lördag 31 juli 2010

Nonna Concetta Nerello Mascalese 2006 (Calabretta)

Det vore ett misstag av kardinala proportioner att inte prova ett vin som importören (?) märkt med "triple a" innan resten av vinköparvärlden får korn på det och köper upp hela rasket - nu när det snart vankas prisvärd DHL-leverans till oss svältfödda Sverigebor ;-) wink wink nudge nudge o s v.


Calabretta har gjort vin på Etna i hundratalet år. Man har 8 ha mellan kommunerna Randazzo och Castiglione innehållande väldigt gamla stockar, hälften Piede Franco dvs från innan vinlusens härjningar, med en medelålder på 70-80 år. Man använder sig enbart av naturlig jäst och inga som helst bekämpningsmedel. Uttaget är mycket lågt och i och med den höga altituden (750 m ö h) skördar man sent i oktober eller tidigt i november.
Nonna Concetta är 100% nerello mascalese vilket är lite ovanligt, man brukar mjuka upp med den betydligt snällare nerello cappucio, och druvorna hämtas från en liten vingård (0,4 ha) nära Passopisciaro med 110 år gamla stockar. 2006 producerades ynka 600 flaskor...


Djup och klar, i rubinrödaste dress med djupa tegelfärgade volanger. Doften är omedelbart ren och frisk med pyrande mineralitet och skinande röd fruktighet. Gott om bigarråparfym, nästan maraschino och tydligt regnvåta stenbeläggningar i upptorkande solsken. Varmt, ångande och förföriskt av nästan erotiskt snitt parkerar doftmattan under nästippen och kan faktiskt framkallas utan att man ens sätter till glaset. Ett minst sagt solitt doftintryck väl värdigt en "triple a"-markering, låt se vad munnen har att se fram emot.

Ljuvligt rena syror som arbetar i kontrapunkt med den slipdammstorra strävheten. En fruktpelare i mitten med mandarinsyror som omges av alla de tidigare upplevda doftreferenserna, precis som det måste vara meningen att en nästintill fulländad komposition ska vara uppbyggd. Det här vinet är lika mycket J S Bach som Astrud Gilberto - elegant och svängigt, framfusigt och försynt. Här finns massor av personlighet och karaktär, låter man det dessutom andas ut en extra timme eller två i glaset så kickar det minsann i en växel till. Förbluffande bra! Börjar vi mitt i allt detta att snacka pengar så är priset (149 DKK hos Carlo Merolli) inget annat än ett röjarkap. Man får vanligtvis upp i minst det dubbla för att komma i närheten av samma kvalitet.
"Triple a" indeed!

(19p/20)

Edit - Efter klargörande information från Carlo visar det sig att "Triple A" är en distributör i Italien och de tre A:na som åsyftas är: "Artigianale", "Artisti" och "Agricoltura".

Besök hos Trinchero


Vi blev svårt förtjusta i Ezio Trincheros personliga och kraftfulla viner vid årets Fri Vin-festival, mestadels endruveviner av de lokala sorterna som finns runt Agliano Terme i sydöstra Piemonte: freisa, grignolino, dolcetto, barbera men också små kvantiteter av lite mer exotiska druvor som merlot och chardonnay. Trinchero är en biodynamisk/organisk odlare med en mycket klar linje i sitt vinmakande - att göra terroirpräglade viner med hög extraktion och komplexitet som ska kunna utvecklas länge på flaska.
Familjeföretaget startades på 1920-talet och drivs idag av Ezio och hans kusin Renato Trinchero. Man är goda vänner med Giampiero Bea och medlemmar i producentföreningen Vini Veri. Anläggningen finns i Vianoce utanför Agliano Terme och som vanligt sätter vi vår stackars GPS på prov men en halvtimma sena möts vi av den solskensleende Monica som är syster till Ezio.


Vi får oss en rundtur i vineriet som hyser en lång rad gamla botti i fantastiskt fint skick och längst in i cantinan finns en 80-90 år gammal kastanjebotte som används till väl utvalda årgångar av Vigna del Noce-barberan - nittionian låg i sju år. Monica håller ett högt tempo i både tal och fysiska manövrar så det kräver fullt fokus om man ska hänga med - och då har hon ändå klackar som klockar in på dryga decimetern. Vi sätter oss till bords för att bekanta oss med de här spännande vinerna.


Bianco 2007 är allt annat än "bianco" - orange med ett lätt slöjigt skimmer skulle jag säga. 60% arneis och 40% malvasia får macerera på skalen i 12 dagar. Runt 2000 flaskor blev det 2007.
Mmm, söta gula äpplen, tobak och aprikosmarmelad. Det är malvasian som bidrar med de sötaktiga marmeladtonerna och stänker in lite florala inslag i bakgrunden. Väldigt kraftfull men ändå frisk doft som mer och mer vecklar ut sig i aprikos och nektarin.
Syrastrukturen är snyggt balanserad mot den massiva frukten, en del tanniner finns och detta befinner sig precis mitt emellan ett rött och ett vitt vin på smakskalan.




Palmè 2007 är till 100% chardonnay som fått macerera i 8-10 dagar. 1300 flaskor.
Klarare än Bianco men fortfarande mycket orange. Nektarin och persika, definitivt persika. Om någon skulle fråga: "Hur doftar persika?" så vore det enklaste att hålla fram ett glas Palmè 2007 och låta vederbörande inhalera, tydligare än så här blir det inte. Efter en timme eller så i glaset drar sig doften mer mot burk- än färsk persika men lika distinkt som tidigare.
Föredömligt vacker syrlighet med en hel del skaltanniner och utdragen eftersmak. Tobakstonerna är riktigt tuggbara och hänger med hela vägen ut. Det här skulle man vilja ha ett gäng av i källaren men tyvärr är de mycket svåra att få tag på. En ynnest att få prova dock.

