Runchet 2004 (Trinchero)

Bot och bättring. Efter den senaste tidens utsvävningar med barrique-nebbiolo, cali-cabbar och jag vet inte vad, känns det relevant att komma tillbaks ned på jorden med något särdeles agrart och rustikt. Det finns inget som lever upp till dessa kriterier bättre än vinerna från Ezio Trinchero i Agliano Terme, Monferrato, Piemonte. Och vid de tillfällen vi tidigare smakat hans rena freisa - Runchet - har våra munhålor fått sig en tannin-omgång som de sent ska glömma.

Det är väl därför vi känner hur tungan liksom kryper upp och gömmer sig bakom gomseglet och hur tandköttet skakar av bävan när vi äntrar freisa-hyllan och drar ut ett exemplar av Runchet-2004:an. Den här versionen har fått macerera 15 dagar och ligga på stora, gamla botti i 15 månader innan juicen hamnat i flaska.
Men våra munhålor oroar sig i onödan, det här är betydligt mer avrundat än vid tidigare påseenden.

Doften är till en början väldigt reduktiv och behöver rejält med luft. Så sakteliga kryper renare frukttoner fram, mörka och täta, men det andas fortfarande en hel del mognad om glaset - buljong, skokräm, undervegetation.
Munnen är väsentligt snällare än tidigare, här har mognadsskvadronen dragit fram hejvilt de senaste åren och inte tagit några fångar. Frukten är mörk, söt och munfyllande - som mosade becksvarta bigarråer utrörda i muscovadosocker toppade med en klick grädde. Tanniner? Jovisst lurar de någonstans i bakgrunden, bara mycket tröttare och sävligare än tidigare. Syror? Befinner sig i det lägre frekvensspektrumet men gör jobbet, bara lite lugnare och snällare än förr.

Matmässigt har vi gjort det lätt för gamle Runchet: vi passar på att göra saltimbocca nu när salvian är som spädast och finast i trädgården, och serverar en parmigiana di melanzane till - svårt att göra bort sig i det sällskapet. Jag saknar dock den ungdomlige, jovialiske, råbarkade, fräcke, uppnosige gamle Runchet.
Om inte annat får det oss att längta ner till Monferrato. Det första vi ska göra när vi är på plats är att promenera bort till Ezio och införskaffa en färsk årgång av hans freisa.

Alexander Valley Cabernet Sauvignon 2007 (Windsor Sonoma)

Dialog ur det äktenskapliga, sjörrödianska köket:
- Vi grillar väl de där ribsen ikväll, med sån där smaskig, kladdig glaze?
- Ja, det blir bra. Någon god couscoussallad till blir väl fräscht?
- Tip-top. Vad dricker vi till tycker du?
- Ta någon Napa-cab.
- ??????!

Ja, ni förstår själva. Chocken, känslan av svek, av att blivit bedragen, av att komma till insikt om att ens hustru har gått bakom ryggen på en. Att hon smugit in små gökungar i vårt heliga, närmast monoetniska vin-rede. Visst, jag kan leva med att där ligger en och annan småelegant fransos eller syrastinn österrikare och ruvar, men det här! En vulgär, bullrig californier, förmodligen plockad på det lokala Systembolaget! Och det skulle inte förvåna mig om det vid en eller annan tidspunkt ingått i det fasta sortimentet! Huh, läge att tillkalla en exorcist av något slag?

Redan när jag häller upp eländet känner jag hur invändningarna stockar sig i tankekanalerna: "jösses vad extraherat", "oj vad mycket ek", "fruktansvärt vad det här känns fixat och trixat med". Men sakta i backarna, det är inte utan att det faktiskt är en viss väldoft som reser sig ur glaset: korinter, nejlika, blåmogna plommon, svart vinbärsgelé, nyhyvlad eneplanka - allt snyggt sammansatt och närmast ståtligt i sitt uttryck.

Och i munnen är det samma visa: våldsamt stajlat men allt i fullständig balans och med kikarsiktet inställt på njutbarhet. Som gjutet till sötman i grillkäket men inte heller oävet på egen hand. Det lyckas faktiskt med konststycket att hålla intresset uppe flaskan igenom, ett betyg som slår de flesta siffror på fingrarna. Vad är detta - börjar man bli en mjukis? Har man fullständigt tappat fjädrarna? Var är syrorna? Tanninerna? Det obändiga motståndet som man brukar älska att tampas med?

