Aglianico-weekend

Vi har spenderat helgen i aglianicos tecken och låtit Webern gå varm för att få den här utpräglade arbetshästen att lossa lite på slipsknuten och bjuda upp till dans.

Taurasi 2005 (San Paolo) Klassisk, kontemplativ och mycket tilltalande taurasinäsa med balsamico, läder, nysnoppade tulpanstjälkar och bränd porslinsglasyr. Så snyggt, sobert och elegant! Smaken går i samma stil med mörka frukttoner, precis lagom sandiga tanniner och för ändamålet ytterst väl kalibrerade syror. Känns på samma gång purungt och moget. Har tvivelsutan många år framför sig men njuts väl nu. Chockerande bra!
190 MUK hos Carlo.

Valle del Noce 2010 (D'Angelo) En liten besvikelse som känns alltför tillrättalagd och mesig dag 1. Efter en natt i kylen framstår den här årgången av D'Angelos tidigare flaggskepp som alltför värmetrött och apatisk. Inget som vi kommer att fylla på utav.
175 MUK hos Carlo.

Aglianico del Vulture 2009 & Sacravite 2010 är D'Angelos båda instegsviner (100% aglianico lagrat på stora botti respektive ståltank) och dessa kommer vi däremot vinnlägga oss om att fylla på källarkvoten med. Härligt rena och friska matviner med massor av karaktär. Faktiskt någon nivå upp jämfört med tidigare årgångar, i fråga om renhet, fruktrondör och syrastringens.
95 MUK respektive 75 MUK hos Carlo.

Aglianico del Vulture Divinus 2006 (Terra dei Re)

Aglianico är en tuffing som i regel tål en hel del smisk i fråga om källararbete och vinmakande. Terra dei Re's Divinus kommer från gamla, riktigt lågavkastande stockar och har fått ligga sitt första år på barriques av varierande ursprung och ålder. Fast här har inte eksmekningen direkt resulterat i len harmoni och lättsmält raffinemang.

Vi snackar sågtandande taggtrådstanniner som förvrider tunga, tandkött och munhåla till oigenkännlighet. Vårt lama försök att muta denna mastodontiska garvsyreoffensiv med en stackars gräddig svampsås till de ricottafyllda tortellinisarna, känns smått patetisk. Man får uppfattningen att den enda vettiga matmatchningen i det här läget vore ett drypande, spettgrillat vildsvin a´la Obelix och en riktigt pluripotent, infarktinducerande gratäng, badandes i ost och grädde.

Ett mycket tätt och tajt vin med gott om generös aglianico-aromatik i doften - balsamico, läder, plommon och söta bigarråer. Munnen skvallrar om att det här kan ligga till sig under åtskilliga år framöver ety här finns fin fruktfyllnad i botten. Fast vi fyller på med samma producents, i dagsläget betydligt mera harmoniska, Nocte 2007 istället.

Aglianico del Vulture Nocte 2007 (Terra dei Re)

Gårdagens inlägg hos grannbloggaren Lessrof orsakade svårartade aglianico-cravings här hemma. Vi blir kvar i Basilicata och rör oss fortfarande kring vulkanen Monte Vulture. fast den här gången bläddrar vi förbi D'Angelo och stannar vid en annan traditionell aglianicoproducent; Terra dei Re, i Rionere in Vulture.

Vi har bara provat Nocte en gång tidigare, på Fri Vin 2010, men minns den som en koncentrerad, njutbar skolboks-aglianico. Nocte har fått sitt namn efter att man skördar druvorna om natten, tidigt i november då temperaturen mycket väl kan krypa under nollan på den här höjden över havet, och startar genast en kallmaceration där man successivt höjer temperaturen och som får pågå under tre-fyra veckor. Uteslutande stora och gamla botti används för lagring av musten.

Riktigt tät och mörkt rubinröd med en oxblodsröd rim. Doften är mycket klassisk, nästan gammaldags, med läderfåtölj, torkad frukt, kamfer, väl använd kryddlåda, soja, eterneller, balsamico, polish och sober lavamineralitet. Doften formligen skriker old school och man kan ana vart smaken kommer att ta vägen när man släpper vinet löst i munhålan?

