MCMXCVII

M har en uppsättning syd- och mellanitalienska nittiosjuor som han vill dela med sig av. Vi fyller på med en trio från norr medan J och H upplåter husrum, sticker in en amarone i leken samt bjuder på en rasande läcker måltid där en kalvfilé från Hästveda får en sann köttälskares ögon att tåras.

Uppfattningarna om 1997 års storhet i de centrala delarna av Italien har börjat glida isär så det ska bli spännande att se var de här vinerna står idag. Vi har fyra sangiovesedominerade viner från Toscana och Umbrien, en taurasi från Campania, en amarone, en barolo och två viner från Ghemme - samtliga från 1997.

Vi bestämmer oss för att prova halvblint men jag är lite orolig för att de båda Ghemme-vinerna ska bli överkörda av alla de andra kraftpaketen, en oro som dock ska visa sig vara obefogad. Vi börjar med att prova dessa båda slanka atleter från en av Piemontes nordligaste utposter öppet.

Mirasole Ghemme Riserva 1997 från Filippo Prolo är ett jubileumsvin från Carlo Merolli. Info om vinet är inte lätt att finna men en druvblandning på 75-85% nebbiolo och 15-25% vespolina eller uva rara samt lagring på traditionella botti känns som en kvalificerad gissning.

Ett mörkrött vin med tegelbrunt skimmer och god transparens. Ger genast ett mycket mineraliskt intryck med en slags elegant gipstorrhet som trivs med de mogna läder- och ädelträtonerna. En fin dov körsbärsfrukt, sober viol och lite friska stråk av apelsinskal kompletterar och bildar en högst angenäm doftbukett.

Munnen är harmonisk med lugna syror, mogen frukt och god balans överlag. Mycket trevligt och njutbart men peakar nu och är på väg nedåt i utvecklingskurvan.

Ioppas Ghemme 1997 är en gammal bekanting som inte gjorde bort sig när vi provade vertikalt. Traditionellt framställd med 85% nebbiolo och 15% vespolina och två år på stora gamla fat.

Avsevärt ljusare med granatröd kärna och tegelrim. Mycket finstämd nebbiolokaraktäristik där ett floralt kapitel med rosor och liljekonvalj möter upp och lämnar över till jordgubbar och hallon i massor. Otroligt pigg doft som sprider ett mentholskimmer över glaset.

Syrorna är skyhöga och tanninerna har ett lätt fint bett, munnen fylls med friskt kärva toner av lingon och tranbär. Så rent, snyggt och piggt, det här hade definitivt kunnat hävda sig väl i den stundande halvblinda uppställningen.

Första blinda glaset är dovt mörkrött med god transparens. En del fat som håller på att sjunka in och ett hett anslag blir vårt första intryck. Animalitet och mogna moreller sätter fart på tillställningen och får doften att växa ett par storlekar. Stall, skog och körsbärskärnor sluter upp.

Fylligt och med apelsinlika syror piggnar det till ytterligare i munnen, mycket bra! Angenäm balans mellan syror, strävhet och den tidigare, i näsan, lite störande alkoholen. Fin samklang och god vigör, inga tecken på att vika ned sig utan tvärtom fortfarande på uppgång. Jag känner mig säker på att vi är i Toscana, frågan är bara om vi har en ren sangiovese, dvs brunellon, eller Ricasolis Brolio i glaset? Inga spår av cabernet sauvignon och en inte alltför aggressivt modern aura riktar sökarljuset mot Montalcino?

Brunello di Montalcino 1997 (Castiglion del Bosco) Toscanas största egendom på svindlande 1800 ha (nio gånger Monacos yta...) lyckades få fram en bra basbrunello det här året. Hälften nya och resten begagnade barriques har fångats upp relativt väl av frukten. En rejäl och trevlig brunello som borde kunna ha många goda år framför sig.

Nästa vin är fortfarande transparent med en tämligen ungdomlig färg. Här har vi lite svarta vinbär, körsbär, en del rök och varm tjära. Lite fuktiga stenar och seltzerstickiga mineraler kan skönjas bakom en snygg gräddkola- och fudgeridå. Lyxig och förförisk doftbild i källarfixad men likafullt mycket intresseväckande stil.

Kroppen är kraftig och frukten bastant, fast allt är synnerligen tydligt och väldeffat. Oerhört vitalt, helt utan ålderskrämpor med smidiga syror och ettriga smärgelduksfina tanniner, superintensiv och långsamt utvärkande eftersmak. Delar av smakbilden kan få tankarna att vandra iväg till Barolo, eller rent av Campania, men den moderna stilen skvallrar om Toscana. Detta skulle kunna vara ett lyckat exemplar av Ricasolis Brolio.

