måndag 30 december 2013

Barbaresco 2010 & Barolo 2009 (Ricossa)


Så har det då hänt, vi har blivit erbjudna varuprover som vi faktiskt varit genuint nyfikna på - till skillnad mot den sedvanliga glöggen med ansjovissmak, de damväskeutformade rosé-BiB:arna eller den spexiga vodkagroggen i en flaska som ser ut som en brandsläckare - som vi vanligen får förfrågningar om vi är intresserade av att smaka. Vi hade redan tidigare hört talas om att det skulle finnas en barbaresco för under hundralappen och en barolo för ytterligare en femtiolapp att tillgå via beställningssortimentet och det är inte utan att man undrar hur dessa kan smaka - det är ju faktiskt priser som ligger i paritet med Carlo Merolli et al. Producenten; Ricossa, har vi ingen koll på sedan tidigare men de verkar producera rejäla volymer och seglar under M.G.M Mondo del Vinos flagg nuförtiden.

Låt mig säga med en gång att båda vinerna är klart godkända, det här är trevliga representanter för respektive vinstil, friska, hyfsat rena och pigga med tydlig ursprungsprägel och god druvtypicitet. Barbarescon känns avgjort enklare men står sig med bravur mot alla Langhe nebbiolo i sin prisklass som finns tillgängliga via SB. Ett riktigt bra måltidsvin med schysst fruktsyra och en lättsam tanninbädd som tål en del stryk.
Barolon har en växel till att lägga i. Här finns ett annat djup i både doft och smak och jag tycker att man lyckats riktigt bra med den knepiga årgången. Druvorna verkar ha hämtats från hela Barolo-zonen och det är nog ingen nackdel ett år som 2009. Strukturen är tämligen lättsam på ett vis som förmodligen gör att många kan komma överens med den, och faten har använts på ett förnuftigt sätt utan att dominera tillställningen.

Jag har på senare tid kommit mig för att värdera och "poängsätta" viner jag smakar för första gången genom att fråga mig själv om jag kommer att  försöka leta upp och köpa dessa igen. Det är på något vis ändå den slutgiltiga domen - man kan ju exempelvis prova en Altare- eller Paolo Scavino-barolo och tycka att den är hur fantastisk som helst men kommer man att ge sig ut på marknaden och leta och slanta upp sina surt förvärvade slantar på en flaska eller fler igen? Det visar sig faktiskt först om/när man sedermera verkligen gör det huruvida det var ett bra vin eller ej. Ricossas Barolo 2009 kommer jag att köpa några flaskor av.

söndag 29 december 2013

Midvinterblot i Skånes heartland

Vinosapien med äkta hälft och Ingvar letar sig inåt landet, från respektive kust, en småbister decembereftermiddag för att söka tillfälligt lä, en stunds skydd och lite omhuldande värme. Vi börjar med att ställa fram en välkomnande soppa på kalvlägg och häller upp en av våra favoritbarberor.


Bandita 2011 (Cascina 'Tavijn) Atypisk eller ej så konstaterar Vinosapien efter blott en stilla sniff att det är barbera som finns i glasen, och sedan krävs det inte många sekunders detektivarbete för att inse vilken det rör sig om. Tydlig bio-prägel, höga rena syror, ung och högalert frukt. Flaskan öppnades dagen innan så den lilla kolsyrespritsen är som bortblåst. Avväpnande, ärlig och omöjlig att inte älska.



Côte Pelée Mondeuse 2009 (Jean-Yves Péron) Gott om grönhet i doften medan smaken domineras av en intensiv äpple- och citrussyrlighet, lite väl tunt med frukt som stöttar upp. Här är jag ganska säker på att det är en cabernet franc, företrädesvis från Loire - mondeuse från Savojen dök liksom aldrig upp bland alternativen. Vi har haft en liknande upplevelse med Pérons viner tidigare, ingen producent vi kommer att jaga vidare med.



Teleki Furmint 2012 (Judit Bott) Bra frukt, vit och gul, med utmärkt bett i syrorna, rensande och läskande. Elegans och djup ligger helt klart och ruvar i den ungdomliga doften, bara väntar på att förlösas. Utan tvivel förstklassigt druvmaterial och dito vinmakeri från en av Tokajis främsta furmint-producenter. En boll som vi däremot gärna springer vidare på.



Ducal Riesling 2009 Riesling, inte tu tal om saken, men tysk? Nej, knappast. Lite väl fet frukt och varmodlad känsla för det, i så fall möjligtvis Pfalz eller Baden. Alsace kommer förstås på tapeten men det är något som inte stämmer - nya världen? Nej, slovensk riesling fanns inte riktigt på kartan. Ett bra vin på alla sätt men för anonymt för att man ska ödsla energi på en uppföljning.



Chardonnay-Savagnin 2006 (Domaine Labet) Det här är däremot intresseväckande på alla sätt. Den utpräglat oxidativa stilen funkar utmärkt när distinkta syror och rikligt med mineralsälta finns på andra sidan vippbrädan och kämpar frenetiskt för att uppnå balans. 2006:an känns fortfarande väldigt ung och har nog ett ganska långt liv framför sig. Ingvar vill ha en näve valnötter och en bit comté till det här och visst, det kan vi ställa upp på, men jag tycker att det funkar utmärkt på egen hand, som aperitif, och faktiskt även som ett allround-matvin.



Carat 2004 (Bressan) Bressans Carat är en blandning av tocai friulano, ribolla gialla och malvasia som fått genomgå en långsam maceration på skalen. Till en början är mognadstonerna klart framträdande men efter hand vecklar en honungssöt gulfrukt ut sig som framstår som ungdomligare allt eftersom kvällen fortskrider. Jag tycker det här är stort, en uppvisning i harmoni och skönhet, och förmodligen på sin topp just i kväll.



