Barbaresco 2010 & Barolo 2009 (Ricossa)

Så har det då hänt, vi har blivit erbjudna varuprover som vi faktiskt varit genuint nyfikna på - till skillnad mot den sedvanliga glöggen med ansjovissmak, de damväskeutformade rosé-BiB:arna eller den spexiga vodkagroggen i en flaska som ser ut som en brandsläckare - som vi vanligen får förfrågningar om vi är intresserade av att smaka. Vi hade redan tidigare hört talas om att det skulle finnas en barbaresco för under hundralappen och en barolo för ytterligare en femtiolapp att tillgå via beställningssortimentet och det är inte utan att man undrar hur dessa kan smaka - det är ju faktiskt priser som ligger i paritet med Carlo Merolli et al. Producenten; Ricossa, har vi ingen koll på sedan tidigare men de verkar producera rejäla volymer och seglar under M.G.M Mondo del Vinos flagg nuförtiden.

Låt mig säga med en gång att båda vinerna är klart godkända, det här är trevliga representanter för respektive vinstil, friska, hyfsat rena och pigga med tydlig ursprungsprägel och god druvtypicitet. Barbarescon känns avgjort enklare men står sig med bravur mot alla Langhe nebbiolo i sin prisklass som finns tillgängliga via SB. Ett riktigt bra måltidsvin med schysst fruktsyra och en lättsam tanninbädd som tål en del stryk.
Barolon har en växel till att lägga i. Här finns ett annat djup i både doft och smak och jag tycker att man lyckats riktigt bra med den knepiga årgången. Druvorna verkar ha hämtats från hela Barolo-zonen och det är nog ingen nackdel ett år som 2009. Strukturen är tämligen lättsam på ett vis som förmodligen gör att många kan komma överens med den, och faten har använts på ett förnuftigt sätt utan att dominera tillställningen.

Jag har på senare tid kommit mig för att värdera och "poängsätta" viner jag smakar för första gången genom att fråga mig själv om jag kommer att  försöka leta upp och köpa dessa igen. Det är på något vis ändå den slutgiltiga domen - man kan ju exempelvis prova en Altare- eller Paolo Scavino-barolo och tycka att den är hur fantastisk som helst men kommer man att ge sig ut på marknaden och leta och slanta upp sina surt förvärvade slantar på en flaska eller fler igen? Det visar sig faktiskt först om/när man sedermera verkligen gör det huruvida det var ett bra vin eller ej. Ricossas Barolo 2009 kommer jag att köpa några flaskor av.

Barbaresco Pajoré 2006 (Sottimano)

Vi har tidigare, under flera års tid, gillat det mesta vi smakat från Sottimano tämligen skarpt, men på sistone har vårt förhållande till den här modernistiskt kalibrerade producenten onekligen hamnat lite in limbo. Uppmärksamheten har riktats mot andra håll, mot andra stilar och det är inte utan att de här vinerna kan uppfattas som lite väl stajlade och tillsnyggade där man vandrar som djupast i rusticitetens engagerande träskmarker. Pajoré 2006 är i vilket fall som helst lätt det bästa jag smakat härifrån någonsin.

Vi har provat de tre 2007:orna vid ett par tillfällen och har då upplevt Currá som varandes lättviktaren i gänget, till viss del beroende på stockarnas lägre ålder och ett lite svalare läge. Cottá har varit den fruktigare och kraftfullare medan Pajoré känts som den stramare, mörkare och seriösare av de tre. Sedan dess har ju även en Fausoni tillkommit i syskonskaran, vid sidan av riservan... Ja, jösses. Hur som helst så är 2006 en helt annan årgång men karakteristiken från Pajoré 2007 känns igen.

Det här uppträder på många vis som en barbaresco-arketyp med sin propra men likafullt slösande parfym och sina sammetslena tanniner - pur elegans från första stund. Mineraliteten är påtaglig och ger, tillsammans med den mörka frukten och kryddigheten, en air av lyx och opulens medan syrorna frenetiskt tar vid där tanninerna släpper greppet och håller munkänslan i schack. Visst märks de små faten, och däribland säkerligen ett gäng nya, men inte så att det stör, allt är mycket smakfullt komponerat och sammansatt. Ett riktigt gott vin och jag har egentligen inget att invända, mer än att det kanske trots allt känns lite väl "smakfullt", "komponerat" och "sammansatt"...

Jag minns en tid då man handlade sina Sottimano hos Atomwine men sedan hände något. Just de här Pajoré-06:orna reades ut till riktigt bra pris vilket jag betraktade som lite underligt.

Vi önskar under alla omständigheter härmed alla IV-läsare en riktigt god och skön jul!

Barbaresco 2006 (Lano)

Gianluigi Lano håller till mellan Treiso och San Rocco seno d'Elvio och hans vingårdar finns i Altavilla, Treiso och San Rocco seno d'Elvio. Druvorna till barbarescon hämtas från cru'n Rocche di Massalupo i Treiso. Produktionsmetoderna är traditionella med lång maceration och lagring på stora och väl inkörda ekliggare. Vi har tidigare tyckt väldigt bra om 1999 och 2000 av det här vinet, alltså när det fått några extra lagringsår på nacken, men plockar fram en 2006:a för att kolla om förråden ska fyllas på då Stefan, Winewise i Köpenhamn, köpt upp ett restparti och slumpar ut den här årgången för 125 DKK just nu.

Doften öppnar upp tämligen direkt och presenterar ett skolboksexempel om vi snackar traditionell nebbiolo, eller mer specifikt barbaresco, från ett klassiskt år. Alla de obligatoriska attributen omgärdas av en tydlig mintton som ger anrättningen en egen profil - inte någon grön eller örtig mintton utan snarare som från en spearmint-essens eller likt en Vicks vaporizer. Med luft lugnar detta dock ner sig och går samman med de förföriska balsamicotonerna och de eleganta florala elementen på ett mycket bra sätt.

Även i munnen får man sig till livs en exemplariskt slank, om än väldigt ungdomlig, trad-barbaresco-upplevelse med snygga och förhållandevis sansade tanniner och en mat-inbjudande syra. Vi inleder vår måltid med en carne cruda battuta al coltello toppad med ett par rivjärnsrasp ingefära och en skvätt citron och här är vi helt klart väldigt nära nirvana. Det här är inget annat än en synnerligen elegant och måltidsinbjudande barbaresco i ett smidig och smäckert fordral. Kommer den någonsin att anta 99:ans mäktiga och överväldigande gestalt? Högst troligt inte, 06:an är ett helt annat djur. Ett djur vars stil vi visserligen inte lider brist på i vår trofésamling men till det här priset fyller vi givetvis på, likafullt.

Barbaresco 2008 (Cascina Baricchi)

Efter dusten med PdB's Pajé 2005 är vår barbaresco-tand rejält blodad varför vi plockar fram en 2008 från Cascina Baricchi, en producent som av någon anledning inte riktigt slagit genom i den svenska vinbloggosfären trots ivriga hejarop från Holte. Vi har druckit och uppskattat åtskilliga flaskor av Baricchis dolcetti i olika årgångar och gillar även pinot neron Brigante skarpt men har faktiskt aldrig smakat deras nebbiolo. Det här lär enligt uppgift vara den sista årgången barbaresco man gör så man får kanske hoppas att den inte är alltför tilltalande...?

Men det vi har i glasen är en mycket fokuserad och väldefinierad barbaresco med en mörk, samlad frukt diskret ornamenterad med krita, köttsaft och ett uns myrten. Ingen särskilt stor och kraftfull näsa alltså, utan mer åt det elegant återhållsamma hållet. Smaken är direktare med ett mörkfruktigt centrum, kalkpulvriga tanniner och fint sting i syrorna. Trivs ypperligt på matbordet och sköter sig med den äran till och med tillsammans med vår lite vinovänliga bagna càuda. Eminent drick-nu-barbaresco från en klassårgång. 154 MUK hos Carlo Merolli.

Här är förresten en bild från det lokala Systembolaget, som jag ju tidigare skrutit med att jag inte frekventerar så särskilt ofta. Hur som helst kunde jag räkna till inte mindre än nio! (nove, neuf, nine, IX, ni, девять, nueve) olika amarone på 100 kronor-plus-hyllan, när jag var där i eftermiddags. Wow, jag tror knappt att man kan hitta ett dylikt utbud ens i en välsorterad enoteca i downtown Negrar!

Pajé Barbaresco Riserva 2005 (PdB)

2005 års riserva-utgåva av Produttori del Barbarescos Pajé öppnar upp sig förvånansvärt snabbt i glaset. Doften är tät med en mörk fruktbas som byggs på med en kraftfull topping av läder, nagellack, skogsvegetation, Läkerol Salvi och diffusa umamipustar liksom av soja eller buljong.
Munnen är däremot omisskännligt pajéisk och tajt som en knuten rallarnäve. Tanninerna jobbar i kluster och tar ett mastigt smidjebälte om tungan, tandköttet och gommen medan syrorna angriper det som i ett senare skede eventuellt finns kvar av munhålan.

Givetvis på tok för ungt men är man det minsta nebbiolo-masochistiskt lagd får man full valuta för pengarna och när vi rullar ut kalvsteken och gräddsåsen så slipas den värsta juveniliteten ner. Här finns utmärkt råmaterial för storhet i vardande för den tålmodige. Finns fortfarande hos Philipson för 170 DKK vid köp av 12-pack.

