söndag 27 februari 2011

Bordeaux on a budget


Vi har inte riktigt kommit att begripa oss på grejen med Bordeaux under de tio år som vårt vinintresse sträcker sig över. Vi har förstått så mycket att allt verkar börja och sluta där, och att det finns människor som närmast tillber de riktigt flotta slotten likt gudomliga monument och betraktar vinerna därifrån som de åttonde underverken.

Vår erfarenhet av distriktet är synnerligen begränsad - en del Munskänksprovningar där området varit i centrum har passerat revy genom åren och ett antal kursviner har vi provat på. Somliga har varit av högre klass och av anständiga årgångar men inte lämnat några särdeles bestående intryck.
Vi köpte Gute Weines Bordeaux 2005 Starter Kit för att få chansen att prova vad som erbjuds i prisklassen €15-30 ett omtalat bra år som 2005. Första halvan av lådan provades för halvannat år sedan, återstående 6 flaskor kollas av halvblint ikväll, med en insprängd joker i form av Ricasolis Rocca Guicciarda 2006 för att vi inte ska kunna slappna av fullständigt.
Noterna blir av det kortare slaget då det inte var en särskilt upphetsande eller inspirerande samling viner vi hade på bordet.


1. Ett nästan bläckblått, mycket tätt vin. Svarta vinbär, rostade fat och lite pennväss. Rikligt med kryddor och en klädsam mineralsälta i doften. Lite vasst och kantigt men väldigt fylligt och med en slags pampig stiltypicitet där lite lingonblad och en aptitretande restbeska ska visa sig resultera i kvällens mest intresseväckande helhetsintryck.

Ch. du Retout Cru Bourgeois 2005 (€14.95) - Haut Medoc

2. Rejält med söta vaniljtoner och lite reduktiva drag till att börja med. Blåbär, hallon, plommonsylt och mandel. Lättare i munnen än i näsan, avrundade fruktsyror med plyschiga tanniner, viss lätthet i eftersmaken. Tämligen platt och enkelt.

Ch. La Grave Figeac Grand Cru 2005 (€29.95) - Saint Emillion

3. En del grönstjälkiga drag som får det här glaset att stick ut en smula. Kött och lite annan trulig animalitet, dyr damparfym, apelsinmarmelad och likörinlagda körsbär utgör den något egensinniga doftbasen. Schysst balans med dova, mörka syror och bettiga tanniner som mynnar ut i en medellång eftersmak. Kul, men udda representant.

Ch. Pontac Montplaisir 2005 (€19.95) -Pessac Leognan

4. Eter, tandläkarmottagning och intensiv körsbärsfrukt. Kraftfull doft i ljusröd dress och en del snygga fat i kanten. Körsbären och kärnorna är väldigt framträdande och får oss att misstänka att vår italienare har smugit sig in här. Munnen är dock alldeles för len och snäll, detta är en smooth operator som inte gör något väsen av sig. Rocca Guicciarda 2006 har en tuffare struktur än så här. Skön näsa men hejdlöst menlös mun.

Ch. Gaudin Cru Bourgeois 2005 (€23.95) - Paulliac

5. Kryddigt med en mörk frukt, rejält med nyrostat kaffe och vaniljsocker - identitetslöst på många sätt. Bra fyllighet och harmoni i munnen men helhetsintrycket känns superstylat i förtvivlad ängslan att slipa bort alla vassa kanter. Trist.

Ch. Clauzet Cru Bourgeois 2005 (€22.50) - Saint Estephe

6. Ännu en sötfruktig, vaniljpräglad och plommonspäckad representant. Inte utan klass och pondus men fruktansvärt tråkigt - man känner sig som enda sjuåringen på festen bland en massa vuxna. Sitt still och rör inget!

Ch. Bellegrave 2005 (€29.95) - Pomerol

7. Ett gäng destillerade toner i form av rom och cognac öppnar upp. Mandelmassa och moreller dyker fram så småningom. Strävhet och medelintensiva fruktsyror i bra balans med en behaglig munkänsla som resultat. Här kan vi nog tänkas ha en internationaliserad Chianti i glaset?

