tisdag 29 juni 2010

Nebbiolo Rusin 2009 (Ioppa) & Rosso di Montalcino 2006 (Col d´Orcia)


Det verkar som att vi inte är ensamma om att kräfva rosévin före och toscanskt under måltiden? Månne är det Skåne i högsommarskrud som har den effekten på folk. Alla fönster står på vid gavel, en surrande moped närmar sig och just när den passerar har ljudet övergått i ett öronbedövande gällt yl. Någon sporadisk hund gläfser ett par kvarter bort och på uteplatsen doftar rosmarin och salvia i den ångande värmen. Hmmm, jo vi är bestämt sugna på sangiovese.

Men först svalkar vi oss med en nordpiemontesisk rosato. Vi har förstått att rosé-aficionados plägar hävda att den enda rätta färgen för ett rosévin ska ligga lite åt det blekt laxrosa till, lökskal brukar vara en populär markör. Vad beträffar Ioppas Nebbiolo Rusin kan vi glömma den Bengt Griveska analysen tämligen omgående och konstatera att vi har ett knallrött vin i glaset -vi pratar halvspädd hallonsaft eller gamay på steroider. 85% nebbiolo och 15% uva rara.
Doften är präglad av mineral och syrlig frukt och i munnen känns den friska syran inbäddad i något slags nanopartikulärt tanninlik munkänsla. För första gången fattar vi grejen med rosé. Vi är sannerligen inga kännare men de tidigare smakproven som vi har fått oss till livs har varit antingen både och eller varken eller - här har vi faktiskt en egen karaktär i ett för övrigt mycket okomplicerat men läskande och trevligt vin.
65 DKK hos Carlo Merolli.


Col d´Orcia är en stor producent med sina 142 ha i de södra delarna av Montalcino. Greve Cinzano (före detta af aperitivon med samma namn, sedermera dock uppköpt av Campari) är ägare och Edoardo Virano håller i produktionstrådarna sedan 1977.
Man macererar i öppna rostfria tankar under 10-12 dagar och lägger merparten av vinet på 50-75 hl slavonsk ek och resten på barrique.
Vi har lagat Saltimbocca med knaperstekt nypotatis i rosmarindress, en slurk läcker tomatsås a´la pizzaiola och friterade salviablad kompletterar.

Ett rejält fång nyslaget gräs stiger upp ur glaset tillsammans med sina gröna örtkompisar. Mer vegetabilier i form av kompost och tång står och trampar i manegen medan svart lakrits och ljusare salmiaktoner står i rampljuset. En del nyregnad singel och bär av allra mörkaste slag finns också i rollistan. Synnerligen trevlig doftbukett som lovar gott och håller vad det lovar dessutom.

Smaken är nämligen utmärkt välbalanserad med fruktiga syror och en ljuvlig lakritspendang, till maten är det som hand i handske. Jämfört med senaste rosson så är detta ett par nummer mindre i fråga om intensitet och eftersmak men som matackompanjatör är det förträffligt.
Den aktuella årgången på SB är 2007 men den bör inte vara sämre.

(16,5p/20)

lördag 26 juni 2010

Scudetto Barbera d´Alba 2004 (Giuseppe Mascarello)


Nu snackar vi. Det här är en barbera av matvänligare kaliber än den senast provade Pairolero 2007 från Sottimano. Syrorna är omfattande men harmoniska och rör sig i en sinuskurva mellan alt och tenor. De extra åren på flaska och ett föredömligt bruk av faten har skulpterat smakpelaren till en monolitisk kolonn som liksom bjuder in maten och ger den en, snudd på, grandios inramning.

Doftknippet utgörs av lite skokräm, rödbetor och målarpyts innan bärkavalkaden gör entré - körsbär, röda vinbär, björnbär och en skjuts blöt makadam i bakgrunden. Tobaken och lakritsen finns kvar och en del menthol har kommit till. Ruskigt välkomponerat och vi enas om att det är snäppet bättre än sist vi provade.
Inget show off-, yuppie-, hot tub-, bullshit-vin utan ett vin som talar klarspråk. Ordinariepriset på SuperBest brukar ligga på 200 DKK vilket man kan ha synpunkter på men f-n vet om det inte är ganska OK trots allt?

