måndag 31 oktober 2011

Fante Vino da Tavola 2007 (Feudo d'Ugni)


Man blir varm i hjärtat av att dricka Cristiana Galassos viner. Man får uppfattningen att hon sköter sina rankor som vore de hennes barn, att hon ger druvorna precis så mycket uppmärksamhet som de behöver i koltåldern, där de rodnar och växer i sina klasar. För att sedan ge dem precis så mycket frihet som de behöver, när de ska mogna och växa upp till självständiga individer i källaren. Det här är fritänkande och ostöpta viner med shitloads av karaktär, någon annan skulle kanske kalla dem för ohängda slynglar som inte kan uppföra sig..?

Fante är en betonglagrad montepulciano med tät och bläcklila habitus. Doften har ett druvtypiskt mörker med högoktanig choklad och knallmogna bigarråer, såväl som pinjefräschör, färsk tobak, finsk lakrits och äppliga oxidtoner. Här ryms kraft och pondus inom samma skal som adolescens och fräckhet.

Sandiga tanniner fäster på tandköttet och riktigt matvänliga syror härjar i munhålan tillsammans med pigg blåbärssyrlig och plommonkarsk frukt i massor. Både kraftfullt och uppfriskande, även i munnen. Sist provade vi Fante vid sidan av mäktiga storebrodern Rudero och då framstod vinet som tämligen enkelt, på egen hand är detta överhuvudtaget inget man reflekterar över. Snarare förbluffas man över att det finns sådana här vinupplevelser att köpa för 75DKK. Ett scoop om något, efter mina mått mätt, hos Carlo Merolli.

lördag 29 oktober 2011

Ytterst hyggelig weekend i Byen


Alla våra fördomar om Relæ, som varandes ett lite stramt och avskalat Noma light, kommer på skam så snart vi öppnar dörren och tar de tre kliven ner till halvkällarplanet. Här är ljudnivån nästan i paritet med en varmkörning på Cape Canaveral, den avlångt rektangulära lokalen är fullpackad av lössläppt fredagsfirande köpenhamnare och fönsterrutorna dryper av imma. Vi befinner oss smack i epicentrum av det gentrifierade gangland som den här delen av Nørrebro kommit att bli - Jægersborggade har gått från att vara en gata som alla undvikit till att bli en av de absolut hippaste adresserna i Köpenhamn.

Christian Puglisi och Kim Rossen startade Relæ härom året efter att de båda jobbat på Noma och andra stjärnrestauranger i flera år. Deras främsta ambition har hela tiden varit att skapa ett kök som kan erbjuda gastronomisk kreativitet på hög nivå, utan att ha det tröttsamt betungande och hämmande kulturella oket, som man gärna förknippar med det ängsliga Guide Rouge-strävandet, att släpa på. Lokaliseringen till Nørrebro är givetvis en mycket medveten och effektiv del av hela affärsidéen.

Man erbjuder två menyer - en kött- och en grönsaksdito. Vinmenyn är konsekvent naturlig och flera Köpenhamnsimportörer vi talat med har berättat att man är stenhård i sin selektion - ultrabio och osvavlat, inget annat slipper in på menyn. Hustrun, som på förekommen anledning är inne i en avhållsam fas, erbjuds en juicemeny med idel färskpressade frukt- och grönsaksjuicer, som ska visa sig vara ypperligt matchade till rätterna - storstilat initiativ!

Vi får in varsin efterårsrulle där en filodeg utgör kruka åt en bukett bestående av krasse, örter och olika sallader. Till detta sörplar jag på en pétillant naturel av Christophe Mignon som sätter ribban för kvällens kommande vinösa eskapader. Personligt, intressant och gott!
Den första rätten är nog en mardröm när det gäller vinmatchning: råbiff på en bädd av ostron och hyvlat gurkskal. Råbiffen är mjäll och len men ändå grovt malen och sjunger på något egendomligt vis fantastiskt fint ihop med ostronen, både i smak och textur - som en osannolik duett mellan Tom Waits och Astrud Gilberto. Vinvalet är närmast genialt: Les Larmes des Divonas Vin Pink 2008 från Tonerre i Bourgogne blandar hälften pinot noir och hälften chardonnay i denna betonglagrade cuvée. Superfriskt och lätt men ändå så intensivt att det råa oxköttet inte har några invändningar - matchning på riktigt hög nivå.

