lördag 17 maj 2014

Oligocène 2005 (Philippe Gimel) & Leuchtenburg 2012 (Erste+Neue)


Det har ju varit en hel del Gimel i den svenska vinbloggsetern den senaste tiden. I sammanhanget har ett utav hans tidigare vin; Oligocène 2005, nämnts och det slog mig att vi ju faktiskt har ett par flaskor av just det här liggandes i gömmorna. Således intressant att se vilka stordåd som det här vinet kan uträtta en solig fredagskväll då vi återigen luftat Webern och de robusta karrékotletterna fått dansa en yster dans på det glödgade grillgallret.

Och visst är det en solid, mörk grenachefruktig vägg av kirsch, piptobak, marsipan och en handfull bioäpplen som möter oss redan vid första sniffen. Fint samlad doftkomposition - harmonisk, rustik och distinkt på samma gång. I munnen härskar sötman. Jag kommer inte förbi det. Oligocène är ett i alla stycken välgjort, vitalt och gott vin men man tröttnar snabbt på fruktsötman. I kombination med de 15 procenten alkohol är detta mer än vad en klenis som jag kan tåla. Man måste möta upp med en rejält söt glaze för att det överhuvudtaget ska fungera till vår grillade karré och kanske en honungs-/senapsdressing, eller något slikt, till salladen? Ett glas sedan är man i vilket fall som helst nöjd.


Andra kvällen är intrycken snarlika - trevlig sniff men alltför sötsmetig mun. Jag är uppenbarligen ingen "grenachelover"... Ikväll har vi istället, minst sagt; Yang i glasen:


Südtyrolsk vernatsch, eller kanske hellre det italienska namnet schiava, är en lätt och spänstig spelare på samma plan som sydrhônska grenacheblends kan te sig täta, tunga och trögflytande. I Erste+Neues version är den dessutom, i mångt och mycket, närmast av rosato-karaktär. Här finns liv, glädje och energi i den grönörtiga, liksom färska, doften. Syrorna spritter och den kalkiga texturen är nästan vitvinslik, även om frukten har ett ganska mörkt spektrum. Till en saftig kyckling på grillen briljerar det här, förstås, och flaskan töms i ett huj. Ett vin man blir glad av.

Allt man kan tänkas vilja veta om Philippe Gimel och hans viner finns att läsa hos Ingvar, eller varför inte i den här fantastiska transkriptionen hos Finare Vinare.
Più Rosso-Niels har däremot gillat Erste+Neues Leuchtenburg.

söndag 11 maj 2014

Sturköblot [Spring Edition]




Amontillado Tradicion 30 Años Mycket stor och trevlig doft med valnötter, honung och ett uns brottarmatta. I munnen spretar det och drar åt alla möjliga håll med klart dominerande alkoholångor och en torvaktig jodpastill-Islay-whiskyton som biter sig fast och snudd på måste gurglas bort med Listerine. Otippat och kul att prova men inte riktigt min kopp...



Éloquence Extra Brut BdB 2007 (Marie-Courtin) Knastertorr champagne med en ren och grönäpplig näsa och zingande syror. I stort sett helt salubrin-befriad, gudskelov. Definitivt fräsch och god att småsippa på, men jag känner att jag har en bra bit kvar för att kunna bedöma huruvida det här är skitbra eller kanske bara helt okej?



Californio Syrah 2007 (HdV) En massiv fruktvägg och en hel del fat. Eukalyptustonerna skickar mig direkt till Australien, att det är syrah är det däremot inget snack om. Känns fortfarande ungt, schysst balans, andas kvalitet på något sätt. Definitivt ett "bra" vin, men ligger alldeles för långt från mina smakpreferenser för att det någonsin skulle vara aktuellt att försöka mig på att fördjupa bekantskapen.



Von Blauem Schiefer Riesling 2012 (Heymann-Löwenstein) Angenäm fruktsötma som håller syrorna i schack. Mineraliskt, rent och snyggt hela vägen ut till eftersmaken. Habil Mosel-riesling.



Pinot Grigio 2006 (Bressan) Visst visslar malörten förbi, någonstans i tredjestämman? Fet och läcker frukt, honung och golden delicious i ett rustikt men samtidigt mycket stiligt bygge. Många goda år kvar, känns fortfarande väldigt ungdomlig.



Rou Rouge Cabernet Franc 2012 (Kreis) Cabernet franc från 0,2 ha i Stuttgart... Visst hinner man tänka på både gamay och rossese innan täckelset faller. Supercharmigt, extremt lättklunkat och en riktigt kul bekantskap.



