andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 5"

5. I vigneti di Barolo



— Ett bra vin ger uttryck för sin terroir. Någon som vill och vågar säga emot?

— Inte det? Nej även jag tycker ju det låter rätt bra. Men frågan är: Vad betyder det egentligen?

— Vi värmer upp med lite begreppsexercis. Någon som vågar sig på en definition av terroirbegreppet?

— Vad är det för mummel jag hör? Kan ni inte tala ur skägget? Ja, jo, lite komplicerat är det kanske.

— Nåväl. Låt oss då börja i en enklare ände. Kan vi utesluta någon faktor? Något som inte är terroir. Himlakropparnas ställning till exempel?

— Nej den gubben gick tydligen inte. En del biodynamiker i publiken förstår jag.

— Jag provar igen. Vad sägs om skärningen på vinmakarens förkläde?

— Jag ser protester på tredje bänk. Vad sa du? Du är representant för VdT? Jaså Vêtements de Terroir.

— OK. Jag tror jag får ge upp här. Men om nu terroir kan vara allt av potentiell betydelse för flaskinnehållet, måste vi då inte acceptera att varje vin, även det mest anonyma massproducerade krafs, är ett terroirvin?

— Inte det? Jaha. Det finns bättre och sämre terroiruttryck.

— Men hur ska vi då veta vilket som är vilket?

— Ursprungstypiskt säger du. Ja, det låter ju faktiskt riktigt bra.

— Men, slår det mig, om de numera mest gör anonymt massproducerat krafs i La Fanta, är det inte just det som är mest ursprungstypiskt i så fall?

— Jaså tillbaka till rötterna säger du.

— Men hur långt tillbaka skall vi gå då? Ta Barolo till exempel. Är det den sötsliskiga variant som gjordes före Oudart på 1800-talet som skall gälla eller den torra och strama men från början allt annat än typiska stil som han introducerade?

— Jaha. Man kan vara typisk på ett atypiskt sätt. Ungefär som i den sovjetiska kulturpolitiken på 30-talet menar du? Det typiska är det som bör dominera, och med lagbunden nödvändighet kommer att göra det, snarare än det som redan gör det.

— Jag kommer här att tänka på en intervju i DN för några år sedan med Bengt Baron, guldmedaljör i ryggsim vid OS 1980 och sedermera VD för Vin & Sprit. Han tyckte det var ett elände att hålla reda på det myller av regioner, producenter, druvsorter, lägen, buteljeringar och årgångar som man kunde hitta i vinsortimentet. Spriten var inga problem. Där fanns ju ordentliga varumärken som hjälpte konsumenten att orientera sig. Men vinet fann han bekymmersamt. Hans förhoppning var att resten av vinvärlden skulle utvecklas i linje med Penfolds. Ett tydligt varumärke med en begränsad uppsättning produkter av god kvalitet som gjorde det lätt för konsumenten att hitta rätt. Skulle det kunna vara något?

— Jaså inte det. Bristande mångfald säger du. Och jag som trodde du var för konformismen så länge det var en bra konformism.

— Jag gör ett sista försök. Kanske det är i Maos kulturpolitik snarare än Stalins som vi skall hämta inspiration. Låt tusen blommor blomma, fast kanske lite mindre vildsint än på Maos tid. Evolution mer än revolution med bibehållen ”genetisk” mångfald i överförd bemärkelse. Är det vad vi bör slå vakt om?

— Äntligen ser jag en del instämmande nickar. Nu börjar vi komma någonvart.

— Fast mångfalden kräver förstås en del av konsumenterna. Kanske trots allt inte alla som vill vara med på den resan. Den som vill måste rimligen få dricka Penfolds (och inget ont sagt om Grange). Resten av oss måste ständigt utveckla vår mentala terroir.

— Vadå? Förstår ni inte vad jag menar? Vi har ju redan kommit fram till att terroirbegreppet är gränslöst. Alltså är det ingen skada skedd om vi även låter det innefatta alla de bilder, associationer, föreställningar och kunskaper som vindrickaren har om vinet. Ju rikare den mentala terroiren är ju mer givande blir det att botanisera i vinutbudet och avnjuta innehållet. Och tillåt mig bekänna: Jag är en mental terroirist.



När jag för första gången besökte Langhe var min mentala terroir allt annat än rik. Vi hade vid enstaka tillfällen provat en flaska Barolo och tyckt att vinet inte var så pjåkigt även om vi undrade lite över varför det var så dyrt. Fontanafredda, som på den tiden svarade för allt som fanns att tillgå i Nebbioloväg i Systembolagets glasmontrar var nog den enda producent jag kunde namnet på och våra smakprov därutöver inskränkte sig i allt väsentligt till några anonyma flaskor som vi snappat upp på snabbköpet i Cortina d’Ampezzo.

Den semesterlägenhet vi hittat på nätet skulle enligt beskrivningen ligga ”mitt bland vinrankorna” vilket ju lät synnerligen lovande. Det visade sig också vara allt annat än en överdrift. Vi bodde mitt i ett av Verdunos bästa Barololägen, Breri (se bilden närmast ovan) och rakt nedanför det allra bästa, Monvigliero (se allra första bilden), båda i huvudsak sydvända, väl vindskyddade sluttningar på förhållandevis låg höjd. Kunde inte vara bättre eller ...?

Nja, månaden var juli och året 2003. Det regnade inte en droppe under de två veckor vi var där och dagstemperaturen låg hela tiden strax under 40-gradersstrecket. I skuggan vill säga. I solgasset på gårdsplanen fick ord som hetvägg och smältdegel en bokstavlig innebörd.

Jag lyckades trots det upparbeta min mentala terroir ganska ordentligt den sommaren. Vi flydde mer än gärna in i svala vinkällare så snart tillfälle gavs och det var angenämt att sitta där på gårdsplanen klockan tre på natten med ett glas Barolo i handen och titta upp mot himlavalvet, ständigt stjärnklart för ovanlighets skull eftersom alla närbelägna vattenreservoarer var uttömda. Att ligga på soffan bakom kökets skyddande stenväggar och läsa A Wine Atlas of the Langhe var inte helt fel det heller.

Men en central pusselbit saknades: en närmare inspektion av vad jag ändå föreställer mig måste vara kärnan i terroirbegreppet, det vill säga själva terrängen. Några vingårdsvandringar var liksom inte att tänka på sommaren 2003. Jag minns att Fabio Alessandria, son i huset och numera vinmakare hos Comm. G.B. Burlotto skruvade oroligt på sig när vädret kom på tal. ”Det är inte bra för vinet” sa han med ett lätt plågat ansiktsuttryck. Och om även vinstockarna hade fullt sjå att överleva i hettan, hur skulle vi då kunna göra det.

Jag har vid varje senare besök för ett ögonblick återupplivat tanken, särskilt när jag passerat de inbjudande skyltar med texten sentieri (stigar eller vandringsleder) som man inte sällan stöter på i vinbyarna. Men min omdömesgilla hustru har varje gång stoppat mig i tid trots att hon mer än gärna ger sig ut på fotvandring: Är du inte klok? I det här solgasset utan tillstymmelse till skugga att ta skydd i?

Men nu äntligen är det dags. Med termometern på runt 15 grader och solen nätt och jämt tittandes fram ur diset förefaller det helt riskfritt att ge sig ut. Med blodad tand efter gårdagens kortare promenad runt husknuten planerar vi en lite längre expedition. Vi stannar till sist för en rundvandring i comune di Barolo med omnejd, inte främst därför att detta i såväl geografisk som historisk bemärkelse kan sägas utgöra kärnan i Barolodistriktet utan därför att det verkar minst riskabelt i rent topografiskt hänseende. Det lär ju finnas en och annan brant sluttning att övervinna. Men i just Barolo tronar tätorten, i motsats till de andra vinbyarna, inte på högsta höjd utan ligger till inte oväsentlig del nere på den tunga av slättland som förbinder Alba med Barolo, omgiven av vad som framstår som ganska snälla och inbjudande kullar.



Vi parkerar på stora torget och travar nedför Vicolo del Pozzo, Via Enrico Ghisolfi och Via della Valle fram till bron över den lilla bäck som flyter i botten av dalgången. Därifrån tar vi oss upp genom skogspartiet på andra sidan och kommer så småningom ut vid ”treriksröset” det vill säga skärningspunkten mellan tre av Barolos östligaste vingårdar Preda, Boschetti och Coste di Rose.




Här får vi en vy över den västvända del av Preda där Cascina Adelaide gör sin lägesbarolo, ned mot Castello di Barolo, med Paiagallos och Drucàs östvända sluttning och Castello della Volta i bakgrunden. Båda slotten tillhörde en gång den i Barolosammanhang välkända släkten Falletti, markiser av Barolo, med det sistnämnda som det mer militärstrategiskt betydelsefulla, uppenbarligen ända fram till 1944 då det blev illa skadat av tysk artillerield.