Min teori och mitt bålverk är att man på något vis kopplar ur sina stadfästa smakpreferenser när man kliver ur komfortzonen. Jag har hart när ingen aning om hur californisk cabernet brukar smaka så jag kan tillåta mig att ge mig hän och bara njuta, utan att trycka på jämförelseknappen. Dricker jag vin från Piemonte så vill jag att det ska smaka piemontesiskt, vin från Toscana ska smaka toscanskt osv. Eller också börjar jag bara bli soft... Gott var det här i alla fall, men finns tydligen inte längre att tillgå?

Frankofilen smakade också en gång i tiden.

Barolo 2005 - Trentacinquesima Annata (Parusso)

Pingsthelg är modernistkramarhelg! Inspirerade av FV's rendezvous med Silvia Altare håller vi oss förvisso på behörigt avstånd från Annunziata och korkar istället upp en modern tappning av Monforte-barolo. Fast med en försiktig nickning till hur man gjorde barolo för inte så värst länge sedan - för vad Silvia än säger så var nog inte ALLT nödvändigtvis sämre förr.

Innan den langhesiska cru-revolutionen var förstås gängse modus operandi bland vinbönderna här att göra endast en barolo, med frukt hämtad från alla lägen man ägde eller arrenderade. Inte för att man inte var medveten om varje cru:s specifika egenskaper, utan för att man ville hålla en konsistent kvalitet på sin barolo - så årgångsokänslig som möjligt.

Armando Parusso förfogade över markerna i Le Coste, Bussia och Mosconi i Monforte samt Mariondino i Castiglione Falletto redan när han började göra eget vin 1971. Idag är det barnen Marco och Tiziana som ganska framgångsrikt driver företaget vidare och har profilerat sig som en nutida, nytänkande och modern producent, här i det annars tämligen traditionellt hållna Bussia Sottana.
Den här 2005:an är en jubileumsbarolo där man blandat frukten från de olika vingårdarna, precis som fadern brukade göra, men uppenbarligen vinifierat och lagrat på sitt vanliga vis - med rotofermentation och barriques.

För det är en ytterst tillgänglig barolo, den här cuvéen. En aptitlig näsa med inlagda körsbär, diskret lövbrasa, linolja och mörka violtoner. Mycket elegant och intagande, och smaken fortsätter på inslaget spår. Sammetslena tanniner, medelhöga syror och en stor, varm bigarråfrukt. Inte ett vin som kvalificerar sig som first call till gräddiga svampsåser eller långkok, men perfekt till den grillade clubsteaken eller som pur försommarkvällsnjutning. Är nog så bra den blir nu, resterande flaskor plockas de närmaste åren.

Köpt på plats, vid besök för några år sedan, för runt €25.

Rosso di Montalcino 2010 (Cerbaiona)

Vore vi tvungna att välja blott en sangiovese att dricka resten av våra liv skulle rosson från Diego Molinaris Cerbaiona vara en ytterst stark kandidat. Det här brukar vara en magisk juice som lyckas med konststycket att vara både komplex, intrikat och koncentrerad, samtidigt som den som dricker, på något oförklarligt vis, känner sig tvingad att dra i sig stora och oanalytiska klunkar, liksom av kättjefull vällust. Nästan bara Montalcino-sangiovese, när den är som allra bäst, kan få oss att känna så här. Är vi nyfikna på 2010:an? Gissa!

Och jojomensan, här är det full leverans. För att förstå hur bra det här är krävs det nog att man faktiskt tidigare råkat på sangiovese i sin allra fullaste blom. Allt känns solitt, intakt, liksom sömlöst sammansatt. Från den lilla diskreta knallpulverpusten i den första sniffen ur nyöppnad flaska, till den helgjutna munkänslan som väcker ens habegär och får munhålan att bara vilja smekas än mer av de velourlena tanninerna och den saftiga syrligheten.
Riktigt läckra grejer som får en att undra hur bra brunellon härifrån egentligen blev 2010? Eller Montevertines prylar, eller Castell'in Villa, eller...

Vinosapien kunde inte heller hålla fingrarna borta ikväll.

Astijuice

Ikväll är det plockmat som gäller här hemma: olika sorters salami, prosciutto, biroldo, ostar, carciofi alla giudia, giardiniera, hembakat bröd osv. Vinvalet är inte helt självklart - ett buffévin kräver en allkonstnär, en jack of all trades, master of none. För oss betyder detta att vi geografiskt bör hålla oss i Piemonte (naturalmente!) men helst en bit nordost om Langhe. Druvmässigt är barbera en given kandidat men det skulle även kunna finnas vita viner som gjorde jobbet minst lika bra. Eller varför inte en röd druva med utpräglad vitvinskaraktär? Enter grignolino!