Grigio in Grigio 2006 (Bressan) 100% pinot grigio som legat på skalen i åtta månader och lagrats sex år i en medelstor botte av vildkörsbär. Extremt, så klart, men mycket njutbart. Uttalat oxiderat i sin stil, huruvida detta ingick i vinmakarens ursprungliga plan eller ej låter jag vara osagt, men det funkar utmärkt tillsammans med den intensiva fruktparfymen. Ett njutningsvin, fram med valnötterna och osten igen.

Edit dag 2 - Direkt ur kylen till en bit salami, prosciutto och en väl tilltagen skiva gruyere som eftermiddagsspuntino är det här inget annat än en fullträff. Vi diskuterade användningsområde till det här vinet och vi har sannerligen funnit det.



Montepulciano d'Abruzzo 2006 (Valentini) Redan innan vi vet att vi har att göra med en verklig kultproducent kan vi konstatera att vi har pur storhet i glasen. Balansen är så makalöst oklanderlig att ord näppeligen räcker till för att förmedla densamma. Det känns som en helhet, omöjlig att dissekera eller dechiffrera, solitt, helgjutet. Så lätt och studsigt i munnen trots sitt djup och sin seriositet i näsan. Hustrun känner mörk choklad i doften och prickar montepulciano, själv är jag uppe och snurrar kring alpmassivet och skulle förmodligen gissat att vi befann oss i Schweiz eller något... Kvällens vin för mig, och det är inte utan att man blir närmast hysteriskt nyfiken på Valentinis trebbiano.



Sagrantino di Montefalco 2003 (Caprai) Tyngd och sötma i doften och munhålan kläds i taggtrådstuffa tannindraperier. Moderna, hårdextraherade Piemonte är min omedelbara gissning men jag blir förstås inte direkt förvånad när Ingvar plockar fram flaskan. Jag tycker att bygget är habilt, om än inte i min smak, medan övriga deltagare frustar och stönar och tvärsågar. Huruvida tanninerna någonsin kommer att smälta in och bli mer behagliga låter jag vara osagt men jag tror nog att en och annan masochist trots allt kan finna en del njutning i det här. Ingvars näst sista flaska och han undrar "vem han ska plåga" härnäst med den kvarvarande sista...



Merlot 1998 (Radikon) Doften riktigt osar av mogen nebbiolo tillsammans med alla urtypiska italienska rödvinsmarkörer man kan tänka sig - linolja, krossade körsbärskärnor, drypande sötmogen persika. I munnen faller Piemonte-spåret platt till marken och den kapitala slätheten och småslappa strukturen förbryllar mig onekligen en smula - varmt år, för långt gången mognad eller för varmt lagrad flaska? När täckelset faller blir åtminstone jag än mer konfunderad. Stort, javisst, särskilt i nosen, men hur smakade det här för fem år sedan? Har vi passerat zenit? Övriga deltagare är hur som helst lyriska så det kan mycket väl röra sig om ett "användarproblem"...



Barolo Vigna Rionda 2001 (Luigi Oddero) Tjänlig barolo som känns betydligt yngre än vad den är, 2005 eller 2007 ligger närmare till hands att gissa på. Ganska tuff struktur som nog kan föra tankarna till Serralunga men absolut inte till Vigna Rionda. Här finns inget som direkt charmar eller förför, utan allt är bara korrekt och lite för opersonligt. En för mig okänd producent som verkar befinna sig på den modernare planhalvan.



Vigna del Noce 2006 (Trinchero) Det här älskar jag; Trincheros toppbarbera från Vigna del Noces äldsta stockar som fått en låång maceration och tre år på gamla stora ekliggare. Det här är senast släppta årgången och fräschören är betagande. Härligt utåtriktad doft som slösar med sin mörka bärfrukt och all den charm som föregående vin så flagrant saknade. Ett av de viner som jag blivit gladast av att dricka i år.



Beaune 1:er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos) Vinosapien spikar pinot noir tämligen omgående, ett konststycke som jag nog faktiskt hade gått bet på, men vill skriva Sonoma på födelseattesten. Jag tycker att den här bourgognen har en mycket distinkt italiensk prägel, vilket förmodligen förklarar varför jag tycker om den så mycket, och känns mer som svalodlad nebbiolo än pinot i min gom. Trevligt tanninbett och intakt fruktsyra, mycket bra till kalkonen.



Hubacker Riesling  2009 (Keller) Oj, vilket djup i doften och vilken skön, kompakt persikopolpa i munnen, omgärdad av sköna och renande syror förstås. Mycket vacker riesling, i ett perfekt utvecklingsstadium just nu. Riesling behöver inte bli mognare än så här, för min del.



Pinot Noir Baumgarten 2009 (Pittnauer) En ganska så storslagen Pannobile-pinot från Pittnauers allra bästa lägen i Baumgarten, Gols, Neusiedlersee Burgenland. Lätt och slank, men samtidigt djup, intensiv och komplex. Hamnade dessvärre lite i skymundan i sällskapet, får en ny chans ikväll.



Brunello di Montalcino 2004 (Costanti) Tilltalande brunello från ett bra år. Ingen koll på producenten sedan tidigare men vinet känns som en pleaser. Gissningarna på sangiovese uteblev dock. Själv var jag åter i Piemonte och snurrade tack vare en tydlig målarlåda och ganska nafsiga tanniner. Förmodligen en smula för anonymt för att väcka vidare engagemang, för min del.



Caluso Passito 2005 (Ferrando) Passito på erbaluce från Ferrando i Carema/Caluso. Ljuvlig nektar som satt helt rätt till en saffrans- och honungsparfait.

Vinosapiens tyckerier hittar man här.

måndag 23 december 2013

Barbaresco Pajoré 2006 (Sottimano)


Vi har tidigare, under flera års tid, gillat det mesta vi smakat från Sottimano tämligen skarpt, men på sistone har vårt förhållande till den här modernistiskt kalibrerade producenten onekligen hamnat lite in limbo. Uppmärksamheten har riktats mot andra håll, mot andra stilar och det är inte utan att de här vinerna kan uppfattas som lite väl stajlade och tillsnyggade där man vandrar som djupast i rusticitetens engagerande träskmarker. Pajoré 2006 är i vilket fall som helst lätt det bästa jag smakat härifrån någonsin.

