I sann hardcorebarolo-anda firar vi in våren med lågtempad kalvstek med murkel- och Dijonsenapsås till ljuvligt krispiga gammelpotatishalvor i ugnen - inte en primör så långt ögat kan nå! Hur översätter man förresten "slowcooked" - slökokad? Nåväl, vi ska snart fylla på nolltre-förråden och tussar ihop de båda halvsyskonen från Schiavenza: Serralungas Prapò och Monfortes Perno för att se vilken som får äran att förökas i multiplar om 6.
Barolo Prapò 2003 uppvisar en ljust tegelbrun nyans som är ett uns mer transparent än Pernon.
Doften är slank, smidig och sexig i en ljus dress. Mandel, nästan bittermandel, jordgubbskompott och en diskret mintighet samsas med ännu mera nötter i stil med hasselnöt. En lätt ton av undervegetation och torra kryddor gör entré, drag av köttighet plussar på.
Munnen fylls av utmärkta finkorniga tanniner som biter sig fast länge, gomseglet halar spinnakern. Syrorna känns vitala och kommer att leva ett bra tag till. Sammantaget är detta en tokigt god barolo i en stil som känns ursprunglig men ändå raffinerad.
(18,5p/20)
Barolo Perno 2003 är lite kraftigare, mörkfruktig och uttrycksfull. Söta jordgubbar, muskot och lite drag av skogsbärsmarmelad. Gott om kryddor av det exotiska slaget och lätta stråk av balsamico. Nymalet kaffe och tryffel sluter upp.
I munnen är tanninstrukturen avrundad och myndig med pondus. Syrorna är dovare och mattas av lite fortare, eftersmaken är lång och slutar i ett förnämt, torrt kanelcrescendo.
En riktigt bra barolo detta också men livslängden är antagligen något mer begränsad, hustruns favorit dock.
(17,5p/20)
Summan av kardemumman tycks bli att vi fyller på med Prapò (tycker jag) OCH Perno (tycker hustrun) och fan vet om vi inte måste prova Broglion också...
4 kommentarer:
Antingen eller blir både och plus. 1+1=3 eller kanske rentutav 18. Barolo-maths ?
Haha! Så kan det gå! :-)
Svårt val Patrik. Men ändå ett angenämt sådant låter det som. ;-)
Lite överraskad av att Prapòn var den lite ljusare/rödare av de båda, i såväl doft som smak. Skulle definitivt ha gissat på motsatsen, i synnerhet som Prapòn i våra egna små köksbordshorizontale mot Broglion definitivt varit den mest Serralungska (mörk frukt, svamptoner etc).
Som ett litet led i förberedelserna inför årets Piemonteresa har vi för egen del börjat sätta korkskruven i de överblivna provflaskor som följde med hem förra fången. I lördags ställdes Cascina Morasinos Ovello 2004 mot dess Morassino av samma årgång hemma på köksbordet. Jag var mest charmad av den lite mörkare Ovellon och hustrun av den lite ljusare Morassinon. Men vi var saligen överens om att båda var synnerligen njutbara och dessutom mycket prisvärda (23 respektive 19 euro hos Enoteca Regionale del Barbaresco när det begav sig). Så jag har goda förhoppningar om att det skall ordna sig på ett eller annat sätt. Visserligen finns det nog knappast några 04:or kvar vid det här laget men vi har gott hopp om att även senare årgångar skall ha en hel del att bjuda på.
Skicka en kommentar