Blauburgunder 2010 (Garlider) är en urslank och ärkespänstig joddlarpinne av ädlaste snitt från strax norr om Bolzano i Alto Adige/Südtirol. Utsökt rödfruktig av lättgillad jordgubbskaraktär, inlindad i stiliga och tämligen subtila fattoner och med en snyggt återhållen intensitet. Lätt och dansant studsar syrorna på tungan och frukten håller i fint. Går inte bort sig till vitello tonnaton men är lika god att bara skvätta i sig som den är. 175 DKK hos Cibi e Vini, Christianshavn.

PdB 2004 & 2006

Vi försöker kolla av de här två årgångarna med jämna mellanrum. Vi har faktiskt inte köpt någon PdB-normale av senare årgång än de här båda, som vi å andra sidan handlade på oss friskt utav när Philipson slumpade ut dem - bättre hundrakronorsvin tror jag inte världen skådat, varken förr eller senare. 2008 borde ha potential att kunna matcha 04:an och 06:an så den får man väl hålla utkik efter, men hur blev det med riservorna 2008?

2004:an andas fluffig mognad och mjuk mörk frukt. Inte på något sätt långt skriden mognad förstås, utan den befinner sig bara i en varm och omfamnande fas just nu, där alla element håller på att finna sin plats och liksom sätta sig. Generösa toner av ljummen tryffel och rikligt med knallmogna bigarråer i nosen och en jämnt slipad tanninyta som lägrar tänder och tandkött, tillsammans med en lång fin eftersmak. Mycket bra och hustruns favorit.

2006:an är lite bråkigare och samtidigt charmigare med kaxig rödfrukt som känns juvenil men på samma gång rasande vital och intensiv. Även här känner man tydliga tryffelpuffar och bigarråerna klingar närmast ut i amarena och maraschino. Mineraliteten känns lite tydligare här med en torr kalkig ton och en distinkt sälta. Syrorna är mer av det nypiga slaget och tanninerna en smula råare. Underbart gott nu, och med en mycket lovande framtid. Mitt klara val ikväll, och särskilt till kalvsteken med trattkantarellsås.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 5"

5. I vigneti di Barolo



— Ett bra vin ger uttryck för sin terroir. Någon som vill och vågar säga emot?

— Inte det? Nej även jag tycker ju det låter rätt bra. Men frågan är: Vad betyder det egentligen?

— Vi värmer upp med lite begreppsexercis. Någon som vågar sig på en definition av terroirbegreppet?

— Vad är det för mummel jag hör? Kan ni inte tala ur skägget? Ja, jo, lite komplicerat är det kanske.

— Nåväl. Låt oss då börja i en enklare ände. Kan vi utesluta någon faktor? Något som inte är terroir. Himlakropparnas ställning till exempel?

— Nej den gubben gick tydligen inte. En del biodynamiker i publiken förstår jag.

— Jag provar igen. Vad sägs om skärningen på vinmakarens förkläde?

— Jag ser protester på tredje bänk. Vad sa du? Du är representant för VdT? Jaså Vêtements de Terroir.

— OK. Jag tror jag får ge upp här. Men om nu terroir kan vara allt av potentiell betydelse för flaskinnehållet, måste vi då inte acceptera att varje vin, även det mest anonyma massproducerade krafs, är ett terroirvin?

— Inte det? Jaha. Det finns bättre och sämre terroiruttryck.

— Men hur ska vi då veta vilket som är vilket?

— Ursprungstypiskt säger du. Ja, det låter ju faktiskt riktigt bra.

— Men, slår det mig, om de numera mest gör anonymt massproducerat krafs i La Fanta, är det inte just det som är mest ursprungstypiskt i så fall?

— Jaså tillbaka till rötterna säger du.

— Men hur långt tillbaka skall vi gå då? Ta Barolo till exempel. Är det den sötsliskiga variant som gjordes före Oudart på 1800-talet som skall gälla eller den torra och strama men från början allt annat än typiska stil som han introducerade?

— Jaha. Man kan vara typisk på ett atypiskt sätt. Ungefär som i den sovjetiska kulturpolitiken på 30-talet menar du? Det typiska är det som bör dominera, och med lagbunden nödvändighet kommer att göra det, snarare än det som redan gör det.

— Jag kommer här att tänka på en intervju i DN för några år sedan med Bengt Baron, guldmedaljör i ryggsim vid OS 1980 och sedermera VD för Vin & Sprit. Han tyckte det var ett elände att hålla reda på det myller av regioner, producenter, druvsorter, lägen, buteljeringar och årgångar som man kunde hitta i vinsortimentet. Spriten var inga problem. Där fanns ju ordentliga varumärken som hjälpte konsumenten att orientera sig. Men vinet fann han bekymmersamt. Hans förhoppning var att resten av vinvärlden skulle utvecklas i linje med Penfolds. Ett tydligt varumärke med en begränsad uppsättning produkter av god kvalitet som gjorde det lätt för konsumenten att hitta rätt. Skulle det kunna vara något?

— Jaså inte det. Bristande mångfald säger du. Och jag som trodde du var för konformismen så länge det var en bra konformism.

— Jag gör ett sista försök. Kanske det är i Maos kulturpolitik snarare än Stalins som vi skall hämta inspiration. Låt tusen blommor blomma, fast kanske lite mindre vildsint än på Maos tid. Evolution mer än revolution med bibehållen ”genetisk” mångfald i överförd bemärkelse. Är det vad vi bör slå vakt om?

— Äntligen ser jag en del instämmande nickar. Nu börjar vi komma någonvart.

— Fast mångfalden kräver förstås en del av konsumenterna. Kanske trots allt inte alla som vill vara med på den resan. Den som vill måste rimligen få dricka Penfolds (och inget ont sagt om Grange). Resten av oss måste ständigt utveckla vår mentala terroir.

— Vadå? Förstår ni inte vad jag menar? Vi har ju redan kommit fram till att terroirbegreppet är gränslöst. Alltså är det ingen skada skedd om vi även låter det innefatta alla de bilder, associationer, föreställningar och kunskaper som vindrickaren har om vinet. Ju rikare den mentala terroiren är ju mer givande blir det att botanisera i vinutbudet och avnjuta innehållet. Och tillåt mig bekänna: Jag är en mental terroirist.



När jag för första gången besökte Langhe var min mentala terroir allt annat än rik. Vi hade vid enstaka tillfällen provat en flaska Barolo och tyckt att vinet inte var så pjåkigt även om vi undrade lite över varför det var så dyrt. Fontanafredda, som på den tiden svarade för allt som fanns att tillgå i Nebbioloväg i Systembolagets glasmontrar var nog den enda producent jag kunde namnet på och våra smakprov därutöver inskränkte sig i allt väsentligt till några anonyma flaskor som vi snappat upp på snabbköpet i Cortina d’Ampezzo.

Den semesterlägenhet vi hittat på nätet skulle enligt beskrivningen ligga ”mitt bland vinrankorna” vilket ju lät synnerligen lovande. Det visade sig också vara allt annat än en överdrift. Vi bodde mitt i ett av Verdunos bästa Barololägen, Breri (se bilden närmast ovan) och rakt nedanför det allra bästa, Monvigliero (se allra första bilden), båda i huvudsak sydvända, väl vindskyddade sluttningar på förhållandevis låg höjd. Kunde inte vara bättre eller ...?

Nja, månaden var juli och året 2003. Det regnade inte en droppe under de två veckor vi var där och dagstemperaturen låg hela tiden strax under 40-gradersstrecket. I skuggan vill säga. I solgasset på gårdsplanen fick ord som hetvägg och smältdegel en bokstavlig innebörd.

Jag lyckades trots det upparbeta min mentala terroir ganska ordentligt den sommaren. Vi flydde mer än gärna in i svala vinkällare så snart tillfälle gavs och det var angenämt att sitta där på gårdsplanen klockan tre på natten med ett glas Barolo i handen och titta upp mot himlavalvet, ständigt stjärnklart för ovanlighets skull eftersom alla närbelägna vattenreservoarer var uttömda. Att ligga på soffan bakom kökets skyddande stenväggar och läsa A Wine Atlas of the Langhe var inte helt fel det heller.

Men en central pusselbit saknades: en närmare inspektion av vad jag ändå föreställer mig måste vara kärnan i terroirbegreppet, det vill säga själva terrängen. Några vingårdsvandringar var liksom inte att tänka på sommaren 2003. Jag minns att Fabio Alessandria, son i huset och numera vinmakare hos Comm. G.B. Burlotto skruvade oroligt på sig när vädret kom på tal. ”Det är inte bra för vinet” sa han med ett lätt plågat ansiktsuttryck. Och om även vinstockarna hade fullt sjå att överleva i hettan, hur skulle vi då kunna göra det.

Jag har vid varje senare besök för ett ögonblick återupplivat tanken, särskilt när jag passerat de inbjudande skyltar med texten sentieri (stigar eller vandringsleder) som man inte sällan stöter på i vinbyarna. Men min omdömesgilla hustru har varje gång stoppat mig i tid trots att hon mer än gärna ger sig ut på fotvandring: Är du inte klok? I det här solgasset utan tillstymmelse till skugga att ta skydd i?