Rocca Guicciarda Riserva 2006 (139 SEK) - Chianti Classico



Kvällens slutsats är att det enda av ovanstående viner vi kan tänka oss att köpa igen är det billigaste: Chateau du Retout 2005 som var angenämt till älgtjälknölen och kändes traktstypiskt med sina tydliga cabernetmarkörer. Ricasolis riserva smälte väl in i sammanhanget och var inte helt självklar att peka ut vilket väl får betraktas som ett gott betyg; vinmakarens intentioner tagna i beaktande...

fredag 25 februari 2011

Monsanto Riserva 2007 & Querciabella 2007


En ytterst samstämmig hyllningskör (här, här, här och här) bygger onekligen upp förväntningarna på Monsantos Riserva. Etiketten är en av de lökigare vi sett på länge - väcker barndomsminnen hämtade från nonnas finrum där en dammig solblekt sidengobeläng utgjorde blickfånget, med rikt ornamenterade onyxkandelabrar och en mässingsskål breddfylld med plastfrukt som matchande accessoarer.

FV sparrade med Fèlsinas baschianti men vi går på elegans och låter en Querciabella ikläda sig rollen som antagonist, vi har provat nollsjuan tidigare och gillade skarpt. Hustrun har örnkoll på flaskorna och låter mig prova halvblint. Sekonderna lämnar ringen...

Glas nummer ett innehåller ett skirt och transparent vin i en vackert ljusrubinröd nyans. Doften formligen stegrar sig ur glaset med sprittande bärfrukt, frisk grönörtighet, varm cykelslang och sötlakrits. Trots sin ymnighet ger det ett mycket rent och piggt intryck, massor av frukt och charm som framkallar ett brett leende på ens läppar.

Munnen möts av ganska stringenta syror som vallar fram den yppiga bärfrukten ihop med lakrits och en lätt mineralsälta. Skönt helhetsintryck med gasen i botten och en lång sirlig svans.
Jag skulle bli förvånad om det inte är Monsanto Riserva 2007 som befinner sig i första glaset.


Glas nummer två är lika skirt och transparent fast en nyans mörkare. Doften känns åtskilligt mer återhållen i första sniffen. Det här vinet har ett helt annat uttryck trots att sangiovesemarkörerna är desamma: yster körsbärsfrukt, örter, stråk av tjärpapp och en mineralisk bädd av salmiak. Nivåerna i doftkompositionen andas dock lite mer elegans, eller lite mer "klass" i avsaknad av ett bättre ord, jämfört med den generösa och utåtagerande Monsanton.

Munnen präglas av strikta skaltanniner och stramare syrlighet - ett fastare handslag liksom. Inte lika fruktfokuserad utan något torrare och mera mineralisk, eftersmaken är klart kortare. Det här stämmer mer överens med mitt minne av Querciabella 2007.


Två riktigt högklassiga Chianti Classico från guldåret 2007. Monsanto var en alltigenom trevlig bekantskap - ett mycket angenämt, charmigt och personligt vin som gör sig särskilt bra i provningssammanhang. Finns i BS - nr 71654 och kostar 199 SEK.
Bredvid Monsanto framstår Querciabella som ett mera stramt och mineraltorrt vin, vilket inte är hela sanningen. Querciabella 2007 är en mycket solid Chianti i total balans - ett komplett vin i min mun och näsa. Finns också i BS fast i årgång 2008 - nr 94642 där det också kostar 199 SEK, Atomwine tar 129 DKK.

söndag 20 februari 2011

Näsknäpparsvit

Vi är hembjudna till B och ska prova en kvartett helblinda glas som kommer att justera upp vår ödmjukhet ytterligare ett par storlekar, ska det visa sig.

Första glaset är riktigt ljusgult med grönstick. Doften är ren och fräsch med grön citrus och ett diskret sött anslag av tropisk frukt - ananas, mango och litchi. I munnen noterar vi höga syror som är åt det lätta och trivsamma hållet, mellanregistret känns lite utspätt men friskheten är intakt. Knastrig mineralsvans som är kort och snäll. Allt som allt ett trevligt bistrovin som inte gör så mycket väsen av sig, men nog kan tänkas fungera till det mesta i skaldjursväg som kräver ett friskt vitt.
Vi kommer osökt att tänka på österrikisk grüner veltliner.