(17,5p/20)

onsdag 23 juni 2010

Pairolero Barbera d´Alba 2007 (Sottimano)


Sottimano odlar sin barbera i vingårdarna Basarin och Currá som båda ligger i sydvästligaste delen av Neive. Dessa lägen betraktas som mindre fördelaktiga att odla nebbiolo i på grund av ett högt sandinnehåll i jordmånen, en egenskap som traditionellt anses gynnsam för barbera och dolcetto.
Jäsning och maceration pågår under cirka två veckor och den malolaktiska jäsningen sker på barriquer där juicen sedan får ligga i 15-16 månader. 1/4 nya barriquer och 3/4 som varit använda upp till fyra gånger tidigare.

Mörkt som natta med lite blåbärsvioletta reflexer. Doften är rik på mörka skogsbär, viol, sötlakrits och granbarr. Dag 2 har det tillkommit en del toner av oljefärg, grön örtighet och kylig mineralitet, ett komplexare vin efter en natt i halvfull öppen flaska således. Faten känns föredömligt inknådade och stör inte helhetsintrycket i näsan.

Däremot känns smakbilden lite designad och tillrättalagd. Syrorna är tämligen matta och en lätt ekbitterhet smyger sig emellan och leker tannin. Inget av detta är särskilt uppenbart förrän det står mat på bordet. Pairoleron funkar bra som provningsvin men det är till maten man vill att en barbera ska excellera - oftast är det de rena, friska och lite ljusfruktigare barberorna som får jobbet gjort. Den här stilen är kul att sniffa på och Sottimano har satt sin personliga prägel på vinet men till maten får det gärna vara lite mindre tillkrånglat.

Kostar 149 DKKAtomwine som skickar till Sverige för billig peng: 95 DKK för 12 flaskor.

(15p/20)

fredag 18 juni 2010

Barbaresco Riserva Rio Sordo 2001 (Produttori del Barbaresco)


Riserva-rallyt fortsätter på andra sidan sundet, Philipson Wine matar ut sina nollettor med ojämna mellanrum för 140 DKK vid köp av tolv flaskor. Nu ser dock nollettlagret ut att vara tömt och vi får väl gissa att nollfemmorna är på ingång. Dessa dök väl för övrigt upp på SB i tisdags, någon som huggit?

Vi går direkt på väsentligheterna och kollar vad vi har i glaset. Ett rubinrött vin med ett uns orange aura - ett ungdomligt utseende. Man får en maffig nebbiolofrukt rakt upp i nosen efter en snabb karaffering - oliv, kirsch, maraschino i ett rent och okryddat paket. Stendamm, majolikaglasyr och svamp härjar medan en vacker och mycket tydlig mintton försöker hålla allt på plats.

I munnen har vi en mustig och livsbejakande, nästan frejdig, barbaresco. Smakkärnan är kraftig och omfattande med rikliga syror i mellanregistret och en ganska grovkornig tanninstruktur, slipdammet fastnar länge på gom och tänder. Ovellon, som vi köpte tidigare i våras, var nog ett par snäpp elegantare men den här går i en väldigt ärlig och rak stil - en klart typisk PdB-barbaresco som bara är i begynnelsen av sin utveckling, här finns massor av år kvar.
Ska man blanda in priset i resonemanget så är det naturligtvis fortfarande fyndstämplat.

(18p/20)

torsdag 17 juni 2010

Uva Rara Colline Novaresi 2008 (Ioppa)


Piemontesiska viner som ett lite halvnördigt specialintresse är faktiskt inte helt fel - risken att trötta ut sig på EN stil eller druvsort är minimal. Detta måste vara det område i vinvärlden som rymmer flest stilar med väsentligt olika karaktär.
I norra Piemonte odlas druvan uva rara som, namnet till trots, inte alls är särskilt sällsynt - namnet kommer sig av att klasarna är ganska glest bevuxna. För oss har druvan hittills varit oprövad så vi öppnar och förväntar oss en lättsam måltidsackompanjatör utan tanniner och med låg alkoholhalt (12%) så vi har låtit kyla ner flaskan ganska rejält.

Och det har vi faktiskt gjort rätt i, det här är en läskande och inbjudande syrlig skapelse i lätt rödviolett chiffong. Doften ger oss lingon, persilja, röda vinbär, körsbär och citruszest. Mycket fräsch och ren bärfrukt och en trevlig parfymton a´la moscato eller brachetto.
I munnen är det lätt med en matvänligt välavvägd syrlighet och nästan bedårande som en liten hundvalp, man blir kompis direkt och inte blir stämningen sämre av en enkel risotto med zucchini och paprika till scallopine. Helt enkelt ett bra matvin i en ren och rak stil som är svår att hitta på SB men som signore Merolli desto oftare lyckas tillhandahålla. 64 DKK vid köp av 6 flaskor är som vanligt ett mycket bra pris. Vi köpte stora lådan och ser fram emot att bekanta oss vidare med producenten Ioppa.

