tisdag 25 december 2012

Sangiovese - en kärleksförklaring


O Du, Jupiters blod
Din nyckfulla nektar i stånd att anta oräkneliga och oberäkneliga skepnader
I orätt förening och i händerna på klåpare och kretiner
Din oljuva gestalt lätt karvas ut och blottar sig oförtäckt och tydlig
Men
När Du likt en högburen aktör lotsas av otadlig regi eller 
som en fullfjädrad flamencogitarrist 'tener duende'
Då saknas merendels motstycke bland brygder och dryckjom
Sinnena bäddas in som i en svepduk av Din söta och klarröda bärfrukt  
Din lättjefulla men på samma gång praktfulla syrlighet bjuder in oss undersåtar
i smakdimensioner och aromkammare, kanske tidigare sällan skådade
av oinvigda och icke upplysta
Ingen börda och inget mörker
Bara ett ljumt lysande sken och yster vällust
Din fallenhet att skildra och mäla Ditt urspung är inkommensurabel
Liksom Din förmåga att återge och berätta för oss om den tid Du är född i
Ditt språk är tydligt och Din röst ljuder hög och kristalliskt klar med en 
omisskännlig nimbus
O du, Jupiters blod


Sangiovese [sann-djå-vés-ä / a.k.a: Brunello, Calabrese, Cardisco, Maglioppa, Moscatale, Morellino, Morellino di Scansano, Nerino, Pigniuolo rosso, Pignolo, Pignolo rosso, Prugnolo, Prugnolo gentile, Riminese, Sangineto, Sangigheto, Sanvincetro, - dal cannello lungo di Predappio, - dolce, - gentile, - di Lamole, - di Romagna, San Gioveto rosso, San Roveto, Tignolo. Nielluccio in Corsica (Frankrike)]  + Lamm [sbst. unge av får - agnellus junioris] = Sublim förening

Rosso di Montalcino 2010 (Santa Maria - Colleoni) är en i det närmaste perfekt rosso, med lika delar aromatisk intensitet och extrem drickbarhet. Otroligt bra sangiovese från en årgång som verkligen skiner.

Montevertine 2007 går från klarhet till klarhet, verkar bara bli bättre och bättre. Åtminstone ett nummer större än sist.

God fortsättning tillönskas eder alla!

söndag 23 december 2012

Scarzello & Gaja 2005


Det här är ingen utstuderad "modern-vs-trad-barolo"- eller "stor-berömd-stjärnproducent-vs-småskalig-underdog-artigiano"-tuppfäktning, utan bara ett resultat av hustruns och mina lätt divergerande smakpreferenser. Vi skulle ha barolo till den fina kalvryggbiffen, så långt var allt frid och fröjd. Frågan var bara vilken, så vi gick helt sonika ut och valde varsin lämplig kandidat som vi sedan serverade blint för varandra.

Gajas viner är naturligtvis långt ifrån några moderna skräckexempel på hur man kan slakta den delikata nebbiolon och sminka eller förvanska den till oigenkännlighet. Tvärtom kan man med gott fog påstå att Gaja och Elio Altare väl är de barolo-/barbarescoproducenter som bär "barrique-och-rotofermentor"-fanan högst och stoltast i Piemonte. Angelo Gaja är dessutom den som introducerade det tidigare mer eller mindre okända begreppet drickbarhet i den piemontesiska vinvokabulären. Ett sent tillkommet tillskott i produktkatalogen är barolon Dagromis som hämtar sina druvor från två gårdar i La Morra respektive Serralunga d'Alba och har spenderat sitt första lagringsår på nya barriquer och resterande två på stora ekliggare.


Az.Agr.Scarzello är en betydligt blygsammare operation, belägen i downtown Barolo, med 5 hektar vinodlingar i bland annat Sarmassa. Sonen Federico har tagit över spakarna och kör vidare i ultratraditionell stil med lång macerationstid och 28-30 månader på väl inkörda botti. Man har en smakfilosofi för sin barolo där man vill att tanninerna ska vara distinkta och tydliga , men utan att elegansen och fräschören för den skull blir lidande. Har man någon gång besökt familjen Scarzello och suttit i deras provningsrum så förstår man att det vill till en hel del malle i vinerna för att bryta igenom den understundom kompakta rökridån som fadern i huset, Giuseppe - en veritabel skorsten, emellanåt lägger ut.

Båda vinerna är från 2005 - en årgång som det råder mycket delade meningar om och som har betecknats med allt från "drick nu" till "spara tio år" och till och med "undvik", på sina ställen. Vår erfarenhet är att väl valda producenter lyckades mycket bra det här året, om de plockade druvorna ett par dagar "för tidigt" och således undvek det ihållande regn som sedan satte in tidigt i september i Langhe, vill säga.