Andra tallriken består av ugnsbakade morötter rullade i rostade rapsfrön med en chenin blanc-sky. Till detta får jag Les Griottes' Sauvageonne 2010 från Anjou som är en förträfflig och karaktärsfull chenin blanc på egen hand men till morötterna sitter hustruns nypressade gravensteiner som en avsevärt bättre formsydd smäck.
Vår gråand med hyldebær og salatløgsrede sorteras in under kategorin årets mest delikata fjäderfä - rikt viltsmakande och saftig med ljuvt ackompanjemang av ytterligare ett vin från Anjou: La Coulée d'Ambrosia Les Joues 2010, en supermineralisk och högenergisk cabernet franc med syror och tanniner i ett precist avvägt paket.


Till efterrätten: hokkaidopumpaglass, pumpa i två skepnader med mandarindamm och granité, bjuds jag på en av årets riktiga ögonöppnare: Le Mazel Bulles de Rosé 2009. Ett laxrosa, fint pärlande vin från Valvignères, Ardèche i närheten av södra Rhône bestående av 100% carignan. Enorm intensitet med en massiv fruktpastill och hög, detaljerad syrlighet. Riktigt spännande och helt klart något att ge sig ut på detektivjakt efter! (Edit - Le Mazel förs naturligtvis av skandinaviska bio-importören nummer ett: Pétillant)


Det här är gudskelov inget från vinmenyn utan en av hustruns juicer, gurka tror jag bestämt.
Som helhet ett mycket angenämt restaurangbesök, allting är på plats - avslappnad men ändå alert service, läcker stämning i lokalen och riktigt god och vällagad mat med extremt fokus på råvarorna. Vinerna är ett gigantiskt plus i kanten och man borde egentligen remittera alla belackare av den naturliga vin-rörelsen hit, för att se, känna och smaka de här vinerna i arbete, när de verkligen kommer till sin rätt. Eller nej förresten, låt dem fortsätta att gnälla och sura - desto mer av det goda blir det kvar till oss andra.


Fredagens förband var inget mindre än en sann brunello-extravaganza som utspelade sig i Ferringbyggnaden i Ørestad på Amager. Här hade BB Vinimport och Toscavini samlat ihop 40 st av sina odlare från i stort sett alla delar av Italien, men med klar toscansk dominans. Brunellorepresentationen var nästan magisk, den ende som saknades var väl Gianfranco Soldera.


Nora Molinari, gift med ex-piloten Diego Molinari, har sedan sena 70-talet drivit gården Cerbaiona där man på sina 3 ha odlar hälften brunello och hälften rosso-sangiovese. Man är en utpräglat traditionell brunelloproducent med ingen tillsatt jäst, ingen klarning eller filtrering, jäsning i icke-temperaturkontrollerad cementtank och lagring på gamla botti. Deras Rosso di Montalcino 2008 är sensationell med sin vidöppna frukt och Brunello di Montalcino 2006 får nog anses vara en riktigt bra investering, sin prislapp på 900DKK till trots - för att tala klarspråk: ett skitstort vin.

När vi ändå är inne på ämnet skitstora viner: Salvionis Rosso di Montalcino 2009 är ett riktigt "oj-oj-oj-vin". Så här tydligt och bra tror jag aldrig att jag fått sangiovese-karaktäristiken presenterad för mig, rakt upp i krysset! Brunello di Montalcino 2006 var till att börja med en besvikelse med sin stängda näsa, men efter att allas vår blodhund Vinosapien lyckats snusa sig till en korkdefekt (som il signore Salvioni bestridde ljudligt) så gav flaska nummer två svar på tal - lysande vin med ohygglig potential. Återigen ska man inte låta prislappen (700DKK) avskräcka, det här är upplevelser på hög nivå.

