Vi kör på med ytterligare en barolo från Merolli. Ni som får tilbudsmailen från sagda importör börjar säkert tro att vi har spons på grejorna men låt mig förtydliga, en gång för alla, att vi betalar varenda droppe själva. Karln råkar bara ha ett sortiment som tilltalar oss och dessutom en förmåga att köpa in partier som han kan sälja till vettiga priser. Vi tar, för övrigt, tacksamt emot tips på motsvarande importörsalternativ som vi kan utforska.
Ikväll ska vi bekanta oss med Schiavenzas Monforte-barolo från Perno. Informationen är synnerligen knapphändig, huruvida man har en egen, nyinförskaffad, odling eller om man köper druvorna är oklart. Hursomhelst verkar detta vara den första årgången som finns att tillgå (?... Anders, hjälp!).
Vi häller upp direkt i kuporna och får oss en vacker syn i mockabrunt med en strålande djupröd bas.
Näsan nås snart av mogen frukt som bärs fram av en klase mörka toner av läder, tryffel och fernissa. En del köttiga sidoaromer och frekventa stråk av torra kryddor i stil med muskot, kanel och garam masala.
Munnen formligen fylls av relativt grova tanniner som snart släpper greppet och lämnar en solid kärna av lakrits i eftersmaken, som att först bita i en blodgrapefrukt och därefter suga på en Kungen av Danmark. Allt känns långt och sobert och mynnar till sist ut i riktigt fuktig tobak a´la WB Cut om nu någon minns den.
Fantastiskt trevlig att sniffa och sippa på och komplexiteten utvecklas rejält i glaset.
Jämfört med Prapòn känns den här snäppet mer utvecklad men snäppet mindre vital, som att jämföra en klok gammal biblotekarie med typ Merlene Ottey för fem år sedan... (not till mig själv: jag MÅSTE uppdatera mina idrottsreferenser).
Jag är stort ett stort fan av båda stilarna och ångrar bara att vi inte klämde Broglion också...
(18p/20)
18 kommentarer:
Hej.
Tack för en fin blogg om de viner som intresserar mig mest. De italienska! En kort fråga, Merolli levererar inte till Sverige eller hur? Det är avhämtning som gäller. Jag bor i Stockholm så då tillkommer ju resan.
Hej igen, Patrik! Vi njöt av utvecklingen i Pernon, men kanske var den i (alkohol)sötaste laget första dagen. Allra bäst blev den faktiskt efter ett dygn i öppen flaska, då sötman gått in i helheten. Tanninerna var mer avslipade än i Prapòn, som tycktes ha en lite längre framtid. Vi kom på oss med att längta efter lite mer fräschör, men å andra sidan fick vi yppigheten och massor av mognadstoner.
Det är första årgången av Perno (Monforte), där man äger 1,5 hektar.
Tomas - nej, Carlo levererar inte till Sverige. Han har gott om flaskor av de tre Schiavenza 03, såpass att de kan antas räcka till i sommar. Vi har inte heller något sponsringskontrakt, men det behövs ju knappast när priset är 139 DKK ;-)
Hej Tomas! - Jo, din slutsats är korrekt. En uppenbar nackdel med att bo i Stockholm i stil med vägtullar och höga bostadspriser ;-) Men som F&V säger: ta en semestertur framåt sommaren vetja.
F&V - Om vi hade haft de tu bredvid varandra kan jag tänka mig att sötman vore mer påtaglig i Pernon, tanninerna tyckte jag dock var väldans up´n´goin´ även i den här även om den inte har framtiden för sig på samma sätt som Prapòn.
/Patrik
Det lät ju lovande det där också Patrik, trots vissa reservationer från F&Vs sida. Nu återstår bara att se vilken flasklott jag för egen del dragit ur F&Vs tombola: Prapò eller Perno, det är frågan?
F&V har säkert rätt i att vinet kommer från Schiavenzas egen mark i Perno. Det kan dock tänkas att de förvärvat den (eller börjat odla vin på den) ganska nyligen. Schiavenzas Barbera kommer sedan tidigare därifrån och det nämns på hemsidan att det i det fallet handlar om unga stockar. Samma sak gäller säkerligen även Barolon.
Tilläggas kan att Perno, i motsats till de namn som förekommer på andra Baroloviner från Schiavenza (Bricco Cerretta, Broglio, Prapò), inte är något etablerat cru-läge. I fornstora dagar var Perno en hel kommun, även om det numera reducerats till en "frazione" i nordöstra hörnet av Monforte. Så när Schiavenza nu sätter dit Perno på flaskan är det ungefär samma sak som om en odlare från La Morra skulle klämma dit med Annunziata (vilket Renato Ratti indirekt gör när han kallar sin basbarolo för Marcenasco).
