Triss i bra bruksfriulier

Enkla, användbara, rustika och inte det minsta kostsamma. Tre viner som ackompanjerar vardagsragùn, bordsosten eller varför inte en rejäl bit biroldo? Who you gonna call?

Friulano Collio DOC 2009 Fint avstämd gul fruktighet med nektarin, lite ananas och en skön ton av sambuca som bråkar i bakgrunden. Bra fyllighet, fin syrlighet och läcker fräschör. Det här funkar hur bra som helst till feta salume och milda ostar. Carlo Merolli säljer för absurda 40:-/flaskan och berättar initierat om friulanodruvans namnförvecklingar här. Bättre "bang for the buck" är nog svårt att hitta?

Refosco Friuli Isonzo DOC 2006 (Villa Martina) & Refosco Friuli Latisana DOC 2006 (Zaglia) Här har vi ett par riktiga arbetshästar av den lokala druvan refosco. Redan vid första noskontakten berättar de för oss att vi kan glömma alla former av sensoriska sensationer eller invecklade inhalationer - fram med maten! Och till pastan och farsans hemmastoppade salcicce faller det mesta på plats. Villa Martinas variant är något mer aromatisk och örtig medan Zaglias är den med de lite tuffare syrorna som spjälkar fett med ena näven och tämjer sälta med den andra. Det här är den typen av viner som antagligen blir bortsorterade direkt av SB´s inköpare - karga viner med rejäla syror och ren frukt. Viner som går bort sig i provningssammanhang och på mässor men som regerar vid matbordet. Lyckligtvis finns båda hos Carlo för en mycket rimlig peng och hans råd beträffande användningsområde är obetalbart: "drik til alt og gerne solo".

Missa inte olivoljan från Majnoni Guicciardini, årsmodell 2010 är ännu riktigt primär med sitt nyslagna gräs, sina örtiga ängsblommor och en mycket diskret bitterhet långt bak i svalget. Ljuvlig ung toscansk toppolja som ska ätas som den är, med gott bröd allena, och medan den är kvar i sin oskuldsfulla fas. 169:- för 0,75 l, också hos Carlo Merolli.

Friuli-Venezia Giulia

Gårdagens tema, vid den lokala Munskänkssektionens månatliga sammankomst, var Friuli-Venezia Giulia och vår ciceron för kvällen var den bäst lämpade som finns att tillgå, nämligen en av landets ledande kännare på området: Ingvar Johansson.

Ingen läsare av Billigt Vin har väl missat med vilken entusiasm och varmhjärtad hållning Ingvar förhåller sig till denna Italiens nordostligaste utpost. Vi bjöds på ett initierat och intressant föredrag om allt från matseder till inrikespolitiska förvecklingar, såväl som druvsorter och odlartrivia. Friuli är ju i sanning ett mångfacetterat område och det kan inte vara en smal sak att försöka sammanfatta ett dylikt i kortfattade ordalag, men Ingvar lyckades, med bravur, få med det mesta matnyttiga. Han har ju dessutom besökt de flesta av producenterna som provades under kvällen och berättade anekdoter från dessa visiter, vilket tillförde ytterligare en dimension.

Provningar av vita viner brukar av hävd inte vara särskilt publikdragande men igår var vi nästan 60 personer, vilket är snudd på vitvinsrekord, och alla hittade nog sin favorit i det rikt stilvarierade men välkomponerade startfältet.

1. Collio Tocai Friulano 2008 (Mario Schiopetto) Jag gör det enkelt för mig och länkar till Ingvars besök hos Schiopetto nyligen för detaljerad info om producenten.

100% tocai friulano som legat på jästfällningen i 8 månader och lagrats på stål.

Doften är mycket aromatisk med en gulaktig frukt - ananas och mango. Lätt eldig med en trevlig mineralkaraktär och diskreta smörkolatoner. Smaken känns tämligen kraftig, men frisk, med syror i mellanregistret och fin eftersmak. Trevligt vin på en "bruksdruva" som här visar upp sig i en elegantare skepnad. 5 personer röstade på detta som sin favorit. Nollsjuan fanns tidigare hos Gerbola Vin i Köpenhamn men är numera utsåld.

2. Ribolla Gialla 2009 (Rosa Bosco) Ingvars besök hos Rosa hittar du på svenska här och med en internationellare touch här.

Jäst på stål och lagrad till hälften på stål och andra hälften på använda barriques, har legat på jästfällningen i 6 månader.

