söndag 30 september 2012

Mästarmöte


Antonio Cerri och Teobaldo Cappellano var två extraordinära piemontesiska vinprofiler som lämnade tunga avtryck efter sig i sina respektive hemtrakter: Boca och Serralunga d'Alba. Båda var nebbiolopartisaner, born and bred, av den gamla goda och orubbliga sorten som hade en mycket klar och odistorderad bild av hur deras viner skulle smaka. Med tradition och typicitet som främsta fyrbåkar gjorde de här båda herrarna viner som tydligt och varmhjärtat gestaltade såväl områdets terroir som druvans karaktär och vinmakarens persona. Vi har Cappellanos Barolo Pie Rupestris, från det varma, nederbördsfattiga och knepiga 2003, samt Cerris Boca från det likaledes varma men synbarligen avsevärt stabilare 1990 i glasen.



Boca Campo delle Piane 1990 (La Meridiana) När Christoph Künzli köpte Antonio Cerris gamla cantina i slutet av 90-talet fanns det vin som fortfarande låg kvar på de stora, gamla faten. Han smakade och kunde konstatera att det mesta var i strålande skick och beslöt sig för att låta buteljera det. Vi fick smaka 89:an när vi besökte Künzli ifjor och blev smått lyriska. 1990:an ser betydligt mera sliten ut i sin bruna och grumsiga stass. Även doften är längre gången i mognaden med buljong, torkad Karl-Johan och japansk soja men under alltsammans lurar mörk viol, eterneller, bruna kryddor och en frukt som drar åt pomerans och mandarin av det lätt torkade slaget.

I munnen blommar frukten ut och känns snäppet vitalare, understödd av fint avrundade apelsinsyror och en mogen, slät tanninprofil. Eftersmaken är lite snöpligt kort, nästan avsnoppad, men som helhet är det här en mycket njutbar Boca i full mognad. Jag minns 89:an som en mäktigare upplevelse, fast flaskvariation är ju förstås en inte försumbar parameter i det här sammanhanget, för att inte tala om ynnesten att få prova vinet på plats, i cantinan där den vilat under hela sitt liv.


Barolo Pie Rupestris 2003 (Cappellano) Rasande läcker trad-Serralunga-barolo med lager på lager av klassiska attribut: torkade rosor, tjära, hela kryddlådan med nejlikor, kryddpeppar och korianderfrön samt på toppen suckat och nystoppad pipa. Munnen fylls ut rejält av den mörka tobaksbemängda bigarråfrukten och de oslipat snabbmognade tanninerna. Mäktig munkänsla och en lång sugande eftersmak. Ytterst delikat klassisk barolo som man inte behöver vänta med att dricka tills att de där orangea kuverten inte längre är prognoser. Lika säker leverans som de andra testade 03:orna.

fredag 28 september 2012

Il Frappato 2010 (Arianna Occhipinti)


Okej då. Det som SP68 eventuellt kunde beskyllas för att sakna av tydliga Occhipintiska kærtegn finns det så att det räcker och blir över av i den druvrena Il Frappato 2010. Det här är ett dansande och superspänstigt vin med svävande tyngdpunkt. Ett vin som med sin direkthet och späda renhet liksom charmar en sönder och samman.

Arianna Occhipinti låter sin frappato ligga på skalen i uppåt två månader varpå musten får vila under 14 månader på 25 hl-fat. Den långa macerationen är inget man överhuvudtaget kan gissa sig till när man sitter framför det lingonskira, spegelblänkande glaset. Likaså trippar det lätt och smidigt på tungan med sin ljuvligt klingande frukt, sina upprensande syror och sin mineralsälta. Näsan är ren, ren med just mineraliteten i fokus, omgärdad av ett rikt urval eteriska bärparfymer i alla tänkbara skepnader. Grymt, grymt bra. Och lever upp till hajpen med råge...

Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

söndag 23 september 2012

Gott och blandat på sistone


Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo) Ungt, vitalt och energiskt. Snyggt stajlad barolo med strålande druvmaterial från äldre (1955) plantor i Bricco Viole, Barolo. Beppe Caviolas slicka signum har lämnat tydliga avtryck men barriquelagringen (30% nya) är faktiskt inget man stör sig på. Fortfarande ungt, som sagt, med ivriga tanniner och tjusigt fokuserade syror. Doftpaketet är elegant med hasselnötter och tryffel dansande kring den mörka körsbärsfrukten. Det här är avgjort stiligt och lätt att tycka om, men nog känns det som att priset har börjat skena? Nollsjuorna löpte iväg strax under fyrhundringen. Kombinationen La Morra och Marc de Grazia Selections verkar skicka upp prestige-ambitionerna hos det här vinet ett par snäpp för högt i förhållande till vad man de facto har i glaset. Vi har hyfsat gott om 05:or kvar som ska bli kul att följa framgent, men vi lär inte fylla på med senare årgångar.



Rosso di Montalcino 2010 (Podere Sante Marie-Colleoni) 2010 var ett kanonår i Toscana varför det ska bli extra roligt att provköra Rosso-10:orna efterhand som de kommer ut på marknaden. Mariano Colleoni är en traditionalist med 1,4 välskötta hektar utanför Montalcino. Rosson får jäsa 4-5 veckor på gamla fat och ligger därefter 18 månader på 14 hl slavonska botti. Härlig fräschör med sting i syrorna och uppdomligt karska tanniner. Doften är ren och mineralisk men med en rund och smaskig jordgubbsfrukt i centrum. Det här gillar jag skarpt, en slags montalcinsk Giuseppe Rinaldi Langhe nebbiolo, om nu någon förstår vad jag menar med det. I vilket fall - påfyllning subito! BB-Vin säljer för 169/189 DKK.


Trentino Sauvignon 2011 & Teroldego Rotaliano 2009 (IASMA) Finns det rimligen något mer gott att säga om San Michele-institutet i Trentino, som inte redan sagts åtskilliga gånger på den här bloggen? Jomenvisst! Till exempel att deras sauvignon blanc är av den tuffare sorten med välslipad syrlighet och rejäla famnar jasmin-, kamomill- och buxbomaromer som bräddfyller näshålan och håller greppet långt efter det att inandningsluften förvandlats till utandningsdito. Bra Alto Adige-sauvignon som har sin givna plats i källaren.
Teroldego är en förhållandevis obekant druvsort här hemma. San Micheles Teroldego Rotaliano är mörk och tät, nästan blålila men med ett svagt tegelskimmer i rimmen. Druvan är besläktad med syrah och det märks även på doften som är köttig, blommig och svagt mineralisk. Här finns dessutom åtskilliga gemensamma drag med Valle d'Aosta-druvan fumin i både doft och smak - till exempel den totala avsaknaden av tanniner och en charmig mörkbärig frukt. Briljant till focaccian och salamen på söndagseftermiddagen, efter att gräset blivit klippt. Carlo Merolli säljer för 105 resp 94 MUK.

lördag 15 september 2012

Montecucco Sangiovese Riserva 2007 (Campi Nuovi)


Vissa godsaker hamnar ohjälpligen under radarn, men tack vare alerta grannbloggare kan ju dylika snedsteg enkelt åtgärdas och raskt pliktas och göras bot för. Campi Nuovis Riserva 2007 är något som inte bör missas om man är sangiovese-älskare.

Framförallt är detta ett vin med ruggig framtidspotential, ett förhållande som tydligt accentueras av det faktum att det är etter piggare och vitalare efter ett par dagar i kylskåp och i en halvdrucken flaska. Fast redan idag erbjuder Montecucco-riservan förstås stor njutning: Här finns baljor med blåmogna bigarråer, kvastar av knastertorra krydderier och mäktig magma-mineralitet. Näsan är en veritabel brunello-uppvisning av ädlaste snitt, och bravurnumret fortsätter i munnen:

Samma bedårande stenfrukt av det mörka och mogna slaget, härligt välpolerade tanniner som lämnar ett lager av delikat upptorkande damm på tunga och gom, samt en ytterst finkalibrerad syrlighet som både lyckas fylla ut och strama åt. Som sagt; trad-brunello-affiniteten är slående och Giulio Gambelli-sigillet är solitt, så här snackar vi nog god framtidspotential vid sidan av allt omedelbart välbehag. Står dock dessvärre inte längre att finna i Carlo Merollis listor. Slutsålt?!