Vi snuddar vid Coste di Rose, källan till Bric Cenciurios, Marchesi di Barolos och La Querciolas lägesbarolo med samma namn och viker av in i Boschetti, som svarar för druvorna till Gombas Boschetti och Sorì Boschetti. Där stoppas vi så småningom av en skylt som bryskt tvingar oss upp på den lilla men rätt distinkta kulle som kallas Bricco San Giovanni.




Vid kullens slut passerar vi helt obemärkta gränsen till Monforte d’Alba, rundar Borgata San Giovanni och tränger in i det skogsparti som delar San Giovanni i en östlig del, där Gianfranco Alessandria gör såväl sin ”normale” som sin San Giovanni, och en västlig del som sannolikt är väl så bra men ännu inte låtit tala om sig i samma utsträckning.

Vi når så småningom fram till Cascina San Pietro och överväger för ett ögonblick om vi skall titta in i Monforte på en kopp kaffe. Dit är det härifrån bara någon kilometer kvar men klockan har hunnit ticka iväg och vi finner det klokast att vända västerut och påbörja återtåget till Barolo.

Vi korsar huvudvägen mellan Barolo och den rondell invid Domenico Clericos nya källarpalats varifrån man kan åka vidare mot Monforte eller Monchiero. Därmed korsar vi även gränsen mellan Monforte och Novello och tränger in bland Paneroles vingårdar.



Vid gränsen mot Ravera, Novellos största och mest kända odlingszon, viker vi av mot sydväst och kommer ner i botten av den dalgång vars sydvända sida går under namnet Bricco Pernice (Rapphönstoppen). Den producent som mer än någon annan förknippas med Novello och Ravera är Elvio Cogno och druvorna till den senaste av husets fyra Raverabarolo växer just här i vad som anses utgöra områdets kärna och kanske allra bästa läge.






Vi kastar en blick bakåt mot Panerole och Cascina Bric Novello där Vietto gör sin lägesbarolo och fortsätter sedan i nederkant av Bricco Pernice. Här som på andra ställen efter vägen hänger miniklasar av överblivna bär kvar på stockarna. På en av dem sitter en enda druva mol allena som en slags kulört lykta.




Den märkliga synen får mig att tänka på ett meningsutbyte för några år sedan på den Bulletin Board man hittar på vinadvokatens hemsida. François Mauss, känd som grundare av Grand Jury Européen, hade just varit på besök hos Roberto Voerzio och hade braskande nyheter att förmedla. Voerzio, som länge varit känd som Langhes kanske mest långtgående förespråkare för låga skördeuttag, hade nu enligt Mauss slagit alla rekord: Han valde numera att bara behålla en enda druva per ranka!

Detta besked möttes inte oväntat av en serie klentrogna kommentarer om att Mauss behagade skämta eller kanske missuppfattat situationen. Men Mauss stod på sig. En smula förnärmat och irriterat svarade han att det alls inte var fråga om något skämt och att han visste precis vad han talade om. Han hade sett det med egna ögon när han vandrade med Voerzio i vingårdarna: en druva per ranka, vare sig mer eller mindre.

Efter en ganska förvirrad diskussion var det till sist något språkkunnigt ljushuvud som försiktigt undrade om inte det hela kunde vara ett utslag av språkförbistring. Och mycket riktigt: Den franskspråkige Mauss hade i hastigheten råkat översatta sitt modersmåls grappe (klase) med engelskans grape (druva).

Mitt i alltihopa rapporterade en av de andra diskussiondeltagarna att han föregående natt vaknat kallsvettig av en mardröm. I drömmen hade Voerzio skördat en enda druva per ranka och av detta gjort en endaste flaska Barolo. Parker hade förstås provat den och givit den 100 poäng. And that was it! Det är sådana diskussioner som får en att inse att lagom nog är bäst även när det gäller skördeuttag.




Vi vandrar vidare i vingårdskanten och hittar fler överblivna druvor. Även om en och annan sett bättre dagar är många av dem i förvånansvärt bra skick trots att det vid det här laget måste vara bortåt en månad efter skörd. Vi låter oss förstås väl smaka och blir härligt klibbiga om fingrarna av allt sockret. Bättre druvor har vi nog aldrig ätit: Nebbiolo Vendange Tardive! Vad kan slå det?




OK. Det bör här erkännas att mina ampelografiska kunskaper i själva verket är helt otillräckliga för att med bestämdhet säga att det är just Nebbiolo vi mumsar på. Men med tanke på att vi står mitt i Raveras bästa vingårdar borde det åtminstone vara det. Närmare bestämt tror jag det är överblivna delar av Viettis Barolo Castiglione eller Langhe Nebbiolo Perbacco som vi glatt sätter i oss.

Och skulle jag ha fel är jag åtminstone i gott sällskap. Just här i Ravera görs faktiskt den enda Barolo som mig veterligen inte innehåller en endaste droppe Nebbiolo, i vart fall inte Nebbiolo av det slag vi vanligen tänker på. Till yttermera visso sker det hela med DOCG-reglernas goda minne.

Hur kan något sådant gå för sig? Både Barolo och Barbaresco skall ju enligt statuterna göras på enbart Nebbiolo och Angelo Gaja tvingades ju, efter att ha fått nobben på en propå om regelförändring, att omklassificera sina lägesbarbaresco till Langhe Nebbiolo för att kunna blanda i en liten skvätt Barbera.

Men det har visat sig vara skillnad på Nebbiolo och Nebbiolo. Enligt de gamla DOCG-reglerna från 1980 skall den ”ampelografiska basen” för såväl Barolo som Barbaresco vara Nebbiolo från någon av de godkända klonfamiljerna Lampia, Michet och Rosé. Denna bestämmelse har dock med DNA-teknikens hjälp avslöjats som en självmotsägelse. Lampia och Michet är förvisso kloner men Rosé är helt enkelt en annan, om än besläktad, druvsort.




Nu är Rosé sedan länge den minst populära av de tre ”klonfamiljerna”, bland annat därför att den, som namnet antyder, inte bidrar med särskilt mycket färg till ett vin som i just det avseendet fortfarande dras med lite mindervärdighetskomplex. I normala fall utgör Rosé därför bara ett marginellt inslag i vingårdsfloran och inte sällan väljer man numera att enbart plantera Lampia och/eller Michet. Men undantag finns. Således görs Elvio Cognos flaggskeppsbarolo från Ravera, Vigna Elena, enbart på Rosé.

Hur man tänker sig att i framtiden hantera den lite delikata problematik som nu uppstått vet jag inte riktigt. Men jag noterar intresserat att den klausul om de tre klonfamiljerna som fanns i de gamla bestämmelserna av en eller annan anledning bortfallit i de nya DOCG-regler som från och med 2010 gäller för såväl Barolo som Barbaresco. Där sägs bara att vinet skall göras uteslutande på Nebbiolo, vad det nu än må betyda.

Men goda är de i vart fall, de druvor vi glufsar i oss, och vi ångrar att vi inte tagit med något att plocka i. Detta hade ju inte varit så dumt som tillbehör till osten ikväll. Tänk om man kunde få sådana här grejer på snabbköpet istället för Thompson Seedless? Varför skulle vi inte kunna välja mellan Nebbiolo och Dolcetto i fruktdisken på samma sätt som mellan Granny Smith och Golden Delicious. Det går ju framåt med produktdifferentieringen och vi har ju på många fronter redan rört oss ett gott stycke bort från Konsums blåvita.

Men så långt kommen slås jag av eftertankens kranka blekhet. Mera Nebbiolodruvor och mindre vin? Nja, det kanske inte vore så välbetänkt. Fast en och annan Langhe Nebbiolo kanske man ändå skulle kunna tänka sig att undvara.



När vi korsar den väg som förbinder Novello med ”huvudleden” söderut från Barolo stöter vi på en traktor med Roagnamärkt släp och funderar ett ögonblick på om det är vinmakaren eller vagnmakaren  Roagna som satt sin signatur på kärran. Det lutar kanske i första hand åt den senare även det inte alls ter sig orimligt att även träffa på den förstnämnda inne i Barolodistriktet trots att rötterna finns i Barbaresco. Fast det borde i så fall främst vara i Castiglione Falletto där nybygget ”Casa Roagna” planeras stå klart i vår.

Roagnas äventyr i Serralunga, där man under en kort period (2003–2006) producerade en Vigna Rionda i samarbete med Tommaso Canale är nu ett avslutat kapitel. Efter Canales död  för något år sedan har de legendariska vingårdarna liksom det återstående vinlagret istället, via Ester Rosso (född Canale), hamnat i Serralungaproducenten Giovanni Rossos vård. Man kan dock aldrig så noga veta var Roagna skall dyka upp härnäst. Medan jag sitter och filar på dessa rader dimper det ner ett mejl som berättar att man från 2007 kan erbjuda en Barolo Le Coste. Men nära skjuter ingen hare: Det handlar om Le Coste di Monforte, inte Le Coste di Barolo.



