måndag 14 juli 2014

Besök hos Carussin

Vi kör inom Az.Agr.Carussin, en bit utanför byn San Marzano Oliveto och bara någon kilometer från agriturismon där vi residerar under våra semestrar, samma dag som vi kommit ner till Monferrato för att köpa med oss en låda blandat att prova hemma på terrassen. Vi har tidigare bara hört talas om deras barbere d'Asti men är förstås mycket nyfikna på att få prova dessa. Den unga och spralliga Asinoi 2013 sjuder av naturvinsvibbar och fräsch frukt, Lia Vi 2013 lagrat på betong och glasfiber kommer från äldre stockar och har ett mera samlat och stabilt uttryck medan årgångslösa La Tranquilla (2010) känns som en blandning av de två förra men med ett djup, en sprallighet och en finess som vi faktiskt sällan skådat i en och samma barbera tidigare.

Vi får även med oss ett skalmacererat vitt vin som är en blandning av den liguriska, semiobskyra druvan il carica l'asino och cortese som formligen charmar öronlapparna av oss samt en kapsylförsluten, etikettslös flaska med en långmacererad nebbiolo från en lott i Barbarescofraktionen San Rocco Seno d'Elvio. Den senare gör ett särdeles djupt intryck på oss och föranleder mig att omgående ringa upp sonen Luca för att boka ett mera omfattande besök och fördjupa vår bekantskap med denna spännande producent.

Mama Bruna Ferro med sönerna Luca och Matteo

Ca d'Carussin drivs av Bruna Ferro, maken Luigi och sönerna Luca och Matteo. Man förfogar över 15 spridda hektar i Monferrato och Langhe och implementerar biodynamik, men accentuerar vikten av långsiktig hållbarhet och ansvar gentemot naturen, i sitt tillvägagångssätt. Man odlar som sagt barbera, cortese, il carica l'asino, nebbiolo men även moscato. "Vi har en skördeperiod som kan sträcka sig från 70-90 dagar" säger Luca; "Från den tidiga moscato någon gång i september till den sena nebbiolo i slutet av oktober och ibland tidiga november".

Vi äntrar gården i sällskap med Più Rosso-Niels med familj - sammantaget 4 vuxna och 3 barn. Vi får ett mycket varmt välkomnande och det börjar hällas godsaker till både oss vuxna och barnen tämligen omgående, bland annat en lokalt bryggd hardcore-bio-äppelmust som tvivelsutan är det grymmaste jag smakat i den genren.
Var och en kan nog dock känna igen sig i predikamentet i sådana här situationer; att barn sällan direkt uppskattar att sitta still så länge som vi vuxna tycker vore önskvärt och kan vara svåra att sysselsätta, varför vi blir fullständigt överväldigade när en ung tjej plötsligt kommer in och på sjungande amerikanska säger: "Hej, jag heter Rebecca och är en utbytesstudent som bor här på gården under sommaren. Om ni tycker att det vore okej så tar jag gärna med mig de tre härliga flickorna som sitter därute och matar åsnorna borta i hagen? Sedan kan vi titta på fåren och binda lite kransar av vinrankor om de vill?". Vad svarar man på ett sådant erbjudande? Fullservice av yttersta slag. Mycket snart skymtar vi hela skaran tjejer ute på gården, kånkandes på en gigantisk tvättkorg fylld med gammalt bröd till åsnorna.

Ultranaturlig nebbiolo

Innan vi vet ordet av har Bruna ställt fram ett fat med ostar, salami och små bitar av ett smör som granngården tillverkat och som är så syndigt gott att man känner sig snudd på kättjefull när man låter det smälta på tungan och drapera munhålan och svalget med sin extremt täta viskositet och sin lite nötiga eftersmak. Luca plockar fram några viner som han tycker att vi ska smaka, uteslutande nebbiolo eftersom han vet att vi ska till Trinchero senare. Carussin hämtar sin nebbiolo från två olika lotter: man har själva någon hektar i San Rocco Seno d'Elvio söder om Treiso, i Barbarescozonen, och man köper lite av Erbalunas Rocche dell'Annunziata-druvor, som för övrigt växer nästgårds till Accomassos. Man gör två mycket personliga tolkningar av druvan där den i barbaresco-varianten får macerera i 30 dagar och i Rocchen så länge som 150 dagar. Helt osvavlat, ofiltrerat osv. En annan intressant detalj är att man vill göra sin nebbiolo helt fri från kontakt med någon form av trä - jäsningen och lagringen sker i cement och flaskorna försluts med kronkapsyl.