Området vi landar i är Monferrato, eller i det här fallet mer specifikt trakterna kring Asti - Astesana. Här är landskapet ännu mjukare böljande än i Langhe, inte fullt lika tätt mellan vinodlingarna, inte riktigt lika slätkammade slänter, aningen ruffigare och betydligt glesare mellan kvalitetsproducenterna. Men när man väl råkar hitta en pärla här så verkar de aldrig svika en. Både Trinchero och Cascina 'Tavijn är väl beprövade här hemma och vi har hittills aldrig haft något att invända.

Eller, jo förresten. När vi öppnade en flaska av Cascina 'Tavijns Grignolino d'Asti 2011 i höstas så upplevdes den som ganska ogint snipig och syrorna var kartigt ocharmiga. Idag har vi ett helt annat vin i glaset och till plockmaten är det här fullkomligt lysande. Doften är distinkt naturvinspräglad med röda äpplen och lätta stråk av nagellack, men här finns dessutom de mest bedårande toner av rödlätt bärighet och nyskördade medicinalörter. Syrorna briljerar verkligen till maten, det finns förstås inga tanniner att tala om men drickbarheten är underbar och man blir nästan tårögd av den lättsamhet och sorglöshet som det här vinet utstrålar. Världens bästa grignolino? Skulle just tro det. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn för 95 DKK..

Det andra glaset andas pondus och mognad. Trincheros La Barslina Barbera d'Asti 2004 är en cru-barbera med frukt från riktigt gamla stockar. En och annan skulle möjligen kunna invända att åldern på det här vinet vid det här laget börjar göra sig väl påmind. Och visst, syrorna är mattare och aromatiken börjar präglas av porcini och sottobosco. Men för oss som följt det här vinet i ett antal år är dessa markörer snarare attribut för vishet och pathos än för förfall. Den tidigare viriliteten och potensen har förbytts till klokskap och kontemplation. Kanske lite för snällt och sävligt till maten men efteråt är det en ynnest att få sitta i La Barslinas sällskap och dryfta världsproblem. Finns (fanns?) hos Winewise i Köpenhamn för 165 DKK.

Snurrigt värre i barololand

Har ni hängt med i svängarna när Alessandro Masnaghetti (Enogea) med sin Barolo 2001-2008 Assagi e Classificazione dei Cru i ett slag ritat om Renato Rattis ursprungliga cru-indelningar från 1979? Den nya listan med de officiella namnen på de "godkända" vingårdsnamnen i Barolo, den så kallade Menzioni Geografiche Aggiuntivi Ufficiali, har, efter beslut av konsortiets tidigare ordförande Giovanni Minetti, utarbetats av kommunerna själva. Detta har lett till en diskrepans av guds nåde, byarna sinsemellan, där exempelvis Comune di Barolo har plottrat ihop ett virrvarr av zoner, subzoner och småobskyra trädgårdsstora plättar, medan Serralunga d'Alba och Castiglione Falletto på ett mer eller mindre civiliserat sätt lyckats komma överens om att vara traditionen hyfsat trogen och i varje fall försökt att hålla fast vid sedan länge väletablerade gränsdragningar.


Den stora förloraren i det här spelet heter Monforte d'Alba. Claudio Fenocchio har berättat om hur traktens bönder och vinodlare anlände till de här otaliga mötena i byns rådhus, med ett koppel av advokater runt sig bärandes på tjocka bibbor  med dokument, utan att lyckas komma överens. Den slutgiltiga kompromissen får närmast betecknas som ett fiasko, i synnerhet för en av områdets förnämsta och stoltaste vinmarker: Bussia, där Claudio äger 10 hektar i det klassiska Bussia Sottana. Från att tidigare sträckt sig längs ett par kilometer ryggås söder om Castiglione Falletto, har Bussia nu kommit att växa till ett bautaområde som sträcker sig över en dryg mils längd nästan ända upp till samhället Monforte. Till exempel har Bruno Giacosas mycket välansedda Pianpolvere numera anonymiserats och kommit att införlivas i den här jättecruen. Gianmarco Ghisolfi har i alla tider sålt sin barolo som Bricco Visette men måste fortsättningsvis kalla den "Bussia" med tillägget Vigna Bricco Visette, medan den tidigare ospecificerade basbarolon numera kan kalla sig "Bussia".
"Vigna"-beteckningen måste man ansöka om och registrera samt kunna visa att namnet är historiskt relevant och har använts på etiketterna i minst 25 år, vilket fått bland andra Aldo Conterno och Domenico Clerico att snabbt som ögat varumärkesskydda sina Cicala, Romirasco, Pajana etc . Vinnarna är förstås alla de som tidigare legat långt från Bussia men som numera får sätta det tidigare så prestigefyllda namnet på etiketten, till exempel Podere Ruggeri Corsini. En annan nyhet är att man, liksom i Bourgogne, hädanefter får sätta sin comune eller village; exempelvis Monforte eller Serralunga, på sina etiketter.

