fredag 15 juli 2016

Besök hos Silvia Altare

”Introdurre il denaro o la tessera”

Den kvinnliga automatspeakerrösten i betalstationen på A33:an börjar kännas som en kär gammal bekant vid det här laget, och de 2,50 Euro som hon så behagfullt äskar varje gång man passerar känns nästan som själva inträdesavgiften till Langhe. Eller för all del till Monferrato, beroende på vilket håll man kommer från. A33 är tvärbanan som löper som en förtvivlad och smått förvirrad avstickare söderut från Torino/Piacenza-motorvägen, förbi Asti och Castagnito med siktet målmedvetet inställt på Langhe för att väldigt abrupt sluta, och liksom upplösas i intigheten, någonstans i höjd med Grinzane Cavour.
Från Castelnuovo Calcea, där vi huserar när vi är i Piemonte, brukar vi helst vilja tvära via Castagnole delle Lanze och Neive över Barbaresco de tillfällen vi ska till Langhe. Scenerierna längs vägen är magnifika när man snirklar sig över kammen förbi alla de välbekanta vingårdsnamnen i Treiso och Barbaresco för att avslutningsvis rulla ner mot Alba. Men den rutten tar lite längre tid och vissa gånger har man mera bråttom än andra.




Som till exempel när man har avtalat ett förmiddagsbesök hos någon intressant vinproducent. Just den här onsdagen i början av juli har vi genom Instagram-kompisen Jan Gustavssons försorg fått tillfälle att hälsa på hos Silvia Altare i Annunziata, La Morra. Vi har aldrig tidigare varit där men har förstås kört förbi infarten till cantinan och huset, för övrigt rakt mitt emot Lorenzo Accomasso, otaliga gånger vid våra besök i området.
Vi är givetvis väldigt medvetna om historien, anseendet och vilken betydelse Silvias far Elio Altare har och har haft för utvecklingen i Barolo, och för den delen även i stora delar av övriga vinvärlden, de senaste fem årtiondena. Lik förbaskat har vi inte druckit särskilt mycket Altare, till viss del beroende på det ganska avskräckande prisläget för många av de här vinerna, men också på grund av dogmer och preferenser som gjort att vi sökt kickarna på annat håll.

Vi anlöper gården i god tid men är inte riktigt på det klara med exakt vilket hus det är som vi ska leta oss in i. I vanlig italiensk ordning är skyltningen minimal och man får vara glad om det står att finna en solblekt Dymo-remsa på brevlådan för att vidimera att destinationen är någorlunda korrekt.
Väl inne på den stekheta gårdsplanen kommer två hundar springande emot oss och lägger sig raskt på rygg rakt framför våra fötter och tigger om att bli klappade på magen. Silvia kommer strax efter och förklarar för oss att vi just träffat två av världens förmodligen minst blodtörstiga hundar.
”Mina föräldrar är i Tyskland och hälsar på min syster och hundarna är min mammas ögonstenar – hon lagar särskild mat till dem, riktigt fina grejer. Hon ringer hela tiden och kollar läget och förväntar sig att jag gör detsamma men jag lagar knappt mat till mig själv.”



Vi kliver in i den svala cantinan och det första man snubblar över är Silvias privata vinsamling som förstås rymmer ett brett spektra av intressanta grejer, allt från toppriesling och dito champagne till kaliforniska godsaker som skulle fått snålvattnet att rinna till hos åtskilliga connoisseurer.

Man slås av vilket rent, städat och rentav smakfullt intryck cantinan ger. Silvia berättar att när hennes farfar gjorde vin här så var det trampat jordgolv och höns och kossor som sprang runt bland vinfaten. Skulle farfar Giovanni upptäcka att någon av hans gamla trotjänarbotti läckte så skulle han bara ta en näve jord från marken, spotta en rejäl loska och trycka in hela härligheten i den läckande springan som tätning. Insidan av träliggarna var allt som oftast mögliga på grund av den bristfälliga, eller rentav ickeexisterande, hygienen. Detta, menar Silvia, var hennes fars största bedrift; att implementera en helt annan syn på hygienen vid vinmakningen. Vore det inte för honom och de andra nytänkarna på 70-talet så skulle förmodligen Langhe legat i bakvattnet som vinregion än idag, till stor del på grund av detta.
”Man kallar sig traditionalister men man har rent och snyggt i cantinan nu för tiden, somliga som exempelvis Aldo Conterno har till och med rotofermentorer, men man skulle aldrig någonsin drista sig till att erkänna att ens vinmakeri i själva verket är ytterst modernt. Den enda sanne traditionalisten i Langhe är Lorenzo Accomasso, han har fortfarande hönsen, och mycket annat, springandes i cantinan.”

Silvia blir imponerad över att vi är så väl förtrogna med Accomasso och hans viner;
”Ni är nog de första som hälsar på här som känner till honom” säger hon och hennes historier och kärleksfulla anekdoter om den mytiske vinmakaren på andra sidan vägen är oräkneliga. Som till exempel att han räknade med att han skulle få bli gudfar åt henne när hon föddes, men så blev det inte. Ett faktum som han än idag ständigt påpekar för henne när de träffas;
”Tänk Rocche, Rocchettevino…”

Hon berättar att hon härom dagen blivit formell ägare av firman och att hennes första egna beslut, i egenskap av ägare, tidigare i år var huruvida hon skulle köpa den högt älskade kvartshektar mark i Cerretta, Serralunga som de hyrt i alla år, men vars abonnemangskontrakt löpte ut vid nyår. Hon åkte upp till den kvinnliga markägaren som hade skrivit det begärda beloppet på en hopvikt lapp som hon gav till Silvia. Det var ett nervöst ögonblick när hon vek upp lappen och fann att summan faktiskt var ungefär densamma som hon själv hade tänkt sig.
”En hektar bra barolomark kostar 4-5 miljoner Euro så ni kan själva räkna ut vad det gick lös på.”

