Brunello di Montalcino 2006 (Podere Sante Marie-Colleoni)

Vinerna från Santa Maria, Marino och Luisa Colleonis egendom på 3 ha, belägen nästan högst uppe på Montalcinos nordligaste kulle, verkar ha blivit riktigt heta, i meningen eftertraktade och populära, på sistone. Och det är förstås inte så konstigt - hög hantverksmässig kvalitet, småskalighet och traditionella metoder samt en omsorgsfullt utarbetad och medveten hållning till miljö och ekologi är samtliga attraktiva parametrar som förefaller gå hem hos mången nutida brunelloköpare.
Vi har tidigare kunnat handla våra Colleoni i lugn och ro och till tämligen modesta priser hos BB Vinimport i Dragør men den tiden verkar obönhörligen vara förbi. Nu ska man skriva upp sig på listor ett halvår innan vinerna släpps och priserna har skjutit i höjden på sistone. Well, well, inte mycket annat att göra än att glädja sig åt de flaskor man har. Vi poppar en BdM 2006:a som vi minns som härligt sirlig och rödfruktig redan vid inköpstillfället för ett par år sedan.

Fortfarande ytterst vitalt, förstås. Hallon, lakrits, skokräm, färska örter som just gnuggats mellan fingrarna, det här är en tät och intensiv, men samtidigt oerhört charmig, näsa. I munnen bjuds man en bedrägligt ämabel och lättsam förnimmelse som kontrast till den fullpackade doftbuketten. Men efter bara ytterligare en nogsam sköljning runt Cavum oris förvissas man om djupet i strukturen och den inneboende komplexiteten hos den här brunellon. Under kvällens lopp vecklar sig lager på lager ut och det finns ständigt nya upptäckter att göra, såväl i doft som i smak. Kan med all säkerhet ligga ett bra tag i källaren men frågan är om det är särskilt önskvärt? Vart tar den läckra, klarröda frukten vägen efter sju-åtta års ytterligare lagring? Den vill jag verkligen inte vara utan. Eller syrabettet och det frejdiga tanningreppet? Nej, vi korkar nog upp resterande flaskor de närmaste åren, bara för att det är så förtvivlat gott just nu.

Midvinterblot i Skånes heartland

Vinosapien med äkta hälft och Ingvar letar sig inåt landet, från respektive kust, en småbister decembereftermiddag för att söka tillfälligt lä, en stunds skydd och lite omhuldande värme. Vi börjar med att ställa fram en välkomnande soppa på kalvlägg och häller upp en av våra favoritbarberor.

Bandita 2011 (Cascina 'Tavijn) Atypisk eller ej så konstaterar Vinosapien efter blott en stilla sniff att det är barbera som finns i glasen, och sedan krävs det inte många sekunders detektivarbete för att inse vilken det rör sig om. Tydlig bio-prägel, höga rena syror, ung och högalert frukt. Flaskan öppnades dagen innan så den lilla kolsyrespritsen är som bortblåst. Avväpnande, ärlig och omöjlig att inte älska.

Côte Pelée Mondeuse 2009 (Jean-Yves Péron) Gott om grönhet i doften medan smaken domineras av en intensiv äpple- och citrussyrlighet, lite väl tunt med frukt som stöttar upp. Här är jag ganska säker på att det är en cabernet franc, företrädesvis från Loire - mondeuse från Savojen dök liksom aldrig upp bland alternativen. Vi har haft en liknande upplevelse med Pérons viner tidigare, ingen producent vi kommer att jaga vidare med.

Teleki Furmint 2012 (Judit Bott) Bra frukt, vit och gul, med utmärkt bett i syrorna, rensande och läskande. Elegans och djup ligger helt klart och ruvar i den ungdomliga doften, bara väntar på att förlösas. Utan tvivel förstklassigt druvmaterial och dito vinmakeri från en av Tokajis främsta furmint-producenter. En boll som vi däremot gärna springer vidare på.

Ducal Riesling 2009 Riesling, inte tu tal om saken, men tysk? Nej, knappast. Lite väl fet frukt och varmodlad känsla för det, i så fall möjligtvis Pfalz eller Baden. Alsace kommer förstås på tapeten men det är något som inte stämmer - nya världen? Nej, slovensk riesling fanns inte riktigt på kartan. Ett bra vin på alla sätt men för anonymt för att man ska ödsla energi på en uppföljning.

Chardonnay-Savagnin 2006 (Domaine Labet) Det här är däremot intresseväckande på alla sätt. Den utpräglat oxidativa stilen funkar utmärkt när distinkta syror och rikligt med mineralsälta finns på andra sidan vippbrädan och kämpar frenetiskt för att uppnå balans. 2006:an känns fortfarande väldigt ung och har nog ett ganska långt liv framför sig. Ingvar vill ha en näve valnötter och en bit comté till det här och visst, det kan vi ställa upp på, men jag tycker att det funkar utmärkt på egen hand, som aperitif, och faktiskt även som ett allround-matvin.

Carat 2004 (Bressan) Bressans Carat är en blandning av tocai friulano, ribolla gialla och malvasia som fått genomgå en långsam maceration på skalen. Till en början är mognadstonerna klart framträdande men efter hand vecklar en honungssöt gulfrukt ut sig som framstår som ungdomligare allt eftersom kvällen fortskrider. Jag tycker det här är stort, en uppvisning i harmoni och skönhet, och förmodligen på sin topp just i kväll.