Vi fortsätter strax nedanför de i huvudsak östvända vingårdar där Marziano Abbona gör sin Terlo Ravera och får en vy ned mot Cascina Ravera och den del av Ravera som ligger på andra sidan huvudvägen. De vingårdar som välver sig rakt nedanför cascinan tillhör Luciano Sandrone, Marchesi di Barolo och Terre del Barolo men vetter helt eller delvis åt norr och lämpar sig därför knappast för högklassig Nebbiolo. I förgrunden, strax nedanför vägen, skymtar vi dock den del av Ravera som delvis svarar för druvorna till Giuseppe Rinaldis Cannubi San Lorenzo - Ravera. I bakgrunden, bakom cascinan, ser man den del av San Giovanni som vi passerade strax innan vi gick över gränsen mellan Monforte och Novello.



Sista biten tillbaka leder genom Terlo, en slags fortsättning på den del av Ravera vi just passerat och källa till Poderi Luigi Einaudis Costa Grimaldi och Terlo, E. Pira & Figlis (Chiara Boschis) Via Nuova och Cameranos Etichetta Oro. Från vår position snett ovanför Giacomo Grimaldis  källare får vi här en sista vy ned mot slottet och tätortsbebyggelsen. I förgrunden ser vi Terlos rödskiftande vingårdar och på andra sidan vägen, nedanför bebyggelsen, Le Coste, där Grimaldi gör sin Barolo med samma namn och som delvis också utgör basen för Giuseppe Rinaldis Brunate – Le Coste. I bakgrunden skymtar de sydliga delarna av Cannubiryggen, med lägen som Muscatel, San Lorenzo och Valletta.



Det börjar skymma lite smått och efter att ha gett upp försöken att hitta ett eftermiddagsöppet café i Barolo tar vi bilen tillbaka till Dogliani. Man blir både hungrig och törstig av vingårdsvandringar och snart står middagen på bordet. Efter några inte hundraprocentiga utflykter  i andra riktningar tar vi det säkra före det osäkra och återgår vi till Dolcetto som första vin, närmare bestämt i form av Ca’ Violas Barturot 2009.

Ca’ Viola är en lite speciell producent i åtminstone två avseenden. Till att börja med är han mig veterligen den ende vinmakare i Dogliani som inte gör ett endaste vin som stammar därifrån. Inte ens hans båda Dolcetto, Barturot och den lite enklare Vilot kommer från Dogliani utan helt eller huvudsakligen från Montelupo Albese ett stycke nordost om Serralunga. Samma sak gäller hans båda Barberor, Barbera d’Alba Brichet och Lange Rosso Bric du Luv (där den senare även innehåller en skvätt Nebbiolo). Från årgång 2006 tillkommer en Barolo Sottocastello di Novello som förstås per definition inte kan komma från Dogliani även om vingården inte befinner sig särskilt långt bortom kommungränsen.

Den andra anmärkningsvärda omständigheten är att snart sagt varje läsare av dessa rader, utan att nödvändigtvis vara medveten om saken, torde ha smakat åtminstone något av de viner denne vinmakare haft ett finger i. Bakom det småfyndiga namnet Ca’ Viola döljer sig Giuseppe Caviola, allmänt kallad Beppe, med en lång och framgångsrik karriär som önologisk konsult bakom sig. När man skrapar lite på ytan verkar det vara mer regel än undantag att producenterna i Langhe (och för all del även på andra håll) anlitar hans tjänster. Exempelvis återfinns tre av de mest frekvent bloggade vinmakarna på denna sida — Paolo Conterno, Cascina Cucco och Fratelli Revello — bland klienterna och jag kan för egen del räkna till något tjugotal ”bekantingar” i den del av kundkretsen jag lyckats identifiera, inte sällan producenter vars viner jag gärna har i källaren.

Att beskriva Beppe Caviola som Langhes svar på Michel Rolland eller Riccardo Cotarella tror jag dock leder tankarna i fel riktning. Listan över dem som valt att anlita Caviolas tjänster ger i flertalet fall ringa anledning att tro att de helt enkelt gett honom i uppdrag att leverera vinreceptet. Exempelvis kan jag svårligen tänka mig att Quinto Chionetti, känd som the grand old man of Dolcetto di Dogliani plötsligt skulle sträcka händerna i vädret och be någon annan göra ett vin av hans druvor som kan tänkas falla vinguiderna och marknaden på läppen. Gissningsvis handlar det i flertalet fall om att hjälpa vinmakare som själva inte är några duvungar med tekniska analyser och specialkunskaper som kan föra dem ytterligare ett steg på vägen mot de smakideal de själva eftersträvar.

När det gäller Caviolas egna viner är det i första hand Barturot vi fallit för. Även de båda Barberorna framstår inte oväntat som synnerligen välgjorda på alla sätt och vis men är kanske aningen för tillrättalagda för att helt passa våra smaklökar. När det gäller den andra Dolcetton, Vilot, är min minnesbild för vag för att jag skall våga uttala mig.

Barturot är vi dock synnerligen välbekanta med eftersom såväl årgång 2006 som 2008 befunnits tillräckligt bra för att platsa i vår källare. Detta är ett vin med avsevärt större tyngd och volym än man normalt väntar sig av en Dolcetto, I likhet med många (men inte alla) artfränder i den lite högre Dolcettoskolan är frukten märkbart mer mörktonad men givetvis inte ackompanjerad av några ektoner. Vinet görs och lagras helt och hållet på ståltank och trots den intensiva och mångfacetterade frukten känns det inte klumpigt, jolmigt eller framtungt utan har en rejäl ryggrad av syra och tanniner.

Även om detta låter sig sägas också om årgång 2009 lever den kanske inte riktigt upp till våra högt ställda förväntningar. Visserligen förtjänar även 09:an tveklöst de blygsamma 12 euro man får betala hos såväl Ca’ Viola själv som hos Fracchia & Berchialla i Alba. Men i jämförelse med vår minnesbild av 06:an och 08:an överpresterar den inte fullt lika tydligt utan känns aningen tunnare och mindre komplex. Lyckligtvis är det ingen panik så vi inväntar lugnt årgång 2010.

Den som vill prova Ca’ Violas viner utan att ta vägen om Italien kan hitta dem i Tyskland här och här. Den som vill bo flott i Langhetrakten bör även ta en titt på Villa Bracco. Vi har personligen inspekterat rummen i samband med ett gårdsbesök för några år sedan och sämre Bed & Breakfast har vi sett. Om det sedan är värt priset måste förstås var och en själv avgöra.



Kvällen avslutas med Castello di Neives Barbaresco Santo Stefano Riserva 2006. Läget tror jag inte tarvar någon närmare presentation. Det handlar om Neives mest kända vingård och en av de mest legendomspunna i hela Barbarescodistriktet, även om den, märkligt nog, bara delvis var uppodlad innan familjen Stupino tog över slottet och dess ägor 1964.

Däremot kan det vara på sin plats att säga några ord om producenten, som länge kanske var mest känd som leverantör av druvorna till Bruno Giacosas betydligt mer omsusade Santo Stefano trots att man även gjorde eget vin från samma läge. Under det senaste decenniet har dock den egna vinproduktionen börjat visa framfötterna på ett allt tydligare sätt. Särskilt årgång 2001 av riservan, som lyckades med det utomordentligt sällsynta konststycket att nå högsta betyg i alla de fyra stora italienska vinguiderna (Gambero Rosso, Duemilavini, Veronelli och L’Espresso) utgjorde ett viktigt genombrott. Vi har ett försvarligt parti i källaren och kan, efter återkommande smakprov, svårligen hävda att de tänkte helt fel.

Dessbättre kan nu rapporteras att såväl årgång 2004, som vi provat tidigare, och årgång 2006 som vi öppnar ikväll håller måttet även om ingen av dem blivit fullt lika ”dekorerad” i guideböckerna som 2001:an. Med reservation för att vi inte parallellprovat har vi för egen del svårt att känna några tydliga kvalitetsskillnader. Alla förtjänar högsta betyg.

Riservaklassningen kan kanske föranleda associationer till mörktonade kraftpaket med begynnande mognadstoner. Inget kan i det här fallet vara mer felaktigt. Det här är i själva verket den mest dansant eleganta, högtonade, och uppfriskande Nebbiolo vi dricker under detta Langhebesök. Redan färgen skvallrar om att det handlar om ”lingondricka” om än av det mest sublima slag. Det kryllar av fantastiska och ständigt växlande övertoner i kombination med en, särskilt med tanke på stilarten, förbluffande längd och intensitet. Någon ny ek är det förstås inte tal om i det här fallet även om de botti som används för ovanlighetens skull är av franskt snarare än slavonskt ursprung.

Vi har även provat den ”vanliga” Santo Stefanon, utan riservaklassning, i tre olika årgångar: 2004, 2005 och 2006. Alla har fått godkäntstämpel och det är troligt att vi köpt mer av åtminstone någon av dem om det inte varit för att riservan fått förtur. Den kostar visserligen något tiotal euro mer, men i vårt tycke kan det nog vara värt pengarna.

