eller 2007 ligger närmare till hands att gissa på. Ganska tuff struktur som nog kan föra tankarna till Serralunga men absolut inte till Vigna Rionda. Här finns inget som direkt charmar eller förför, utan allt är bara korrekt och lite för opersonligt. En för mig okänd producent som verkar befinna sig på den modernare planhalvan.



Vigna del Noce 2006 (Trinchero) Det här älskar jag; Trincheros toppbarbera från Vigna del Noces äldsta stockar som fått en låång maceration och tre år på gamla stora ekliggare. Det här är senast släppta årgången och fräschören är betagande. Härligt utåtriktad doft som slösar med sin mörka bärfrukt och all den charm som föregående vin så flagrant saknade. Ett av de viner som jag blivit gladast av att dricka i år.



Beaune 1:er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos) Vinosapien spikar pinot noir tämligen omgående, ett konststycke som jag nog faktiskt hade gått bet på, men vill skriva Sonoma på födelseattesten. Jag tycker att den här bourgognen har en mycket distinkt italiensk prägel, vilket förmodligen förklarar varför jag tycker om den så mycket, och känns mer som svalodlad nebbiolo än pinot i min gom. Trevligt tanninbett och intakt fruktsyra, mycket bra till kalkonen.



Hubacker Riesling  2009 (Keller) Oj, vilket djup i doften och vilken skön, kompakt persikopolpa i munnen, omgärdad av sköna och renande syror förstås. Mycket vacker riesling, i ett perfekt utvecklingsstadium just nu. Riesling behöver inte bli mognare än så här, för min del.



Pinot Noir Baumgarten 2009 (Pittnauer) En ganska så storslagen Pannobile-pinot från Pittnauers allra bästa lägen i Baumgarten, Gols, Neusiedlersee Burgenland. Lätt och slank, men samtidigt djup, intensiv och komplex. Hamnade dessvärre lite i skymundan i sällskapet, får en ny chans ikväll.



Brunello di Montalcino 2004 (Costanti) Tilltalande brunello från ett bra år. Ingen koll på producenten sedan tidigare men vinet känns som en pleaser. Gissningarna på sangiovese uteblev dock. Själv var jag åter i Piemonte och snurrade tack vare en tydlig målarlåda och ganska nafsiga tanniner. Förmodligen en smula för anonymt för att väcka vidare engagemang, för min del.



Caluso Passito 2005 (Ferrando) Passito på erbaluce från Ferrando i Carema/Caluso. Ljuvlig nektar som satt helt rätt till en saffrans- och honungsparfait.

Vinosapiens tyckerier hittar man här.

måndagen den 23:e december 2013

Barbaresco Pajoré 2006 (Sottimano)


Vi har tidigare, under flera års tid, gillat det mesta vi smakat från Sottimano tämligen skarpt, men på sistone har vårt förhållande till den här modernistiskt kalibrerade producenten onekligen hamnat lite in limbo. Uppmärksamheten har riktats mot andra håll, mot andra stilar och det är inte utan att de här vinerna kan uppfattas som lite väl stajlade och tillsnyggade där man vandrar som djupast i rusticitetens engagerande träskmarker. Pajoré 2006 är i vilket fall som helst lätt det bästa jag smakat härifrån någonsin.

Vi har provat de tre 2007:orna vid ett par tillfällen och har då upplevt Currá som varandes lättviktaren i gänget, till viss del beroende på stockarnas lägre ålder och ett lite svalare läge. Cottá har varit den fruktigare och kraftfullare medan Pajoré känts som den stramare, mörkare och seriösare av de tre. Sedan dess har ju även en Fausoni tillkommit i syskonskaran, vid sidan av riservan... Ja, jösses. Hur som helst så är 2006 en helt annan årgång men karakteristiken från Pajoré 2007 känns igen.