Doftens suckat och torkade frukt spricker dock genast upp och genomgår lite av en metamorfisk föryngringsprocess. Tillsammans med de livgivande syrorna och de ultratajta tanninerna blir munupplevelsen en jovialisk och sprakande historia som spritter av energi. Vi dricker det till en klassisk kylskåpsrensning med prosciutto, salami, ostar, giardiniera, oliver, bröd osv och inget vin kunde passat bättre till just det här, just ikväll. Med sin tydligt utmejslade italianism och sitt utpräglade sinne för att fungera vid ett dukat bord är det här en fullträff. Precis vad doktorn ordinerade! Finns hos Winewise i Köpenhamn och kostar 199 DKK.

Sacravite 2009 (D'Angelo)

Dags för ännu en gammal vardagsfavorit i ny årgång: D'Angelos Sacravite har vi tyckt om väldigt mycket i årgångarna 2007 och 2008. Bottilagrad aglianico från norra Basilicatas mineraliska porfyr, när den är som bäst. Enkelt men långt från banalt, ruffigt men inte på något sätt otrevligt, rustikt men alls inte utan finess. Vi har gott hopp om att 2009:an från den här synnerligen stabile producenten ska prestera på samma höga nivå som sina äldre syskon.

Och det är inte tu tal om den saken. Vi har att göra med en kanonårgång, med ett alltigenom väl utmognat druvmaterial från de här ganska högt belägna odlingarna, som solid grundplåt. Doften har fler lager, skikt och nivåer än de flesta andra 70-kronorsviner jag känner till. Här matas det fram både lite småsvettiga tamboskapstoner i samma sniff som man detekterar delikata krydderier från den nordafrikanska bazaaren, härligt knallröda jordgubbar i samma andetag som fjärran brasrök en nypande kall oktobermorgon. Tanninerna är tämligen tuffa och biter sig fast rejält på gom och tunga tills dess att man låter den första tuggan spaghetti carbonara anlöpa munhålan. Då genomgår vinet en radikal metamorfos där det liksom rundas av och slipas till. Från att ha upplevts en smula kargt och taggigt på solokvist, känns det plötsligt riktigt suave och easygoing med lite sällskap. Särskilt den subtila svartpepparhettan i carbonaran blir riktig kompis med il signore Sacra Vite.

Det här är fortfarande ett rungande klipp för sina 70 MUK hos Carlo Merolli, om man gillar terroirdrivna matviner med massor av karaktär, vill säga. Hoppas verkligen att det löser sig i framtiden med arvstvisten i släkten D'Angelo, som tydligen så här långt har ställt den mycket duktige vinmakaren Donato D'Angelo helt utanför företaget.

Caselle Riserva 2004 (D'Angelo)

Vi har fått tag på århundradets finaste kalvlägg och förvandlar dessa till riktigt mörkokt osso buco under det att lördagseftermiddagen blir till kväll.

Jag envisas med att tro att D'Angelos Aglianico del Vulture Caselle Riserva 2004 är ett tvättäkta grytvin, en övertygelse som visat sig vara felaktig vid ett par tidigare tillfällen - det här är nämligen ett vin som först och främst brukar antaga skepnaden av en alldeles utmärkt kontemplationsföljeslagare - men skam den som ger sig.

Lika bra att erkänna direkt: matchningen suger gammalt furuläkte... Osso bucon kräver ett helt annat syramotstånd än vad det här vinet kan erbjuda, det blir till att hämta vad som finns kvar av gårdagens PdB 2006.

Caselle 2004 är själva essensen av ett njutningsvin som ska sippas framför brasan, i filttofflor, rökrock och monokel. Det vilar något aristokratiskt över den myndiga doftprofilen - de blåsvarta bigarråerna, den färska tobaken, den söta lakritsen och den kalkiga mineraliteten. Magisk och hänförande doft som får en och annan synaps att löpa amok och skandera: "Mogen barolo, mogen barolo"!

Tanninerna är ljuvligt nedslipade och klär in tunga och gom likt ett dyrt stycke siden. Munkänslan känns tredimensionell med ett sublimt djup i den krämiga frukten men med moget avrundad syrlighet. Även här vaknar ett litet synapskluster, fast nu låter tongångerna snarare som: "Jättemogen barolo, jättemogen barolo"!

