fredag 26 september 2014

Ruché di Castagnole Monferrato 2012 (Cascina 'Tavijn)


Ruché är fortfarande, och lär högst troligt alltid förbli, en gravt obskyr druva. Inte minst för att den av vinbönder i Basso Monferrato anses osedvanligt svår och krumbuktig att ha att göra med, särskilt vad beträffar att lyckas kasta pilen rätt, rent skördetidsmässigt. Plockar man en dag för tidigt ligger det garanterat en vass, snipig, ogin, grönaktigt klorofyllparfymerad historia och surar i tankarna, råkar man bli en dag för sen är risken stor att man istället snart har att göra med en högoktanig, syrafadd, damparfymsyppig och rosenvattenbolmande brygd. Och då har vi inte ens nämnt den här druvans ytterst primadonneaktiga beteende i vingården under den tidigare delen av tillväxtfasen, då den är vitt känd för att lättare än många andra lyckas dra på sig de flesta förekommande smittor och angrepp.

Vår absoluta favorit-ruché kommer från Scurzolengo, strax nordost om Asti, och görs av den här traktens i särklass känsligaste fingertoppar, sittandes på, inte bara ruché- utan dessutom barbera- och grignolino-domptören och dessa druvors primus motorNadia Verrua. Nadias förhållande till ruché vilar på lagrar som till sin absolut största del utgörs av passion och patos och hennes tolkning liknar inte heller någon annans. Nadias ruché är råare, syrligare, punkigare, betydligt mer energisk och rebellisk än de andra tjugotalet versioner av den här druvan som står att finna. Vi har druckit det här vinet i flera årgångar tidigare och provade hennes 2012:a senast när vi hälsade på i fjor. Nu är det äntligen dags att korka upp en flaska på hemmaplan - som vi längtat!

Nadia är ju gift med en av norra Piemontes mest omtalade restauratörer (kolla in den vinlistan, och priserna...) men även hon går bet på en självklar matparning när det kommer till ruché: "Alltså, till klassiskt och rustikt piemontesiskt kök är den ju oduglig. Varken bollito misto eller agnolotti del plin är ju precis att tänka på. Vi lyckas bäst när vi ställer fram något Mellanöstern-kryddat och couscousbaserat eller rätt och slätt till en inte alltför söt biscotto efter maten."
Vi tar henne på orden och dränker våra lammspett i en myntastinn och honungssöt marinad innan de landar på grillen och där vi också hastigt rostar våra auberginer som en bas till en ganska het ajvar. Det här ska visa sig vara en nära nog ideal smakpiedestal för vår ruché att så småningom beträda.

Jag ska inte lura någon; ruchékaraktären är mycket distinkt, även i den här 2012:an, men den ståtliga, nära nog pompösa, parfymen - rosor, litchi, myrten - är föredömligt insnodd i rustikare element som tycks härröra ur de naturliga framställningsmetoderna - fuktig tobak, aprikoser, etylacetat. Syrorna arbetar i det effektiva registret mellan "snudd på höga" och "inte för låga" och tanninbettet känns ganska tydligt uttorkande på tandköttet. Eftersmaken är lång med en bitterhet som växer närmast logaritmiskt mot den avklingande frukten - antingen älskar man det (som jag) annars dömer man förmodligen ut det som en defekt. Och det gäller nog för övrigt det här vinet som helhet - något man antingen älskar eller inte klarar av.
Jag älskar det så klart och frapperas över att det går att köpa en sådan här raritet av så här skyhög kvalitet med så mycket personlighet för så få pengar - 119 DKK hos Cibi e Vini. Vinvärlden är galen...

fredag 19 september 2014

Gattinara Riserva 2006 (Paride Iaretti)


Jodå, visst dricks det fortfarande en hel del vin här hemma. Och en och annan anständig och fullt bloggvärdig flaska slinker också ned för de lucchesiska struparna emellanåt. Det är bara inte så ofta man har tid att skriva några längre och djupsinnigare utläggningar om dessa nuförtiden. Det mesta i vinväg som ger oss någon form av kick brukar dock hamna på Instagram med en kort, men kanske inte alltid så särskilt kärnfull not, om någon mot all rimlig förmodan skulle råka vara intresserad.

Fast i kväll gick det inte längre att värja sig, det här är så fantastiskt ljuvligt att dricka att lutorna bara måste stämmas upp, sonetterna slipas på, kandelabrarna tändas, duka fram med remmare och det nypolerade bordssilvret, sätt trumpeterna till läpparna och låt fanfarerna smattra, in med kalvsteken i ugnen, red av den gräddiga svampsåsen, drössla persilja över pressgurkan... Ja, ni fattar.

Paride Iarettis Gattinara är i sin stil förstås av det rent traditionella slaget. Han använder sig av gamla och stora fat till sina viner men frukten från de allra yngsta stockarna låter han ligga något år på begagnade barriques för att få lite mer luft - Paride är en pragmatiker som vill att resultatet ska bli så bra som möjligt och verkar vara befriande obekymrad om den tröttsamma skyttevärnspolitiken som så ofta råder på traddo-/modernistantagonisternas vädjobana.

Och Jesus Maria vad han har lyckats få till sin 2006 riserva! Frukten är strålande intensiv men hela tiden föredömligt tyglad i såväl näsa som gom. Garnityret utgörs av en subtil, men mycket väldefinierad floralitet som förstås främst för tankarna till viol och lätt torkade rosor. Men det är mineraliteten - detta förhatliga uttryck som av så många avfärdas som icke-existerande och av samma personer allt som oftast anses höra hemma på samma ordbajsarsoptipp som terroir, naturliga viner och osvavlat - som får änglarna att sjunga i det här glaset. För begriper man inte att den sickelformade dalgången från Gattinara via Ghemme till Boca heter Valferrana (Järndalen) av en anledning när man dricker det här vinet, ja då bör man kanske hålla sig till mer endimensionella grejer som glögg och champagne. Här är nämligen de järniga tonerna så tydliga att jag är övertygad om att man skulle kunna dra glaset sidledes med en magnet. De rikligt förekommande och så snyggt rabarberslanka syrorna lägger liksom sista handen vid det här lilla mästerverket.
I det närmaste fullkomlig förälskelse!


måndag 14 juli 2014

Besök hos Carussin

Vi kör inom Az.Agr.Carussin, en bit utanför byn San Marzano Oliveto och bara någon kilometer från agriturismon där vi residerar under våra semestrar, samma dag som vi kommit ner till Monferrato för att köpa med oss en låda blandat att prova hemma på terrassen. Vi har tidigare bara hört talas om deras barbere d'Asti men är förstås mycket nyfikna på att få prova dessa. Den unga och spralliga Asinoi 2013 sjuder av naturvinsvibbar och fräsch frukt, Lia Vi 2013 lagrat på betong och glasfiber kommer från äldre stockar och har ett mera samlat och stabilt uttryck medan årgångslösa La Tranquilla (2010) känns som en blandning av de två förra men med ett djup, en sprallighet och en finess som vi faktiskt sällan skådat i en och samma barbera tidigare.

Vi får även med oss ett skalmacererat vitt vin som är en blandning av den liguriska, semiobskyra druvan il carica l'asino och cortese som formligen charmar öronlapparna av oss samt en kapsylförsluten, etikettslös flaska med en långmacererad nebbiolo från en lott i Barbarescofraktionen San Rocco Seno d'Elvio. Den senare gör ett särdeles djupt intryck på oss och föranleder mig att omgående ringa upp sonen Luca för att boka ett mera omfattande besök och fördjupa vår bekantskap med denna spännande producent.