Barbera d´Asti Superiore 2004 Lätt slöjig rubinröd med ljusare periferi. Jordgubbe och skogsbär i början och alltmer mineraliska toner efter hand. Frukten känns rustik och robust med en mittpelare som står sig länge i glaset.
Välslipade syror, lätt tanninsting och mörka frukttoner i eftersmaken. Monica tycker att det är rena barnarovet, just nollfyran ska ha 5-10 eller gärna 15 års flaskmognad tror hon.



Vigna del Noce 2002 40 dagars maceration och 4 år på 5ooo l-fat. Nolltvå var såklart ett horribelt år även för Trinchero med en decimerad skörd på mindre än hälften än normalt men en del barbera tyckte man blev OK. Den här är rik på köttiga toner, gödselstack och målarburk. Syrliheten är stickig och tanninstrukturen lite småtrulig. Väsentligt bättre näsa än mun.

Vigna del Noce 1999 40 dagars maceration och sju år på kastanjefat. Vigna del Noce är vingården man passerar på väg in till Trincheros gård, den planterades 1929 och är lågavkastande (30-35 hl/ha) och druvmaterialet härifrån anses som något av det bästa som finns i barbera d´Asti-DOC:n. Helt annat fokus än nolltvåan, mörka körsbär, bittermandel och valnöt. Skön mognad men ändå helt i början av sin utveckling.
Munfyllande med stort fruktcentrum och runda tanniner. Syrlighet med sobert eleganta förtecken - mjuk och sammetslen. Väldigt komplex och med en lång intressant eftersmak.



Trabic 2004 med underrubriken "merlot in Agliano". 40-åriga stockar på 0,5 ha som ger cirka 2000 flaskor. Merlot hör ju inte precis till stapeldruvorna i Piemonte men ska någon lyckas få till det så är det nog Trinchero. Färska örter och långkokt tomatsås. Frisk fruktighet med en tydligt mineralisk bas och fuktig tobak i fonden. Rysligt elegant med körsbärsparfym i massor.
Ganska höga syror och finstämd, mjuk strävhet. Eftersmaken är koncentrerad men inte lika lång som man kunde förvänta sig. Härligt vin likafullt.


Runchet 2004 är 100% freisa som macererar i 40 dagar. Animalitet och nydraget tändsticksplån. Ljusröd frukt och rödbetor men så småningom kommer varm asfalt, torkade rosor och violpastill in i bilden. Tanninerna ligger på snorung Serralunga-nivå och vi får nästan hjälpa varandra att fälla ner läpparna över tandköttet. Syrorna är också ganska bråkiga och skvallrar om att vi nog är ute sisådär 10-15 år för tidigt. Det här kan ligga länge men mycket spännande att prova nu.
En underbar serie viner som kan köpas via Stefan Jensen och Winewise som var med på plats och provade.

Stefan Jensen mitt i Vigna del Noce

fredag 30 juli 2010

Monferrato Pinot Nero 2007 & Moscato d´Asti 2008 (Paolo Saracco)


Nyss hemkomna från Piemonte ser vi oss tvungna att hitta ett par lämpliga flaskor att tända av med - ingen cold turkey här inte. Paolo Saracco är en av de mest hyllade Moscato d´Asti-producenterna, han håller till i Castiglione Tinella som hänger på bergskammen mot Monferrato Astigiana men fortfarande i Langhe. Man pumpar ut över 600000 flaskor moscato årligen och blygsamma 6000 av pinot neron som odlas i Bricco Quaglia - vaktelläget - som alla La Spinetta-aficionados känner till.


Pinot Nero 2007 är klart transparent trots sin ganska mörkt blåröda färg. Direkt ur flaskan råder det inga som helst doftmässiga tvivel om att vi har en pinot noir i glaset, däremot vore det svårt att pricka ursprunget så direkt. Ganska fatpräglad och internationell i sin framtoning men mycket sympatisk. Röda mogna bär i form av hallonparfym och moreller. Kryddor åt det bruntorkade hållet med körvel och muskot men även lite friskare gröna toner när nosen fått arbeta sig ner en bit i glaset. På det hela taget ett angenämt doftintryck men kanske lite väl raffinerat och tillslipat?
Till våra grillade tonfiskfiléer med nudelsallad funkar det sådär, bra syrlighet och fin fruktkropp men inte riktigt klockrent för att möta upp limesyrorna och chilikryddigheten i dressingen - en chansning. Efter maten händer det däremot något i glaset, en elegant stenfruktsparfym dyker upp och plötsligt skulle det kunna vara en läckert dansant barbaresco av hög klass som vi sippar på. Fatkaraktären känns utvädrad och stör inte längre samtidigt som smakprofilen har kommit i balans, ett kontemplationsvin som kräver luftning alltså.

(16p/20)


Moscato d´Asti 2008 är läckraste nektarin, mogna päron, ananas och mango i massor. Härligt intensiv fruktsyra som hela tiden hålls på plats av sötman - världsklass!

(17p/20)

Vinerna säljs av Carlo Merolli och som vanligt var vi inte först...

torsdag 29 juli 2010

Besök hos Sella

Knappt tjugo mil norr om Langhe görs viner baserade på nebbiolo men som har fler likheter med Bourgogne än Barolo. Krispig mineral till följd av den järnrika jorden, friska syror och ljusa fruktparfymer tack vare det svalare klimatet. I Gattinara och Ghemme finns en handfull spännande producenter och i Boca finns Le Piane som gör väldigt hyllade viner på de lokala druvsorterna croatina, vespolina, bonarda men även nebbiolo. Precis vid alpernas kant, med hela Val Padana för sina fötter, finns dessutom de bägge denominationerna Lessona och Bramaterra som under lång tid i princip fungerat som AOC-monopole.