Amerikansk pinot noir verkar vara sizzling hot just nu. Och då inte bara californisk utan även oregonsk dito. Vi fick syn på en kraftigt prisnedsatt pinot från Willamette Valley vid vårt senaste besök hos Otto Suenson i Köpenhamn. The Four Graces' Pinot Noir Willamette Valley 2006 är redan en ålderstigen och sönderkokt soppa bortom all räddning. Här kanar vi rakt ner i buljongkoket och sniffar sprödtorra trattkantareller och billig balsamico för hela slanten. Munnen möts av trötta och fadda syror och en röksvampspuffig frukt som bara dammar till och liksom i en sista dödsryckning släpper ut små röksignaler om sitt frånfälle ur öronen på en. Rejält nedsatt som sagt - for a reason, I presume...

lördag 8 september 2012

SP68 2011 (Arianna Occhipinti)


Få vinmakare har väl fått så mycket socialmedial kärlek det senaste året som Arianna Occhipinti från Vittoria på södra Sicilien? Vi drack ett par flaskor SP68 av 2009 års modell och någon ströflaska 2005 Il Frappato för ett par år sedan, och blev definitivt charmade av stilen men löpte av någon anledning aldrig riktigt med när lovorden började stå som spön i backen. Nu är det i alla fall dags att smaka i kapp de senaste årgångarna och först ut är nero d'avola- och frappatoblandningen SP68.

Och visst har vi pigghet och en älskvärd bärfrukt av renaste slag i glaset. En liten tendens till mer edgy stenfruktsparfym står att finna bakom alla de superprimära och ljusröda aromerna som lägrat glaset. Munnen får sitt i form av ungdomliga syror och en lätt mineralsälta som torkar upp. Intrycket är lite splittrat, oerhört fräscht och framåt men inte fullt så personligt som jag vill minnas att 2009:an var. Finns det inte ganska många piemontesiska dolcetti, liguriska rossese och sicilianska nerelli och perricone, för att inte tala om österrikiska zweigelt, beaujolaisiska och burgundiska gamay och en och annan poulsard från Jura i den här stilen, och som ganska lätt skulle kunna förväxlas med signorina Occhipintis instegsvin?

Nåja, riktigt gott och upplyftande är det i alla fall och det är väl huvudsaken. Härliga syror och lättaste formen av tanninbett gör detta till ett eminent matvin. Hajper är aldrig lätta att leva upp till men en något tydligare särprägel hade jag nog trots allt förväntat mig. Vi sätter större hopp om att få oss till livs en liten upplevelse till den druvrena Il Frappato 2010. Cibi e Vini i Köpenhamn har ett fint erbjudande på en smagekasse från Occhipinti.

fredag 7 september 2012

County Line Pinot Noir 2010


Den som följde Frankofilens Kalifornien-rapportering i somras kunde nog inte undgå att bli sugen på att fördjupa sig en smula i kalifornisk pinot noir. Den strida strömmen av hyllningar från en av blogg-eterns mera sansade och analytiska röster gjorde i alla fall mig nyfiken på de här vinerna.

County Line är andraetiketten från Eric Sussman/Radio-Coteau som är en odlare som siktar in sig på de svala kustlägena i Western Sonoma County och Anderson Valley, och som har ett icke-interventionistiskt förhållningssätt till källararbetet. Årgången lär varit lite småknepig med ovanligt sen blomning, en mycket mild sommar och extrema förhållanden med värmeböljor och ihållande regn vid skördetid.

Vi drar korken med sedvanligt öppet sinnelag och förbluffas av den hyperintensiva pinositeten som kastar sig ur flaskan och välkomnar oss. Här finns dessutom diskreta men uppenbara blinkningar åt bio-/naturaromatiken såväl som en mycket tilldragande elegans som vilar över anrättningen. Rookies som vi är inom gebitet, försöker vi läsa på lite om vinet innan och hittar en Cellartracker-not där signaturen "Finare Vinare" tycker att malo- och ektonerna är lite väl uppenbara, något som vi verkligen inte erfar i kvällens flaska. Ek finns överhuvudtaget inte på kartan och malosötman är som bortblåst, bara frisk knallröd, spegelblank bärfrukt, några rejäla grabbnävar blöt makadam och den där fantastiskt intensiva pinotparfymen som hela tiden lyckas hålla sig kvar på linan utan att trilla ner.