Man kan överlag säga att jag vore mer än nöjd med den första avdelningen som rymde alla Toscanska producenter, här var hög nivå på det mesta - även de modernare vinerna som jag inte uppskattar på samma sätt. Nästa avdelning var mera splittrad och omfångsrik med producenter från resten av Italien. Här gjorde Aosta-producenten La Crotta störst intryck på mig med en sagolikt bra Fumin 2009 och läcker Cornalin 2009 som lockar till vidare bekantskap. Etnavinerna från Graci var mycket bra och eleganta, särskilt basvinet Etna Rosso 2010 tilltalade mig med sin renhet och fina syra.

Härlig tillställning där man gjorde rätt i att välja den tidiga showen, kvällsversionen skulle hysa mer än dubbelt så många deltagare så där blev det nog stökigare. Fantastiskt kul att också äntligen få träffa Più Rosso-Niels som visade sig vara lika trevlig och kunnig som hans blogg skvallrar om, för att hitta ett betydligt mera omfattande destillat av den här provningen gör man absolut klokast i att leta sig dit.

torsdag 27 oktober 2011

Barolo Bricco Cerretta 2003 (Schiavenza)


Fjärde esset i leken, den sista av de vivaldiska årstiderna, det återstående elementet - vi halar fram den felande länken för att göra Schiavenzas 2003-opus komplett. Hittills har det här visat sig vara ett av Langhes, eller för den delen Italiens och vin-Europas, säkraste kort detta vanskliga år. En producent som fick till det riktigt bra trots konstant stekhetta och tuff torka, och som kommit att bli en stor favorit här hemma med sin rustika charm och genuina typicitet.

Bricco Cerretta är den lägre delen av Cerretta i Serralunga d'Alba. Det högre belägna Cerretta Piani är svalare och bättre ventilerat med en lite kyligare nebbiolokaraktär som följd, medan Bricco således är hetare och brukar ge fruktintensivare viner som ett år likt 2003 väl i det närmaste borde vara genombakade?

Här finns en hel del friska pustar av pepparmynta och grönt te, sötsirlig kirsebærsfrugt och en myndig buljongstämma men framför allt pumpar glaset ur sig bastanta moln av vit nyhyvlad tryffel, så till den milda grad att rummet liksom fylls av en mäktig tryffeldimma. Det här är ett intryck som inte ger med sig en centimeter under kvällen utan snarare växer till, härligt är det i alla händelser!

I munnen framstår Bricco Cerretta som aningen fruktplumpt och syrastumt, ett eller två snäpp för sötmadrivet för att fungera fullt ut till kvällens stadshotellklassiker: grilljärnsentrecôte med småstingig grönpepparsås. På egen hand är det däremot mycket njutbart med sin rondör och de fint tillslipade tanninerna, eftersmaken är intensiv och lång som ett armeniskt efternamn. Inte den Schiavenza-nolltrea som vi automatiskt plockar fram till mat men däremot en som vi gärna kontemplerar i sällskap med.

2004:an finns att köpa hos Carlo Merolli, fler intryck finns att hämta hos Più Rosso-Niels.

fredag 21 oktober 2011

Langhe Freisa 2009 (G.Rinaldi) & Langhe Freisa Toetto 2005 (G.Mascarello)


Dags igen för vår årliga freisafix. Senast gick vi på djupet och körde en liten vertikal men den här gången får Mauro Mascarellos Toetto-nollfemma agera referens, som en av våra två enda egentliga rena freisa-erfarenheter, när vi tar oss en titt på Giuseppe Rinaldis Langhe Freisa 2009.


Rinaldis version
av Langhe Freisa är betydligt mörkare i både färg och frukt, den bjuder ut sig på ett avsevärt mer extrovert vis än vår gamle vän Toetto. Vi har visserligen att göra med ett betydligt yngre vin men stilskillnaden är trots detta markant. En tät, fruktig doft med skogsmörka bär i sitt sista mognadsstadium såväl som sköna stänk av möbelpolish, karga mineraler och viol.