Gamlitzer Sauvignon Blanc 2013 (Sattlerhof) Höga syror, förstås, men en delikat fruktsötma som löder samman fogarna på ett snyggt sätt. Passar finfint till kirskålsstuvningen och räkorna.



Ithaa Vermentino 2010 (Tenuta La Ghiaia) Skalmacererad vermentino från Ligurien. Mycket läckert, komplext, sammansatt men ändå direkt och tilltalande. Aprikos och bivax, bra schwung i syrorna och ett lätt tanninkli. Mmm, jag är såld på det här. Även den mer traditionella Atys från samma producent är ett praktexemplar i sin genre.


Gevrey Chambertain Cuvée de l'Abeille 2002 & 2010 (Dom. Ponsot) I två parallella glas slår det mig inte att vi har att göra med samma vin. 2002 är avgjort rundare och mjukare, klart mognare än 2010:an, men att åldersskillnaden var så stor var en överraskning. Det här är lysande grejer, klart piemontesiska i sitt tilltal, men samtidigt så oomtvistligt klassiskt burgundiska. 2002 är len som sammet, jättegod just nu men med en ljus framtid. 2010 lite mera oförlöst och kanske något pubertalt tvär och bråkig.



Puligny-Montrachet 1er Cru Les Perrières 2000 (Carillon) Rund, mogen och honungslen. Först funderas det på Jura, tack vare de subtilt oxidativa dragen, men snart vaggas vi in i Bourgogne av vår värd. Pampigt glas, kontemplativ juice, nästan meditativ.



Trebbiano d'Abruzzo 2009 (Emidio Pepe) Vinosapien triangulerar sig snyggt, och väldigt raskt, till Abruzzo och trebbiano, och då är det egentligen bara frågan om det är Pepe eller Valentini? Det här är ruskigt bra. Elegant och rustikt, rejält men ändå finlemmat, nyanserat. Ett av Italiens riktigt stora vita.



Régnié sur Granite 2012 (Maison Pur) Loire-cabernet franc gissar jag direkt, och åter igen står det klart för mig att man verkar kunna missta det mesta för just cabernet franc vid blindprovningar. Det här är en pigg och yster beaujolais, riktigt rolig att dricka. Seriöst mineralstinn och charmigt hallonjosig på samma gång.



Lessona San Sebastiano allo Zoppo 2004 (Sella) Nordpiemontesisk nebbiolo med lite mognad, eller faktiskt förvånansvärt mycket mognad - en nyligen avnjuten 2005:a kändes betydligt ungdomligare och rödfruktigare - får agera ackompanjatör till hjortgrytan och gör jobbet med den äran.



Saint Joseph 2011 - Mycket trevlig SJ med violer och rått nötkött en masse. Snyggt och omöjligt att inte tycka om.



Vino della Pace 2005 (Cormons) Av de 600 olika druvsorterna som utgör Vino della Pace är det notabelt att det är de mer parfymerade varianterna som sticker ut i den här årgången - traminer, moscato, malvasia etc - fungerar bra som kontemplationsvin med låg- till medelintensiva syror och rund fruktkropp. Rent och snyggt, fräscht och kul att prova.



Côte-Rôtie 1999 (Dom Clusel-Roch) Till hjortgrytan var det helt klart den här som briljerade. Kraftfull men välbalanserad med en rustik fruktpelare, omgärdad av rök och någon liten viol, och i perfekt mognad just nu. Läckra grejer.



Le Rocher des Violettes La Négrette 2010 (Weisskopf) Syror, syror, syror. Fast med en ökande temperatur i glaset följer en sötare fruktpastill med honung och lite ylle i fonden. Skön chenin blanc, känns ärlig och reko på något sätt.





Barbera d'Asti Superiore 2007 (Cascina 'Tavijn) Gissningar på nebbiolo hörs viskas fram i leden, trots en närmast opak vätska i glaset. Men visst är det piemontesiskt så det förslår. En av mina favoritbarberor.



Barolo 2008 (Marchesi di Barolo) Sval, stram, elegant. Barbaresco ligger nära till hands att slänga ut en gissning på. Första gången jag testar något från Marchesi di Barolo. Bra men kanske lite för opersonlig för att man ska bli berörd.


Barolo Monvigliero 2008 (Pietro Rinaldi) Kändes varmare och mera direkt, lite ruffigare. Alla baroloattribut på plats, dock. Intresseväckande, men här krävs definitivt en hel kvälls umgänge med en flaska för att fälla någon form av substantiellt omdöme.

Stort varmt tack till värdtrion - Vinosapien, A och Oscar - samt Lessrofs och @FGngen för en skön, synnerligen god och ytterst trevlig eftermiddag/kväll!

Vinosapiens tyckerier läser man här och Lessrofs här.