Men nu äntligen är det dags. Med termometern på runt 15 grader och solen nätt och jämt tittandes fram ur diset förefaller det helt riskfritt att ge sig ut. Med blodad tand efter gårdagens kortare promenad runt husknuten planerar vi en lite längre expedition. Vi stannar till sist för en rundvandring i comune di Barolo med omnejd, inte främst därför att detta i såväl geografisk som historisk bemärkelse kan sägas utgöra kärnan i Barolodistriktet utan därför att det verkar minst riskabelt i rent topografiskt hänseende. Det lär ju finnas en och annan brant sluttning att övervinna. Men i just Barolo tronar tätorten, i motsats till de andra vinbyarna, inte på högsta höjd utan ligger till inte oväsentlig del nere på den tunga av slättland som förbinder Alba med Barolo, omgiven av vad som framstår som ganska snälla och inbjudande kullar.



Vi parkerar på stora torget och travar nedför Vicolo del Pozzo, Via Enrico Ghisolfi och Via della Valle fram till bron över den lilla bäck som flyter i botten av dalgången. Därifrån tar vi oss upp genom skogspartiet på andra sidan och kommer så småningom ut vid ”treriksröset” det vill säga skärningspunkten mellan tre av Barolos östligaste vingårdar Preda, Boschetti och Coste di Rose.




Här får vi en vy över den västvända del av Preda där Cascina Adelaide gör sin lägesbarolo, ned mot Castello di Barolo, med Paiagallos och Drucàs östvända sluttning och Castello della Volta i bakgrunden. Båda slotten tillhörde en gång den i Barolosammanhang välkända släkten Falletti, markiser av Barolo, med det sistnämnda som det mer militärstrategiskt betydelsefulla, uppenbarligen ända fram till 1944 då det blev illa skadat av tysk artillerield.



Vi snuddar vid Coste di Rose, källan till Bric Cenciurios, Marchesi di Barolos och La Querciolas lägesbarolo med samma namn och viker av in i Boschetti, som svarar för druvorna till Gombas Boschetti och Sorì Boschetti. Där stoppas vi så småningom av en skylt som bryskt tvingar oss upp på den lilla men rätt distinkta kulle som kallas Bricco San Giovanni.




Vid kullens slut passerar vi helt obemärkta gränsen till Monforte d’Alba, rundar Borgata San Giovanni och tränger in i det skogsparti som delar San Giovanni i en östlig del, där Gianfranco Alessandria gör såväl sin ”normale” som sin San Giovanni, och en västlig del som sannolikt är väl så bra men ännu inte låtit tala om sig i samma utsträckning.

Vi når så småningom fram till Cascina San Pietro och överväger för ett ögonblick om vi skall titta in i Monforte på en kopp kaffe. Dit är det härifrån bara någon kilometer kvar men klockan har hunnit ticka iväg och vi finner det klokast att vända västerut och påbörja återtåget till Barolo.

Vi korsar huvudvägen mellan Barolo och den rondell invid Domenico Clericos nya källarpalats varifrån man kan åka vidare mot Monforte eller Monchiero. Därmed korsar vi även gränsen mellan Monforte och Novello och tränger in bland Paneroles vingårdar.



Vid gränsen mot Ravera, Novellos största och mest kända odlingszon, viker vi av mot sydväst och kommer ner i botten av den dalgång vars sydvända sida går under namnet Bricco Pernice (Rapphönstoppen). Den producent som mer än någon annan förknippas med Novello och Ravera är Elvio Cogno och druvorna till den senaste av husets fyra Raverabarolo växer just här i vad som anses utgöra områdets kärna och kanske allra bästa läge.






Vi kastar en blick bakåt mot Panerole och Cascina Bric Novello där Vietto gör sin lägesbarolo och fortsätter sedan i nederkant av Bricco Pernice. Här som på andra ställen efter vägen hänger miniklasar av överblivna bär kvar på stockarna. På en av dem sitter en enda druva mol allena som en slags kulört lykta.




Den märkliga synen får mig att tänka på ett meningsutbyte för några år sedan på den Bulletin Board man hittar på vinadvokatens hemsida. François Mauss, känd som grundare av Grand Jury Européen, hade just varit på besök hos Roberto Voerzio och hade braskande nyheter att förmedla. Voerzio, som länge varit känd som Langhes kanske mest långtgående förespråkare för låga skördeuttag, hade nu enligt Mauss slagit alla rekord: Han valde numera att bara behålla en enda druva per ranka!

Detta besked möttes inte oväntat av en serie klentrogna kommentarer om att Mauss behagade skämta eller kanske missuppfattat situationen. Men Mauss stod på sig. En smula förnärmat och irriterat svarade han att det alls inte var fråga om något skämt och att han visste precis vad han talade om. Han hade sett det med egna ögon när han vandrade med Voerzio i vingårdarna: en druva per ranka, vare sig mer eller mindre.

Efter en ganska förvirrad diskussion var det till sist något språkkunnigt ljushuvud som försiktigt undrade om inte det hela kunde vara ett utslag av språkförbistring. Och mycket riktigt: Den franskspråkige Mauss hade i hastigheten råkat översatta sitt modersmåls grappe (klase) med engelskans grape (druva).

Mitt i alltihopa rapporterade en av de andra diskussiondeltagarna att han föregående natt vaknat kallsvettig av en mardröm. I drömmen hade Voerzio skördat en enda druva per ranka och av detta gjort en endaste flaska Barolo. Parker hade förstås provat den och givit den 100 poäng. And that was it! Det är sådana diskussioner som får en att inse att lagom nog är bäst även när det gäller skördeuttag.




Vi vandrar vidare i vingårdskanten och hittar fler överblivna druvor. Även om en och annan sett bättre dagar är många av dem i förvånansvärt bra skick trots att det vid det här laget måste vara bortåt en månad efter skörd. Vi låter oss förstås väl smaka och blir härligt klibbiga om fingrarna av allt sockret. Bättre druvor har vi nog aldrig ätit: Nebbiolo Vendange Tardive! Vad kan slå det?




OK. Det bör här erkännas att mina ampelografiska kunskaper i själva verket är helt otillräckliga för att med bestämdhet säga att det är just Nebbiolo vi mumsar på. Men med tanke på att vi står mitt i Raveras bästa vingårdar borde det åtminstone vara det. Närmare bestämt tror jag det är överblivna delar av Viettis Barolo Castiglione eller Langhe Nebbiolo Perbacco som vi glatt sätter i oss.

Och skulle jag ha fel är jag åtminstone i gott sällskap. Just här i Ravera görs faktiskt den enda Barolo som mig veterligen inte innehåller en endaste droppe Nebbiolo, i vart fall inte Nebbiolo av det slag vi vanligen tänker på. Till yttermera visso sker det hela med DOCG-reglernas goda minne.

Hur kan något sådant gå för sig? Både Barolo och Barbaresco skall ju enligt statuterna göras på enbart Nebbiolo och Angelo Gaja tvingades ju, efter att ha fått nobben på en propå om regelförändring, att omklassificera sina lägesbarbaresco till Langhe Nebbiolo för att kunna blanda i en liten skvätt Barbera.

Men det har visat sig vara skillnad på Nebbiolo och Nebbiolo. Enligt de gamla DOCG-reglerna från 1980 skall den ”ampelografiska basen” för såväl Barolo som Barbaresco vara Nebbiolo från någon av de godkända klonfamiljerna Lampia, Michet och Rosé. Denna bestämmelse har dock med DNA-teknikens hjälp avslöjats som en självmotsägelse. Lampia och Michet är förvisso kloner men Rosé är helt enkelt en annan, om än besläktad, druvsort.




Nu är Rosé sedan länge den minst populära av de tre ”klonfamiljerna”, bland annat därför att den, som namnet antyder, inte bidrar med särskilt mycket färg till ett vin som i just det avseendet fortfarande dras med lite mindervärdighetskomplex. I normala fall utgör Rosé därför bara ett marginellt inslag i vingårdsfloran och inte sällan väljer man numera att enbart plantera Lampia och/eller Michet. Men undantag finns. Således görs Elvio Cognos flaggskeppsbarolo från Ravera, Vigna Elena, enbart på Rosé.

Hur man tänker sig att i framtiden hantera den lite delikata problematik som nu uppstått vet jag inte riktigt. Men jag noterar intresserat att den klausul om de tre klonfamiljerna som fanns i de gamla bestämmelserna av en eller annan anledning bortfallit i de nya DOCG-regler som från och med 2010 gäller för såväl Barolo som Barbaresco. Där sägs bara att vinet skall göras uteslutande på Nebbiolo, vad det nu än må betyda.

Men goda är de i vart fall, de druvor vi glufsar i oss, och vi ångrar att vi inte tagit med något att plocka i. Detta hade ju inte varit så dumt som tillbehör till osten ikväll. Tänk om man kunde få sådana här grejer på snabbköpet istället för Thompson Seedless? Varför skulle vi inte kunna välja mellan Nebbiolo och Dolcetto i fruktdisken på samma sätt som mellan Granny Smith och Golden Delicious. Det går ju framåt med produktdifferentieringen och vi har ju på många fronter redan rört oss ett gott stycke bort från Konsums blåvita.

Men så långt kommen slås jag av eftertankens kranka blekhet. Mera Nebbiolodruvor och mindre vin? Nja, det kanske inte vore så välbetänkt. Fast en och annan Langhe Nebbiolo kanske man ändå skulle kunna tänka sig att undvara.