Kontentan för oss konsumenter blir att vi, mer än tidigare, måste känna vår producent för att inte gå helt vilse i den här smått bisarra namngivningsdjungeln.

(Källa: Søren Franks "Barolo - Vinene fra Alba" och Walter Spellers "Red hot classification of Barolo crus")

Rosso di Valtellina 2010 (ArPePe)

Snorbra redan på instegsnivå! Fast det tillhör inte ovanligheterna att jag låter mig tjusas lite extra av de viner  som befinner sig längst ner på prestigestegen i många producenters produktportföljer. Det är oftast mest intressant att se vad man gör av sitt enkla druvmaterial, det som ska komma att bli everyday wines - sällan tillkrånglat, oftast osminkat och alltid avslöjande.
ArPePe är en femte generationens Valtellinaproducent som använder sig av traditionella och låginterventionistiska metoder i vingården och källaren. Och man förefaller inte ha något att dölja, att döma av den här superrena och gnistrande skira rosson.

Men den som letar efter tjära, tryffel och mörka violtoner i sin nebbiolo - be warned! Det här är ett helt annat uttryck, det som jag vill tro är nebbiolos innersta väsen, med ljus floralitet och klarröd bärfrukt i centrum - inte alls olikt en ståltankslagrad burgundisk pinot noir. Tjäran, tryffeln och det ibland digra fruktmörkret inbillar jag mig mest har att göra med Langhe-terroir. Också fantastiskt och underbart i sina bästa stunder, men något helt annat.

Här snackar vi som sagt renhet och ljusa frukttoner i näsan. Slankt, stramt, senigt, spänstigt, smärt, spensligt och smäckert på tungan. Precis som vi vill ha vår nordliga nebbiolo. Syrorna rensar undan föredömligt och löser de flesta bekymmer som kan tänkas uppstå vid torsdagsmiddagen. Det här är klockrent, i alla avseenden, och tillsammans med Luca Faccinellis Ortensio Lando Superiore det bästa vi druckit från den här oftast barriquebesudlade denominationen. Stefan Jensen i Köpenhamn säljer för 145 DKK.

Langhe Nebbiolo 2010 (Erbaluna)

Efter våra alltigenom angenäma upplevelser av Erbalunas Barolo Vigna Rocche 2008 - en andra flaska har bjudit på samma storstilade uppvisning som den första, och till och med Skandinaviens stingsligaste syrafetischist har undgått att värja sig och fallit till föga för sötfruktscharmen - är vi mer än lovligt nyfikna på producentens Langhe nebbiolo.

2010 är en annan sval, klassisk årgång i Piemonte - så sval att den fenoliska mognaden i de sena druvsorterna (barbera, nebbiolo) faktiskt förefaller varit problematisk. En omständighet som Erbaluna förmodligen kan sätta på pluskontot. Erbaluna är något så ovanligt som en ICEA-certifierad (organisk/biologisk) Langhe-producent med en i övrigt strikt traditionell vinmakarfilosofi. Langhe nebbiolon hämtar sina druvor från 2,5 spridda La Morra-hektar och har fått ligga knappa året på gamla 700-litersfat.

Nosen är frisk och livlig med mandel, lite Vademecum, läder, viol, spagnola gelato och libbsticka. I munnen är tanninerna tydliga och väl definierade och syrligheten i fin samklang med den relativt mörka frukten. En mycket bra LN och priset - strax under en dansk hundralapp - är makalöst bra, i förhållande till vad man får i glaset.

Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn och även Ingvar har smakat.

Groppello 2010 (Le Gaine) & litteraturtips

Groppello utgör en lätt diffus lucka i vår druvkunskapsskatt. Vi har visserligen sänkt någon låda av La Basias 2009:a för något år sedan, men där stannar vår erfarenhet av den här lombardiska exklusiviteten som i de flesta fall återfinns i trakterna kring Brescia och Lago di Garda. Oftast handlar det om matvänliga, enkla viner - synbarligen helt i vår smak, alltså! Signore Merolli har ju en hel uppsjö att välja på i sitt sortiment så vi har köpt på oss ett gäng av dessa i fortbildningssyfte.

