lördag 26 april 2014

Atys Vermentino Colli di Luni 2011 (Tenuta La Ghiaia)


Det är förmodligen så, att man dricker för många goda viner nuförtiden. Eller i varje fall för många viner som ligger tryggt inom ens "smakpreferensramar", i komfortzonen. I vårt fall är det förstås en direkt följd av att vi nogsamt väljer vem vi handlar vårt vin av - vi vet att vi har att göra med folk som älskar vin och inte för något skit i sitt sortiment, och skulle de mot förmodan någon gång göra det så upplyser de oss i regel själva om detta. Hade vi handlat vårt vin hos ett anonymt, megalomant, statligt monopol vore förstås risken för dikeskörningar, när man någon gång köpt något i blindo, större.

Nu är ju inte prøvekassen från Tenuta La Ghiaia köpt helt i blindo, den här intresseväckande bloggposten fick oss att salivera ymnigt vid blotta åtanken på dessa synbarligen himmelska ligurier. Vi börjar med att kolla av det vin som Niels utelämnat i sin post: det vita insteget Atys 2011. Här har vi att göra med 100% vermentino från gamla (50+ år) stockar, och från trakterna kring La Spezia i Ligurien, som lagrats på äggformade betongtankar och rostfritt stål. Intensivt gyllengult och skimrande i glaset är det inte utan att man redan vid anblicken anar stordåd.

Fet, fin, gul frukt - ananas, mangosorbet, golden delicious - och en gudomlig, närmast rieslingaktig, mineralitet som etsar sig fast i både gom och näsväggar. Stringenta men kopiöst väl avvägda syror någonstans i blodgrapespektrumet. Komplext men synnerligen lätt att gilla redan vid första kontakten. Allt eftersom kvällen fortlöper fördjupas relationen ytterligare då Atys ledsagar oss vid grillen, vid middagsbordet (gör sannerligen inte bort sig till karréen och salumiplocket), på den soldränkta uteplatsen och som ett kontemplativt utbyte i TV-soffan. Det här vinet andas harmoni rakt igenom, så till den milda grad att det egentligen känns irrelevant att plocka ut och nagelfara beståndsdelarna. Riktigt bra, helgjuten vermentino av det slag man så sällan snubblar över.

fredag 25 april 2014

Cala Cala Vino Rosso [NV] (Calabretta)


Massimiliano Calabretta verkar vara en lika obotligt nyfiken vinmakare som han förefaller vara en närmast ultratraditionell dito. Trots att vi druckit massor av Calabretta tidigare är huvudparten av vinerna i den senaste prøvekassen från den här Etna-producenten, som Carlo plockat ihop, okända för mig och uppfriskande befriade från denominazioni och dylikt tjafs. Här är det istället i huvudsak fråga om årgångslösa vini rossi och druvrena IGT-varianter av de här vulkanvinerna.

Cala Cala är dock troligen inte resultatet av Massimilianos nyfikenhet och upptäckarlusta i första hand, utan mer eller mindre en nödlösning då nerello mascalesen som egentligen skulle gå till Etna rosso 2009 inte höll måttet, till följd av ett intensivt regnande under sensommaren/hösten på Monte Etnas nordsida det här året. Han blandade helt sonika istället upp denna druvmust med pinot nero, nerello cappuccio och nero d'avola från tre olika årgångar till vad som på pappret närmast låter som en häxbrygd. Hur kan det här tänkas smaka då?

Till att börja med vill inte smaken riktigt lossna utan bjuder mest höga syror och en ganska snipig, liksom ogin frukt. Doften är däremot fantastisk, redan från start, med pinotesque elegans i harmonisk kollaboration med nerellons uppstudsiga aromatik och den ruffiga lavamineraliteten. Efter en rejäl luftning är det full fart även i munnen med en avgjort ymnigare och piggare frukt än tidigare och mineraler och tanniner som på ett snyggt sätt, i samklang med de resliga syrorna, lyckas göra munkänslan komplett. Läckert, småpunkigt och personligt vin till grymt pris som inte är något att spara, bara att klunka på.

Joni Mitchell har väl aldrig varit speciellt punkig men med en rejält pårökt Jaco Pastorius på bas och en Michael Brecker, vars blodprov vid den här tiden förmodligen skulle vara varje laboratorieassistents våta dröm, på tenorsax blir uttrycket i den här låten, som är ett textsatt bassolo av Charlie Mingus över en bluesrunda, väldigt pikant och något som jag av någon anledning direkt kom att tänka på när jag följde det här vinet i kväll. Texten är ett mästerverk, bara att sjunga med:

I'm down to a roll of dimes
I'm stalking the slot that's hot
I keep hearing bells all around me
Jingling in the lucky jackpots
They keep you tantalized
They keep you reaching for your wallet
Here in fools' paradise

I talked to a cat from Des Moines
He said he ran a cleaning plant
That cat was clanking with coin
Well he must have had a genie in a lamp
'cause every time I dropped a dime I blew it
He kept ringing bells
Nothing to it!

