lördag 28 januari 2012

Brunello di Montalcino 2006 (Altesino)


Alla som brukar kolla upp Philipsons kampanjer lyfte säkert ett och annat ögonbryn när man i höstas körde en långkörar-blowout där Altesinos brunello-nollsexa slumpades bort för 130DKK. Altesino är en tämligen storskalig producent med sina 80 ha, varav 44 ha är vingårdar, vars brunello till och med brukar uppenbara sig på varuhusen i exempelvis Piemonte, fast då till priser runt €30-40. Vinerna brukar vara habila så en fin årgång som 2006 kan väl inte vara någon större chansning? Är man dessutom tre stycken att dela på en tolva så är det inte mycket att tveka på.

Ljus och fint klarröd med god transparens, precis som vi vill ha vår sangiovese. Fin aromatik med alla de vederbörliga brunelloelementen men alltsammans snyggt inslaget i ett skinande klart och knallrött paket. Ingen jobbig tyngd eller påklistrat spotska markörer, bara fräschör och spänst.

Samma melodi i munnen där man snabbt charmas av lättheten, vitaliteten och den oklanderliga balansen. Ingen powerhouse-brunello med massiv frukt eller överdrivet lång och mäktig eftersmak utan en skönt läskande dito att dra i sig rejäla munfullar av. Ett skolboksexempel på ett vin där det känns som om druvorna plockats vid närmast perfekt fenolisk mognad och där man varit föredömligt försiktig med extraktionen. Lättsam och sorglös men samtidigt skönt medryckande och njutbar brunello.

Nu är det för sent att ångra att man inte klämde ett 12-pack själv, 2005:an är jag lite mer tveksam till. Più Rosso-Niels gillade 2004:an.

fredag 27 januari 2012

Conca Tre Pile Barbera d'Alba 2005 (Aldo Conterno)


Alldeles för knäcksöt och sockersliskig näsa. Det övergår mitt förstånd varför en av de mest framstående och högst aktade av Piemontes producenter envisas med att lägga sin barbera, från fina vingården Conca Tre Pile i Bussia Soprana, på nya barriques. Här finns tvivelsutan fin fruktstoppning i botten men inte på långa vägar när för att hålla emot den här ekskändningen. Efter en kvart i glaset påminner doften mer om root beer eller julmust än den delikata barbera det förmodligen skulle kunna vara.

Vi äter lite americana-inspirerat med bland annat chipotle och söt majs i ingredienslistan så ett fruktrikt och tanninbefriat vin står på önskelistan. Conca Tre Pile 2005 uppfyller visserligen de kriterierna och klarar sig väl dugligt som måltidsdryck men är i stort sett omöjligt att dricka på egen hand. Förbluffande oinspirerande, identitetslös och matt barbera.

söndag 22 januari 2012

Cuvée Larmande 2009 (Le Mazel)


Ikväll vankas det 100% syrah från syskonen Jocelyn och Gerald Oustrics ultrabiodynamiska vingård Le Mazel i Valvigneres, Ardeche strax väster om Rhônedalens mera omtalade allfarvägar. Vi häller upp direkt från källaren och möts av ett synnerligen snipigt, ogint och småbesvärligt vin som inte vill avslöja något direkt relevant om sitt ursprung och sin bakgrund, bara rödäpplighet och strama syror.

På tok för låg serveringstemperatur och alldeles för lite att göra för det här renodlade bistrovinet således. För när tempen stiger och den grillpannestekta rostasen, den saltbakade potatisen och paprikasåsen äntrar bordet blir det annat ljud i skällan. Visst hänger den äppliga bio-karaktären kvar och visst är syrorna tuffa, men ett mycket attraktivt aromspektrum vecklar så småningom ut sig likt en tätt knuten origami-trana.

Från början var det hart när omöjligt att urskilja några som helst syrah-markörer men allt eftersom kvällen lider blir dessa allt mer distinkta, och på sluttampen tycks man till och med förnimma en del rhônska egenheter. Vinet är tvivelsutan enkelt och av bordskaraktär men sniffen är likafullt mycket betagande och intressant, efter att vinet börja anta rumstemperatur. I munnen har vi mer att göra med en ardenner som söker sig till arbete och kräver en rejäl köttbit.

Hederligt, ostajlat och väl värt att prova. Gör man sig bara omaket att ge rejält med luft och låta vinet bli lite lagom fesljummet så har man ett bistrovin par excellence. 100 DKK hos Petillant.
.

fredag 20 januari 2012

Gabutti Barbera d'Alba 2006 (Cappellano)


Helt omöjligt att hitta några som helst invändningar mot den här klass-barberan som precis börjat antaga ett mycket intressant mognadstillstånd. Fullpackad näsa med allt från den elegantaste tryffel till småskitiga toner av mylla och mossa, och mitt i alltsammans härjar amarenafrukten som så sakteliga börjat klä sig i dyr balasamicoskrud.