Och Le Gaines variant är inget undantag. Strukturen är mycket lätt, närmast lättsam men långt ifrån banal. Syrorna är propra och väl tämjda men inte alls tråkiga. Doftpaketet är rödbärigt och lite lätt kryddigt eller kanske snarare örtigt. Inget motstånd överhuvudtaget, bara att bälga i sig deciliterstora klunkar av, lätt kylt till i stort sett allt - kött, fisk eller äggakaka. Ett snällare, men samtidigt snyggare, vin än La Basia-groppellon. Priset; 55 DKK, klagar man förstås inte heller på...

Søren Franks Barolo - Vinene fra Alba är ett referensverk i vardande som man som barolofantast absolut bör ha i hyllan. Snyggt komponerad, snygga bilder och snyggt skriven men trots detta ytterst matnyttig, faktaspäckad och på en nivå som tilltalar även den mest hårdhudade nörden. Man får en hel del insiderinfo som man kanske inte snokar sig till så lätt annorstädes. Som till exempel att Schiavenza har gett upp Pernos nebbiolo som barolodesignerad eftersom backen alltför ofta drabbas av hagel. Typiskt den formen av information som Kronstam eller Håkan Larsson ständigt underlåter att förse oss med.

Pellegrino Artusis Science in the Kitchen and the Art of Eating Well (La scienza in cucina e l'arte di mangiar bene) är däremot ett sedan länge etablerat referensverk när det kommer till italiensk gastronomi, ytterligare ett svart hål i kunskapsskatten för vår del - men aldrig för sent för bot och bättring. Det här är härlig läsning och gott om användbara recept sammanställda av le bon vivant; Pellegrino Artusi i slutet av 1800-talet. L'Artusi är ett historiskt dokument skrivet i en skönt avslappnad, lätt humoristisk stil. Och rätterna och recepten är ju faktiskt i stort sett exakt desamma än idag...

Lambrusco Del Fondatore 2011 (Cleto Chiarli)

Okej, jag fattar. Det var alltså det här som skulle till för att man skulle bli lambruschified. Visst har man väl tjusats av pärlorna och den spralliga frukten i tidigare smakade lambruschi, men flaskjäst sådan är sannerligen en helt annan femma.

Det är inte bara det faktum att Il Fondatore ser ovanligt spännande ut i glaset - ungefär som en frozen strawberry margherita; grumsig och gladiolusröd - som får mig att tänka att det här skulle kunna vara alla medvetna vinkypares nästa heta villebråd. Det är framförallt vinets extrema matvänlighet och närmast diplomatiska kvaliteter vid middagsbordet som skulle göra livet lättare för mången sommelier. Vi har minestrone på menyn ikväll och buljongbaserade soppor är sällan en lätt match för ett vin, inga pix för den här lambruscon dock. Särskilt det kokta rimmade sidfläsket formligen stortrivs i sällskapet.

Visst spritter doften av jordgubbar och hallon men låt er inte luras, under det bedrägligt lättsamma doftskalet döljer sig en intrikat persona med skyhöga fruktsyror och en munkänsla som biter till på ett mycket intressant sätt i samarbete med kolsyran. Ljuvligt, och tämligen otippat!

Litet rieslingrally

Det här bilderbloggandet är ju närmast beroendeframkallande! Men några korta noter om varje vin kan vi trots allt kosta på oss.

Zanotto Col Fondo 2011 (Zanotto) Det här träffar precis lika rätt som sist. Ett livsbejakande elixir som känns riktigt och äkta. Brödigt, jordigt, grönäppligt, pärlande och upprensande. Magiskt bra, i skenet av all sin anspråkslösa charm. Och det faktum att det börjar våras är förstås en omständighet som den här krabaten glatt omfamnar.

Scharzhof Riesling 2008 (Egon Müller) Ganska parfymerad, blommig, ren med tät och intensiv doft. Mineralisk, lätt restsöt. Bra vin, men inget som får klockorna att klinga för min del, fast till korvarna, fläsket och surkålen är det det här som visar framfötterna.

Trentino Riesling 2009 (IASMA) Det här trodde jag var från Mosel blint. Mycket dieselolja i doften, tjock gulaktig frukt av tropiskt slag - mango, ananas. Alkoholhalten känns låg, snälla syror och en viss sötma hänger kvar. Mogen och ganska slät skapelse. Minns den som vassare.