Svårmatchad men läcker och mogen aglianico som absolut trivs bäst på egen hand och erbjuder mycket njutning för pengarna: 109SEK/DKK hos Carlo Merolli.

Fler intryck här, här och här.

MCMXCVII

M har en uppsättning syd- och mellanitalienska nittiosjuor som han vill dela med sig av. Vi fyller på med en trio från norr medan J och H upplåter husrum, sticker in en amarone i leken samt bjuder på en rasande läcker måltid där en kalvfilé från Hästveda får en sann köttälskares ögon att tåras.

Uppfattningarna om 1997 års storhet i de centrala delarna av Italien har börjat glida isär så det ska bli spännande att se var de här vinerna står idag. Vi har fyra sangiovesedominerade viner från Toscana och Umbrien, en taurasi från Campania, en amarone, en barolo och två viner från Ghemme - samtliga från 1997.

Vi bestämmer oss för att prova halvblint men jag är lite orolig för att de båda Ghemme-vinerna ska bli överkörda av alla de andra kraftpaketen, en oro som dock ska visa sig vara obefogad. Vi börjar med att prova dessa båda slanka atleter från en av Piemontes nordligaste utposter öppet.

Mirasole Ghemme Riserva 1997 från Filippo Prolo är ett jubileumsvin från Carlo Merolli. Info om vinet är inte lätt att finna men en druvblandning på 75-85% nebbiolo och 15-25% vespolina eller uva rara samt lagring på traditionella botti känns som en kvalificerad gissning.

Ett mörkrött vin med tegelbrunt skimmer och god transparens. Ger genast ett mycket mineraliskt intryck med en slags elegant gipstorrhet som trivs med de mogna läder- och ädelträtonerna. En fin dov körsbärsfrukt, sober viol och lite friska stråk av apelsinskal kompletterar och bildar en högst angenäm doftbukett.

Munnen är harmonisk med lugna syror, mogen frukt och god balans överlag. Mycket trevligt och njutbart men peakar nu och är på väg nedåt i utvecklingskurvan.

Ioppas Ghemme 1997 är en gammal bekanting som inte gjorde bort sig när vi provade vertikalt. Traditionellt framställd med 85% nebbiolo och 15% vespolina och två år på stora gamla fat.

Avsevärt ljusare med granatröd kärna och tegelrim. Mycket finstämd nebbiolokaraktäristik där ett floralt kapitel med rosor och liljekonvalj möter upp och lämnar över till jordgubbar och hallon i massor. Otroligt pigg doft som sprider ett mentholskimmer över glaset.

Syrorna är skyhöga och tanninerna har ett lätt fint bett, munnen fylls med friskt kärva toner av lingon och tranbär. Så rent, snyggt och piggt, det här hade definitivt kunnat hävda sig väl i den stundande halvblinda uppställningen.

Första blinda glaset är dovt mörkrött med god transparens. En del fat som håller på att sjunka in och ett hett anslag blir vårt första intryck. Animalitet och mogna moreller sätter fart på tillställningen och får doften att växa ett par storlekar. Stall, skog och körsbärskärnor sluter upp.

Fylligt och med apelsinlika syror piggnar det till ytterligare i munnen, mycket bra! Angenäm balans mellan syror, strävhet och den tidigare, i näsan, lite störande alkoholen. Fin samklang och god vigör, inga tecken på att vika ned sig utan tvärtom fortfarande på uppgång. Jag känner mig säker på att vi är i Toscana, frågan är bara om vi har en ren sangiovese, dvs brunellon, eller Ricasolis Brolio i glaset? Inga spår av cabernet sauvignon och en inte alltför aggressivt modern aura riktar sökarljuset mot Montalcino?

Brunello di Montalcino 1997 (Castiglion del Bosco) Toscanas största egendom på svindlande 1800 ha (nio gånger Monacos yta...) lyckades få fram en bra basbrunello det här året. Hälften nya och resten begagnade barriques har fångats upp relativt väl av frukten. En rejäl och trevlig brunello som borde kunna ha många goda år framför sig.