Mama Bruna Ferro med sönerna Luca och Matteo

Ca d'Carussin drivs av Bruna Ferro, maken Luigi och sönerna Luca och Matteo. Man förfogar över 15 spridda hektar i Monferrato och Langhe och implementerar biodynamik, men accentuerar vikten av långsiktig hållbarhet och ansvar gentemot naturen, i sitt tillvägagångssätt. Man odlar som sagt barbera, cortese, il carica l'asino, nebbiolo men även moscato. "Vi har en skördeperiod som kan sträcka sig från 70-90 dagar" säger Luca; "Från den tidiga moscato någon gång i september till den sena nebbiolo i slutet av oktober och ibland tidiga november".

Vi äntrar gården i sällskap med Più Rosso-Niels med familj - sammantaget 4 vuxna och 3 barn. Vi får ett mycket varmt välkomnande och det börjar hällas godsaker till både oss vuxna och barnen tämligen omgående, bland annat en lokalt bryggd hardcore-bio-äppelmust som tvivelsutan är det grymmaste jag smakat i den genren.
Var och en kan nog dock känna igen sig i predikamentet i sådana här situationer; att barn sällan direkt uppskattar att sitta still så länge som vi vuxna tycker vore önskvärt och kan vara svåra att sysselsätta, varför vi blir fullständigt överväldigade när en ung tjej plötsligt kommer in och på sjungande amerikanska säger: "Hej, jag heter Rebecca och är en utbytesstudent som bor här på gården under sommaren. Om ni tycker att det vore okej så tar jag gärna med mig de tre härliga flickorna som sitter därute och matar åsnorna borta i hagen? Sedan kan vi titta på fåren och binda lite kransar av vinrankor om de vill?". Vad svarar man på ett sådant erbjudande? Fullservice av yttersta slag. Mycket snart skymtar vi hela skaran tjejer ute på gården, kånkandes på en gigantisk tvättkorg fylld med gammalt bröd till åsnorna.

Ultranaturlig nebbiolo

Innan vi vet ordet av har Bruna ställt fram ett fat med ostar, salami och små bitar av ett smör som granngården tillverkat och som är så syndigt gott att man känner sig snudd på kättjefull när man låter det smälta på tungan och drapera munhålan och svalget med sin extremt täta viskositet och sin lite nötiga eftersmak. Luca plockar fram några viner som han tycker att vi ska smaka, uteslutande nebbiolo eftersom han vet att vi ska till Trinchero senare. Carussin hämtar sin nebbiolo från två olika lotter: man har själva någon hektar i San Rocco Seno d'Elvio söder om Treiso, i Barbarescozonen, och man köper lite av Erbalunas Rocche dell'Annunziata-druvor, som för övrigt växer nästgårds till Accomassos. Man gör två mycket personliga tolkningar av druvan där den i barbaresco-varianten får macerera i 30 dagar och i Rocchen så länge som 150 dagar. Helt osvavlat, ofiltrerat osv. En annan intressant detalj är att man vill göra sin nebbiolo helt fri från kontakt med någon form av trä - jäsningen och lagringen sker i cement och flaskorna försluts med kronkapsyl.

Vi provar 2011 och 2012 och det är ingen tvekan om att det är 2012 som är årgången av de båda man bör ställa in sig på när det kommer till viner från Piemonte i allmänhet, och Langhe/Monferrato i synnerhet. Friskheten och definitionen är markant mera framträdande i 12:orna. Båda de här vinerna är fantastiskt trevliga och mycket intressanta. På plats är det Rocche 2012 som imponerar storligen med sitt djup och sin komplexitet, ett magiskt vin och ett helt nytt uttryck att förhålla sig till när det kommer till nebbiolo. När vi provar om dem på hemmaplan är det Vigna Felice 2012, med druvor från Barbaresco, som känns friskast och flirtigast, men här handlar det nog om flaskvariationer. I båda fallen slås man av hur fantastiskt uttrycksfull den här druvan är, eller kan vara, när den får stå på helt egna ben och sjunga sin egen sång för full hals.

Det finns inte mycket som slår en riktigt sönderfallande färsk och genuin salame cotto 

Luca undrar om vi vill smaka deras moscato d'Asti 2013 från tank, som skall buteljeras veckan därpå. Ett erbjudande man inte tackar nej till, vi har aldrig smakat fatprov av moscato tidigare. Man frapperas av vilken aktivitet det är i musten när den ligger i en sluten bägare, vinet jäser ideligen upp i pipen och får lutas tillbaka varannan minut för att inte rinna ur. Smaken är intensiv med en syra som är ljuvlig och allestädes närvarande och liksom tvinnar sig runt den söta persikofrukten och den blommiga aromatiken. Och den grumliga, ofiltrerade looken är helt klart avväpnande och klädsam. "Moscato d'Asti är ett svårt vin att ha att göra med, så instabilt, inga höga syror eller alkohol som hjälper till att skydda. Man är tvungen att svavla lite, vid buteljeringen om inte annat".

Moscato d'Asti-fatprov i sluten bägare

Luca Garberoglio

Luca är förutom vinmakare dessutom en mycket duktig ölbryggare. Vi får prova hans craftbeer Clan! destino? och det får mig helt klart att börja förstå att man faktiskt kan snöa in även på sådant här. Blommigt, friskt med fruktighet och beska i utmärkt samklang. Lång gnagande eftersmak - härligt!


Carussins grejer är lite knepiga att få tag på här hemma. Ingen tysk importör för deras grejer men ett sakta groende samarbete med Sune Rosforth ser ut att vara en möjlighet att få tag i åtminstone begränsade delar av det här urläckra sortimentet inom kort. Norska Vinmonopolet är som vanligt i framkant och har en del att tillgå, till helt okej priser dessutom. På plats är förstås priserna närmast generande låga.
En fantastiskt sympatisk och intressant samling drycker gjorda av likaledes sympatiska och genomtrevliga människor!


måndag 7 juli 2014

Besök hos Lorenzo Accomasso

Alla man talar med säger samma sak när man råkar nämna att man någon gång skulle vilja besöka Accomasso; "Det går aldrig ni blir inte insläppta, han är misstänksam mot allt och alla", "Han har varken dator eller ens fax, troligtvis inte ens en telefon", "Ni får aldrig tag på honom, och skulle han trots allt svara så pratar han säkert bara piemontesiska", "De hade inbrott häromåret och sedan dess har systern Elena låst in sig på övervåningen och vägrar släppa in en själ".

Lorenzo Accomasso är definitivt en av Barolo-zonens mest kultförklarade och mytomspunna personligheter. Om man som han tagit sig igenom och producerat 56 egna årgångar och hårdnackat stått emot det närmast massiva moderniseringstryck som rått i La Morra de senaste decennierna är man naturligtvis värd all respekt som går att uppbåda och den partisanaura som omger honom är förstås till fullo välförtjänt, äkta och autentisk.
Vinerna är närmast omöjliga att hitta på den öppna marknaden i Europa - japanerna köper rubbet - så ett besök hos honom är, trots alla sina svårigheter att iscensätta, ändå förmodligen det enklaste sättet att få komma nära dessa heliga Graaler.