(14,5p/20)

onsdag 16 juni 2010

Ventisei Pinot Nero 2007 (Il Rio di Paolo Cerrini)


Kanske som en följd av den pågående pinot noir-torneringen, drar Carlo Merolli en lans för Italien och plockar fram en toscansk banerförare. Tyskland visar gång på gång framfötterna i konsten att trolla med druvan och visar att man har både klimat och terroir som matchar föredömligt. Men hur står det till i Italien? Alto Adige, Friuli och Valle d´Aosta har tidigare kunnat presentera vettiga varianter från sina svalare lägen men Toscana är väl ett lite otippat kort?

Producenten Az.Agr.Il Rio di Paolo Cerrini finns i Vicchio, lite nordost om Firenze, i en dalgång som man delar med Rufina i det vackra, men dramatiska, appenninska landskapet. Man gör även ett vin som är en blandning mellan pinot noir och chardonnay.

När vi häller upp möts vi av en klar men tämligen mörk rubinröd vätska med violett kant. Doften är primärt av det reduktiva slaget med multna legymer, kompost och en del animaliska drag. Emellertid samlar den ihop sig och förvandlas i ett slag till ljuvlig parfym av mörka, mosade skogsbär, viol, moreller och slånbär. Omfångsrik och förförande doft som mynnar ut i lakrits och salvi.

Smaken berättar om väl utmogna bär från ett gott år med angenäm syrlighet men förstås inga tanniner. Munkänslan är slank och smidig samtidigt som smakbilden är både muskulös och senig, ett slags vinets Mark Spitz. En mineralton kommer smygande och ger lite seltzerklanger i avslutet. Mycket trevligt och fungerar utmärkt som kontemplationsvin såväl som till mat.
En viktig not är att servera vinet vid 13-14 grader, det förlorar snabbt fräschör i både smak och doft vid högre temperatur.

Det är svårt att inte jämföra med baspinoten från Becker häromkvällen. Detta är ett mycket mer karaktärsfullt vin åt det råare hållet, Beckern känns nästan lite stylad och tvålfager i jämförelse. Ventisei är en mera bondsk och yppig tolkning av pinot noir än de flesta av sina tyska och franska compadres.
Carlo Merolli kommer att sälja från månadsskiftet juni/juli för 155 DKK.

(17p/20)

måndag 14 juni 2010

Spätburgunder Trocken 2007 (Friedrich Becker)


Det börjar bli svårt att värja sig för den massiva spätburgunderkampanj som formligen väller ner över riket från vår huvudstad. Beckers Pinot Noir Tafelwein 2007 renderade ju hela 95 pinnar vid en sammankomst i sagda trakter i början av året och den här enklaste varianten, Spätburgunder Trocken 2007, tussades kort därefter ihop med en anrik burgund där han höll den Pfalziska fanan högt så det förslog. Klart man blir nyfiken - what´s the buzz?

Vinet är vanskligt skirt när vi häller upp det, alldeles transparent och ljusrött med laxrosa kanter. En hel del gödsel i början men snart kommer frukten ikapp, jordgubbe och den där svårdefinierade pinotfruktigheten. Gröna örter i knippen och viol klämmer sig in mellan mineralpuffarna. Fathanteringen känns slick och så där lätt att tycka om, farligt nära hissmusik liksom... Ett snällt och sympatiskt helhetsintryck.

I munnen är det saftigt och läskande, utmärkt syrlighet i ung och pigg stil. Frukten är rak och ärlig och trivs fint ihop med fatkryddigheten, en genuin och lätt, men inte enkel, smakprofil.
För pengarna (99 DKK hos Atomwine) är det ett riktigt bra köp.

lördag 12 juni 2010

Fri Vin Köpenhamn


Det känns som en övermäktig uppgift att sammanfatta intrycken efter dagens Fri Vin-festival. Sällan, eller aldrig, har vi smakat så många "goda", "bra", "välgjorda" eller "personliga" viner på en och samma dag. Formatet är ypperligt i all sin genialitet: samla 40 vinbönder med ekologisk särprägel från Europas alla hörn under ett tak och låt dem presentera sina livsverk, 150 DKK i inträde, låt besökarna fritt vandra omkring mellan kl 11.00-18.00 och befria hela tillställningen från pretentioner.