Grigio in Grigio 2006 (Bressan) 100% pinot grigio som legat på skalen i åtta månader och lagrats sex år i en medelstor botte av vildkörsbär. Extremt, så klart, men mycket njutbart. Uttalat oxiderat i sin stil, huruvida detta ingick i vinmakarens ursprungliga plan eller ej låter jag vara osagt, men det funkar utmärkt tillsammans med den intensiva fruktparfymen. Ett njutningsvin, fram med valnötterna och osten igen.

Edit dag 2 - Direkt ur kylen till en bit salami, prosciutto och en väl tilltagen skiva gruyere som eftermiddagsspuntino är det här inget annat än en fullträff. Vi diskuterade användningsområde till det här vinet och vi har sannerligen funnit det.

Montepulciano d'Abruzzo 2006 (Valentini) Redan innan vi vet att vi har att göra med en verklig kultproducent kan vi konstatera att vi har pur storhet i glasen. Balansen är så makalöst oklanderlig att ord näppeligen räcker till för att förmedla densamma. Det känns som en helhet, omöjlig att dissekera eller dechiffrera, solitt, helgjutet. Så lätt och studsigt i munnen trots sitt djup och sin seriositet i näsan. Hustrun känner mörk choklad i doften och prickar montepulciano, själv är jag uppe och snurrar kring alpmassivet och skulle förmodligen gissat att vi befann oss i Schweiz eller något... Kvällens vin för mig, och det är inte utan att man blir närmast hysteriskt nyfiken på Valentinis trebbiano.

Sagrantino di Montefalco 2003 (Caprai) Tyngd och sötma i doften och munhålan kläds i taggtrådstuffa tannindraperier. Moderna, hårdextraherade Piemonte är min omedelbara gissning men jag blir förstås inte direkt förvånad när Ingvar plockar fram flaskan. Jag tycker att bygget är habilt, om än inte i min smak, medan övriga deltagare frustar och stönar och tvärsågar. Huruvida tanninerna någonsin kommer att smälta in och bli mer behagliga låter jag vara osagt men jag tror nog att en och annan masochist trots allt kan finna en del njutning i det här. Ingvars näst sista flaska och han undrar "vem han ska plåga" härnäst med den kvarvarande sista...

Merlot 1998 (Radikon) Doften riktigt osar av mogen nebbiolo tillsammans med alla urtypiska italienska rödvinsmarkörer man kan tänka sig - linolja, krossade körsbärskärnor, drypande sötmogen persika. I munnen faller Piemonte-spåret platt till marken och den kapitala slätheten och småslappa strukturen förbryllar mig onekligen en smula - varmt år, för långt gången mognad eller för varmt lagrad flaska? När täckelset faller blir åtminstone jag än mer konfunderad. Stort, javisst, särskilt i nosen, men hur smakade det här för fem år sedan? Har vi passerat zenit? Övriga deltagare är hur som helst lyriska så det kan mycket väl röra sig om ett "användarproblem"...

Barolo Vigna Rionda 2001 (Luigi Oddero) Tjänlig barolo som känns betydligt yngre än vad den är, 2005 eller 2007 ligger närmare till hands att gissa på. Ganska tuff struktur som nog kan föra tankarna till Serralunga men absolut inte till Vigna Rionda. Här finns inget som direkt charmar eller förför, utan allt är bara korrekt och lite för opersonligt. En för mig okänd producent som verkar befinna sig på den modernare planhalvan.

Vigna del Noce 2006 (Trinchero) Det här älskar jag; Trincheros toppbarbera från Vigna del Noces äldsta stockar som fått en låång maceration och tre år på gamla stora ekliggare. Det här är senast släppta årgången och fräschören är betagande. Härligt utåtriktad doft som slösar med sin mörka bärfrukt och all den charm som föregående vin så flagrant saknade. Ett av de viner som jag blivit gladast av att dricka i år.

Beaune 1:er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos) Vinosapien spikar pinot noir tämligen omgående, ett konststycke som jag nog faktiskt hade gått bet på, men vill skriva Sonoma på födelseattesten. Jag tycker att den här bourgognen har en mycket distinkt italiensk prägel, vilket förmodligen förklarar varför jag tycker om den så mycket, och känns mer som svalodlad nebbiolo än pinot i min gom. Trevligt tanninbett och intakt fruktsyra, mycket bra till kalkonen.

Hubacker Riesling  2009 (Keller) Oj, vilket djup i doften och vilken skön, kompakt persikopolpa i munnen, omgärdad av sköna och renande syror förstås. Mycket vacker riesling, i ett perfekt utvecklingsstadium just nu. Riesling behöver inte bli mognare än så här, för min del.

Pinot Noir Baumgarten 2009 (Pittnauer) En ganska så storslagen Pannobile-pinot från Pittnauers allra bästa lägen i Baumgarten, Gols, Neusiedlersee Burgenland. Lätt och slank, men samtidigt djup, intensiv och komplex. Hamnade dessvärre lite i skymundan i sällskapet, får en ny chans ikväll.

Brunello di Montalcino 2004 (Costanti) Tilltalande brunello från ett bra år. Ingen koll på producenten sedan tidigare men vinet känns som en pleaser. Gissningarna på sangiovese uteblev dock. Själv var jag åter i Piemonte och snurrade tack vare en tydlig målarlåda och ganska nafsiga tanniner. Förmodligen en smula för anonymt för att väcka vidare engagemang, för min del.