Smaken följer doftschemat på ett föredömligt sätt. Den yppiga och illröda frukten stramas åt precis lagom av den tajta syrligheten och känns aldrig påträngande eller jobbig. Skönt läskande munkänsla som gör att man drar i sig ganska rejäla klunkar, om temperaturen hålls på rätt sida 15-strecket. Vid rumstemperatur kryper jolmigheten på så sakteliga, med en lätt bitterhet och oskön alkoholhetta som följd. Helhetsintrycket är elegant pinot med distinkt biostuk. Rufsigt men med pressveck.

Stort tack till Vinosapien för shoppingen! 159 DKK hos Bergman Vin-Import känns som ett fynd.

tisdag 4 september 2012

Sacravite 2009 (D'Angelo)


Dags för ännu en gammal vardagsfavorit i ny årgång: D'Angelos Sacravite har vi tyckt om väldigt mycket i årgångarna 2007 och 2008. Bottilagrad aglianico från norra Basilicatas mineraliska porfyr, när den är som bäst. Enkelt men långt från banalt, ruffigt men inte på något sätt otrevligt, rustikt men alls inte utan finess. Vi har gott hopp om att 2009:an från den här synnerligen stabile producenten ska prestera på samma höga nivå som sina äldre syskon.

Och det är inte tu tal om den saken. Vi har att göra med en kanonårgång, med ett alltigenom väl utmognat druvmaterial från de här ganska högt belägna odlingarna, som solid grundplåt. Doften har fler lager, skikt och nivåer än de flesta andra 70-kronorsviner jag känner till. Här matas det fram både lite småsvettiga tamboskapstoner i samma sniff som man detekterar delikata krydderier från den nordafrikanska bazaaren, härligt knallröda jordgubbar i samma andetag som fjärran brasrök en nypande kall oktobermorgon. Tanninerna är tämligen tuffa och biter sig fast rejält på gom och tunga tills dess att man låter den första tuggan spaghetti carbonara anlöpa munhålan. Då genomgår vinet en radikal metamorfos där det liksom rundas av och slipas till. Från att ha upplevts en smula kargt och taggigt på solokvist, känns det plötsligt riktigt suave och easygoing med lite sällskap. Särskilt den subtila svartpepparhettan i carbonaran blir riktig kompis med il signore Sacra Vite.

Det här är fortfarande ett rungande klipp för sina 70 MUK hos Carlo Merolli, om man gillar terroirdrivna matviner med massor av karaktär, vill säga. Hoppas verkligen att det löser sig i framtiden med arvstvisten i släkten D'Angelo, som tydligen så här långt har ställt den mycket duktige vinmakaren Donato D'Angelo helt utanför företaget.

lördag 1 september 2012

Valpolicella Classico 2010 (Le Ragose)


Puh, hemma på solid terra Göinge igen efter en intensiv safari i Köpenhamn som resulterade i ett sprängfyllt bagageutrymme och renderade en ad hoc-lösning i det att dotterns barnvagn fick åka shotgun, enligt alla konstens regler.

Väl innanför dörrarna slänger man i vanlig ordning fram vad som finns hemma av ostar och salumi till ett bra bröd från Claus Meyer och vi satsar på något ytterst lättsamt bland dagens alla fynd att dricka till: Le Ragoses Valpolicella Superiore 2010. Vi sänkte faktiskt en hel låda av 09:an förra året utan att skriva en rad om det här trevliga vinet.

2010:an är ännu piggare och jordgubbsystrare än vad 2009:an var. Här vankas det drickbarhet i ordets riktigaste bemärkelse och man sköljer verkligen ner varenda tugga med rejäla klunkar av den här charmören. Kalkrika jordar på förhållandevis hög höjd, 12,5 fjäderlätta procent alkohol och 50/30/20 ståltankslagrad corvina/rondinella/övrigt lyder receptet för denna klunkbarhetsuppvisning av tredje graden. Syrorna är medelintensiva och torkar ut bra mot slutet av smakkurvan där de lämnar över stafettpinnen till en riktigt finpulvrig tanninmatta som lägger sig försiktigt över gom och tandkött. Ett ytterst delikat matvin som nog aldrig gör bort sig vid middagsbordet. 80 MUK hos Carlo Merolli.

FV har gjort en relevant jämförelse mellan 2009 och 2010, när 10:an var svårt ung och möjligen lite yrvaken.