Importörerna Pétillant, Winewise och Rosforth & Rosforth hade hyrt in sig i, för ändamålet, eminenta lokaler nere på Indiakajen vid Kastellet på Østerport. Lagom mycket folk ur besökarperspektiv, ingen trängsel framför flaskorna och gott om tid att småsnacka med odlarna. De flesta av Europas vinländer fanns på plats, utom Tyskland och Österrike, med en tydlig övervikt åt Frankrike på grund av riklig representation från Loire och Champagne men som helhet en skön mix av det mesta man kan önska. Vårt fokus hamnade förstås på de italienska producenterna, champagne smakade vi exempelvis inte alls - sådana är vi.
Många av vinerna vi provade idag förtjänar ett långt bättre öde än en treordig tastingnote och ett futtigt omdöme så vi siktar in oss på att kortfattat ge en bild av de producenter som gjorde starkast intryck på oss och försöka återge vinernas profil.


Loire var som sagt rikligt representerat och vi har nog inte smakat så mycket chenin blanc under hela vår sammanlagda livstid som idag. Nämnas bör Chateau Tour Grise med en mineralstinn armada komplexa cheniner och den lite mer typiske Mark Angéli från Anjou med härligt ungdomliga viner med den där lilla ylletwisten, producenter som man bör hålla ögonen på.
Mest intryck gjorde dock Didier Chaffardon från Anjou, en härligt anspråkslös kille med bägge sulorna nedborrade i Loires kalktuff, som serverade sin Isidore Chenin Blanc i årgångarna 2005, 2006 och 2007. Alla vinerna var distinkt särskilda med mineral, blommighet och bokna äpplen, härlig syrlighet och komplexitet. Hans cabernet franc La Vigne du Moulin 2006 hade spätts ut med 15% cabernet sauvignon och doftade vinbär, paprika, flintrök och ett spår av animaliska undertoner. Fullkomligt ljuvligt och värre blev det när han plockade fram den druvrena nollfemman - förbluffande tanninrikt och koncentrerat men i absolut balans, lång eftersmak som klingade av i minuter. När jag påpekade för M.Chaffardon att detta var väldigt trevliga men atypiska viner rättade han mig och sade att typiska är just vad de är, resten av Loire gör däremot atypisk cabernet franc. Riktigt spännande viner av en spännande producent.


När vi så sneddar över till Frank Cornelissen väntar oss en stor vinupplevelse. Han är ett hett namn i vinvärlden idag och hans viner är som gjorda för att hatas eller älskas och lämnar alla gråzoner därhän. Frank Cornelissen håller till på Etna, Sicilien där jordmånen är vulkanisk och de 8,5 hektaren vinodlingar finns mellan 650-98o meters höjd. Han väljer att inte på något sätt lägga sig i naturens gång och låter vinerna bli till och utvecklas med så lite mänsklig påverkan som möjligt. Hans Magma 2001 är ett vin av episka proportioner, ett kompromisslöst vin som gör ett djupt intryck. Även den andra druvrena nerello mascalesen Munjebel är fantastisk med tydligt vulkanisk karaktär, rik extraktion och superb balans. Den lite enklare Contadino har 70% nerello i sig och resten en blandning av allsköns lokala druvsorter, väldigt trevlig även den med en klart egen profil och friskhet i massor.
Jag frågar om inte sådana här mässor är ett trevligt avbrott för en vinbonde, att komma ut och träffa kollegor och prova deras grejor?
- Jag hatar det, jag vill mycket hellre vara hemma i vingården. Tänk att få presentera sina viner där istället, till den lokala maten, i lugn och ro och ha tid att låta vinet utvecklas i glaset.
När jag undrar om det är något vin som fallit honom på läppen så säger han utan att blinka:
- Trincheros grignolino tyckte jag var mycket trevlig.