Sedan 1671 har familjen Sella odlat och producerat vin i dessa marker. Sella är ett välkänt namn, inte bara här uppe där det bland annat finns en stor bankkedja i familjens ägo, utan i hela Italien. Quintino Sella var en stor finansiär, matematiker och mineralog som dessutom var finansminister i mitten av artonhundratalet. Man brukar allt som oftast råka på gator, torg eller broar uppkallade efter honom. En annan gren av familjen är inblandad i jätteproducenten Sella & Mosca på Sardinien.

Aziende Agricole Sella är däremot inte någon jätteproducent. Man odlar 20 ha i Lessona och Bramaterra och gör cirka 80000 flaskor årligen. Det finns sju olika röda viner - baserade på nebbiolo men i olika grad blandade med croatina, vespolina eller barbera - en rosato på 100% nebbiolo och ett vitt vin som görs på 100% erbaluce finns också i produktkatalogen.
Markerna har ett väldigt lågt pH och är antingen porfyrisk sand av vulkaniskt ursprung eller i vissa fall gammal havsbotten. Nebbiolo har odlats här uppe sedan lång tid tillbaka och för inte så väldigt länge sedan var bergsslänterna täckta med vinrankor men idag ser man mest skog när man kör runt på vägarna. Bramaterra ligger inbäddad i vildvuxen skogsmark 350 m ö h och med fri sikt till de liguriska Alperna en klar dag.


Bramaterra


Vi har stämt möte med den unge och passionerade vinmakaren Cristiano Garella men välkomnas av självaste ägaren Gioachino Sella:
- Cristiano är på väg från Torino och är här om en kvart men låt mig ta er med till vår vingård San Sebastiano allo Zoppo.
Gioachino har själv kört från Milano och berättar på vägen till den gamla Lessonagården om sin familjs historia och den starka anknytningen till trakten. Han berättar också att San Sebastiano allo Zoppo har varit vingård sedan 1436 och att stockarna som används är i genomsnitt åttio år gamla. Högst upp i vingården finns ett gammalt hus som inte längre används och i köksträdgården växer myrten och olivträd - minst sagt ovanligt uppe i alpregionerna. Läget är magnifikt och utsikten makalös - Monferratos kullar och en panoramisk vy över Alperna.
Efter en stund kommer Cristiano i en Fiat Panda och det bär iväg till källaren för en snabb rundtur.


Cristiano Garella och Gioachino Sella i Bramaterra


Cristiano är idérik och sprudlande och förmodligen helt rätt man för jobbet som vinmakare här. Han är också delaktig i ett Etna-projekt som går under producentnamnet Biondi.
- Etna är mycket intressant, härligt mineraliska viner - inte alls olika de vi gör här uppe faktiskt. Längst i norr och längst i söder men ändå så lika...
Hos Sella använder han sig nästan uteslutande av stora fat men "I Porfidi" brukar få en sista avrunding i Allier-cask. Cantinan är enormt stor och ursprungligen byggd under en yllefabrik för att fungera som lager men företaget konkade och Banca Sella var största fordringsägare...
Vi kliver upp till provningsrummet och börjar med det enda vita vinet.

Coste della Sesia bianco Doranda 2009 är 100% erbaluce som kallmacererar (4 grader C) i 46h med hjälp av torr is och därefter får en långsam maceration under 24 dagar i 13 grader C. Man lagrar det i 6 månader på ståltank och producerar blygsamma 1500 flaskor per år.
Mineraliskt kli i näsan och en lång rad tropiska frukter som ananas, mango, passionsfrukt, kiwi och en del mandelnötighet. Frisk syra och lätta tanninstick på tandköttet, medelfylligt med ganska lång och ren eftersmak. Arneis får se upp!

Coste della Sesia rosato Majoli 2009 utgörs till 100% av nebbiolo där hälften mjukpressas och andra hälften hämtas från den vanliga Lessona-nebbiolon. Samma typ av kallmaceration och långjäsning som för Doranda. 4500 flaskor per år men Cristiano hittar ingen ny - de är utsålda - men i kylen finns den sista halva flaskan som varit öppen i 47 (!) dagar.
Gott om frukt ännu, granatäpple, guava och viol. Syrlig och aningen spetsig i munnen, frisk men med en hel del nebbiolokaraktär.

Coste della Sesia Orbello 2008 50% nebbiolo, 20% barbera, 15% croatina, 10% cab sauvignon och 5% vespolina. 14 dagars maceration 6 månader på 50 hl och cirka 14000 flaskor om året.
Lakrits, mörka bigarråer och apelsinskal. En tendens till eldighet med en mycket rund och tuggbar frukt i munnen. Syrlighet på den lägre delen av skalan men likafullt friskt. Vi provade nyligen nollsexan som var mer i vår smak.

Coste della Sesia Casteltorto 2007 60% nebbiolo, 35% croatina och 5% vespolina. 18 dagars maceration, 12 månader på 34 hl och 12000 flaskor årligen.
En hel del målarpyts och skokräm men snart lyser den röda frukten igenom - körsbär, tranbär och lite nypon och kvitten ovanpå. Angenäm strävhet med matvänliga syror, riktigt gott!

Lessona 2006 80% nebbiolo och 20% vespolina. 22 dagars maceration, 24 månader på 25 hl och 14000 flaskor per år.
Mycket elegant frukt i ett lätt paket. Söta toner av mandel och hasselnöt paras med ljuvlig bergamott- och körsbärsparfym - rasande gott. Gioachino myser och tycker att detta är en höjdare:
- Det här är Lessona för mig, jag tror att det är vespolinan som skiner igenom. Jag har försökt få Cristiano att göra en ren vespolina men han vägrar.
- Vespolina är en instabil druva som oxiderar lätt, den lämpar sig bäst i sällskap med andra men visst har den en underbar aromatik. Säger Cristiano.