Vi har provat de tre 2007:orna vid ett par tillfällen och har då upplevt Currá som varandes lättviktaren i gänget, till viss del beroende på stockarnas lägre ålder och ett lite svalare läge. Cottá har varit den fruktigare och kraftfullare medan Pajoré känts som den stramare, mörkare och seriösare av de tre. Sedan dess har ju även en Fausoni tillkommit i syskonskaran, vid sidan av riservan... Ja, jösses. Hur som helst så är 2006 en helt annan årgång men karakteristiken från Pajoré 2007 känns igen.

Det här uppträder på många vis som en barbaresco-arketyp med sin propra men likafullt slösande parfym och sina sammetslena tanniner - pur elegans från första stund. Mineraliteten är påtaglig och ger, tillsammans med den mörka frukten och kryddigheten, en air av lyx och opulens medan syrorna frenetiskt tar vid där tanninerna släpper greppet och håller munkänslan i schack. Visst märks de små faten, och däribland säkerligen ett gäng nya, men inte så att det stör, allt är mycket smakfullt komponerat och sammansatt. Ett riktigt gott vin och jag har egentligen inget att invända, mer än att det kanske trots allt känns lite väl "smakfullt", "komponerat" och "sammansatt"...

Jag minns en tid då man handlade sina Sottimano hos Atomwine men sedan hände något. Just de här Pajoré-06:orna reades ut till riktigt bra pris vilket jag betraktade som lite underligt.

Vi önskar under alla omständigheter härmed alla IV-läsare en riktigt god och skön jul!

söndag 22 december 2013

Isidore NV (Didier Chaffardon)

Bild: Jörgen Andersson

Vi var några stycken som charmades och blev begeistrade av den mycket specielle Anjou-odlaren Didier Chaffardon, då på Fri Vin-festivalen i Köpenhamn 2010. Hans extremt expressiva sätt att beskriva och förklara sina viners olika lynnen och personlighet lever i allra högsta grad kvar på näthinnan. Med en i det närmaste obefintlig engelska, men med hjälp av ett ytterst målande kroppsspråk i form av långa serier av invecklade hand- och armrörelser, djupa knäböjningar och ett synnerligen distinkt fotarbete i samarbete med komplexa onomatopoetiska, närmast gutturala, utläggningar lät han oss aldrig tvivla på de, i hans tycke, nära nog ravindjupa skillnaderna mellan exempelvis hans cabernet franc av årgång 2005 visavi 2006.
Så det är förstås inte utan att det kan vara en hel del X-factor inblandad...



...när vi knäpper kapsylen av Didiers petnat Isidore. Men vi blir ånyo hänförda, måste jag säga. Det här är nämligen inte alls vad jag hade förväntat mig. Jag hade föreställt mig att kinderna skulle nypas ihop av riktigt fräsande syror och en aggressiv kolsyra, och att vi kanske rentav skulle ha att göra med ett lite småskitigt naturbubbel med en rejäl dragning åt lätt ankomna höstäpplen och ett gäng slarvigt kvarglömda jäst- och svaveltoner på toppen. Men ack så fel jag hade. Det här är rent, rent och med den skönaste, rundaste, lenaste mandeln, honungen och jasminen i doftportföljen. Frukten känns verkligen mogen och det finns en rejäl sötma i vinet som balanseras upp på ett föredömligt vis av de distinkta chenin-syrorna. Bubbligheten ligger närmare vivace än frizzante. Ett vin som riktigt skriker njutning, helgmys och kontemplation.

Bild: Ochato.com 


fredag 13 december 2013

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)


Veckan som gick nåddes vi av den sorgliga nyheten att gitarristen Jim Hall dött i sömnen natten till den 10 december, 83 år gammal, i sin lägenhet på Manhattan. Jim Hall var tvivelsutan min, och otaliga andra jazzgitarrfrälstas största idol och främsta källa till inspiration. En elegansens och smakfullhetens överstepräst som alltid satte melodin i främsta rummet och på ett unikt och närmast övermänskligt sätt alltid lyckades styra undan klichéernas och de spektakulära posernas alltför väl uppkörda hjulspår. Jim var en av jazzgitarrvärldens mest notabla stilbildare, som med sin sparsmakade och rena stil egentligen blev mer känd för tonerna han inte spelade än för något annat. Han var också en av de sista i sin generation jazzmusiker - de som verkligen var med hela vägen från slutet av 50-talet - och spelade redan vid unga år med Sonny Rollins, Bill Evans, Art Farmer, Ben Webster, Miles Davis et al.
En av de allra största har alltså gått vidare och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Requiescat In Pace, Jim.

Tankarna vandrar, vad kan vi dricka för att hedra denna ikon? Skulle vi översätta uttrycket i hans gitarrspel till motsvarande vinösa språkdräkt skulle vi med all sannolikhet till slut hamna i en bourgogne av ädelt och gärna moget snitt. Men vi har en fin ryggbiff med porcini-fyllda tortiglioni och en gräddig sås på rödgul trumpetsvamp och dijonsenap på spisen vilket får mina smaklökar att formligen illvråla nebbiolo, och inte nödvändigtvis lastgammal sådan. Och definitivt inte modern, hårt extraherad eller varmfruktig barolo utan möjligtvis halvung, traditionell barbaresco. Men så drar vi oss till minnes den här synnerligen stilfulla skapelsen, senast påsedd för precis ett år sedan och således lagom i tiden att kolla av igen. Måhända en nebbiolo värdig att hedra Jim Hall?