Det här uppträder på många vis som en barbaresco-arketyp med sin propra men likafullt slösande parfym och sina sammetslena tanniner - pur elegans från första stund. Mineraliteten är påtaglig och ger, tillsammans med den mörka frukten och kryddigheten, en air av lyx och opulens medan syrorna frenetiskt tar vid där tanninerna släpper greppet och håller munkänslan i schack. Visst märks de små faten, och däribland säkerligen ett gäng nya, men inte så att det stör, allt är mycket smakfullt komponerat och sammansatt. Ett riktigt gott vin och jag har egentligen inget att invända, mer än att det kanske trots allt känns lite väl "smakfullt", "komponerat" och "sammansatt"...

Jag minns en tid då man handlade sina Sottimano hos Atomwine men sedan hände något. Just de här Pajoré-06:orna reades ut till riktigt bra pris vilket jag betraktade som lite underligt.

Vi önskar under alla omständigheter härmed alla IV-läsare en riktigt god och skön jul!

söndagen den 22:e december 2013

Isidore NV (Didier Chaffardon)

Bild: Jörgen Andersson

Vi var några stycken som charmades och blev begeistrade av den mycket specielle Anjou-odlaren Didier Chaffardon, då på Fri Vin-festivalen i Köpenhamn 2010. Hans extremt expressiva sätt att beskriva och förklara sina viners olika lynnen och personlighet lever i allra högsta grad kvar på näthinnan. Med en i det närmaste obefintlig engelska, men med hjälp av ett ytterst målande kroppsspråk i form av långa serier av invecklade hand- och armrörelser, djupa knäböjningar och ett synnerligen distinkt fotarbete i samarbete med komplexa onomatopoetiska, närmast gutturala, utläggningar lät han oss aldrig tvivla på de, i hans tycke, nära nog ravindjupa skillnaderna mellan exempelvis hans cabernet franc av årgång 2005 visavi 2006.
Så det är förstås inte utan att det kan vara en hel del X-factor inblandad...



...när vi knäpper kapsylen av Didiers petnat Isidore. Men vi blir ånyo hänförda, måste jag säga. Det här är nämligen inte alls vad jag hade förväntat mig. Jag hade föreställt mig att kinderna skulle nypas ihop av riktigt fräsande syror och en aggressiv kolsyra, och att vi kanske rentav skulle ha att göra med ett lite småskitigt naturbubbel med en rejäl dragning åt lätt ankomna höstäpplen och ett gäng slarvigt kvarglömda jäst- och svaveltoner på toppen. Men ack så fel jag hade. Det här är rent, rent och med den skönaste, rundaste, lenaste mandeln, honungen och jasminen i doftportföljen. Frukten känns verkligen mogen och det finns en rejäl sötma i vinet som balanseras upp på ett föredömligt vis av de distinkta chenin-syrorna. Bubbligheten ligger närmare vivace än frizzante. Ett vin som riktigt skriker njutning, helgmys och kontemplation.

Bild: Ochato.com 


fredagen den 13:e december 2013

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)


Veckan som gick nåddes vi av den sorgliga nyheten att gitarristen Jim Hall dött i sömnen natten till den 10 december, 83 år gammal, i sin lägenhet på Manhattan. Jim Hall var tvivelsutan min, och otaliga andra jazzgitarrfrälstas största idol och främsta källa till inspiration. En elegansens och smakfullhetens överstepräst som alltid satte melodin i främsta rummet och på ett unikt och närmast övermänskligt sätt alltid lyckades styra undan klichéernas och de spektakulära posernas alltför väl uppkörda hjulspår. Jim var en av jazzgitarrvärldens mest notabla stilbildare, som med sin sparsmakade och rena stil egentligen blev mer känd för tonerna han inte spelade än för något annat. Han var också en av de sista i sin generation jazzmusiker - de som verkligen var med hela vägen från slutet av 50-talet - och spelade redan vid unga år med Sonny Rollins, Bill Evans, Art Farmer, Ben Webster, Miles Davis et al.
En av de allra största har alltså gått vidare och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Requiescat In Pace, Jim.