Bramaterra 2005 70% nebbiolo, 20% croatina, 10% vespolina. 16 dagars maceration för nebbiolo och vespolina och 12 dagar för croatina. 24 månader på 10 hl-fat och 22000 flaskor producerade.
Stor och mogen frukt. Fint utslätade tanniner med en lång eftersmak. Känns ypperligt balanserad men ska lätt kunna ligga 20 år. Lessona 2006 tror Cristiano klarar 30, han har nyligen provat igenom riktigt gamla viner från källaren och just Lessona från första halvan av förra seklet imponerade med sin vitalitet.

Bramaterra I Porfidi 2005 70 % nebbiolo, 20% croatina, 10% vespolina. 20 dagar för nebbiolo och vespolina, 12 för croatina. 24 månader på 25 hl följt av 12 månader på Alliercask och 4000 flaskor producerade detta år.
Mycket fruktfokuserad med maffigt mörkröd profil. Mineraliteten skiner ändå igenom och friskar upp tillställningen. Lång och komplex med elegant syra/tanninstruktur och en frukt som lever kvar i eftersmaken. Ett vin som nog kan uppskattas av många.

Lessona San Sebastiano allo Zoppo 2005 innehåller 85% nebbiolo och 15% vespolina. Maceration i 24 dagar sedan 36 månader på 25 hl följt av ytterligare ett år på tonneaux, 4000 flaskor 2005.
Cristiano tycker att det är något som inte stämmer:
-Too toasted. Korken är dålig - känn.
Jag sniffar på sidan av korken och den doftar rostat bröd och kaffe.
- Så blir det när det går för snabbt vid tillverkningen, friktionen framkallar värme och korkmaterialet bränns. Skandal, detta är en portugisisk kork för över €1.
Jag tycker mig nog ändå känna en rejäl bukett lingon, tranbär och koncentrerad körsbärsjuice. Stor doft med en del minerala förtecken - mycket trevligt.

Lessona Omaggio a Quintino Sella 2003 85% nebbiolo 15% vespolina. 36 månader på 25 hl.
Oj, det här känns mjukt och moget men med en makalös extraktion och mineralitet i massor. Nypon, tjära och en syrligt fruktintensiv kärna. Mycket finkorniga tanniner och riktigt långsamt avklingande eftersmak. Toppklass.

Cristiano och Gioachino säger att det börjar bli dags för en sen "pranzo" och packar ner en flaska Omaggio a Quintino Sella 2004 och en San Sebastiano allo Zoppo 2004 och vi susar iväg cirka en halvtimmes körning till en trattoria i närheten av Gattinara. Antipastin dukas på: tonno di gallina, lardo, färsk salami och en lokal variant av bresaola som serveras med valnöt och färskost. Secondo är rosastekt ankbröst med en jordgubbs- och balsamicosås till lättpocherade zucchinistrimlor. Här excellerar Omaggio a Quintino Sella 2004 med sin burgundiska finess och de flotta syrorna.
Efter maten bär det av till Bramaterra för en visning av vingården där och efter en heldag (sju timmar) med de här underbara, gästvänliga herrarna med sin fantastiska humor och sina stora hjärtan tackar vi för oss och får minsann ett par flaskor med oss hem också.

Enklaste sättet att få tag i Sellas viner är Winewise i Köpenhamn, ingen DHL-service där heller än så länge. Vi får nog starta ett upprop för att övertyga danskarna om vilka kvantiteter de skulle kunna skaka iväg om de bara följde Atomwines goda exempel.

onsdag 28 juli 2010

Besök hos Fenocchio

När vår GPS har tänkt färdigt så lurar den upp oss i Bussia Soprana fastän vi med bestämdhet vet att Azienda Agricola Giacomo Fenocchio har sina odlingar lite längre ner i Sottana. Vi ser inga skyltar så vi letar vidare efter Località Bussia 72. Vägen som löper rakt ner genom Bussia Sottana leder till Franco Conterno men halvvägs nedför backen ligger en stor byggnad precis utmed vägen och banne mig om det inte står Fenocchio på skylten. Husnumret är visserligen inte 72 men här måste det ju vara.
20 minuter försenade ställer vi oss på den stekheta gårdsplanen och väntar men ingen dyker upp.

Az Agr Fenocchios nya cantina längst upp i vänstra hörnet.

Några dagar senare pratar vi med Stefan Jensen på telefon, han är på väg ner till Piemonte för att besöka sina producenter och har just bokat ett besök hos Fenocchio - klart vi hänger på!
Vi är på plats 15 minuter innan avtalad tid men inte en kotte syns till den här gången heller. Vi bankar på dörren och hundar börjar skälla och yla om vartannat. Till sist dyker en granne upp och frågar om vi ska till Fenocchio? I så fall är vi vid fel cantina - detta är den gamla där brodern Alberto huserar. Claudios nya ligger upp på slänten bakom kyrkan.
Mycket riktigt, väl dold från huvudvägen och inte en skylt så långt ögat kan nå ankommer vi till slut rätt adress.


