lördag 30 april 2011

Chianti Colli Senesi 2007 (Poggio alla Sala)


En schysst chianti runt hundralappen att sippa vid grillen? Look no further. 100% Sangiovese från Argiano mellan Montepulciano och Chiusi och årgången är goda 2007. Poggio alla Sala har 38 ha vinodlingar runt Montepulciano och odlar huvudsakligen sangiovese som släpps i ett par olika Nobile-inkarnationer, där uttaget är lägre och druvan canaiolo nero får vara med på ett hörn, en Rosso samt denna Chianti Colli Senesi. Underregionen täcker även Montalcino och chiantin härifrån brukar ha ett och annat gemensamt med stilen hos många Rosso di Montalcino.

Färgen är mörkare röd än brukligt hos en druvren sangiovese. Doften är genast med på noterna och bjuder på jordgubbar, körsbär, röda vinbär och hallon i mängder - frejdig frukt i årgångstypisk stil. Piggt och okonstlat lyckas den ystra bärigheten till och med ta sig igenom den massiva röken från Webern. Vi lägger på halvtumstjocka kalvkotletter tillsammans med rejäla bitar zucchini och knipplök.

När anrättningen lagt sig tillrätta på tallriken äntrar vår chianti workmode och blir stramt seriös och fokuserad på att bringa ordning bland de delikata och orörda råvarusmakerna. Alert syrlighet och nätta, småfräsiga tanniner hjälps åt med att möblera om bland sältan och fettet och lyckas med bravur. Enkelt, typiskt och mycket gott från en årgång som är svår att gå fel i nere i Centro.
Finns hos Le Papillon i Köpenhamn och kostar 90 DKK.

P.S. Den som inte ännu sett Biutiful rekommenderas starkt att göra så. Lika makalöst bra som gripande och obehaglig. En del filmer bara måste ses.


fredag 29 april 2011

Roero 2005 (Emanuele Rolfo)


Balans är ett begrepp eller tillstånd som inte är alldeles enkelt att definiera, trots att de flesta kan identifiera det när eller om det skulle uppenbara sig. Vågskålarna ska väga lika, ett slags perfektion ska infinna sig utan att det blir för kliniskt eller tråkigt, ett gyllene snitt som vickar på höfterna och svänger.

Balans eller obalans används som laddade omdömen inom snart sagt all estetisk upplevelseverksamhet: vin förstås, bildkonst, arkitektur, design, musik - Kurt Rosenwinkels lustfyllda men ändå intelligenta dans på harmonikens slaka lina, Citroën Traction Avants formfulländade elegans, Ewa Podles' berg- och dalbanefärder och sublima coloratura när hon kastar sig ut i Rossiniland eller - om vi pratar vin - kanske rentav Emanuele Rolfos Roero.

Ety balans är det ord som jag flest gånger kommer att tänka på under tiden jag har Roero 2005 i glaset - herre min låda vilket vin! Utseendet är en upplevelse i sig själv - intensivt rubinrött med klarröd kärna, granatröd periferi och full transparens. Doften formligen sjuder av knallrödaste frukt, isande mineraler och yster floralitet. Jordgubbar och hallon som rårörs och får bli solvarma, kyliga mentholpustar och rena toner av syrén och liljekonvalj - allt i nästintill fulländad harmoni och balans.

Frukten förblir illröd i munnen där den bärs fram av en, i det närmaste, mondän syrlighet som verkligen utstrålar elegans. Tanninerna är dämpade i smakfullt återhållen stil och mineraliteten känns sådär läckert skolboksknastrig, en mycket aptitretande munkänsla. En lång och torr eftersmak med ett ytterst försynt sting av grapefruktbeska sätter punkt för en fantastiskt snygg uppvisning i elegans och balans.

Producenten Rolfo är ett litet familjeföretag som finns i Montà d'Alba, Roero. 25-28 dagars maceration och lagring på 2500-liters botti hör till receptet för denna eminenta vinnarbrygd.
Roero 2005 finns att köpa hos Stefan Jensens Winewise i Köpenhamn för 119 DKK.

tisdag 26 april 2011

Favoritprovning

Fyra personer tar med sig två viner vardera utan någon gemensam nämnare, mer än att det ska vara ett vin som lämnat någon form av bestående intryck hos den som tagit det med sig. Inga som helst restriktioner beträffande tema, ursprung eller prisklass. Vi provar helblint, förutom de egna vinerna som ju förstås blir halvblinda. Gammalt välbeprövat provningskoncept, lik förbaskat blir man som barn på nytt, varje gång.