Riesling Spätlese Trocken 2011 (Badenweiler Römerberg) Matta syror, låg intensitet, blek och trist. Känns varmodlad, närmast nya-världen-aktig.

Riesling Strasser Weinberge 2011 (Martin & Anna Arndorfer) Best in show! En arketypisk ung rieslingnäsa som fräser av seltzer, mineralitet och frisk frukt. Klockrena syror och sprudlande energisk frukt. Imponerande Kamptal-riesling, och då är detta ändå insteget.

Sylvaner Vielles Vignes 2011 (Gruss) Blommig, fruktig, koncentrerad näsa. Ljusare och skirare frukt än något av de andra vinerna. Sött anslag, mycket mineraler. Urtrevlig, och att det skulle vara något annat än riesling var inget som jag ägnade en tanke...

Riesling Malterdinger 2011 (Huber) Också en grönäpplig, fruktig och floral ung riesling. Friska fina syror av det höga slaget och stingig mineralitet. Bra.

Riesling Grand Cru Wineck Schlossberg 2001 (Clément Klur) Fudge, butterscotch, petrokemi, gul frukt. Old-school-Alsace-vibbar. Stor polpös frukt, fyllig och söt. Maffigt, välgjort, typiskt, hederligt.

Riesling Grand Cru Schoenenberg 2009 (Raymond Renck) Tät, komplex, hög alkohol (?), viskös, restsöt men välbalanserad. Lång sugande eftersmak. Granna grejer, men inget jag personligen jagar.

Ikappkomningspost

Ett och annat som framstått som mer eller mindre älskvärt den senaste tiden. Korta noter a'la speed dating, fast umgänget med vinerna har varit åtminstone kvällslångt. Både spännande one night stands och sådant som pockar på en mera beständig relation. 

Valpolicella Classico Superiore 2009 & Valpolicella Classico Superiore Ripasso (Pietro Clementi) Måste en ripasso smaka som körsbärsmarmelad utrörd med en matsked Stroh-rom? Svar: nej. Traddo-producenten Clementis version är klarröd och läskande med syror som sjunger mellan alt och sopran. Fruktpolpan är saftig och aromatiken andas old-school-vibbar med fler tangenter till Bartolo-barbera än Parker-pinnar. Det sagt, så är det den "enklare" valpolicellan som får saven att stiga på allvar. Här talar vi rättfram charm och ärlighet som det bara är att kapitulera inför. Kommer säkert att bli lika bra som den eminenta nollsexan.

Barolo Via Nuova 2005 (Chiara Boschis) Modern kraftfull barolo med druvor från Terlo. Imponerande, men nära nog överdriven, doftintensitet. Tanninerna är tuffa, unga och bångstyriga, rentav lite kantiga. Behöver ligga till sig ett antal år för att rundas av men inga stordåd inom synhåll. Imponerande som sagt och intressant, men inte något som kommer att emanera i ett djupare förhållande här hemma.

Gewürztraminer Grand Cru Sonnenglanz 2011 (Raymond Renck) Snygg Alsace-gewürz med noga avvägda mått sötma och parfym. Inget kladdigt och påträngande utan proportionerligt och "lagom". Passar lika bra till kittostar som för kontemplation. 

Barolo 2008 (Serradenari) Familjen Negri ståtar med de högst belägna odlingarna i La Morra och därmed i hela Barolo-zonen. Barolo 2008 är elegant, frisk och intensiv med en oklanderlig balans mellan de olika elementen. Här finns en diskret fatprägel som är mycket klädsam och gör vinet extremt tillgängligt och får drickbarhetsklockorna att nästan gå upp på det röda. Skitsnyggt och välpolerat, kanske lite väl så för att man ska gå i gång på alla cylindrarna? Bär i varje fall ytterligare vittnesbörd om den extremt lyckade och klassiska årgången.

Trentino Cabernet Franc 2007 (deTarczal) Om det här vinet hade haft en spexig och sådär lagom out handtecknad etikett och ett lite lätt nonchalant namn, i stil med "Frais et Fabolous" eller "Silex Profond" och haft sitt ursprung i någon perifer loirsk avkrok, så hade garanterat en stor del av västvärldens überhippa sommelierer saliverat som utsvultna blodhundar vid blotta åsynen av flaskan. Nu pryds densamma istället av en vapensköld som hade fått Ceausesco att darra och ett typsnittskaos av guds nåde. Men tack för det! Det betyder bara att det blir mer över till oss andra, och till ett betydligt överkomligare pris.
Riktigt fräsch grönhet och en klarröd frukt som känns purung, sina sex år på nacken till trots. Det här spritter av liv och energi i både mun och näsa. Och så användbart det är med sin lätthet i steget men likafullt intensiva aromatik - cabernet franc så att det stänker om det. Lätt att förälska sig i!