Tankarna vandrar, vad kan vi dricka för att hedra denna ikon? Skulle vi översätta uttrycket i hans gitarrspel till motsvarande vinösa språkdräkt skulle vi med all sannolikhet till slut hamna i en bourgogne av ädelt och gärna moget snitt. Men vi har en fin ryggbiff med porcini-fyllda tortiglioni och en gräddig sås på rödgul trumpetsvamp och dijonsenap på spisen vilket får mina smaklökar att formligen illvråla nebbiolo, och inte nödvändigtvis lastgammal sådan. Och definitivt inte modern, hårt extraherad eller varmfruktig barolo utan möjligtvis halvung, traditionell barbaresco. Men så drar vi oss till minnes den här synnerligen stilfulla skapelsen, senast påsedd för precis ett år sedan och således lagom i tiden att kolla av igen. Måhända en nebbiolo värdig att hedra Jim Hall?


Vi låter Mauro Franchinos Gattinara 2006 sjunga upp sig med en rejäl vända i karaffen. Därefter får vi njuta alla de typiskt nordpiemontesiska attributen som rabarber, blodigt mineraliska stråk, eterneller, rosor, viol och en intensiv stenfruktsparfym. Även en del mörkare frukttoner och en pust brasrök förnims som har kommit till sedan sist vi sågs. Alltjämt elegant och sober nebbiolo i riktigt vacker skrud.
Inte heller munnen lämnar en besviken, fin och jämn i strålande balans och med lena tanniner. Inga yviga gester, ett ödmjukt och intagande vin som man bara vill ha mer av, ju längre kvällen lider. Precis som Jim!


lördagen den 7:e december 2013

The return...


Det här borde väl kunna sorteras in under "Goda nyheter" för alla boende utanför safarivänligt territorium?:

"Kære svenske Vinvenner,

Efter nogen tids pause, er det igen muligt at bestille via webshoppen
www.carlomerolli.dk og nyde godt af vort italiensk vinsortiment til  MUK-priser (*).

For at kunne gøre det, kræves der en dobbelt bestilling

Først, bestiller I vinene på:


og så, når I har modtaget  Ordrebekræftelsen med  ID nummer
vælger I igen den relevante fragt på:


og ved overførslen opgiver I det Ordrebekræftelsesnummer I har modtaget fra webshoppen.

Så er vi klar til at sende vinen med DHL eller anden fragtfører.

VINAFGIFT & MOMS
Den vin I køber betaler vinafgift og moms i Danmark.
Vi har intet med svenske skatteforhold at gøre og det er op
til den svenske bestiller, at opgive købet for at få refunderet og/eller betale
de relevante vinafgifter.

FRAGTPRISER
Jeg er klar over at der er kollegaer i Tyskland, men også i Danmark
der kan levere til en billigere fragtpris. De tre fornuftige forklaring er at 1) de
er dygtigere og/eller  2) de har større volume 3) de lægger noget af fragten på vinens pris.


VELKOMST TILBAGE
Inspireret at et gammelt svensk blad fra 1936 har jeg sammensat en "Vårt Hemsvin"
med tolv forskellige vine. Kan ses og bestilles her:



VENLIGST VIDERESEND TIL EN VININTERESSERET VINVEN
Mange svenske "Vinvenner" er faldet fra i den periode jeg ikke har 
sendt til Sverige. Det kunne være at der er nogen blandt dine "kompisar"
eller "olyckskamrat" der kunne være interesseret i at modtage mine mails.
Tak for god "propaganda"!!

Frågor ? tveka inte med at skicka en svarmejl !

