måndag 30 december 2013

Barbaresco 2010 & Barolo 2009 (Ricossa)


Så har det då hänt, vi har blivit erbjudna varuprover som vi faktiskt varit genuint nyfikna på - till skillnad mot den sedvanliga glöggen med ansjovissmak, de damväskeutformade rosé-BiB:arna eller den spexiga vodkagroggen i en flaska som ser ut som en brandsläckare - som vi vanligen får förfrågningar om vi är intresserade av att smaka. Vi hade redan tidigare hört talas om att det skulle finnas en barbaresco för under hundralappen och en barolo för ytterligare en femtiolapp att tillgå via beställningssortimentet och det är inte utan att man undrar hur dessa kan smaka - det är ju faktiskt priser som ligger i paritet med Carlo Merolli et al. Producenten; Ricossa, har vi ingen koll på sedan tidigare men de verkar producera rejäla volymer och seglar under M.G.M Mondo del Vinos flagg nuförtiden.

Låt mig säga med en gång att båda vinerna är klart godkända, det här är trevliga representanter för respektive vinstil, friska, hyfsat rena och pigga med tydlig ursprungsprägel och god druvtypicitet. Barbarescon känns avgjort enklare men står sig med bravur mot alla Langhe nebbiolo i sin prisklass som finns tillgängliga via SB. Ett riktigt bra måltidsvin med schysst fruktsyra och en lättsam tanninbädd som tål en del stryk.
Barolon har en växel till att lägga i. Här finns ett annat djup i både doft och smak och jag tycker att man lyckats riktigt bra med den knepiga årgången. Druvorna verkar ha hämtats från hela Barolo-zonen och det är nog ingen nackdel ett år som 2009. Strukturen är tämligen lättsam på ett vis som förmodligen gör att många kan komma överens med den, och faten har använts på ett förnuftigt sätt utan att dominera tillställningen.

Jag har på senare tid kommit mig för att värdera och "poängsätta" viner jag smakar för första gången genom att fråga mig själv om jag kommer att  försöka leta upp och köpa dessa igen. Det är på något vis ändå den slutgiltiga domen - man kan ju exempelvis prova en Altare- eller Paolo Scavino-barolo och tycka att den är hur fantastisk som helst men kommer man att ge sig ut på marknaden och leta och slanta upp sina surt förvärvade slantar på en flaska eller fler igen? Det visar sig faktiskt först om/när man sedermera verkligen gör det huruvida det var ett bra vin eller ej. Ricossas Barolo 2009 kommer jag att köpa några flaskor av.

söndag 29 december 2013

Midvinterblot i Skånes heartland

Vinosapien med äkta hälft och Ingvar letar sig inåt landet, från respektive kust, en småbister decembereftermiddag för att söka tillfälligt lä, en stunds skydd och lite omhuldande värme. Vi börjar med att ställa fram en välkomnande soppa på kalvlägg och häller upp en av våra favoritbarberor.


Bandita 2011 (Cascina 'Tavijn) Atypisk eller ej så konstaterar Vinosapien efter blott en stilla sniff att det är barbera som finns i glasen, och sedan krävs det inte många sekunders detektivarbete för att inse vilken det rör sig om. Tydlig bio-prägel, höga rena syror, ung och högalert frukt. Flaskan öppnades dagen innan så den lilla kolsyrespritsen är som bortblåst. Avväpnande, ärlig och omöjlig att inte älska.



Côte Pelée Mondeuse 2009 (Jean-Yves Péron) Gott om grönhet i doften medan smaken domineras av en intensiv äpple- och citrussyrlighet, lite väl tunt med frukt som stöttar upp. Här är jag ganska säker på att det är en cabernet franc, företrädesvis från Loire - mondeuse från Savojen dök liksom aldrig upp bland alternativen. Vi har haft en liknande upplevelse med Pérons viner tidigare, ingen producent vi kommer att jaga vidare med.



Teleki Furmint 2012 (Judit Bott) Bra frukt, vit och gul, med utmärkt bett i syrorna, rensande och läskande. Elegans och djup ligger helt klart och ruvar i den ungdomliga doften, bara väntar på att förlösas. Utan tvivel förstklassigt druvmaterial och dito vinmakeri från en av Tokajis främsta furmint-producenter. En boll som vi däremot gärna springer vidare på.



Ducal Riesling 2009 Riesling, inte tu tal om saken, men tysk? Nej, knappast. Lite väl fet frukt och varmodlad känsla för det, i så fall möjligtvis Pfalz eller Baden. Alsace kommer förstås på tapeten men det är något som inte stämmer - nya världen? Nej, slovensk riesling fanns inte riktigt på kartan. Ett bra vin på alla sätt men för anonymt för att man ska ödsla energi på en uppföljning.