Glas 1 - Ljust blålila med god transparens. Järnig mineralitet, rabarber och en del alkoholhetta. Klarröd frukt - lingon och moreller - och en snygg volatilitet jämte en pust medicinala toner.
Intensiva syror och en snygg tanninbädd i munnen. Väldigt läskande på ett svalt sätt och med en urläcker mentholfriskhet. Ett lätt och elegant vin i rödfruktig stil som är helt i min smak, fast det kan inte vara något som jag tagit med mig. Jag gissar på ung nordrhônsk syrah i en lättare stil. J, som sitter mittemot, skjuter från höften och säger:
- Det här är helt klart något piemontesiskt av Gaja. Vad heter den där med fåglarna?

Sito Moresco 2009 (Gaja) Hustrun har länge varit något av en gajafil så det här borde jag sett komma nerför sjätte avenyen. Nebbiolo, cabernet sauvignon och merlot i ungefär samma proportioner. Väldigt ungt men absolut drickbart, mycket trevligt, supersnyggt och definitivt en årgång jag gärna dricker igen. Finns på SB.

Glas 2 - Mörkare och något tätare fast fortfarande genomsiktligt. Gröna toner och vass parfym. Lite reduktivt och alkoholstickigt i början men snart känns det mer harmoniskt med calvados, jordgubbar och hallon fast fortfarande en hel del stjälkig grönhet som av paprika.
Smaken känns kraftfull med sötma, kafferost och spritinlagd frukt. Här hade behövts avsevärt mer syrlighet för att möta upp den baktunga sötman men det är något intresseväckande med vinet trots allt. En del parametrar pekar på Italien men det kan lika gärna vara Spanien eller från en helt annan kontinent? Grönheten får en ju att fastna i tankebanor kring cabernet av något slag och ruffigheten ger lite bio-vibbar. Jag kan bara gissa på någon form av nya världen-cabernet.

Masùa di Jago Amarone 2005 (Recchia) En udda fågel, definitivt av det atypiska slaget. H är förtjust i amarone av klassiskt snitt och hade hoppats att detta vore en värdig representant. Provat och inköpt på Vini d'Italia-mässan, fast där upplevdes det annorlunda. Vore kul att prova nollsexan så småningom för här finns trots allt potential. Säljs av Solarex i Danmark och kostar 177 DKK.


Glas 3 - Mörkt blårött och nästan kompakt ogenomträngligt. En tät och söt doft av gödsel, dansk ostaffär, smörkola, grillrök och medicinalörter. Massiv svartvinbärsgelé skvallrar om cabernet sauvignon. Syrorna känns disharmoniska och snudd på aggressiva medan tanninerna känns påklistrade och malplacerade. Eftersmaken är ganska söt och tung.
Det första jag kommer att tänka på är sydafrikansk cabernet sauvignon av lägre klass, rentav bag-in-box-kvalitet.

The Barossa Cabernet Sauvignon 2007 (Peter Lehmann) Sedär, någon har släpat med sig ett guilty pleasure-vin som förhoppningsvis var en trevligare bekantskap senast det begav sig. Stor och välkänd australiensare som förstås finns på SB.

Glas 4 - Det här är betydligt ljusare och mer transparent än tidigare viner och i en vacker ambranyans. Sublim volatilitet som växlar över i en riktigt ljus och skir rönnbärsfrukt och lämnar en medicinal ridå efter sig. Torra rosor, violpastill och lätta lövbrasepuffar slåss till en början om uppmärksamheten men börjar så småningom samarbeta och formar tillsammans en nästan komplett baroloupplevelse.
Tanninerna är superintensiva men samtidigt så ljuvligt finlemmade, tungan hålls fast i ett tusen nålar-grepp alltmedan apelsinsyrorna fäster som kardborrband på gommen. Inget snack om vad detta är - som att komma hem - min Franco Conterno riserva.

Barolo Riserva Bussia Munie 2004 (Franco Conterno) Visst är det förutsägbart att plocka med en barolo men samtidigt måste man vara ärlig mot sig själv; just det här är tvivelsutan något av det godaste och roligaste jag vet. Inget slickt eller snajdigt utan hederligt, rustikt och nästan fulländat. Tidigare provat här och köpt på plats för €25.


Glas 5 - Tätt och svartrött med dovbrun periferi. Här har vi ännu en rejäl skopa av Önos' koncentrerade svartvinbärssaft. Lite rök, sötlakrits och rejält med eukalyptus. Mjuk och rund munkänsla med en harmonisk struktur och skaplig balans, kraftig mörk frukt och lite russin avslutar. Det här är med största sannolikhet ytterligare en cabernet sauvignon från Australien.