En annan sak är att det i Perno, liksom i Annunziata, finns etablerade cru-lägen, varav det mest berömda är Santo Stefano. Men om vinet kommit från något av dessa är jag rätt säker på att det också skulle ha framskymtat på etiketten. ;-)
Luciano Pira har hur som helst inte särskilt långt att åka till sin vingård trots att den befinner sig i en annan kommun. Perno ligger tvärs över dalen från Serralunga räknat och det är inte längre dit än till exempelvis Cerretta. Vägförbindelserna är dock lite sämre men det kanske inte spelar så stor roll om man sitter på en traktor. ;-)
Nej, vore det Santo Stefano eller Cerretta di Perno så hade det troligen framgått.
I Langhe-atlasen talas det i en "eyewitness report" om en plot mitt i Cerretta som heter San Giovanni som lär varit superb men stod i träda 1990, den är säkert uppodlad igen sedan dess - inget du känner till Anders?
/Patrik
Inte helt säker på att den är uppodlad ännu Patrik. Det finns fortfarande en relativt central del av Ceretta som ligger i träda och som möjligen skulle kunna vara den som Carlo Rapalino avsåg i sin "eyewitness report" 1990. Du hittar den här (mitt i bilden):
http://maps.google.se/maps?f=q&source=s_q&hl=sv&geocode=&q=perno+monforte&sll=61.606396,21.225586&sspn=27.244652,77.958984&ie=UTF8&hq=&hnear=Perno,+Monforte+d'Alba+Cuneo,+Piemonte,+Italien
&ll=44.610279,7.982812&spn=0.00244,0.004758&t=h&z=18
Men jag kan förstås inte svära på att detta är vad han verkligen avsåg och inte bara är en ovanligt svårodlad residual (bergknalle e.dyl.).
Vad som inte framgår av Langhe-atlasen är att det numera finns en vingårdsbarolo från Ceretta di Perno (även kallad Srea), från den i sammanhanget störste odlaren, Giovanni Sordo. Dessutom kommer en del av Luciano Sandrones Le Vigne härifrån, närmare bestämt från mark som han arrenderar av Josetta Saffirio.
På köpet fick vi nu ytterligare en liten illustration till precis hur trasslig namngeografin i Piemonte kan vara. För det Cerretta (di Serralunga) som jag pratade om i föregående kommentar (och som utgör basen för Schiavenzas Bricco Cerretta) är förstås, som du vet, något helt annat än det Cerretta (di Perno) som vi nu diskuterar.
Fast så där blir det ju när vi kommer ut på landet här i Sverige också. Den enda skillnaden är att vi ännu inte börjat sätta ut våra Grand Cru-lägen på vetemjölet. ;-)
P.S. Öppna kommentarstråden i ett eget fönster för att få fram hela internetlänken. Bara en del av den syns annars.
Ceretta di Perno brukar tydligen stavas med ett r medan Serralunga-Cerretto nyttjar två men det ser jag att du såklart hade koll på...
Satellitbilden tycker jag nog skvallrar om en oländig bergknalle eller något liknande.
/Patrik
Cheesus ! Det verkar vara här man ska hänga om man vill lära sig nyanserna. Har hört talas om birdwatchers, train- och planespotters. Här möter man plotspotters. Jag är mer än imponerad av detaljkunskapen.
Patrik: Jag är böjd att tro att du har rätt ifråga om bergknallen. Och det vore också märkligt (samt ren kapitalförstöring) om inte den mark Carlo Rapalino pratade om vore uppodlad vid det här laget.
Noga taget ser jag att stavade Cer(r)etta (di Perno) med ett "r" på vissa ställen men med två "r" på ett annat. Dessbättre visar det sig att denna inkonsekvens är tillåten. Enligt auktoritativa källor kan Cer(r)etta di Perno stavas på båda sätten medan Cerretta di Serralunga alltid har dubbel-r. Ibland har man tur. ;-)
Tilläggas kan att Schiavenza inte ser ut att äga mark på någon av de etablerade cru-lägen som hör till Perno, d.v.s. Disa, Gramolere, La Villa, Pressenda/Castelletto samt de två vi tidigare pratat om (vilka sannolikt bär tillnamnet Perno enbart för att kunna skiljas från andra cru-lägen med samma namn). Så vi får nog dra slutsatsen att Schiavenzas vin inte hör hemma på någon av dessa berömda kullar men uppenbarligen smakar bra ändå.
Ingvar: Menar du att du ännu inte hört talas om vinespotting? Ett rent Google-nöje. Det är däremot en rätt plågsam sysselsättning "in situ", i alla fall på sommaren. "För varmt" säger min hustru bestämt när jag försöker intressera henne för en liten vingårdsvandring. Och det är inte utan att jag är benägen att hålla med henne, särskilt som terrängen brukar vara .. ahem .. en smula backig. ;-)
Som vanligt lika trevligt och bildande att få sig en skönt nördig tillrättavisning av dig Anders, det är smickrande med så vakna läsare!
Ingvar, du måste skoja - sitter du aldrig och kollar friulanska vingårdslägen på Google Maps?
/Patrik
Förresten Anders, känner du igen gården bakom min bloggrubrik?