Den intresserade hittar utan problem Castello di Neives Santo Stefano, med och utan riservaklassning och i flera olika årgångar, hos Stefan Töpler till priser obetydligt över dem som man får betala hos Fracchia & Berchialla i Alba. Noteras bör att årgång 2006 är den sista som enbart bär beteckningen Santo Stefano. De förändrade DOCG-regler som jag berättade om i ett tidigare inlägg (se avsnittet om La Ca’ Növa) innebär att vinet från och med årgång 2007 går under beteckningen Albesani Santo Stefano.

Tilläggas kan att Castello di Neive också gör utmärkt Spumante. Den Metodo Classico baserad på ren Pinot Noir som vi provade för något år sedan gav klar mersmak och slog i vårt tycke utan vidare Rocche dei Manzonis väsentligt mer omtalade Riserva Elena (70 procent Chardonnay, 30 procent Pinot Noir), som har en mer vinös och mindre frisk karaktär. Tyvärr hittar man (i skrivande stund) inte just det vinet hos Stefan Töpler, men den andra av Castello di Neives båda Spumante, kallad Castelborgo, finns att tillgå och kan möjligen vara värd en chansning.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 4"

4. I vigneti di Dogliani

Helt kristallklar sikt är en ovanlighet i Langhe och så här på höstkanten bjuds det, som redan framgått, mer av dis och dimma än på sommaren. Men på tisdagen förmår ändå solen bryta igenom ganska ordentligt och lockar oss ut på promenad i det närmsta grannskapet.

Att vi bor vid kanten av en ravin är något som vi länge varit medvetna om. Men eftersom raviner i motsats till dalgångar har en tendens att bli brantare ju längre ner man kommer anar vi ravinens botten mer än ser den. Och trots att vi varit här många gånger om har vi ännu inte kommit oss för med att inspektera den närmare.

Det har sina förklaringar. Det är sällan helt okomplicerat att ta sig ner i, och än mer upp ur, raviner av det slag Doglianis branta terräng bjuder på och gymnastiska övningar i en stekhet sydsluttning är kanske inte vad man drömmer om en langhesisk sommardag. Men idag värmer solen bara lite lagom och vi bestämmer oss för att göra ett försök.

Vi rundar hörnet på den sista vingården, passerar ett stycke hagmark och tränger till sist ned i den djungelliknande terrängen i botten. Med hjälp av en traktorväg, nyligen renoverad efter ett av de i Langhe vanligt förekommande jordskreden, tar vi oss ner utan större problem. Men där blir det stopp. Sådana här raviner kan i bästa fall innehålla en uttorkad bäckfåra att gå i. Men om det ibland rinner vatten här är flödet inte tillräckligt kraftigt för att hålla undervegetationen borta och vi inser snabbt att det bara är att klättra upp igen.

Vi bestämmer oss för att hålla oss på högre höjder och inspektera vingårdarna i ravinfårans överkant istället. Medan vi spankulerar bland rankorna väcks osökt funderingar om hemligheten bakom Dolcetto från just Dogliani. För det är uppenbarligen något speciellt med vad denna druva förmår just här. Francesco Francone har i nummer 18 av den synnerligen seriösa vintidskriften Enogea formulerat saken på följande sätt (min översättning från det italienska originalet):

I Dogliani är frukten inte lika direkt. Till skillnad från den monotona vinösitet som på andra håll vanligen kännetecknar denna druva är den här kapabel att finna ovanliga aromatiska uttryck. Tanninerna skänker, under idealiska förhållanden, en ofattbar räckvidd åt strukturen. Det är viner som för tankarna mer till Dogliani än till Dolcetto, kompletta, rika men naturliga, och kapabla att uttrycka skillnader i terroir. Slutligen har Dolcettoviner från Dogliani förmåga att utvecklas på skilda sätt. Efter några år, när frukten inte väger lika tungt, framträder toner av mineral och undervegetation på ett helt annat sätt än i Dolcetto från andra vindistrikt.

Så vad är förklaringen till dessa speciella kvaliteter? En första del av svaret handlar förstås om jordmånen. Den är av samma förträffliga slag som i Barolodistriktet och uppvisar också likartade variationer. Genom tätortsbebyggelsen i Dogliani rinner en flod (på svenska skulle vi nog kalla den å) vid namn Rea. Floden delar distriktet i en mindre nordlig del (som i huvudsak sluttar söderut) och en större sydvästlig del (som i huvudsak sluttar åt norr och väst). På den högra (norra) banken dominerar samma geologiska formation som i Serralunga och delar av Monforte, det vill säga Formazione di Lequio, med lager av sand och sandsten varvade med grå, siltig märgel. På den vänstra (södra) banken hittar vi istället Formazione di Murazzano med askgrå märgel av ett slag som mer för tankarna till La Morra och Verduno.

Men förklaringen ligger inte bara i jordmånen utan också i klimatet. Doglianidistriktet ligger inte bara genomsnittligt högre än området runt Alba utan är också väsentligt mer utsatt för kalla vindar från Apenninerna i söder och Alperna i väster. Det ger sämre förutsättningar för Nebbiolo men bättre för Dolcetto. Medan den Dolcetto som odlas i Albaområdet vanligen får hålla till godo med de lite solfattigare lägen som inte riktigt duger för Nebbiolo eller Barbera får den här precis så mycket solsken den vill. Samtidigt, och det är viktigt, blir den mindre stressad av den hetta den skulle ha utsatts för om den odlats i mer vindskyddade sluttningar på lägre höjd.

Dolcetto kan, om den får mogna fullt ut i långsamt tempo, bjuda på en synnerligen rik och komplex aromatik. Men i varmt klimat blir den, om man avvaktar med skörden, lätt lite syrafattig och har svårt att nå den fenoliska mognad som är en förutsättning för att man skall våga utvinna särskilt mycket av de tanniner den kan bjuda på.

I motsats till Nebbiolo bär den en stor del av sina tanniner i kärnorna snarare än i skalen och det gör det än viktigare att de är helt mogna för att de inte skall upplevas som grova och bittra. Den släng av bittermandel som är något av ett kännemärke för Dolcetto, särskilt Dolcetto av lite enklare slag, kan i själva verket spåras till just kärnorna. I druvor som fått växa långsamt i svalare klimat förblir syrorna friska även om man väntar lite samtidigt som tanninerna hinner mogna ut och kan utvinnas utan risk för överdriven bitterhet.

Här i Madonna delle Grazie (de rödmarkerade vingårdarna på kartan), vid sydspetsen av Dogliani kommun, är vi nära den punkt där kullarna blir till berg och vinodlingen upphör. De vinrankor vi ser omkring oss står på runt 550 meters höjd. Här handlar det verkligen om Dolcetto av modell Hochgewächs.

Följer man huvudvägen (gulmarkerad på kartan) mot sydost, i riktning mot Belvedere Langhe, bär det rakt uppåt och de vingårdar vi vandrar i är bland de sista man ser. Rör man sig istället mot sydväst, och därmed delvis ner mot slätten i väster, fortsätter vinodlingen i grannkommunerna Farigliano och Clavesana ett gott stycke till.

Som framgår av kartbilden, där vingårdarna motsvarar de färglagda delarna, är vinodlingen här, i motsats till vad som är fallet i området runt Alba, ganska fragmenterad. Den höga höjden i kombination med de kalla bergsvindarna gör att vinet trivs bara i de lägen där förutsättningarna i övrigt är perfekta. Liksom för andra druvsorter, och för övrigt frukt i allmänhet, gäller att Dolcetto blir som bäst när man närmar sig den yttersta odlingsgränsen.

Som så ofta i vinsammanhang visar sig insikten om vilken druva som här mår bäst vara av mycket gammalt datum. Forskningen pekar på att det odlats just Dolcetto på dessa kullar i minst 1 000 år. Den första kända skriftliga vittnesbörden är från 1593 då en lokal förordning vid vite förbjuder att man skördar sin Dolcetto för tidigt (före Sankt Matteusdagen den 21 september). Den som bröt mot förbudet riskerade att få hela skörden konfiskerad. Dagens DOCG-regler framstår vid en jämförelse som rätt släpphänta, i vart fall när det gäller straffsatsen.

Vi återvänder så småningom hem via den tvärbranta väg som leder ner från ravinens överkant och det valv som bildar passage genom de närmsta grannarnas hus. Det börjar bli dags att tänka på middag igen och idag vankas bland annat tagliatelle med porcini. Men inspirerande av det varma vädret, som tillåter oss att ställa dörren till loggian på glänt börjar vi med lite vitt vin till salladen.

Man kan svårligen komma ifrån det faktum att det är det röda snarare än det vita vinet som är Langheregionens främsta styrka. Det gäller särskilt om vi håller oss till torrt vin utan bubbel och därmed undantar de lite speciella skapelser som går under namnet Moscato d’Asti och Asti Spumante.

På den röda sidan är också de inhemska druvorna helt dominerande medan man på den vita kanten ofta hittar undantag från den annars kompakta lokalpatriotismen. Visserligen finner man utan svårighet en och annan Arneis eller Favorita, båda druvor som egentligen har större hemortsrätt i Roero än i Langhe. Men det är mer regel än undantag att det vita vin som även den mest hängivna rödvinsproducent gärna vill erbjuda är baserat på utländska druvsorter. Inte oväntat är Chardonnay det dominerande alternativet, gissningsvis med Sauvignon Blanc som tvåa.