Caluso Passito 2005 (Ferrando) Passito på erbaluce från Ferrando i Carema/Caluso. Ljuvlig nektar som satt helt rätt till en saffrans- och honungsparfait.

Vinosapiens tyckerier hittar man här.

Judekas frappato och annat notabelt på sistone

Judeka är Carlos nya sydsicilianska erövring och vi lade tämligen snabbt vantarna på en prøvekasse för att se vad det hele drejer sig om. Vi har provat Judekas tre viner vid tre olika tillfällen, vilket kanske inte är riktigt schysst ur strikt provningsvetenskaplig synpunkt, men vi har i vilket fall som helst härigenom klart och tydligt blivit upplysta om att frappaton är den i gänget som vi kommer att satsa på.

Frappato Vittoria 2010 (Judeka) är nämligen precis så frisk, livlig, mineraldriven och spänstig som vi vill ha vår frappato. Måhända inte riktigt lika monumental och stilig som Occhipintis men ett allt igenom härligt vin som vinner över en från första pusten och bär ända in i mål. Jordgubbar, rabarber och blodiga stråk i både doft och smak, lågintensiva tanniner och en ungdomlig men snyggt samlad syrlighet. Inget yvigt och spretigt någonstans.
Nero d'Avola 2010 är mjuk, rund och med en distinkt vaniljton som inte vill släppa greppet. En lite för slät och snäll nero d'avola som annars är en druva som kan anta en syrastinnare och mer mineralisk profil när den får växa på högre höjd och i porösare marker. Cerasuolo di Vittoria 2010 har en charmig lätthet och fin renhet. På många sätt ganska lik SP68 men inte riktigt samma höjd i syrorna. Carlo Merolli säljer och en betydligt utförligare redovisning av de här vinerna finns här.

Valpolicella Cl. Sup. Ripasso 2009 (Pietro Clementi) Den som tror att ripasso från Valpolicella alltid handlar om maximalt extraherade syltprojektiler framställda i stora venetianska laboratorium, av en hoper elakt flinande kemister med droppande pipetter och pysande rundkolvar, har här en utmärkt chans att ändra sina uppfattningar. Clementis ripasso är i många stycken förmodligen gammaldags och otidsenlig men för mig är det här en befriande fräsch, ljus, lätt, syrlig, uppfriskande och lättklunkad ripasso. Svårslagen i sin genre, särskilt för de beskedliga 85 DKK som Gerbola Vin i Köpenhamn begär.

Maggiorina Vino Rosso Boca 2010 (Le Piane) har vuxit rejält det senaste året och börjar verkligen hitta hem nu. Wow, vilken prestation av ett enkelt bordsvin! La Maggiorina 2010 utstrålar balans, elegans, smidighet och ackuratess med sin förträffliga morellfrukt och sina välslipade syror. Härliga grejor som finns att köpa i årgång 2011 hos Stefan Jensen i Köpenhamn för 119 DKK.

Brunello di Montalcino Il Divasco Riserva 2007 (La Rasina) Rotofermenterad, hårt extraherad, barrique-lagrad, mörk, tung, dov, huvudvärksframkallande... Sangiovese i sin mest vulgära och motbjudande skepnad. Nej tack. BB Vin i Dragør säljer La Rasina men har 2004 riservan i lager.

Gewürztraminer Grains Nobles 2007 & Vendanges Tardives 2009 (Gruss) Gruss verkar vara en Alsace-producent i vår smak. Dessa båda sockerpastiller är föredömligt balanserade med sirlighet och syrlighet som möter upp den tunga sötman och parfymen. Ståtligt. Köpta på plats.

Chateau Musar 2005 Premiär för oss vad anbelangar såväl libanesiskt vin som kultproducenten Chateau Musar. Fick tydliga grenachevibbar blint och trodde på en spanjor eller möjligtvis sydrhônare. Skönt vin i gammeltraditionell (i motsats till nytraditionell) stil. Något som vi definitivt kan tänka oss ha ett par flaskor av liggandes. Även detta har fått en betydligt intrikatare genomkörare här.

Kvällens vin?

Vinosapien och BV-Ingvar har kommit till Sjörröd för samkväm och samling kring en rad spännande flaskor. Kvällens riktigt stora vinupplevelse ska visa sig vara en etikettlös, flaskjäst magnumflaska prosecco från Zanotto som Ingvar kånkat med sig på tåget hem från Veneto. Det här är så fruktansvärt charmigt, avväpnande och no-nonsense att de flesta andra av kvällens provade viner får ursäkta men det blir den anonyma bautaflaskan med kapsyl som diskussionerna hela tiden återvänder till. Fantastiskt vin, och förmodligen snart på väg till en über-hipp naturvinbar nära dig, som något av det trendigaste man kan ha i glaset?

Brunello di Montalcino Riserva Case Basse 2006 (Soldera) Här dricker vi storhet och historia. Efter vansinnesdådet i höstas när en före detta anställd hos Soldera i någon slags hämndaktion tömde ut sex årgångar och hela det existerande beståndet av världens främsta brunello, får vi på något sätt försöka leva med det faktum att vi till exempel aldrig kommer få möjligheten att smaka 2010:an, förmodligen ett av de bästa åren i mannaminne i Montalcino, av det här episka vinet. Kommer vi någonsin att få smaka en ny årgång från Case Basse med Gianfranco Soldera själv som kompositör, dirigent och solist? Minst sex år får vi i vilket fall som helst vänta.