Vi låter Mauro Franchinos Gattinara 2006 sjunga upp sig med en rejäl vända i karaffen. Därefter får vi njuta alla de typiskt nordpiemontesiska attributen som rabarber, blodigt mineraliska stråk, eterneller, rosor, viol och en intensiv stenfruktsparfym. Även en del mörkare frukttoner och en pust brasrök förnims som har kommit till sedan sist vi sågs. Alltjämt elegant och sober nebbiolo i riktigt vacker skrud.
Inte heller munnen lämnar en besviken, fin och jämn i strålande balans och med lena tanniner. Inga yviga gester, ett ödmjukt och intagande vin som man bara vill ha mer av, ju längre kvällen lider. Precis som Jim!


lördag 7 december 2013

The return...


Det här borde väl kunna sorteras in under "Goda nyheter" för alla boende utanför safarivänligt territorium?:

"Kære svenske Vinvenner,

Efter nogen tids pause, er det igen muligt at bestille via webshoppen
www.carlomerolli.dk og nyde godt af vort italiensk vinsortiment til  MUK-priser (*).

For at kunne gøre det, kræves der en dobbelt bestilling

Først, bestiller I vinene på:


og så, når I har modtaget  Ordrebekræftelsen med  ID nummer
vælger I igen den relevante fragt på:


og ved overførslen opgiver I det Ordrebekræftelsesnummer I har modtaget fra webshoppen.

Så er vi klar til at sende vinen med DHL eller anden fragtfører.

VINAFGIFT & MOMS
Den vin I køber betaler vinafgift og moms i Danmark.
Vi har intet med svenske skatteforhold at gøre og det er op
til den svenske bestiller, at opgive købet for at få refunderet og/eller betale
de relevante vinafgifter.

FRAGTPRISER
Jeg er klar over at der er kollegaer i Tyskland, men også i Danmark
der kan levere til en billigere fragtpris. De tre fornuftige forklaring er at 1) de
er dygtigere og/eller  2) de har større volume 3) de lægger noget af fragten på vinens pris.


VELKOMST TILBAGE
Inspireret at et gammelt svensk blad fra 1936 har jeg sammensat en "Vårt Hemsvin"
med tolv forskellige vine. Kan ses og bestilles her:



VENLIGST VIDERESEND TIL EN VININTERESSERET VINVEN
Mange svenske "Vinvenner" er faldet fra i den periode jeg ikke har 
sendt til Sverige. Det kunne være at der er nogen blandt dine "kompisar"
eller "olyckskamrat" der kunne være interesseret i at modtage mine mails.
Tak for god "propaganda"!!

Frågor ? tveka inte med at skicka en svarmejl !

Ciao,

Carlo



(*)
MUK  = Mynt Unions Krone  dvs 1 DKK = 1 SEK = 1 NOK
MUK gælder IKKE vine som er nedsat i forvejen (rødt streg)
tilbudskasserne og fragten."





torsdag 5 december 2013

Bandita Barbera 2011 (Cascina 'Tavijn)


Nadia Verruas 2011-barbera föll inte riktigt konsortiet på läppen, eller i varje fall ansåg man den inte vara tillräckligt typisk för att få stoltsera med DOCG-strippen som visar att det är Barbera d'Asti som finns i flaskan. Så den deklassificerade årgången fick en ny etikett och döptes till "Bandita, in cerca di denominazione" - ett skönt drag av en skön vinmakarfamilj. Och visst; typiciteten kan man definitivt diskutera. Men vilket underbart vin det blev av den här vildbasen ändå!

Vi provade den här barberan ur botti i somras och Nadia uttryckte redan då en viss oro över vad det skulle bli av den här bråkstaken när hon växte upp. Hon är förstås alltjämt på tok för ung, buteljerad för bara några veckor sedan, och fortfarande i ett formbart stadium. Den malolaktiska jäsningen satte aldrig i gång i den gamla ekliggaren men Nadia skulle inte bli förvånad om den kommer att ske i flaskan, framgent. Här finns initialt en juvenil sprits och syrorna är skyhöga, men med en rejäl luftning lugnar hon ner sig och blir en riktigt angenäm bekantskap med många och långa berättelser att dela med sig om det knepiga födelseåret 2011, för den som tar sig tid att lyssna. Här finns en fin fruktfyllnad och ett piggt tanninbett som bygger på runtomkring och under den höga syrligheten.

Vi hade stor gåsamiddag här hemma med släkt och vänner i helgen som gick och la Bandita var en mycket uppskattad ledsagare till måltiden av både mer och mindre vinvana deltagare. Alla njöt vinet i fulla drag till maten men frapperades över den metamorfos det genomgick när det fått hämta andan en kvart eller två i glaset och förvandlades, från att vara en ettrig men mycket kapabel fettspjälkare, till en sansad och belevad studie i vällust. Vi kommer att ha mycket roligt med Bandita framöver, och dricka henne med jämna mellanrum, men jag skulle gissa att hon kommer att nå sin absoluta topp om tidigast två år.

Fler som provat här och här.

måndag 25 november 2013

Rosso Ribolla Nera 2009 (Ronchi di Cialla)


Friulaner, friulaner, friulaner... Funnes det någon vinansvarig vid friuliska handelskammaren och densamme av misstag råkat segla in i den svenska vinbloggosfären de senaste dagarna hade denne nog undrat vad som står på och vad i hela fridens namn man kan tänkas gjort som är så rätt, här uppe i den fjällhöga nord.
Och vi är förstås alldeles för klent byggda för att stå emot trycket så vi plockar upp en tidigare oprövad kandidat. Vi har provat de vita vinerna från Ronchi di Cialla tidigare, med mycket gott resultat. Dags för schioppetton.