Våroffer

En härlig lördag med ytterst trevligt umgänge (Lessrof med äkta hälft, Vinosapien och Ingvar) och alltför många och goda viner för att orka återge intrycken av samtliga med någon form av substans. Således hakar vi på det numera så trendiga bilderbloggandet men klämmer in ett kort men någorlunda kärnfullt omdöme efter vart och ett av vinerna, eftersom vi inte ens kan hänvisa till något Cellartrackerkonto...

Riesling Zinnkoepfle 2011 (Agathe Bursin) Snygga syror, trots viss sötma, och pigg aromatik. Inte uppenbart att det handlar om vare sig Alsace eller riesling men mycket gott ändå.

Etna Rosso Archineri 2010 (Pietradolce) Det här är en riktigt bra Etna rosso. Superfräsch, ren, naggande tanniner och härlig frukt. Klart läge för fördjupning.

Tant-Mieux Pètillant Naturel (Philippe Bornard) Småsött med kopiösa mängder kolsyra. Hur smaskigt som helst så länge kolsyran spritter på tungan, sedan tappar det fräschören. Upplyftande och kul.

Campo delle Piane Boca 1990 (Antonio Cerri) Myndig med mycket pondus. Har dock börjat sin färd nedför utförslöpan. 89:orna verkar piggare med mer frukt bevarad.

Carignan Novo Côtes du Roussilion Villages 2009 (Clot de l'Oum) Förvånansvärt lätt och läskande. Bra fräschör och syrlighet. Helt nytt för mig.

Wachstum Bodenstein Grüner Veltliner Smaragd 2008 (Prager) Klara botrytisvibbar i doften. Pampigt och "stort", spännande och gott. Svårgissat...

Tokaji Hárslevelù 2005 (Demeter Zoltán) Apropå svårgissat... Underbart vin! Nästan omöjligt att sluta snusa på. Honungslent men med precisa syror i munnen.

Munjebel 8 (Frank Cornelissen) Kul att dofta på, mycket kraft i munnen. Men efter ett par timmar trillar det ihop och smakar gåslever/inälvsmat. Synd.

Carlomagno Chianti Classico Riserva 2008 (Luiano) Klockren matdricka att bälga i stora läskande klunkar. Mi piace!

Barbaresco 2008 (Ronchi) Den traditionella varianten av Ronchis barbaresco känns sluten men lovar gott inför framtiden. Skulle mycket väl kunna tas för en av kvällens många nerelli.

Barolo Rocche 1998 (Aurelio Settimo) Snygg mognad i perfekt fas just nu. La Morra-elegans med gott om mörk, sober frukt kvar.

Pikante Pinot Bianco (Edi Kante) Förmodligen den bästa Kante vi provat, utvecklas fint i öppnad flaska och ska bli kul att följa de närmaste dagarna.

Cahors Clos de Gamot 2005 (Fam. Jouffreau) Tvivelsutan ett bra vin men ganska dystert och gnälligt på något sätt. Saknar energi och vitalitet.

Nerello Mascalese 2003 (Calabretta) Mycket njutbar nerello på magnum. Gott om tanniner, utmärkt syra, rik på frisk frukt men ändå med klädsam begynnande mognad. Dessutom med stor framtida potential.

Barbaresco 2008 (Ronchi) Tydligen en modernare variant som jag finner tämligen atypisk men fasligt tilltalande. Lite cabernet franc-grönhet som kittlar näsan på ett behagligt vis, pigg frukt och fin rättfram syrlighet. Gott!

Renaissance Chateauneuf-du-Pape 2007 (Domaine de Cristia) Usch, på tok för klumpigt och baktungt. Sötfruktigt, trögflytande och huvudvärksframkallande. Pass.

Riesling Trum 2011 (Pichler-Krutzler) Rent, rakt, avskalat elegant. Men med en liten söt Wachau-pendang som framställer de höga syrorna i en god, mera förlåtande, dager.

d'Ampess Moscato d'Asti 2008 (Pietro Rinaldi) Bra, välgjord moscato med några år på nacken. Omöjlig att inte tycka om.

Il rosso delle Donne Boca 1996 (Conti) Lite blyg och bortkommen till en början men har mått bra av en natt i öppen flaska. Bra årgång, mycket kvar att ge.