Chardonnay är en druvsort som vi vanligen håller tassarna borta ifrån om den inte påminner om stram Chablis utan ektoner (vilket sällan är fallet här) eller tar formen av bubbel. Sauvignon Blanc dricker vi däremot gärna och här har vi hittat några synnerligen konkurrenskraftiga alternativ, främst från Comm. G.B. Burlotto i Verduno och Prinsi i Neive, vars viner man på våra breddgrader kan hitta hos Atomwine i Danmark respektive Italvino i Tyskland.

Burlottos Viridis (grön på latin) kan mäta sig med vilken Sancerre som helst och figurerar flitigt på vårt middagsbord sedan många år tillbaka, vare sig vi är på besök i Langhe eller hemma i Sverige. Man gör även en variant jäst på tonneaux (d.v.s. mindre fat om ca 5 hl) kallad Dives (rik på latin), som jag märkligt nog gillar trots att min aversion mot eksmak annars är total när det gäller vita viner. Gissningsvis är förklaringen att man, om man inte bara lagrar utan även jäser vinet på mindre fat, får mindre av de tunga smöriga och nötiga aromer jag har svårast för och mer av en lätt rökighet. Ytterligare ett exempel på ett vin av detta slag som passerat mitt mycket smala nålsöga är Cantina Terlans Quarz, sprunget ur porfyrgruset i Alto Adige.

Prinsi gör i liten skala (ca 3 000 flaskor) ett vingårdsvin kallat Camp’d Pietru som av för mig okänd anledning är klassat som Vino da Tavola snarare än Langhe DOC. Vi var väldigt entusiastiska över årgång 2006 av det här vinet och även årgång 2008, som vi för närvarande har på lager, är utmärkt.

Men på senare år har det intressant nog också dykt upp en och annan tvättäkta Riesling (Riesling Renano, inte Riesling Italico) på den langhesiska scenen. Till dem som främst låtit tala om sig hör Ettore Germanos Hérzu och G.D. Vajras Pétracine.

Hérzu (brant på lokal piemontesiska) har vi ännu inte haft tillfälle att prova men ser fram emot att göra det så snart tillfälle ges. Germano håller till i Serralunga men druvorna kommer i det här fallet från höglänta vingårdar (500–550 m.ö.h.) i Cigliè, Alta Langa, ett gott stycke söder om Dogliani.

Pétracine (en ordlek baserad på petra, sten, och racine, rot) görs på druvor delvis odlade i Barolo, gissningsvis på hög höjd nära Vajras gård i Vergne, delvis i Sinio, strax sydost om Serralunga. Skördeuttaget är begränsat till ca ett kilo per planta vilket förstås är mycket lågt, särskilt med tanke på att det är Riesling vi talar om.

Vi var omåttligt entusiastiska när vi första gången hade tillfälle att prova det här vinet vid ett besök hos Vajra för sex år sedan. Detta var utan tvekan en Riesling som tålde att jämföras med viner från förebilden, Alsace, där Vajra hämtat sina sticklingar. Närmare bestämt gick tankarna omedelbart till våra favoritlägen i Hunawihr: Rosacker och Muehlforst.

Den gemensamma nämnaren vid sidan av själva rankorna är förstås det rikliga inslaget av kalksten, som ger strama viner med ljuvliga syror och ett aromatiskt fokus dominerat av lime och citron med ett lätt honungsöverdrag och med tiden också ett stänk av petroleum. Trots att vi knappast åkt till Langhe för att köpa Riesling bar det sig inte bättre än att några flaskor fick följa med hem. Jag sparade avsiktligt en av dem i närmare fyra år och det visade sig vara hur vitalt som helst trots lagring vid en temperatur på runt 18 grader. Det hade samtidigt, och inte oväntat, hunnit utveckla en del mognadstoner som gjorde det ännu mer spännande.

Nu är det emellertid årgång 2009 snarare än 2004 som står på bordet och det är inte utan att vi är en smula besvikna. Visst, det är en utmärkt Riesling vi dricker, men våra förväntningar är också mycket höga, inte bara mot bakgrund av våra tidigare erfarenheter utan också med tanke på priset, som halkat iväg från några och tio euro till strax över 20. Vi Rieslingälskare är bortskämda med att få väldigt mycket vin för sådana pengar, exempelvis i form av bättre Grand Cruviner från Alsace eller Grosses Gewächs från Tyskland, och i den hårda konkurrens det därmed blir fråga om tycker jag inte riktigt att årgång 2009 av Pétracine håller måttet. Varken intensitet, längd eller komplexitet står riktigt pall för jämförelsen.

Eftersom det visar sig att jag redan har några flaskor av just den här årgången liggandes hemma i Sverige provar vi för säkerhets skull vinet en gång till efter hemkomsten. Det höjer betyget ett snäpp jämfört med vad vi upplevde denna kväll i Dogliani men inte tillräckligt för att jag i grunden skall ompröva mitt omdöme. Men 2009 var ett varmt år i Langhe, kanske för varmt för denna Riesling och jag hoppas på bättre lycka med årgång 2010.

Nämnas bör också att Vajra är en producent med många starka strängar på sin lyra, däribland flaggskeppsbarolon Bricco delle Viole, en mycket fin Barbera d’Alba Superiore (från samma läge), en högklassig Dolcetto vid namn Coste & Fossati och en förnämlig Freisa kallad Kyè. Samtliga är viner som inte sällan framhålls som exempel på bland det bästa som respektive druva kan erbjuda. Vissa av dem finns att tillgå på Systembolaget men man hittar dem också utan större svårighet i Danmark och Tyskland.

Till pastan fortsätter vi med en Barbera d’Alba 2008 från Mario Gagliasso i La Morra. Som jag nämnde i föregående avsnitt var vi så entusiastiska över Gagliassos både lägesbarolo, Rocche dell’Annunziata och Torriglione, i årgång 2006 att vi omedelbart reserverade ett dussin hos Fracchia & Berchialla i Alba. Tyvärr har vi svårt att uppbåda samma entusiasm inför denna Barbera, trots att våra förväntningar, mot bakgrund av prislappen (€ 6,80), inte är särskilt högt ställda. Jag känner omedelbart ett ganska tydligt kolsyrestick, vilket kan vara charmigt i ett kallt och friskt vitt vin eller en rosé men som jag finner ganska störande i röda viner avsedda att drickas strax under rumstemperatur. Aromatiken känns också lite murrig och otydlig utan riktigt fokus.

Inte heller Gagliassos lägesbarbera från Novello vid namn Vigna Ciabot del Rus, som vi tidigare provat i årgång 2006, förmådde övertyga fullt ut. Visserligen fanns där inga inslag av ekfjäsk men vinet kändes ganska grovt och kantigt, särskilt i slutet, möjligen till följd av lite oförsiktig extraktion. Att döma av våra smakprov hittills är det således Nebbiolovinerna man i första hand skall satsa på hos Mario Gagliasso.

Vi avslutar kvällen med en Barolo och får äntligen full utdelning. In på bordet kommer Comm. G.B. Burlottos Acclivi i årgång 2007. Denna traditionsrika producent (vars grundare under andra halvan av 1800-talet mer än kanske någon annan bidrog till att sätta namnet Barolo på kartan) tillhör våra absoluta favoriter och vi har (peppar, peppar) aldrig stött på ett vin härifrån som inte förtjänat minst betyget godkänt och prisvärt. Lägstanivån är således mycket hög och topparna himmelska. Ikväll är det tveklöst fråga om det senare.

Acclivi är inget lägesvin utan görs på druvor från flera olika vingårdar runt källaren i Verduno. Den initierade förstår omedelbart att så är fallet eftersom de av Burlottos vinnamn som syftar på ett specifikt läge, såsom Cannubi och Monvigliero, alltid föregås av ordet vigneto medan övriga namngivna viner saknar det tillägget samtidigt som de konsekvent talar de lärdes språk. Förutom Acclivi hittar vi här Aves (den mer ambitiösa av Burlottos två Barbera d’Alba), Dives (fatjäst Sauvignon Blanc), Elatis (en fantastisk rosé baserad på Nebbiolo, Pelaverga och Barbera), Mores (Barbera och Nebbiolo) och Viridis (Sauvignon Blanc på ståltank). Därutöver finns också en Barbera d’Alba, en Barolo, en Dolcetto d’Alba, en Langhe Freisa, en Langhe Nebbiolo och en Verduno Pelaverga som inte bär något tilläggsnamn.