När vi kommer in till rummet med de tre rotofermentorerna förstår vi att Jan nog råkat informera Silvia om våra preferenser för hon hänvisar till dessa som djävulsmaskinerna. Hon berättar också att;
”Jag gör vin med svavel, för jag vet inte hur man gör vin utan svavel.” En pragmatisk och ytterst intelligent hållning som jag verkligen hyser maximal respekt för, och en självinsikt som man alltför ofta önskade att fler hade.




I provningsrummet, med den fantastiska utsikten mot Il Cedro, ställer Silvia fram sex stycken flaskor som hustrun får äran att öppna – förmodligen enda gången i hennes liv som hon drar korken ur sex flaskor Altare på mindre än två minuter.
Först ut är Elios smågalna Cinqueterre-projekt; Campogrande. Ett vitt vin på de obskyra druvorna bosco och albarola. Projektet är mycket ambitiöst och arbetsinsatsen i de extremt branta avsatserna i Ligurien är närmast obeskrivliga. Silvia berättar att Elio åker ned dit ungefär var tionde dag och när han frågar vem som vill åka med går alla och visslar och låtsas hålla på med något annat viktigt för att slippa.
Flaskan vi öppnat är en 2009 och man slås av fräschören här, ungefär som en betydligt yngre vermentino med hög syra och lite oljig struktur. Mycket god och förmodligen en ypperlig beledsagare till skaldjur.

Nästa vin är Larigi 2014, Altares ambitiösare barbera. Alldeles uppenbart inte ett vin för mig, jag är petig med min barbera och vill ha den rå och rustik. Jag är dock inte dummare än att jag begriper att det finns folk som gillar det här – rent, elegant, hög extraktion, känns lyxigt.

Samma sak med l’Insieme som är en blandning av cabernet sauvignon, barbera, nebbiolo, syrah och petit verdot som gottat sig länge och väl i barriquer. Koncentrationen är imponerande och det skriker cabernet och lyx och nyvaxade sportbilar. Allt väldigt snyggt och sansat, såklart, men inget för mig.

Barolo 2012 är däremot en fantastisk barolo – ljus, frisk, ren, lätt och med svart bälte i drickbarhet. Jag vågar nog påstå att det här är den bästa barolo 2012 jag smakat hittills. Man verkar plockat i helt rätt tid och har dessutom lyckats hela vägen. Grym kvalitet för en normale, tror knappt det är lönt att växla upp till cru-grejerna här?

Samma vin från 2009 känns påfallande tungt och dystert efter den livliga 2012:an.
Cerretta 2007 är en urtypisk Serralunga-barolo, mörk och med knastriga tanniner. Mycket mäktig och jag överraskar mig själv med att verkligen bli förtjust i denna, kanske till viss del beroende på den nyligen berättade historien om hur det gick till när Silvia köpte den här lilla plätten och vilka vedermödor det var att gå igenom för att få till stånd ett lån och så vidare. Mycket bra barolo, inget snack.

Silvia går igång med Accomasso-anekdoterna och det är fantastiskt kul att höra om den här egocentriske vinmakaren och exempelvis de stora stenarna han hade liggandes i cantinan som ingen förstod vad de var till - om musten inte fyllde liggaren så bottnade han med dessa för att fylla upp. Eller den gången när han skulle lägga på mineralolja (smaklös) i en halvfylld botte för att förhindra oxidation men hittade inte densamma, utan tog istället systerns olivolja. Eller när han köpte hönsfoder i en stor säck som baxades in i hans Fiat Panda som han bara backade in i hönshuset (cantinan?) öppnade bagageluckan och skar en stor reva i säcken och lät hönsen hoppa in och käka, för att det var för jobbigt att bära ut säcken.




Det som framför allt annat slog mig vid det här besöket var att vi ju här faktiskt har att göra med en småskalig hantverkare med ett närmast extremt kvalitetstänkande. Det här är ju en av The good guys i alla avseenden. Det är alltför lätt att tänka i dogmer och kvasipolitiska termer när det kommer till vin, något jag egentligen trodde mig veta innan men som faktiskt framstod i det klaraste av ljus när vi körde därifrån. Att sedan Silvia Altare dessutom är en av de trevligaste, ärligaste, intelligentaste, mest humoristiska, spännande och medvetna vinmakare vi någonsin träffat gör ju inte saken sämre.


Stort tack till Silvia och Jan för en oförglömlig förmiddag.

fredag 8 april 2016

Vinupetra 2006 (I Vigneri – Salvo Foti)


Jag har druckit åtskilliga viner från Etna de senaste 6-7 åren. Jag har gillat somliga medan jag tyckt att andra varit direkt ointressanta och inte alls tilltalat mig – inget konstigt med det, en erfarenhet och ett förhållningssätt som väl de flesta vinintresserade delar och kanske har till i stort sett alla regioner? Det som jag däremot tycker är lite konstigt är att det liksom inte sagt ka-ching mellan mig och fler producenter här, fastän det egentligen i många avseenden borde gjort det. Jag menar; vinerna härifrån uppvisar ofta samma kvaliteter, och inte sällan liknande smakspektra, som jag kan uppskatta hos en mineralstinn nebbiolo från norra Piemonte eller bli alldeles salig över i en svalodlad sangiovese från Radda in Chianti. Den enda Etna-producent jag egentligen fallit pladask för, vars viner jag verkligen älskar och ständigt återvänder till är Calabretta, en av de få verkliga old-school-producenterna på vulkanen.
Och sedan var det ju förstås den här tjommen…

Vi har sedan en tid tillbaka förstått att det är Salvo Foti man ska ha ögonen på för att få en uppfattning om hur vin från Etnas norra slänter egentligen ska smaka. Han är född i Catania och har hållit på med vinmakning här sedan 1981, på sistone som enolog och rådgivare hos bland andra Gulfi, Benanti och ViniBiondi, men bestämde sig för några år sedan för att starta ett eget projekt och göra sina egna viner. Hans I Vigneri är en liten sammanslutning med ett gäng andra småskaliga, traditionella odlare på Etna vars syfte och strävan är att hålla de gamla anrika traditionerna levande. Föreningen har hämtat sitt namn från Maestranzi dei Vigneri som bildades på Etna 1435 och på många sätt var en inflytelserik organisation i området under flera sekel. Idag består I Vigneri av sju producenter/markägare och åsnan Ciccio som alla solidariskt hjälper varandra med arbetet i vingårdarna.