Tanninerna har en ganska fast beskaffenhet och tar ett rejält grepp om gom och tunga. Fruktsyrorna rör sig i ett dovare spektum än den ljusfruktiga och högsyrliga Toetton, Rinaldis freisa har på det hela taget betydligt mer gemensamt med sin stallsyster Langhe Nebbiolo 2009 än med Mascarellos freisa. Till kvällens ugnsstekta gårdskyckling med gräddig sås och brysselkål (fullkomligt briljant contorno, med en bra olivolja, salt och peppar - varför äter man inte det här oftare?) tar Mascarello kommandot, ett fulländat matvin med sina vitvinslika citrussyror och sin finlemmade textur - ett år extra i källaren har gjort gott. På egen hand är Rinaldi större och mer av en upplevelse, ett riktigt njutbart vin.

De här vinerna kostar inte mycket men erbjuder mängder av intressanta och spännande intryck. Rinaldis Langhe Freisa 2009 finns att köpa hos Stefan Töplers BaroloBrunello för €14.90 och Mascarellos Langhe Freisa Toetto 2005 finns hos Carlo Merolli och kostar 95DKK.


Riktigt bra läsning bjuds man på i Alice Feirings senaste alster Naked Wine. Den första boken: The Battle for Wine and Love: or How I Saved the World from Parkerization har gjort hennes namn till ett rött skynke på vindiskussionssajter världen över. Hon har under lång tid fört en hårdför kamp mot alla former av justerande och tillfixande i vinmakningsprocessen - i vingården såväl som i källaren; ett korståg mot så kallade spoofulated wines (vad sägs till exempel om flytande ektanniner...?) och för Le vin au naturel.

I Naked Wine är anslaget ett uns mjukare än vad man vant sig vid sedan tidigare. Här ger sig den inbitna NYC-bon på att göra sin egen sagrantino i en californisk vingård, och fyller ut med sedvanligt skarpsynta betraktelser emellan de vinösa vedermödorna. Mycket vettigt, välformulerat och svårt att lägga ifrån sig.
Finns hos Adlibris eller Amazon.

Sedan har vi ju Livets Goda...


Jag brukar inte köpa Livets Goda men hittade ett gammalt nummer (#43) här hemma och råkade läsa ingressen till krönikan (ledaren?) som kallas Chefredaktör Anders Enquist klurar. Jag kan inte säga exakt när detta är skrivet, då det inte står något datum eller årtal på tidningen, men tvivlar på att det är så länge sedan att man kan tillgripa någon form av förmildrande omständighet eller åberopa någon slags preskriptionsklausul. Är det överhuvudtaget lagligt att uttala sig på detta viset? Har chefredaktören hittat en bunke gamla psykiatriska journaler från sena 30-talet och inspirerats att gå loss i ämnet: Idioti som diagnos? Man formligen häpnar.

Texten är en synnerligen osammanhängande drapa om hur lyckliga utvecklingsstörda och hundar måste vara som, enligt chefredaktören, inte är medvetna om att de kommer att dö... Det hela avslutas med: "Varför skriver jag det här då? Ja, jag tänkte bara muntra upp er lite."

Jag vet inte om den här texten är representativ för nivån på chefredaktörens krönikor i allmänhet. Jämfört med tidigare nämnda Alice Feiring framstår detta som vinlitteraturens tes-antites, yin-yang, nordpol-sydpol, plus-minus, Tomas Ledin-Igor Stravinsky, Marchesi di Frescobaldi-Christiana Galasso... Ja, ni förstår vartåt det barkar.