Nästa vin är fortfarande transparent med en tämligen ungdomlig färg. Här har vi lite svarta vinbär, körsbär, en del rök och varm tjära. Lite fuktiga stenar och seltzerstickiga mineraler kan skönjas bakom en snygg gräddkola- och fudgeridå. Lyxig och förförisk doftbild i källarfixad men likafullt mycket intresseväckande stil.

Kroppen är kraftig och frukten bastant, fast allt är synnerligen tydligt och väldeffat. Oerhört vitalt, helt utan ålderskrämpor med smidiga syror och ettriga smärgelduksfina tanniner, superintensiv och långsamt utvärkande eftersmak. Delar av smakbilden kan få tankarna att vandra iväg till Barolo, eller rent av Campania, men den moderna stilen skvallrar om Toscana. Detta skulle kunna vara ett lyckat exemplar av Ricasolis Brolio.

Casalferro 1997 (Barone Ricasoli) Från början var Casalferro en ren sangiovese för att idag ha blivit ett rent merlotvin. 1997 var första året som man blandade merlot (10%) med sangiovese (90%). Flaskan ser svårt medfaren ut, köpt på ett enoteca i Siena, men innehållet var i prima skick. Mycket läckert vin i perfekt mognadsfas just nu.

Glas nummer tre innehåller ett lätt korkskadat vin. Den unkna mögeltonen svävar hela tiden i bakgrunden men det går att urskilja en anonym körsbärsfrukt med en ganska långt gången mognad. Syrorna är tuffa och tanninerna härjar på rejält. Svårt att ha någon kvalificerad uppfattning om vad det här är. Med tanke på hur Casalferro-flaskan såg ut var det lätt att göra en koppling.

Radici Taurasi riserva 1997 (Mastroberardino) Aah, så synd - mogen aglianico som kan vara så gott. Bättre lycka nästa gång.

Fjärde vinet är desto piggare med skinande körsbärsfrukt, nästan åt klarbärshållet, och en härlig mintprägel som friskar upp. Kyligt, ungdomligt, smäckert och väldigt vitalt. Lätta tjärpustar och mörk floralitet i stil med torkade rosor och lila viol.

Munkänslan är likaledes sval, härligt frisk och mycket intakt. Intensiva men finpulvriga tanniner och finfin syrlighet skänker oss ett skolboksexempel på riktigt läskande barolo som presterar på topp.

Barolo Ginestra 1997 (Paolo Conterno) Monfortebarolo med klass från en av våra favoritbackar och dito producenter. Öppen exponering i rakt söderläge med 25-35% lutning och kalkrik lera bäddar för exceptionellt gynnsamma förutsättningar för nebbiolo som får en sällsynt kraftfull elegans just här. Paolo Conternos ägor är de ostligaste på Ginestra och brukar vara tannintuffa i sin ungdom fast med åren smälter de in så här snyggt. Livselixir!

Vin nummer fem är tätare och mörkare än alla de tidigare glasen. Torkad frukt och ett gäng kafferostade toner för genast tankarna till en amarone men det är något som inte stämmer. Doftpaketet är kärvt och lite oattraktivt i min näsa, ingen harmoni eller karaktär att hänga upp sig på.

Syrorna känns lite sneda och alkoholen slår över en smula. Mörk och kraftig russinfrukt lockar åter iväg gissningarna till Veneto men jag är långt ifrån övertygad. I alla händelser inget vin som jag tänker fördjupa bekantskapen med.

Castello di Brolio 1997 (Barone Ricasoli) När vi provade nollettan nyligen så hamnade jag i Piemonte och den här gången blev det alltså Veneto. Undrar var vi hamnar nästa gång? Blir det en nästa gång? Njaej, inte om jag får bestämma, på tok för trist och klumpigt vin och i stort sett helt befriat från personlighet och karisma. Sånt här klarar vi oss utan.

Vårt sjätte glas känns slutet och maderiserat med äpplig frukt och dammig övermognad. I munnen härskar alkoholhettan och allt känns mycket starkvinslikt. Här borde såklart amaroneklockorna klingat men på något sätt känns det bara platt och skulle liksom kunna vara precis vad som helst eller ingenting alls.