Cortese dell´Alto Monferrato 2009 (Castello di Tagliolo) Cortese har vi i och för sig druckit många gånger tidigare, men vi skyller på att det är en ganska anonym druva. I sina bästa stunder brukar den kunna förmedla mineralitet och citrusfruktighet på ett elegant sätt. Castello di Tagliolo är ett gammalt slott i närheten av Ovada, Piemonte som odlar dolcetto och cortese.
T H Vinimport i Köpenhamn säljer men har dessvärre ingen hemsida.

Glas 2 och 3 har båda en mogen aura över sig. Tvåan känns oerhört harmonisk med söta plommon, blåbär och blyerts - tydliga cabernet sauvignonmarkörer i min näsa. Smaken är mörkfruktig med sammetslena tanniner, stor och kraftig men i fin balans. Mycket elegant helhetsintryck.
Tredje glaset är ganska mörkt med ljuvlig svamp och örtig buljong tillsammans med söta bigarråer och målarpyts. Allt sitter på rätt plats i munnen med perfekt avrundade tanniner som matchar fruktmognaden föredömligt. Riktigt bra grejer!
Vi är övertygade om att cabernet sauvignon är inblandat i glas två - men varifrån? Vi säger Bordeaux, bara för elegansens skull. Trean vill jag ha till en mogen nebbiolo - mitten av 90-talet - från en modern producent med barriques och rotofermentorer.


Paul Sauer 2004 (Kanonkop) och Castello di Brolio 2001 (Ricasoli) Sydafrika och Toscana således, bra viner från välkända producenter i goda årgångar. Två mycket trevliga och stiliga viner i perfekt mognad. Att missta en Chianti-nolletta för en Barolo-nittiofemma är dock inte OK...

Fjärde glaset är beckmörkt och helt ogenomskinligt. Doften är fantastiskt rik med torkade fikon och lätta russinanspeglingar i fonden. De volatila dragen är subtila men oljefärgen lever kvar länge i näskanalerna. Intensiv frukt i mörkaste dress med björnbär, körsbär och blåbär i centrum. Faten känns dyra och är vackert inkorporerade i helheten - utomordentligt komplett doftupplevelse. Balansen är god trots en ganska tuff syra men tanninerna känns mjuka och polerade, eftersmaken är längre än lång och verkar aldrig vilja ge sig.
Fikonen, russinen och intensiteten leder tankarna till en riktigt bra amarone av ganska moget snitt.


Ai Suma Barbera d´Asti 2004 (Braida) Druvorna till toppvinet från Braida får hänga kvar ett par veckor extra, tills de börjar torka ut en smula, därav russintonerna och den höga alkoholnivån på 15,5%. Mycket läckert vin som är fullt njutbart nu men nog kan ligga till sig ett bra tag till. Toppklass!


Vi har tagit med oss en Rkatsiteli från Pheasant´s Tears, ett georgiskt vin som framställts helt enligt traditionella principer - läs mer om Pheasant´s Tears här och här.
Färgen är bärnstensgul och vinet är skinande klart i glaset. Doften bjuder på aprikos, persika och tobak - välkända toner i långmacererade vitviner. Tanninerna är framträdande och limmar fast sig på tandköttet, syrorna är dämpade men bidrar till en viss friskhet. Ett vin som nog passar till kraftiga buljongbaserade soppor med en rejäl bit högrev. Superrustikt och med en genuin känsla, men en smula anonymt trots alla de ursprungliga attributen. Vi finner ingen tydlig druvidentitet som liksom överröstar framställningsmetoderna. Väl värt att prova trots allt - nr 71897 i BS.


fredag 18 februari 2011

Barolo Broglio Riserva 2004 (Schiavenza)


En snabb titt bakåt i arkivet ger vid handen att vi hittills i år inte druckit en enda barolo. Tid för bot och bättring med andra ord.

Vi har köpt på oss av Schiavenzas Broglio Riserva 2004 men inte smakat ännu, Prapò Riserva provades innan jul och byggde då upp förväntningarna rejält för rotebrodern.
Broglio är en mycket liten vingård, inte långt från downtown Serralunga, som sträcker sig bort till Ornato. Vinerna härifrån brukar kunna bli rejält eleganta när året varit bra, och 2004 får väl utan omsvep anses vara ett sådant. Vi häller upp på karaff och kör iväg och handlar.