Koonunga Hill Shiraz Cabernet 2001 - J motiverar det här valet med att orsaken till att han en gång inredde sin fina vinkällare var att lagra den här typen av budgetviner för att se vart de tog vägen. Numera har han lämnat det spåret, men en och annan relik finns kvar. Den här har inte tagit skada av några år på rygg, men några större underverk har å andra sidan inte heller skett.

Glas 6 - "Vem gillar sånt här?" frågar Hustrun retoriskt. Jag känner mig lätt träffad när jag sätter näsan till glaset. Tuff mineralitet sprätter rakt upp i synen och man teleporteras till svarta karga vulkanlandskap. Eterisk stenfruktsparfym, viol, hårspray och nagellack - härligt lättflyktig doftprofil. I munnen biter tanninerna ifrån på ett resolut sätt. En hel del oslipade kanter men ett, i allra högsta grad, intensivt och extremt personligt vin.
Gissningarna blir, inte oväntat, Piemonte och nebbiolo.

Nonna Concetta Nerello Mascalese 2006 (Calabretta) En härlig vinupplevelse från riktigt gamla nerellostockar högt upp på Etnas nordsida. Ett genomcharmigt vin som de flesta verkar falla för - kolla här, här och här.


Glas 7 - Mörkt i en dovröd nyans och ganska tätt. Sjudande körsbär, lösningsmedel och frisk ganska lätt örtighet. Småförförisk lirare med bra koll på faten och en doft som får mig att börja tänka modernt toscanskt. I munnen upplever man i stort sett fullständig harmoni, inget som bråkar, bara stor mustig frukt och mjuk fin syra. Inga spår av överextraktion eller jobbig alkohol. Mycket proffsigt, det här är gjort av någon som har koll på läget. Kan vi ha en smakfullt stylad Bolgheri-produkt av lyckad årgång (2006-7) i glaset?

Chateauneuf-du-Pape 2005 (Guigal) Ett mycket njutbart vin i en synnerligen trevlig och lättgillad stil. Södra Rhône fanns dock inte på min karta. Finns att köpa för dryga tvåhundringen runt om i Europa eller för 295 SEK på SB.

Glas 8 - Fin transparens och lätt tegelröd. Här vankas barolotyngd direkt, modernt och relativt moget med varma däck, tjära, rosor och söt mandelmassa. Munnen bjuds på ganska grova tanniner i riklig mängd, kan vara snabbmognat och således en nolltrea. Inget snack om att det är en modern barolo från 2003. Månne från Serralunga d´Alba?

Barolo Vigna Giachini 2003 (Giovanni Corino) La Morra alltså. Corino brukar få till rätt så eleganta grejer men det här är en tuffing från en omvittnat svår årgång. Inte märkbart värmetrött utan uppriktigt vital men med mognad, lite rock'n'roll på flaska. Domaine Brandis sålde ut nolltreorna till bra pris (200 DKK) ifjol.



torsdag 21 april 2011

Valpolicella Classico 2008 från A-Z...

Ibland måste profetiorna få lite hjälp på traven. "Oraklet vid Rönne å" förutspådde ju en revival under innevarande år av sällan skådat slag för vinerna från Veneto. Året började visserligen ganska lovande med en och annan ströpost här och där, men sedan tystnade det betänkligt må jag säga. Det är just i sådana här situationer som vi, likt tappra riddare, reser vår lans, känner vårt samhällsansvar och tar tag i situationen.


Vi öppnar två stycken valpolicellor från 2008. A-Z i rubriken skall alltså utläsas: Accordini - Zenato. Enkla bordsviner som ska få presentera sig och arbeta ihop med finfina kalvkotletter som grillas, det ljuvliga vårvädret till ära. Accordinis Ripasso 2008 gjorde bra ifrån sig på Vini d'Italia nyligen och även den enkla valpolicellan som vi har i glaset ikväll brukar vara bra, vi minns särskilt nollsexan som väldigt trevlig. Zenato VCS är en så pass kuriös angelägenhet, i alla fall på den här bloggen, som en standardprodukt i det svenska Systembolagets sortiment! Finns alltså att tillgå vid, i stort sett, varje mjölkbord i vårt avlånga land.


Valpolicella Classico 2008 (Stefano Accordini) 65% corvina, 30% rondinella och 5% molinara macererar i 12 dagar och lagras enbart på ståltank. En väldigt blyg doftbukett letar sig försiktigt upp för glasets innervägg - moreller, röda vinbär och torra drag av krita. En ganska elegant komposition men på tok för tillbakadragen för att göra något större intryck.

Munkänslan är ytterst saftig och läskande men samtidigt slät och opersonlig. Syrorna biter till en smula och eftersmaken är ekvivalent med en bättre tranbärsjuice. Det här är ett schysst buffévin varken mer eller mindre, lägg på en 50-lapp och uppgradera till ripasson för ett intressantare alternativ. Finns hos Le Papillon i Köpenhamn och kostar 85 DKK.