Nu inser jag ju att jag visserligen inte kan räkna in mig i LG's målgrupp då jag inte är det minsta intresserad av golf, spa-resor till Sydafrika, poäng och guldplaketter eller 3000-kronors-whisky, men jag är däremot närmast maniskt vinintresserad, vilket gör sakernas tillstånd en smula beklämmande då detta trots allt lär vara den ledande vintidskriften i landet. Man verkar ju omge sig med bitvis dugligt folk, så man kan undra om det månne är någon av dessa som dristat sig att berätta för chefredaktören att han nog hade lite otur när han klurade?

söndag 16 oktober 2011

Ett gäng pigga röda österrikare

I samma ögonblick som man stegar in i den lilla avskalade butikslokalen på Esplanaden i Köpenhamn, känner man på något vis doften av kvalitet som slår emot en. I Sebastian Rind Nellemanns Österreich Vin är takhöjden högre än vad golvet är brett. Hörnlokalens stora fönster vätter ut mot gatan och den nobla Østerportkulissen. Den enda egentliga inredningen är en köpmansdisk och en massa staplade vinkartonger, alla förvisso läckert designade men likafullt utstrålande rustik nutida österrikisk biodynamik.

Vi är mer eller mindre kompletta rookies i grenen röda österrikare, men har vid ett flertal tillfällen blivit utsatta för intensiva påtryckningar från den blekingska arkepelagen om att det här bestämt kan vara något för oss. Vi ber Sebastian plocka ihop en blandlåda med 6 olika viner som kan ge oss en rättvis bild av vad som händer på blaufränkisch/zweigeltfronten just nu. Vi provar halvblint och passar på att blanda in en liten joker i leken: Californisk pinot noir är ytterligare ett minst sagt outforskat område för oss. Så in med en sådan av hyfsat snitt, som hjälp för att upprätthålla den sensoriska koncentrationen kvällen igenom så att man inte slappnar av, om inte annat. Alla de 6 österrikarna är köpta hos Österreich och jänkaren finns att beställa i BS.

Glas 1 öppnar med en rejäl ostbutiksswisch och en initialt knuten fruktighet som piffats upp med kryddpeppar, pickles, malört och en diskret jordton. I munnen är frukten trots allt charmigt köttig med lingon och vinbär i centrum, samtidigt som det riktigt strålar av energi och mineralitet om den här juicen. Stingig syrlighet och en spänstig, lätt struktur som landar i en angenäm munkänsla och raspar till lite lätt på gom och kinder och till slut mynnar ut i en läcker tobaksbemängd eftersmak. Rent, tydligt och väldefinierat - det här är riktigt bra grejer!


Reserve Blaufränkisch 2008 (Moric) Producenten Roland Velich håller till i Mittelburgenland, sydost om Wien, och gör en hel räcka olika blaufränkisch i en originell och kompromisslös stil - "Blaufränkisch unplugged" kallar han det själv. Reserven är en blandning av frukt från flera lägen i Neckenmarkt och Lutzmannsburg. (260DKK)

Glas 2 är en djupt blåröd skapelse som osar av mörka skogsbär och vita blomster. En elegant men likafullt koncentrerad moscatoparfym lägrar glaset och släpper inte greppet. Smakpaletten är totalt tanninbefriad med högt klingande syror och en rasande ren och frisk frukt. Suverän drickbarhet med alla parametrar i fullständig balans får mig att tro att vi har ett veritabelt klassvin i glaset.


Atanasius (Rot) 2009 (Gut Oggau) En Demeter-biodynamiker från Neusiedlersee med en karaktärsfull samling viner av uteslutande endogena druvsorter i sin portfölj. Atanasius är en blandning av zweigelt och blaufränkisch och är ett instegsvin i den här intresseväckande producentens vinfamilj. (135DKK)

Glas 3 lättar omedelbart på förlåten och tankarna löper direkt iväg till riktigt bra spätburgunder. Mogen jordgubbsfrukt och en inbjudande fatsötma ger ett lite småslampigt intryck men allt andas balans och så småningom en hel del elegans. I munnen känns allt hyfsat samlat trots att frukten verkar gå på öppna spjäll. Här får man se upp med temperaturen - ett par grader för varmt så sticker fräschören och kvar blir bara julmust- och cola-tonerna. Bra vin men långt i från kvällens höjdare.