He got three oranges
Three lemons
Three cherries
Three plums
I'm losing my taste for fruit
Watching the dry cleaner do it
Like Midas in a polyester suit
It's all luck!
It's just luck!
You get a little lucky and you make a little money!

I followed him down the strip
He picked out a booth at Circus Circus
where the cowgirls fill the room
With their big balloons
The cleaner was pitching with purpose!
He had Dinos and Pooh Bears
And lions pink and blue there
He couldn't lose there!

Des Moines was stacking the chips
Raking off the tables
Ringing the bandit's bells
This is a story that's a drag to tell
(In some ways)
Since I lost every dime
I laid on the line
But the cleaner from Des Moines
Could put a coin
In the door of a John
And get twenty for one
It's just luck!



fredag 18 april 2014

Efterlängtat återbesök på Skovlytoften 1


Det var länge sedan sist, alltför länge sedan - säkert ett år sedan. Men idag skedde det äntligen. Och på en utav Danmarks absolut mest stängda dagar, dessutom. Inget nytt för oss, förstås, som ju trotsat lukkeloven förr och vet att navigera oss till de rätta vattenhålen även de dagar Köpenhamn med omnejd för den oinvigde lätt kan te sig likt Harmagedon, två dagar senare eller så. Men med flexibla och kundinriktade vinhandlare är öppettider sällan några problem. När vi ändå är uppe i Holte kan vi ju denna solystra vårdag dessutom göra en påpasslig avstickare till Bakken och i samma slag stänka i stort sett orimliga mängder av rus och lycka över familjens yngsta medlem - en typisk win-win situation, alltså.

I detta närmast överdrivet hipstermedvetna tidevarv i vinvärlden - med oräkneliga smäck- och helskäggsförsedda vinimportörer iklädda oknäppta rutiga flanellskjortor och som slänger sig vitt och brett med uttryck som: sans soufre och qvevri, eller med halvt skitnödiga storstadssommelierer som heter typ Månstråle och inte missar en chans att få sitt ansikte eller namn publicerat och tillika kopplat till vilket hett vinbegrepp som helst som råkar vara the flavour of the month - känns det outsägligt befriande att köpa och snacka vin av och med en handlare som Carlo Merolli. Här står alltid vinets drickbarhet och användbarhet i fokus, aldrig huruvida det man har i glaset råkar vara det mest rätta eller hippa just för stunden.

Vi får med oss en rejäl laddning av vad som av den icke eller måttligt initierade möjligen skulle kunna refereras till som: daily drinkers men som vi hellre vill kalla schyssta, goda och hederliga bruksviner. För vad ska man med vin till om inte dricka och bruka det - ståta och paradera? De skrymslen som därefter återstår i bilens bagageutrymme fylls med allsköns söta delikatesser ur Carlos förvånansvärt lite omtalade men faktiskt smått digra dessertvinssortiment och naturligtvis minst en sommarförbrukning av hans fina olivoljor.

På vägen hem styr vi inom den nästintill övergivna Byen och hämtar upp en låda blandade smørrebrød hos smørrebrødsekvilibristen Aamanns på Øster Farimagsgade, vars etablissement, lo and behold, har öppet en så pass helig dag som denna i det synbarligen högkristna, närmast læstadianska Danmark.
Väl hemma faller vinvalet till de delikata och nyss bärgade anrättningarna, förvisso ogenomtänkt men närmast ryggmärgsreflexartat, på en ståltankslagrad bombino 2012. Bombino är huvuddruvan i frascativinerna från Lazio och detta är första gången vi smakar en 100%-ig variant av densamma. Kombon är inget annat än en fullträff och vinet plockar förnämligt upp såväl dragonen hos Tatar av okseinderlår som den subtila romsältan hos Koldröget hellefisk och den örtiga myntan i tykmælkscremen som vackert pryder Stegt lammeculotte. 65 DKK för bombinon är absurt billigt för ett så läskande och användbart vin och ungefär vad en macka från Aamanns kostar. Skarp fynd-alert, ögonöppnare och en påminnelse till mig om vad vinbotanisering och safari egentligen handlar om.