Valpolicella Classico Superiore 2008 (Zenato) 85% corvina, 10% rondinella och 5% sangiovese. 6-7 dagars maceration och 12 månaders lagring på slavonska 3300- och 5500-litersfat. En något tätare näsa med mörkare körsbär, lingon, nougat och en ren mineralisk ton som gäckar.

Munnen bjuds på en bra syrlighet i det mörkare citrusregistret, helt OK fyllighet med en medelintensiv frukt och mycket lätta tanninstick som ligger kvar en stund långt uppe på tandköttet. Det här är snäppet intressantare än Accordinin men fortfarande inte särskilt övertygande. Finns som sagt på SB och kostar 119 SEK, nr 12385.
Det här duger min själ inte, vi hämtar vår nyvunne valpolicella-favorit som får visa var skåpet ska stå.


Valpolicella Classico Superiore 2006 (Pietro Clementi) Nu snackar vi! Årgången är förvisso bättre och ett par års extra mognad har definitivt bara gjort gott. Här sjuder det av eteriska nagellackstoner, fet körsbärsparfym och gnistrande gnejs. Ett helt annat djup i doften som vid jämförelse med de två tidigare kollegorna framstår som närmast häpnadsväckande.

Skillnaderna i munnen är minst lika uppenbara - nätta piskrapp av de subtila tanninerna och intensiva syrastick bildar union med en sjukt läcker körsbärsfrukt som man bara faller som en fura inför. Det här kan jag dricka, i stort sett, varje dag! Finns hos Gerbola Vin och kostar 90 DKK, dvs ungefär samma pris som de andra fast MER än dubbelt så mycket vin för pengarna.

lördag 16 april 2011

Nya nordliga nebbiolonedslag

Av alla nya vinbekantskaper de senaste åren är det nog ändå de norra delarna av Piemonte som slagit an de renaste ackorden på min lyra. Hustrun kan understundom komma med diskreta invändningar om att somliga av vinerna härifrån kanske är i senigaste och slankaste laget - ibland rentav snudd på anorektiska - men jag har hittills blivit mer eller mindre hänförd av nästan allt jag smakat. Framför allt nebbiolon antar här uppe en så finlemmad gestalt att även den smäckraste barbaresco kan te sig en smula klumpig i jämförelse. Gracilt, smidigt och lite försynt brukar vinerna sakta krypa en inpå livet, och väl i ens famn vägrar både du och de släppa greppet. Plötsligt har transformationen från esoterisk obskyritet till självklar referenspunkt ägt rum utan att du själv märkt det.


Gattinara och Ghemme ligger på varsin sida av floden Sesia. Avståndet byarna emellan är bara 4-5 kilometer men jordmåns- och klimatbetingelserna varierar desto mer. Gattinara med sin vulkaniska porfyr och granit, sina brantare sluttningar, större temperaturskillnader mellan natt och dag och rikligare nederbördsmängder brukar föda fram en lite tuffare och mer aromatisk nebbiolo som kan ha en del gemensamma drag med sina kusiner nere i Langhe. Ghemmes kalkrika och sandiga lera tillsammans med en något mindre dramatisk topografi, levererar däremot gärna en nebbiolo som andas mineralisk finess och elegans som man snarare brukar attributera vinerna från Bourgogne.


Vi ska ta oss en titt på respektive områdes kanske mest namnkunniga producents instegsvin, båda är gjorda på 100% nebbiolo men årgångarna skiljer sig åt. Antichi Vigneti di Cantalupo i Ghemme drivs av familjen Arlunno i tredje generationen, man odlar 34 ha varav 80% nebbiolo. Azienda Agricola Antoniolo är likaledes i tredje generationen vinmakares händer, nuförtiden är det Rosanna och dottern Lorella som håller i trådarna. Antoniolo har 14 ha vinodlingar i 5 olika lägen i Gattinara och var en av de första med att göra cru-versioner av sina viner här uppe.


Agamium Colline Novaresi 2005 (Cantalupo) Agamium är det latinska namnet på Ghemme, det här har varit ett ansett vindistrikt sedan långt innan romartiden. Basnebbiolon hämtas från tre olika marker som samtliga ligger på 300 meters höjd. Efter en relativt kort maceration får musten ligga till sig ett år på de 900-liters fat som här går under beteckningen små.

Detta är det något mörkare av de båda vinerna med dov rubinbas och lätt granatröda skiftningar. En rik floralitet möter upp direkt, nästan som att komma in i en handelsträdgård med varma klorofyllrika ångor. Frukten är ganska intensiv och söt i en mellanröd stil med jordgubbskräm, körsbär och hallon i centrum. Ett tydligt inslag av järn formas raskt till rabarber i näskanalerna. Alltsammans samlas ihop av en myndigt petrokemisk ton - en förförisk och intagande doft.