Alla metoder man använder sig av är ytterst traditionella – enbart alberello-odlade rankor, spontan jäsning i öppna tini och betongkar, lagring på 100-200 år gamla kastanjefat, ingen konstgödsel, inga pesticider, ingen temperaturkontroll, ingen rening, ingen filtrering, lite svavel vid buteljering om det behövs, racking och buteljering strikt efter månfaserna. Inte för att svära sig till någon särskild sekt eller ideologi, utan bara för att det är så man alltid har gjort, här liksom på så ofantligt många andra platser runt om i Europa.
Druvorna till Vinupetra utgörs till obestämda andelar i fallande storleksordning av: nerello mascalese, nerello cappuccio, alicante (grenache) och francisi, från drygt 0,5 ha i Calderara in contrada Porcheria (Passopisciaro), Castiglione Sicilia. Odlingen befinner sig 700 meter över havet på Etnas nordsida och stockarna här har en medelålder på drygt 100 år.

Redan när vi tar en tjuvsniff ur den nyligen fyllda karaffen kan vi konstatera att det här är det mest seriösa vi någonsin träffat på från Etna, eller rättare sagt Sicilien. Koncentrationen är makalös. Varm och mogen nos med läder, elegant torkad frukt, marsipan, lite sottobosco, amarena och sukat. Munnen är å andra sidan avväpnande sval med exakta syror och precisa mineraltoner. Med ytterligare luft blommar det ut på riktigt och får liksom vingar. Fortfarande ytterst koncentrerat, som följd av de gamla stockarna och ett diaboliskt snyggt vinmakeri. Otroligt imponerande vin och en riktigt stor upplevelse. Bara att buga ödmjukt inför så här mäktiga grejer.

torsdag 11 februari 2016

Cuvée de Saint-Ours 2012 (Giulio Moriondo ViniRari)


Valle d'Aosta-legenden Giulio Moriondos cantina, eller atelier som han själv föredrar att kalla det, gör skäl för namnet; Vini Rari. Ytterst små upplagor, några hundra flaskor av varje vin. Udda, lokala, en del närmast utrotningshotade druvsorter: cornalin, fumin, petit rouge, mayolet, vien de nus och så lite pinot noir, förstås. Knappt en halv hektar odlar han totalt – allt som allt 5000 plantor i runda slängar – på 650 meters höjd över havet, branta terasser, över hundra år gamla oympade stockar, franche di piede. Dessutom en del passionsdriven forskning, tillsammans med en vän som är professor i molekylärbiologi, för att utreda den genetiska bakgrunden hos de här autoktona druvorna. På köpet har han hittat, och ytterst småskaligt återupptagit odlingen av, den sedan över ett sekel tillbaka närmast utdöda blanc comun och den obskyra neret de Saint Vincent.

Han håller alltså till i Valle d´Aosta, i Quart inte långt från Aosta, lika mycket Schweiz som Italien, eller Frankrike för den delen. Mont Blanc, Monte Rosso, Matterhorn – alper, höga berg och djupa dalar. Oländig terräng, obarmhärtiga mikroklimat, närmast extrema förhållanden för vinodling. Allt arbete i vingården och källaren sker i samklang med naturen, traditionellt, hantverksmässigt, old school rakt igenom. Även hans pragmatiska förhållande till SO2 vid buteljering är av den gamla skolan: ”Jag begriper inte hur man vågar riskera att ett helt års arbete går om intet på det sättet”. Den totala svaveldioxidnivån brukar landa på cirka 60 mg/l.

Cuvée de Saint-Ours 2012 är 60 % cornalin och 40 % fumin – cornalin odlas ju även i Valais på andra sidan alpmassivet under namnet humagne rouge. Odlings- och framställningsmetoden är “artigianale all’antica” vilket innebär 28 dagars maceration och jäsning utan tillsatt jäst, åtskilliga manuella punch-downs de första 10 dagarna, ingen klarning eller filtrering och lagring på gammal ek. 2012 gjordes det 450 flaskor.


I glaset har vi en tät, mörk, blålila, ungdomlig skapelse. Doften är väldigt ren och yster med blod, lila blommor, flintrök, gräsiga toner. Munnen möts av friska syror. Frukten är kraftfull och intensivt mörkblå som plommon med färgat fruktkött. Massor av peppar och lakrits. Munfyllande i alla ledder men likafullt fenomenalt friskt. Inte lätt, inte tungt. Inte slankt, inte klumpigt. Harmoniskt. En ynnest att dricka och framförallt väldigt kul att sådana här grejer finns överhuvudtaget, även om det krävs lite detektivarbete för att komma över en flaska.


fredag 7 augusti 2015

Bramaterra Cascina Cottignano 2011 (Colombera & Garella)


Den som till äventyrs undrat vad som hände med den unge, mästerlige vinmakaren Cristiano Garella efter att han lämnade Tenute Sella i Lessona 2013 blir väl knappast snopen om jag berättar att han fortfarande är högst aktiv i sitt älskade Alto Piemonte, fast nu med en handfull mindre, mera dynamiska såväl som biodynamiska producenter. Cristiano jobbade hos Sella i sju år och ryckte upp vinmakandet där rejält från att ha varit en ganska mossig och medioker bulkaktör till att bli ledande i området och göra fantastiska tolkningar av de historiskt viktiga nebbiolobaserade vinerna från Lessona och Bramaterra. Dessvärre har vi fått högst trovärdiga vittnesmål om att Sellas nye vinmakare har antagit en trist gammaldags och dammig approach då man tydligen börjat göra mer ”internationellt anpassade” viner som mest verkar fiska efter höga points och gyllene medaljer i de amerikanska vintidskifterna.