Amarone Costasera 1997 (Masi) Frågan är om det var en dålig flaska eller om Costaseran helt enkelt inte är bättre vid den här åldern? Svårt att säga, jag kan nog tycka att en väl så enkel amarone borde kunna överleva 14 år och ha mera att komma med än så här.

Sista glaset ut bjuder på generöst solmogen frukt och intrikata medicinala toner. Helt andra tongångar än de två föregående glasen, här vankas vitalitet och sprudlande livsbejakning. Mycket frisk och smäcker doft.

Kroppen är slank och fräsch med en diger fruktpelare av ljusrött snitt, mycket läskande och snudd på kvällens bästa matvin. Rent och hederligt med typiskt toscanska syror och lätt piggig tanninstruktur. Kan vara en brunello eller möjligen en torgiano?

Rubesco Vigna Monticchio Riserva 1997 (Lungarotti) Nittiosjuan är sangiovesedominerad med lite canaiolo som utfyllnad och lagrad på botti. Ett mycket trevligt vin i en ärlig och hederlig stil, som gjort för kalla toscanska antipasti. Senare årgångar av Rubesco Riservan har en högre andel canaiolo och har fått sig en vända på barriques.

Sammanfattningsvis en högintressant samling viner med ett par frånfall, korkskador kan man aldrig försäkra sig mot men Brolion och Masi-amaronen höll en flagrant låg nivå. Casalferron var å andra sidan kvällens ögonöppnare, här har sannerligen tiden arbetat för vinet. Hade vi inte provat halvblint är jag rädd att jag hade haft en del förutfattade meningar om just detta vinet så det var en rejäl ödmjukhetsinjektion, såväl som en hoppets gnista för alla moderna italienare man har liggande i källaren.

Sulan möter klacken

På bordet ställs ikväll två syditalienare som ska få frottera sig med Tore Wretmans patenterade stadshotellklassiker: Biff Special. Senapen, äggulorna och Worchestershiresåsen i rätten ställer ganska stora krav på vinackompanjemanget, pugliesen borde ha en hel del solbakad frukt att möta upp med och D´Angelos basaglianico brukar ju vara ett säkert kort, som hellre angriper problemet med matvänliga syror och pikant strävhet.

Duca d´Aragona 2003 är tillverkat av Candido som är en gigantisk lirare nere på klacken med 156 egna hektar och 267 arrenderade, man producerar runt 2000000 flaskor årligen. Druvblandningen är 80% negro amaro och 20% montepulciano som fått ligga 12 månader på barriques.

Det mörka och täta vinet bjuder på kraftig, sötmogen frukt med mandel och espresso i botten. En grönaktig nyans och lite sesamolja smyger sig in på toppen och ger tillsammans en negro amaro-karaktär som brukar vara tämligen lättdetekterad. I övrigt är det ett väl utmognat doftpaket i kosmopolitisk stil där faten är framträdande men likväl snyggt inpackade.

Mycket fylligt med tjock frukt av svartmogna bigarråer och en lite uppfriskande blodgrapebitterhet på sluttampen. Dova syror och inte mycket till tanniner men fungerar bra till maten med sitt slicka, lite maffiga uttryck. Inget fel på det här men stilen är för anonym, skulle kunna komma från vilken del av världen som helst.

Finns i BS, nr 73314.

Aglianico del Vulture 2006 från D´Angelo i Monte Vulture i nordvästra Basilicata. Detta är basaglianicon - 100% aglianico som efter lång maceration får ligga 20 månader på 50 hl-botti.

Mycket distinkt aglianico-aromatik med körsbärsparfym och ljusa örttoner. Samlad och välkomponerad doftkorg som vecklar ut sig i florala och minerala toner runt den läckert transparenta fruktkärnan. Rent och skinande som en fjord i solnedgång men samtidigt en smula oberäknerligt, för bakom lurar kryddorna och de mörka, lite tjärlika nyanserna.

I munnen möter vi en slank, nästan senig sprinter som oförtrutet låter sina spänstiga syror och finlemmade tanniner ta sig an och förena sig med matens sälta och fett. Mycket bra matvin i en hederlig och ursprunglig stil.