Låt oss börja dag 1 och vid matbordet - där barolo är skapad för att skina. Det är inte på något sätt uppenbart vilket vin som är vilket, när man sitter med två blinda glas vars innehåll bara är känt i ett av dem. Även om man hade vetat att ett av glasen skulle innehålla en Gaja-barolo hade det nog varit svårt att plocka ut vilket, så här på direkten. Första glaset har något angenämt och förföriskt över sig, där den ivriga amarenafrukten och de silkeslena tanninerna bildar en harmonisk förening med kalven, balsamicoreduktionen och rotfrukts- och kantarellgratängen. Glas 2 är däremot kärvare, nipsigare och lite omognare i munnen, men doften är fenomenal med ymnig, mörk frukt och en julkryddig och mandelmasseaktig rondör. Smaken vill dock inte riktigt spela med så in i kylen och låt karaffen vila över natten. Glas 1 njutes även efter middagen, men nog är det väl lite julmust- och Coca Cola-toner som lurar där i fonden?

Dag 2 hittar vi en yster jordgubbsfrukt som likt fågel Fenix reser sig ur glas 2 och fyller ut den tidigare så vresiga munupplevelsen på ett fint sätt. Syrorna, tanninerna och frukten har kommit i balans och det är plötsligt inget tvivel om att vi har med en ärketraditionell barolo att göra. Scarzellos Vigna Merenda 2005 behöver alltså luft, massor av luft, för att börja lira. Gajas Dagromis 2005, i glas 1, är däremot lite snipigare och kortare i tonen dagen efter. Inte lika munter och mån om att bjuda på sig själv som vid middagsbordet kvällen innan. Dock en mycket elegant och bra barolo i sin stil och det ska bli kul att nypa någon nollfyra och nollsexa framöver. Våra resterande Vigna Merenda 2005:or låter vi däremot vila ett bra tag tills vi ses igen.

söndag 9 december 2012

6 x PN


Vi är hembjudna till J & H på en lite försenad gåsamiddag och tar tillfället i akt att ställa upp en rad pinoter av lite olika börd, ålder och ursprung som charmat oss på sistone, bredvid varandra för att se hur de beter sig i sällskap med gåsen, såväl som med sina artfränder - och om vi kan känna igen dem?


Glas 1 - Har en näsa som är väldigt up-front med ganska jobbiga Coca Cola- och julmustvibbar. En del petrokemiska toner och en småsyltig frukt ger sig också till känna efter ett tag. I munnen upplever man frukten som kraftigt extraherad, snudd på för långt driven, och det är fat, fat och fat som tar över efter hand. Syrorna känns visserligen vitala men helhetsintrycket är att vi har att göra med en i alla avseenden överdriven pinot noir. Vi hade väl ingen chilenare i laguppställningen...?

Spätburgunder Alte Reben 2010 (Weingut Bernhard Huber) Okej då, Baden... Nja, det här är inget att dricka här och nu. Det är förstås inte omöjligt att frukten lugnar ned sig och att de 18 månaderna på nya barriquer kommer att bli nedtuggade med tiden. Kostar runt €20 direkt från gården.

Glas 2 - Det här är ljusare och skirare både för öga, näsa och gom. Massor av röd bärfrukt och en intensiv pinotparfym som aldrig känns direkt påträngande då den distinkta mineraliteten hela tiden kliver in och reder ut begreppen. Charmig och harmonisk mun av det varma, omslutande och omfamnande slaget med en urläcker calvados-ton som bär iväg den långa eftersmaken. Känns klassisk på något sätt. Bourgogne?

Pinot Noir Fuchsenfeld 2010 (Pittnauer) Sedär; Burgenland, Österrike. Pittnauer övertygar igen - såhär långt har vi golvats både av hans blaufränkisch och St Laurent. Fuchsenfeld är hans "mellan-pinot" och vi vågar knappt tänka på hur bra toppcru'n Baumgarten 2010 kan tänkas vara. Det här inducerar helt klart akut kli i korkskruven! 175 DKK hos Österreich Vin i Köpenhamn.


Glas 3 - Känns lite grönare men ändå med fin ordning i leden. Allt är på plats och man får sig en elegant näsa till livs med en snygg och, återigen, klassisk pinositet i främre ledet. Syrorna är fantastiskt snygga och frågan är om detta inte är bästa vinet till maten? En liten linoljefärgston skvallrar om att vi kan ha en italienare i glaset men jag är långt från säker.

Pinot Nero 2008 (Dalzocchio) Jojomen, en syndigt läcker Trentino-pinot. Kändes som sagt lite stjälkigare än de två tidigare men kommer fint undan med den lilla grönheten. Mycket välgjort och ett utmärkt gåsvin. 185 DKK hos Cibi e Vini eller Carlo Merolli.