Vi provar 2011 och 2012 och det är ingen tvekan om att det är 2012 som är årgången av de båda man bör ställa in sig på när det kommer till viner från Piemonte i allmänhet, och Langhe/Monferrato i synnerhet. Friskheten och definitionen är markant mera framträdande i 12:orna. Båda de här vinerna är fantastiskt trevliga och mycket intressanta. På plats är det Rocche 2012 som imponerar storligen med sitt djup och sin komplexitet, ett magiskt vin och ett helt nytt uttryck att förhålla sig till när det kommer till nebbiolo. När vi provar om dem på hemmaplan är det Vigna Felice 2012, med druvor från Barbaresco, som känns friskast och flirtigast, men här handlar det nog om flaskvariationer. I båda fallen slås man av hur fantastiskt uttrycksfull den här druvan är, eller kan vara, när den får stå på helt egna ben och sjunga sin egen sång för full hals.

Det finns inte mycket som slår en riktigt sönderfallande färsk och genuin salame cotto 

Luca undrar om vi vill smaka deras moscato d'Asti 2013 från tank, som skall buteljeras veckan därpå. Ett erbjudande man inte tackar nej till, vi har aldrig smakat fatprov av moscato tidigare. Man frapperas av vilken aktivitet det är i musten när den ligger i en sluten bägare, vinet jäser ideligen upp i pipen och får lutas tillbaka varannan minut för att inte rinna ur. Smaken är intensiv med en syra som är ljuvlig och allestädes närvarande och liksom tvinnar sig runt den söta persikofrukten och den blommiga aromatiken. Och den grumliga, ofiltrerade looken är helt klart avväpnande och klädsam. "Moscato d'Asti är ett svårt vin att ha att göra med, så instabilt, inga höga syror eller alkohol som hjälper till att skydda. Man är tvungen att svavla lite, vid buteljeringen om inte annat".

Moscato d'Asti-fatprov i sluten bägare

Luca Garberoglio

Luca är förutom vinmakare dessutom en mycket duktig ölbryggare. Vi får prova hans craftbeer Clan! destino? och det får mig helt klart att börja förstå att man faktiskt kan snöa in även på sådant här. Blommigt, friskt med fruktighet och beska i utmärkt samklang. Lång gnagande eftersmak - härligt!


Carussins grejer är lite knepiga att få tag på här hemma. Ingen tysk importör för deras grejer men ett sakta groende samarbete med Sune Rosforth ser ut att vara en möjlighet att få tag i åtminstone begränsade delar av det här urläckra sortimentet inom kort. Norska Vinmonopolet är som vanligt i framkant och har en del att tillgå, till helt okej priser dessutom. På plats är förstås priserna närmast generande låga.
En fantastiskt sympatisk och intressant samling drycker gjorda av likaledes sympatiska och genomtrevliga människor!


måndag 7 juli 2014

Besök hos Lorenzo Accomasso

Alla man talar med säger samma sak när man råkar nämna att man någon gång skulle vilja besöka Accomasso; "Det går aldrig ni blir inte insläppta, han är misstänksam mot allt och alla", "Han har varken dator eller ens fax, troligtvis inte ens en telefon", "Ni får aldrig tag på honom, och skulle han trots allt svara så pratar han säkert bara piemontesiska", "De hade inbrott häromåret och sedan dess har systern Elena låst in sig på övervåningen och vägrar släppa in en själ".

Lorenzo Accomasso är definitivt en av Barolo-zonens mest kultförklarade och mytomspunna personligheter. Om man som han tagit sig igenom och producerat 56 egna årgångar och hårdnackat stått emot det närmast massiva moderniseringstryck som rått i La Morra de senaste decennierna är man naturligtvis värd all respekt som går att uppbåda och den partisanaura som omger honom är förstås till fullo välförtjänt, äkta och autentisk.
Vinerna är närmast omöjliga att hitta på den öppna marknaden i Europa - japanerna köper rubbet - så ett besök hos honom är, trots alla sina svårigheter att iscensätta, ändå förmodligen det enklaste sättet att få komma nära dessa heliga Graaler.