Burlotto beskrivs ofta som heltraditionalister men det är en grov förenkling. De har i vissa fall valt att utveckla viner som helt saknar förankring i Langhetraditionen, såsom Dives, Viridis och Elatis (där den sistnämnda är klassad som Vino da Tavola eftersom roséviner inte ryms ens inom ramen för Langhe DOC) och såväl ett av deras Baroloviner som den mer ambitiösa av deras båda Barbera d’Alba kan snarast beskrivas som försiktigt modernistisk. Gemensamma nämnare är däremot att det alltid finns en bestämd idé om hur vinet skall smaka, att den idén är lyhörd för druva och terroir, att den prioriterar den långsiktiga upplevelsen av vinet snarare än dess förmåga att imponera vid en första ytlig bekantskap samt att kvalitetsnivån sällan eller aldrig sviktar. Eller som Burlottos själva uttrycker saken: ”Vi gör viner som vi själva tycker om att dricka.”

Acclivi betyder stigande och möjligen syftar namnet på att vinet befinner sig ett snäpp upp på kvalitetsskalan i förhållande till den utmärkta ”normalen”. Båda görs med den runt femtio år gamla grundteknik som idag går under beteckningen ”traditionell”. Burlottos båda lägesbarolo avviker däremot från ”traditionalismen” men i olika riktning. Cannubi tar ett försiktigt steg i riktning mot ”modernism” genom att den får ett knappt år på tonneaux innan den läggs över på botti. Vår absoluta favorit, Monvigliero, baserad på druvor från Verdunos i särklass bästa läge, kan istället beskrivas som ”förtraditionell”. Druvorna trampas av mänskliga fötter istället för att avstjälkas och krossas maskinellt och skalmassan trycks ned i musten vid macerationen (capello sommerso) istället för att tillåtas flyta ovanpå med överpumpning. Ytterst få Barolo görs numera med denna ålderdomliga teknik. Möjligen tillhandahåller Ferdinando Principianos Boscareto ytterligare ett exempel.

Vi har provat Acclivi med lyckat resultat i flera tidigare årgångar alltifrån premiären 1999 (då det ersatte ett lägesvin vid namn Neirane, baserat på samma teknik som Monvigliero) men frågan är om inte 2007 är den bästa årgången någonsin. I likhet med många andra 07:or är vinet anmärkningsvärt tillgängligt redan nu samtidigt som det, i motsats till vad som brukar vara fallet i ”varma” årgångar har ordentligt bett i syror och tanniner. Aromatiken är närmast kalejdoskopisk med ett fantastiskt växelspel mellan de florala och herbala toner som Verduno är känt för.

Som redan påpekats är Burlottos viner numera enkelt tillgängliga via Atomwine i Danmark till priser som bara är marginellt högre än dem man får betala på plats. Årgång 2007 ser inte ut att ha anlänt ännu men Acclivi 2006, Cannubi 2004 och Monvigliero 2006 finns i skrivande stund alla att tillgå och kan utan ett ögonblicks tvekan rekommenderas. Den som har vägarna förbi Köpenhamn hittar även Burlottos viner hos Supermarco där man i skrivande stund ser ut att ha inte mindre än nio olika flaskor på programmet, däribland Acclivi, Cannubi och Monvigliero i den förnämliga årgången 2004.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 2"

2. Bue grasso

"Efter våra övningar på lördagsnatten hinner det bli söndag eftermiddag innan vi vaknar till liv igen. Vi börjar genast tänka på mat. Visserligen fick vi i oss lite antipasto innan vi gick till sängs men någon riktig middag blev det ju ändå inte. Eftersom kylskåpshyllorna gapar tomma och möjligheterna att shoppa i Dogliani en söndagseftermiddag är minst sagt begränsade står det snabbt klart att det lutar åt ett restaurangbesök.

När vi börjar inventera möjligheterna slår det mig plötsligt att vi befinner oss mitt i bollito mistons förlovade land. När vi är här om somrarna framstår normalt inte tanken på ett berg av kokt kött som särskilt lockande och de restauranger som serverar denna piemontesiska specialitet håller ofta stängt eller satsar på andra kort. Men nu borde det vara rätt säsong och våra magar kurrar uppmuntrande vid tanken. När det framgår att det som en del av menyn också kan vankas ännu oprövade specialiteter som trippa och finanziera är saken klar. Ikväll ska det ätas!

Om man nu ska ge sig på doningar av det här slaget skall man förstås göra det i Carrù, som dessbättre ligger inom bekvämt räckhåll nere på slätten i väster, bara någon mil från där vi bor. I detta det Langhesiska köttets Mecka ordnas årligen den stora oxmarknad — Fiera del Bue Grasso (den feta oxens marknad) — som just firat sitt hundraårsjubileum. Där utses bland annat årets feta oxe som hedras med ett särskilt täcke (gualdrappa). Vinnaren brukar bära en slaktvikt på sisådär 1 300 kilo!

Naturligtvis finns också ett disciplinare för detta oxarnas Langhe DOC. En riktig Langhesisk oxe skall således vara av rätt ras (piemontesisk Fasson), kastrerad vid 2–4 månaders ålder, född och uppvuxen i Langhe samt ha minst fyra och ett halvt år på nacken (och alla tänder i behåll) när den slaktas.

Restaurangerna i Carrù tävlar förstås om att servera just de specialiteter vi är ute efter. Vi stannar till sist för Osteria del Borgo även om det också finns andra utmärkta alternativ att tillgå, exempelvis Vascello d’Oro (Guldskeppet). I likhet med många andra restauranger i området är Osteria del Borgo befriande fritt från möjligheten att äta à la carte. Man sätter sig ner och käkar middag helt enkelt och innan man vet ordet av står den första rätten, i detta fall carne cruda (råbiff à la piemontese) på bordet.

Vinlistan rymmer i vanlig ordning ett rikt urval av vad regionen förmår. Priserna är naturligtvis också behagligt låga. Det handlar om på sin höjd 50 procents påslag jämfört med vad man får ge över disk snarare än de 200–300 procent extra som man får räkna med (i alla fall på de lite enklare vinerna) här hemma. Inte sällan kan man rentav göra rena fynd bland de lite äldre och ädlare buteljerna. Restauratörerna i trakten förstår förstås att handla de rätta flaskorna i de rätta årgångarna medan tillfälle ges och har med all säkerhet ett väl etablerat kontaktnät bland de lokala producenterna som ger finfina inköpspriser.

Även om listan vimlar av gamla favoriter bestämmer vi oss för att ta chansen att testa något nytt. En av de Doglianiproducenter vi ännu inte haft tillfälle att prova är Gillardi, som håller hus i den kommun, Farigliano, som vi passerat på vägen till restaurangen. Vi stannar för hans Dolcetto di Dogliani Cursalet i årgång 2008.

Cursalet eller Corsaletto är en av Doglianiregionens allra bästa vingårdar. Den ligger i mittpartiet av den långa ås som följer Rio Riviera och därefter Fosso di Garino med början i sydspetsen av Dogliani kommun (närmare bestämt vid den väg, SP 661, som därifrån leder rakt upp i Apenninerna) och sedan hela vägen västerut genom Farigliano tills slättlandet runt Tanarofloden tar vid.

Topografiskt sett kan man kanske säga att denna ås är Doglianiregionens svar på Cannubiryggen i Barolo, med den skillnaden att den ligger högre, sträcker sig längre och vetter rakt söderut snarare än åt sydost. Vid dess högsta punkt ligger odlingsnivån inte mindre än 550 meter över havet men faller sedan gradvis till strax under 300 meter närmast slätten.

Några höstbilder på denna imponerande sluttning kan jag tyvärr inte erbjuda men några högsommarbilder kan kanske duga som ersättning. Bilderna visar ett stycke av den högre delen av åsen, främst den del av den som kallas Riviera. Åsen vrider sig en aning samtidigt som den faller i höjd vilket innebär att de centrala delarna, Corsaletto och tvillingläget Cornole, ligger dolda strax bakom de vingårdar man kan se till höger i bild. Notera att det här, i motsats till Baroloregionen, bara odlas vin i de allra bästa och mest solbelysta lägena. Vid sidan därom breder skog och betesmarker ut sig.

Bergen i bakgrunden, som befinner sig på runt fem mils avstånd, är förstås den alpkedja som i väster bildar gräns mot Frankrike. På den andra av de båda bilderna skymtar några av broarna över Tanaro.

När vi häller upp vinet märks det direkt att detta är en Dolcetto i den lite högre skolan trots att det, av för mig okänd anledning, är klassat som Dolcetto di Dogliani DOC snarare än Dogliani DOCG. Med tanke på vad som är känt om läget och det faktum att Gillardi gör det här vinet på 85 år gamla stockar kommer kvalitetsskillnaden i jämförelse med mer ordinär Dolcetto förstås ändå inte oväntat. Doften är rikare och djupare och frukten mörkare och mer komplex. Körsbärstonerna blandas med inslag av plommon, björnbär och lakrits, syran ackompanjeras av klart förnimbara tanniner och intensitet och längd tar ett kliv uppåt på skalan. Stilarten är helt i vår smak. Det här gillar vi.