När vi korsar den väg som förbinder Novello med ”huvudleden” söderut från Barolo stöter vi på en traktor med Roagnamärkt släp och funderar ett ögonblick på om det är vinmakaren eller vagnmakaren  Roagna som satt sin signatur på kärran. Det lutar kanske i första hand åt den senare även det inte alls ter sig orimligt att även träffa på den förstnämnda inne i Barolodistriktet trots att rötterna finns i Barbaresco. Fast det borde i så fall främst vara i Castiglione Falletto där nybygget ”Casa Roagna” planeras stå klart i vår.

Roagnas äventyr i Serralunga, där man under en kort period (2003–2006) producerade en Vigna Rionda i samarbete med Tommaso Canale är nu ett avslutat kapitel. Efter Canales död  för något år sedan har de legendariska vingårdarna liksom det återstående vinlagret istället, via Ester Rosso (född Canale), hamnat i Serralungaproducenten Giovanni Rossos vård. Man kan dock aldrig så noga veta var Roagna skall dyka upp härnäst. Medan jag sitter och filar på dessa rader dimper det ner ett mejl som berättar att man från 2007 kan erbjuda en Barolo Le Coste. Men nära skjuter ingen hare: Det handlar om Le Coste di Monforte, inte Le Coste di Barolo.



Vi fortsätter strax nedanför de i huvudsak östvända vingårdar där Marziano Abbona gör sin Terlo Ravera och får en vy ned mot Cascina Ravera och den del av Ravera som ligger på andra sidan huvudvägen. De vingårdar som välver sig rakt nedanför cascinan tillhör Luciano Sandrone, Marchesi di Barolo och Terre del Barolo men vetter helt eller delvis åt norr och lämpar sig därför knappast för högklassig Nebbiolo. I förgrunden, strax nedanför vägen, skymtar vi dock den del av Ravera som delvis svarar för druvorna till Giuseppe Rinaldis Cannubi San Lorenzo - Ravera. I bakgrunden, bakom cascinan, ser man den del av San Giovanni som vi passerade strax innan vi gick över gränsen mellan Monforte och Novello.



Sista biten tillbaka leder genom Terlo, en slags fortsättning på den del av Ravera vi just passerat och källa till Poderi Luigi Einaudis Costa Grimaldi och Terlo, E. Pira & Figlis (Chiara Boschis) Via Nuova och Cameranos Etichetta Oro. Från vår position snett ovanför Giacomo Grimaldis  källare får vi här en sista vy ned mot slottet och tätortsbebyggelsen. I förgrunden ser vi Terlos rödskiftande vingårdar och på andra sidan vägen, nedanför bebyggelsen, Le Coste, där Grimaldi gör sin Barolo med samma namn och som delvis också utgör basen för Giuseppe Rinaldis Brunate – Le Coste. I bakgrunden skymtar de sydliga delarna av Cannubiryggen, med lägen som Muscatel, San Lorenzo och Valletta.



Det börjar skymma lite smått och efter att ha gett upp försöken att hitta ett eftermiddagsöppet café i Barolo tar vi bilen tillbaka till Dogliani. Man blir både hungrig och törstig av vingårdsvandringar och snart står middagen på bordet. Efter några inte hundraprocentiga utflykter  i andra riktningar tar vi det säkra före det osäkra och återgår vi till Dolcetto som första vin, närmare bestämt i form av Ca’ Violas Barturot 2009.

Ca’ Viola är en lite speciell producent i åtminstone två avseenden. Till att börja med är han mig veterligen den ende vinmakare i Dogliani som inte gör ett endaste vin som stammar därifrån. Inte ens hans båda Dolcetto, Barturot och den lite enklare Vilot kommer från Dogliani utan helt eller huvudsakligen från Montelupo Albese ett stycke nordost om Serralunga. Samma sak gäller hans båda Barberor, Barbera d’Alba Brichet och Lange Rosso Bric du Luv (där den senare även innehåller en skvätt Nebbiolo). Från årgång 2006 tillkommer en Barolo Sottocastello di Novello som förstås per definition inte kan komma från Dogliani även om vingården inte befinner sig särskilt långt bortom kommungränsen.

Den andra anmärkningsvärda omständigheten är att snart sagt varje läsare av dessa rader, utan att nödvändigtvis vara medveten om saken, torde ha smakat åtminstone något av de viner denne vinmakare haft ett finger i. Bakom det småfyndiga namnet Ca’ Viola döljer sig Giuseppe Caviola, allmänt kallad Beppe, med en lång och framgångsrik karriär som önologisk konsult bakom sig. När man skrapar lite på ytan verkar det vara mer regel än undantag att producenterna i Langhe (och för all del även på andra håll) anlitar hans tjänster. Exempelvis återfinns tre av de mest frekvent bloggade vinmakarna på denna sida — Paolo Conterno, Cascina Cucco och Fratelli Revello — bland klienterna och jag kan för egen del räkna till något tjugotal ”bekantingar” i den del av kundkretsen jag lyckats identifiera, inte sällan producenter vars viner jag gärna har i källaren.

Att beskriva Beppe Caviola som Langhes svar på Michel Rolland eller Riccardo Cotarella tror jag dock leder tankarna i fel riktning. Listan över dem som valt att anlita Caviolas tjänster ger i flertalet fall ringa anledning att tro att de helt enkelt gett honom i uppdrag att leverera vinreceptet. Exempelvis kan jag svårligen tänka mig att Quinto Chionetti, känd som the grand old man of Dolcetto di Dogliani plötsligt skulle sträcka händerna i vädret och be någon annan göra ett vin av hans druvor som kan tänkas falla vinguiderna och marknaden på läppen. Gissningsvis handlar det i flertalet fall om att hjälpa vinmakare som själva inte är några duvungar med tekniska analyser och specialkunskaper som kan föra dem ytterligare ett steg på vägen mot de smakideal de själva eftersträvar.

När det gäller Caviolas egna viner är det i första hand Barturot vi fallit för. Även de båda Barberorna framstår inte oväntat som synnerligen välgjorda på alla sätt och vis men är kanske aningen för tillrättalagda för att helt passa våra smaklökar. När det gäller den andra Dolcetton, Vilot, är min minnesbild för vag för att jag skall våga uttala mig.

Barturot är vi dock synnerligen välbekanta med eftersom såväl årgång 2006 som 2008 befunnits tillräckligt bra för att platsa i vår källare. Detta är ett vin med avsevärt större tyngd och volym än man normalt väntar sig av en Dolcetto, I likhet med många (men inte alla) artfränder i den lite högre Dolcettoskolan är frukten märkbart mer mörktonad men givetvis inte ackompanjerad av några ektoner. Vinet görs och lagras helt och hållet på ståltank och trots den intensiva och mångfacetterade frukten känns det inte klumpigt, jolmigt eller framtungt utan har en rejäl ryggrad av syra och tanniner.

Även om detta låter sig sägas också om årgång 2009 lever den kanske inte riktigt upp till våra högt ställda förväntningar. Visserligen förtjänar även 09:an tveklöst de blygsamma 12 euro man får betala hos såväl Ca’ Viola själv som hos Fracchia & Berchialla i Alba. Men i jämförelse med vår minnesbild av 06:an och 08:an överpresterar den inte fullt lika tydligt utan känns aningen tunnare och mindre komplex. Lyckligtvis är det ingen panik så vi inväntar lugnt årgång 2010.

Den som vill prova Ca’ Violas viner utan att ta vägen om Italien kan hitta dem i Tyskland här och här. Den som vill bo flott i Langhetrakten bör även ta en titt på Villa Bracco. Vi har personligen inspekterat rummen i samband med ett gårdsbesök för några år sedan och sämre Bed & Breakfast har vi sett. Om det sedan är värt priset måste förstås var och en själv avgöra.



Kvällen avslutas med Castello di Neives Barbaresco Santo Stefano Riserva 2006. Läget tror jag inte tarvar någon närmare presentation. Det handlar om Neives mest kända vingård och en av de mest legendomspunna i hela Barbarescodistriktet, även om den, märkligt nog, bara delvis var uppodlad innan familjen Stupino tog över slottet och dess ägor 1964.

Däremot kan det vara på sin plats att säga några ord om producenten, som länge kanske var mest känd som leverantör av druvorna till Bruno Giacosas betydligt mer omsusade Santo Stefano trots att man även gjorde eget vin från samma läge. Under det senaste decenniet har dock den egna vinproduktionen börjat visa framfötterna på ett allt tydligare sätt. Särskilt årgång 2001 av riservan, som lyckades med det utomordentligt sällsynta konststycket att nå högsta betyg i alla de fyra stora italienska vinguiderna (Gambero Rosso, Duemilavini, Veronelli och L’Espresso) utgjorde ett viktigt genombrott. Vi har ett försvarligt parti i källaren och kan, efter återkommande smakprov, svårligen hävda att de tänkte helt fel.

Dessbättre kan nu rapporteras att såväl årgång 2004, som vi provat tidigare, och årgång 2006 som vi öppnar ikväll håller måttet även om ingen av dem blivit fullt lika ”dekorerad” i guideböckerna som 2001:an. Med reservation för att vi inte parallellprovat har vi för egen del svårt att känna några tydliga kvalitetsskillnader. Alla förtjänar högsta betyg.

Riservaklassningen kan kanske föranleda associationer till mörktonade kraftpaket med begynnande mognadstoner. Inget kan i det här fallet vara mer felaktigt. Det här är i själva verket den mest dansant eleganta, högtonade, och uppfriskande Nebbiolo vi dricker under detta Langhebesök. Redan färgen skvallrar om att det handlar om ”lingondricka” om än av det mest sublima slag. Det kryllar av fantastiska och ständigt växlande övertoner i kombination med en, särskilt med tanke på stilarten, förbluffande längd och intensitet. Någon ny ek är det förstås inte tal om i det här fallet även om de botti som används för ovanlighetens skull är av franskt snarare än slavonskt ursprung.