En av de små producenterna Cristiano Garella slagit sig samman med på sistone är gamle kamraten Giacomo Colombera som tillsammans med sin far Carlo har en liten cantina i Masserano öster om Biella och cirka 10 hektar odlingar med nebbiolo, croatina och vespolina, varav ungefär hälften av dessa ligger i Bramaterra DOC. Lessona brukar allmänt sägas ge ett svalare, lättare, elegantare, mer parfymerat nebbiolouttryck medan Bramaterra är kraftfullare, mörkare och mera mineraliskt. Jag drar mig till minnes ett tillfälle när jag hade med mig en flaska av Sellas Bramaterra 2004 till Ingvars stuga vid Skälderviken. Den gode Vinosapien provade flaskan blint och utbrast utan att darra på manschetten: ”Om inte detta är barolo så badar jag!”, ett ganska radikalt uttalande som man inte fäller såvida man inte är mycket säker på sin sak, åtminstone när man sitter på spottavstånd från den iskalla manetvällingen där på västkusten.

Colombera & Garellas Bramaterra 2011 består av 70 % nebbiolo och resten croatina och vespolina som macererat länge och fått puttra på betong utan tillsatt jäst och sedan legat något år på gamla barriquer. Minimalt med tillsatt svavel.
Det här utstrålar elegans vid första anblicken. Här riktigt sjunger det av torkade rosor, violpastiller, våta klipphällar, bigarråer och en förtjusande pust nagellack. Smaken följer upp allt det som nosen utlovar och sätter det hela på plats med en toppenfin syrlighet och finpulvrig tanninstruktur. Det som fascinerar mest med det här vinet är renheten, textbook Garella utan minsta antydan till fritt härjande källarbakterier som ärligt talat är allt för ofta förekommande nuförtiden för att vara passabelt i den här typen av naturligt framställda viner.
Jag dristar mig att påstå att detta var en av de mest eleganta nebbiolotolkningarna jag haft äran att smaka på länge. Dansant, lättfotat, skirt, eteriskt. Kanske mer Lessona än Bramaterra om man ska gå efter instruktionsboken men skit sak samma, en sjuhelsikes nebbiolokick är det i alla avseenden.


Disclaimer: Googlar man det här vinet får man upp en träff med en svensk importör som har det fantasifulla namnet ”Italienska viner”. Jag har på inget sätt något med detta företag att göra – jag visste faktiskt inte ens att de fanns. De verkar dock ha ett intressant sortiment med flera av mina favoriter. Vill man köpa en flaska gör man förmodligen klokast i att handla av Callmewine i Milano - €16 måste vara extremt svårslaget för ett så här pass fulländat vin.

torsdag 23 juli 2015

Besök hos Giulio Viglione


 Det snackas en hel del om Giulio Vigliones viner, i alla fall bland andra vinmakare i Piemonte. Vi har hamnat i diskussion om hans unika, rena, ursprungliga, eleganta, eteriska men samtidigt bondskt rustika barolo-uttryck med flera av de hippaste och bästa producenterna på sistone. Det är dock inte så lätt att snubbla över de här grejerna och vår enda erfarenhet av vinerna innan vårt besök är en barolo 2004 drucken på eminenta vinbaren Taste’vin i Asti. Låt oss säga att den flaskan lämnade oss långt ifrån oberörda.

Vi har tänkt hälsa på i flera år men det har inte klaffat, förrän den här gången då vi äntligen fick kontakt och blev inbjudna till besök i den gemytliga cantinan som ligger mitt i Bussia Sottana, mellan Fenocchio och Franco Conterno i backen, precis ovanför Luciano Sandrones komplex. Giulio Viglione har 5 hektar i Bussia och Cannubi men arrenderar numera ut 3 av dessa och brukar alltså bara 2 hektar själv – dolcetto, barbera och nebbiolo på småplottar beliggandes i huvudsak i Bussia. Allt arbete utförs förstås hantverksmässigt with a capital ”H”, vinmakningen är supertradionell bland annat med lagring på över 100-åriga akaciabotti och 25-30 dagars maceration. Svavlingen är minimal – totalt vanligen mellan 20-30 mg/l – och han använder såklart ingen tillsatt jäst.

När vi anländer Azienda Agricola Carlo Viglione en riktigt het dag i början av juli, möts vi på uppfarten av Giulio med hälsningsfrasen: ”Salve! Välkomna till Langhes minsta cantina!”, nästan lite urskuldande. Det är ingen hemlighet att han smått desillusionerad gett upp mer än hälften av sina marker för att han tycker det är för mycket slit och hart när omöjligt att få betalt för sina grejer vad de egentligen är värda. Det fanns en tid när han lastade sin lilla lastbil och körde runt och sålde vinerna själv, till enoteche och restauranger. ”Idag säljer jag rubbet till distributören Triple ”A” i Genova, gud vad det sparar mig mycket jobb, tid och huvudbry.”


Giulio berättar att han under många år sålde ansenliga mängder av sin barolo på damejeanne till gode vännen Teobaldo Cappellano, vin som denne sedermera använde för att tillverka sin legendomspunna Barolo Chinato. 2004 var sista årgången han hann köpa, samma årgång som vi drack på vinbaren i Asti, en episk barolo som egentligen var på tok för god för att krydda sönder med kinin och 21 andra örter men förmodligen ett mycket lönsammare alternativ för Cappellano än att använda sin egen. Och säkert en bra affär även för Giulio, som verkar nöjd och nästan lite hedrad över att han fått leverera.


Vi ojar oss lite över värmen och frågar om han tror det blir ett nytt 2003 i år? ”Hoppas det! Det får inte bli lika kallt och blött som ifjol. Nebbiolon fixade sig nog på slutet med hjälp av den långa hängtiden men barberan och dolcetton blev helt kassa. Vi brukar lyckas mycket bättre de heta och torra åren, även om 2003 förstås var extremt.” Säger han och går och hämtar en oetiketterad flaska som han genast öppnar och häller upp. ”Smaka och säg om ni tycker det är gott.” Det är väldigt gott. Stort i både näsa och mun, ganska mitt i krysset mognadsmässigt med fascinerande struktur, djup mörk frukt och lagom tillslipade tanniner. Lång eftersmak som ligger och dallrar ett bra tag i munhålan. ”Det är min Cannubi från 2003”, och det är bara att hålla med om att varma år inte förefaller vara några större problem för honom, även om mognaden naturligtvis är lite längre gången än vad som vore fallet ett svalare år.