2006:an är förstås gudomlig (och tack och lov korkfrisk!) med ett svårbeskrivligt djup i såväl doft som smak. Här finns utöver de gängse tre dimensionerna även en ytterst påtaglig tidsaxel. Det är förstås inget snack om att det här hade behövt ett antal år i flaska för att till fullo blomma ut, men det är lika fullt en stor sangioveseupplevelse här och nu. Ett sting av magi i vindrickarkarriären.

Berg-Schlossberg 2004 (Breuer)

SP68 Bianco 2010 (Occhipinti)

Grüner Veltliner Käferberg 2005 (Loimer)

Côtes du Jura 2008 (Domaine Macle)

Grüner Veltliner Sankt Georgen 2009 (Moric)

Soulà Le Casot de Mailles Banyuls 2004 (Magnier)

Nibiô Terre Rosse Monferrato Dolcetto 2007 (Cascina degli Ulivi)

Brunello di Montalcino Il Colles 2006 (Carli)

Brunello di Montalcino 2006 (Quercecchio)

Ruché di Castagnole Monferrato 2008 (Cascina Tavijn)

Montepulciano d'Abruzzo 2004 (Emidio Pepe)

Riflesso Rosa 2011 (Eugenio Rosi)

Nuits-Saint-Georges 2010 (Bertrand Machard de Gramont)

Blauer Wildbacher 2007 (Strohmeier)

Barolo Rocche 2006 (Brovia) Om vi för ett ögonblick ska bry oss om poäng, pokaler och plaketter så är Gallonis 96p för Brovias flaggskeppscru Rocche 2006 trots allt något som förpliktigar. Rocche dei Brovia i Castiglione Falletto är en 1,5 ha stor sydostvänd odling på 350 meters höjd, som till största delen består av sand och kalkrik lera. Brovia är en traditionell producent som låter sin barolo jäsa i cementtankar under 15-20 dagar och lagras i 30 hl-botti och just Rocchen är deras elegantaste vin.

Mycket smäcker och snygg barolo med finpulvriga tanniner i massor och en ung och pigg aromatik som fungerar finfint med den tryffel- och Karl Johanfyllda raviolin. Näsan är floral, nästan burgundisk, men 96 pinnar känns väldigt generöst. Galloni kallar den för en långdistanslöpare och vi väntar med att öppna resterande flaskor minst 5 år och ser vad som händer.

ps - Initierade omdömen om flera av vinerna hittar ni här.

Barolo e Brunello

Ytliga djupdyk eller att skumma djupt på ytan? Vi provar en handfull spridda baroloskurar och livar upp tillvaron, ska det visa sig, med två rejäla stänk skinande rödfruktig brunello. Inga djuplodande analyser utan mest en stilla undran huruvida vi gillar det vi har i våra halvblinda glas eller inte?

Glas 1 - Ljust rubinröd och klart transparent. En sval körsbärs- och röda vinbärsfrukt med lite läder och möbelpolish i fonden. Finstämd doft som är ett par snäpp för blyg för att väcka vidare intresse. Munnen har ett ganska lätt anslag, snudd på menlöst. Viss tanninupplevelse som möjligtvis skulle kunna passera som "elegant". Ett tämligen tråkigt och oengagerande glas som känns oerhört anonymt och storvolymproducerat..

Glas 2 - Mörkare, något brunaktigt. Köttigare doft med inslag av blod och järnfilspån. Bären är mörkare och med en dammig russinton som spökar. Även här är munnen ganska lätt med en något försynt tanninstruktur. Syrorna är medelhöga och eftersmaken kort i rocken. Gäsp...

1 - Barolo 2007 (Prunotto)  och 2 - Barolo 2005 (Josetta Saffirio) Två riktigt tråkiga glas barolo som fick oss att börja diskutera flaskdefekter. Mer eller mindre stängda och fullständigt oinbjudande. Hade jag aldrig tidigare smakat barolo och råkat snubbla över någon av dessa är risken överhängande att jag inte hade brytt mig nämnvärt om att fördjupa relationen med den här vintypen framgent.

Glas 3 - Riktigt tegelbrun uppenbarelse. Här är det inget tvivel om att vi har att göra med något fullständigt övermoget och maderiserat. Passé.

Glas 4 - Äntligen lite action i glaset. Parkeringsgarage, fotogen, asfalt och en slampig skogsbärsfrukt som bjuder ut sig. Munnen är silkeslen nästan utan tanniner. Ymnig och generös frukt. Definitivt ingen barolo utan här bjuds vi klockrena brunellovibbar av det mognare slaget. Smaskens.

3 - Barolo 2000 (Valcolli) och 4 - Brunello di Montalcino 2004 (Poggiarellino) Härlig uppvisning av brunellon som var yngre än jag hade gissat (97-98). Barolon är av tveksamt ursprung och av en för oss okänd producent.

Glas 5 - Här var det bekanta tongångar - klar fin sangiovesefrukt i ett charmfullt paket. Suverän drickbarhet - lättklunkat och lättgillat. Det här har vi redan druckit flera flaskor av.

Glas 6 - Dimmig, slöjig och tegelröd. Massor av doft direkt, framför allt en distinkt tryffelton som följer med under flera timmar i glaset. Sublim nebbioloparfym med eleganta mognadsdrag av läder, svamp och buljong. Stor mullrande frukt och kraftfull struktur värdig en Serralunga-riserva. Lång och broderad eftersmak. Utan tvivel kvällens bästa Langhe-representant.