Ljusare, mer skinande doft med snäppet mer uttalad mineralitet. En del tobak och rikligt med citrustoner smälter ihop och trivs bra med den snygga fatornamenteringen. Utmärkt syrastruktur och en långsamt avklingande eftersmak. 1 person (hustrun) räckte upp handen för detta vins favoritskap. Rosa Boscos viner är mycket svårfunna och det här hade Ingvar köpt direkt av producenten.

3. Sacrisassi Bianco 2004 (Le Due Terre) En mycket småskalig, på gränsen till obskyr, producent som är svår att hitta information om. Biancon är i alla fall 50% tocai friulano och 50% ribolla gialla.

Mogen, oljig doft med petroleum och klar orange persikofrukt, ljuvliga mognadstoner. Smaken är kraftfull med mycket komplex karaktär och eftersmaken är lång och sober - ett vin på sin absoluta topp just nu. Detta var 5 personers favoritvin och min kandidat till kvällens elegant.

Köpt hos Finn Klysners DWC Vin för 250 DKK.

4. Bianco 2007 (Mario Schiopetto) Ännu ett vin från Schiopetto, fast här har vi att göra med tocai friulano och chardonnay.

Något tuffare näsa med en rå, nästan grönfruktig aura där lime och grape tonic dyker upp. Syrligheten är intensivare och hamnar i det ljusare registret. Nollsexan finns hos Gerbola och kostar 165 DKK vid köp av tre.

5. Terre Alte 2007 (Livio Felluga) Felluga är en stor välkänd producent och här har vi fått prestigevinet i glaset. Sauvignon blanc, tocai friulano och pinot bianco som fått ligga till hälften på stål och hälften ek.

Blommig och med fläder, krusbär och påtagliga fattoner - precis som en bra vit bordeaux i min näsa. Smaken är rund och fyllig men med en sublimt markerad syra, mycket njutbar sin ungdom till trots. Detta blev, inte oväntat, de flestas favorit, säkert tre fjärdedelar av deltagarna viftade febrilt med händerna. Superiore säljer för 35€.

6. Vitovska 2006 (Zidarich) Ett macererat naturligt vin på den bångstyriga druvan vitovska, jäsning i öppna träkar och lagring två år på stora fat. Ingvar har provat nollsexan tidigare.

Zidarichs vitovska kommer ut i en väldigt slöjig, på gränsen till grumlig dress medan grannbordets flaska är gnistrande klar i bärnstensgul briljans. Snacka om flaskvariation, vi måste ha fått bottensatsen men vilken bottensats! Skopor med tropisk frukt sköljer våra näsor medan grannbordet mest hittar eter och plåster - våra glas formligen leviterar av den söta, mogna frukten som lindats in i de fuktiga tobakstonerna - suverän näsa! I munnen visar det en kraftig struktur med sandiga tanniner och ljuvlig syra - ungt men i utmärkt balans. Min och tre andras favorit. 225 DKK hos Winewise.

7. Carat 2004 (Bressan) Fulvio Bressan är en färgstark profil som Ingvar berättar initierat om här. Carat är tocai friulano, ribolla och malvasia som legat sur lie, varje druvsort för sig, med daglig battonage i ungefär ett år i både barriques och 2000-litersfat. Vinet finns numera på Nomas vinlista.

Klart fylligast med en lätt petrokemisk karaktär och lite oljig munkänsla. Mandeltoner och inlagd frukt växer fram i glaset, här behövs luft. Kraftfullt vin med en viss elegans trots sin rusticitet, lång och intresseväckande eftersmak. 2 personers favorit, 145 DKK hos Winewise.

Kvällens mat är en siciliansk gryta med tydlig aniskrydda som serveras till en saffransrisotto. Till detta sammelsurium av smaker skall Bressans Schioppettino 2004 göra jobbet. Och det gör han med den äran, anisen kommer igen fint i det kraftfulla, kryddiga vinet som har en tydlig mineralprofil och en förmåga att sätta alla smaker på plats. Ett matvin par excellence, 175 DKK hos Winewise. Ett urval av Bressans viner finns även tillgängliga i BS men levereras bara i Stockholmsregionen. Från den 1/2 kommer det att finnas ett mixat fempack kallat "Natural Wine Collection - Bressan" som blir tillgängligt i hela Sverige.

Efter den här genomköraren kan vi inte annat än konstatera att ett intressantare vitvinsområde än Friuli-Venezia Giulia är svårt att hitta. Bredden och kvaliteten hos vinerna är mycket imponerande och charmfaktorn är hög. Med Ingvars extremt kunniga och sympatiska guidning misstänker jag att distriktet vann många hjärtan här i det töande Göinge.