Vi ställer den nyöppnad på bordet och häller upp alldeles vinterkällarsvalt, vilket inte på något sätt förorsakar några bekymmer för den här slitvargen. Det här är förstås inte något prudentligt finsalongsvin som hittar på en massa bortförklaringar eller undanflykter och ursäktar sitt beteende om serveringstemperaturen eller glasets utformning inte råkar vara det rätta. Detta är ett vin gjort för att drickas till enkel, rak och rustik mat, gärna vid ett lysrörsbelyst köksbord i ett kök med blankt klinkergolv och inga möbeltassar under de rangliga stålrörsbenen på stolarna så att det riktigt ylar i rummet när man drar ut dem och där en liten TV står och skrålar i ett hörn större delen av dygnet, alla dagar i veckan.

Fräschören och lättheten är betydligt mera påtaglig här än hos de flesta andra schioppettini vi har provat. Okulärt är vinet tätt och mörkt och doften är rik på frukt med amarena och vinbär i centrum, men i munnen dansar det en mycket smidig och spänstig dans. Distinkta syror och en mycket välavvägd , närmast klockren, balans mellan alla bärande element. Egentligen närmast omöjligt att plocka ner till simpla smaknotsbeståndsdelar - det här är ett vin som hör hemma i ett sammanhang, till en måltid med allt vad det innebär. Skulle gärna haft flera...

För fullödig information och berättelser om besök hos producenten mm, hänvisar vi förstås till Ingvar.

lördag 23 november 2013

Veckans två notabiliteter


Chianti Classico Riserva 2006 (Castell' in Villa) Det här är en annan sådan där himmelsk tolkning av sangiovese som man egentligen skulle vilja att alla mer eller mindre vinintresserade faktiskt finge ha möjlighet att umgås med under en kväll. Jag tror nämligen att den allmänna bilden, särskilt här i Sverige, av vad sangiovese egentligen är kapabel till är tämligen skev och rentav felaktig. Detta är förstås helt och hållet monopolets fel, med ett FUBAR-sortiment där kletiga, uppumpade och översvarvade missfoster från de största och flashigaste markiserna och hertigarna är det som alltid stått, och dessvärre alltjämt står, till buds. Det här är förstås sant om de flesta druvsorter och vintyper som ska klara av att tillgodose en systembolagsupphandling, men få druvor klär så illa i megalomanisk stordrift, poängkåt extraktion och slampigt smink som den ädla fröken sangiovese.

Här vankas det nämligen, som sig bör, lättsam elegans och en drickbarhet som befinner sig på den absoluta toppen av skalan. Klassisk riserva-pondus med förnäma stråk av balsamico och lite skokräm. Ett par snäpp mörkare frukt än den vanliga CC:n men man kan fortfarande, utan några problem, drista sig att kalla den rödfruktig och fenomenalt läskande i all sin prakt. Gott djup, rensande syror och sammetslen struktur, ett ganska komplett vin faktiskt. Och otroligt gott!
Det känns på sin plats med ett bevingat citat från favoritbloggen Vinsvin, den gången beträffande en annan av världens bästa sangiovese:

"Hidsigt som et pomadefyldt, skjorteopknappet italiensk stronzo og alligevel blødt som kurverne på en italiensk mamma. En modsætningsfyldt cocktail som virkelig fungerer her."



Husar Marzemino di Isera 2009 (de Tarczal) väckte mitt intresse när jag läste den här lilla fina beskivningen av årgång 2007 av samma vin. De flesta av Ingvars sensoriska intryck då verkar gå igen i 2009:an nu, men de florala elementen känns nog ännu lite mera framträdande och när jag doftar på Husar så rör mina tankar sig i riktning mot svalodlad syrah. Här finns också en del lättrökta och köttiga drag som ger yttermera tyngd åt den tesen. En mycket snygg och ren näsa, en fröjd att snusa på.

Munnen får sig snabbt en dusch av den omisskännligt italienska kärnbitterheten, så till den milda grad att alla eventuella nordrhônska funderingar faller platt till marken. Här har vi att göra med ett vin som vill arbeta, och då handlar det inte om något fjompigt pappersvändande eller pimpinett tangenttryckande utan här ska läggas räls, grävas gropar och resas takstolar. Syrorna är spänstiga och råstarka och kräver lite motstånd och utmaningar för att upplevas som harmoniska. Ett vidunderligt matvin som under veckan som gått stått stark gentemot såväl den hemknådade pizzan som den ugnskörda kycklingen och en enkel pasta med tomatsås.

Så är det då det här med de Tarczals etiketter. Det verkar vara frågan om endera rikligt ornamenterade vapensköldar eller ståtliga och mustaschbeprydda soldater. Min gissning är att man hade haft mycket att vinna på att lägga om kurs vad beträffar utanpåverket som nog snarare avskräcker än lockar. Inne i flaskorna är det här nämligen sjusärdeles imponerande grejer, både den superläckra cabernet francen och den här marzeminon.

fredag 15 november 2013

Pinot Grigio 2006 (Bressan)



Jag kan nog med berått mod påstå att det var Ingvar som med hjälp av Bressans pinot grigio fick upp våra ögon, reste våra gomsegel och vred på stora salivkranen vad anbelangar långmacererade vita viner, för sisådär en tre-fyra år sedan. Då var det årgången 2004 som vi exponerades för vid ett antal tillfällen. Alltid med resultatet att man lämnades med en känsla av att ens cirklar rubbats en aning. Och att man där och då bestämde sig för att absolut dricka det här igen, och att nyfikenheten väcktes ytterligare för andra viner i den här stilen och genren.

Ikväll är det 2006 av det här klassvinet som vi har i glasen. Alla teknikaliteter som kan tänkas vara önskvärda att veta finns att läsa här.
Färgen är lite ljusare och på något vis juvenilare än hos 04:orna - cognacsamber åt den mellanblondare delen av spektrumet. Doften känns också ungdomligare och mer oskuldsfull än vad 2004 gjorde vid samma ålder eller yngre. Här finns avsevärt mindre av de dova petroleumångorna och de bokna äpplena som då brukade lägra glaset. Här finns däremot en hel armada eleganta pustar med nypolerat ädelträ, bivax, honung, nougat, mandelmassa, gula plommon och en mineralitet som riktigt får det att knastra mellan tänderna vid blotta åtanken på att bestänka munhålan med denna ambrosia. Och doften bara växer och växer i glaset.