5 - Brunello di Montalcino 2006 (Quercecchio) och 6 - Tabui Barolo Riserva 2001 (Gemma) Quercecchios nollsexa är inget annat än en homerun här hemma med sin lättsamma men likafullt intrikata struktur och karaktär. Vissa viner träffar mitt i prick och det här är ett sådant. Tabui-riservan är riktigt bra nu och har ryggrad för flera års ytterligare lagring och Quercecchios BdM-06 är definitivt i toppform nu.

Glas 7 - Presenterar sig i rubinröd dress och med en hel del sediment som flyter omkring. Doften är medicinal, distinkt nebbiolisk men ganska vass och på tok för ung. Tanninerna är kraftiga och kantiga och frukten är mörk och mustig. En alldeles för ung powerbarolo i modern tappning.

Glas 8 - Tyvärr tvärkorkat.

7 - Barolo Vigna Giachini 2005 ( Fr. Revello) och 8 -Barolo Serralunga 2007 (Principiano) Revellos nollfyror och nollsexor är avgjort snyggare och elegantare än den här nollfemman. Kanske händer det en del med lagring men några underverk tror jag inte på.

De båda förhållandevis enkla brunellosarna var tveklöst kvällens största behållning.

Brunello di Montalcino 2005 & 2006 (Quercecchio)

Dags igen för en årgångs-shootout och den här gången är det Quercecchios brunello som läggs under luppen. Quercecchio är en favorit här hemma och tillhör old-school-avdelningen i Montalcino med sina pigga och charmiga viner som andas renhet och rustik finess. De här båda årgångarna är, en smula tillspetsat, kanske den sämsta och den bästa som Toscana genomlevt innevarande millenium. Ja, bortsett från 2002 förstås som var väldigt mycket sämre än 2005. Och 2003 som ju fullständigt kokade bort. Och 2004 som möjligtvis kan ha varit snäppet bättre än 2006. Och 2007 med sin solvarma direkthet, för att inte tala om 2010 som ska ha varit helt outstanding...

Det är inte lätt, det där med årgångar. Vi har provat båda de här vinerna tidigare, var för sig, och gillat såväl som yvts men förväntar oss naturligtvis en viss skillnad de båda emellan, ställda jämte varandra.

Och skillnad är det, tvivelsutan. 2005:an är på alla sätt fortfarande ett mycket trevligt glas brunello men bredvid lillebrorsan kan man skönja ett dovare doftspektrum med en diskret grönhet i klangbilden, som av sämre druvmognad. Munkänslan är angenäm med lagom småtaggiga tanniner, schysst syrlighet och anständig längd. Helt klart harmoniskt och med en mognad som antyder tämligen snar konsumtion.

Men det är ingen enkel match att försöka skina bredvid A-barnet från Anno Domini 2006. Vilken uppvisning vi bjuds när vi sätter nästippen till kupans kant! En mycket väldefinierad sangiovesefrukt som borde sorteras in under kategorin "skolboksexempel" med klarröda moreller, knastertorra kryddor och prunkande örtighet. Det här formligen skriker toppklass även i munnen där balansen är mer eller mindre total och får den här vätskan att på något outgrundligt sätt evaporera i glaset - Encyklopædia Britannica borde definiera "drinkability" med en bild av Quercecchios BdM 2006-etikett, rätt och slätt. Precis lagom torra tanniner, alldeles utomordentligt stingiga syror och den där härligt illröda fruktpastillen som långsamt smälter ut på tungan. Snuskigt bra och dessutom ett vin jag skulle kunna dricka alla dagar i veckan!

2006:an finns hos Carlo Merolli.

Bottiglie miste

Vi slänger ihop en hastigt påkommen ad-lib-session, så här i sista minuten innan fastan sätter in, där den enda uttalade grundtanken är att smaka av några nyinförskaffade flaskor för att se om det föreligger något akut påfyllningsbehov. Alla våra tre flaskor är tagna ur den senaste leveransen från Holte medan vännerna J & H's viner är köpta via det nationella monopolet. Vi provar blint och känner bara till våra egna viner men vet inte när eller i vilken ordning de dyker upp.

Vårt första glas är ganska transparent i en klar granatröd ton och spjutar ur sig en distinkt nebbiolokarakteristik som tar kommandot direkt. Doften berättar om ett extraktrikt vin med terpentin, medicinalörter, viol och en oomtvistlig russinton som får mig att konstatera att vi har att göra med Le Stries Sforzato di Valtellina 2007 medan övriga deltagare tror att vi har en ovanligt kraftfull barbaresco i glaset. Tanninerna känns väl avslipade, syrorna är sobra och måttfulla medan frukten snärtar till rejält direkt för att klinga av mycket långsamt och elegant. Ett gott vin med kraft och potens utan att vara det minsta klumpigt. På minuskontot hamnar det faktum att det känns lite småtrist, man rycks liksom aldrig riktigt med, utan sitter mest och konstaterar att vinet är mycket bra och trevligt.

Vår tidigare erfarenhet av sforzati begränsar sig till ett par årgångar av Nino Negris Cinque Stelle och något smakprov av Conti Sertoli Salis' Canua. Le Strie har här gjort en mycket stilig tolkning som är svår att inte tycka om. När det är sagt så har jag svårt att se att vi kommer att fördjupa vår bekantskap med den här vintypen - den känns liksom lite för "konstruerad" och tillrättalagd. 275SEK/DKK (CM).