I Agliano Terme, söder om Asti i Piemonte, håller Ezio Trinchero till. Här odlar han alla de regionala druvsorterna och gör sina egna tolkningar av dessa med superlång maceration och lång lagring på botti. Grignolinon som Frank Cornelissen tipsade om är från 2005 och smockfull med tobak och örter. Fina sandiga tanniner och en imponerande eftersmak - bästa grignolinon någonsin för vår del. Dolcetton från 2004 går i samma stil med klara bär men med högre extraktion, mustig munkänsla och inte något man gissat rätt på om man fått det blint. Barbera Vigna del Noce 1999 får macerera länge och ligga uppåt tre år på botti innan den omfattande flasklagringen tar vid. Underbart vin med syror som är på topp och en lång, läcker eftersmak. Freisa 2001 går i samma stil och till och med Rosso Palmé 2003 som är 100% brachetto känns ymnigt fruktig och långlivad. Jag talar om för Ezio att det löper en tydlig röd tråd genom alla hans viner och han svarar:
- Det är de här. Och håller upp sina händer.


Terre dei Re från Basilicata är en annan producent med vulkanisk terroir som sitt arbetsfält. Paride Leone är ytterligare en jordnära och trevlig man med ett koppel högintressanta viner i sin portfölj. Han odlar såklart mest aglianico men gör även en Fiano di Avellino och odlar dessutom pinot noir. Just pinot noir blandat med aglianico är vad som finns i Pacus, 15% + 85%. Ett utomordentligt intressant vin med massor av fräschör och bitska tanniner. Mycket läckert med utpräglad mineralitet och en smula pinotfrukt i fonden. Nocte har fått sitt namn av att druvorna plockas på natten när de är kalla, på hög höjd i Monte Vulture kan temperaturskillnaden vara uppåt 20 grader mellan dag och natt, därefter påbörjas en kallmaceration som börjar på minus två grader och höjs en grad per dag i tjugo dagar innan jäsningen får komma igång. Resultatet blir ett extraktrikt vin med en stor smakbild och fint uppmjukade tanniner. En ny favoritproducent av aglianico med underbart hög nivå på sina viner.


Bera från Canelli i Piemonte är moscatospecialist med 250 år i branschen och deras moscato d´Asti gick verkligen inte av för hackor. En mycket bra dolcetto samt en likaledes intressant barbera fanns också att avsmaka. Hög klass från en producent som vi var bekanta med sedan tidigare.


Fulvio Bressan har ju blivit ett stort namn inte minst i Sverige. Vinerna är för den skull inte lätta att hitta här så det är med viss vördnad vi stapplar fram och får den första rejäla skvätten upphälld. Vi doftar och fattar pennan för att anteckna varpå signore Bressan sticker en bibba pamfletter under näsan på oss och säger:
- Asch, inte ska ni skriva, läs detta, här står allt!
Sagt och gjort, man bråkar inte med Bressan. Vinerna var såklart eminenta, särskilt Pignol 1999:an gjorde starkt intryck. Nästan lika starkt som vinmakaren.

Billigt Vins initierade redogörelser från evenemanget hittar ni här.


onsdag 9 juni 2010

La Bruciata Moscato d´Asti 2008 (Oscar Bosio)


Årets bästa Moscato d´Asti, utan tvekan. Massor av fin syrlighet som gör den till en eminent aperitivo såväl som ett klockrent komplement till fläder- eller mangosorbeten. Fläder och mango går för övrigt igen i doften tillsammans med ananas, limeskal, kokos och vanilj. I munnen spritter bubblorna och skjutsar ut syrorna i svalg och kinder, fyllig och len eftersmak. Ovanligt välbalanserad smakbild där sötman aldrig tar överhanden, en moscato med en hel del attityd.

Producenten heter Oscar Bosio och huserar, smack in the middle of moscatoland, i Santo Stefano Belbo. Man har 17 ha odlingar, med främst moscato men även barbera och nebbiolo, i Santo Stefano Belbo, Mango och Neive.
Stefan Jensen i Köpenhamn säljer för 85 DKK.

(16p/20)

måndag 7 juni 2010

Montescudaio Rosso 2006 (Sorbaiano)


En nästan okänd DOC-appellation mellan Livorno och Maremma, ett stenkast från Bolgheri, inrättad redan 1976 med färre än 200 odlare. I Fattoria Sorbaianos version blandar man 80% sangiovese med 10% montepulciano och 10% malvasia, lagring på rostfritt och därefter direkt i flaska.

Tämligen mörkt röd med lätt violett aura. Doften är omedelbart sötfruktig och generös med mandel och björnklister. Körsbär i alla former och trevliga kryddtoner passerar revy.
Fyllig i munnen med mycket fruktighet och matvänliga tanniner, druvtypisk syrlighet med ett fint sting i eftersmaken som dock är lite kort.
Vi bakar smaskig pizza med prosciutto och vinet trivs bra med basilikans kaneltoner och den lite brända karaktären i dinkelbottnen men detta är nog ett riktigt schysst grillvin och hade troligen excellerat i sällskap med Webern. Carlo Merolli sålde för 55 DKK i vintras.