Chardonnay-Savagnin 2006 (Domaine Labet) Det här är däremot intresseväckande på alla sätt. Den utpräglat oxidativa stilen funkar utmärkt när distinkta syror och rikligt med mineralsälta finns på andra sidan vippbrädan och kämpar frenetiskt för att uppnå balans. 2006:an känns fortfarande väldigt ung och har nog ett ganska långt liv framför sig. Ingvar vill ha en näve valnötter och en bit comté till det här och visst, det kan vi ställa upp på, men jag tycker att det funkar utmärkt på egen hand, som aperitif, och faktiskt även som ett allround-matvin.



Carat 2004 (Bressan) Bressans Carat är en blandning av tocai friulano, ribolla gialla och malvasia som fått genomgå en långsam maceration på skalen. Till en början är mognadstonerna klart framträdande men efter hand vecklar en honungssöt gulfrukt ut sig som framstår som ungdomligare allt eftersom kvällen fortskrider. Jag tycker det här är stort, en uppvisning i harmoni och skönhet, och förmodligen på sin topp just i kväll.



Grigio in Grigio 2006 (Bressan) 100% pinot grigio som legat på skalen i åtta månader och lagrats sex år i en medelstor botte av vildkörsbär. Extremt, så klart, men mycket njutbart. Uttalat oxiderat i sin stil, huruvida detta ingick i vinmakarens ursprungliga plan eller ej låter jag vara osagt, men det funkar utmärkt tillsammans med den intensiva fruktparfymen. Ett njutningsvin, fram med valnötterna och osten igen.

Edit dag 2 - Direkt ur kylen till en bit salami, prosciutto och en väl tilltagen skiva gruyere som eftermiddagsspuntino är det här inget annat än en fullträff. Vi diskuterade användningsområde till det här vinet och vi har sannerligen funnit det.



Montepulciano d'Abruzzo 2006 (Valentini) Redan innan vi vet att vi har att göra med en verklig kultproducent kan vi konstatera att vi har pur storhet i glasen. Balansen är så makalöst oklanderlig att ord näppeligen räcker till för att förmedla densamma. Det känns som en helhet, omöjlig att dissekera eller dechiffrera, solitt, helgjutet. Så lätt och studsigt i munnen trots sitt djup och sin seriositet i näsan. Hustrun känner mörk choklad i doften och prickar montepulciano, själv är jag uppe och snurrar kring alpmassivet och skulle förmodligen gissat att vi befann oss i Schweiz eller något... Kvällens vin för mig, och det är inte utan att man blir närmast hysteriskt nyfiken på Valentinis trebbiano.



Sagrantino di Montefalco 2003 (Caprai) Tyngd och sötma i doften och munhålan kläds i taggtrådstuffa tannindraperier. Moderna, hårdextraherade Piemonte är min omedelbara gissning men jag blir förstås inte direkt förvånad när Ingvar plockar fram flaskan. Jag tycker att bygget är habilt, om än inte i min smak, medan övriga deltagare frustar och stönar och tvärsågar. Huruvida tanninerna någonsin kommer att smälta in och bli mer behagliga låter jag vara osagt men jag tror nog att en och annan masochist trots allt kan finna en del njutning i det här. Ingvars näst sista flaska och han undrar "vem han ska plåga" härnäst med den kvarvarande sista...



Merlot 1998 (Radikon) Doften riktigt osar av mogen nebbiolo tillsammans med alla urtypiska italienska rödvinsmarkörer man kan tänka sig - linolja, krossade körsbärskärnor, drypande sötmogen persika. I munnen faller Piemonte-spåret platt till marken och den kapitala slätheten och småslappa strukturen förbryllar mig onekligen en smula - varmt år, för långt gången mognad eller för varmt lagrad flaska? När täckelset faller blir åtminstone jag än mer konfunderad. Stort, javisst, särskilt i nosen, men hur smakade det här för fem år sedan? Har vi passerat zenit? Övriga deltagare är hur som helst lyriska så det kan mycket väl röra sig om ett "användarproblem"...



Barolo Vigna Rionda 2001 (Luigi Oddero) Tjänlig barolo som känns betydligt yngre än vad den är, 2005 eller 2007 ligger närmare till hands att gissa på. Ganska tuff struktur som nog kan föra tankarna till Serralunga men absolut inte till Vigna Rionda. Här finns inget som direkt charmar eller förför, utan allt är bara korrekt och lite för opersonligt. En för mig okänd producent som verkar befinna sig på den modernare planhalvan.