Finns hos Carlo Merolli för 85 SEK/DKK eller på SB för 137 SEK. Finare Vinare har testat ett gäng D´Angelo tidigare: här och här medan Goda Vinares omdömen kan beskådas här.

Taurasi 1998 (Mastroberardino)

Jag måste erkänna att jag inte hade en susning om vad SB´s majsläpp ("sommarens tillfälliga sortiment - små partier 30-tal butiker"?) innehöll, således blev jag lätt och glatt överraskad när Mastroberardinos gotiska typsnitt ( a´la Manowar) glimtade till på nyhetshyllan.

En bas-taurasi från nådens år 1998 låter ju lite småkul och måste provas. 100% aglianico har tillbragt c:a två år på 400 l-fat samt barriquer.

Tät, mörkröd med bruna skiftningar.

Efter en stunds luftning skönjs en lite fet ton av stearin, en hel del valnöt och honung. Ett moln av pulvrigt vaniljextrakt ligger och liksom leviterar över ytan, bären börjar bulta på dörren - blåbär och björnbär vill in. Inga påtagliga tecken på åldrande, ingen överdrivet torkad frukt eller liknande - ett vitalt och angenämt doftpaket.

Tanninerna är tämligen avrundade och gör sitt jobb ganska väl, en viss friskhet kompletterar. Syrorna känns däremot lite ofokuserade och famlar en aning, eftersmaken är kryddig och lakritsartad.

Ett gott och trevligt vin som dock hade behövt mer skärpa i sin syrlighet för att bli riktigt minnesvärt. Kul att prova en relativt enkel aglianico med lite ålder som inte visar några tecken på att släcka ner.

(16p/20)

nr 95511

Grifalco Aglianico del Vulture 2007 (Lucania)

När det dyker upp en aglianico på SB så blir man ju intresserad, den här gången är det en Aglianico del Vulture från Monte Vulture, Basilicata och producenten heter Lucania.

Färgen är mycket mörk, nästan helt ogenomskinlig och liknar outspädd svart vinbärssaft.

En kraftfull doft stiger ur glaset, rejält med rostade fat, plommonsylt, blåbär och målarfärg. Det här är riktigt maffiga grejor som nästan trollar iväg en till södra halvklotet, trevligt att sniffa på trots att det inte direkt handlar om nyanser. Körsbären samlar ihop sig efter en stund och vips har man ett enklare Bolgheri-vin i glaset.

I munnen möts vi av samma sensation - kraft, frukt och fat, aglianico är ju en druva som tål en hel del ekstryk. Inte direkt välbalanserat utan en ganska så frivol brygd som gör allt den kan för att charma.

Vi köper nog ett par flaskor till bara för skojs skull men lite bättre och mer druvtypisk aglianico för mindre pengar tyckte vi nog SB hade luskat fram förra gången det begav sig.

(13,5p/20)

nr 95918

Aglianico 2007 (Tenute Rubino)

December månads nyheter ruvade på en syditalienare i det lägre prissegmentet som framställts på 100% aglianico och spenderat 6 månader på stora fat.

Mörkt blåröd med intensiv lyster. En trivsam doft av keramisk glasyr och solvarma jordgubbar.

Efter ett tag märks lakrits, lite bordelaisiskt grön paprika som skänker viss elegans och en tydlig men inte oangenäm parfymerad ton. I munnen är vinet avrundat utan några allvarligt menade syror och tanninerna upplevs som snälla - en känsla av frukt som är odlad i varmt klimat helt enkelt.

Ett trevligt, okomplicerat vardagsvin i en stil som jag tror de flesta kan gilla, lite som de där Bo Hagström-programmen på TV ungefär.

En jämförelse med D´Angelos Sacravite för ungefär samma pengar ger vid handen att man inte åker över sundet efter vatten, Basilicata-aglianicon har mycket mer "edge" och personlighet i form av frisk syrlighet och en ren stil.

Pugliesen är enklare men lockar icke desto mindre till återköp.