Jag kontaktar vår goda vän Paola Revello, som bor ett par stadiga stenkast nedför slänten i Annunziata, och hör med henne om vilka möjligheter vi kan tänkas ha att beviljas audiens hos Il Re. "Jo, det kan vara knepigt men förmodligen inte helt omöjligt. Kom förbi mig så provar jag att ringa honom medan ni är här, så kan ni i så fall åka upp till honom direkt. Det är helt uteslutet att bestämma något i förväg, han är liksom inte typen som har någon planner eller så..." Sagt och gjort. Jag tar med mig Più Rosso-Niels, som har anslutit med sin familj för några gemensamma dagar i Piemonte, och åker upp till Paola på förmiddagen. Hon ringer upp Casa Accomasso. Det är systern Elena som svarar och säger att Lorenzo inte är hemma men kommer hem vid 14-tiden, prova då. Paola säger till mig och Niels att det förmodligen är smartast att käka en god lunch i lugn och ro och därefter köra upp till Loc.34 och helt sonika se om vi blir insläppta.

När klockan passerat tre kör vi upp och svänger in på en liten uppfart med två subtila skyltar uppspikade på en trädstam. Skyltarna pekar åt varsitt håll så det känns omöjligt att gå fel... Åt höger finns det som mest liknar ett boningshus så vi går upp och ringer på klockan. Det går en stund men plötsligt dyker en dam upp på balkongen: "Vad vill ni?", "Jo, Paola Revello ringde tidigare. Vi skulle träffa signore Accomasso".
Säkert tio minuter förflyter och vi står snällt och väntar i det svettiga solgasset på planen framför huset. Plötsligt öppnar sig en dörr på nedervåningen ackompanjerad av ett långt, utdraget och intensivt gnissel. Två bleka och knotiga fingrar vinkar långsamt in oss. Två stolar dras ut med varsitt förtvivlat skriande orsakat av mahognybenens omedelbara och skoningslösa kontakt med det blankkaklade golvet. Just som våra vid det här laget mullvadsliknande ögon börjat vänja sig vid dunklet inne i rummet, hör vi en röst borta från det trälucksförseglade fönstret som säger: "Questa e una estate muovere".


Signore - eller som hans officiella titel egentligen är; Cavaliere, efter att han dekorerats av självaste president Napolitano för sina förtjänstfulla insatser i den langhesiska vinkulturen - Accomasso syftar förstås på det varannandagsväder som hittills kännetecknat denna sommar. "Det var likadant både 1971 och 1972, de blev två helt olika årgångar i slutändan, man vet ingenting förrän det är dags att skörda. Men från den 10 juli och framåt börjar man få en bild av hur året kan komma att bli". Vi får därefter en omfattande historielektion om de senaste sextio årens årgångar med särskilt fokus på hur dolcetto har betett sig - den druva som enligt Accomasso är absolut svårast att bemästra. "Att göra bra barolo handlar mest om att ha tålamod, dolcetto måste man vaka över hela tiden, från blomningen tills dess att den har hamnat i flaskan." 
Barolon får macerera allt ifrån 20 till 40 dagar, beroende på årgången, i sval temperatur, runt 17-18 grader. Han har sammanlagt cirka 3 hektar i Rocche och i angränsande Rocchettevino.

Efter en stund reser han sig upp och går och hämtar två glas som ligger upp och ned i en korg med en nymanglad bländvit linnehandduk liggandes ovanpå. Han försvinner ut ur rummet och kommer tillbaka efter en stund. "2007, direkt ur botte". Det här är Rocche-riservan som vid det här laget legat sju år i gamla, närmast antika ekliggare. Glaset formligen strålar av tradition och historiens vingslag ljuder högt och klart i det kartongbelambrade lilla rummet. Redan vid en första anblick slås man av hur annorlunda det här ter sig jämfört med de flesta andra barolo man kommit i kontakt med under sin intensiva men ändå förhållandevis korta vinälskarkarriär. Det här är rosttonat tomatrött, ljust men ändå helt ogenomsiktligt, nästan lite lätt grumligt. Doften är monumental med den finaste balsamico, patinerat läder, mörka och robusta frukttoner - eller förresten, "frukt" är fel ord, det här handlar på något vis om nebbiolos innersta väsen, vad den här remarkabla druvan är kapabel till i sina största stunder går inte att reducera till ett så futtigt och allmängiltigt begrepp som "frukt". Smaken och texturen är helt enkelt oförglömlig, släta och smidiga tanniner och en sagolik längd med en perfekt plankträff och en optimal elevationsbåge som slutligen landar och snurrar runt i en lätt oxidativ twist - estetik på högsta nivå. Där och då sätts återigen helt nya referensramar för hur en La Morra-barolo kan, och ska, smaka.

Accomasso talar en hel del om modern barolo - barriquer, rotofermentation och temperaturreglerad jäsning - men jag uppfattar inte hans hållning gentemot dessa som särskilt negativ, snarare hövligt accepterande och rent av lite lätt nyfiken. "Jag gör förstås mina viner i vingården och inte i cantinan, men exempelvis Voerzios är mina grannar och goda vänner. De gör mycket bra viner." När det kommer till 2000-talsårgångarna så är han förresten benhård med att utse 2004 som den absolut mest förträffliga La Morra-årgången. 
Han är nyfiken på var vi residerar under vår Piemonte-vistelse: "Monferrato? Uppe vid Torino?", "Mnaej, sydost om Asti. Bara 20 kilometer härifrån", "Åh, vad odlar man där, hasselnötter?", "Ja, och äpplen men framförallt vin", "Jaja, det är där man odlar en massa freisa. Det är svårt med freisa, det går inte att få något betalt för den, max €3.50 kostar de i en supermercato".
Det finns de som hävdar att Accomasso aldrig varit ens i Alba, ett faktum som han själv dementerar å det grövsta...

Härnäst får vi hans barbera Pochi Filagn 2009 i glaset, den senast släppta årgången. Först förbryllas man lite av ordningsföljden på vinerna men så snart glaset når näsan blir det uppenbart varför han inte bjudit detta före sin riserva. Här har vi att göra med en reduktiv best som sprutar ur sig aromer på längden och tvären. Efter tio minuter i glaset lägrar sig en oxidativ pust över Riedel-kupan och vinet liksom suckar utmattat och börjar lugna ned sig. Det här är inget annat än ett fantastiskt vin, en barbera som väl speglar årgången med sin värme och myckenhet av allt, men som efter hand känns väldefinierad och komplett njutbar, troligtvis kryddad med en hel del X-factor, men ändå.

När det börjar kännas som att det blivit dags att samla ihop sig, frågar vi försynt om det finns någon möjlighet att få köpa en flaska eller två? Signore Accomasso står stilla länge och drar med ett finger längs stolsryggens kurviga ovandel, liksom funderandes. Efter en stund går han bort i hörnet och drar fram två flaskor; varsin Rocche Riserva 2006. Priset är ofattbara €26 per flaska, vi räcker fram 60 och ber honom behålla resten varpå han närmast förnärmat avböjer och börjar lite irriterat rota i en låda alldeles intill där vi hela tiden suttit. Han räcker slutligen fram en dolcetto 2010 och menar att den får fungera som växel för våra överskjutande €8. 