Medan lammytterfiléerna gottar till sig med bankad rosmarin, citron och lite vitlök så tar vi oss an den numera lätt luftade Broglio-riservan. Synnerligen mörkt sidenröd med nästan svarta reflexioner ståtar den i glaset. Vi kan konstatera att vi har att göra med ett vin som bjuder på sig själv och lättar på förlåten - intensiv stenfruktsparfym, amarena och möbelpolish. Körsbärsfrukten är verkligen koncentrerad och omgärdas av smäckra stråk av solvarmt shingeltak, gipstorr kalkighet samt muskot och andra delikata krydderier. Detta är mycket kraftfullt men samtidigt nobelt och elegant.

Tanninstrukturen är ung, på gränsen till minderårig, och ettrig med en förmåga att liksom klamra sig fast på tandköttet och hugga tag i kinder och munhåla. Syrorna täcker hela registret från den zingiga diskanten till ett orangetonat citrusspektrum i mellanregistret. Eftersmaken är imponerande lång och majestätisk. Visst är det på tok för ungt att dricka nu men det bringar helt klart en fetischistisk njutning redan idag - så välkomponerat och strukturerat med en mycket ljus framtid framför sig.

Prapò-riservan var mer försynt, proper och subtil medan Broglion är mäktig, extrovert och distinkt - Prapò är Dave Brubeck medan Broglio kan liknas vid Keith Jarrett.
Broglio Riserva 2004 är en barolo som lirar i den absolut högsta ligan, en av de mest kraftfulla unga riservorna vi någonsin smakat och som samtidigt strålar av elegans och balans, dessutom kommer den bara att bli bättre och bättre under de nästföljande decennierna.
Carlo Merolli säljer både Prapò och Broglio Riserva 2004 för 299 SEK - två väldigt olika barolo och i båda fallen kopiöst mycket vin för pengarna!

torsdag 17 februari 2011

Collemura Rosso Piceno 2008 (San Savino)


Igår provade BV-Ingvar San Savinos Rosso Piceno Superiore Picus och hade invändningar rörande alkoholöverslag, obalans och brist på syror. Vi råkar ha den enklare Collemura, från samma producent, liggandes så en påsyn känns mer eller mindre relevant.

Sangiovese och montepulciano som fått ligga på stål och cement, enligt producenten. Mycket tät och mörkröd vätska med en söt körsbärsprofil i första sniffen. Det faktum att ek inte ska vara med i bilden förbryllar, här är nämligen en hel del bruna kryddor och vanilj som stångas med frukten. Ganska kraftig och framfusig i nosen.

Smaken domineras av den mörka och sötmogna frukten som leds till altaret av lite träiga tanniner och en lätt, inte oattraktiv, beska i botten. Kraftfullt och rustikt men nog spökar det lite ek i munnen också? Syrorna är definitivt i det lägre registret även i den här brygden, ger intryck av en varm årgång. Eftersmaken har lite Macallan-vibbar med sötma och gamla sherryfat som ligger kvar länge på tungan.
Vi köper dock hellre den fräscha Terrana från Abruzzo nästa gång vi blir akut sugna på montepulciano.


måndag 14 februari 2011

Dolcetto d´Alba 2006 (Giuseppe Rinaldi)


Etiketten ser ut att vara tillverkad av pergament hämtad från dödahavsrullarna. Med typsnitt, färgsättning och sirliga harpor som formligen basunerar ut att: i den här cantinan har minsann tiden stått still - och det är vi stolta över!

Giuseppe Rinaldi tillhör de riktigt stora personligheterna i Barolo, en före detta veterinär som gått och blivit sinnebilden av en äkta barolista. Han förfasar sig över odlad jäst och de kliniskt rena laboratorierna i vilka dagens moderna viner framställs - Rinaldi-källaren är i stort sett oförändrad sedan fadern Battistas dagar. Il Citrico vurmar, förstås, för naturjäst, lång maceration och lagring på riktigt stora och slitna botti - viner som är trogna sitt ursprung. Fint sammanställd info om Beppe Rinaldi hittas här och Do Bianchis sköna besök i cantinan här.