Restaurangpriset är synnerligen humana 16 euro. Vad man får ge vid gårdsbesök vet jag ännu inte riktigt men jag skulle tippa på ett pris runt 10 euro. Tyvärr är Gillardis viner inte särskilt lätta att hitta i Nordeuropa även om deras Dolcetto görs i relativ stor upplaga (ca 25 000 flaskor Maestra och ca 12 000 flaskor Cursalet) och de ser ut att finnas på en hel del italienska enotek.

Efter att med god aptit ha klarat av förrätterna, som efter carne cruda även bjuder på vitello tonnato och en mycket fin friterad (eller möjligen ugnsstekt) grönsaksbakelse, är det dags för pasta där vi får möjlighet att välja mellan trippa in umido, finanziera och raviolini in brodo.

För den som i likhet med mig undrat över hur i all världen finanziera fått sitt namn kan rapporteras att forskningsläget fortfarande tycks vara en smula oklart. Men troligen har rätten gått från att ursprungligen ha varit ett sätt för den fattiga landsbygdsbefolkningen att tillvarata sina slaktrester till att i slutet av 1700-talet bli en favorit bland de trendigt uteätande affärsmännen i Turin. Även om ingredienserna åtminstone delvis kan vara av typ ”man tager vad man haver” är vissa av dem centrala. Dit hör tuppkammar, gärna också skäggtömmar, och man kompletterar företrädesvis med ting som tupptestiklar, kalvtestiklar, kalvhjärna och ryggmärg.

Trots att Nebbioloabstinensen börjar göra sig påmind vid det här laget, särskilt som våra övningar natten innan lämnat oss lite snuvade på den delen av konfekten, bestämmer vi oss för att hålla fast vid Dolcetto, som fungerar ypperligt tillsammans med lite rustik mat av det här slaget. Vi försöker först med ytterligare en Gillardi nämligen Maestra, ett något billigare systervin till Cursalet från samma utmärkta läge men från något yngre stockar. När den visar sig vara slut landar vi till sist på en gammal favorit, nämligen Peccheninos Sirì d’Jermu.

Peccheninos båda toppviner på Dolcettosidan, Sirì d’Jermu och det aningen dyrare Bricco Botti, tillhör dem som tillsammans med Marziano Abbonas Papà Celso, Luigi Einaudis Vigna Tecc och I Filari samt Quinto Chionettis Briccolero i första hand bidragit till att ge Dolcetto från Dogliani ett ansikte utanför regionen och det är mera regel än undantag att något av Peccheninos viner återfinns bland det fåtal Dolcettoviner som tilldelas tre bicchieri av Gambero Rosso. Även om jag inte alltid delar Gambero Rossos bedömningar träffar de i det här fallet helt rätt. Detta är regelmässigt Dolcetto av allra högsta klass.

Bröderna Pecchenino (Orlando och Attilio) håller till i en helt annan del av Doglianiregionen än Gillardi. Gården ligger i norra änden av Dogliani kommun, alldeles på gränsen till Monforte d’Alba. I övre kanten av den stora sydvända sluttning som från drygt 400 meters höjd sträcker sig därifrån och ned till Doglianis tätortsbebyggelse knappt 300 meter över havet återfinns ett av regionens allra bästa lägen, Bricco Botti. Namnet låter sig med all sannolikhet översättas till ”Toppen på Tunnan” och den som någon gång sett Peccheninos vingårdar välva sig som övre delen på ett liggande fat, med själva cascinan som en tapp i mitten, behöver i vart fall inte grubbla över etymologin. För den som inte har möjlighet att avlägga visit på gården (en sådan tillstyrks å det varmaste) rekommenderas en omedelbar snabbutflykt till den nyuppgraderade hemsidan med dess bedövande vackra bilder.

Peccheninos båda bästa Dolcetto, liksom deras förnämliga Barbera d’Alba vid namn Quass och deras utmärkta Langhe Nebbiolo vid namn Vigna Botti härstammar såvitt jag vet helt och hållet från de bäst exponerade delarna av Bricco Botti, de som vetter åt syd eller sydväst. Den tredje och lite enklare (men fortfarande utmärkta) Dolcetton bär samma namn som den frazione där gården är belägen, San Luigi, och kommer gissningsvis bara delvis från Bricco Botti.

Tilläggas kan att Pecchenino sedan några år tillbaka också producerar två Barolo, båda från det läge i södra Monforte som ursprungligen tillhandahöll druvorna för Giacomo Conternos legendariska Monfortino. Den bästa av de båda bär namnet Le Coste medan den något enklare heter San Giuseppe.

Vi har vid det här laget hunnit prova Sirì d’Jermu i inte mindre än fem olika årgångar (2000, 2003, 2004, 2006 och 2007), ständigt med samma utmärkta resultat. Det kommer därför inte som någon överraskning att även årgång 2009 svarar upp mot våra vid det här laget högt ställda förväntningar (och, konstaterar vi senare, än en gång tilldelats sina tre bicchieri). Stilarten ligger nära Gillardis och båda vinerna visar sig ikväll från sin bästa sida samt fungerar lika suveränt bra till maten.

Restaurangpriset är även i detta fall ytterst resonabla 16 euro. Pecchenino har, trots den ryktbarhet vinerna med tiden vunnit, inte låtit priserna springa iväg, i alla fall så länge det är Dolcetto, Barbera och Langhe Nebbiolo vi pratar om. Köper man vinerna på gården, där vi själva oftast handlar, är priset blygsamma 11 euro för Sirì d’Jermu och 13 för Bricco Botti, Quass och Vigna Botti, samtliga väl värda sina slantar i alla de årgångar vi provat. För den som inte har möjlighet att köpa vinerna på plats hittar man dem i Danmark bland annat här och här samt i Tyskland här, här, här och här.

När kvällens höjdpunkt, bollito misto, till sist rullas in på en carrello dignande av korv och köttbitar av alla de slag (huvud, tunga, bringa, högrygg, o.s.v.) som på traditionellt sätt serveras med inte mindre än sju olika sorters salsa är det tyvärr inte utan att magen försiktigt signalerar att det börjar bli dags att sätta stopp. Hur entusiastisk man än är över italiensk mat är det ett ovedersägligt faktum att det kräver sin man eller kvinna att ta sig igenom alla tre faserna: antipasti, primi och secondi, inte minst på restauranger i Langhe där redan den första fasen ofta består av en hel serie fantastiska delikatesser.

För att klara av det hela behöver man egentligen vara inte bara vrålhungrig utan direkt utsvulten samtidigt som man motstår frestelsen att äta mer än några tuggor av varje rätt i raden av antipasti. Det senare är till yttermera visso kontraproduktivt eftersom antipasti tillsammans med primi enligt min mening är det italienska kökets verkliga trumfkort medan secondi tenderar att vara mer umbärliga. Prioritetsordningen följer således serveringsordningen: Synnerligen primärt, primärt och sekundärt.

Vi väljer därför sparsamt bland köttbitarna liksom på den carrello med delikata dolci som avslutningsvis rullas in. Vill ni verkligen inte ha mer undrar kyparen i takt med att ordet basta blir en alltmer flitigt förekommande del av vår vokabulär. Nix säger vi och klappar oss på en mage som börjat anta Bibendumliknande proportioner medan en av gästerna vid bordet intill med ett menande flin visar upp sin egen välfyllda kula. Det är hög tid att säga buonanotte bue grasso, buonanotte."

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 1"

Det blev ingen höstresa till Piemonte för vår del det här året. Istället lämnar vi med varm hand över tangentbordet till den vandrande Langhe-encyklopedien, favoritkommentatorn och numera således även gästbloggaren andersuw, som just kommit tillbaka från ett nedslag bland de dimhöljda kullarna:

1. In caso di nebbia

"Alla som färdats på italienska motorvägar har någon gång sett dem. De där 50-skyltarna som plötsligt dyker upp trots att vägen är lika bred som spikrak och utan problem tillåter en att fräsa fram i den normala maxhastigheten på 130 km/h.

Första gångerna hajar man till och sätter hastigt foten på bromsen samtidigt som man med irrande blick förtvivlat försöker utröna vad i hela friden det kan vara fråga om. Så småningom lär man sig att de där skyltarna alltid är försedda med en liten tilläggstavla med texten in caso di nebbia (i händelse av dimma) som gör att man lugnt kan behålla foten på gaspedalen.

Man kan förstås fortsätta undra över om en sådan drastisk hastighetssänkning verkligen är befogad även när dimman slår till: Dimma i all ära men 50 km/h? På motorvägen? Är det inte att ta i?

Alla sådana undringar försvinner emellertid i ett nafs så snart man haft närkontakt med fenomenet ifråga. Man inser då snabbt att italiensk dimma är något ”heeelt” annat än sin svenska motsvarighet. Samt att den under det kalla och mörka halvåret är allt annat än ovanlig.

Vi landar i Bergamo klockan halv elva en lördagskväll i slutet av oktober och det första jag gör när jag stiger ur planet är att kolla läget på dimfronten. Med en lättnadens suck konstaterar jag att det inte ser alltför illa ut. Stjärnklart är det förvisso inte men mer disigt än dimmigt.