Munkänslan är lätt och luftig, nästan transparent i sin framtoning - som när man lyssnar på en ren och klar Keith Jarrett-inspelning genom ett par riktigt bra elektrostatiska högtalare. Strävheten är subtil och sammetslen samtidigt som syrorna är relativt lugna och städade, ett moget helhetsintryck men väldigt saftigt och ytterst drickbart. Inte något långt, stort eller ögonbrynshöjande utan ett vin som glupskt slukas i stora klunkar och som man inte blir mätt på.


Juvenia Coste della Sesia 2006 (Antoniolo) är det röda instegsvinet gjort på nebbiolo från två olika odlingar som bara sett rostfritt stål. Detta är som sagt något ljusare och med en lite ungdomligare patina.

Frukten känns också ljusare som av persika, klarbär och varma hjortron. Helt på tvärs mot förhandstipsen så är det Juvenia som formligen öser ur sig mineraliska referenser, ett faktum som nog till viss del kan tillskrivas frånvaron av ekfatskontakt. Jag känner hela tiden tydliga likheter med flera av de Etna-nerello mascalese vi provat på sistone, framför allt Terre Neres Rosato kommer upp i doftminnet. Här finns en självklar och skön friskhet i parfymen som helt saknar tyngd och klumpighet, bara rena och lätta toner av frisk äpplighet och en violpastill i fonden.

Samma lätthet och friskhet återfinns i munnen. Syrligheten är något vassare och mer framåt än Agamium och nebbioloaromatiken är mer definierad. Tanninerna är lena men riktigt dansanta och har liksom svårt att sitta stilla. Allt klingar av långsamt och till tonerna av den utsökta mineraliteten som återfanns i doften. Det här är rakt uppför min gata - mi piace!

Båda de här vinerna finns att köpa hos Le Papillon i Köpenhamn och båda kostar runt en dansk hundring, riktigt mycket vin för pengarna.

fredag 15 april 2011

Barbera d´Alba 2007 (Luciano Sandrone)


När man svänger av Via Alba och in på Via Pugnane, för att köra till Franco Conterno eller snedda upp över Bussia Sottana till Fenocchio, passerar man ett tämligen nybyggt och hippt stylat komplex med en stor parkering framför, på vilken det ofta kan stå en stor holländsk- eller kanske schweiziskregistrerad Neoplanbuss som är på besök. Det här är Luciano Sandrones flotta cantina.

Luciano Sandrone är, i likhet med polaren Elio Altare, sinnebilden av the selfmade modern barolista som börjat med två tomma händer och kommit att hamna i den exklusiva skaran "premiumproducenter" i Piemonte. Med fokus på hög kvalitet och med varsam hjälp av modern teknologi hamnar hans viner ständigt i topp på allsköns listor och med priser som matchar därtill. Lik förbaskat är det nästan alltid Sandrones nuna som dyker upp i allehanda italienska, såväl som internationella, vinpublikationer när det ska dryftas dåliga tider och ansträngd italiensk- eller världsekonomi. Månne blåser det på toppen?

Barbera d'Alba 2007 är kompakt blårött, närapå lila. Näsan möter körsbärslikör, nyskuret kött, björnklister, blåbärssylt och sötlakrits. Lagringen har ägt rum på 500-liters tonneaux (hälften nya) under 12 månader - den insmickrande vaniljen samt det rostade kaffet bär syn för sägen. Den myckna kraften i frukten och de söta fattonerna får mig att sakna det där läckra syrastinget i det klassiska "barberabettet" och misstänka att även munnen kommer att bli blåst på den konfekten?

Jajamen, här vare malle för hela slanten - stor och voluminös frukt i det mörka spektrumet. Rikt extraherat och koncentrerat med kraftfull viol i förvånansvärt god samklang med de tydliga faten. Ganska torr syrlighet och en tendens till ektanniner. Relativt lång avslutning med lätt chokladbitterhet i aktern.

Visst är detta ett gott vin, inte en uppenbar skavank så långt ögat når. Men jag kan inte låta bli att känna lite olustkänslor inför den här typen av ambitiösa barberor, fullmatade med fruktmörker och rostad ek. Ska ett vin bara vara gott eller ska det ha någon slags själ också? En barbera från Langhe borde ha en helt annan story att berätta än vad den här globetrottern försöker lura i en. Jag tycker, som vanligt, att man slarvar bort vinets karaktär i den här förtvivlade poängjakten. Och för 229 bagis anser jag definitivt att både själ och karaktär borde ingå i priset.