Taj Blanc 2009 (Villa de Puppi)

Såhär i början av en, till synes, oändlig räcka oxveckor får man se sig om efter pigga vita viner som kan liva upp tillvaron en smula. Vi noterade att Ingvar provade Villa de Puppis Taj Blanc igår och drog oss till minnes att vi hade en likadan flaska liggande, som vi för övrigt fått av sagde skribent. Kolla förresten in Ingvars internationella debut på Do Bianchis Friuli-blogg.

Taj Blanc 2009 kommer ur flaskan med famnen öppen. Generös aromatik med jasmin, citrusblomster och försommarens alla spädgröna örter i en gigantisk bukett. Karaktären är mineralisk men samtidigt parfymerad utan att vara det minsta påträngande, lättsam men ändå rik - väldigt intressant och lockande näsa.

Munnen fylls ut rejält av de unga men välkalibrerade syrorna och alla de aromatiska elementen från doften återfinns ett efter ett. Stadig eftersmak som lägger tyngdpunkten på fläder och äppelmynta med en mineralisk accent.

Ett svinbra vin i en extremt drickvänlig stil men som är knepigt att få tag på. Colasanti och Winediscoveries har en del av Villa de Puppis viner.

Oddbirds - udda nedslag

Inom jazzen talar man ibland om "a Tommy Flanagan moment". Tommy Flanagan var inhyrd pianist i John Coltranes kvartett när denne i början av 60-talet spelade in sitt legendariska album "Giant Steps". Coltrane höll vid denna tiden på att bryta sig ur bebopen och hade, genom ett notoriskt övande, lyckats utkristallisera en serie ackordföljder som världen aldrig tidigare skådat. Man kan säga att han ersatte den, vid denna tiden, allsmäktiga ii-V-I-progressionen, med tonartsrörelser i stora terser... I alla fall, Tommy Flanagan var en duktig pianist som spelade med alla dåtidens stora men någon utpräglad modernist var han kanske inte. Han blev dock anlitad för jobbet och fick noterna hemskickade varpå han övade tills låtarna satt som rinnande vatten. Vad noterna dock saknade var tempoangivelser så när bandet samlades i studion och Coltrane räknade in Giant Steps i 280 bpm fick Flanagan, så att säga, revidera sina soloplaner och började mest tänka på att försöka hitta ett sätt att ta sig ur situationen helskinnad på. Efter Coltranes monstersolo, där han i ett ögonblick ändrar hela jazzens utvecklingsriktning, såg stackars Tommy ingen annan råd än att försiktigt plinka sig ur förnedringen.

Riktigt lika ödmjukande tror jag väl inte att dagens övningar var för deltagarna i lördagens Sjörrödianska frukostsittning, men nog fanns ett och annat vin som inte riktigt var vad det synbarligen borde vara?

Vi har besök av Ingvar, Jörgen och HSÄ samt B för att prova oss igenom ett gäng, mer eller mindre, udda italienare (utan korrelation till något "decembersläpp") till smaskig lardo dei grotti gran riserva, kycklingleverpastej, allsköns ostar och, slutligen, osso buco med saffransrisotto.

Först ut är en favorit från i somras - Trincheros Bianco 2007 - 60% arneis och 40% malvasia som fått macerera i 12 dagar. Ett mycket speciellt vin som går i bärnstensgul, lätt diffus skrud och bjuder på en söt, parfymerad doft med aprikosmarmelad i centrum. Munkänslan är rödvinslik med sandpappriga tanniner och en rustik syra, detta är rysligt trevligt och ett vin som hela tiden utvecklas i glaset.

Härnäst står en druvren chardonnay på tur. Palmè 2007 är, även detta, ett macererat vitt vin och tar oss ytterligare ett snäpp upp på smakintensitetsskalan fast med ett elegantare anslag. Här är det smörkola, tobak och citruszest som regerar, allt mycket vackert sammanflätat i en intrikat väv. Smaken är läckert tanninbemängd med en gudomlig syrabas och i nästintill perfekt balans.

Mina initiala intryck från i somras består och detta är troligen ett av de bästa "vita" viner jag druckit. Vi köpte både Bianco och Palmè på plats hos Trinchero för €15/flaska vilket så klart är en symbolisk summa för viner av denna kalibern. Produktionen är minimal - 2000 resp 1300 flaskor.