Casalferro 1997 (Barone Ricasoli) Från början var Casalferro en ren sangiovese för att idag ha blivit ett rent merlotvin. 1997 var första året som man blandade merlot (10%) med sangiovese (90%). Flaskan ser svårt medfaren ut, köpt på ett enoteca i Siena, men innehållet var i prima skick. Mycket läckert vin i perfekt mognadsfas just nu.

Glas nummer tre innehåller ett lätt korkskadat vin. Den unkna mögeltonen svävar hela tiden i bakgrunden men det går att urskilja en anonym körsbärsfrukt med en ganska långt gången mognad. Syrorna är tuffa och tanninerna härjar på rejält. Svårt att ha någon kvalificerad uppfattning om vad det här är. Med tanke på hur Casalferro-flaskan såg ut var det lätt att göra en koppling.

Radici Taurasi riserva 1997 (Mastroberardino) Aah, så synd - mogen aglianico som kan vara så gott. Bättre lycka nästa gång.

Fjärde vinet är desto piggare med skinande körsbärsfrukt, nästan åt klarbärshållet, och en härlig mintprägel som friskar upp. Kyligt, ungdomligt, smäckert och väldigt vitalt. Lätta tjärpustar och mörk floralitet i stil med torkade rosor och lila viol.

Munkänslan är likaledes sval, härligt frisk och mycket intakt. Intensiva men finpulvriga tanniner och finfin syrlighet skänker oss ett skolboksexempel på riktigt läskande barolo som presterar på topp.

Barolo Ginestra 1997 (Paolo Conterno) Monfortebarolo med klass från en av våra favoritbackar och dito producenter. Öppen exponering i rakt söderläge med 25-35% lutning och kalkrik lera bäddar för exceptionellt gynnsamma förutsättningar för nebbiolo som får en sällsynt kraftfull elegans just här. Paolo Conternos ägor är de ostligaste på Ginestra och brukar vara tannintuffa i sin ungdom fast med åren smälter de in så här snyggt. Livselixir!

Vin nummer fem är tätare och mörkare än alla de tidigare glasen. Torkad frukt och ett gäng kafferostade toner för genast tankarna till en amarone men det är något som inte stämmer. Doftpaketet är kärvt och lite oattraktivt i min näsa, ingen harmoni eller karaktär att hänga upp sig på.

Syrorna känns lite sneda och alkoholen slår över en smula. Mörk och kraftig russinfrukt lockar åter iväg gissningarna till Veneto men jag är långt ifrån övertygad. I alla händelser inget vin som jag tänker fördjupa bekantskapen med.

Castello di Brolio 1997 (Barone Ricasoli) När vi provade nollettan nyligen så hamnade jag i Piemonte och den här gången blev det alltså Veneto. Undrar var vi hamnar nästa gång? Blir det en nästa gång? Njaej, inte om jag får bestämma, på tok för trist och klumpigt vin och i stort sett helt befriat från personlighet och karisma. Sånt här klarar vi oss utan.

Vårt sjätte glas känns slutet och maderiserat med äpplig frukt och dammig övermognad. I munnen härskar alkoholhettan och allt känns mycket starkvinslikt. Här borde såklart amaroneklockorna klingat men på något sätt känns det bara platt och skulle liksom kunna vara precis vad som helst eller ingenting alls.

Amarone Costasera 1997 (Masi) Frågan är om det var en dålig flaska eller om Costaseran helt enkelt inte är bättre vid den här åldern? Svårt att säga, jag kan nog tycka att en väl så enkel amarone borde kunna överleva 14 år och ha mera att komma med än så här.

Sista glaset ut bjuder på generöst solmogen frukt och intrikata medicinala toner. Helt andra tongångar än de två föregående glasen, här vankas vitalitet och sprudlande livsbejakning. Mycket frisk och smäcker doft.

Kroppen är slank och fräsch med en diger fruktpelare av ljusrött snitt, mycket läskande och snudd på kvällens bästa matvin. Rent och hederligt med typiskt toscanska syror och lätt piggig tanninstruktur. Kan vara en brunello eller möjligen en torgiano?

Rubesco Vigna Monticchio Riserva 1997 (Lungarotti) Nittiosjuan är sangiovesedominerad med lite canaiolo som utfyllnad och lagrad på botti. Ett mycket trevligt vin i en ärlig och hederlig stil, som gjort för kalla toscanska antipasti. Senare årgångar av Rubesco Riservan har en högre andel canaiolo och har fått sig en vända på barriques.

Sammanfattningsvis en högintressant samling viner med ett par frånfall, korkskador kan man aldrig försäkra sig mot men Brolion och Masi-amaronen höll en flagrant låg nivå. Casalferron var å andra sidan kvällens ögonöppnare, här har sannerligen tiden arbetat för vinet. Hade vi inte provat halvblint är jag rädd att jag hade haft en del förutfattade meningar om just detta vinet så det var en rejäl ödmjukhetsinjektion, såväl som en hoppets gnista för alla moderna italienare man har liggande i källaren.