2008:an heter 71759.

torsdag 14 april 2011

Dolcetto d´Ovada 2008 (Castello di Tagliolo)


Sedan slutet av 1400-talet har släkten Gentile huserat i Castello di Tagliolo som byggdes någon gång på 900-talet. Slottet ligger i Ovada och idag är det Luca Gentile som håller i sekatören. Man producerar årligen runt 100.000 flaskor dolcetto och cortese, som man främst valt att fokusera på, i olika varianter.

Namnet på druvan dolcetto lär för övrigt inte ha något med dolce (söt) att göra, utan med dossi (kullar, gupp) eller snarare det piemontesiska duset för samma ord.

Dolcetto d´Ovada är den enklaste dolcetton som har fått macerera i åtta dagar och ligga till sig på stora slavonska botti. Doften är rak och okomplicerad i en fruktig stil. Det som främst skiljer den från de mera bekanta d'Alba-versionerna är en distinkt rödäpplighet som påminner om en nyplockad korg Aroma. Trevlig men högst okomplicerad doft.

Schysst syra och en antydan till tanninstruktur. Äppelfrukten kommer igen i munnen tillsammans med en mörkare plommonton. Inget att sönderanalysera utan en helt OK vardagsdolcetto att bryta av med, rätt och slätt.
Säljs av TH Vinimport i Kastrup och kostar runt 80 SEK.

fredag 8 april 2011

Trentino Pinot Nero 2005 & 2006 (I.A.San Michele all´Adige)


Årgångsvariationer är ett intressant och spännande fenomen i vinvärlden. Ikväll kollar vi hur trentinsk pinot nero föll ut 2005 respektive 2006, vi har ingen detaljerad förhandsinfo om årgångarna i Trentino varför vi provar helt förutsättningslöst.

Producenten är Istituto Agrario San Michele all´Adige, ett institut för forskning och utbildning inom jordbruksskrået i Trento. Man förfogar över 100 ha brukad mark, mestadels vindruvor och äpplen, och har eget destilleri såväl som en cantina som ligger i ett gammalt kloster. Produktionen är bred med alla upptänkliga lokala druvsorter och med ett stort antal etiketter i sin katalog.

Pinot neron odlas på 350 meters höjd och ligger i det nordliga bandet av institutets tillgängliga marker. Jordmånen är en mix av kalk, sand och dolomit med mycket finkornig struktur. Man macererar de krossade druvorna tillsammans med en liten del hela druvor under 12 dagar och låter musten mogna på små ekfat i 12 månader. Båda glasen är vackert transparenta genom en rubin- och granatröd mosaik.


Trentino Pinot Nero 2005 är en riktig smällkaramell fylld av ljuv bittermandel och breda stråk av såväl söt amarena som sylvass maraschino. Fulladdad med fräsch cassis, mosade jordgubbar, ljusa mineraltoner och omisskännlig pinotparfym, kanonläcker doft med ett sexigt bett som värsta topp-bourgognen. Munnen är intensiv och ultraslank på samma gång, suveränt klipp i syrorna och ett sällan skådat djup i frukten - i stort sett helt fantastiskt!

Det här är top notch, utsökt balans och druvor som plockats i perfekt fenolisk mognad samt ett personligt och omsorgsfullt källararbete. Jag har aldrig smakat så här bra italiensk pinot nero och det var längesen jag smakade så här bra pinot överhuvudtaget.


Trentino Pinot Nero 2006 har plötsligt fått en tuff uppgift; att matcha storebrorsan. Detta är avgjort ett lite syltigare, mindre definierat vin med en ymnig frukt i ett mörkare spektrum. Mer öppet och lättillgängligt med något suddigare nyanser. Detta till trots så är nollsexan oerhört charmig, mer tysk spätburgunder än bourgognepinot i stilen. Fina hallon- och jordgubbstoner av rårörd karaktär, mörk viol, förförisk smörkola och ett karskt lingonsting i finalen. Bra syror, om än av det slätare och mer avrundade slaget, och utmärkt längd.

Vore det inte för att vi råkat prova 2005:an precis innan så hade vi med största säkerhet blivit i stort sett lika förtjusta i 2006:an. Istituto Agrario San Michele all´Adiges båda Trentino Pinot Nero är ett par fullständigt underbara viner och den mest lyckade tolkningen av italiensk pinot nero som vi känner till. Årgångsmässigt känns det som att 2006 kanske plockats något senare, alternativt drabbats av någon form av lätt värmestress. 2005 är däremot både sval, skärpt, intensiv, superdefinierad och ett lysande exempel på hur bra den här bångstyriga druvan kan bli, i Italien eller var någonstans som helst.