Jag kontaktar vår goda vän Paola Revello, som bor ett par stadiga stenkast nedför slänten i Annunziata, och hör med henne om vilka möjligheter vi kan tänkas ha att beviljas audiens hos Il Re. "Jo, det kan vara knepigt men förmodligen inte helt omöjligt. Kom förbi mig så provar jag att ringa honom medan ni är här, så kan ni i så fall åka upp till honom direkt. Det är helt uteslutet att bestämma något i förväg, han är liksom inte typen som har någon planner eller så..." Sagt och gjort. Jag tar med mig Più Rosso-Niels, som har anslutit med sin familj för några gemensamma dagar i Piemonte, och åker upp till Paola på förmiddagen. Hon ringer upp Casa Accomasso. Det är systern Elena som svarar och säger att Lorenzo inte är hemma men kommer hem vid 14-tiden, prova då. Paola säger till mig och Niels att det förmodligen är smartast att käka en god lunch i lugn och ro och därefter köra upp till Loc.34 och helt sonika se om vi blir insläppta.

När klockan passerat tre kör vi upp och svänger in på en liten uppfart med två subtila skyltar uppspikade på en trädstam. Skyltarna pekar åt varsitt håll så det känns omöjligt att gå fel... Åt höger finns det som mest liknar ett boningshus så vi går upp och ringer på klockan. Det går en stund men plötsligt dyker en dam upp på balkongen: "Vad vill ni?", "Jo, Paola Revello ringde tidigare. Vi skulle träffa signore Accomasso".
Säkert tio minuter förflyter och vi står snällt och väntar i det svettiga solgasset på planen framför huset. Plötsligt öppnar sig en dörr på nedervåningen ackompanjerad av ett långt, utdraget och intensivt gnissel. Två bleka och knotiga fingrar vinkar långsamt in oss. Två stolar dras ut med varsitt förtvivlat skriande orsakat av mahognybenens omedelbara och skoningslösa kontakt med det blankkaklade golvet. Just som våra vid det här laget mullvadsliknande ögon börjat vänja sig vid dunklet inne i rummet, hör vi en röst borta från det trälucksförseglade fönstret som säger: "Questa e una estate muovere".


Signore - eller som hans officiella titel egentligen är; Cavaliere, efter att han dekorerats av självaste president Napolitano för sina förtjänstfulla insatser i den langhesiska vinkulturen - Accomasso syftar förstås på det varannandagsväder som hittills kännetecknat denna sommar. "Det var likadant både 1971 och 1972, de blev två helt olika årgångar i slutändan, man vet ingenting förrän det är dags att skörda. Men från den 10 juli och framåt börjar man få en bild av hur året kan komma att bli". Vi får därefter en omfattande historielektion om de senaste sextio årens årgångar med särskilt fokus på hur dolcetto har betett sig - den druva som enligt Accomasso är absolut svårast att bemästra. "Att göra bra barolo handlar mest om att ha tålamod, dolcetto måste man vaka över hela tiden, från blomningen tills dess att den har hamnat i flaskan." 
Barolon får macerera allt ifrån 20 till 40 dagar, beroende på årgången, i sval temperatur, runt 17-18 grader. Han har sammanlagt cirka 3 hektar i Rocche och i angränsande Rocchettevino.

Efter en stund reser han sig upp och går och hämtar två glas som ligger upp och ned i en korg med en nymanglad bländvit linnehandduk liggandes ovanpå. Han försvinner ut ur rummet och kommer tillbaka efter en stund. "2007, direkt ur botte". Det här är Rocche-riservan som vid det här laget legat sju år i gamla, närmast antika ekliggare. Glaset formligen strålar av tradition och historiens vingslag ljuder högt och klart i det kartongbelambrade lilla rummet. Redan vid en första anblick slås man av hur annorlunda det här ter sig jämfört med de flesta andra barolo man kommit i kontakt med under sin intensiva men ändå förhållandevis korta vinälskarkarriär. Det här är rosttonat tomatrött, ljust men ändå helt ogenomsiktligt, nästan lite lätt grumligt. Doften är monumental med den finaste balsamico, patinerat läder, mörka och robusta frukttoner - eller förresten, "frukt" är fel ord, det här handlar på något vis om nebbiolos innersta väsen, vad den här remarkabla druvan är kapabel till i sina största stunder går inte att reducera till ett så futtigt och allmängiltigt begrepp som "frukt". Smaken och texturen är helt enkelt oförglömlig, släta och smidiga tanniner och en sagolik längd med en perfekt plankträff och en optimal elevationsbåge som slutligen landar och snurrar runt i en lätt oxidativ twist - estetik på högsta nivå. Där och då sätts återigen helt nya referensramar för hur en La Morra-barolo kan, och ska, smaka.