Quota 600 Etna Rosso 2010 (Graci) En smula cabbig och "internationell" till en början men tar sig fint under kvällens lopp. Imponerande koncentration med visst raffinemang.

Arbois Nature du Jura 2009 (Domaine Rolet) Petrokemisk och yvig till att börja med, men inte minsta spår av oxidation. Utmärkta syror och fint upprensande i munnen. Kul!

Vitovska 2007 (Zidarich) Kvällens vin, för min del. Jag vet inte för vilken gång i ordningen som Ingvar tar med just den här vitovskan, men den har aldrig varit bättre än nu. Underbart vin från en av Italiens intressantaste producenter.

Mer läsning här, här och här.

Aglianico del Vulture Divinus 2006 (Terra dei Re)

Aglianico är en tuffing som i regel tål en hel del smisk i fråga om källararbete och vinmakande. Terra dei Re's Divinus kommer från gamla, riktigt lågavkastande stockar och har fått ligga sitt första år på barriques av varierande ursprung och ålder. Fast här har inte eksmekningen direkt resulterat i len harmoni och lättsmält raffinemang.

Vi snackar sågtandande taggtrådstanniner som förvrider tunga, tandkött och munhåla till oigenkännlighet. Vårt lama försök att muta denna mastodontiska garvsyreoffensiv med en stackars gräddig svampsås till de ricottafyllda tortellinisarna, känns smått patetisk. Man får uppfattningen att den enda vettiga matmatchningen i det här läget vore ett drypande, spettgrillat vildsvin a´la Obelix och en riktigt pluripotent, infarktinducerande gratäng, badandes i ost och grädde.

Ett mycket tätt och tajt vin med gott om generös aglianico-aromatik i doften - balsamico, läder, plommon och söta bigarråer. Munnen skvallrar om att det här kan ligga till sig under åtskilliga år framöver ety här finns fin fruktfyllnad i botten. Fast vi fyller på med samma producents, i dagsläget betydligt mera harmoniska, Nocte 2007 istället.

Carema 2008 (Cantina dei Produttori Nebbiolo di Carema)

Vi har provat ett par årgångar av Produttori di Caremas normale tidigare, på plats i Piemonte, och försökt få tag i vinerna här hemifrån vid några tillfällen men har av någon anledning alltid gått bet. Så härligt det då är med gentila läsare av bloggen som råkar ha en låda över och undrar om man månne är intresserad av ett ägarbyte. Stort tack Martin!

Kooperativet i Carema är litet med tillgång till bara 17 ha vinmarker men genom så många som 78 olika små odlare. Vid sidan av PdC är det egentligen bara Ferrando som odlar nebbiolo i det här en gång så traditionstyngda området nuförtiden. Förklaringen till detta är dels förstås den på de senaste årtiondena så låga efterfrågan på viner härifrån, men kanske i ännu större utsträckning de oländiga odlingsförhållandena som råder här. I princip all vinodling på de här dramatiska branterna sker med hjälp av så kallade tabbie - terrasser som stöttas med hjälp av solida kolonner av betong - och i en pergolaliknande uppbindning av rankorna - tipiun. Dyrt, svårarbetat, lågavkastande och dessutom, tack vare den nordliga latituden och höga altituden, svårt att uppnå full fenolisk mognad under normala år.

2008 får räknas till just ett av dessa "normala" eller klassiska år i större delen av Piemonte. Något som också skönjs i den ack så rena, finlemmade, florala, bottilagrade, arketypiska nordnebbiolonäsan. Pur elegans med ett "tip-toe-through-the-tulips-likt" lynne och en skir, nästan naken, ärlighet. Klarbär, syrliga vinbär, hallon, regnfuktig sten, mandel och vit persika, men med mycket god intensitet. Strukturen är lätt, nästan försynt och nära nog vitvinslik - så oerhört långt från gårdagens barolo, och betänk då att vi har att göra med samma druva odlad bara halvannan timmes bilfärd från varandra, men likväl som att jämföra en bandol med en bourgogne. Finns det egentligen någon annan druva som är en lika utpräglad terroir-förmedlare som nebbiolo?

Det här får alla mätare att säga ka-ching! och är omöjligt att snusa sig mätt på. Nebbiolo-aficiowinos med en förkärlek för elegans som missar vinerna från norra Piemonte är det synd om. Det här är en vidunderlig representant för Carema - mycket nära Ferrandos Etichetta Bianca i kvalitet - för i storleksordningen €10-12 om man handlar på plats. Fyndchock.