Väl hemkomna tänder vi grillen och slänger på ett gäng spett och Accomassos dolcetto levererar stordåd till maten och med Monferratos mjuka kullar i fonden. En dolcetto helt olik allt annat som finns att tillgå, med ett djup och en seriositet som mängder av La Morra-barolo tyvärr saknar.


Ett stort varmt tack till den fantastiskt rara och tillmötesgående Paola Revello som fixade det här besöket åt oss. Att vi nämnde hennes namn där på gårdsplanen känns så här i efterhand som kodordet för att vi överhuvudtaget blev insläppta. Paola kommer under 2015 att öppna en vinbar i downtown La Morra och har som målsättning att även kunna servera Cav. Accomassos viner vad det lider - alltså ett måste vid nästa års La Morra-utflykter.


Vi passade på att köra inom Barolo medan vi väntade på att klockan skulle bli tre och ringde på hos en annan kultförklarad baroloproducent: Giovanni Canonica. Så fort den massiva grinden av Alcatraz-karaktär rullat åt sidan mötte han oss med utslagna armar och ett förtvivlat: "Jag har ingenting! Jag gör bara 6000 flaskor och de tar slut innan jag ens fått de på flaska!" Från hans trädgård fick vi oss ialla fall en titt på hans lilla vingård i Paiagallo, strax till höger om hans vänstra öga på bilden.




lördag 17 maj 2014

Oligocène 2005 (Philippe Gimel) & Leuchtenburg 2012 (Erste+Neue)


Det har ju varit en hel del Gimel i den svenska vinbloggsetern den senaste tiden. I sammanhanget har ett utav hans tidigare vin; Oligocène 2005, nämnts och det slog mig att vi ju faktiskt har ett par flaskor av just det här liggandes i gömmorna. Således intressant att se vilka stordåd som det här vinet kan uträtta en solig fredagskväll då vi återigen luftat Webern och de robusta karrékotletterna fått dansa en yster dans på det glödgade grillgallret.

Och visst är det en solid, mörk grenachefruktig vägg av kirsch, piptobak, marsipan och en handfull bioäpplen som möter oss redan vid första sniffen. Fint samlad doftkomposition - harmonisk, rustik och distinkt på samma gång. I munnen härskar sötman. Jag kommer inte förbi det. Oligocène är ett i alla stycken välgjort, vitalt och gott vin men man tröttnar snabbt på fruktsötman. I kombination med de 15 procenten alkohol är detta mer än vad en klenis som jag kan tåla. Man måste möta upp med en rejält söt glaze för att det överhuvudtaget ska fungera till vår grillade karré och kanske en honungs-/senapsdressing, eller något slikt, till salladen? Ett glas sedan är man i vilket fall som helst nöjd.


Andra kvällen är intrycken snarlika - trevlig sniff men alltför sötsmetig mun. Jag är uppenbarligen ingen "grenachelover"... Ikväll har vi istället, minst sagt; Yang i glasen:


Südtyrolsk vernatsch, eller kanske hellre det italienska namnet schiava, är en lätt och spänstig spelare på samma plan som sydrhônska grenacheblends kan te sig täta, tunga och trögflytande. I Erste+Neues version är den dessutom, i mångt och mycket, närmast av rosato-karaktär. Här finns liv, glädje och energi i den grönörtiga, liksom färska, doften. Syrorna spritter och den kalkiga texturen är nästan vitvinslik, även om frukten har ett ganska mörkt spektrum. Till en saftig kyckling på grillen briljerar det här, förstås, och flaskan töms i ett huj. Ett vin man blir glad av.

Allt man kan tänkas vilja veta om Philippe Gimel och hans viner finns att läsa hos Ingvar, eller varför inte i den här fantastiska transkriptionen hos Finare Vinare.
Più Rosso-Niels har däremot gillat Erste+Neues Leuchtenburg.

söndag 11 maj 2014

Sturköblot [Spring Edition]




Amontillado Tradicion 30 Años Mycket stor och trevlig doft med valnötter, honung och ett uns brottarmatta. I munnen spretar det och drar åt alla möjliga håll med klart dominerande alkoholångor och en torvaktig jodpastill-Islay-whiskyton som biter sig fast och snudd på måste gurglas bort med Listerine. Otippat och kul att prova men inte riktigt min kopp...



Éloquence Extra Brut BdB 2007 (Marie-Courtin) Knastertorr champagne med en ren och grönäpplig näsa och zingande syror. I stort sett helt salubrin-befriad, gudskelov. Definitivt fräsch och god att småsippa på, men jag känner att jag har en bra bit kvar för att kunna bedöma huruvida det här är skitbra eller kanske bara helt okej?



Californio Syrah 2007 (HdV) En massiv fruktvägg och en hel del fat. Eukalyptustonerna skickar mig direkt till Australien, att det är syrah är det däremot inget snack om. Känns fortfarande ungt, schysst balans, andas kvalitet på något sätt. Definitivt ett "bra" vin, men ligger alldeles för långt från mina smakpreferenser för att det någonsin skulle vara aktuellt att försöka mig på att fördjupa bekantskapen.



Von Blauem Schiefer Riesling 2012 (Heymann-Löwenstein) Angenäm fruktsötma som håller syrorna i schack. Mineraliskt, rent och snyggt hela vägen ut till eftersmaken. Habil Mosel-riesling.



Pinot Grigio 2006 (Bressan) Visst visslar malörten förbi, någonstans i tredjestämman? Fet och läcker frukt, honung och golden delicious i ett rustikt men samtidigt mycket stiligt bygge. Många goda år kvar, känns fortfarande väldigt ungdomlig.



Rou Rouge Cabernet Franc 2012 (Kreis) Cabernet franc från 0,2 ha i Stuttgart... Visst hinner man tänka på både gamay och rossese innan täckelset faller. Supercharmigt, extremt lättklunkat och en riktigt kul bekantskap.



Gamlitzer Sauvignon Blanc 2013 (Sattlerhof) Höga syror, förstås, men en delikat fruktsötma som löder samman fogarna på ett snyggt sätt. Passar finfint till kirskålsstuvningen och räkorna.



Ithaa Vermentino 2010 (Tenuta La Ghiaia) Skalmacererad vermentino från Ligurien. Mycket läckert, komplext, sammansatt men ändå direkt och tilltalande. Aprikos och bivax, bra schwung i syrorna och ett lätt tanninkli. Mmm, jag är såld på det här. Även den mer traditionella Atys från samma producent är ett praktexemplar i sin genre.


Gevrey Chambertain Cuvée de l'Abeille 2002 & 2010 (Dom. Ponsot) I två parallella glas slår det mig inte att vi har att göra med samma vin. 2002 är avgjort rundare och mjukare, klart mognare än 2010:an, men att åldersskillnaden var så stor var en överraskning. Det här är lysande grejer, klart piemontesiska i sitt tilltal, men samtidigt så oomtvistligt klassiskt burgundiska. 2002 är len som sammet, jättegod just nu men med en ljus framtid. 2010 lite mera oförlöst och kanske något pubertalt tvär och bråkig.



Puligny-Montrachet 1er Cru Les Perrières 2000 (Carillon) Rund, mogen och honungslen. Först funderas det på Jura, tack vare de subtilt oxidativa dragen, men snart vaggas vi in i Bourgogne av vår värd. Pampigt glas, kontemplativ juice, nästan meditativ.