Förtrollande balans i munnen med stadga och bredd i fruktsyrorna som både rensar upp i gommen och sticker till i kinderna. Grym barbera-aromatik av det slaget som man sällan råkar på såvida man inte har någon av mästarna - Bartolo Mascarello, Giuseppe Rinaldi, Giacomo Conterno eller Cappellano - i glaset. Det här är rustikt, agrart och givetvis aldrig ämnat att hösta in en massa poäng eller plaketter. Lik förbannat är det ett vin som andas storhet, stolthet och traktskarakteristik i massor. Jag kan förstås inte undvika att bli en smula misty eyed och drar således febrilt i stora hyllningståten.

Klassiska år som 2006 och barbera är en mycket lyckad kombination, liksom 2008. Varmare år kan det bli lite problem med syrorna - och barbera minus syror är, som vi alla vet, lika med blä. Jag tror i och för sig inte att 2007 eller 2009 innebar några större problem för Cappellano med sitt förstklassiga druvmaterial från välventilerade Gabutti.

Klockrent ka-ching-fynd för sina €15 hos BaroloBrunello.

måndag 16 januari 2012

Laeneo Nerello Cappuccio 2010 (Tenuta di Fessina)


Det var faktiskt inte bara la Befana vi väntade på när det senaste inlägget skrevs. Även la Cicogna har avlagt besök sedan dess, så nu är vi innehavare av den ljuvligaste lilla tös världen hittills skådat. 2012, kan vi redan konstatera, blir den största av årgångar!

Vi har länge hört WV-Niklas lobba för Tenuta di Fessinas rena nerello cappuccio Laeneo och nu är det äntligen dags att få prova 2010:an av den här rariteten. Nerello cappuccio brukar oftast spela andrafiolen i Etna-cuvéerna som blanddruva åt den lite bråkigare, och enligt många mera karaktärsfulla, nerello mascalese. Det mesta som är värt att veta om viner från Sicilien i allmänhet eller från Etna i synnerhet, finns förstås att läsa hos nämnde Niklas och hans eminenta artikelserie i ämnet.

Det första vi kan konstatera är att TdF inte tänkt sälja sin Laeneo med hjälp av någon fancy glättetikett - den här påminner närmast om något Xeroxkopierat dokument ur Stasi- eller Securitate-arkiven. Sedär, lucchesiska charmpoäng inhöstade redan innan korken är dragen således.

Doften är ren och mineralstinn med såväl bräddfyllda skovlar blött grus som pudertorrt kalkiga drag. Frukten är av det klarröda och direkta slag som har kommit att charma snart sagt alla vinbloggosfärens våghalsigare explorateurer vid det här laget. Tänk Occhipinti, eller för den delen Lapierre, så är ni nära. Det är avgjort mineraliteten som sticker ut mest och berättar ett och annat om det vulkaniska ursprunget.

Smakprofil och munkänsla får mig osökt att tänka på Quercecchios Rosso di Montalcino med sin saftighet och lättgillade direkthet. Rent och uppfriskande i beaujolaisisk stil men återigen med en mer uttalad mineralisk pendang. Jämför jag med TdF's Erse så ger Laeneo 2010 ett direktare och kanske också något mindre komplext intryck med sitt grundare djup. Jag är i och för sig övertygad om att något år eller två till på flaska kan göra susen, här finns fint balanserat råmaterial att bygga vidare på. Laeneo 2010 är dock definitivt ett vin väl värt att prova och som kommer att charma många som jagar viner med skyhög drickbarhet och personlighet.

Der WeinWeber säljer Tenuta di Fessinas viner till bra priser och mycket behagliga fraktkostnader.

fredag 6 januari 2012

I väntan på La Befana


Ingvar kommer över för en spontansmakning av ett gäng vitt skilda vintyper utan någon som helst gemensam nämnare. Mer än, ska det visa sig, att samtliga är välgjorda och goda och ett par är dessutom riktigt "stora" vinupplevelser. I alla fall för oss. För vem bestämmer vad som är ett "stort" vin om inte den som håller i glaset?