Vigna del Noce 2006 (Trinchero) Det här älskar jag; Trincheros toppbarbera från Vigna del Noces äldsta stockar som fått en låång maceration och tre år på gamla stora ekliggare. Det här är senast släppta årgången och fräschören är betagande. Härligt utåtriktad doft som slösar med sin mörka bärfrukt och all den charm som föregående vin så flagrant saknade. Ett av de viner som jag blivit gladast av att dricka i år.



Beaune 1:er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos) Vinosapien spikar pinot noir tämligen omgående, ett konststycke som jag nog faktiskt hade gått bet på, men vill skriva Sonoma på födelseattesten. Jag tycker att den här bourgognen har en mycket distinkt italiensk prägel, vilket förmodligen förklarar varför jag tycker om den så mycket, och känns mer som svalodlad nebbiolo än pinot i min gom. Trevligt tanninbett och intakt fruktsyra, mycket bra till kalkonen.



Hubacker Riesling  2009 (Keller) Oj, vilket djup i doften och vilken skön, kompakt persikopolpa i munnen, omgärdad av sköna och renande syror förstås. Mycket vacker riesling, i ett perfekt utvecklingsstadium just nu. Riesling behöver inte bli mognare än så här, för min del.



Pinot Noir Baumgarten 2009 (Pittnauer) En ganska så storslagen Pannobile-pinot från Pittnauers allra bästa lägen i Baumgarten, Gols, Neusiedlersee Burgenland. Lätt och slank, men samtidigt djup, intensiv och komplex. Hamnade dessvärre lite i skymundan i sällskapet, får en ny chans ikväll.



Brunello di Montalcino 2004 (Costanti) Tilltalande brunello från ett bra år. Ingen koll på producenten sedan tidigare men vinet känns som en pleaser. Gissningarna på sangiovese uteblev dock. Själv var jag åter i Piemonte och snurrade tack vare en tydlig målarlåda och ganska nafsiga tanniner. Förmodligen en smula för anonymt för att väcka vidare engagemang, för min del.



Caluso Passito 2005 (Ferrando) Passito på erbaluce från Ferrando i Carema/Caluso. Ljuvlig nektar som satt helt rätt till en saffrans- och honungsparfait.

Vinosapiens tyckerier hittar man här.

måndag 23 december 2013

Barbaresco Pajoré 2006 (Sottimano)


Vi har tidigare, under flera års tid, gillat det mesta vi smakat från Sottimano tämligen skarpt, men på sistone har vårt förhållande till den här modernistiskt kalibrerade producenten onekligen hamnat lite in limbo. Uppmärksamheten har riktats mot andra håll, mot andra stilar och det är inte utan att de här vinerna kan uppfattas som lite väl stajlade och tillsnyggade där man vandrar som djupast i rusticitetens engagerande träskmarker. Pajoré 2006 är i vilket fall som helst lätt det bästa jag smakat härifrån någonsin.

Vi har provat de tre 2007:orna vid ett par tillfällen och har då upplevt Currá som varandes lättviktaren i gänget, till viss del beroende på stockarnas lägre ålder och ett lite svalare läge. Cottá har varit den fruktigare och kraftfullare medan Pajoré känts som den stramare, mörkare och seriösare av de tre. Sedan dess har ju även en Fausoni tillkommit i syskonskaran, vid sidan av riservan... Ja, jösses. Hur som helst så är 2006 en helt annan årgång men karakteristiken från Pajoré 2007 känns igen.

Det här uppträder på många vis som en barbaresco-arketyp med sin propra men likafullt slösande parfym och sina sammetslena tanniner - pur elegans från första stund. Mineraliteten är påtaglig och ger, tillsammans med den mörka frukten och kryddigheten, en air av lyx och opulens medan syrorna frenetiskt tar vid där tanninerna släpper greppet och håller munkänslan i schack. Visst märks de små faten, och däribland säkerligen ett gäng nya, men inte så att det stör, allt är mycket smakfullt komponerat och sammansatt. Ett riktigt gott vin och jag har egentligen inget att invända, mer än att det kanske trots allt känns lite väl "smakfullt", "komponerat" och "sammansatt"...

Jag minns en tid då man handlade sina Sottimano hos Atomwine men sedan hände något. Just de här Pajoré-06:orna reades ut till riktigt bra pris vilket jag betraktade som lite underligt.