Trebbiano d'Abruzzo 2009 (Emidio Pepe) Vinosapien triangulerar sig snyggt, och väldigt raskt, till Abruzzo och trebbiano, och då är det egentligen bara frågan om det är Pepe eller Valentini? Det här är ruskigt bra. Elegant och rustikt, rejält men ändå finlemmat, nyanserat. Ett av Italiens riktigt stora vita.



Régnié sur Granite 2012 (Maison Pur) Loire-cabernet franc gissar jag direkt, och åter igen står det klart för mig att man verkar kunna missta det mesta för just cabernet franc vid blindprovningar. Det här är en pigg och yster beaujolais, riktigt rolig att dricka. Seriöst mineralstinn och charmigt hallonjosig på samma gång.



Lessona San Sebastiano allo Zoppo 2004 (Sella) Nordpiemontesisk nebbiolo med lite mognad, eller faktiskt förvånansvärt mycket mognad - en nyligen avnjuten 2005:a kändes betydligt ungdomligare och rödfruktigare - får agera ackompanjatör till hjortgrytan och gör jobbet med den äran.



Saint Joseph 2011 - Mycket trevlig SJ med violer och rått nötkött en masse. Snyggt och omöjligt att inte tycka om.



Vino della Pace 2005 (Cormons) Av de 600 olika druvsorterna som utgör Vino della Pace är det notabelt att det är de mer parfymerade varianterna som sticker ut i den här årgången - traminer, moscato, malvasia etc - fungerar bra som kontemplationsvin med låg- till medelintensiva syror och rund fruktkropp. Rent och snyggt, fräscht och kul att prova.



Côte-Rôtie 1999 (Dom Clusel-Roch) Till hjortgrytan var det helt klart den här som briljerade. Kraftfull men välbalanserad med en rustik fruktpelare, omgärdad av rök och någon liten viol, och i perfekt mognad just nu. Läckra grejer.



Le Rocher des Violettes La Négrette 2010 (Weisskopf) Syror, syror, syror. Fast med en ökande temperatur i glaset följer en sötare fruktpastill med honung och lite ylle i fonden. Skön chenin blanc, känns ärlig och reko på något sätt.





Barbera d'Asti Superiore 2007 (Cascina 'Tavijn) Gissningar på nebbiolo hörs viskas fram i leden, trots en närmast opak vätska i glaset. Men visst är det piemontesiskt så det förslår. En av mina favoritbarberor.



Barolo 2008 (Marchesi di Barolo) Sval, stram, elegant. Barbaresco ligger nära till hands att slänga ut en gissning på. Första gången jag testar något från Marchesi di Barolo. Bra men kanske lite för opersonlig för att man ska bli berörd.


Barolo Monvigliero 2008 (Pietro Rinaldi) Kändes varmare och mera direkt, lite ruffigare. Alla baroloattribut på plats, dock. Intresseväckande, men här krävs definitivt en hel kvälls umgänge med en flaska för att fälla någon form av substantiellt omdöme.

Stort varmt tack till värdtrion - Vinosapien, A och Oscar - samt Lessrofs och @FGngen för en skön, synnerligen god och ytterst trevlig eftermiddag/kväll!

Vinosapiens tyckerier läser man här och Lessrofs här.

lördag 26 april 2014

Atys Vermentino Colli di Luni 2011 (Tenuta La Ghiaia)


Det är förmodligen så, att man dricker för många goda viner nuförtiden. Eller i varje fall för många viner som ligger tryggt inom ens "smakpreferensramar", i komfortzonen. I vårt fall är det förstås en direkt följd av att vi nogsamt väljer vem vi handlar vårt vin av - vi vet att vi har att göra med folk som älskar vin och inte för något skit i sitt sortiment, och skulle de mot förmodan någon gång göra det så upplyser de oss i regel själva om detta. Hade vi handlat vårt vin hos ett anonymt, megalomant, statligt monopol vore förstås risken för dikeskörningar, när man någon gång köpt något i blindo, större.

Nu är ju inte prøvekassen från Tenuta La Ghiaia köpt helt i blindo, den här intresseväckande bloggposten fick oss att salivera ymnigt vid blotta åtanken på dessa synbarligen himmelska ligurier. Vi börjar med att kolla av det vin som Niels utelämnat i sin post: det vita insteget Atys 2011. Här har vi att göra med 100% vermentino från gamla (50+ år) stockar, och från trakterna kring La Spezia i Ligurien, som lagrats på äggformade betongtankar och rostfritt stål. Intensivt gyllengult och skimrande i glaset är det inte utan att man redan vid anblicken anar stordåd.

Fet, fin, gul frukt - ananas, mangosorbet, golden delicious - och en gudomlig, närmast rieslingaktig, mineralitet som etsar sig fast i både gom och näsväggar. Stringenta men kopiöst väl avvägda syror någonstans i blodgrapespektrumet. Komplext men synnerligen lätt att gilla redan vid första kontakten. Allt eftersom kvällen fortlöper fördjupas relationen ytterligare då Atys ledsagar oss vid grillen, vid middagsbordet (gör sannerligen inte bort sig till karréen och salumiplocket), på den soldränkta uteplatsen och som ett kontemplativt utbyte i TV-soffan. Det här vinet andas harmoni rakt igenom, så till den milda grad att det egentligen känns irrelevant att plocka ut och nagelfara beståndsdelarna. Riktigt bra, helgjuten vermentino av det slag man så sällan snubblar över.

fredag 25 april 2014

Cala Cala Vino Rosso [NV] (Calabretta)


Massimiliano Calabretta verkar vara en lika obotligt nyfiken vinmakare som han förefaller vara en närmast ultratraditionell dito. Trots att vi druckit massor av Calabretta tidigare är huvudparten av vinerna i den senaste prøvekassen från den här Etna-producenten, som Carlo plockat ihop, okända för mig och uppfriskande befriade från denominazioni och dylikt tjafs. Här är det istället i huvudsak fråga om årgångslösa vini rossi och druvrena IGT-varianter av de här vulkanvinerna.

Cala Cala är dock troligen inte resultatet av Massimilianos nyfikenhet och upptäckarlusta i första hand, utan mer eller mindre en nödlösning då nerello mascalesen som egentligen skulle gå till Etna rosso 2009 inte höll måttet, till följd av ett intensivt regnande under sensommaren/hösten på Monte Etnas nordsida det här året. Han blandade helt sonika istället upp denna druvmust med pinot nero, nerello cappuccio och nero d'avola från tre olika årgångar till vad som på pappret närmast låter som en häxbrygd. Hur kan det här tänkas smaka då?

Till att börja med vill inte smaken riktigt lossna utan bjuder mest höga syror och en ganska snipig, liksom ogin frukt. Doften är däremot fantastisk, redan från start, med pinotesque elegans i harmonisk kollaboration med nerellons uppstudsiga aromatik och den ruffiga lavamineraliteten. Efter en rejäl luftning är det full fart även i munnen med en avgjort ymnigare och piggare frukt än tidigare och mineraler och tanniner som på ett snyggt sätt, i samklang med de resliga syrorna, lyckas göra munkänslan komplett. Läckert, småpunkigt och personligt vin till grymt pris som inte är något att spara, bara att klunka på.