Blaufränkisch Alte Reben 2006 (Weninger) Franz Reinhard Weninger är en ung vinmakare i Mittelburgenland som nyligen tagit över faderns biodynamiska gård. De röda vinerna är lagrade på små fat och ska vara fulla av kraft såväl som karaktär. (220DKK)

Glas 4 är en cowboy på hästryggen som vrålar: yeeehaaaah och låter läderpiskan snärta i luften, kontra resten av startfältet som plötsligt framstår som Spanska Ridskolan i Wien. Här har vi en ljus och supertransparent brygd som välter ut ångor av nydraget tändsticksplån, jordgubbskompott och en hel del stall. Allt är fruktigt, opulent, framfusigt och lite baktungt. För mycket av det mesta men förmodligen ganska lätt att gilla. Inte särskilt svårt att plocka ut i det, i jämförelse, ganska timida sällskapet.


Santa Maria Valley Pinot Noir 2007 "La Bauge Au-dessus" (Au Bon Climat) Jim Clendenen i Santa Barbara County tillhör legenderna i amerikansk vinmakning och förfogar över ett stort antal vinmarker runtomkring i Central Coast. Det här lär enligt uppgift vara en crowd pleaser som görs på druvor från 'block two' i välkända vingården Bien Nacido. (349SEK)

Glas 5 har en rödbetsröd färg med viss transparens. Doften känns klarröd med friska bär och ett knippe gröna örter. Syrorna är skarpa och precisa med tydliga konturer - ett superdefinierat, högenergiskt och ultraelegant vin med en munkänsla som andas lika delar riktigt bra gamay, norra-Rhône-syrah och dolcetto. Eftersmaken känns samtidigt svalkande och pulserande. Detta är en vitamininjektion och prozac för själen - kvällens definitiva vinnare i min bok!


Zweigelt 2010 (Claus Preisinger) Ännu en ung biodynamiker och dessutom medlem i Pannobile-gruppen. Claus Preisinger är född 1980 och håller till i Gols i Neusiedlersees nordostligaste hörn. 100% zweigelt som handplockas och får ligga kvar på jästen i små fat under 10 månader. Underbar livsbejakande juice som jag sällan sett maken till och till ett pris som närmast får en att rodna. Köp! (120DKK)

Glas 6 är närmast blårosa med en fin, ren parfym och ett lite skitigare koppel toner av asfalt, tjära och tryffel med en diskret lakritspendang i fonden. I munnen är allt däremot lätt och friskt med en skyhög drickbarhet och urläcker mineralitet. Smakar nyttigt på något vis. Avgjort renare och fräschare än Alte Reben-varianten från samma producent.


Saybritz Blaufränkisch 2007 (Weninger) Ytterligare en blaufränkisch från Weninger, här med frukt från Saybritz som fått ligga 6 månader på barriques och 7 månader på stora fat. (175DKK)

Glas 7 Tät, sötmogen frukt med örter -dragon, malört, libbsticka - och en ren, tydlig skärpa i kompositionen. Munnen känns distinkt med precisa lingonsyror och en del finmaskiga tanniner, en viss bio-känsla och hög koncentration. Tydligt, definierat och stringent - det här är inget skitvin.


Blaufränkisch Rosenberg 2007 (Pittnauer) Liksom Preizinger är detta ännu en biodynamiker belägen i Gols och medlem i Pannobile. Gerhard Pittnauer brukar omtalas som Österrikes bästa rödvinsproducent med bland annat sin Pinot Noir Baumgarten och sina olika Sankt Laurent-viner. Det här är deras topp-blaufränkisch. (325DKK)

Sammanfattningsvis så kommer vi att dyka djupt i det österrikiska bio-zweigelt-träsket framöver - underbar druvkaraktär som lär ta upp kampen med både Occhipinti-frappato och nollnie-beaujolaiser inom kort. Blaufränkisch på den här nivån är inget annat än fantastisk och förtjänar också ytterligare fördjupning.

fredag 14 oktober 2011

Chardonnay 2009 (Les Crêtes)


Vi återvänder till Valle d'Aosta och provar Les Crêtes' rena chardonnay till vår senapskålöverbakade torskrygg. En oekad chardonnay i burgundisk stil som hämtar sin frukt från 4 ha i Saint Christophe och Aymavilles i Aosta. 12 dagars jäsning på rostfritt stål som följs av 6 månaders sur lie med regelbunden batonnage.