Vi önskar under alla omständigheter härmed alla IV-läsare en riktigt god och skön jul!

söndag 22 december 2013

Isidore NV (Didier Chaffardon)

Bild: Jörgen Andersson

Vi var några stycken som charmades och blev begeistrade av den mycket specielle Anjou-odlaren Didier Chaffardon, då på Fri Vin-festivalen i Köpenhamn 2010. Hans extremt expressiva sätt att beskriva och förklara sina viners olika lynnen och personlighet lever i allra högsta grad kvar på näthinnan. Med en i det närmaste obefintlig engelska, men med hjälp av ett ytterst målande kroppsspråk i form av långa serier av invecklade hand- och armrörelser, djupa knäböjningar och ett synnerligen distinkt fotarbete i samarbete med komplexa onomatopoetiska, närmast gutturala, utläggningar lät han oss aldrig tvivla på de, i hans tycke, nära nog ravindjupa skillnaderna mellan exempelvis hans cabernet franc av årgång 2005 visavi 2006.
Så det är förstås inte utan att det kan vara en hel del X-factor inblandad...



...när vi knäpper kapsylen av Didiers petnat Isidore. Men vi blir ånyo hänförda, måste jag säga. Det här är nämligen inte alls vad jag hade förväntat mig. Jag hade föreställt mig att kinderna skulle nypas ihop av riktigt fräsande syror och en aggressiv kolsyra, och att vi kanske rentav skulle ha att göra med ett lite småskitigt naturbubbel med en rejäl dragning åt lätt ankomna höstäpplen och ett gäng slarvigt kvarglömda jäst- och svaveltoner på toppen. Men ack så fel jag hade. Det här är rent, rent och med den skönaste, rundaste, lenaste mandeln, honungen och jasminen i doftportföljen. Frukten känns verkligen mogen och det finns en rejäl sötma i vinet som balanseras upp på ett föredömligt vis av de distinkta chenin-syrorna. Bubbligheten ligger närmare vivace än frizzante. Ett vin som riktigt skriker njutning, helgmys och kontemplation.

Bild: Ochato.com 


fredag 13 december 2013

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)


Veckan som gick nåddes vi av den sorgliga nyheten att gitarristen Jim Hall dött i sömnen natten till den 10 december, 83 år gammal, i sin lägenhet på Manhattan. Jim Hall var tvivelsutan min, och otaliga andra jazzgitarrfrälstas största idol och främsta källa till inspiration. En elegansens och smakfullhetens överstepräst som alltid satte melodin i främsta rummet och på ett unikt och närmast övermänskligt sätt alltid lyckades styra undan klichéernas och de spektakulära posernas alltför väl uppkörda hjulspår. Jim var en av jazzgitarrvärldens mest notabla stilbildare, som med sin sparsmakade och rena stil egentligen blev mer känd för tonerna han inte spelade än för något annat. Han var också en av de sista i sin generation jazzmusiker - de som verkligen var med hela vägen från slutet av 50-talet - och spelade redan vid unga år med Sonny Rollins, Bill Evans, Art Farmer, Ben Webster, Miles Davis et al.
En av de allra största har alltså gått vidare och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Requiescat In Pace, Jim.

Tankarna vandrar, vad kan vi dricka för att hedra denna ikon? Skulle vi översätta uttrycket i hans gitarrspel till motsvarande vinösa språkdräkt skulle vi med all sannolikhet till slut hamna i en bourgogne av ädelt och gärna moget snitt. Men vi har en fin ryggbiff med porcini-fyllda tortiglioni och en gräddig sås på rödgul trumpetsvamp och dijonsenap på spisen vilket får mina smaklökar att formligen illvråla nebbiolo, och inte nödvändigtvis lastgammal sådan. Och definitivt inte modern, hårt extraherad eller varmfruktig barolo utan möjligtvis halvung, traditionell barbaresco. Men så drar vi oss till minnes den här synnerligen stilfulla skapelsen, senast påsedd för precis ett år sedan och således lagom i tiden att kolla av igen. Måhända en nebbiolo värdig att hedra Jim Hall?


Vi låter Mauro Franchinos Gattinara 2006 sjunga upp sig med en rejäl vända i karaffen. Därefter får vi njuta alla de typiskt nordpiemontesiska attributen som rabarber, blodigt mineraliska stråk, eterneller, rosor, viol och en intensiv stenfruktsparfym. Även en del mörkare frukttoner och en pust brasrök förnims som har kommit till sedan sist vi sågs. Alltjämt elegant och sober nebbiolo i riktigt vacker skrud.
Inte heller munnen lämnar en besviken, fin och jämn i strålande balans och med lena tanniner. Inga yviga gester, ett ödmjukt och intagande vin som man bara vill ha mer av, ju längre kvällen lider. Precis som Jim!


lördag 7 december 2013

The return...