Joni Mitchell har väl aldrig varit speciellt punkig men med en rejält pårökt Jaco Pastorius på bas och en Michael Brecker, vars blodprov vid den här tiden förmodligen skulle vara varje laboratorieassistents våta dröm, på tenorsax blir uttrycket i den här låten, som är ett textsatt bassolo av Charlie Mingus över en bluesrunda, väldigt pikant och något som jag av någon anledning direkt kom att tänka på när jag följde det här vinet i kväll. Texten är ett mästerverk, bara att sjunga med:

I'm down to a roll of dimes
I'm stalking the slot that's hot
I keep hearing bells all around me
Jingling in the lucky jackpots
They keep you tantalized
They keep you reaching for your wallet
Here in fools' paradise

I talked to a cat from Des Moines
He said he ran a cleaning plant
That cat was clanking with coin
Well he must have had a genie in a lamp
'cause every time I dropped a dime I blew it
He kept ringing bells
Nothing to it!

He got three oranges
Three lemons
Three cherries
Three plums
I'm losing my taste for fruit
Watching the dry cleaner do it
Like Midas in a polyester suit
It's all luck!
It's just luck!
You get a little lucky and you make a little money!

I followed him down the strip
He picked out a booth at Circus Circus
where the cowgirls fill the room
With their big balloons
The cleaner was pitching with purpose!
He had Dinos and Pooh Bears
And lions pink and blue there
He couldn't lose there!

Des Moines was stacking the chips
Raking off the tables
Ringing the bandit's bells
This is a story that's a drag to tell
(In some ways)
Since I lost every dime
I laid on the line
But the cleaner from Des Moines
Could put a coin
In the door of a John
And get twenty for one
It's just luck!



fredag 18 april 2014

Efterlängtat återbesök på Skovlytoften 1


Det var länge sedan sist, alltför länge sedan - säkert ett år sedan. Men idag skedde det äntligen. Och på en utav Danmarks absolut mest stängda dagar, dessutom. Inget nytt för oss, förstås, som ju trotsat lukkeloven förr och vet att navigera oss till de rätta vattenhålen även de dagar Köpenhamn med omnejd för den oinvigde lätt kan te sig likt Harmagedon, två dagar senare eller så. Men med flexibla och kundinriktade vinhandlare är öppettider sällan några problem. När vi ändå är uppe i Holte kan vi ju denna solystra vårdag dessutom göra en påpasslig avstickare till Bakken och i samma slag stänka i stort sett orimliga mängder av rus och lycka över familjens yngsta medlem - en typisk win-win situation, alltså.

I detta närmast överdrivet hipstermedvetna tidevarv i vinvärlden - med oräkneliga smäck- och helskäggsförsedda vinimportörer iklädda oknäppta rutiga flanellskjortor och som slänger sig vitt och brett med uttryck som: sans soufre och qvevri, eller med halvt skitnödiga storstadssommelierer som heter typ Månstråle och inte missar en chans att få sitt ansikte eller namn publicerat och tillika kopplat till vilket hett vinbegrepp som helst som råkar vara the flavour of the month - känns det outsägligt befriande att köpa och snacka vin av och med en handlare som Carlo Merolli. Här står alltid vinets drickbarhet och användbarhet i fokus, aldrig huruvida det man har i glaset råkar vara det mest rätta eller hippa just för stunden.

Vi får med oss en rejäl laddning av vad som av den icke eller måttligt initierade möjligen skulle kunna refereras till som: daily drinkers men som vi hellre vill kalla schyssta, goda och hederliga bruksviner. För vad ska man med vin till om inte dricka och bruka det - ståta och paradera? De skrymslen som därefter återstår i bilens bagageutrymme fylls med allsköns söta delikatesser ur Carlos förvånansvärt lite omtalade men faktiskt smått digra dessertvinssortiment och naturligtvis minst en sommarförbrukning av hans fina olivoljor.

På vägen hem styr vi inom den nästintill övergivna Byen och hämtar upp en låda blandade smørrebrød hos smørrebrødsekvilibristen Aamanns på Øster Farimagsgade, vars etablissement, lo and behold, har öppet en så pass helig dag som denna i det synbarligen högkristna, närmast læstadianska Danmark.
Väl hemma faller vinvalet till de delikata och nyss bärgade anrättningarna, förvisso ogenomtänkt men närmast ryggmärgsreflexartat, på en ståltankslagrad bombino 2012. Bombino är huvuddruvan i frascativinerna från Lazio och detta är första gången vi smakar en 100%-ig variant av densamma. Kombon är inget annat än en fullträff och vinet plockar förnämligt upp såväl dragonen hos Tatar av okseinderlår som den subtila romsältan hos Koldröget hellefisk och den örtiga myntan i tykmælkscremen som vackert pryder Stegt lammeculotte. 65 DKK för bombinon är absurt billigt för ett så läskande och användbart vin och ungefär vad en macka från Aamanns kostar. Skarp fynd-alert, ögonöppnare och en påminnelse till mig om vad vinbotanisering och safari egentligen handlar om.

fredag 28 mars 2014

Boca 2007 (Castello Conti)


Conti har seglat upp som en av de absoluta favoriterna på vår nordpiemontesiska vinhimmel. Vi har nyligen sänkt ett par flaskor vardera av dels den rena nebbiolon Flores 2012 och den numera druvrena croatinan Zingara 2012. Mycket läckra viner med lika delar edge, traktstypicitet och charm. Stilen ligger åt det lite ruffiga men naturligt vackra hållet, ingen kosmetika och inget tillgjort och tillkrånglat här inte. Båda helt osvavlade och mycket liten produktion, vi snackar 2-300 6-pack av Flores och dryga 100 av Zingara.
Vi har tidigare blivit väldigt förtjusta i deras Boca, gärna med lite ålder - 96:an har gjort oss lyckliga vid ett flertal tillfällen och en 89:a som provades på Sturkö var närmast sensationell. Det ska bli riktigt kul att få stifta bekantskap med den här ynglingen.

2007 var ju ett varmt år även uppe i det nordligaste av Piemonte, något som i allmänhet betraktas som en fördel här där druvorna behöver all klimatförändringspimpad sommarvärmehjälp de kan få för att mogna ut riktigt. Contis boca görs på 75% nebbiolo, 20% vespolina och 5% uva rara från två odlingar; sandiga Motto Grande och kalkrika Cappelle, på sammanlagt en hektar och en altitud på cirka 450 m ö h. 3-4 veckors maceration och lång (3-4 år) lagring på botti.

Härligt, livgivande, stramt, sprittande, seriöst, saftigt, dansant, djupt, läskande, älskvärt och alldeles förbannat gott. Lite luft skadar förstås inte men sedan vinet väl fått dra ett par djupa andetag bjuds man sannerligen på en skön och makalöst vacker resa. Mineraler, tanniner och syra i lika höga staplar, rungande balans. Frukten är frisk och liksom rödlätt, men ändå mogen och kolossalt ren och väldefinierad. En grillad entrecote och en rotsaksgratäng med fjolårskantareller fungerar finfint till att möta upp och bjuda lite motstånd. Bocan liksom nästlar sig in i varenda vrå och genomväver varje tomrum i anrättningens smakspektrum och bidrar med såväl stadig ryggrad som sirligt finlir vid matbordet.
Kommer att åldras med behag med många år framför sig men livsfarligt läckert redan nu.
Ett vin helt i min smak.