Väl på plats kommer Claudio Fenocchio och välkomnar oss, ledigt klädd i speedos och rejält ingången pikétröja. Två danska par, som också känner Stefan, ansluter och vi får oss en fantastisk geografi- och historielektion från Claudios utsiktplats över det amfiteaterlika Bussia. Han pekar ut huset där han är född och de osynliga, men ack så viktiga, gränsdragningarna mellan Monforte, Barolo och Castiglione Falletto. Vi ser också alla hans barololägen i Bussia (3,5 ha), Cannubi (0,5 ha) och Villero (1 ha) såväl som en del av hans freisa, barbera och dolcetto. Claudio är femte generationen vinmakare i familjen Fenocchio med cirka 10 ha odlingar och en årlig totalproduktion på 40-45000 flaskor. 80% går på export varav 30% till Norge.
Till slut dyker även Stefan upp och vi beger oss in i den svala cantinan.


Det är rent och snyggt som i en operationssal med gott om öppna ytor. Ståltankarna skiner likt nypolerad krom och gamla majestätiska, patinerade botti i olika storlekar står på rad längst in i cantinan. Fenocchio är en tvättäkta traditionalist och kallar sig inget annat heller, vinerna är bland de renaste och friskaste som står att finna bland dagens baroloproducenter.
Alla får varsitt Albeisa Barologlas och vi beger oss ut på ett fatprovningsgiro med första stopp:

Dolcetto d´Alba 2009 Mörk och plommonfruktig med fina lingonsyror. Rent, enkelt och rakt - precis som det ska vara - direkt ur ståltanken och redo att buteljeras.

Barbera d´Alba 2009 bjuder också på mörk frukt och frisk syrlighet som trots vinets ungdom känns ganska väl avvägd. Här finns dessutom en angenäm bakgrundston av sötmognade röda vinbär - riktigt läckert. Förmodligen kommer lite flasklagring att balansera upp syrorna en smula ytterligare.


Barolo Cannubi 2009 är pur frukt rakt ur fatet. Knivskarp och laserfokuserad med syror som redan börjat balansera sig mot den gipspulvriga tanninstrukturen och ger en aptitretande munkänsla. Här fattas förstås en hel massa nebbiolokarakteristik i nosen men den lär nog armbåga sig fram så småningom. Buteljering någon gång i juni/juli 2012 och på hyllorna 2013.


Barolo Bussia 2008 har också en mycket vass frukt men med ett aningen sötare anslag. Här finns dessutom en massa friska örttoner och nyklippt gräs. I munnen är strukturen redan på plats - komplext med mörka tjärtoner i basen, mosade hallon i diskanten och sammetslika tanniner. Lär bli grym.

Barolo Bussia 2007 är lite kantigare och något grövre. Claudio menar att nollsju var ett varmare år och att en del lägen blev lite mindre finstämda och inte lika typiska som nollåttorna. Bussia nollsju har ett gott bett med bra syror och tuff struktur men frukten hamnar lite i skymundan.


Barolo Villero 2007 är en riktigt charmig prick med en direkt och intensiv, men samtidigt rund, fruktprofil. En hel del mineral och sköna nebbiolomarkörer i form av violpastill och tjära. Den här känns redan tillgänglig utan alltför svåra tanniner eller syror.


Barolo Cannubi 2007 visar upp ett lättare och elegantare anslag - helt enligt boken. Däckgummi, torkade rosor och sötmogna jordgubbar och hallon samt ett knippe grönörtiga toner. Friska syror i mellanhöjd och sandiga tanniner - ytterligare något att se fram emot nästa år.


Efter cantinaturnén travar vi upp till Claudios provningsrum med en stor balkong som vätter ut över Bussiaconcan. Utsikten är betagande och det dröjer inte länge förrän vi har ett glas innehållande Barolo Bussia Riserva 2004 i handen. Här var det lakritspipa, en rejäl målarpyts och mosade skogsbär. Ett mycket nobelt vin med fokuserad mitt och nästan oändligt många lager som bygger på efterhand. Subtila aningar om lagerblad, lavendel, tryffel och nygarvat läder letar sig fram. Munkänslan är omfattande men inte överrumplande, vinet är hela tiden en vän i munnen och man känner sig liksom varmt omfamnad och väl omhändertagen. Eftersmaken är lång som en midsommarnatt och Claudio säljer denna ambrosia för ynka €25. Vi bannar oss som vanligt för att vara flygandes men som sända av en lyckobringande fe erbjuder sig ett av de danska paren att transportera en låda till Köpenhamn åt oss. Det finns fortfarande ren och skir godhet i vår kallhamrade värld - stort tack danska vänner!

söndag 11 juli 2010

Giro d´Italia (slight return)

Vi samlas hos J & H, det är en smäktande julieftermiddag när svetten lackar och kvicksilvret står och dallrar på 35 ymniga plusgrader i Skånes djupaste inland. Kloka människor sippar iskall cider eller frisk riesling men vi ska prova ett gäng blinda och halvblinda italienare och därefter gå loss på värdparets magnifika buffé. Det lär bli svettigt värre men det är bara att bita ihop.


Första glaset är ganska tätt, rubinrött med blålila periferi. Doften är rejält fatpräglad med en frejdig frukt i botten. Bittermandel, kryddnejlika, marsipan, körsbär och mörk choklad.
Bra syror men en hel del ekbittra övertoner. Kraftfullt med en lång eftersmak som till största delen utgörs av syrlighet.
Toscana så att det stänker om det, modern sangiovese eller någon "supertoscansk" cuvée?