Glas 4 - Rymmer kvällens kameleont och berg-och-dalbane-vin. Här startar doften med att fälla upp en plym av vaniljsocker och artificiella frukttoner och smaken känns initialt lite fruktfattig och snipig med en besk twist. Syrorna är höga och det finns en lingonkärvhet som dominerar helhetsintrycket. Doften hämtar sig efter en stund i glaset och bjuder så småningom ut sig med julkryddor, gröna örter och Käck-lakrits. Även i munnen får vi ett helt annat vin med luft då det plötsligt antar en charmerande och ytterst lättsörplad skepnad. Spännande, men vad tusan kan det vara för något?

Bourgogne Rouge 2010 (Hudelot-Noellat) Hett tips från FV som vi högg på direkt. Hävdar sig förstås väl i sällskapet men stilen känns förvånansvärt busig, initialt rent av avig? Om inte kvällens bästa vin så definitivt ett av de mest intressanta och förbryllande. Finns fortfarande att beställa på SB och kostar 185 SEK.


Glas 5 - Distinkt, tydlig, definierad - det här är ett betydligt renare vin än något av de andra. Härlig pinositet med i princip alla rätt. Otrolig spänst i syrorna och frukten är av det där riktigt hallonsaftiga slaget. Klockren balans och inget att hänga upp eller reta sig på. Det här känner jag igen: County Line 2010 - personligt och mycket lätt att gilla.

County Line 2010 (Radio Coteau) Stabil leverans igen. Spelar lite grann i en egen division med sin renhet och elegans. Tveklöst min favorit bland kvällens viner. Kostade 159 DKK hos Bergman Vin i Kokkedal. Tidigare njutet här och här.

Glas 6 - Reduktiva toner i massor, en hel del fat och en kraftfull frukt där bakom. Ganska mycket av allt till en början men med lite luft lugnar det ner sig och blir till slut en riktigt trevlig bekantskap. Schysst harmoni i munnen, syrorna känns stadiga och väl uppbackade av frukten. Viss mognad leder förstås tankarna till kvällens äldsta vin.

Spätburgunder Alte Reben 2002 (Weingut Huber) Jodå, det kan tydligen ordna upp sig med tiden. Frågan är förstås om man använde sig av lika hårt rostade fat, som 2010:an antydde att man gör idag, för tio år sedan? Vi drack även Hubers enklare spätburgunder Malterdinger 2010 "utom tävlan" och som vanligt tyckte jag bättre om detta än om de mera överarbetade vinerna längre upp i hierarkien. 2002:an kostar €27 direkt från gården.

lördag 8 december 2012

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)


Vid vår nyligen avhållna bloggträff i Köpenhamn var det framför allt ett av alla de provade vinerna som slog an ett glädjens ackord på min, och flera av de andra deltagarnas, lyra. Finn Klysner dukade fram en sagolik Gattinara 2006 från Mauro Franchino som fick änglarna att sjunga och de övriga röda vinerna på bordet att framstå som tämligen klumpfotade och baktunga, i jämförelse. Men att prova ett vin är en sak, att beskåda och avnjuta det i arbete en annan.

Därför snittar vi andäktigt upp vår låda och låter en flaska få snurra sig ett par varv i karaffen innan den ställs på bordet tillsammans med kalvrulladerna och gräddsåsen. Den sparsmakade information som står att finna om den här ytterst småskaliga producenten (2400 flaskor 2006) är att Mauro Franchino är en blygsam man som med stor passion brukar sina 3,5 [sic!] ha i Lurghe, Gattinara. Vinet ligger 4 år på botti och 1 år på flaska innan det släpps.

Brukligt skirt, rubin- och granatäpplerött riktigt strålar det om glaset. Doften är med på noterna direkt och är inget annat än ren och skär nebbiolo-romantik med alla de vederbörliga nordpiemontesiska florala elementen på plats - rosor, violer, eterneller och en pust liljekonvalj på toppen. En exemplarisk näsa som verkligen får en att förstå varför nebbiolo brukar inta frontpositionen, möjligtvis strax bakom pinot noir, när det talas om viners elegans och komplexitet. Ultratraditionellt stuk utan några påtagligt mörka stråk av tjära och dylikt - ska man hänvisa till någon like i Langhe får det nog bli Brovia eller Giuseppe Mascarello.