295 DKK hos Cibi e Vini.

lördag 22 mars 2014

Bramaterra 2010 (Odilio Antoniotti)


Attenzione, lovers of elegant nebbiolo! Så här inbillar jag mig att nebbiolo (här uppblandad med 20% croatina och lite vespolina och bonarda) skulle smakat om den hade odlats i Côte Rôtie. Sval, superdefinierad, mineralisk på gränsen till påfrestande och med klingande hög syra. Just mineraliteten är slående med sina tydliga stråk av järn, glödgade svetselektroder och varmgnuggat Svinto. I munnen ger den dessutom avtryck i form av en nästan magnesiumaktig finpulvrighet som ligger som ett slätt sidentäcke över den ungdomligt ettriga tanninbädden. Frukten är rödbärig med en blommig och aromatiskt örtig anstrykning. Som när en liten fajita gjord på en klase mogna vinbär inlindade i myntablad och beströdd med sönderrivna, kanderade kronblad från en vit viol trycks upp mot gommen. Sehr lecker!

Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn som just nu har en högintressant smagekasse för den nebbiolonyfikne med idel ädla godbitar från Piemontes och Lombardias nordligaste utmarker till ett grymt bra pris.

fredag 7 mars 2014

Gattinara 2005 (Antoniolo)


En enkel tumregel för att hamna hyfsat rätt i Piemontes årgångsdjungel under 2000-talet är: jämna år i Langhe (nej, inte 2002 förstås) och udda i norr. Här uppe gör det sällan något om det skulle råka bli en klethet och torr sommar utan här välkomnar man snarare en klimatförändring, och önskar att alla EU-medborgare bodde i 22-rumsvillor som Al Gore och hade direktverkande elelement som drevs av privata, överdimensionerade ställverk. Typ. Lite extra mognad skadar inte här, om man säger så.

Antoniolos bas-gattinara är gjord på 100% nebbiolo från 40-50-åriga stockar på de vulkaniska sydslänterna i Osso San Grato, Castelle och San Francesco som fått ligga på stora fat.
Doften berättar till en början inte så mycket om sig själv men efter luftning formligen skiner det av medicinalörter, bigarråer och rönnbär. En finstämd komposition av gammalt och nytt, helt i balans. Munnen bråkar också lite och känns först en smula snörpig och tajt men luckras så sakteliga upp med mat, en fin bit rostbiff med en pregnant nötighet är den rätta medicinen. Efter en kväll i friska luften lever det upp på allvar och just i detta nu har vi plötsligt ett ytterst njutbart kontemplationsvin i glaset. 

Nämner man namnet Gloria Estefan så är risken högst påtaglig att man hos den eventuella samtalspartnern framkallar inre bilder av äppelkindade, råpermanentade, solarierostade och atletiska ungdomar i rosa pannband, lila benvärmare och midjekorta kavajer som rör sig taktfast och ultragymnastiskt till pentatoniska DX-7-slingor över brutalt gateade virvelkaggeslag frenetiskt landande på 2 och 4. Men det finns en annan, mera spännande sida av Gloria Maria Milagrosa Fajardo García de Estefan. Nämligen den där hon återvänder till sina kubanska rötter och berättar vem hon egentligen är och var hon egentligen kommer ifrån. Och aldrig har hon väl gjort det med sådan emfas som i låten "Mi Tierra".

Det är lika mycket Glorias smäktande stämma och frapperande rytmiska ackuratess som det helt fantastiska bandet, med sin makalösa interplay och energi, som får mig att sitta där med hakan i knäet varje gång jag lyssnar på den här låten. Den här salsan rymmer lager på lager av intrikata rytmer, clavéer och tension/release-uppvisningar som ständigt rör sig och drar åt olika håll men likafullt arbetar tillsammans och bildar en stor, mjuk, böljande helhet som är omöjlig att sitta still till, men som samtidigt är lika tajt och stram som Christer Glenning i en integralhjälm. Det här är grymt. Synbarligen så enkelt, men skrapa lite på ytan så häpnar man över vilken komplexitet och vilket djup det här rymmer. Både Gloria och Gattinara 2005:an.


fredag 21 februari 2014

Brunello di Montalcino 2006 (Podere Sante Marie-Colleoni)


Vinerna från Santa Maria, Marino och Luisa Colleonis egendom på 3 ha, belägen nästan högst uppe på Montalcinos nordligaste kulle, verkar ha blivit riktigt heta, i meningen eftertraktade och populära, på sistone. Och det är förstås inte så konstigt - hög hantverksmässig kvalitet, småskalighet och traditionella metoder samt en omsorgsfullt utarbetad och medveten hållning till miljö och ekologi är samtliga attraktiva parametrar som förefaller gå hem hos mången nutida brunelloköpare.
Vi har tidigare kunnat handla våra Colleoni i lugn och ro och till tämligen modesta priser hos BB Vinimport i Dragør men den tiden verkar obönhörligen vara förbi. Nu ska man skriva upp sig på listor ett halvår innan vinerna släpps och priserna har skjutit i höjden på sistone. Well, well, inte mycket annat att göra än att glädja sig åt de flaskor man har. Vi poppar en BdM 2006:a som vi minns som härligt sirlig och rödfruktig redan vid inköpstillfället för ett par år sedan.

Fortfarande ytterst vitalt, förstås. Hallon, lakrits, skokräm, färska örter som just gnuggats mellan fingrarna, det här är en tät och intensiv, men samtidigt oerhört charmig, näsa. I munnen bjuds man en bedrägligt ämabel och lättsam förnimmelse som kontrast till den fullpackade doftbuketten. Men efter bara ytterligare en nogsam sköljning runt Cavum oris förvissas man om djupet i strukturen och den inneboende komplexiteten hos den här brunellon. Under kvällens lopp vecklar sig lager på lager ut och det finns ständigt nya upptäckter att göra, såväl i doft som i smak. Kan med all säkerhet ligga ett bra tag i källaren men frågan är om det är särskilt önskvärt? Vart tar den läckra, klarröda frukten vägen efter sju-åtta års ytterligare lagring? Den vill jag verkligen inte vara utan. Eller syrabettet och det frejdiga tanningreppet? Nej, vi korkar nog upp resterande flaskor de närmaste åren, bara för att det är så förtvivlat gott just nu.

fredag 14 februari 2014

Barbera According to Rinaldi & Trinchero


Man hör allt som oftast talas om stora viner, viner som liksom rubbar cirklar och tydligen förändrar den smakandes världsuppfattning och får provningslokalens blankbonade golv att skaka, dess jakarandapanelbeklädda väggar att bågna och de nyputsade mässingskandelabrarna att ostyrigt svaja. Man hör ytterst sällan talas om att den sortens viner någon gång skulle råka vara en barbera. Tvärtom hävdas det, ganska frekvent och ofta av synbarligen gediget kunniga vintyckare, att: "barbera är väl en schysst druva, men se stooor, det kan den aldrig bli". Detta är precis den typ av utlåtande som föranleder mig att undra följande:

Vad är egentligen ett stort vin? Kan ett vin överhuvudtaget vara stort, är det inte själva upplevelsen som i så fall är stor och är inte denna en ytterst subjektiv sensation? Är det, bör det vara eller har det ens någonsin varit meningen att en måltidsdryck ska vara en stor och världsomvälvande företeelse för den som råkar sätta sina gistna läppar till den ambrosiabestänkta remmarens kant? Är det inte snarare poesins, prosans, musikens, konstens eller teaterns roll att förändra folks sinnebilder och förflytta deras referensramar? Jag menar, vi pratar ju trots allt om en måltidsdryck.