Ciao,

Carlo



(*)
MUK  = Mynt Unions Krone  dvs 1 DKK = 1 SEK = 1 NOK
MUK gælder IKKE vine som er nedsat i forvejen (rødt streg)
tilbudskasserne og fragten."





torsdagen den 5:e december 2013

Bandita Barbera 2011 (Cascina 'Tavijn)


Nadia Verruas 2011-barbera föll inte riktigt konsortiet på läppen, eller i varje fall ansåg man den inte vara tillräckligt typisk för att få stoltsera med DOCG-strippen som visar att det är Barbera d'Asti som finns i flaskan. Så den deklassificerade årgången fick en ny etikett och döptes till "Bandita, in cerca di denominazione" - ett skönt drag av en skön vinmakarfamilj. Och visst; typiciteten kan man definitivt diskutera. Men vilket underbart vin det blev av den här vildbasen ändå!

Vi provade den här barberan ur botti i somras och Nadia uttryckte redan då en viss oro över vad det skulle bli av den här bråkstaken när hon växte upp. Hon är förstås alltjämt på tok för ung, buteljerad för bara några veckor sedan, och fortfarande i ett formbart stadium. Den malolaktiska jäsningen satte aldrig i gång i den gamla ekliggaren men Nadia skulle inte bli förvånad om den kommer att ske i flaskan, framgent. Här finns initialt en juvenil sprits och syrorna är skyhöga, men med en rejäl luftning lugnar hon ner sig och blir en riktigt angenäm bekantskap med många och långa berättelser att dela med sig om det knepiga födelseåret 2011, för den som tar sig tid att lyssna. Här finns en fin fruktfyllnad och ett piggt tanninbett som bygger på runtomkring och under den höga syrligheten.

Vi hade stor gåsamiddag här hemma med släkt och vänner i helgen som gick och la Bandita var en mycket uppskattad ledsagare till måltiden av både mer och mindre vinvana deltagare. Alla njöt vinet i fulla drag till maten men frapperades över den metamorfos det genomgick när det fått hämta andan en kvart eller två i glaset och förvandlades, från att vara en ettrig men mycket kapabel fettspjälkare, till en sansad och belevad studie i vällust. Vi kommer att ha mycket roligt med Bandita framöver, och dricka henne med jämna mellanrum, men jag skulle gissa att hon kommer att nå sin absoluta topp om tidigast två år.

Fler som provat här och här.

måndagen den 25:e november 2013

Rosso Ribolla Nera 2009 (Ronchi di Cialla)


Friulaner, friulaner, friulaner... Funnes det någon vinansvarig vid friuliska handelskammaren och densamme av misstag råkat segla in i den svenska vinbloggosfären de senaste dagarna hade denne nog undrat vad som står på och vad i hela fridens namn man kan tänkas gjort som är så rätt, här uppe i den fjällhöga nord.
Och vi är förstås alldeles för klent byggda för att stå emot trycket så vi plockar upp en tidigare oprövad kandidat. Vi har provat de vita vinerna från Ronchi di Cialla tidigare, med mycket gott resultat. Dags för schioppetton.

Vi ställer den nyöppnad på bordet och häller upp alldeles vinterkällarsvalt, vilket inte på något sätt förorsakar några bekymmer för den här slitvargen. Det här är förstås inte något prudentligt finsalongsvin som hittar på en massa bortförklaringar eller undanflykter och ursäktar sitt beteende om serveringstemperaturen eller glasets utformning inte råkar vara det rätta. Detta är ett vin gjort för att drickas till enkel, rak och rustik mat, gärna vid ett lysrörsbelyst köksbord i ett kök med blankt klinkergolv och inga möbeltassar under de rangliga stålrörsbenen på stolarna så att det riktigt ylar i rummet när man drar ut dem och där en liten TV står och skrålar i ett hörn större delen av dygnet, alla dagar i veckan.

Fräschören och lättheten är betydligt mera påtaglig här än hos de flesta andra schioppettini vi har provat. Okulärt är vinet tätt och mörkt och doften är rik på frukt med amarena och vinbär i centrum, men i munnen dansar det en mycket smidig och spänstig dans. Distinkta syror och en mycket välavvägd , närmast klockren, balans mellan alla bärande element. Egentligen närmast omöjligt att plocka ner till simpla smaknotsbeståndsdelar - det här är ett vin som hör hemma i ett sammanhang, till en måltid med allt vad det innebär. Skulle gärna haft flera...