Ikväll ger vi oss på Rinaldis dolcetto och får ett tätt, dimmigt och rödbetsrött vin i glaset. Vi kan omgående konstatera att vi har att göra med en komplex dolcetto, fullmatad med karaktär. Torkade rosor, riktigt mörk och mogen körsbärsfrukt, lakrits, skokräm och ett svagt drag av terpentin utgör stommen för doftpelaren. En salmiakanstruken mineralitet bidrar till ytterligare djup i aromatiken. Ett utomordentligt vin att bara vällustigt sitta och sniffa på.

Munnen möts av en torr, finpulvrig strävhet och myndiga syror som fyller ut varenda vrå. Frukten är köttig och nästan tuggbar med diskret sötma i kärnan, utfyllande men ändå synnerligen läskande. Helt annan stil än, exempelvis, Roagnas som är mera oxidativ och mjuk - det här är kraftfullt och fokuserat. Nollsexan är perfekt mogen just nu men klarar garanterat flera år till på rygg.
Ljuvlig old school-dolcetto som skall drickas och snusas med andakt!

Kostar €12.90 hos Stefan Töpler.

lördag 12 februari 2011

Ankackompanjemang - Lessona vs Barbaresco


Jag har en känsla av att vårt hushåll bidrar till att dramatiskt öka per capita-konsumtionen av ankbröst i Sverige. Detta är resultatet av vår faiblesse för viner som råkar trivas tillsammans med fet fågel och fruktsyrliga såser. Ikväll gör vi en favorit i repris - ankbröst med apelsinromsås - som brukar vara en fin matchning till elegant nebbiolo. Vi ska jämföra två olika piemontesiska appellationer från samma årgång - Sellas vingårds-Lessona: San Sebastiano allo Zoppo 2005 med Pelisseros Barbaresco Nubiola 2005.


Lessona San Sebastiano allo Zoppo 2005 (Sella) Lessona är idag en försvinnande liten appellation längst uppe i norra Piemonte vid Alpernas kant, men med vinodlaranor som sträcker sig åtminstone 800 år tillbaka i tiden. Familjen Sella har odlat vin här i 340 år och idag är de i stort sett ensamma om att vara aktiva inom den här DOC:n. En bloggpost om vårt besök hos Gioachino Sella och vinmakaren Christiano Garella kan hittas här.
San Sebastiano allo Zoppo är en gammal sydvästvänd vingård som varit bevuxen med vinrankor sedan 1436. Dagens rankor har en snittålder på 75 år och jordmånen är järn- och syrarik gammal havsbotten med finpulvrig textur och gulorange färg. Man använder sig av 85% nebbiolo och 15% vespolina som får macerera i 24 dagar och ligga till sig 36 månader på 25 hl-botti samt 12 månader på tonneaux. 2005 tillverkades 4000 flaskor.

Färgen är någon nyans mörkare än vad man kan förvänta sig men transparensen är föredömligt skir. Näsväggarna möts av rabarber, nypon och en utsökt mineralitet i form av en solid järnfilspånridå. Nebbiolomarkörerna är tydliga med pikant floralitet - mörk viol och torkade rosor - såväl som en avlägsen och torr höstlövbrasa, men allt är så vansinnigt snyggt och välkomponerat att man nästan häpnar.
Smaken bärs fram av akrobatiska vinbärssyror och landar i en finmaskig tanninväv. Frukten och mineraliteten spelar på varandra och flätar till slut ihop sig som en intrikat makramé, eftersmaken är lång och ganska intensiv. Vinet är förstås mycket ungt och primärt, men jösses amalia vad bra det här är!


Barbaresco Nubiola 2005 (Pelissero) Familjen Pelissero har varit verksamma i Treiso, såväl som i vinbranschen, de senaste 50 åren och sedan 1989 håller sonen Giorgio i rodret. Man har cirka 30 ha odlingar som inbegriper alla de regionala druvsorterna och producerar totalt runt 120000 flaskor årligen.
Nubiola är ett av de enklare vinerna i barbaresco-portföljen och görs i en slags "semimodern" stil med hjälp av rotofermentorer och lagring på både botti och begagnade barriques. Vi provade Nubiola 2005 första gången för ett år sedan.