Vi har även provat den ”vanliga” Santo Stefanon, utan riservaklassning, i tre olika årgångar: 2004, 2005 och 2006. Alla har fått godkäntstämpel och det är troligt att vi köpt mer av åtminstone någon av dem om det inte varit för att riservan fått förtur. Den kostar visserligen något tiotal euro mer, men i vårt tycke kan det nog vara värt pengarna.

Den intresserade hittar utan problem Castello di Neives Santo Stefano, med och utan riservaklassning och i flera olika årgångar, hos Stefan Töpler till priser obetydligt över dem som man får betala hos Fracchia & Berchialla i Alba. Noteras bör att årgång 2006 är den sista som enbart bär beteckningen Santo Stefano. De förändrade DOCG-regler som jag berättade om i ett tidigare inlägg (se avsnittet om La Ca’ Növa) innebär att vinet från och med årgång 2007 går under beteckningen Albesani Santo Stefano.

Tilläggas kan att Castello di Neive också gör utmärkt Spumante. Den Metodo Classico baserad på ren Pinot Noir som vi provade för något år sedan gav klar mersmak och slog i vårt tycke utan vidare Rocche dei Manzonis väsentligt mer omtalade Riserva Elena (70 procent Chardonnay, 30 procent Pinot Noir), som har en mer vinös och mindre frisk karaktär. Tyvärr hittar man (i skrivande stund) inte just det vinet hos Stefan Töpler, men den andra av Castello di Neives båda Spumante, kallad Castelborgo, finns att tillgå och kan möjligen vara värd en chansning.

Barbaresco 1961 (Gaja)

1961 var året då Fidel Castro införde kommunismen på Kuba och muren i Berlin började byggas. Melodiradion och Hylands Hörna hade premiär i Sveriges Radio samtidigt som Sveriges Television började att sända även på de dittills TV-fria onsdagarna. Beatles hade sitt första gig på Cavern Club, Kennedy blev president i USA, Breakfast at Tiffany's och Kanonerna på Navarone var två av årets blockbusters och folkrörelsen bingo påbörjade sitt segertåg över nationen.

1961 var också ett av de stora vinåren på flera håll i Europa. I Barbaresco fick den blott 21-årige Angelo Gaja för första gången det fulla ansvaret för skörden. Odlingsåret var inte helt utan prövningar i Piemonte, jag saxar ur Rune Rakes tolkning och översättning av Sheldon Wasserman:

Hagl i slutten av juni under blomstringen reduserte avlingen betydelig. Juli månad var veldig varm, og varmen fortsatte inntil oktober. Druene, alle plukket før slutten av september, hadde høyt innhold av sukker. Selve druene var meget varme når de ble fraktet til kjelleren og derfor startet fermenteringen umiddelbart og ved en veldig høy temperatur. Hos Gaja stoppet prosessen opp og alt sto stille i 3 ½ måneder. Når den startet igjen så fermenterte mosten veldig sakte. Faktisk viste vinen en del restsukker i mange år etterpå. Gaja holdt vinen i kjelleren i mange år før han la ut den for salg. Angelo Gaja anser 1961 for å vaere den beste årgangen på 60-tallet. Bruno Giacosa vurderer den ikke helt opp mot 1964, men likevel som en eksepsjonell årgang. Wasserman påpeker i sine smaksnotater (1985) utrolig stor flaskevarisjon for Gaja Barbaresco 1961 og har vurdert 10 flasker mellom bunn og topp i sitt system. Han bruker beskrivelsen "sweet and tasty" og indikerer at selv etter 24 år så tror han at vinen vil forbedre seg.

Vi drar förstås korken med stor vördnad och kan konstatera att den kommer ut hel och fin och doftar förbluffande friskt. När flaskan dekanteras tror man inte sina ögon - en nästan alldeles klar och yster brygd i den vitalaste rubinröda nyans jag sällan skådat hos en barbaresco. Knappt ens en orange ytterrim kan skådas i karaffen.

Väl i glaset får vi oss till livs ett beteende vi inte trodde var möjligt hos ett femtioårigt vin: Intensiv körsbärsaromatik, rundhänta tryffelångor, en gigantisk bukett torkade rosor och saltstänkt mineralitet i fonden. Man baxnar över vilken energi och vigör den här gamlingen besitter, doften bara växer och växer och efter ett par timmar i glaset är allt på topp. Doften rymmer kraft och potens som hos en höjdarbarolo av god 90-talsårgång.

Elegansen blir huvudnumret i munnen, med plyschmjuka tanniner och en väldefinierad syrlighet som omfamnar den runda och yppiga frukten. Ytterst harmoniskt och alltigenom njutbart, ett vin som utstrålar storhet, balans och konsonans mellan sina olika element. Eftersmaken sitter mer kvar som en känsla än som en distinkt smak, en känsla av att blivit förlorad i något stort och ogripbart som levt igenom fler skeenden och världsomvälvningar än man själv gjort, och ändå lyckas prestera på topp trots att det blivit abrupt stört och brutalt uppväckt i sin allra skönaste Törnrosasömn.

Det är inte utan att man blivit inspirerad av sagde Rune Rakes nekromantiska bravader och det är definitivt inte utan att det här gav mersmak. Ung nebbiolo kan vara lika underbart som en kväll på slottet men en riktigt mogen dito, på den här nivån, är en upplevelse för livet. Är man 3 personer som delar på kalaset så blir kostnaden per person inte högre än för en konsertbiljett till Christer Sjögrens julkonsert... Huh.

Givetvis köpt hos Stefan Töplers BaroloBrunello.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 3"

3. Città del Tartufo e Torrone

Det är måndag morgon och kylskåpshyllorna gapar fortfarande lika tomma som dagen innan. Vinförrådet är dessutom obefintligt så när som på det vi kan hitta i våra värdars källare. Det är således hög tid att proviantera, särskilt som morgondagen är en helgdag: Ognissanti (alla helgons dag).

Även om Dogliani (ca 5 000 invånare) har mer att bjuda på ur shoppingsynpunkt än småbyarna i Barolodistriktet har vi svårt att motstå suget från ”storstaden” i norr, det vill säga Alba med sina runt 30 000 invånare. För omväxlings skull väljer vi att ta vägen via Serralunga, särskilt som solen för första gången tittar fram genom diset och vi kan hoppas på några sköna höstvyer uppifrån den mäktiga åsryggen.

Väl däruppe passar vi på att titta förbi Trattoria Schiavenza för att kontrollera om och när de har öppet. Vi har försökt äta här vid flera tillfällen tidigare men haft oturen att vara på plats just när det är semesterstängt. Min bloggvärds entusiastiska rapport om vad huset förmår har knappast dämpat vår beslutsamhet att nu äntligen ta tillfället i akt.

Vår lilla kontroll av öppettiderna visar sig vara i högsta grad befogad. Enda chansen visar sig nämligen vara på torsdag, vår sista kväll i Langhe. I morgon har de stängt eftersom det är helgdag. Och i övermorgon har de också stängt eftersom de skulle haft stängt i morgon även om det inte varit helgdag. Onekligen en intressant logik. Tänk om vi kunde få ”kompledigt” måndag och tisdag om juldagen och annandagen infaller på en lördag respektive söndag.

Innan vi kör vidare stannar vi till ett slag på Via Giuseppe Mazzini, den vackert stenlagda och trädkantade ”vingårdspromenad” som löper i en båge längs östra sidan av Serralungas tätortsbebyggelse (se allra första bilden ovan) och i vars nordliga ände man hittar såväl Cascina Schiavenza som Cascina Cucco, två vinproducenter som vi för egen del är väl bekanta med sedan fem år tillbaka men som på senare år, genom Carlo Merollis försorg, även blivit ett återkommande tema i den svenska vinbloggosfären. Från promenaden har man en strålande utsikt både över den förstnämndas fina Brogliolägen (se närmast föregående bild) och den sistnämndas Vigna Cucco. Vi konstaterar att båda klär utmärkt i höstskrud.

Framme i Alba börjar vi förstås med att ta en lov längs corson, Via Vittorio Emanuele. Vi passerar banderollen som förkunnar att det är full rulle på tryffelmarknaden men motstår frestelsen att gå in eftersom man tar inträde och vi ändå bara skulle ha tid att stanna en kort stund. Istället håller vi oss till den livliga kommers som pågår ute på gatan och i de många delikatessaffärerna som kantar den.

Det är ingen tvekan om att fokus även där så här års ligger på den mytomspunna svampen. Förutom de små dyrbarheterna själva kan deras essens förstås fås i kombination med varje passande tillbehör: agnolotti al plin con tartufo, tagliolini con tartufo, risotto con tartufo, you name it.

De burkar med Nutella som skymtar i högra kanten på bilden ovan kan till en början förefalla en smula malplacerade men det är i själva verket en Langhesisk specialitet det också, med hemortsrätt i Alba dessutom. En av förklaringarna torde vara det faktum att det i Langhe årligen skördas runt 8 000 ton hasselnötter. På de plättar där vinet av en eller annan anledning inte riktigt trivs tar hasselsnåren omedelbart vid. Enligt uppgift är den langhesiska terroiren särskilt lämplig för hasselnötter eftersom nötterna själva mår utmärkt medan de maskar och annan ohyra som gillar att kalasa på dem av något skäl föredrar andra jaktmarker.