(14,5p/20)

nr 95632

Par i Aglianico

Riktigt bra viner på aglianico kan ha en hel del gemensamt med riktigt bra nebbiolo eller sangiovese; fräsiga tanniner och en mörk blommighet, tuffa syror och rik komplexitet.

Aglianico är en av Italiens äldsta druvor som har funnits och förädlats i den vulkantäta södern sedan urminnes tider, namnet sägs springa ur "ellenico" eller "ellanico", grekiskt således.

Ett problem brukar dock vara att hitta goda representanter för druvan här i Sverige.

När vi besökte Carlo Merolli härförleden bad vi honom välja två viner ur hans sortiment som han ansåg skulle ge en rättvis bild av vad druvan kan prestera.

D´Angelo är marknadsledande i att sätta Basilicata, som ligger i hålfoten, på vinkartan. Donato D´Angelo har jobbat stenhårt för att visa världen att druvan och regionen kan mäta sig med både Piemonte och Toscana.

Donato och hans bror ärvde vingården i Rionero, Monte Vulture i nordvästra Basilicata efter faderns död 1973, han är utbildad enolog och har moderniserat företaget med nya druvsorter och barriquelagring etc men hela tiden byggt verksamheten kring sin aglianico. Idag är D´Angelo en av södra Italiens ledande vinproducenter vad beträffar kvalitet och definitivt en av de ledande aglianico-producenterna.

Sacravite 2007 IgT Basilicata är 100% aglianico som legat på stora botti.

Balsamico, tomatpuré och färska örter i första rummet. Viol, svarta vinbär och emserpastill, därpå följer rejäla pustar av kanel och calvados ihop med en liten jordighet som kompletterar fint.

Frisk med höga syror, medelsträv och ganska kort med en lätt beska i slutspurten. Mycket ren och läskande och till bouef bourgignonen visar sig den här bagatellen regera.

DKK69 är inget annat än ett skambud - fynd så att det stänker om det!

(17p/20)

Vigna Caselle Aglianico del Vulture Riserva 2004 DOC är den där som brukar hösta in de tre glasen i GR.

Traditionellt framställd med låga uttag och 24 månader på botti.

En stor och mogen doft med lite torkad frukt och riktigt mörka bär.

Amarena, söta jordgubbar och en sober sojaton skänker elegans. Rund god frukt och ljuvlig målarpyts som skulle kunnat vara av piemontesisk härkomst i vår bok.

I munnen fortsätter duperingen med härlig syra som biter ifrån och ettriga tanniner typ smärgelduk.

Lång och mumsig eftersmak, till maten har detta dock ingen chans mot sin renare lillebror men som meditationsvin är det sublimt.

Carlo tar DKK159 för detta och även det tycker vi är ett fynd.

(18,5p/20)

Aglianico 2007 (Terredora)

Ännu ett nödköp från det permanenta oktobersläppet. Vilken märklig företeelse det är med vårt monopolsystem; jag läste någon vinbloggare som tyckte att det är ett slags förenande ritual med dessa månatliga procedurer, något att samlas kring och ha gemensamma upplevelser att diskutera och dryfta.

Jag är nog inte helt överens med det synsättet även om jag förstår tanken, jag tycker danskarna har hittat rätt med sitt anarkistiska misch-masch som i och för sig kräver en del påläsning av kunden men å andra sidan innebär ett mycket rikare sortiment.

Men nu är vi i Sverige och då får man köpa Terredoras Aglianico 2007 för SEK89 ett helt år framöver om man vill.

Terredora ägs av famiglia Mastroberardino och odlar alla de kampaniska druvorna: aglianico, greco bianco, falanghina och fiano. 50 av de 100 procenten aglianico till det här vinet odlar man själv och andra hälften köps in.

Ganska mörk och tät rödsvärta. Massor av torra kryddor - muskotnöt, garam masala och kanel. Rostade kastanjer, rökta charkuterier och myrten i en generöst ekad, lättköpt stil som trots allt känns tämligen välmakad.

En ung strävhet som ger munnen en omogen-frukt-känsla, fylligt med schysst längd på eftersmaken, lätt eldighet och anständiga syror. Dock ger den publika ekövervikten ett lite obalanserat intryck

(14p/20)

nr 6228

.