Priset går sannerligen inte att klaga på; Carlo Merolli säljer för 125 DKK/SEK.

torsdag 7 april 2011

Barricadiero 2008 (Aurora)


Det är inte utan att vi blir nyfikna på att prova den senaste versionen av Auroras Barricadiero. 2007:an var en mycket trevlig bekantskap men nu har det surrats, från säkra källor, om att årgång 2008 inte klarar av att leva upp till föregångarens storhet. 6000 flaskor gjordes det heta året och druvblandningen är 95% montepulciano och 5% cabernet sauvignon, ingen merlot det här året alltså.


Riktigt mörkrött med blåviolett aura, tätt som blåbärssoppa. Ekströms blåbärssoppa är först med att kliva ur glaset även när det kommer till doftintrycken. Söt och väldigt mogen frukt tillsammans med en tydlig rostad fatton dominerar och nästan överväldigar. Faten var allestädes närvarande även i nollsjuan fast på ett mer avrundat och välintegrerat sätt, här sticker frukten åt ett håll och vaniljsötman åt ett annat. Vi saknar de eteriska målarpytstonerna och den friska mentholen, här finns dock gott om rusticitet och bioaromer i form av jord, gödsel och stall.

Mycket kraft och muskler i munnen, helt klart tungt i gumpen. Fruktigheten är kompakt och sötmogen, påminner om söta blåa plommon med den där lätta skalbitterheten. En del tanniner sticker till på tandköttet men huvudnumret är frukt plus ek.
Det här känns som en årgång vi kommer att stå över men för den hugade finns ett fint erbjudande hos Cibi e Vini i Köpenhamn - en smagekasse med 2 av varje av Auroras nya årgångar (6 flaskor) för 590 DKK.

lördag 2 april 2011

Barolosafari [-ró-;-fá-]

"Barolosafari" borde vilken dag som helst dyka upp i Svenska Akademiens lista över nyord. Ordet torde ha emanerat ur den svenska bloggosfärens idoga undersökande av den danska vinmarknaden. Innebörden/betydelsen är ungefär att man kryssar runt mellan de danska vinimportörerna, företrädesvis i centrala Köpenhamn och de norra förorterna, för att lasta bilen (lämpligen av kombi-/herrgårdsvagnsmodell) full av läckerheter såsom exempelvis just barolo.


Att handla vin i Danmark är något väldigt annorlunda och komplett väsensskilt mot att stå i brödkö i snålblåsten på Regeringsgatan eller Hansacompagniet. Detta blir vi snart varse då vi för första gången letar oss ner till Le Papillons pittoreska källarlokal på Vesterbrogade i Fredriksberg. Ägarparet Sanne och Frank Nielsen undrar om vi månne är sugna på att smaka lite spanska viner? En sådan fråga är svår att svara något annat än ja på, även om vi främst kommit ner för att handla några flaskor av deras ypperliga rosso di Montalcino från La Mannella och lite Gattinara från Antoniolo.

Snart har vi provningsglas, vatten och ost framför oss och korkarna åker ur ett par Montsantviner där en grenache vielles vignes 2005 från Agricola Falset-Marcà är ruskigt charmig med tydliga Priorat-vibbar. En intressant kuriositet från Cariñena, höghöjdsodlat och bestående av en blandning av cabernet sauvignon, merlot och syrah vid namn: 8.0.1, bjuder på renhet och syrlighet i en frisk stil som man sällan förknippar med spanska viner - tack för den lektionen!
När vi senare står och baxar in fångsten i bagageluckan, slår det oss att vi har betydligt mer än några flaskor rosso di Montalcino och Gattinara med oss ut...

Färden går vidare genom ett vårrusigt Köpenhamn - 18 smäktande grader och pyrande solsken - mot den livliga italienska stormarknaden Supermarco alldeles nere vid Sydhavnen. Rikt sortiment av ostar, salume, oliver och vin och massor av folk, varav minst hälften snackar italienska, som handlar och ackederar på tillbörligt manér. Vi köper en rejäl bit Toma piemontese och en sardisk vällagrad getost som heter Crabu. En rejäl burk sardeller - acciughe - i olja kostar 19 DKK, att jämföras med Zetas mikroskopiska fingerborg för minst samma pengar. Sympatiska priser, bra omsättning på grejerna och effektiv service - varmt rekommenderat om ni har vägarna förbi.

Vi har kontaktat Magnus Gerbola i förväg för att handla lite dolcetto och Valpolicella superiore. Lördagar har butiken stängt och dessutom kan Magnus inte själv ta emot just idag så vi kör hem till hans kollega Emil i Vedbaek för att plocka upp våra lådor. Härligt flexibel entreprenörsanda som känns synnerligen exotisk för någon som är van vid det svenska systemet.