För fullödig information och berättelser om besök hos producenten mm, hänvisar vi förstås till Ingvar.

lördagen den 23:e november 2013

Veckans två notabiliteter


Chianti Classico Riserva 2006 (Castell' in Villa) Det här är en annan sådan där himmelsk tolkning av sangiovese som man egentligen skulle vilja att alla mer eller mindre vinintresserade faktiskt finge ha möjlighet att umgås med under en kväll. Jag tror nämligen att den allmänna bilden, särskilt här i Sverige, av vad sangiovese egentligen är kapabel till är tämligen skev och rentav felaktig. Detta är förstås helt och hållet monopolets fel, med ett FUBAR-sortiment där kletiga, uppumpade och översvarvade missfoster från de största och flashigaste markiserna och hertigarna är det som alltid stått, och dessvärre alltjämt står, till buds. Det här är förstås sant om de flesta druvsorter och vintyper som ska klara av att tillgodose en systembolagsupphandling, men få druvor klär så illa i megalomanisk stordrift, poängkåt extraktion och slampigt smink som den ädla fröken sangiovese.

Här vankas det nämligen, som sig bör, lättsam elegans och en drickbarhet som befinner sig på den absoluta toppen av skalan. Klassisk riserva-pondus med förnäma stråk av balsamico och lite skokräm. Ett par snäpp mörkare frukt än den vanliga CC:n men man kan fortfarande, utan några problem, drista sig att kalla den rödfruktig och fenomenalt läskande i all sin prakt. Gott djup, rensande syror och sammetslen struktur, ett ganska komplett vin faktiskt. Och otroligt gott!
Det känns på sin plats med ett bevingat citat från favoritbloggen Vinsvin, den gången beträffande en annan av världens bästa sangiovese:

"Hidsigt som et pomadefyldt, skjorteopknappet italiensk stronzo og alligevel blødt som kurverne på en italiensk mamma. En modsætningsfyldt cocktail som virkelig fungerer her."



Husar Marzemino di Isera 2009 (de Tarczal) väckte mitt intresse när jag läste den här lilla fina beskivningen av årgång 2007 av samma vin. De flesta av Ingvars sensoriska intryck då verkar gå igen i 2009:an nu, men de florala elementen känns nog ännu lite mera framträdande och när jag doftar på Husar så rör mina tankar sig i riktning mot svalodlad syrah. Här finns också en del lättrökta och köttiga drag som ger yttermera tyngd åt den tesen. En mycket snygg och ren näsa, en fröjd att snusa på.

Munnen får sig snabbt en dusch av den omisskännligt italienska kärnbitterheten, så till den milda grad att alla eventuella nordrhônska funderingar faller platt till marken. Här har vi att göra med ett vin som vill arbeta, och då handlar det inte om något fjompigt pappersvändande eller pimpinett tangenttryckande utan här ska läggas räls, grävas gropar och resas takstolar. Syrorna är spänstiga och råstarka och kräver lite motstånd och utmaningar för att upplevas som harmoniska. Ett vidunderligt matvin som under veckan som gått stått stark gentemot såväl den hemknådade pizzan som den ugnskörda kycklingen och en enkel pasta med tomatsås.

Så är det då det här med de Tarczals etiketter. Det verkar vara frågan om endera rikligt ornamenterade vapensköldar eller ståtliga och mustaschbeprydda soldater. Min gissning är att man hade haft mycket att vinna på att lägga om kurs vad beträffar utanpåverket som nog snarare avskräcker än lockar. Inne i flaskorna är det här nämligen sjusärdeles imponerande grejer, både den superläckra cabernet francen och den här marzeminon.