En helt ny druvbekantskap för alla närvarande: Pelaverga Verduno 2006 från Burlotto som efter sju dagars temperaturkontrollerad maceration får ligga tre månader på 35-50 hl-fat och ytterligare två på rostfritt stål.

Friska hallon, röda vinbär och en ljusröd floralitet slår an tonen och talar om för oss att vi har ett lätt, friskt och tämligen elegant vin i glaset. Smaken följer doften och är väldigt lätt med artig syrlighet och kylig frukt. Passar utmärkt till en mild bordsost a´la caciotto.

Köpt hos Supermarco i Köpenhamn, 2 flaskor för 175 DKK.

Jörgen har plockat med sig en Tocai Friulano 2006 från Schiopetto i Collio. Likt "Snillen spekulerar" så slår Ingvar och jag snart fast att detta är definitivt lagrat på små ekfat, troligen nya sådana. Vid närmare påseende visar det sig att det aldrig sett ek utan bara fått ligga till sig på rostfritt stål.

Klara sauvignon blanc-vibbar med fläderblom, krusbär, citrus och butterscotch samt, en sedan tidigare fastslagen, fatprägel... Lite hudkräm och liljekonvalj kommer och går. Syrorna är medelhöga, kroppen ganska stor och fruktigheten av det ljusgula slaget. Trevligt sipparvin som uppskattas särskilt av den sb-frälsta hustrun.

Az. Agr. Occhipinti drivs av den unga Arianna Occhipinti som med biodynamiska metoder gör viner av lokala druvsorter på södra Sicilien. SP68 2009 består av nero d´avola och frappato och är hennes instegsvin. Blåviolett, klart och transparent med en doft av järnfilspån och mineraler som svävar över en kärna av sötmogna jordgubbar - solvarma och mosade. I munnen är frukten nästan i gamay-stil med en rak och enkel syrlighet som skänker friskhet och gör detta till en matackompanjatör av rang. Strålande trevlig bekantskap som köptes hos Carlo Merolli men verkar ha utgått ur sortimentet? Finns dock i Cibi e Vinis listor.

Vi stannar kvar på södra Sicilien och smakar Occhipintis stolthet: Il Frappato 2005. Druvan är en lokal angelägenhet och har i denna versionen fått en extremt lång maceration (70% i 60-80 dagar och resterande 30% i upp till 8 månader!) och skördas så sent som i slutet av oktober trots den relativt låga altituden - 270-300 m ö h. Vinet öppnar med en hel del reduktiva toner i gödsel/kompost/multnads-kategorin men detta luftas snart bort och fram träder lakrits, mörka bär, tobak och vulkanisk mineralitet - trots att Etna ligger på diametralt motsatta änden av ön... Medelfylligt med fin fruktighet i mörka toner och syror i mellanregistret. Lång och snygg eftersmak - detta är också ett vin som bara växer och växer i glaset.

Hejdlöst intressant bekantskap som köptes hos Cibi e Vini i Köpenhamn i somras för 155 DKK.

Ingvar har tagit med en renrasig merlot från Veneto och katastrofåret 2002. Lispida 2002 har spenderat, inte mindre än, fyra år på botti. Tätt, blålila och rubinrött vin som är smockfullt av sötmogen frukt. Massivt mörker med blåbär, blåa plommon och björnbär varvat med tjärpastill och jod. Imponerande fruktframåt och troligen den mest hypermogna EU-nolltvåa jag smakat. Mjukt och runt i munnen men ett visst bett i syrorna som stannar på gomseglet efter att man svalt - läckert!

Ytterligare ett vin ur Ingvars ryggsäck: Blanc del Rosis 2006 av Schiopetto. 40% friulano, 20% sauvignon blanc, 20% pinot grigio, 15% malvasia och 5% ribolla lyder receptet där allt, utom malvasian som fått en vända på tonneaux, legat på rostfritt stål. Ren, pur frukt i aromatisk stil - inte olikt den rena friulanon - som visar sig vara en ljuvlig getostackompanjatör. Elegant vin i en stil som nog många kan gilla.

Vi plockar in en dolcetto d´Ovada från Nuova Abbazia dei Vallechiara: Coste Belletti 2006. Här har 80% fått mogna på stål i 10 månader medan resen legat på stora fat. Gamla stockar från vingården Belletti i Cremolino. Ett utmärkt matvin med fina fruktsyror och en genuint mörk frukt. Ögonbrynshöjande komplext och en utmärkt matchning till osso bucon.

Finns att köpa hos Winewise.