Nutellan hoppar vi för egen del över men vi tittar däremot in i Enoteca Confetteria Carosso och fiskar upp några paket torrone morbido, den sympatiskt mjuka, vita nougat som vi nog tycker är ett intressantare sätt att ta vara på hasselnötterna.

Bland stånden på gatan inhandlar vi också, efter moget övervägande, en mycket liten tryffel, av hasselnötsstorlek på ett ungefär men väsentligt lättare, för ”bara” sisådär 30 euro. Vit Albatryffel är dessbättre ännu inte värd sin vikt i guld, men så väldigt långt ifrån är det inte. En rejäl påse torkad porcini slinker också med för runt en tredjedel av det pris vår rudimentära tryffel går lös på. Plus lite färsk tagliatelle förstås. Därmed har vi i allt väsentligt primi-läget under kontroll för de närmaste dagarna.

Så småningom kommer vi fram till ”Stora torget”, det vill säga Piazza Risorgimento, döpt efter den rörelse som ledde fram till Italiens enande 1861. Även om det sannolikt finns piazzas med samma namn lite varstans i Italien är det ingen tillfällighet att det finns en just i Alba. Vid sidan av Viktor Emanuel II (ursprungligen regent i konungadömet Sardinien, inklusive Piemonte, och så småningom den förste kungen av Italien) samt de två ”fria radikaler” som båda lystrade till namnet Giuseppe (Garibaldi och Mazzini, varav den senare givit namn åt den tidigare omnämnda ”vingårdspromenaden” i Serralunga) finns nämligen ytterligare ett namn som är oupplösligt förknippat med Italiens enande (och den samtidiga liberaliseringen och begynnande demokratiseringen av det italienska samhällslivet), nämligen Camillo Benso di Cavour.

Cavour var en ledande liberal politiker i Sardinien-Piemonte och kan sägas ha varit den regissör som ryckte i snörena bakom kulisserna när Italien blev till. Men han var därutöver också herre på Castello di Grinzane och borgmästare i den lilla ”stad” i Barolodistriktet, alldeles intill Alba, som numera (som en hedersbetygelse åt honom) heter Grinzane Cavour.

Cavour var inte bara intresserad av politik utan också av vin och vinodling och hade därför det goda omdömet att tillkalla den franske önologen Louis Odart för att med hjälp av honom göra ”modernt” vin av franskt snitt av druvorna från slottets ägor. Därmed föddes något som liknar Barolo som vi idag känner det. Lite tillspetsat kan man därför säga att Cavour är såväl Barolons som hela Italiens upphovsman.

Med en tacksamhetens tanke till Cavour och med just Barolo i dess flytande form i sikte korsar vi den tvärgata (självfallet kallad Via Cavour) som ansluter till piazzan från vänster, och slinker in på Via Vernazza, den smala gränd snett fram till vänster som närmast motsvarar corsons förlängning. Några raska steg senare är vi framme vid vårt favoritenotek i Alba, Fracchia & Berchialla, där Nadia Fracchia och hennes mamma Angela Berchialla som vanligt tar emot.

Det finns många bra skäl till att det är just hit vi tenderar att gå. Det är tyvärr inte särskilt billigt att handla vin i Alba men på just Fracchia & Berchialla är prisnivån ovanligt rimlig. Man får ofta betala ungefär detsamma som hos producenterna själva, ibland något mer men i vissa fall rentav något mindre. Gissningsvis beror dessa variationer i den relativa prisnivån på att vissa av odlarna vid gårdsbesök säljer till något som liknar grossistpriser medan andra tar ut något som påminner om enotekspriser. Som vinturist är man förstås glad över det förstnämnda även om det senare på intet sätt är orimligt. Gårdsbesöken är ju ofrånkomligen förknippade med en del försäljningskostnader i form av såväl arbetstid som en räcka generöst öppnade provningsbuteljer.

Men det är förstås inte bara den anständiga prisnivån som drar oss till Fracchia & Berchialla. Sortimentet är dessutom i våra ögon ovanligt intressant. Mitt intryck är att Nadia och Angela i hög grad väljer att sälja viner som de själva tycker är både bra och prisvärda och deras idéer stämmer på den punkten därtill tämligen väl överens med våra egna. Ett och annat stolpskott träffar man förstås på även här. Några regler utan undantag finns som bekant inte, särskilt inte i vinvärlden. Men oddsen är osedvanligt goda och servicenivån hög. Man är fri att botanisera på egen hand precis hur länge man vill men behöver man några ord på vägen får man lika generös som kunnig hjälp.

Sist vi var här fick vi med oss ett par provflaskor av Mario Gagliassos båda läges-Barolo, Rocche dell’Annunziata och Torriglione, i årgång 2006. De väckte sådan entusiasm vid köksbordet hemma i Sverige att de omedelbart föranledde ett ilbud till Nadia om att lägga undan ett dussin flaskor. Beslutet underlättades av att inte bara vinet utan också priset i detta fall var synnerligen angenämt: bara drygt 20 euro och således klart bättre än de 30 euro vi fått ge för årgång 2004 av Rocche dell’Annunziata vid köp direkt på gården.

Vi kvitterar ut våra flaskor trots att vi inte har några förhoppningar om att få med dem hem till Sverige i den här vändan. Med tanke på att vi flyger med Ryanair, där allt utom handbagage kostar extra, har även den eminenta vinresväska vi på min bloggvärds inrådan försett oss med fått stanna hemma den här gången. Men vi har dessbättre möjlighet att deponera de rara flaskorna hos våra värdar i Dogliani tills dess vi har möjlighet att rulla hela vägen ner och upp på fyra hjul.

Självfallet får vi också med oss ett knippe nya intressanta buteljer av varjehanda slag som vi kan sätta korkskruven i under de närmaste kvällarna. Efter en avslutande snabbköpsrunda står middagen snart på bordet hemma i Dogliani och vi är redo att ta oss an det första smakprovet. Vi börjar i vanlig ordning med en Dolcetto men avviker för en gångs skull tillfälligt från vår renläriga Doglianism för att undersöka om även Albaregionen möjligen kan tänkas ha något att erbjuda på Dolcettofronten.

Bland de flaskor som tilldragit sig min uppmärksamhet hos Fracchia & Berchialla återfinns Brovias Dolcetto d’Alba Solatio i årgång 2007. Brovia är en producent som jag sedan länge, på grundval av vad jag kunnat läsa mig till, haft den största respekt för men som jag ändå inte kommit mig för med att prova. Ett skäl är att jag inte travat på deras viner särdeles ofta, ett annat att de, i synnerhet deras läges-Baroli, vanligtvis kostar en vacker slant, inte sällan bortemot 50-eurosstrecket. Men, tänker jag, en enkel Dolcetto bör man ju ändå kunna kosta på sig.

Ett närmare studium av baksidesetiketten ger dock vid handen att det kanske inte är någon helt enkel Dolcetto jag står i begrepp att öppna. Brovia håller till i Castiglione Falletto men just Solatio kommer från Brea i Serralunga, ett förträffligt läge som kan sägas utgöra ett tvillingcru till Cascina Cuccos Cerrati. Båda ligger som sydvända utlöpare på östra sidan av den mäktiga Serralungaryggen med Brea omedelbart norr om Cerrati.

Märkligt nog låg större delen av Brea vinmässigt sett i träda fram till 90-talet men är nu vederbörligen uppodlad genom Brovias försorg. Brovia själva kallar vanligen området Ca’ Mia (vilket också är namnet på den läges-Barolo de gör på sina Breadruvor), kanske därför att de just här har ett monopole. Det är annars extremt ovanligt i det småbruksdominerade och uppstyckade Langhe att en enda producent på det här sättet ensam kan lägga beslag på ett större sammanhållet område. De enda strikta paralleller jag spontant kan komma på är Fontanafreddas marker i norra änden av Serralunga och Giacomo Conternos Francia i södra änden av samma kommun. Det intilliggande Cerrati är också värd att nämnas i sammanhanget men är ändå bara ett kvasimonopol för Cascina Cucco eftersom även Schiavenza och Terre del Barolo har en del stockar här.

Namnet Solatio är möjligen en liten ordlek från Brovias sida. På italienska betyder ordet solig men på latin tröst. Solig tröst eller trösterik sol kan man således få ihop det till om man vill. Vinet görs enbart mycket goda år och det här visar sig i själva verket vara något av ett jubileumsvin: tionde årgången sedan premiären 1985. Upplagan är begränsad till runt 3 500 flaskor från 50-åriga stockar på en yta av 0,8 ha och vinet ligger nästan ett år på en kombination av rostfritt och mindre fat innan det buteljeras.

Vi strålar snart ikapp med solen på etiketten. Det här är gott, mycket gott, och helt i vår smak. Rent och friskt men med avsevärt större och rikare utspel än man kan vänta sig av en ordinär Dolcetto. Tanninerna är tydligt förnimbara men samtidigt väldigt välpolerade. Vilket flyt vi har med våra Dolcetto på sistone!

Det slår mig efter hemkomsten till Sverige att min bloggvärd avlagt visit hos Brovia härförleden och mycket riktigt: Bland de provade vinerna återfinns Solatio 2007. Dessbättre verkar vi helt oberoende av varandra ha kommit till precis samma entusiastiska slutsats.