/Patrik
Självklart Patrik: Marchesi Lucchesi förstås. ;-)
Allvarligt talat tror jag att jag går bet här, särskilt som jag tycker det ser för flackt ut för att vara Langhe-området. Byggnaden ser också ut att vara i ståndsmässigaste laget. Kan det möjligen vara någon mjukt böljande toscansk kulle tillhörande någon barone si eller så ...?
Patrik o Anders ! Det här med vine-spotting har gått mig helt förbi. Får jag ändå fortsätta kommentera här ? Bör jag skämmas mycket ?
Ingvar - du kommer undan med den där självspäkningsmanövern som involverade Per Gessle-outtakes, minst en vecka.
Anders - bilden är utdragen för att passa i ramen så släntluningen är kraftigt tillplattad, en riktig slamkrypare alltså. Det är Aldo Conternos Favot.
/Patrik
Patrik: Ja det var lurigt. Jag hade också lite svårt att se byggnaden ordentligt eftersom bilden är liten och upplösningen begränsad.
Namnet Conterno var annars ett av dem som osökt lade sig på tungan. Undrar varför. ;-)
Nu finns det ju som bekant några Conterno att välja på och jag har aldrig sett Aldos château IRL. Men jag tittade faktiskt på bilder av det för att se om det kunde passa. Fick det dock inte att stämma riktigt, kanske p.g.a. av utdragningseffekten och den låga upplösningen. Fönstren i Aldos hus är ju lite speciella och jag kunde inte riktigt se dem i din bild.
Ingvar: Tycker det låter som en väl hård bestraffning från Patriks sida. Vinespotting i all ära, men jag tycker nog att ett intresse för innehållet i flaskan måste räcka som inträdesbiljett i sammanhang likt dessa. ;-)
Dock skulle jag på fullt allvar vilja påstå att vinespotting ger mervärde även vid själva vinkonsumtionen. För min del förhöjer det helt klart njutningen när jag vet en del om vinet jag dricker och än mer när jag kan se växtplatsen, gården, människorna framför mig. Det här med terroir har många dimensioner.
Tyvärr är Google i det här sammanhanget bara ett surrogat. Bäst effekt har det trots allt när jag fått gå fram likt en tryffelhund i markerna. ;-)
Anders ! Jag håller med dig fullt ut om hur besök på ort och ställe förhöjer vin-upplevelsen till en helt annan dimension. Många säger ju att vin som man köpt på plats inte smakar lika bra när man kommit hem. Jag skulle nog vilja påstå att de viner som jag köpt i samband med vingårdsbesök, särskilt de som lett till en god personlig kontakt med odlaren oftast ger svårslagna vinupplevelser. Att titta på Googles-satelitbilder ger inte mig samma boost. Gjorde en försiktig test med gränsområdet mellan Friulien och Slovenien och det höjde inte pulsen nämvärt.
Alltid skönt att hitta en meningsfrände Ingvar. Det här med att vinet smakar sämre när man kommer hem har jag för länge sedan slutat tro på. I alla fall lär det inte vara tillämpligt på vintokar som vi.
Kanske är det mervärde som minnet av den personliga upplevelsen ger en slags placeboeffekt. Men det gör den ju inte ett dugg sämre.
En sak som jag i hastigheten höll på att glömma mitt i allt vingårdssnacket var annars att vi för bara ett par veckor sedan öppnade en flaska från just Schiavenza som gav oss en Baroloupplevelse utöver det vanliga. Om det är den allra bästa Barolo jag någonsin druckit är svårt att säga. Men definitivt den bästa från Serralunga.
Djup, lång, stor och komplex, precis som i alla de historier man kan läsa om hur Serralungabarolo kan och bör bli om man väntar ut den. En tyngd i munnen utan like men med bibehållen elegans. Massor av tanniner förstås men ack så behagliga. Ett strålande exempel på att den återkommande Barolometaforen om "stålnäve i sammetshandske" faktiskt har täckning.
Mot bakgrund av de många historier jag läst om hur barskt detta vin var i sin ungdom har jag i det längsta sökt dölja det i en mörk vrå av källaren, så långt borta från klåfingriga och nyfikna blickar som möjligt. Om det var klokt eller inte vet jag tyvärr inte för vi provade det aldrig innan vi köpte det. Vad jag däremot vet är att det var helt rätt att dricka det nu. Det håller säkert många år till men jag kan inte se någon större anledning att vänta.
Vid det besök hos Schiavenza då vi införskaffade detta vin var bara "nonna" hemma. Resten av familjen var på semester. Hon öppnade glatt och villigt både en Broglio och en Prapò åt oss men tvekade begripligt nog när vi kom till detta vin och jag var artig nog att inte insistera. Vi köpte ändå två flaskor, vilket vi självfallet gjorde rätt i. Det enda jag ångrar är förstås att vi inte köpte mer.
Vilket vin det handlar om har ni kanske redan förstått: Barolo Riserva 1999 förstås. Jag kan inte påstå att Veronelli gjorde fel när de gav vinet 97 pinnar.
Skicka en kommentar