(14p/20)

lördag 5 juni 2010

Bramaterra 2004 (Sella)


Om drygt en månad bär det av till Piemonte i vanlig ordning. Genom gentlemannen Stefan Jensens försorg har vi den här gången lyckats få till stånd ett besök hos Aziende Agricole Sella i Lessona där vinmakaren Christiano Garella med varsam hand skulpterar sina mineralstinna mästerverk som, trots sin oomtvistliga ursprungskänsla ändå, osökt för tankarna västerut - rakt genom alpmassivet till Bourgogne.

Aziende Agricole Sella är en av Italiens äldsta, aktiva vinproducenter som gjort vin från egna gårdar sedan 1671. Idag odlar man 2o ha i nordligaste Piemonte och har, mer eller mindre, en "AOC Monopole"-situation som den enda kommersiella odlaren i appellationerna Lessona och Bramaterra som ligger precis på kanten till Alperna. Området mellan Boca i norr, Gattinara i söder och Lessona i sydväst har extremt järnrika jordar och ett svalare klimat. Vinerna härifrån har beryktat hög mineralitet, lägre alkoholhalt och en stramare elegans i strukturen jämfört med kusinerna från Langhe.


Vi provar Bramaterra 2004 som görs på 70% nebbiolo, 20% croatina och 10% vespolina som fått ligga ett och ett halvt år på 2000 liters-fat. Druvorna hämtas från Villa del Bosco som är ett av sex områden i appellationen Bramaterra mellan Gattinara och Lessona. Odlingen är c:a 3 ha och den årliga produktionen brukar uppgå till 20000 flaskor.
Färgen är ljust röd med en lätt rostbrun ton som matchar de ferroösa förväntningarna - nu ska vi ta oss ett järn...

Nosen bjuds direkt på en tindrande nebbiolofrukt med mosade vildhallon, tranbär och friska pustar av apelsinzest. Lakritsremmarna krattar manegen för mineraliteten som börjar i form av lite nyregnad asfalt, kalk, gips och kakelfix. Ett pampigt, nästan katedralt, doftpaket men ändå rent och okonstlat.
Tanninerna känns mikroskopiskt pulveriserade i sin karaktär och syrorna är höga - liksom vitvinslika. Munnen fylls av en blodig järnförnimmelse och gomvalvet reser sig en kvarts tum för att ge plats åt eftersmaken att leka av sig och breda ut sig. Vinet får ikväll ackompanjera de ljumma vildsvinssteksskivorna som fått svalna i en kapris/citron/gräslök/timjan-marinad till en jordärtskocksgratäng och matchningen är riktigt bra. Detta är ett utpräglat matvin fast med en så distinkt sinnlighet att man mycket väl kan njuta det på egen hand.
Stefan Jensen säljer i Danmark via sitt Winewise för 155 DKK vilket är ett "fremragende", nästan "forbavsende" fynd!

(18p/20)

onsdag 2 juni 2010

Arcade´s Prosecco Frizzante (Colli del Soligo)


Sommarens första varma dag - 26 grader på termometern, gräsmattan klippt, enkel pasta med räkor på spisen: Enter Prosecco. Vi är verkligen noviser på ämnet men sitter man någon gång på en bar, varsomhelst i Italien, och inte vet vad man ska beställa så är Prosecco ett säkert kort. Det finns precis överallt och slinker alltid ner plus att det kostar i regel väldigt lite.

Arcade´s Prosecco är inte heller någon betungande investering, 66 svenska pickadoller springer det lös på. Producenten finns i Colli Trevigiani som är en IGT-appellation strax norr om Venedig i Veneto.
Färgen är riktigt ljus och bubbligheten ämabelt frizzante vid den första upphällningen. Doften sjuder av tutti frutti, syrligt lösgodis och den där gröna isglassen som draperar päronspliten. Vore det inte för en diskret liten jästton så kunde vi ha en Moscato d´Asti minus blommigheten i glaset.
Fin sprits och bra syror som följs av en liten näpen beska. Se bara till att hålla temperaturen nere på ensiffrigt, halvljummen ter sig den här brygden genast ganska fadd och tråkig, så har man ett schysst junivardagskvällsbubbel till en lätt fisk/skaldjursrätt.

(12p/20)