Det här borde väl kunna sorteras in under "Goda nyheter" för alla boende utanför safarivänligt territorium?:

"Kære svenske Vinvenner,

Efter nogen tids pause, er det igen muligt at bestille via webshoppen
www.carlomerolli.dk og nyde godt af vort italiensk vinsortiment til  MUK-priser (*).

For at kunne gøre det, kræves der en dobbelt bestilling

Først, bestiller I vinene på:


og så, når I har modtaget  Ordrebekræftelsen med  ID nummer
vælger I igen den relevante fragt på:


og ved overførslen opgiver I det Ordrebekræftelsesnummer I har modtaget fra webshoppen.

Så er vi klar til at sende vinen med DHL eller anden fragtfører.

VINAFGIFT & MOMS
Den vin I køber betaler vinafgift og moms i Danmark.
Vi har intet med svenske skatteforhold at gøre og det er op
til den svenske bestiller, at opgive købet for at få refunderet og/eller betale
de relevante vinafgifter.

FRAGTPRISER
Jeg er klar over at der er kollegaer i Tyskland, men også i Danmark
der kan levere til en billigere fragtpris. De tre fornuftige forklaring er at 1) de
er dygtigere og/eller  2) de har større volume 3) de lægger noget af fragten på vinens pris.


VELKOMST TILBAGE
Inspireret at et gammelt svensk blad fra 1936 har jeg sammensat en "Vårt Hemsvin"
med tolv forskellige vine. Kan ses og bestilles her:



VENLIGST VIDERESEND TIL EN VININTERESSERET VINVEN
Mange svenske "Vinvenner" er faldet fra i den periode jeg ikke har 
sendt til Sverige. Det kunne være at der er nogen blandt dine "kompisar"
eller "olyckskamrat" der kunne være interesseret i at modtage mine mails.
Tak for god "propaganda"!!

Frågor ? tveka inte med at skicka en svarmejl !

Ciao,

Carlo



(*)
MUK  = Mynt Unions Krone  dvs 1 DKK = 1 SEK = 1 NOK
MUK gælder IKKE vine som er nedsat i forvejen (rødt streg)
tilbudskasserne og fragten."





torsdag 5 december 2013

Bandita Barbera 2011 (Cascina 'Tavijn)


Nadia Verruas 2011-barbera föll inte riktigt konsortiet på läppen, eller i varje fall ansåg man den inte vara tillräckligt typisk för att få stoltsera med DOCG-strippen som visar att det är Barbera d'Asti som finns i flaskan. Så den deklassificerade årgången fick en ny etikett och döptes till "Bandita, in cerca di denominazione" - ett skönt drag av en skön vinmakarfamilj. Och visst; typiciteten kan man definitivt diskutera. Men vilket underbart vin det blev av den här vildbasen ändå!

Vi provade den här barberan ur botti i somras och Nadia uttryckte redan då en viss oro över vad det skulle bli av den här bråkstaken när hon växte upp. Hon är förstås alltjämt på tok för ung, buteljerad för bara några veckor sedan, och fortfarande i ett formbart stadium. Den malolaktiska jäsningen satte aldrig i gång i den gamla ekliggaren men Nadia skulle inte bli förvånad om den kommer att ske i flaskan, framgent. Här finns initialt en juvenil sprits och syrorna är skyhöga, men med en rejäl luftning lugnar hon ner sig och blir en riktigt angenäm bekantskap med många och långa berättelser att dela med sig om det knepiga födelseåret 2011, för den som tar sig tid att lyssna. Här finns en fin fruktfyllnad och ett piggt tanninbett som bygger på runtomkring och under den höga syrligheten.

Vi hade stor gåsamiddag här hemma med släkt och vänner i helgen som gick och la Bandita var en mycket uppskattad ledsagare till måltiden av både mer och mindre vinvana deltagare. Alla njöt vinet i fulla drag till maten men frapperades över den metamorfos det genomgick när det fått hämta andan en kvart eller två i glaset och förvandlades, från att vara en ettrig men mycket kapabel fettspjälkare, till en sansad och belevad studie i vällust. Vi kommer att ha mycket roligt med Bandita framöver, och dricka henne med jämna mellanrum, men jag skulle gissa att hon kommer att nå sin absoluta topp om tidigast två år.

Fler som provat här och här.