I samband med att jag petar in våra vinupplevelser i ”loggboken” och därvid plockar fram kvittot från Fracchia & Berchialla hajar jag dock till. Nej jag har inte sett i syne: nästan 28 euro. Den ”enkla” Dolcetto vi trodde oss börja med visar sig i själva verket vara kvällens dyraste vin, och det i konkurrens med två läges-Barbaresco!

En snabb sökning på nätet ger vid handen att det inte handlar om vare sig något ockerpris eller något misstag från Fracchia & Berchiallas sida. Detta är ungefär vad man kan räkna med att betala för det här vinet. Hade jag vetat det hade jag nog tvekat att låta det slinka med så lättvindigt. Antingen såg jag fel på prislappen eller så utgick jag från vad jag hittills hållit för en obönhörlig lag, nämligen att en Dolcetto inte kostar mer än på sin höjd 15 euro förutsatt att man, som i det här fallet, köper den på rätt ställe.

Nåväl, nu har vi ändå provat vad som måste vara en av vinvärldens absolut dyraste Dolcetto och i vart fall runt dubbelt så dyrt som de prismässigt ”häftigaste” vi hittills råkat på. Gott var det som sagt, mycket gott. Solatio kan definitivt ge det bästa i Dolcettoväg en match. Däremot tvekar jag att säga att det är bättre än någon av våra tidigare favoriter, än mindre så mycket bättre att jag för egen del är beredd att ge dubbla pengarna. Men vi Dolcettoälskare är dessbättre generellt sett bortskämda med rätt anspråkslösa prislappar och man skall förstås inte tveka att prova detta trots att det kostar några euro mer än vanligt. Den intresserade kan hitta sin Solatio hos Stefan Töpler i exakt samma årgång för ”bara” 26 euro.

Som en del av måltiden vankas det (ja ni gissade rätt) tryffelbeströdd pasta och givetvis skall nu också Nebbiolotarmen äntligen få sitt. Fram på bordet kommer en gammal favorit, fast i ny och oprövad årgång förstås, nämligen La Ca’ Növas Barbaresco Montefico Vigna Bric Mentina 2008, vårt första rendezvous med årgång 2008 på Nebbiolosidan.

Trots att detta är en gammal bekant studerar jag intresserat etiketten. Den är sig nämligen inte helt lik. Som synes hette vinet tidigare ”Bric Mentina” kort och gott medan det numera begåvats med ett dubbelt så långt namn. En inspektion av de senaste Barbarescoårgångarna visar att detta är långt ifrån det enda vin som på senare år helt eller delvis bytt skepnad. Vadan dessa byten? Vad är det egentligen som händer ifråga om namnskicket?

I ett inlägg som i huvudsak handlar om lite andra ting hänvisar min bloggvärd till den norske piemontesen Frode Refstad som på norska Vinforum bland annat hävdar att det tidigare i själva verket varit förbjudet att ange vingårdsnamn på italienska vinetiketter men att myndigheterna aldrig brytt sig om att kontrollera att förbudet efterlevs — förrän nu. Denna senkomna nitiskhet finner Refstad en smula tragikomisk eftersom förbudet hävs från och med årgång 2010.

Men nej, fullt så snurrigt går det trots allt inte till i Italien, särskilt inte i det tämligen välordnade och välorganiserade Piemonte. Det har förstås sedan länge varit fullt tillåtet att ange vingårdsnamn på etiketten under den självklara förutsättningen att druvorna faktiskt kommer från den aktuella vingården. Att så är fallet framgår uttryckligen av DOCG-bestämmelserna från 1980 för de båda distrikt Refstad talar om nämligen Barbaresco och Barolo.

Däremot har det kanske inte alltid varit helt lätt att avgöra exakt var gränserna för exempelvis Bric Mentina eller Montefico går och jag kan tänka mig att detta faktum under åren gett upphov till en och annan dispyt både mellan vinodlare och myndigheter och mellan odlarna sinsemellan. Det som nu skett är att man antagit nya DOCG-bestämmelser (disciplinare) för både Barbaresco och Barolo som löser detta problem. Båda distrikten är nu klart och tydligt indelade i underdistrikt och om en geografisk bestämning skall anges på etiketten måste den innehålla namnet på något av dessa (menzione geografica aggiuntiva). Men det är därutöver tillåtet att efter namnet på underdistriktet lägga till ordet vigna följt av ytterligare ett namn som inte följer någon officiell klassificering.

Bric Mentina utgör inte något officiellt underdistrikt medan Montefico gör det. Alltså har nu La Ca’ Növa måst ändra etiketten så att den först nämner Montefico och först därefter Bric Mentina. Kombinationen är i det här fallet en smula avslöjande eftersom den del av Montefico som enligt lokal tradition är känd som Bric Mentina ligger på ”fel” sida av den väg som numera bildar gräns mot underdistriktet Ovello (snett ned till vänster på kartbilden från Cascina Montefico räknat). Druvorna kan alltså inte komma från La Ca’ Növas stockar på det egentliga Bric Mentina utan måste härröra från andra (men sannolikt väl så bra) delar av Montefico.

Gissningsvis finns i det här fallet en historisk förklaring. Troligen gjorde La Ca’ Növa en gång i tiden en verklig Bric Mentina som så småningom även kom att innehålla druvor från andra delar av Montefico. Enligt uppgift från en vanligen välunderrättad källa säljer man numera sina druvor från det egentliga Bric Mentina till Valfieri som i sin tur gör en Bric Mentina som enligt det nya regelverket måhända kallas Ovello Vigna Bric Mentina. La Ca’ Növa kunde mot den bakgrunden förstås ha låtit bli att överhuvudtaget nämna Bric Mentina på den nya etiketten men har förmodligen valt att behålla namnet för att konsumenterna skall förstå att det handlar om samma vin som tidigare. Och eftersom användningen av beteckningen Bric Mentina inte är strikt reglerad har det hela sannolikt fått passera med myndigheternas goda minne.

Ytterligare ett intressant exempel på effekterna av dessa nymodigheter tillhandahålls av Bruno Giacosas legendariska Santo Stefano. Santo Stefano är i likhet med Bric Mentina inget eget underdistrikt utan en del av Albesani. Alltså måste numera även Albesani nämnas på etiketten. Som bekant har Giacosa också tidigare gjort såväl en Asili som en Rabajà. Men båda dessa vingårdar återfinns enligt den nya indelningen i Asili vilket innebär att Giacosa inte längre gör någon Rabajà. Asili Vigna Rabajà hade förstås varit en intressant variant men jag betvivlar starkt att den är tillåten.

I Barbaresco gäller de nya bestämmelserna från årgång 2007 medan de i Barolo träder i kraft i och med årgång 2010. Visserligen är de helt nya DOCG-bestämmelserna i båda fallen antagna 2010, kanske för att bibehålla den historiska parallelliteten mellan dessa båda distrikt, men det centrala innehållet antogs för Barbarescos del redan 2007 fast det då hade formen av en modifiering av tidigare gällande regelverk.

För Barolos del återstår således ännu att se exakt vad de nya reglerna får för följder på etikettsfronten. Men i vissa fall verkar det som om producenterna gått händelserna i förväg och redan nu valt att anpassa sig till vad de vet kommer att gälla framöver. Ett tänkbart exempel på det är Cascina Cucco vars Vigna Cucco numera heter Cerrati Vigna Cucco och där det förstås återigen förhåller sig så att Cerrati är ett officiellt underdistrikt medan Vigna Cucco inte är det. I det här fallet skedde etikettsförändringen redan när årgång 2005 lanserades, det vill säga ett drygt år innan de nya DOCG-reglerna antogs. Men arbetet med underdistriktsindelningen, som genomförts kommunvis och gissningsvis till stor del speglar vad odlarna själva kommit fram till, har i vissa fall i huvudsak varit färdigt sedan länge. I Serralunga ritades kartan väsentligen klart redan i mitten på 90-talet.

Vid sidan av namnskicket innehåller de nya bestämmelserna även vissa andra förändringar. För Barolo sänks den minimala alkoholhalten från 13 till 12,5 procent och för Barbaresco från 12,5 till 12. För viner som både innehåller namnet på ett underdistrikt och ett efterföljande vigna någonting ligger emellertid gränsvärdet kvar på samma nivå som tidigare samtidigt som det maximala skördeuttaget sänks från 8 ton per hektar till 7,2.

Tillbaka till La Ca’ Növa. Detta är, misstänker jag, en för de allra flesta helt obekant cascina som drivs av tre bröder med det bland Barbarescoproducenter inte helt ovanliga efternamnet Rocca: Pietro, Giulio och Franco. Man har i motsats till de flesta andra odlare i området ännu ingen hemsida och marknadsföringen förefaller vara mer eller mindre obefintlig. Prisnivån är synnerligen blygsam, särskilt om man köper vinerna på rätt ställe, vilket i det här fallet är Enoteca Regionale del Barbaresco där man sedan många år tillbaka får betala 13,50 euro för Bric Mentina och 14 för systervinet Montestefano. Allmänt gäller att prisnivån på detta enotek är väsentligt förmånligare än på dess motsvarighet i Barolo. Mitt intryck är att flertalet priser ligger i nivå med vad man får betala vid gårdsbesök.