Mer av entreprenörskap och skön flexibilitet får vi oss till livs när det är dags för dagens sista möte. Carlo Merolli har aldrig öppet på lördagar och vi åker av olika anledningar ALLTID över sundet på just lördagar. Vi har i vanlig ordning bestämt med Carlo att vi ska komma hem och hämta honom för att tillsammans köra bort till lagret så att vi kan handla. Bilen breddfylls med lambrusco, friulano, soave, barolo och olivolja och Carlo drar osökt paralleller medan begreppet "barolosafari" och vikingarnas härjningar och plundringar...

Väl hemkomna är vi svårt nyfikna på ett par av dagens fynd varför vi öppnar två, synbarligen, vitt skilda viner att ackompanjera vår vitello tonnato som strategiskt utvunnits ur resterna av gårdagens kalvstek.


Valpolicella Classico Superiore 2006 (Pietro Clementi) Jag säger det direkt: Det här är hur bra som helst! Alla övriga kommentarer är egentligen onödiga men för att det hela ska förtydligas en aning kan tilläggas att det generöst delar med sig av söta körsbär, mandel och syndigt volatila målarburkstoner. Eminenta syror och full fart på frukten även i munnen, för att återigen travestera Vinosapien så är detta ett redigt och drickbart vin med härlig energi. Ett i stort sett felfritt matvin i oemotståndlig stil som man blir lycklig av. Kan dessutom fås för en spottstyver: 90 DKK hos Gerbola Vin.


Barolo del Comune di Serralunga d´Alba 2007 (Cascina Cucco) Fina ljusröda fruktaromer blandar sig med friska örter och diskreta kryddor, angenäm nebbiolokaraktäristik med rosor och fjäderlätta tjärtoner. Den attraktiva lättheten i kombination med den rika frukten får tankarna att fara iväg mot enklare bourgogne. Tanninerna är dämpade i en klart drickvänlig stil och syrorna sticker iväg åt det orangea citrushållet. Även detta är ett mycket trevligt vin, inte en barolo som får tiden att stå stilla men ett välgjort och supersympatiskt matvin. Prislappen på 125 SEK vid köp av 6 flaskor är också oerhört sympatisk, hos Carlo Merolli såklart.

fredag 1 april 2011

Barbaresco Asij 2005 (Ceretto)


"-olo, -bera eller -baresco?" Frågar jag hustrun medan kalvsteken åker in i ugnen. Något som börjar på bar- och varit mantalsskrivet i Piemonte ska det i alla fall bli. Jag får ganska snart syn på en stackars ensam flaska av Cerettos Asij 2005 och gör processen kort.

Vi har riktigt usel koll på Ceretto och har faktiskt aldrig smakat något av deras viner tidigare. Vi känner förstås till att det är en stor och väl ansedd producent som använder sig av moderna metoder. Man har fina barbarescoodlingar i Asili samt barololägen av klass i Rocche och producerar mängder av olika viner som tillsammans utgör ett smärre kalejdoskop av det vinösa Piemonte. Barbaresco Asij är en blandning av Asili och två andra Barbarescolägen.

Vi blir omedelbart varse att Asij är ett kraftpaket med mycket mörk fruktighet och maffiga tjärtoner. Musklerna lyckas dölja rätt mycket av nebbioloparfymens elegans men en del rosor och viol förmår sig tränga emellan. Annars är det ett snyggt och stabilt bygge i extraherad macho-nebbiolostil som lutar mer åt modern barolo än dito barbaresco.

Smaken följer samma linje med mörkröd, nästan svartlila, frukt och omfattande tanninstruktur som bäddar in munhålan i en sandig hinna. Bra grepp men snudd på lite ektorrhet i svansen. Till vår kalvstek med murkelsås fungerar det dock riktigt bra, den lilla teskeden ketjap manis som finns i såsen fångas snyggt upp och blir snabbt vän med vinet. Även hustrun blir tämligen bundis med Asij 2005 medan jag är mer reserverad.

Det finns ett par invändningar mot Cerettos Asij 2005 och den första är kraften som känns lite över toppen för att passera som en stilren barbaresco i min värld. Den överdrivna extraktionen har vi råkat på hos en del andra moderna nollfemmor som gett ett lite källarfixat intryck. Den andra är priset, och här tror jag att den svenska importören Carovin är lite snett på det; 399 SEK är en prisklass som förpliktigar - man kan få en avsevärt större barbarescoupplevelse om man köper Roagnas Pajé 2003 för samma pengar istället. Juuls i Köpenhamn ligger däremot vettigare till i pris med sina 249 DKK.

Nollsexan finns i BS och heter 85195.