Friulansk pingstextravaganza

Vi susar västerut på "tjuittan" (21:an) mot Skånes City of Angels. Inbäddad i Skäldervikens varma famn tronar hon majestätiskt, vakande över det öppna Kattegatt som luras in i ett klaustrofobiskt Öresund för att bli fånget i Östersjöns kalla trål.

Vi är inbjudna av Friulifetischisterna Ingvar och Jörgen för att trampa lite, av oss, okänd mark. Friuli-Venezia-Giulia är väl det vinområde i Italien som är minst känt men som det plötsligt börjat talas väldigt mycket om. Massor av egensinniga producenter med höga kvalitetsambitioner och ett gäng karaktärsfulla lokala druvsorter är två anledningar till detta. En intressant vinhistoria och ett starkt skiftande landskap med olika förutsättningar för en rad olika stilar och druvor är två andra.

Vi får två glas, som ska innehålla samma druva, upphällda och efter ett par snurrningar är jag ganska säker på att det handlar om chardonnay. Hustrun väntar till det visar sig att jag har fel och drämmer till med pinot grigio.

Perusini Pinot Grigio 2008 är ett ljust halmgult vin med en lättsam, gulfruktig friskhet i nosen. Passionsfrukt och lite mosad banan ger söta doftsensationer medan mineraliteten bjuder på renhet och elegans. Ganska kraftigt i munnen med salmiak och sötlakrits, trots detta friskt och läskande. Troligen stållagrat då inga uppenbara fattoner kan detekteras, massor av karaktär men med ett aningen kort avslut.

Bressan Pinot Grigio 2004 är mörkare åt det gyllengula hållet. Doften är lite oljig och tyngre än det förra glaset. Lätta petroleumpustar, bensinmack, honung och gula äpplen. Fruktigheten ligger djupt i munnen, ljuvligt friska och högstämda syror trots den lite tyngre doftbuketten - till den lufttorkade coppan sitter det här som en keps. Eftersmaken är lång, myndig och inget man bråkar med. Suveränt vin!

Nu är det dags för druvbyte och två nya glas rullas in. Två djupa andetag och jag hasplar ur mig:

- Det här skulle kunna vara chardonnay? Hustrun säger att det måste vara sauvignon blanc som vi har i glaset.

Perusini Sauvignon 2008 är ljusgult och klart skimrande. Frisk doft av citrusfrukt och zest, lätt spritsighet som ger ett mineraliskt och mycket friskt intryck. Väldigt trevligt att sniffa på, inga övertydliga sauvignon blanc-markörer i stil med nässlor och vinbärsblad vilket i min näsa är en välgärning. Syrorna är rikliga och farligt aptitretande, ett bra vin i en ren och enklare stil.

Vie di Romans Vieris Sauvignon 2007 känns rejält fatpräglat med en hel konfektyrskål till bredden fylld med mjölkchoklad, marsipan, vingummi och lakritsremmar. Massor av ljus frukt åt det tropiska hållet kryper fram så småningom - ananas, litchifrukt och vit persika. Höga syror men en rik och fyllig munkänsla, långsamt avklingande eftersmak.

Utmärkt matvin som fungerade mycket väl till den varmrökta laxen, nypotatisen och romsåsen.

Edi Keber Collio 2007 är gjort på tocai friulano och är det ljusaste vinet hittills.

- Rullsylta! ropar hustrun och vi andra håller artigt med. Det är förmodligen kryddpeppartonerna hon vill åt och jo, det finns faktiskt lite kokt kött och örter med i bakgrunden, nyrostat kaffe och ljus frukt. I munnen är syrligheten fyllig och fruktig, lakritspastill spär på tillsammans med en urläcker sälta i avslutningen.

Som avslutning på de friulanska excesserna ställer Ingvar ett rejält muskelpaket på bordet.

Moschioni Colli Orientali del Friuli Celtico Rosso 2004 är gjort på lika delar cabernet sauvignon och merlot som fått torka lite lätt innan de blivit must. Ett mörkt, nästan svart och tätt vin. Massor av gröna toner i början - örter och paprika - följs av en massiv fruktvägg. Stor och nästan överväldigande i nosen. I munnen förvandlas det till pampig elegans och är en idealisk följeslagare till den mogna brie de meauxen, tydliga Bordeauxvibbar.

Lång och kraftfull eftersmak där de gröna tonerna återkommer och klingar av långsamt.

Vi tackar Ingvar och Jörgen för en hejdlöst trevlig, grymt välsmakande och synnerligen upplysande eftermiddag!