Någon timma senare rullar vi ut från flygplatsen i vår lilla Ford Fusion för den sista nattliga etappen ner till Langhe. Vår nyuppgraderade GPS kan till en början inte riktigt komma överens med oss om färdriktningen och innan vi vet ordet av har vi förirrat oss in i centrala Milano. Just när vi till sist hittat ut igen och äntligen kan sätta ordentlig fart på motorvägen dyker de upp. De första dimbankarna. Varningarna på de stora elektroniska skyltarna över motorvägen skvallrar om att de tyvärr inte är av det tillfälliga och övergående slaget.

Vi fortsätter i snigeltakt med blicken vilt stirrande in i allt det mjölkvita. Lite tur i oturen har vi dock. Detta är inte dimma av den allra värsta sorten utan bara den näst värsta. Vi vågar efter hand höja marschfarten till hela 70 km/h!

”Det kanske klarnar när vi kommer upp på kullarna” säger jag förhoppningsfullt när vi till sist närmar oss Langhe. ”Så var det ju när vi var på väg till Toscana”. Tyvärr visar det sig att jag har helt fel och att Nebbiololand gör skäl för namnet i alla avseenden. ”Tjockan” är tjockare än någonsin och jag vågar på sin höjd köra 30 km/h på den slingriga vägen mellan Alba och Dogliani trots att jag vid det här laget kan den nästan utantill. Det är nästan så att man på känt italienskt manér är beredd att dra i mistluren i varje hårnål.

Först vid halvfemsnåret rullar vi med en lättnadens suck in på gårdsplanen i södra Dogliani där vi kan konstatera att resan tog nästan dubbelt så lång tid som den brukar göra. Trötta men också hungriga och rätt adrenalinstinna efter vårt nattliga koncentrationsprov kommer vi snabbt fram till att här behövs lite vickning (eller vad man nu skall kalla det) innan vi kryper till kojs.

Vännen H, som tillbringat dagen i Milano i väntan på oss, har dessbättre fått i uppdrag att proviantera så vi är väl försedda. Snabbt dukar vi fram en härlig antipasto misto med salumi, formaggio, pane och verdure. Våra värdar har som tur är en välfylld vinkällare där gästerna kan förse sig till självkostnadspris och två flaskor ur den står tacknämligt nog redan och väntar på oss på diskbänken för att vi skall slippa treva oss fram till dem i nattmörkret.

Med tanke på att vi är i Dogliani börjar vi förstås med en Dolcetto. Allt annat kan jämställas med högförräderi. Podere Le Surìe är en gammal vingård på runt sju hektar som numera drivs i regi av Roberto och Marco Altare. Sörbacka Gård eller något i den stilen blir det om man försöker översätta till svenska. Podere betyder helt enkelt bondgård och surìe är ett piemontesiskt ord (här för ovanlighets skull i pluralis) som redan torde vara välbekant för de flesta vinälskande italofiler. Sorì, sörì, sirì och surì (man får inte vara kinkig när det gäller den första vokalen) syftar alla på samma sak nämligen en solbelyst plats, vilket torde förklara varför det är så populärt i vingårdsbeteckningar.

Gården ligger i Clavesana som tillsammans med Dogliani och Farigliano utgör de tre produktionsmässigt stora kommunerna i Doglianiappelationen. Närmare bestämt befinner den sig i den sydöstra spetsen, mycket nära den gräns där kullarna blir till berg och vinodlingen upphör. Det kommer därför inte som någon överraskning att druvorna växer på högsta tänkbara höjd, strax under 600-metersstrecket.

Det vi sätter korkskruven i är årgång 2008 av husets bästa Dolcetto, vilket framgår av att det i motsats till sina syskon bär det skära band om halsen som signalerar Dogliani DOCG snarare än Dolcetto di Dogliani DOC eller Dolcetto delle Langhe Monregalesi DOC. Det innebär bland annat att det måste lagras minst 16 månader innan det får säljas (i detta fall delvis på rostfria tankar, delvis på små botti och därefter några månader på flaska). Vingården är på blott ett halvt hektar och skördeuttaget är blygsammast tänkbara: Bara runt 1 kg per planta vilket innebär att den årliga produktionen inskränker sig till runt 2 000 flaskor. Snacka om boutiquesvin!

Vinet sitter som en smäck till vår sena antipasto. Gnistrande syror, förnimbara men inte påträngande tanniner, körsbärstoner av alla de slag och så den där lilla slängen av bittermandel i slutet. Vinet är bara måttligt komplext men härligt friskt, energiskt och intensivt. Det här gillar vi, särskilt som priset, i motsats till vad man kunde vänta, är lika lågt som skördeuttaget. Knappt 70 kr behöver vi lägga i källarkassan. Tyvärr torde det vara svårt att uppbringa på mer än en fjärdingsvägs avstånd från Dogliani. Gissningsvis sugs det mesta upp av den lokala marknaden.

Men allt gott har ett slut så vi tar ett raskt språng från Dolcetto till Barbera och från Dogliani till grannkommunen i norr Monforte d’Alba. I Corsini, i södra delen av Bussia, hittar vi Podere Ruggeri Corsini. Gården köptes för runt 15 år sedan av två agronomer specialiserade på vinodling, Loredana Addari och Nicola Argamante, som bestämt sig för att ta steget från teori till praktik (även om jag tror att Nicola har åtminstone det ena benet kvar i den akademiska världen).

Som vi kunde konstatera när vi besökte gården för några år sedan har de en hel del intressanta viner på programmet, däribland Argamakow (uppkallad efter Nicolas ursprungligen ryska släktnamn) som görs (i liten skala) på 80 procent Pinot Noir och 20 procent Albarossa (en korsning mellan Barbera och Nebbiolo). Men det är deras reguljära Barbera som med tiden vunnit en särskild plats i vårt hjärta. Det beror delvis på att den sedan ett antal år tillbaka ingår som en självklar ingrediens i våra värdars källare. Men det är långt ifrån hela förklaringen. Det här är ett sådant där härligt vardagsvin som man nästan alltid känner för att dricka och aldrig tröttnar på. Ett vin med karaktär men också polityr. Intensivt och fokuserat men också harmoniskt och balanserat. Samt befriande fritt från störande ekaromer. En fullträff i all sin anspråkslöshet.

Vi har tidigare glatt kolkat i oss ett antal flaskor av såväl 06:an som 08:an så nu återstår egentligen bara frågan om även den 09:a som nu står på bordet håller måttet. Helt självklart är det inte. 2009 var i motsats till 2006 och 2008 ett ovanligt varmt år, kanske för varmt för att Barberan skulle behålla de friska syror den är så beroende av. Men vi kan snabbt dra en suck av såväl lättnad som välbehag. Det här är precis lika gott som det brukar vara!

Dessbättre är Ruggeri Corsinis viner lättare att uppbringa på våra breddgrader än Le Surìes. Man hittar dem exempelvis på diverse håll i Danmark såsom här, här och här. Priset är visserligen lite högre än de drygt 80 kr vi får lägga i källarkassan men det är ju sådant man får räkna med.

Vi avslutar våra nattliga övningar med en Barolo. Någon sådan står inte att finna i källarförrådet men H. hade tidigare under dagen rapporterat från sin shoppingrunda på PAM i Milano att han travat på en Fratelli Giacosa 2007 med namnet Ca’ del Plin för blygsamma 14 euro. Priset lät visserligen misstänkt lågt och Ca’ del Plin ringde ingen klocka men Fratelli Giacosa är en tämligen känd och väl ansedd producent vars utmärkta Barbaresco Basarin 2004 vi passade på att lägga till samlingarna när den såldes på SB för några år sedan. Så jag gav klartecken till H. att slå till.

Det borde jag inte ha gjort. Nebbiolo är en anspråksfull druva. I sina bästa stunder förmår den skriva den ljuvaste poesi. I sina sämsta levererar den istället ett lika tråkigt som högtravande middagstal. Något tredje i form av exempelvis en charmerande lekfullhet gives icke. Den här tvingas vi tyvärr föra till de trista middagstalens skara. Vinet är inte defekt på något sätt men doftar inte mycket, smakar inte mycket och försvinner i en lite pompös anonymitet.

När jag så småningom kollar producentens hemsida visar det sig att detta vin ingenstans står att finna trots att det ser ut att ha funnits på marknaden sedan ganska lång tid tillbaka. Lite sökning på annat håll ger dessutom vid handen att Ca’ del Plin används som beteckning inte bara på Barolo utan också på en hoper andra viner (Barbera, Dolcetto, Roero Arneis, Barbaresco, o.s.v.). Gissningsvis handlar det om någon slags billighetsserie för snabbköpsbruk. Varningsflaggan är härmed hissad.

Det hinner börja dagas innan vi kommer i säng och jag sticker ut huvudet på loggian och konstaterar att dimman inte är något fantasifoster (se allra första bilden ovan). Visserligen har den nu lättat så pass att man kan se den vingård vi har runt knuten men av grannarna på andra sidan ravinen syns inte ett spår. In caso di nebbia ... är det kanske lika bra att krypa till kojs."