Ljust halmgul skapelse med rikliga skopor tropisk frukt i första doftsvängen - ananas, kiwi, krusbär, carambola och mango. Mandel, ljusa florala toner och en relativt blyg mineralitet i bakgrunden. Med syror som är av det låga slaget och en frukt som drar sig mot gulmogen blir resultatet en lätt avmätt munkänsla. Ett välsmakande, välgjort men också snäppet för snällt, allmänt och svårplacerat vin som inte lockar till merköp. Vi satsar i stället på Les Crêtes' magiskt goda petit arvine som spelar i en helt annan liga.

BB Vin säljer.


torsdag 13 oktober 2011

Dolcetto d'Alba 2007 (Roagna)


Vi har låtit Roagnas dolcetto 2007 ligga till sig ett par år. Vi var helt klart nöjda senast vi provade, men nog kändes den lite knuten och verkade ha mera att ge? Den här dolcetton är ju som bekant inte riktigt som alla andra, då de relativt gamla stockarna (35-40 år) är belägna i Pajé och musten har fått jäsa på gamla ekfat och macerera i 20-30 dagar.

Doften kommer i gång tämligen direkt med en tydlig piemontesisk profil men har ett lite torrt anslag - lakrits som börjar dra sig mot lakritsrot och en helt osöt fruktfond - inget fel alls, bara väldigt myndigt för att vara en dolcetto. Smaken följer efter i samma stil och även här står det genast klart var vinet har sitt geografiska ursprung med en slags nebbiolo-light-struktur minus tanninerna. Läskande syror och behagligt dämpad frukt med en lätt oxiderad karaktär som nog kommer sig av påverkan från lika delar ålder och vinifieringsmetoder.

Personligt och trivsamt på alla vis men jag vill nog trots allt ha min dolcetto mera yster och juvenil så jag dricker fortsättningsvis även Roagnas utan någon extra flasklagring. 2008 finns att beställa i BS för 137SEK och 2009 finns hos Atomwine för 89DKK.

fredag 7 oktober 2011

Brunello di Montalcino 2006 (Armilla)


Det här är en ärketraditionell old school-brunellonollsexa som vi sett fram emot att få sätta korkskruven i.
Ofelia och Silverio Marchetti började närma sig pensionsåldern och köpte en övergiven cascina med några hektar brukbar mark i Tavernelle i början av åttiotalet, strax intill Gianfranco Solderas odlingar sydväst om Montalcino. De planterade den första hektaren med sangiovese grosso och sålde till att börja med sitt vin som vino da tavola direkt från fat eftersom marken inte kom att ingå i brunello-zonen förrän 1995. Silverio dog 1997 och fick alltså aldrig se sin första brunello di Montalcino-årgång, men Ofelia och hennes döttrar har drivit gården vidare sedan dess och idag har man 4 ha varav 2 av dessa ägnas åt att odla brunello. Jäsningen sker på cement och lagringen utspelar sig under 36 månader i 25 hl slavonska botti.

Mmm, jag kapitulerar direkt - så galant, smidigt och snyggt. I startblocken ryms en attraktiv och högst lockande floralitet som snart byter om och tar på sig en mustigare skrud bestående av balsamico, lacknafta och inlagda kirsebær. Det unga vinet växer förstås till sig ett par storlekar med luft och efter en stund har en praktfull sangiovesekvast med alla tänkbara örter och bär rest sig ur glaset. Ytterst komplex och högintressant näsa som lyckas med konststycket att vara både intensiv och elegant.