Munnen är så där läckert avvägd med lika delar lätthet och intensitet. Tanninerna är smärgelduksfina och slukas upp fint av gräddsåsen, syrorna hänger med hela vägen och är snyggt mandarinaktiga till sin karaktär. Vinet lever verkligen upp vid matbordet och fungerar lika bra som njutningsmedel, ackompanjatör och törstsläckare. Aldrig tungt eller trögdrucket, karaffen liksom bara evaporerar...
Precis sånt här vill man snubbla över oftare! 190 DKK hos DWC-Vin.

måndag 3 december 2012

Nosiola Vallagarina 2010 (Vilàr)


DN Söndag hade ett uppslag senast där de lät en samling sommelierer tipsa om olika juliga smakkombinationer. Lovvärt initiativ men tyvärr ganska stiffa och icke-revolutionära semi-empiriska rön av typen: "sauternes och blåmögelost", "Moscatel de Setúbal och knäck", "riesling och sill" osv. Fast Maximilian Mellfors' tips om "orange vin och julskinka" stack förstås ut. " Äpple och fläsk är ju gott ihop, så jag tycker att orange vin till julskinkan passar väldigt bra" säger Maximilian.
Såvida inte det särskrivna "orange vin" är någon alldeles ny vintyp som jag inte känner till, så måste jag nog invända att alla orangea viner inte smakar likadant. Jag skulle nog kunna drista mig att påstå att inga av de orangeviner jag provat smakat alls likadant, och förmodligen skulle endast en handfull av dem trivas något sånär ihop med en julskinka. Skulle en hipp Stockholmssommelier komma undan med att tipsa om något så diffust som "ett rött till entrecoten" i landets största morgontidning? Är vi ännu ett tröttsamt fall av varumärkesbyggande på spåren, där man tar alla tillfällen i akt för att förknippa sitt namn med en företeelse?

Hur definerar man förresten ett orangevin - ett vin gjort på gröna druvor där musten under en längre period haft skalkontakt? I så fall kvalificerar sig sällan viner gjorda på bleka och tunnskaliga nosiola som särskilt orangea, oavsett hur lång skalkontakten varit - Foradoris ljuvliga amforajästa Fontanasanta 2010 är ju, trots flera månaders skalmaceration, alldeles blekgul. Vilàrs Nosiola 2010 utger sig visserligen inte för att vara ett orangevin, utan har i stället efter en kort kallmaceration fått en post-fermentation-maceration, på bottensatsen fram till februari/mars.

Härligt vin, hursomhelst! Här finns all den äpplighet som en julskinka kan tänkas kräva, och stråk av torkad aprikos och mandel därtill. Finstämd och elegant näsa som trivs bäst när temperaturen stigit en smula. Munnen är lätt viskös med en guläpplig fruktprofil, dämpade syror som sjunger i mellanregistret och massor av mineralitet. Mycket bra och användbart, precis som stallbrodern Marzemino 2010. Kostar 99 DKK hos Cibi e Vini.

lördag 1 december 2012

Stransì (Ioppa)


Ingvar skrev en bra grej härförleden, om hur det kan vara när bloggarinspirationen uteblir och vad som kanske ibland ska till för att ge den en knuff framåt. I mitt fall har en lysande I Veroni Chianti Rufina Riserva 2008 (ge den luft, massor av luft så samlar bigarråfrukten ihop sig och bäddar in faten riktigt snyggt - 115 DKK Carlo M), en Castell'in Villa Chianti Classico Riserva 2006 (torr, stram, ytterst traditionell riserva som kanske saknar de där riktigt sprittande syrorna som ska till för att få mig att gå igång på samma sätt som VS - 239 DKK BB Vin) och en Cascina Baricchi Brigante in fuga 2006 (Langhe-pinot nero som lyckas med det avundsvärda konststycket att presentera sig både snyggt och ärligt, såväl ampelografiskt som geografiskt - 124 DKK Carlo M) passerat revy på sistone utan att få mig att osäkra bloggbössan och skjuta iväg en post. Men så ikväll hände det...

Och det skulle minsann till ett dessertvin för att pergamentet skulle rullas ut, gåspennan doppas i bläckhornet och monokeln nogsamt klämmas fast i ögonvrån. Stransì är en kuriositet i ordets rätta bemärkelse: Det här är 100% vespolina, från Ghemme-producenten Ioppa, som plockas i september och får ligga och torka, passito-style, till februari då en lång maceration sätts igång varpå musten läggs på fat i tre år. Utbytet från den plockade druvan till färdigt vin är knappa femtedelen.

Doften är inget annat än nobel med marsipan, nyöppnat schatull i valnöt eller jakaranda, lagrad jamaicansk rom, chokladdraperade körsbär och dyrt läder. Munnen bjuds på en mycket djup och intensiv fruktighet som ligger åt det lilasvarta bigarråhållet samt en mäktig och förbluffande klädsam tanninmatta som genast griper tag i gom och tandkött för att sedan ligga kvar där en lååång stund, medan eftersmaken långsamt liksom trippar ut och gör stilfulla piruetter på tungroten. Ett sagolikt gott vin som är som klippt och skuret för att sättas i arbete till julegodterna och till väl valda vällagrade ostar. Klockrent klipp för 215 MUK hos Carlo M!