Det är, som sig bör, ett munfyllande vin med massor av solid kropp, lågstämda syror, elegant invävd fruktsötma och ingen direkt tanninanstrykning att tala om. Mineralsensationen är lika påtaglig i munnen som i nosen och är den som bidrar med fräschör och lyft i anrättningen. Lång och mycket njutbar eftersmak.
Vi dricker det till mjälla kalvkotletter och en rödbetsrösti som direkt hittar hem med sin sötma.

Makalöst vin, här i en kanske något mera tillgänglig och mindre extrem tappning än 2004:an, men för att citera Ingvar (till vänster): glöm allt vad ni tidigare tyckt, tänkt och trott om pinot grigio, det här är någonting helt annat.

torsdag 14 november 2013

Vinmångleri av tredje graden


Är det fler än jag som reagerat på det här saftiga erbjudandet från superglossiga livsstilsmagasinet Livets Goda? Eller är det de rebelliska vinkrängarna Winefinder som står bakom? Hur som helst är gränsen mellan redaktionellt framställt material och direkt säljpropaganda fullkomligt utsuddad då sommelieren Björnstierne Antonson i lyriska ordalag formligen bubblar över av superlativ över den här småtrista och högst medelmåttiga barolon från Reverdito. Björnstierne är inte bara frilansskribent åt Livets Goda utan leder även Winefinders ultra-altruistiska sommelierkommité (15 av landets toppsommelierer som tydligen arbetar helt oavlönat med att prova ut Winefinders glassiga produktportfölj, enligt ägaren Ole Nielsen i en tidigare tråd här i bloggen). Är det en annons eller en artikel? Sitter man i knät på varandra så säg det.

Som en parallell så är det ungefär så här Silvio Berlusconi jobbat med sina TV-kanaler i Italien de senaste 20 åren.

lördag 2 november 2013

Höstlov i Monferrato

San Marzano Oliveto

Vi får ofta frågan hur det kan komma sig att vi åker till samma semestermål år ut och år in, sommar som höst. De senaste tio årens styva tjoget semestrar och ledigheter har nämligen oftast spenderats i Piemonte. Och då inte ens i de vin- och gastrolegitima trakterna kring Langhe utan riktigt långt ut på bystan, i det som heter Monferrato Astigiano eller Astesana, i det mjukt kulliga och undersköna landskapet mellan Asti och Alessandria.

Ett relevant svar på spörsmålet vore förstås: läget. Här är vi smack i mitten av så mycket vackert landskap ögat någonsin förmår trakta efter, lugn och ro, mycket få turister och ändå befinner vi oss bara en timmes bilfärd från Frankrike, en timme från Rivieran, en timme från Alperna, halvannan timme från Milano och en knapp halvtimme från Langhe. Billigt, bra och barnvänligt boende hos trevliga människor på agriturismo med massor av djur och stor fin pool.

Ett annat svar är förstås vinet och maten. De här delarna av Piemonte är vinodlade - inte lika intensivt som Langhe men långt mer än exempelvis nordligare Basso Monferrato eller ännu nordligare Alto Piemonte. Här är vi i barberas epicentrum men det odlas även en hel del dolcetto, moscato, cortese, freisa, ruché och grignolino. Det mesta är förstås inte mycket att ha, i likhet med de flesta andra vinodlade områden går lejonparten till bulk, men en hel del guldkorn finns det för den som snokar lite.
Köket är på intet sätt olikt det langhesiska - vit tryffel, carne cruda, agnolotti al plin, flan, bagna càuda etc finns allestädes närvarande även här, dock kanske i något rustikare och mindre pyntat skick i Monferrato än i Langhe.

Vinproducenter i de här trakterna att hålla ett öga på är:
*Cascina 'Tavijn - Scurzolengo
*Trinchero - Vianoce, Agliano Terme
*Carussin - San Marzano Oliveto
*Vittorio Bera - Canelli
*Tenuta Il Sogno - San Marzano Oliveto
*Villa Terlina - Agliano terme
*Franco Mondo - San Marzano Oliveto
*Cascina Basalone - Mombaruzzo
och Mauro Vergano som gör kul småskalig vermouth och chinato med bland annat Cascina 'Tavijns grignolino som basvin. Även en del av de lokala kooperativen kan från tid till annan haspla ur sig anständiga tolkningar för vardagslunchbruk av de lokala druvorna; både Cantina di Nizza och Cantina del Monferrato har en del passabla varianter som kostar nästan ingenting på stormarknaderna. Som vanligt ska man akta sig för prestige-flaskorna och sikta in sig på de enklare, ståltankslagrade vinerna.

Restauranger med stabil leverans i området:
*Taste Vin - Asti
*Osteria Eneo - Nizza Monferrato
*Bun Ben Bon - Nizza Monferrato
*La Terrazza - Castelnuovo Calcea
*Da Enzo - Mombercelli

Castelnuovo Calcea

Trinchero; avgjort en av de bästa och mest intressanta producenterna
i Monferrato, och för den delen i hela Piemonte och därmed Italien.

Buteljeringsdags för att frigöra botti-utrymme hos Trinchero.