Här har vi ett tätare och mörkare vin i glaset. Doften är maffigare - större, mörkare och murrigare med tjära, asfalt, målarpyts och moreller. Rik och charmig näsa men efter Sellas finslipade juvel känns detta som en bautasten.
En del av den upplevda klumpigheten i doften, kommer igen i munnen där en ganska grovkornig tanninstruktur är framträdande, syrorna är av medelhöjd och frukten mörk och mogen. Vinet är inte på något sätt i obalans, men jämte den paranta ballerinan från Lessona känns det tämligen odefinierat.

Ankan trivs som fisken i vattnet tillsammans med Sellas San Sebastiano allo Zoppo, en magnifik ankackompanjatör med frisk mineralitet samt perfekt avvägda syror och tanniner för att klara av fettet, sötman och syrligheten i maten. Även efter maten ser vi oss helst sticka näsan i Lessona-glaset.

San Sebastiano allo Zoppo 2005 köper man hos Winewise för 259 DKK, Stefan Jensen skickar numera med FedEx till Sverige. Pelisseros Nubiola finns i årgång 2006 hos Gobivin för det facila priset 128,95 DKK - fyndigt värre, i alla fall om man jämför med SB/Moestue som vill ha 300 SEK för exakt samma vin...

tisdag 8 februari 2011

Georgia on my mind - Saperavi 2008 (Pheasant´s Tears)


För ett par veckor sedan plockade jag fram ett gammalt nummer av Munskänken och som vanligt bläddrade jag fram till Ulf Janssons lilla krönika i Vinjournalen. Den här gången var det inte Bengt Bouquet som figurerade i den ackompanjerande teckningen, utan två barska Georgiska gentlemän med mustiga mustascher och pälsmössor där ordväxlingen löd:
- Jag tycker dom där nya världen-vinerna är så endimensionella.
- Ja, visa mig den Bordeaux som står upp mot en Saperavi.
Texten handlade sedan om Georgiens långa vinhistoria och det faktum att det produceras viner på mycket hög nivå av de lokala druvsorterna - framförallt vita rkatsiteli och röda saperavi.

Det här fick mig att bli lite nyfiken på vinerna från Georgien och vid en sökning på SB dök producentnamnet Pheasant´s Tears upp. Ett par dagar senare skriver BV-Ingvar ett inlägg, av nästan parapsykologiskt snitt, om ett par vita viner från sagda producent.
Jag ger mig inte in på någon närmare presentation av den här producenten då jag vet att Ingvar snart ska bevista en omfattande provning av importören Georgian Wine Legacy´s sortiment. Vi är hur som helst ruskigt nysgerrige på hur det här doftar och smakar, så vi häller upp direkt.

En mäktigt svartröd och tät vätska liksom segar sig ur flaskan. Doften teleporterar oss rakt in i stallet där vi får sniffa på geten, kossan och den genomsvettiga hästen. Ädelost och lätta pustar av spya får oss att börja överväga en rejäl luftning av vinet för att komma åt godsakerna som vi tycker oss förnimma bakom alla funkiga odörer.

Sagt och gjort - jodå, snart trippar katrinplommonen och de svarta vinbären fram i strålkastarljuset. Engelsk fruktkaka, sötlakrits och svagt medicinalörtiga toner tar vid men en lite störande stearinton vill inte riktigt släppa greppet. Doftkollektionen ger, efter luftning, associationer till bio-cabernet (både franc och sauvignon) och antar efterhand faktiskt smått bordelaisiska skepnader.

Den låga alkoholhalten (12,5%) bringar en lätthet åt munkänslan som är svår att föreställa sig när man snusar på vinet - vore smaken lika intensiv som doften så hade vinet varit tungt och svårdrucket. Jag skulle väl inte kalla drickbarheten för "hög" men en icke försumbar friskhet kan förnimmas runt den tobaksbemängda kärnan, som lämnar en ton av bergamott i eftersmaken och ihop med tobakstonen formas till en prilla Generalsnus som mynnar ut i smäcker malörtsbeska.