Vi provar dolcetto och barbera från 2013 som båda är precis som man vill ha dem - rena, stringenta, saftiga, unga, nästan kvillrande, skrikandes efter en ost- eller korvbit. Den blålila frukten är superkoncentrerad i båda flaskorna; "2013 blev allt bra, ett år som de flesta av oss odlare gillar bättre än 2010, kanske för att dolcetto och barbera blev så fantastiska." Giulios dam Rose ansluter efter en stund, det är bland annat hon som ritar etiketterna som ju är lite speciella för den här typen av traditionella Langhe-viner - inga harpor, vapensköldar eller snirklig skrivstil så långt ögat kan nå. Man noterar omedelbart att paret är av det där sällsynt harmoniska slaget och ger närmast intrycket att vara nyförälskade: "Vi har varit tillsammans i trettio år men vi är fortfarande för unga för att gifta oss" säger de med en mun.


Men det är ju när Giulio öppnar sin barolo 2010 som alla bitarna liksom faller på plats. Det här är en barolo som är fantastiskt rolig att dricka. Det här handlar om glädje, harmoni, balans, lite bus och mycket sinnlighet. Inte mycket till djupsinnigheter, ingen dissonans någonstans, ingen tyngd eller tråkiga förpliktelser. Inte ett vin som inbjuder till nagelfarande om struktur, längd eller lagringspotential - även om det naturligtvis kommer att kunna överleva de flesta av oss. Det här kan vara en av mina bästa barolo någonsin, i varje fall den absolut roligaste att dricka.

Etiketteringsmaskinen - en kastrull med lim, en pensel, ett par ihopsnickrade trekantslister, ett urdrucket glas vin - voilà!

När vi ska gå säger Giulio: "Hoppas ni inte vill köpa någon barbera eller dolcetto, vi har bara precis så att vi klarar vintern själva." Som tur var hade han i alla fall lite barolo att sälja.
Två av Langhes mest älskvärda människor som gör några av de mest älskvärda vinerna, har vi sett det där sambandet förut?

onsdag 15 juli 2015

Besök hos Lino Maga


Jag hade väl i ärlighetens namn inte tänkt skriva något blogginlägg om vare sig våra druckna flaskor Barbacarlo den senaste tiden, eller ens om vårt besök hos Lino Maga, trots att samtliga dessa upplevelser, var för sig, tveklöst kvalificerar sig bland våra största vinkickar någonsin. Tiden räcker sällan till och inspirationen som krävs för att skriva långa utläggningar tryter allt som oftast numera – ett utbrett syndrom som för övrigt verkar slagit till förbluffande synkront i den svenska vinbloggosfären. Men när vi igår kväll åter igen drog korken ur ännu en relativt ung flaska Barbacarlo kände jag ett liksom obetvingligt kall att plita ner några rader om den här förtrollande, betagande ambrosian, platsen den kommer ifrån och inte minst om den högst fascinerande personen bakom vinet.

Vi gör en utflykt cirka 15 mil österut från vårt basläger i Basso Monferrato. Vi ska till Broni, lite söder om Pavia, där Ticino flyter samman med Po och där Apenninerna liksom sjunker undan och lämnar över till Val Padana – Poslätten – som intressant nog egentligen inte är en ursprunglig del av den Apenninska halvön utan ett inkilat lågland mellan Alperna och Apenninerna med ett för breddgraden ganska speciellt klimat som ofta innebär varma, fuktiga somrar och relativt kalla, likaledes fuktiga vintrar. Den absolut sista kullen, med utsikt över det flacka landskapet, heter Barbacarlo.




Vi har kommit till Oltrepò Pavese i Lombardiet fast något av det första som Il Cavaliere Lino Maga påpekar, när han tar emot oss i sin gamla cantina inne i centrala Broni, är att det här området tidigare tillhörde Piemonte och fortfarande gärna kallas för Il vecchio Piemonte Orientale – det gamla östliga Piemonte - av honom och hans generation. ”Lombardia är mest finans och industrier, inget område där agrar kultur har någon given plats” tycker han. Min fru, som inte varit med och hälsat på hos Lorenzo Accomasso, säger; för att liksom försöka charma denne mycket timide, lågmälde och eftertänksamme gentleman: ”Det är första gången jag träffar en Cavaliere” varpå Lino Maga replikerar: ”Asch, jag är bara en bonde – contadino”. Han hade tidigare titeln Commendatore men uppgraderades nyligen till Cavaliere för sina omfattande och förtjänstfulla insatser för att värna traditionell italiensk vinproduktion – en Ordine al Merito della Repubblica som alltså även tilldelats Lorenzo Accomasso, som för övrigt är årsbarn med Lino Maga och har ungefär samma antal egna årgångar under bältet, det vill säga 57-58 stycken. När vi frågar honom om vad han tycker om Accomassos viner förstår han inte vem vi pratar om, ”Beppe Rinaldi och Bartolo Mascarello gör bra barolo”, säger han.

Den gamla cantinan som varit i familjens drift och ägo sedan 1886 ligger mitt inne i Broni, som storleksmässigt ligger på gränsen mellan att kallas by eller stad. När vi kliver in möter Lino Maga oss med en cigarett i handen och under tiden vi är här skulle jag gissa att det går åt åtminstone ett halvt paket, även under tiden vi provar vinerna. ”Ja, jag röker. Sådan är jag” låter han oss veta, ”Ett bra vin ska kunna rensa upp en rökares mun”.