Glas nummer två har en tydlig ickeitaliensk prägel av rå köttsaft som, i kombination med en väl genomsiktlig men mycket mörkt sammetsröd uppenbarelse, får mig att tidigt utbrista: "Syrah från Norra Rhône!" Detta får emellertid litet, eller inget, bifall och ingen vill kännas vid vinet som sitt eget. Jag detekterar en ganska ymnig ton av riktigt dyra och snygga små fat i form av butterscotch och finaste choklad som liksom frukten är ganska mörk. Strukturen är smidig och vinet känns förvånansvärt friskt och lättdrucket vilket vidimeras av det faktum att det försvinner rysligt snabbt i glaset. Ett läskande men välgjort och elegant vin.

Det är mycket riktigt en Norra Rhône-syrah: Côte-Rôtie 2006 (Clusel-Roch). Bra framtidspotential men riktigt gott och kul att prova redan nu. Men för 425SEK (SB) finns det förstås mycket annat som lockar i vinvärlden.

Man får vara rejält tondöv för att inte känna igen Cristiana Galassos klara stämsång som ljuder ur tredje glaset. Trots att vi aldrig smakat mellanvinet D'Ugni 2006 tidigare kan man direkt slå fast att det är just detta som man har framför sig. Supermörkt och tätt på brukligt montepulcianomanér med en febril tobakston, mörk choklad och bränd majolikaglasyr. Rustikt, tydligt och varmt välkomnande - en skön vinupplevelse.

Det här är ljuvliga grejer med personlighet och tydlig avsändare. Alla runt bordet gillar det men är nog en smula överrumplade av intensiteten. Intensivt är det, men inte tungt. Snäppet komplexare och lite mer att tugga på än producentens instegsvin Fante, men "lättare" än den mäktiga Rudero. 100SEK/DKK (CM).

Fyran är mörk, tät, grumsig och bruntingerad. Frukten är söt, nästan lite portvinsaktig och maltig - en mogen skapelse. Munnen bjuds på vidare fruktmognad, god rondör och koncentration. Det här kan vara mogen amarone eller dito Chateauneuf du Pape.

Chateauneuf du Pape 2000 (Bosquet des Papes) känns solid och duglig men spritter inte precis av liv. Ger ett lite småtrött dessertvinsintryck, liksom. 299SEK (SB).

Glas nummer fem sprider inte mycket glädje kring sig, må jag säga. En dysterkvist utan pregnanta markörer, ett lagomvin som skulle kunna komma från vilken del av världen som helst. Absolut felfritt, allt smakar säkert som det ska, men oerhört anonymt. Rostade kaffetoner fyller ut tomrummet som sangiovese/cabernet-blandningen lämnar efter sig - en vinös bukfylla a'la McDonalds.

Inget för oss. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför man skulle köpa Dogajolo Rosso 2010 (Carpineto) igen, inte ens priset på 99SEK (SB) är särskilt attraktivt sett till vad man har i flaskan.

Sjätte glaset är precis allt det som Dogajolo inte var - här finns hur mycket sangiovese-charm som helst. Inget som helst snack om att vi är i Toscana eller Montalcino, och har man tidigare smakat någon annan årgång av Maria Grazias brunelli eller hennes underbara rossi (2009 eller 2010) så känner man snabbt igen stilen. Klarröd bärfrukt som lyser och skiner tillsammans med lite krydderier och örter. Fint definierad, nästan exakt, sangiovesefrukt. Slank, lätt och sprittande i munnen. Alla runt bordet är eniga om att det här är kvällens mest kompletta vin.

Dessutom ett fynd för sina 139SEK/DKK (CM). Måste vara det scoopigaste som kommit från Holte sedan Cascina Cucco Cerrati 2004?

Brunello di Montalcino 2006 (Salvioni)

Ikväll är stämningen nästan lite lätt religiös här hemma. Vi har nämligen dragit korken ur en Salvioni-brunello från toppåret 2006 och förväntningarna är skyhöga efter att ha läst den här synnerligen inspirerande hyllningen från en välbekant och pålitlig östkustconnoisseur.

Översatt till barololingo så har vi att göra med ekvivalenten till Bartolo Mascarello eller Beppe Rinaldi. Giulio Salvioni är en old-school, traditionsbunden och kompromisslös kvalitetsproducent som allt som oftast räknas till Montalcinos topp-tre, tillsammans med Gianfranco Soldera och Diego Molinari eller möjligen Franco Biondi-Santi. Salvioni har tre fantastiska hektar i de östra delarna av Montalcino som släpper från sig runt 10-12000 flaskor brunello de goda åren då man inte gör någon rosso. Man gör aldrig någon riserva vilket är lite ovanligt bland topp-producenterna häromkring.

Det är bara att skriva under på Vinosapiens programdeklaration att här skrivs det ny sangiovesehistoria från första sniffen. Något så kapitalt fascinerande och njutningsfullt har då i varje fall aldrig jag snubblat över tidigare. En tät men samtidigt lucker bärfrukt som andas såväl vitalitet som pondus. Lager på lager byggs på och flätas samman i en slags blandning av bachsk kontrapunktik och van goghskt färgspel. Det känns helt överflödigt att börja rada upp doftassociationer på sedvanligt pekoralt manér.