Saperavi från Kakheti ska definitivt undersökas närmare. Det här gav - trots alla de obskyra doftintrycken - mersmak. Härligt okonventionella vinifieringsmetoder och en tuff druva som säkert mår bra av att ligga till sig ett tag på flaska. Rejäl luftning anbefalles dock.


söndag 6 februari 2011

Etna Rosso 2009 (Tenuta delle Terre Nere)


När vi provade igenom alla Tenuta delle Terre Neres viner så var det basversionen av Etna Rosso som tilltalade mig allra mest. Vi blev dessutom mycket tjusade när den dök upp helblint för styvt ett år sedan. Vid båda dessa tillfällen var det 2008:an som fick oss att tänka Bourgogne eller Piemonte och pinot noir eller nebbiolo istället för höghöjdsodlad nerello från Sicilien. Nu finns TdTN´s viner tillgängliga i beställningssortimentet genom Ad Libitums försorg och Etna rosso-normalen har årgång 2009.
Vi häller, med stor tillförsikt, upp den mycket transparenta juicen till hembakad pizza med 50/50-dinkel- och vetemjölsbotten draperad i härligt söt prosciutto - som läggs på EFTER bakningen, blimey!

Nerello mascalesen har initialt tryckt in stora charmknappen och slevar upp rejäla skopor av sötmogna jordgubbar och hallon som badar i söt grädde, men snart har vi mer bekanta, slankare toner av lingon, röda vinbär och tranbär i glaset. En del kryddor i form av nejlikor och korinter understödjer tillsammans med lite volatila drag av terpentin och linolja. En bra doftkomposition med mycket charm, fast vi saknar den uppnosiga mineraliteten från nollåttan.

Munnen är harmonisk med läskande frukt och lättsamma syror och ungdomligt stickig tanninstruktur. Vinets aromatik får en lätt parfymerad karaktär i munnen som inte gjorde något väsen av sig i nosen, måhända är det denna som brukar antaga nebbioliska och pinotska skepnader för av dessa syns inte mycket i nollnian för övrigt.
2008:an var kaxigare med knastrigt mineralbemängd uppsyn, medan 2009:an är något mer välkammad och lent fruktig - kanske rentav lite åt det "internationella" hållet. Den här årgången har inte särskilt mycket som styr tankarna till Bourgogne eller Piemonte - snarare åt lättare och renare centralitalienare. Med det sagt så är TdTN´s Etna rosso 2009 ett härligt matvin i sin friska men intensiva stil, och för pengarna (123 SEK) hittar man inte mycket annat, i den här genren, som är på så här hög nivå på SB.


lördag 5 februari 2011

Vini d´Italia 2011 i Köpenhamn


Snart dags för årets upplaga av Vini d´Italia, den här gången i Politikens Hus på Rådhuspladsen. Alla utställningsdeltagare är inte listade ännu men jag misstänker att uppställningen blir snarlik fjorårets.
Länk till årets festivalbesök hittar du här.

onsdag 2 februari 2011

Rosso di Montalcino 2006 (Pietroso)


En frisk och fruktig rosso di Montalcino från en traditionell producent. Gianni Pignattai har 8,5 ha odlingar sangiovese på 350-450 meters höjd. 3,5 av dessa är brunello-material och resten går till rosson. Jäsningen av musten äger rum på rostfria 60 hl-tankar utan tillsatt jäst och får macerera i 20 dagar, lagringen sker på 30 hl-botti.

Kylig, snudd på sluten till en början. Efter att ha läst på hos Più Rosso låter vi luften göra grovjobbet och vinet börjar så smått att lätta på förlåten. Körsbärsfrukten är klarröd med en snyggt accentuerad torr brunkryddighet tillsammans med dov höstbrasa och svampskog. Vinet är elegant men nästan retligt skyggt så vi ställer undan den drygt halvfulla flaskan och tittar till den två dagar senare.

Och det har hänt en hel del på den tiden må jag säga. Doften har liksom gått ihop - fått ett sötare anslag och funnit harmoni i nivåerna . Smaken har öppnat upp med runda men likafullt distinkta syror och även bjudit fram de smäckra tanninerna. En utmärkt vardags-sangiovese blev det till sist, efter en del lockande och pockande. Det här är inte första gången vi slås av hur mycket man får för pengarna om man jämför Rosso di Montalcino med Chianti Classico. 85 DKK (eller 68 DKK vid köp av 6 flaskor) hos Carlo Merolli.