Il Gentile di Casanova 2005 (La Spinetta) - Aha, kul att få smaka men på tok för generös fathantering för vår smak. Doften är förförisk och riktigt läcker men i munnen är det mest ek och syra, tveksamt om det sker några mirakel vid lagring.
(15p/20)


Andra glaset är ljust med brunorange tingering. En hel del målarburk, terpentin och skokräm. Doften blir alltmer fokuserad och samlar ihop ett gäng riktigt rödfruktiga toner med stråk av honungsmelon i fonden. Elegant mineralitet med järnfilspån och fuktig singel.
Läckra tanniner som balanserar perfekt med de rena syrorna - strålande välkomponerat. Lång eftersmak med fin tobak i svansen.
Gissningarna lyder: "brunello" eller "Piemonte, definitivt... " Men jag tror mig veta att detta har sitt ursprung i betydligt sydligare nejder. Det här har vi tagit med oss och det är:

Calderara Sottana Etna Rosso 2006 (Tenuta delle Terre Nere) Fruktansvärt bra, gissningarna på Piemonte är inte alldeles galna - tanninerna och syran är i klass med vilken bättre barolo eller barbaresco som helst. Calderara är en cru på Etna som ligger på mäktiga 700-750 m ö h, stora temperaturskillnader mellan natt och dag och den speciella vulkaniska jordmånen tillsammans med ett lågt uttag och snyggt vinmakeri gör detta till en ny favorit.
(18,5p/20)
Den här årgången finns hos Enoteca i Köpenhamn och brukar kosta 210 DKK. Nollsjuan kan beställas via SB och Ad Libitum med dolt varunummer 473269-01 för 308 SEK.


Tredje glaset är ganska mörkt med brun bas men transparensen är god. En hel del rök, charkuterier och läcker målarlåda. Frukten fräser till med hallon och jordgubbar i sin mognaste form. Nypon, banan, soja och exklusiv balsamico svävar över glaset.
Finfin balans med god strävhet och läckra syror bildar en solid enhet, ganska kompakt mittstruktur med friska övertoner.
Det här osar barolo så det räcker och då borde det ju vara:

Rocche Marcenasco 1998 (Renato Ratti) Mumsig elegans med mognad, känns som det är på topp nu. Frukten klarar ett bra tag till i källaren men varför vänta?
(18p/20)



Fjärde glaset är mörkt blålila och riktigt tätt. Bittermandel och mustig frukt av det mörkbäriga slaget. Fantastiskt snygga fattoner, här känns det att producenten inte snålat med fatkvaliteten.
Ljuvlig rondör i munnen, massor av mogen frukt och en lång dyr eftersmak.
Det här borde vara en superambitiös producent från Toscana, sangiovese är nästan säkert med i bilden men kan mycket väl vara blandad med något utomsocknes. Strålande gott om än i mycket modern stil. Vem det än är så borde vi skicka bröderna Rivetti på fathanteringskurs hit...

La Castagnola Dolcetto d´Ovada 2003 (Castello di Tagliolo) Holy guacamole... Vi kunde nog suttit kvar hela natten och gissat utan att pricka den här. En nolltredolcetto från Ovada som är mörk som bläck och så här kraftig på tungan - jag hörde någon mumla om aglianico! Inte direkt druvtypiskt men en kul uppvisning i vad man också kan göra med dolcetto. 12 månader (!) på barrique och 15 dagars maceration sätter så klart sina spår.
(16-17p/20) Smaskigt men atypiskt.


Femte glaset är blålila, tätt nästan helt utan transparens. Lite rök och en bukett gröna örter. Mycket söt frukt och en näve körsbär, inte mycket annat italienskt i doften.
Munnen fylls av en del bittra toner och en rejält tilltagen syrlighet. Känns som en storskalig producent som använder sig av franska druvsorter - cabernet franc måste finnas med?

Mediterra 2007 (Poggio al Tesoro) Här var det Allegrinis Bolgheriprojekt, 30% cabernet sauvignon och 30% merlot men sedan är Vingruppen oense med SB huruvida de återstående 40 procenten är sangiovese eller syrah. Jag hade fortfarande gissat på cab. franc... Internationellt stylat vin som skall passa många - bra men opersonligt.
(14p/20)
nr 2317



Sjätte glaset är ganska mörkt rubinrött med brun ton, medeltransparent med fällning. En hel del lättflyktiga toner i början: målarburk, kåda, eukalyptus, menthol. Väl integrerade fat som trivs fint med frukten trots en, troligen, ansenlig ålder. Däckgummi, lakrits och tobak ger ett sobert intryck.
Smaken är vitalt syrlig med en bra frukt i mellanregistret, är väl på kanten men absolut inte förbi. Mycket trevligt vin, vi har däremot ingen kvalificerad aning om vad det kan vara. Månne en brunello från mitten av 90-talet?

Petit Verdot Lazio 1996 (Casale del Giglio) Ok, 100% petit verdot från Lazio? Jo, det var precis vad vi hade på tungan, vi hann bara inte klämma fram det innan du avslöjade... Snacka om fälleben. Mycket trevligt vin från en producent som specialiserat sig på endruveviner av franska druvsorter i Lazio.
(17p/20)


Glas nr 7 är rubinrött och ganska transparent. Frejdig frukt: hallon, jordgubbar och nästan lite citrusskal. Ren och frisk doft med ett kärvt inslag av lingon och tranbär som kommer igen i munnen. Gott om tanniner men väldigt slankt och friskt. Syrorna ligger långt fram i munnen och känns synnerligen eleganta.
Det här känner vi också igen.