Munupplevelsen kan bara beskrivas som ljuv silkeslen balans och fullständig kapitulation. Man kan inte annat än att låta sig förföras när man känner en liten tår spränga sig ur ena ögat och långsamt leta sig nedför kinden för att fastna i en djup smilgrop. Storhet, djup och fenomenal drickbarhet i samma paket, ett veritabelt Kinder-ägg för en sangioveseälskare.

Jag har i skrivande stund svårt att se att jag någonsin skall kunna få en sådan här kick av en brunello fler gånger i mitt liv - jag fruktar att det här är så bra det blir men gläds åt att vi har ett par flaskor till. Dessa ska få ligga till sig några år till men jag kommer att knäppa händerna och hoppas att en god del av den här underbara sötfrukten duckar och klarar sig undan mognaden. Finns fortfarande att få tag på hos BB Vin i Dragør. Anbefalles å det varmaste för såväl brunellobeundrare såväl som dito belackare!

                                   

Brunello di Montalcino 2006 (Altesino)

Alla som brukar kolla upp Philipsons kampanjer lyfte säkert ett och annat ögonbryn när man i höstas körde en långkörar-blowout där Altesinos brunello-nollsexa slumpades bort för 130DKK. Altesino är en tämligen storskalig producent med sina 80 ha, varav 44 ha är vingårdar, vars brunello till och med brukar uppenbara sig på varuhusen i exempelvis Piemonte, fast då till priser runt €30-40. Vinerna brukar vara habila så en fin årgång som 2006 kan väl inte vara någon större chansning? Är man dessutom tre stycken att dela på en tolva så är det inte mycket att tveka på.

Ljus och fint klarröd med god transparens, precis som vi vill ha vår sangiovese. Fin aromatik med alla de vederbörliga brunelloelementen men alltsammans snyggt inslaget i ett skinande klart och knallrött paket. Ingen jobbig tyngd eller påklistrat spotska markörer, bara fräschör och spänst.

Samma melodi i munnen där man snabbt charmas av lättheten, vitaliteten och den oklanderliga balansen. Ingen powerhouse-brunello med massiv frukt eller överdrivet lång och mäktig eftersmak utan en skönt läskande dito att dra i sig rejäla munfullar av. Ett skolboksexempel på ett vin där det känns som om druvorna plockats vid närmast perfekt fenolisk mognad och där man varit föredömligt försiktig med extraktionen. Lättsam och sorglös men samtidigt skönt medryckande och njutbar brunello.

Nu är det för sent att ångra att man inte klämde ett 12-pack själv, 2005:an är jag lite mer tveksam till. Più Rosso-Niels gillade 2004:an.

Brunello di Montalcino 2006 (La Rasina)

Tänk vad en god årgång kan göra för att skaka nytt liv i en, under en period, lätt förbisedd region eller vintyp. 2006 i Montalcino har, i varje fall för mig, inneburit att nyfikenheten för den här den ädlaste inkarnationen av sangiovese åter har väckts med besked.

La Rasinas brunello är av den moderna typen med kort maceration i rotofermentor och lagring i 14 månader på orostade barriques och 13 på gamla botti. Vi har således ställt in våra nasala receptorer och smaklökar på en kraftfullare, mörkfruktigare och lite maffigare BdM redan innan vi häller upp.

Alla de nyss nämnda epiteten rasslar in ganska direkt efter upphällandet. Mycket doft och det mesta rör sig i det mörka och lite tunga spektrumet med en frukt som är bigarråbemängd, snudd på kirschig. En del bittermandel från faten och en skvätt petrokemiska primärångor från den forcerade extraktionen får mig att tänka att det här lika gärna kunde vara en barolo framställd med samma metoder.

I munnen hittar vi tanniner som är mycket finmaskiga men täta och ettriga med ett fast grepp om tandköttet, medelhöga syror och en kraftfullt sötmogen körsbärsfrukt. Inte lika tanninintensiv som en ung barolo förstås men även här hade det varit mycket lätt att gå fel om man inte vetat vad man hade i glaset. Eftersmaken är lång men klingar av i en lätt bitter ton.

Vi tuggar i oss en Beef Wellington och här sköter sig La Rasina föredömligt, den smakrika köttbiten inlindad i duxelles-fyllning, senap och smördeg är mycket betjänt av den kraftfulla frukten och mörkret i vinet. Beef Wellington verkar för övrigt ha blivit en lillejulaftonstradition här hemma utan att vi har märkt av det själva...

Definitivt ett bra vin i sin stil, passar till kraftiga kötträtter men är inget man fortsätter att dricka efter maten, därtill är det alldeles för tungt och kraftigt - troppo pesante. Enter Montevertine 2007...
Finns hos BB Vin i Dragør som har, i vårt tycke, betydligt intressantare brunelli än den här i sortimentet. En flaska räcker gott åt oss.

Toscansk blandning

Dags igen att kolla av ett gäng blandade toscanare i någon form av jämförande studie. Vi ställer upp tre renrasiga sangiovese-versioner av traditionellt/gammaldags snitt då vi misstänker att vännerna J & H kommer att bidra med tre stycken modernare tolkningar, då deras inköpskanal oftast är det statliga monopolet där ju som bekant tillgången på storskaliga och slottsproducerade CC, BdM och VNdM i poängvänlig stil, vida överstiger utbudet av traditionella gårdsproducerade dito.