Accomasso talar en hel del om modern barolo - barriquer, rotofermentation och temperaturreglerad jäsning - men jag uppfattar inte hans hållning gentemot dessa som särskilt negativ, snarare hövligt accepterande och rent av lite lätt nyfiken. "Jag gör förstås mina viner i vingården och inte i cantinan, men exempelvis Voerzios är mina grannar och goda vänner. De gör mycket bra viner." När det kommer till 2000-talsårgångarna så är han förresten benhård med att utse 2004 som den absolut mest förträffliga La Morra-årgången. 
Han är nyfiken på var vi residerar under vår Piemonte-vistelse: "Monferrato? Uppe vid Torino?", "Mnaej, sydost om Asti. Bara 20 kilometer härifrån", "Åh, vad odlar man där, hasselnötter?", "Ja, och äpplen men framförallt vin", "Jaja, det är där man odlar en massa freisa. Det är svårt med freisa, det går inte att få något betalt för den, max €3.50 kostar de i en supermercato".
Det finns de som hävdar att Accomasso aldrig varit ens i Alba, ett faktum som han själv dementerar å det grövsta...

Härnäst får vi hans barbera Pochi Filagn 2009 i glaset, den senast släppta årgången. Först förbryllas man lite av ordningsföljden på vinerna men så snart glaset når näsan blir det uppenbart varför han inte bjudit detta före sin riserva. Här har vi att göra med en reduktiv best som sprutar ur sig aromer på längden och tvären. Efter tio minuter i glaset lägrar sig en oxidativ pust över Riedel-kupan och vinet liksom suckar utmattat och börjar lugna ned sig. Det här är inget annat än ett fantastiskt vin, en barbera som väl speglar årgången med sin värme och myckenhet av allt, men som efter hand känns väldefinierad och komplett njutbar, troligtvis kryddad med en hel del X-factor, men ändå.

När det börjar kännas som att det blivit dags att samla ihop sig, frågar vi försynt om det finns någon möjlighet att få köpa en flaska eller två? Signore Accomasso står stilla länge och drar med ett finger längs stolsryggens kurviga ovandel, liksom funderandes. Efter en stund går han bort i hörnet och drar fram två flaskor; varsin Rocche Riserva 2006. Priset är ofattbara €26 per flaska, vi räcker fram 60 och ber honom behålla resten varpå han närmast förnärmat avböjer och börjar lite irriterat rota i en låda alldeles intill där vi hela tiden suttit. Han räcker slutligen fram en dolcetto 2010 och menar att den får fungera som växel för våra överskjutande €8. 

Väl hemkomna tänder vi grillen och slänger på ett gäng spett och Accomassos dolcetto levererar stordåd till maten och med Monferratos mjuka kullar i fonden. En dolcetto helt olik allt annat som finns att tillgå, med ett djup och en seriositet som mängder av La Morra-barolo tyvärr saknar.


Ett stort varmt tack till den fantastiskt rara och tillmötesgående Paola Revello som fixade det här besöket åt oss. Att vi nämnde hennes namn där på gårdsplanen känns så här i efterhand som kodordet för att vi överhuvudtaget blev insläppta. Paola kommer under 2015 att öppna en vinbar i downtown La Morra och har som målsättning att även kunna servera Cav. Accomassos viner vad det lider - alltså ett måste vid nästa års La Morra-utflykter.


Vi passade på att köra inom Barolo medan vi väntade på att klockan skulle bli tre och ringde på hos en annan kultförklarad baroloproducent: Giovanni Canonica. Så fort den massiva grinden av Alcatraz-karaktär rullat åt sidan mötte han oss med utslagna armar och ett förtvivlat: "Jag har ingenting! Jag gör bara 6000 flaskor och de tar slut innan jag ens fått de på flaska!" Från hans trädgård fick vi oss ialla fall en titt på hans lilla vingård i Paiagallo, strax till höger om hans vänstra öga på bilden.