Orbello 2006 (Az Agr Sella) består av 50% nebbiolo, 25% barbera, 10% croatina, 10% cab sauvignon och 5% vespolina och är Sellas "instegsvin". Ett suveränt bordsvin i en elegant stil som får de flesta att heja till, särskilt när det visar sig att priset ligger på mycket angenäma 99 DKK.
Winewise importerar till Danmark.
(17,5p/20)


onsdag 7 juli 2010

Porta del Vento 2008


Vi hade sett fram emot att få prova Porta del Ventos flaggskeppsvin Saharay ikväll men det visade sig vara slutsålt hos Enoteca i Köpenhamn. På avbytarbänken hittar vi istället den konventionellt framställda lillasystern som heter rätt och slätt; Porta del Vento. Saharay är ju ett vin vars tillverkning inbegriper metoder där vinmakarens avsikt är att påverka processen så lite som möjligt. Detta innebär, exempelvis; spontanjäsning på skalen i öppna kar utan temperaturreglering. Tanken är att vinet ska spegla terroir och lokal tradition samt lyfta fram det rena druvmaterialet på ett sätt som "konventionella" viner aldrig kan.
Porta del Vento 2008 är däremot jäst i temperaturkontrollerade tankar av rostfritt stål där det också fått ligga till sig i sex månader innan buteljering. Således ett "konventionellt" vin och inte en riktigt värdig ersättare. Druvan är dock catarratto bianco till 100%, liksom i Saharay, och vinmakaren Marco Sferlazzo är certifierat organisk och använder, med andra ord, sig inte av konstgödning, insektsbekämpning eller bevattning. Han lägger stor vikt vid begreppet "biodiversità" och använder sidoodlade grödor och bin som hjälp i sitt arbete.

Vi ser ett riktigt ljust, nästan sprött, vin i glaset. Doften är lite blyg i början men en del syrliga päron, lite lätt rök och varmt däckgummi kan vi notera. Frukten är väldigt lätt och frisk, ett resultat av höghöjdsodling på 600 m ö h, men röjer sig till sist och bjuder fram passionsfrukt, färsk ananas, grapefrukt, lime och krusbär. Återigen kunde vi lika gärna vara i Loire som på Sicilien fast denna gången snarare i Sancerre än i Vouvray.
Syrorna är i absolut världsklass, höga och vackra precis på gränsen till småvassa - tänk någon som lirar glockenspiel på istappar. Frukten är riktigt lysrörsvit och bjuder ut sig för våra grillade spiedine di gambero.
Det här kostar 125 DKK, liksom tidigare provade Maquè, och vi fyller definitivt på förrådet.

(17p/20)

måndag 5 juli 2010

Maquè Perricone 2009 (Porta del Vento)


Det gäller minsann att stå på tå och lägga lite krut på utanpåverket om man ska tro Niklas på Mise en Bouteille. Därför kör vi en lite semiavantgardistisk twist på förstabilden och tiltar kameran 12 grader, känn på den Annie Liebovitz! Andrabilden får bli en fullständigt utflippad korkbild med flaskan i bakgrunden - reflekterad i svart granit! Puh, allt det här estetiska fritänkandet inspirerar oss så till den milda grad att vi bestämmer träff med en helt ny druvbekantskap.

Perricone, eller pignatello, är en västsiciliansk angelägenhet som odlats där sedan urminnes tider. I likhet med många andra lokala druvor var den dock på väg att försvinna men på senare år har en handfull odlare åter uppmärksammat den och upptäckt att de druvrena vinerna blir lätta, friska och matvänliga. Druvan har ett mycket blått skinn och växer i kompakta konformade klasar, en del hävdar släktskap med barbera.
Porta del Vento odlar sin perricone på 350 m ö h ad albarello, man har 10 ha odlingar i Camporeale, Palermo. Spontanjäsning på skalen i trettio dagar i 2500 l-fat.

Mörk i färgen, blåviolett, men med klar transparens. Efter den inledande däckgummipusten kommer en tydlig förnimmelse av varm elmotor som följer med oss en god stund. Svarta vingummin, violpastill, geléhallon och duktigt med florala toner sluter upp - "som att vandra in i en handelsträdgård" säger hustrun.
Smaken är mycket aromatisk med intensiv frukt i par med riktigt läcker syrlighet. En viss tanninstruktur finns och denna stannar kvar på tandköttet under en stor del av eftersmaken som för övrigt är imponerande lång. Ett karaktärsfullt vin som känns ärligt och personligt i en frisk och elegant stil. Sicilien överraskar igen och vi kommer gladeligen att prova fler viner, både från den här producenten såväl som från ön i övrigt.
Enoteca i Köpenhamn säljer Maquè 2009 som kostar 125 DKK.

(16,5p/20)


lördag 3 juli 2010

Langhe Nebbiolo 2006 (Burlotto)


Il Commendatore, Giovan Battista Burlotto, tillhör en av de mest legendomspunna vinmakarna i Langhes historia. Redan under andra halvan av 1800-talet började han ange cru, "chateau" och årgångar på sina viner från Bricco Monvigliero och Cannubi, detta i en tid när nästan allt vin från Barolo såldes i bulk på stora fat. Han har spelat en central roll i att bygga upp fundamentet till det rykte som vinerna härifrån har idag.
Företaget är fortfarande familjeägt och producerar idag c:a 60000 flaskor om året varav 25-30000 barolo, 10000 pelaverga och resten dolcetto, barbera och Langhe nebbiolo. Nebbiolon odlas på backarna i Verduno som gränsar till La Morra och delar jordmån med vinerna därifrån. Alla som känt på den extremt finkorniga St Agata-märgeln kan lätt identifiera tanninkänslan hos vinerna härifrån - silkigt och elegant.
Langhe nebbiolon är traditionellt framställd med 15 dagars maceration och två och ett halvt års lagring på stora (3500-5000 l) slavonska fat.

Vi slår upp ett ljusrubinrött vin med en lätt blåton i centrum trots försiktiga tegelreflexer i periferin. Redan inledningsvis är doften rik på tjära, rök, mineral, pingvinlakritspastiller, flinta och skumgodis. Efter lite luft kommer målarburken fram och frekventa pustar av seltzerstick som pyser till i näskanalen. Frukten är röd men har inte riktigt mognat fram ännu utan ligger en bit ner i doftstapeln, potentialen finns där men lite ytterligare vila lär nog göra susen.