Casalferro 2007 (Ricasoli) Första glaset ut är en luring: 100% rejält urlakad merlot som spenderat ett och ett halvt år på nya barriquer. Innan man till fullo hunnit kalibrera sin sangiovese-detektor så finns här faktiskt ett och annat som starkt påminner om chianti av det mörkfruktigare och modernare slaget. Det går dessutom att hitta en intensiv och mentholbemängd körsbärsfrukt som känns en aning överextraherad och fatrondören breder oblygt ut sig så småningom.

Man konstaterar genast att det är ett marknadsanpassat och kanske rentav poängsligt vin vi har att göra med och efter en stund i glaset blir det rena rama julmusten med alla de bruna kryddorna och den där envisa mentholen. Blint kan man inte med säkerhet avfärda det som en icke-sangiovese - Carlo Ferrini skryter ju med att "The merlot is 'sangiovized'" - men det saknar vederbörlig syra, struktur och matvänlighet. Pass för min del. (SB 319SEK)

Chianti Classico 2007 (Castell' in Villa) Andra glaset känns som mammas gata, det här känner vi igen med sin klarröda frukt och de suveräna balsamicosticken. Extremt definierat i både näsa och mun men ändå nästan omöjligt att plocka isär och veckla ut.

100% botti-lagrad sangiovese som provats tidigare här. Resultatet är lika gott ikväll - ett vin i komplett balans, fantastiskt lättdrucket och läskande. En viss reservation från övriga runt bordet gällande att det kanske slinker ner lite väl motståndslöst, en invändning som jag inte håller med om; för mig är det här precis hur en ren traditionell sangiovese ska bete sig - toppklass! (BB-Vin 125DKK/115DKK vid köp av 6)

Castello Fonterutoli 2007 (Mazzei) Väldigt trevlig sniff i tredje glaset, visst känner vi fatpustarna, en lätt rotfruktssötma och den gräddiga lenheten men allt känns gediget och välgjort. Det kompletteras dessutom av intensiva målarburks- och nejliketoner men även en fräsch mineralsälta. I munnen spretar det en aning och tanninerna känns småkantiga.

Det här är en Chianti Classico från Mazzei som utgörs till 85% av sangiovese (från 50 olika plottar och 36 olika biotypes, av någon anledning) och 15% cabernet sauvignon och merlot som fått ligga 16 månader på 60% nya barriquer. En riktigt trevlig årgång av den här CC:n i sin lite lyxigare stil som nog kan uppskattas av många, men vad är det för glasstöntigt whiskyinfluerat papprör det kommer packat i? (SB 289SEK)

Brunello di Montalcino 2006 (Col d'Orcia) Glas fyra inleder med en alkoholhet dimma som skingrar sig snabbt och samlar ihop sig till en rund, fyllig men likafullt exakt och väldefinierad sangiovesefrukt tillsammans med en härlig jordgubbskompott. Utmärkta syror och lätta tanninkli ger en behaglig smakbild tillsammans med all den röda frukten.

Stabil brunello som troligen fått en skön boost av den goda årgången. 18-20 dagars maceration och lagring på större (25, 50 och 75hl) fat. Priset är visserligen helt OK men med tanke på alla riktigt bra BdM 2006:or som finns att tillgå på andra sidan sundet så lär inte detta bli något vi fyller på med. (SB 264SEK)

Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona) Femte glaset är något helt annat än vad vi råkat på tidigare, ett markant steg upp i komplexitet med massor av doft som kräver större glas. Den tjocka frukten är klarröd, här sticker nagellack och balsamico till och mineralerna rensar upp i både näsa och gom. Fin harmoni och balans samt en härlig stadga i syror och tanniner skvallrar om att här finns gott om rusticitet och elegans i samma snygga paket.

Hade man vetat att det fanns en brunello 2006:a i uppställningen så hade jag definitivt placerat den i det här glaset. Att en rosso 2008:a så kapitalt kan ta över tillställningen är inget annat än anmärkningsvärt. Nora och Diego Molinaris Cerbaiona gör två av Montalcinos intressantaste och läckraste viner - deras brunello är magisk men rosson står minsann inte långt efter. Produktionen är liten och ultratraditionell - Noras uppfattning om temperaturkontroll är att känna med handen på betongtanken när jäsningen är klar. Vi har provat smakprov av vinerna tidigare. (BB Vin 209DKK/189DKK vid köp av 6)

Chianti Classico Riserva 1999 (Doccio a Matteo) Glas nummer sex möts av ett direkt avvisande från våra gäster som tycker att mognaden är på tok för långt gången, det spekuleras rent av om en kass flaska. Återigen måste jag vidhålla en lätt differentierad ståndpunkt. Visst är buljongen och sojan där och visst är frukten lite tröttare än tidigare glas men jag tycker vinet har en ganska skönt avrundad, om än långt gången, mognadskaraktär. Munkänslan bjuder dock inget vidare motstånd men ett koppel mörktonade syror och en amarenapastill långt bak i svalget står i alla fall till buds. En bättre sniff än sipp således.

"Gamlingriservan" från Doccio a Matteo bär syn för sägen att det inte alltid är så lätt för Jupiters blod att åldras med grace. Vi var väldigt positiva för ett år sedan men den här, vår sista flaska, kommer vi nog inte att skriva hem till mor om.

Sammanfattningsvis: Cerbaionas Rosso di Montalcino 2008 är årets läckraste sangiovese i det här huset, period. Vi får se hur den står sig mot Salvionis RdM 2009, vad det lider.