Paolo Bea's Arboreus 2006 är en sådan upplevelse. 100% trebbiano spoletino som fått macerera i tre veckor gör att vi har ett lätt bärnstensfärgat, mycket vackert vin i glaset. Det första som slår mig är att om man fått detta i ett svart glas skulle doften kunna leda tankarna till mogen barolo. Här finns torr brasrök, tjära, läder och en skönt stoppad, plyschröd frukt. Oändligt elegant och vacker doft, som nästan gör att smaken blir en liten besvikelse.

Detta rättar dock till sig när vinet stiger i temperatur, vi enas om att 15-16 grader är idealisk serveringstemp för den här typen av vin. Först då kan de finpulvriga tanninerna verka ut och hela den komplexa aromatiken blomma ut även i munhålan. Det här är ett vin med massor av karaktär och i nästintill perfekt balans mellan sina många beståndsdelar. Kommer säkert att växa ytterligare ett par storlekar i öppen flaska de närmaste dagarna.


Den österrikiska biodynamikern Werner Michlit och hans Meinklang är kanske mest känd för att lagra en del av sina viner på betongägg. Konkret 2007 är 100% St. Laurent som fått ligga till sig i ett sådant 9 hl-ägg.

Vilken doft! Det här liknar inte på något sätt den slanka och pinot noir-lika St. Laurent-versionen från Pittnauer som vi provade härförleden. Det här är en fullmatad, fruktpackad, frivol och fascinerande sniff med både söt bärfrukt, isande mineralitet och extraktrik essens. Mörk i sitt uttryck, men ändå med ett piggt och ystert anslag.

Även munnen bjuds på viss frukttyngd men allt känns liksom omslutet av en förlösande fräschör. Lätta och smånafsiga tanniner tillsammans med en stabil syrlighet gör att det aldrig upplevs som det minsta baktungt eller dovt. Det här gör oss naturligtvis ännu mera nyfikna på vilka hemligheter den här druvan ruvar på. En sak är säker: hädanefter får det bli mer St. Laurent från Burgenland här hemma.


Två piemontesiska bekantingar härnäst. Först Giuseppe Rinaldis Dolcetto d'Alba 2007 som är en maximal vinupplevelse för minimal peng. Jag har svårt att tänka mig att det finns något annat instegsvin som bjuder motsvarande drickglädje, komplexitet och karaktär i förhållande till insatsen? Jag har provat åtskilliga barolo som inte varit i närheten av de historier som den här dolcetton berättar.

"Det doftar väldigt naturligt" säger Ingvar. Och det är nog huvudet på spiken, även om "Il Citrico" förmodligen inte svänger sig med dylika termer. En solid körsbärspelare omges av linolja, solvarmt grus och nyslagna örter. Mycket njutbar på egen hand med sina lätta tanninstick och rena fina syror men framför allt: ett enastående matvin. Fråga: Kan en dolcetto d'Alba vara ett "stort" vin? Svar: Jajamensan!

Ren vespolina är en kuriositet som man inte råkar på så ofta. En av få som vi känner till är Ghemme-producenten Ioppas variant som vi länge varit spända på att få prova. Årgången är 2005 och vinet har en klart mogen doft med en del läder, soja och buljong som surrar kring den något torra frukten. Ung vespolina brukar skina med sin klarröda bärfrukt av smultron, jordgubbar och hallon.

I munnen finner vi förvånansvärt mycket tanniner och en intakt syra. Frukten är dock på tok för uttorkad för att det hela ska lyfta, så helhetskänslan blir tämligen platt och trött. Säkert mycket roligare för 3-4 år sedan.


Vad är det då egentligen som alla snackar om nuförtiden? Marcel Lapierres Morgon 2010 verkar gå hem i alla läger. Ingvar spikar beaujolais direkt och gissar tre sekunder senare på Lapierre.

Svårt läskande med sin klarröda frukt och sin rikedom på mineraliska referenser. Här finns en attraktiv lätthet i både näsa och mun men vinet är likafullt utrustat med ett fängslande djup som är likaledes tilldragande. Svårt att plocka ner i sina beståndsdelar, det här är ett vin att bara bälga i sig och njuta. Vinosapien handlade åt oss i Köpenhamn och överräckte flaskorna med varningen: "Ni kommer att bli beroende" - ett scenario som jag sannerligen inte håller för otänkbart.


Palaris Rosso del Soprano 2004 är mycket intensiv och kraftfull med tät och mörk frukt såväl som tydliga spår av tämligen färskrostade små fat med gott om knäcksötma i både doft och smak. När Ingvar säger Sicilien så tänker jag nero d'avola men det här är nerello, både mascalese och capuccio, och nocera från Messina på öns nordostligaste spets. Väsensskilt från de mer bekanta Etna-versionerna av de här druvorna och en boll som vi inte kommer att springa vidare på.