Ett ganska friskt vin med en förhållandevis lättsam tanninstruktur - tillgänglig och lättgillad. Syrligheten jobbar fint tillsammans med frukten och tar sig inga onödiga friheter. En lätt alkoholhetta kan skönjas men etiketten lovar måttliga 13,5%, månne någon grad för hög serveringstemperatur? Ett solitt vin där den enda invändningen får bli att smakprofilen kanske är en smula anonym. Det som lever kvar längst i glaset är mineraliteten och den håller intresset vid liv även efter maten.
Atomwine är dansk importör och kränger för 109 DKK.

(16p/20)

Lunchtjut


Vi brukar dra oss till minnes en incident som utspelade sig tidigt i vår "vinkännar-karriär". Vi semestrade i Lazise vid Gardasjön och stod i någon supermercato med en till bredden fylld korg med salume, giardinieri, ostar och oliver. Nu skulle bara ett lämpligt vin väljas ut att ackompanjera den här lyxlunchen som senare skulle intas på hyrlägenhetsbalkongen.
- Eehh, amarone är väl schysst?
- Jaa, det är grejer det! Och 16%! En sån tar vi.
Väl tillbaka så dukades läckerheterna upp och två stycken Duralexglas ställdes på bordet den här julidagen när luften dallrade i de minst 3o graderna.
- Mmm, det var min själ grejer det.
Efter c:a 30 minuter och en snabbt evaporerande (min bästa förklaring) flaska amarone så var huvudet blytungt och efter ytterligare 10 minuter låg vi bägge tvärdäckade med näsan i vädret och sov tungt fram till 21-tiden då vi kravlade oss ur bingen för att borsta gaddarna och sussa vidare natten igenom.

Nej, lunchviner ska vara lätta och alkoholsvaga. Är det dessutom hett, som idag, så får de gärna vara kylskåpskalla och frizzante - läge för lambrusco således.
Färgen är blålila - deep purple - med ett tjockt skum vid första upphällningen. Frukten är tydlig och rak, bubblorna kittlar på tungan medan syrorna är intensiva. Helt otänkbart att dricka utan lämplig mat dvs salume, ostar, hembakt bröd och en friskt dressad sallad.
Naturligtvis inget provningsvin men en dag som denna funkar det utmärkt till en slö långlunch eller varför inte picknick.
Ad Libitum säljer Antica Osteria Lambrusco (Medici Ermete) lådvis; 6 flaskor á 70 SEK via SB och dolt varunummer (473268-01).

fredag 2 juli 2010

Lavajuice

Det mullrar och pyr som aldrig förr ur Europas högsta aktiva vulkan. Etna är snart sagt det hetaste vinområdet i Italien just nu och kvalitetsnivån har höjts avsevärt under det senaste decenniet. Glöm de där syltiga, kokta fruktmonstren från Sicilien som vi alla lärt oss att hata - Etnas karga, svarta, vulkaniska jordmån och odlingarna på hög höjd producerar, i rätta händer, härligt friska och komplexa viner på lokala druvsorter som nerello mascalese, nerello cappuccio, nero d´avola och carricante.
Vi ska prova två vita viner baserade på carricante och vi grillar hälleflundra som får sällskap av en rejäl laddning verdure grigliate och en aioli-liknande kall sås med basilika.


Tenuta delle Terre Nere Etna Bianco 2007 är till största delen carricante med en kompletterande mängd catarratto, grecanico och minella. Producenten är en av de mer omtalade just nu och det är Marco & Iano de Grazia som står bakom. De är väl mest kända som exportörer men är sedan 2002 även vinmakare och numera även ekologiskt certifierade sådana.

Vinet är ljust gyllengult och släpper direkt iväg en ljusfruktig bukett med persika, galia och mandel. Lite vitpeppar, muscovado och aska finns med som fotnoter. I munnen är fruktkärnan mjukt avrundad och mineraliteten känns pigg, balansen är utmärkt med en lång eftersmak och en syrlighet som andas harmoni.
Stilen är ganska lätt och frisk, ett mycket elegant vin utan att vara "stort".

(16p/20)


Azienda Vinicola Calabretta Carricante 2006 är 100% carricante från Massimiliano Calabrettas 70-åriga stockar. Han är tredje generationens vinmakare på ön och har än så länge inte gjort så mycket väsen av sig men när vi nyligen pratade med Frank Cornelissen så nämnde han Calabretta som en av de hetare Etna-producenterna med framtiden för sig. Cornelissen berättade förresten också att om han skulle starta om idag så skulle han köpa mark i Ligurien, där det fortfarande går att fynda, och börja odla vermentino.

Hursomhelst så är detta ett mörkare, tätare och halmgult vin. Näsan bjuds golden delicious, tobak, turkisk peppar och mandel. En ljuvligt gulfruktig skapelse med stor och kraftig doft som bygger på med hö och massor av mineraler, tandläkarmottagning och gula plommon. Syrligheten är härligt ungdomlig men vinet ger för övrigt ett moget intryck med fyllig pondus och lätt beska i eftersmaken. Ett vin som påminner om en riktigt bra chenin blanc från Anjou eller Vouvray. Smaskens!

(17,5p/20)



Etnavinerna är inte helt enkla att hitta i Sverige men Ad Libitum importerar Tenuta delle Terre Nere. Etna Biancons storasyster Cuvée le Vigne Niche 2007 kan beställas via SB och dolt varunummer (473271-01) för 205 SEK, dock minst 3 st flaskor. Den provade Etna Bianco 2007 kan man köpa hos Enoteca i centrala Köpenhamn för 110 DKK.
Carricante 2006 från Calabretta säljs av Carlo Merolli och kostar 105 DKK vilket är ett väldigt bra pris för ett så pass stort vin.