Okända producenter som säljer sitt vin till lågt pris innebär ju inte sällan att kvaliteten lämnar en del i övrigt att önska. La Ca’ Növa är dock ett trevligt undantag från den regeln. Jag nosade upp dem redan i början av 2000-talet, då jag var nyförälskad i Nebbiolo men samtidigt en smula bekymrad över de konsekvenser denna nyvunna passion kunde få för storleken på mina vinexpenser. Tidiga rapporter på nätet om årgång 2001 pekade på att just dessa budget-Barbaresco kunde vara värda en närmare titt och när Bric Mentina sedan knep tre bicchieri (vilket förstås är extremt ovanligt för en Barbaresco med denna prislapp) och La Ca’ Növa därmed gjorde comeback i Gambero Rosso (från vilken man varit försvunnen ett antal år, kanske därför att kvaliteten inte varit på topp) var saken klar: Detta måste vi absolut prova.

Det hela slutade med att vi i olika omgångar köpte inte mindre än tre dussin La Ca’ Növa Barbaresco, både Bric Mentina och Montestefano, av årgång 2001. De flesta är numera gladeligen uppdruckna men ett fåtal finns kvar. Båda vinerna börjar vid det här laget uppvisa lite mognadstoner, trevliga sådana, men är fortfarande hur vitala som helst trots att lagringen skett vid en temperatur på i genomsnitt 18 grader. De har också varit synnerligen drickvänliga från början och hela vägen fram, utan minsta tendens till tunnlande eller andra konstigheter. Vi har bara gång på gång kunnat konstatera att detta är ett ”himla” gott vin, som man dessutom inte tycks löpa minsta risk att tröttna på.

Trots att de kostar mindre slår de, i mitt tycke, i normala fall ledigt Produttori del Barbarescos ”normale” på fingrarna, kanske inte ifråga om kraft och längd men definitivt ifråga om aromatisk rikedom och komplexitet. De tål också utan vidare att jämföras med avsevärt dyrare viner, exempelvis Produttoris riservor. Stilarten är dock lite annorlunda trots att såväl La Ca’ Növa som Produttori använder ”traditionella” metoder. Medan Produttoris viner tenderar att vara lite rustika i sin karaktär är La Ca’ Növas mer eleganta och avslipade utan att för den skull vara karaktärslösa. Jag gissar att skillnaden åtminstone delvis kan bero på att La Ca’ Növa extraherar lite försiktigare.

Bric Mentinan, det vill säga i praktiken Monteficon, är på marginalen min favorit även om också Montestefanon är mycket bra. Den förstnämnda har lite mer florala och kryddiga toner vilket gör aromatiken extra spännande och annorlunda medan den sistnämnda ligger mer i Nebbiolospannets mittfåra och möjligen är något kraftigare. Denna karaktäristik är också i linje med den generella beskrivningen av dessa båda tvillinglägen, som, i enlighet med vad som framgår av de båda kartbilderna ovan, förhåller sig till Barbarescoåsen på exakt samma sätt som Brea och Cerrati förhåller sig till Serralungaåsen.

Intressant nog har vi motsatt intryck vid en jämförelse mellan Produttoris Montefico och Montestefano. Trots att vi även i det fallet på marginalen brukar föredra Monteficon är det därför att den framstår som både stramare och kraftigare utan att för den skull bli charmlös. Produttoris Montefico 1999 är bland det mest Serralungalika i Barbarescoväg som jag någonsin satt korkskruven i. Något sådant kan man förvisso inte säga om La Ca’ Növas viner även om de inte heller kan beskrivas som lätta, rödfruktiga och högtonade. Mellanregister får man nog snarast säga.

Senast vi provade Bric Mentina var i årgång 2006 då den återigen håvade hem tre bicchieri. Den var lika utmärkt då som i årgång 2001 och vi konstaterar att även 2008:an håller stilen fullt ut trots att det detta år inte blev några tre röda glas.

En liten varning bör dock utfärdas för årgång 2004 som förstås borde vara lika bra som de övriga men i vårt tycke inte håller måttet. När vi provade den årgången strax efter att den blivit tillgänglig fann vi reduktiva och/eller brettiga aromer i båda vinerna och en titt på de omdömen som ges i Cellar Tracker avslöjar att vi nog inte är de enda som hittat dylika ting. De flesta verkar rätt nöjda ändå och säger att feltonerna försvinner sedan vinet fått lufta sig någon timme, vilket mycket väl kan stämma. Men jag skulle för egen del inte chansa på det och föredrar hur som helst viner som jag kan servera utan att de fått alltför mycket frisk luft, särskilt som jag är hyperkänslig för de oxidativa toner (särskilt acetaldehyd) som då börjar framträda.

Tyvärr är La Ca’ Növas viner svåra att hitta på våra breddgrader men den som har ärende till andra sidan ”kölen” finner dem på ”polet” i årgång 2006. Dessvärre har priset vid det laget sprungit iväg ett gott stycke från vad man får ge på plats i Barbaresco. Inte mindre än 290 norska kronor får man punga ut med.

Vi avnjuter med god aptit vår primo, där den ömkliga lilla tryffelsvamp vi försett oss med förvånansvärt nog visar sig ge essenser som gott och väl räcker till för tre personer. Även om jag definitivt inte kan göra anspråk på att vara någon tryffelexpert verkar det onekligen som den vita tryffeln i det här avseendet motsvarar förväntningarna: Dyrare än den svarta, ja, men också avsevärt potentare.

Kvällen avslutas med ännu en Barbaresco, nämligen Paitins Sorì Paitin 2007. Även detta är, så när som på årgången, en gammal bekant även om vår relation inte går fullt så långt tillbaka i tiden som den med La Ca’ Növa och det knappast handlade om kärlek vid första ögonkastet. Redan för fem år sedan provade vi Paitins Barbaresco Serra Boella, 2001, ett något billigare alternativ till Sorì Paitin från ungefärligen samma läge direkt utanför gården i Neive, men var inte särskilt imponerade. Ett par år senare testade vi Sorì Paitin 2004, som vi fann klart mer lovande men aningen för ekig i vår smak. När årgång 2005 så småningom landade hos Systembolaget tände vi dock äntligen på alla cylindrar, vilket vi uppenbarligen inte var ensamma om och ett halvdussin flaskor hamnade omedelbart i källaren.

Det här med eken är ett särskilt intressant kapitel när det gäller just Paitin. Som framgår av David McDuffs rapport om den piemontesiska ”postmodernismen” importerades man fram till för något decennium sedan till USA av Marc de Grazia, som gjort sig känd för att med bestämd hand dirigera sina producenter i modernistisk riktning. Rotofermentorer, mikrooxygenering och barriquer gjorde därmed sitt intåg i källaren. Men i början av 2000-talet tröttnade man på de Grazia och bytte åtminstone delvis produktionsteknik. Man arbetar visserligen fortfarande med rotofermentorer och mikrooxygenering men barriquerna har dessbättre utgått till förmån för slavonska botti.

Det som är lite mystiskt i sammanhanget är att vi kände klara ektoner även i årgång 2004, trots att den med all sannolikhet är producerad efter ”regimskiftet”. Men förklaringen kan vara att man då varit tvungen att förse sig med helt nya botti och även sådana kan lämna lite spår efter sig innan de är “inkörda”. På hemsidan sägs att man använder 50 procent nya fat till Sorì Paitin och enbart nya fat till flaggskeppet Sorì Paitin Vecchie Vigne, vilket ju låter lite märkligt om det är botti snarare än barriquer det är fråga om. Men när jag för några år sedan frågade Giovanni Pasquero-Elia om hur det egentligen låg till blev svaret att man med ”nya” fat menar sådana som bara är runt fem år gamla och att man byter ut dem först när de är12–15 år gamla.

Ytterligare en intressant och lite mystisk omständighet är att Paitin uppenbarligen sluppit undan utan att behöva ändra vinets namn i årgång 2007. Möjligen har myndigheterna valt att betrakta Sorì Paitin som någon slags fantasinamn eller privat beteckning utan klar geografisk referens. Annars borde vinet vid det här laget ha hetat Serraboella Vigna Sorì Paitin.

Hur som helst kan konstateras att årgång 2007 inte vansläktas på något sätt i förhållande till den utmärkta 2005:an. I linje med årgångsförväntningarna är den kanske något mera öppen och drickvänlig i denna tidiga fas men det saknas på intet sätt ryggrad i form av rejäla (men rena) tanniner och friska syror. Stilartsmässigt känns Paitin och La Ca’ Növa påfallande lika denna kväll. Båda är väldigt bra och det är svårt att kvalitetsmässigt sätta den ena före den andra. Möjligen har Sorì Paitin 2007 en liten aning mera tryck och längd än Bric Mentina 2008 men det är inget jag vågar svära på.

När jag kommer hem till Sverige upptäcker jag, inte helt oväntat, att Sorì Paitin tilldelats tre bicchieri i årgång 2007. Jag ser också att vinet finns att köpa på Systembolaget, vilket jag förstås borde ha kunnat ana mig till eftersom både 2005:an och 2006:an funnits att köpa där. Det var således alldeles onödigt att pröva det på plats i Langhe.

I gengäld kan jag nu äntligen peka på ett vin som alla utan problem omedelbart kan förse sig med. Det svenska priset på 269 kr är helt rätt, det vill säga bara någon femtilapp högre än det utomordentligt konkurrenskraftiga priset hos Fracchia & Berchialla. Jag har svårt att tänka mig annat än att detta är bland det allra mest prisvärda i Nebbioloväg som man just nu kan köpa på hemmaplan. Skynda fynda!