Förutom Barbacarlo gör han ett vin som heter Montebuono, från en annan kulle, druvsammansättningen är ungefär densamma i de båda vinerna – cirka 50 % croatina, 30 % uva rara och resten uvetta, fast i Montebuono finns dessutom runt 10 % barbera. Allt arbete i vingården och i cantinan är ultratraditionellt och ursprungligt; ”Jag gör nog vin ungefär som man gjorde för 2000 år sedan”. Detta är också något som är högst påtagligt när man smakar på de här vilda, bångstyriga, men också djupa, fängslande och tankeväckande vinerna. Det förekommer i stort sett alltid en andra jäsning på flaska så ett rejält pys är att vänta när man drar korken, till och med ur den 83:a som snart ska öppnas vid bordet. Likaledes brukar det vara rejält med restsocker i de här vinerna, något som kan upplevas påfrestande för många då de flesta nuförtiden ju är vana vid helt utjästa rödviner. Restsockerhalten varierar stort mellan årgångarna, vissa år är vinet nästan helt torrt och andra år snudd på dessertvinssöta. Just denna variation var under en tid föremål för stor irritation hos DOC-konsortiet som ville utesluta Barbacarlo och Montebuono. Lino Magas gode vän Gino Veronelli hade dock tillräckligt med inflytande för att trumfa över Oltrepò Pavese DOC:n genom att lyfta vinerna i sin guide. ”Jag förstår inte varför andra vinmakare överhuvudtaget bemödar sig med att skriva ut årgången på flaskorna. Deras viner smakar ju alltid likadant”.


När man är gäst hos Lino Maga och sitter i hans provningsrum, ett rum där för övrigt en omedelbar K-märkning känns akut påkallad och där väggarna runt det bastanta ekbordet är belamrade med gamla flaskor och massor av vinböcker, kan man förvänta sig att en strid ström av olika årgångar kommer att passera ens glas. Vi får prova samtliga 2000-talsårgångarna, med undantag av 2008 då han inte gjorde något vin efter hagel och för svår fukt, samt den tidigare nämnda 1983. Det är svårt att sålla ut intrycken så här i efterhand men 83:an gör ju givetvis ett bestående intryck med sin ungdomliga, busiga fräschör – inte av syra och mineralitet utan av galen sötma, djup frukt och sanslös struktur, till synes mer eller mindre opåverkad av de passerade dryga 30 åren. Även det yngsta vinet lämnar ett outplånligt spår i mitt smakarminne ­- 2013 är så fantastiskt frisk, yppig, komplex, bedårande redan. Den avgjort friskaste och lättaste Barbacarlon i 2000-talsserien. Vi öppnade en 2013 direkt när vi kom tillbaka till Monferrato samma kväll och den bekräftade definitivt intrycken – stor drickglädje, ett vin som man aldrig vill ska ta slut i flaskan.
Vi provar även Montebuono i de fyra senaste årgångarna och detta är ett synbarligen ännu vildare vin med ännu mer av charmig funk och ytterligare en nivå av direkthet. Vi får återkomma till Montebuono när vi bekantat oss närmare med en hel flaska.



Igår drack vi 2009 som också är ett fantastiskt vin. Frukten är sagolikt djup, klart åt det blåa hållet utan att kännas direkt ung. Tobak är ett genomgående tema den här årgången. Här finns nyp i tanninerna och ackuratess i syrorna. Sötman är inget jag överhuvudtaget reflekterar över och dessutom ovanligt låg för en Barbacarlo med sina 4,3 % restsocker. Vi dricker det till grillade lammspett, sallad och hummus men det skulle nog kunna funka till det mesta, också rent kontemplativt.

Barbacarlo och Lino Maga är sedan länge ohemult populära i Japan (såklart, de har alltid greppat sådana här traditionella och rena grejer långt innan oss i väst) och Lino visar stolt upp en bunte manga-tidningar där både han och hans flaskor förekommer ymnigt i tecknad form, av oklara anledningar för oss. Även de japanska vintidskrifterna och guiderna har gott om artiklar om Il Cavaliere, alltid porträtterad med en cigarrett i handen…


Det här är ytterligare ett vin, en plats och en vinmakare som vi har blivit helt tagna av. Ett vin av den typen att har man väl smakat så finns det ingen återvändo, man måste ha mera och få veta mera.


fredag 27 februari 2015

Barbaresco Montestefano 2007 (Rivella Serafino)



Vissa viner är alltför bra, eller snarare alltför väsentliga, för att bara plötsligt svischa förbi i det hysteriska instagramflödet. Det mesta man dricker nuförtiden är väldigt välgjort, obegripligt ofta bra och för det allra mesta gott, men sådär riktigt berörd, så att det liksom kittlar till i diafragman, blir man faktiskt inte alltför ofta. Men i kväll blev vi det, när vi för första gången träffade på Teobaldo Rivellas barbaresco Montestefano.

Vi drack hans svårhittade dolcetto 2012 i somras vid en lunch på förträffliga Trattoria Risorgimento i Treiso - genuint, högkvalitativt old school-ställe med suverän tajarin och brasato om någon råkar ha vägarna förbi - och förstod genast att det här är en producent att ställa in sökarljuset på. Barbarescon är, tillsammans med dolcetton, det enda som produceras och allt druvmaterial hämtas från de ynka 2 hektaren i Montestefanos kalkrika backar.

Det räcker med att dra i sig ett djupt andetag och fylla lungorna med den ljuvligt arketypiska barbarescoparfymen - nota bene, det råder aldrig något tvivel om att det handlar om nebbiolo som odlats någon annanstans än inom de där kvadratkilometerna strax öster om Tanaro och nordost om Alba - för att man nästan ska bli lite irriterad på den överväldigande majoriteten av odlare i den här zonen. Vad sysslar de egentligen med? Det är alltför sällan man råkar på så här definierad, skir skönhet med allt från viol, rågummi, jordgubbskräm och seltzer, perfekt sammansatt till en komplex aromkomposition. Så stadigt, liksom oomkullrunkeligt den här doftpelaren står sig kvällen igenom. Man blir lyrisk.