Höstvy över leriga och märgelrika Vigna del Noce

Vigna del Noce


Barbera leftovers

Vianoce, Agliano Terme


Vigna del Noce Barbera d'Asti 2006 (Trinchero) Barbera är för Monferrato vad nebbiolo är för Langhe, och i sina bästa stunder en eminent terroirförmedlare. Ingen lyckas bättre än Ezio Trinchero med att plocka fram det allra innersta djupet hos den här ofta underskattade och förklenade druvan, men så är det också få som tar den på samma allvar som Ezio gör. Instegsbarberan, som numera heter Terre del Noce, får exempelvis ligga till sig 3-4 år på flaska efter de tolv månaderna på botti innan den säljs och aktuell årgång är 2008...
Vigna del Noce är toppnumret i produktionen och en riktigt stor barbera från de äldsta stockarna. 2006 är den senaste versionen och den bästa årgången av det här vinet vi hittills druckit. Det riktigt osar av valnötter när vi öppnar flaskan, måhända var de gamla ståtliga kastanjeliggarna nyhyvlade på insidan när vinet hamnade där eller också har namnet på backen (noce=valnöt) en faktisk och uppenbar förklaring. Sottobosco, målarpyts, svamp, varmslipad plastic padding och en tjock, tät körsbärsfrukt. Syrorna är fantastiska, lågmälda och dämpade men med en tydlighet och minimalistisk exakthet som man sällan råkar på. Munkänslan är sober och vördnadsfull, inget som bråkar och väsnas. €18 på plats är inget annat än absurt billigt för det här mästerverket.


Vino Bianco [2010] (Trinchero) Just hemkomna till Sverige kan vi inte hålla fingrarna borta från 2010:an av vår orangea favorit Bianco, gjord på arneis och malvasia. Även 2011 hade kommit på flaska men den behöver helt klart lugna ner sig ett år eller två innan vi drar en kork. 2010 är däremot vidöppen för business med sina mandariner, sin aprikos och sina fantastiska citrusblomster. Tanniner med skönt grepp samsas med en moderat syrlighet och en mumsig nektarinlik frukt med tobaksövertoner i munnen. Eftersmaken är lång som en katolsk midnattsmässa och propsar liksom på att man ska ta ännu en slurk. Till en bra robiola och en rejäl bit coppa är det här helgjutet. Inte lika trotsig och svårflörtad som 2007:an, som vi också älskade, utan en öppnare, aningen lättsammare och helt klart elegantare årgång av Bianco. €13 för en flaska på plats klagar man inte heller på.

När man är i Asti ska man absolut besöka Taste Vin (Via Carlo
Vassallo 2, Asti). Mycket bra glasvis vinlista med många kul namn,
framförallt i naturvin- och klassikersvängen, till schyssta priser.
Kanonbra lunchpasta, dessutom.

Lite Langhe-news: Claudio Fenocchio har startat vinbar i Castiglione
 Falletto, alldeles utmed huvudfarleden Via Alba-Monforte.
Namn och logga gentilt utlånade av Stefan Jensen i Köpenhamn.

Utsikt från vinbaren. Monprivato till höger bakom träden och Villero
till vänster om husen ungefär mitt i bilden.

Lunch hos Schiavenza är obligatorisk. Alla klassikerna - vitello tonnato,
bagna càuda, carne cruda, tajarin, ravioli al plin, brasato al barolo,
bunet, torta nocciole osv - i sina allra mest vällagade versioner.
 €33 för menyn och €8 för en pava dolcetto är andra starka argument.

Utsikt från Schiavenzas restaurang. Nebbiolorankorna i Broglio mitt i
bild är fortfarande mörkt gröna.

lördag 26 oktober 2013

Barberor att särskilja [tänkt som parafras på 'Barberaren i Sevilla' men...]

Hösttider äro gryttider och vi har en ångande spezzatino på spisen. Vi vill gärna göra en tydlig distinktion mellan den här raffinerade rätten och fransosernas aningen bordusa efterapning bouef bourgignon genom att uteslutande använda vitt vin och avsevärt mycket mer tomat än vad som vanligtvis anges i den uppsjö av olika receptvarianter som förstås förekommer, och därigenom förläna anrättningen en lenhet och morbidezza som sällan står att finna i de mer kantiga och tvära avarterna väster om alpmassivet. Och till gryta dricker man förstås vinskapelsens krona: barbera, därom behöver vi väl ändå ej tvista?


Brichet Piemonte Barbera 2011 (Osvaldo Barberis) Vi har tidigare haft svårt för Barberis' barberor då man envisats med att lagra dessa på barriquer, och är det något barbera inte vill veta av så är det som alla vet barriquer. Man har dock sedermera kommit till någorlunda sans och lagrar nuförtiden åtminstone sin Doglianiodlade barbera Brichet uteslutande på rostfritt stål.

Det här är en ren och mineralisk barbera, vars lätt florala doft lätt föranleder, eller möjligtvis förleder, en att tro att man kan ha med en nordpiemontes av något slag att göra. Den ivrigt bläckblåa färgen och avsaknaden av tanniner berättar dock snart att vi trots allt definitivt inte har med nebbiolo att göra. Fast doften är riktigt elegant, med mandel, klarbär och vita blommor.

Munnen får ta emot en kaskad av syror i det högre registret, tänk ett bett i de där stora knöliga citronerna med lätt gröna ändar. En fint upprensande och salivinducerande förmåga alltså, och läckert som apertif. Men till maten är det snäppet för syrligt, här krävs mjukare och mognare doningar.



San Lorenzo Barbera d'Alba 2007 (Bartolo Mascarello) Få viner har så konsistent skänkt oss sådan glädje som Mascarellos barberor. Vi har avverkat åtskilliga 06:or med bravur de senaste åren och det är med en tår i ögonvrån vi nu drar korken ur vår sista 2007:a. Många är de barbera d'Alba från det heta året 2007 som borde druckits upp för länge sedan men det här är ett annat djur, minst sagt.

Man charmas omedelbart av den yppiga, vällustiga frukten som står i full blom just nu. Allt piemontesiskt man kan tänka sig ryms i den första lilla sniffen - tryffel, linolja, hasselnötter, moreller. Bedårande, vackert, omöjligt att hitta något att invända emot.