Ärevarvet fortsätter ända ner i svalget. Här härskar den fullvuxna frukten som bara sporadiskt släpper in ett lätt tanninbett och låter syrasticken löpa fritt på kanterna. Superb sidekick till våra rosmaringnuggade lammfiléer och en ren njutning även på egen hand. Det här har ju definitivt framtiden för sig, jag skulle tro att vi är i alla fall tio år för tidigt ute, men den här superdrickbara skapelsen tar inte direkt emot att sörpla redan nu.

Finns hos BB Vin i Dragör.

lördag 1 oktober 2011

Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005 & 2007 (Cascina Cucco)


Jag är inte alldeles säker på att världen egentligen behöver ytterligare ett blogginlägg om Cascina Cuccos olika barolo, men jag kan inte se att vi provat varken Vigna Cucco 2005 eller 2007 tidigare, så vi beslutar oss för att köra dessa bredvid varandra. Kan vara kul att försöka detektera eventuella årgångsskillnader om inte annat. När barolo inte kostar mer än vad man får betala för en flaska "7 Deadly Zins" på SB så kan man ju ha råd med dylika extravaganser.

Cerrati-subzonen Vigna Cucco ägdes och brukades en gång i världen av Giuseppe Cappellano och är omtalad för att kunna föda fram lagringsduglig nebbiolo med kraftfull Serralunga-struktur. Både 2005 och framför allt 2007 brukar sägas vara tämligen raka och direkta årgångar i Langhe, och ämnade för relativt snar njutning.
När vi häller upp våra båda cuccosar på karaffer tidigt på eftermiddagen, så kan vi konstatera att de båda vinerna ser i stort sett identiska ut. Vi går ut och njuter av den fantastiska indiansommaren så länge.

Glas 1 - Här har vi en riktigt klassisk barolo-näsa, den relativt korta macerationen och barrique-lagringen till trots, med balsamico och ett uns tryffel. En lätt återhållen fruktighet där morellerna spelar förstafiolen och en del florala toner i form av torkade rosor och violer stämmer upp till körsång. Gott om elegans och ett glas som man snusar på länge.
Syrorna är strama och tanninerna tajta. Smått oförlöst men snygg smakkarta, återigen med riktigt klassisk profil. Frukten är inte i framkant utan ligger bakom och lurar, här är vi förstås väldigt tidigt ute så det kommer nog att hända mycket de närmaste åren. Jag brukar fastna för nebbiolonollfemmorna från Langhe så jag gissar på att det här är 2005.

Glas 2 - Definitivt mörkare frukt och ett överlag öppnare vin med slösande aromer av polish, amarena, viol och sviskon. Vinet sansar sig efter en stund i glaset men känns fortfarande mer voluminöst och modernare än första glaset.
Intrycken går igen i munnen där vi finner en ymnigare fruktprofil med aningens mera sötma och en något mer avrundad munkänsla, tanniner och syror sjunger en oktav lägre liksom. Till maten, kalvkotletter och en ljummen kantarellsallad, känns det här lite klumpigare medan glas 1 är mitt-i-prick där alla variablerna klockar in på par. Gissningen på det andra glaset blir följdaktligen: 2007.

Jodå, vårt första glas innehöll nollfemman och var det avgjort mest komplexa av de båda. Största skillnaden märktes på matbordet där detta kändes ultraslankt och graciöst medan nollsjuan var klumpigare och mindre finkänsligt. På egen hand, och förmodligen till kraftigare mat, är dock även detta en njutbar barolo i en nollsjucharmig stil.
Vigna Cucco 2005 seglar faktiskt upp som en ny Cascina Cucco-favorit hos mig - hög baroloklass till budgetpris hos Carlo Merolli.

ps - Som av en närmast kuslig slump visar det sig att samma lilla vertikalprovning faktiskt ägt rum under helgen på andra sidan sundet, hos Più Rosso-Niels.