Och nästan ännu mer så, när man känner de lena tanninerna, slankheten och smidigheten man bjuds i munnen - en riktig uppvisning, helt enkelt svinelegant. Behöver jag ens säga att vinet stortrivs till våra wallenbergare?
2007:an känns i alla stycken helt komplett i dagsläget, lever såklart länge än men när det är så här gott nu finns det väl egentligen ingen anledning att spara.

fredag 30 januari 2015

Grignolino 2013


Det fanns en tid då våra erfarenheter av grignolino begränsade sig till Nisse Liedholms strama, småsnåla och snipiga Monferrato Casalese-variant och Fontanafreddas ogina, kartiga Cireseto. Knappast kandidater till att få någon att gå i spinn och löpa vidare med den här druvan. Ingen normalt funtad människa ger sig väl ut på någon febril grignolinojakt efter Wine Searchers beskrivning heller..? När vi sedermera snubblade över Nadia Verruas (Cascina 'Tavijn) högst personliga tolkning blev vi däremot handlöst förälskade. Här talar vi om ett vin som spritter av energi och verkligen känns levande, med en mycket lättälskad aromatisk palett och en rustik men likafullt elegant, i vissa årgångar närmast vitvinslik, struktur. Nu har det blivit dags att prova den, för oss, femte årgången av Grignolino d'Asti - nämligen 2013. Den här gången kunde vi inte köpa den hos Cibi e Vini som vi brukar, flaskorna hann nämligen aldrig ens landa på hyllorna utan köptes upp direkt av ett par hippa restauranger i Köpenhamn - det här är nämligen plötsligt glödheta saker på hipsternästena nu för tiden. Jättekul för Nadia och för Fabio, synd för oss...


Grignolino d'Asti 2013 (Cascina 'Tavijn) Och det är i ärlighetens namn inte särskilt svårt att förstå att det här är något som lätt kan bli populärt när folk väl får smak på det. Här ryms nämligen alla de attribut som blivit så i tiden i somliga kretsar på sistone, vad beträffar lätthet, drickbarhet, renhet, autenticitet och traditionalism. 2013 känns som den mest välmakade årgången hittills, främst på grund av sin frapperande renhet. De ljusa, rödlätta bärtonerna som aldrig på något vis känns triviala eller ytliga känner vi igen sedan tidigare. Likaså den pigga syrligheten och de nypande tanninsticken. Däremot känns alltsammans som en obetvinglig entitet, en ytterst harmonisk symbios, i ännu större utsträckning än tidigare. Det här är fullständigt magiskt och avväpnande på alla plan. Jag dristar mig till att påstå att om man inte gillar det här så är det något fel på en... De 2000 producerade flaskorna lär inte stoppa på långt när.


Crevijn [NV] (Crealto/Cascina 'Tavijn) Det andra glaset hyser en ännu rarare variant av grignolino anno 2013: Nämligen ett samarbete mellan Cascina 'Tavijn och de i stort sett nästgårds belägna Crealto, helt osvavlad grignolino från basso Monferratos böljande kullar. Låt mig på en gång säga att det är närmast omöjligt att föreställa sig att vi har att göra med samma druva, och i viss mån samma druvor, som i Nadias solo-juice, och att det vi har i de båda glasen dessutom är framställt på i stort sätt samma vis. Det här är så mycket mörkare, så mycket stramare, med en distinkt olivsälta, den extra procenten alkohol tynger dessutom ner helheten en smula. All tyngd (observera: nu jämför vi med den supersprittande normale-grignon!) skänker brygden en extra air av seriositet och ett djupare uttryck. Det här är synnerligen ren, förhållandevis mörkfruktig juice med struktur - mycket spännande tolkning av den här banaliserade druvan. Måste jag välja tar jag dock Cascina 'Tavijn-grignolinon, alla dagar i veckan!

lördag 24 januari 2015

Barbera d'Alba 2011 (Bartolo Mascarello)


Det har från tillförlitligt håll knorrats lite om att de unga Bartolo-barberorna bär spår av störande nivåer av fruktsötma, syntetiska frukttoner och att både 2010 och 2011 uppfattats som väl enkla, snudd på banala, för att komma från en så här pass anrik adress. Det talades vid något tillfälle till och med om misstankar om tillsatt jäst. Vi brukar visserligen föredra att dricka San Lorenzo-barberan med lite mer ålder under bältet - 2006, 2007 och 2008 dricks exempelvis fint nu - men vad gör man inte i vetenskapens namn. Bara till att testa.

Doften känns ren och fin direkt ur flaskan med en ganska mörk, men mycket signifikant barberatypisk frukt. Allt känns omslutet av en finpulvrig, gipsaktig mineralslöja som kommer tillbaka i munnen. Klart oförlöst, och i viss mån enkel, näsa som förmodligen i mångt och mycket kan skyllas på vinets relativa ungdom. Det händer lite grann under kvällens lopp - ett djupare, mer definierat fruktelement gör entré efter några timmar med luft, men utvecklingen är inte på något vis sensationell.

Även i munnen är intrycket klart av det mer rättframma, okomplexa slaget. En liten mandelton, ganska snäll syra och tvivelsutan en sötma av det ymnigare slaget som förnims tydligt, inte minst när vinet introduceras för de ugnsbakade rödbetorna. Annars är det förstås en matspelare av rang som glatt åtar sig alla former av arbetsuppgifter som kan tänkas ställas fram på ett matbord. Inga uppenbara spår av syntetisk frukt eller aromatiska jästtillsatser men avgjort en mer generisk version av barbera än vad vi är vana vid.