Och som sådan finns ingen bättre än ren, oförställd, traditionell barbera med sina fyrstrukna syror och sin robusta fruktpolpa. Vi plockar fram en barbera d'Alba och en barbera d'Asti, av två av våra absoluta favoritvinmakare, period. Det ska dock inte ses som någon form av regelrätt shootout utan bara som det högst slumpmässiga resultatet av en plötslig och tämligen svårartad barbera-craving.

Barbera d'Alba 2012 (G.Rinaldi) ter sig precis så ung som den låter. Det här känns fullkomligt oförlöst, ett embryo av en barbera. Visst, syrorna finns där, förstås, och den blåa bigarråfrukten men inte så mycket mer. Vinet kommer mer och mer med luft men man saknar det riktiga djupet och rondören. Den svala årgången bådar dock gott. Det här kan bli bra, med ett knippe års flasklagring - 2006 och 2008 är fina nu.

Terra del Noce 2008 (E.Trinchero) ger syn för sägen om vilken avgrundsdjup skillnad i inställning till den här druvan som råder de tjugo kilometerna mellan Monferrato och Langhe. Bara en sådan sak som att 2008 är den senast släppta årgången av Trincheros instegsbarbera får en ju att misstänka att det hyses en helt annan vördnad för druvan här, medan man i Langhe i bästa fall betraktar barbera som det lite småbråkiga mellanbarnet som inte riktigt vet vad hen vill till skillnad mot välartade storasyskonet nebbiolo och busiga minstingen dolcetto.
Här finns ett helt annat djup och en annan kraft i frukten utan att syrorna för den skull på något sätt blir lidande. Ett lätt tanninkli bättrar på munkänslan ytterligare och trycker till smakbilden ännu ett snäpp. Sketabra och får mig närmast att tänka på skön, traditionell sangiovese! Varför inte Cerbaionas vidunderliga rosso di Montalcino? Stort? Ingen susning, men satans gott.

fredag 7 februari 2014

Barolo "Ginestra Casa Maté" 2004 (Elio Grasso)


Luft, luft, luft, luft... Men när det väl släpper till så bjuds man sval, klarröd, samlad frukt som känns tämligen lätt i steget. Doften är verkligen snygg och pryds med alla de obligatoriska attributen - rosor, viol, inte särskilt mycket tjära, nagellack osv. Smaken följer samma spår men med en garvsyrenivå som lever upp till Ginestras ganska tuffa rykte. Inte lika tanninintensiv som Paolo Conternos något mera låglänta Ginestra men snäppet kärvare än Conterno-Fantinos tolkning. Rent, snyggt, tilltalande, semimodernt på något sätt.

Vi drack första flaskan direkt efter köp för fem år sedan och det har inte hänt särskilt mycket sedan dess, det här känns fortfarande snorungt. Vi har en 2004 kvar och den kan (bör?) lätt få vila vidare i alla fall till början av nästa decennium.


Vi fortsätter att harva vidare med att oförtrutet och förtvivlat försöka finna vinets själ genom dess eventuella musikaliska konnotationer. Fast den här gången handlar det snarare om ett ytterst handfast tips.

Pat Metheny behöver förmodligen ingen närmare presentation ens för den milt jazzintresserade. Hans musikaliska värv har genom åren sträckt sig långt utanför jazzens begränsade ramar och han har hörts/setts i kollaborationer med de flesta upptänkliga musikpersonligheter från David Bowie, Donald Fagen och Joni Mitchell till Steve Reich, Derek Bailey och Ornette Coleman för att nämna ett fåtal, vid sidan av sin egen helt makalösa karriär. Jag kan för egen del, och med blänkande rent samvete, hävda att mellan 1985 och 2000 var Pat Metheny, i alla hans dåvarande inkarnationer, i stort sett det enda jag lyssnade på och lät mig inspireras av. Man kan utan omsvep hävda att han varit lika odiskutabelt stor och viktig för jazzens (i allmänhet) och jazzgitarrens (i synnerhet) utveckling som både Wes Montgomery och Jim Hall. Under det förlupna halvtandra decenniet som förflutit sedan min allra intensivaste Metheny-period, har dock förhållandet till honom varit av det mer sporadiska slaget.

Tills jag nyligen råkade läsa om det närmast magiska interplay som föreföll råda i hans senaste konstellation, Pat Metheny Unity Group, mellan framförallt honom själv och saxofonisten Chris Potter. Pat har spelat med i stort sett alla samtida tenorsaxofonister av rang - Sonny Rollins, Joshua Redman, Michael Brecker, Gary Thomas et al - så att läsa om hans uttalat lyriska hållning till just det här samarbetet gjorde mig minst sagt nyfiken. När så deras senaste inspelning tillsammans, Kin (←→) damp ned i veckan var det inte utan att man kände sig som en nioåring på julaftons morgon. För att inte tala om den närmast världsomvälvande och cirkelrubbande effekten de första lyssningarna haft så här långt. Wow, vilken kick att få bli så här omtumlad av musik igen! Det här är inte musik som låter sig beskrivas med futtiga pekoral och hyllningar i skrift, utan min enda och modesta anmodan är att fiska upp ett exemplar, eller i alla fall klicka er igenom provsmakssnuttarna för att få en uppfattning om densiteten, texturen och den skyhöga nivån. Lyssna och kom ut på andra sidan, kanske som en ny människa?

Lite old-school-Metheny, från tiden när energin, naiviteten och charmen var som störst, och hans otroliga 300-gigs-per-år-turnéer gav en möjligheten att se honom live minst ett par gånger om året.


 

fredag 31 januari 2014

Langhe Nebbiolo 2010 (Giuseppe Rinaldi)


Bistra januari i midvinterskrud förefaller vara högsäsong för nebbiolo i den svenska vinbloggosfären - förvisso en städse status i just det här hushållet. Men när Frankofilen i förbifarten råkade nämna Giuseppe Rinaldis Langhe nebbiolo 2010 i sitt senaste inlägg, då fanns det på något vis ingen återvändo.

Lite grann urtypen av elegant nebbiolo är det vi har att göra med. En skir, porös hallonfrukt med accentuerande rökpuffar och eterneller. Munnen är slank och spänstig som en vidja med lätta finpulvriga tanniner och distinkta men sympatiska syror. Smakprofilen har mer gemensamt med kusinerna i Piemontes nordliga utmarker än med systrarna och bröderna i Langhe. En ren uppvisning i smidighet och elegans och en Langhe nebbiolo som besitter åtskilliga vitvinsartade kvaliteter, för närvarande. Löjligt bra - poesi och lyrik på flaska!

Ska vi fortsätta på inslaget spår och koppla vinet till en miljö- och musikreferens så är det en kall, alldeles stilla fjord med höga karga granitväggar som leder in ett dovt ljus från en lågt stående sol som är på väg ner, som uppenbarar sig för mitt inre. En ren, lång ton ljuder som till att börja med upplevs nästan transparent men som efter hand blir allt mer intensiv, en stark melodi utkristalliseras där komplexiteten ligger i det enkla, det avskalade, där allt liksom kokar ner till själva kärnan. Ett extremt genuint anslag och en musik (eller ett vin) som inte hade kunnat komma från någon annan plats i världen. Ett tveklöst personligt statement men med en geografisk identitet lika självklar som Paco de Lucias smattrande andalusiska flamenco, Parkers intensiva midtown-bebop eller Jobims bubblande brasilianska bossa.