Samma sak i munnen - komplett, total harmoni. Väsentligt lugnare syror, men icke desto mindre resoluta sådana, med mera pondus, magnifika till maten. Men det här är en riktigt stor barbera, lika väl ämnad att bara sitta och kontemplera över. 2006 hade måhända ytterligare en växel att lägga i när det kom till komplexitet men det väger 2007 upp med sin charm och älskvärdhet.



Har för övrigt, likt det förmodade flertalet vinintresserade vid det här laget, läst sommelieröverdängaren Arvid Rosengrens blogginlägg om vederbörandes inställning till den ytterst segdragna och närmast skyttegravslika debatten visavi fenomenet naturviner. Ett synnerligen stringent och välformulerat inlägg i diskussionen, med befogade slängar inte minst mot alla bockskäggsbeprydda hipstersommelierer som får något glasartat i blicken om de ser en handritad etikett med en brunstig myrslok och en luciatärna som står på händerna och ett flaskinnehåll som liknar sojautrörd majsvälling och doftar brottarmatta. Fast nog hade vi velat höra lite mindre av pc-klyschorna och det småsura klassikerkramandet och istället lite mera bett och attityd i betraktelserna? Visst, jag förstår att vinvärldens ögon vilar på Arvid just nu men sanningens byk måste tvagas, offentligt och ordentligt: cabernet sauvignon är såklart i det närmaste en shit grape och sydafrikanska viner går faktiskt inte att dricka med någon form av behållning - Who are you kidding?

tisdag 22 oktober 2013

Gåsaviner, finns dom?

Vi tjuvstartar gåssäsongen en smula och passar på att kolla av vad för slags vin som egentligen funkar till den här klassiska anrättningen. Det ska redan innan flaskorna öppnas visa sig råda delade meningar bland oss deltagare om vilken vintyp som gör sig bäst på gåsabordet: tysk spätburgunder, rhônska grenacheblends, portugiser och Ribera del Duero ställs fram. Och så då våra två (egentligen tre, men carema 2008:an var nesligt korkad) slanka italienare från varsin diametralt motsatt ända av stöveln. Vi hoppas på att få våra cirklar rubbade så vi provar halvblint för att försöka styra undan de djupast rotade fördomarna.
                        


Spätburgunder Endinger Engelsberg 2009, 2010 & 2011 (Weingut Knab) Ur ett rent blindbockshänseende är det förstås inga som helst problem att plocka ut de här tre tyska syskonen, det bjuds gott om tydliga markörer som avslöjar alla de tre Baden-pinoterna. Örtiga och kryddiga med fin frukt och den obligatoriskt ganska ymniga fatrondören. Skillnaderna årgångarna sinsemellan är däremot tämligen distinkta och tydliga där 2009:an har ett annat djup och en annan komplexitet jämfört med den enklare och lenare 2011:an. Bäst av dessa till gåsen visar sig emellertid 2010 vara med både friskhet och rik fruktintensitet. Knallröda smultron och röda vinbär, sval och syrlig med fin balans på alla nivåer, ett i alla stycken bra vin. Kostar runt €11-12 på plats.


Alianca Dão Reserva 2010 (Caves Alianca) Blindprovningstekniskt är det däremot betydligt svårare att skilja mellan de sydrhônska grenacherna och de iberiska kombattanterna. Alianca Reservan är mörk och sötfruktig, nästan lite syltig men inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse. Potent skapelse, och när tempen ligger åt det svala hållet faktiskt ganska så läskande med en alkoholhalt som förefaller hålla sig på rätt sida snöret. Jag trodde helt klart att det här var La Roubines Sablet. Till gås? Nej, inte riktigt.



Vila Santa Reserva 2011 En riktigt kletig vaniljbomb. Kraftigt extraherad med en bitter underton. Kraft och kosmetika, sötma, mörker och sockerkladd. Gissade på Ribera del Duero.



Cairanne CdRV 2011 (Coteaux des Travers) Apropå söt! Oj, vilken stilstudie i långt gången fruktmognad. Doften bjuder på nyponsoppa, lakrits och en klarröd grenachefrukt som lägrar både näsväggar och munhåla. Klart sydrhônsk i en väldigt varm, enkel, tämligen självklar och publik stil. Funkar sådär till maten, faktiskt.



Il Frappato 2011 (Arianna Occhipinti) Inget att ta fel på. Lätthet, spänst och uppstramande syror men ymnig och porös rödäpplig frukt och blodapelsin. Rik och lockande näsa - mmm, det här är klockrent, med eller utan gås.



Donà Rouge 2006 (Hartmann) Här finner vi skön mognad i form av jordiga toner och multna löv. Ett rejält knippe medicinalörter och en blöt kyss av den ystra bigarråfrukten. Suverän balans i munnen med en lång och sugande eftersmak, ett formidabelt njutningsvin bestående av schiava och pinot nero från Trentino-Alto Adige och den före detta ansvarige vinmakaren på kooperativet Cantina Terlano: Donà Hartmann. Det här faller dock bort till maten på grund av sin mognad, en klar sololirare.



Prado Rey Crianza Ribera del Duero 2009 Mörk och koncentrerad med massor av frukt och tydliga fat. Jag kan förstås direkt konstatera att det här inte är min favoritstil men måste erkänna att det är klart angenämt att dricka och smakar betydligt lyxigare än de 89 kr det faktiskt kostar. Ett ännu lite märkligare fenomen är att jag nog håller det här som det bästa vinet till maten.. Gissade på någon portugis.



Sablet CdRV 2011 (Dom. la Roubine) 70% grenache, 25% syrah och 5% cinsault i en ren men mycket fruktframfusig skepnad draperad i lakrits. Söt, tät, yster och livlig, klara grenachevibbar. Inte precis urtypen av goosejuice men uppvisar en klart habil prestation.

Ett par cirklar rubbade, alltså, då man kunde konstatera att en billig Ribera del Duero enligt mitt ringa förmenande funkade bäst med den klassiska gåsmiddagen, tillsammans med den mera lågoddsade spätburgunder-10:an och givetvis Il Frappato.