Helt klart en liten besvikelse - jag brukar gå i gång rejält på San Lorenzo-barberan - den här gången känner jag mig lite snuvad på konfekten. Det är inget fel på 2011:an, det skulle liksom bara kunna vara vilken schysst barbera som helst. För det är ju så med förväntningarna man har på kultproducenterna; man vill bli tagen med på en resa när man dricker deras viner. Det har man blivit tidigare av Bartolo-barberorna men kommer 2011:an att någonsin kunna bjuda på det? Högst troligt inte. Vi fortsätter givetvis köpa nya årgångar men med något mera nedskruvade förväntningar. Just nu hittas de riktiga barbera-resorna hos exempelvis Roddolo och Accomasso som erbjuder åtminstone ytterligare en dimension. Kanske till följd av en djupare kärlek och större respekt för druvan, något som är tämligen ovanligt i Langhe.

lördag 17 januari 2015

Chianti Classico Riserva 2008 (Bucciarelli)



En av de saker här i världen som värmer ett fruset inlandsskånskt midvinterhjärta lite extra, är när man snavar över en liten okänd producent som man tidigare inte haft någon som helst koll på, som förefaller göra allt rätt vad beträffar vingårds- såväl som källararbete - småskaligt, varsamt, traditionellt - och med ett smakideal som till fullo verkar harmoniera med ens eget. Ännu roligare är det när denna producent råkar befinna sig i Chianti, således odlandes sangiovese denna så ofta svårt misshandlade och vanärade druva, faktiskt så till den milda grad att jag tror att en svindlande stor andel av världens vinälskare inte vet hur den egentligen smakar eller ska bete sig.

Jag vet ingen bättre bot på det problemet än att konfrontera vederbörande med en flaska riserva-chianti signerad Ezio Bucciarelli. Han hör hemma i Castellina in Chianti och tillhör den där lågmälda, truliga, lite tjurskalliga typen av producenter som är så lätt att få sympati för. Metoderna han använder sig av, liksom det man får i glaset är föredömligt old-school.

Det här är precis den sortens chianti världen lider brist på. Med tanke på hur ofantligt stora volymer vin som produceras i och kring de toscanska kullarna är det inget annat än ett mysterium att inte mer smakar så här. Direkt ur flaskan får man sig en rungande riserva-lusing som liksom rycker upp en i kragen och får en att behålla koncentrationen resten av kvällen. Det här andas djupa andetag av balsamico, mörk utmognad bärfrukt, väl tillsuttet sadelläder och kalkig mineralitet. Syror över hela registret, små nipsiga tanninstick. Mat? Javisst, eller låt bli, det går precis lika bra utan. Det här är poesi och pur njutning. Det är som sagts inte alla som förstår hur bra sangiovese kan vara i sina bästa stunder, det här är en riktigt bra stund.

söndag 28 december 2014

Barbera d'Alba Superiore - Bricco Appiani 2007 (Flavio Roddolo)


Vi har precis börjat bekanta oss med Flavio Roddolo och hans viner. Han finns, och man har en känsla av att han förmodligen sedan tidernas begynnelse funnits, i Monforte d'Alba mot Dogliani till, vid Bricco Appiani där han således också har sina odlingar. 6 hektar kalkrik lera som fritt och otvunget kunnat utvecklas och forma sig till den frodiga och fritänkande mylla den blivit idag, och inte behövt huka sig för pestocidpiskans svidande snärtar under de 40 år som Flavio skött de här markerna. Han är en solitär, såväl i livet som i vingården, som känner varenda knota på sina gamla barberastockar.

Man har sagt oss att det är dolcetto och just barbera som är Flavios forte, det är för dessa hans hjärta bultar lite intensivare och varmare. Han odlar förstås även nebbiolo, och dessutom cabernet sauvignon... Men det är som sagt de här lite "enklare" druvsorterna som får merparten av hans kärlek. En hint om detta faktum får man bland annat när man inser att 2007 faktiskt är hans senast släppta barberaårgång, vinet går till försäljning först när han tycker att det är färdigt. Små volymer såklart - 4000 flaskor barbera, den totala produktionen nuddar cirka 20000.
Vi drack en dolcetto 2011 för någon vecka sedan som var briljant, den svåra årgången till trots. Så mycket dolcetto, så mycket Monforte och, skall det visa sig, så mycket Flavio Roddolo.

Den här täta, försiktigt bruntingerade josen kan man nästan bli vän med bara genom att titta på den. Något oklar, lite diffus, rustik och äkta på något sätt. Precis samma reflektioner kommer över en när man sätter näsan till glasmynningen - ett underbart doftpaket som teleporterar en till en tid som i mångt och mycket flytt, där barbera kunde vara något fantastiskt. Likaledes i munnen, där barberasyrorna excellerar och har en spänst och definition som mycket få andra röda druvsorter kan uppvisa, terrano är det enda exemplet som poppar upp just nu. Det här känns måhända renare och inte fullt lika vildsint som Accomassos Pochi Filagn 2009 men är inte mindre intressant. Otroligt bra.



När FV tidigare idag lade upp sin årsbästalista med tillhörande bildgåta, blev vi påminda om att vi ju faktiskt vann den där tävlingen förra året (med viss hjälp av telestolparnas konstitution och med gott bistånd av Henrik, även den gången) och att vi inte har öppnat vinstflaskan ännu!
Flaskan är ofärgad och av 0,5-litersformat och på den står det handskrivet "Aurelius 2010" (min första association är Lasermannen) med vit färg. Innehållets färg är ganska mörk bärnsten med en rödorange bottenton. Vi har fått berättat för oss att det är ett botrytisvin från Slovakien och producenten Miro Petrechs Rivel. Botrytis och måttlig restsötma på cirka 50 g till följd av den svala och regniga årgången - funkar ost? Vi provar till en bit comté och en sardisk pecorino då vi inte hade någon ost från Slovakien hemma just ikväll.

Doften är ymnig med dadlar, kastanjer, jasmin, terpentin. Den myckna botrytisen och den lätt rostade tonen i bottnen lovar munnen ett mycket sött, kanske på gränsen till kletigt dessertvin. Men ack vad man bedras, här finns syror till tusen som lyfter upp och liksom ger det här vinet vingar. Givetvis väldigt intensivt med en lätt viskös känsla men likafullt lätt att sippra i sig och svårt att tröttna på. Kanon till osten och en näve rostade hasselnötter. Kul grejer - tack!