fredag 21 februari 2014

Brunello di Montalcino 2006 (Podere Sante Marie-Colleoni)


Vinerna från Santa Maria, Marino och Luisa Colleonis egendom på 3 ha, belägen nästan högst uppe på Montalcinos nordligaste kulle, verkar ha blivit riktigt heta, i meningen eftertraktade och populära, på sistone. Och det är förstås inte så konstigt - hög hantverksmässig kvalitet, småskalighet och traditionella metoder samt en omsorgsfullt utarbetad och medveten hållning till miljö och ekologi är samtliga attraktiva parametrar som förefaller gå hem hos mången nutida brunelloköpare.
Vi har tidigare kunnat handla våra Colleoni i lugn och ro och till tämligen modesta priser hos BB Vinimport i Dragør men den tiden verkar obönhörligen vara förbi. Nu ska man skriva upp sig på listor ett halvår innan vinerna släpps och priserna har skjutit i höjden på sistone. Well, well, inte mycket annat att göra än att glädja sig åt de flaskor man har. Vi poppar en BdM 2006:a som vi minns som härligt sirlig och rödfruktig redan vid inköpstillfället för ett par år sedan.

Fortfarande ytterst vitalt, förstås. Hallon, lakrits, skokräm, färska örter som just gnuggats mellan fingrarna, det här är en tät och intensiv, men samtidigt oerhört charmig, näsa. I munnen bjuds man en bedrägligt ämabel och lättsam förnimmelse som kontrast till den fullpackade doftbuketten. Men efter bara ytterligare en nogsam sköljning runt Cavum oris förvissas man om djupet i strukturen och den inneboende komplexiteten hos den här brunellon. Under kvällens lopp vecklar sig lager på lager ut och det finns ständigt nya upptäckter att göra, såväl i doft som i smak. Kan med all säkerhet ligga ett bra tag i källaren men frågan är om det är särskilt önskvärt? Vart tar den läckra, klarröda frukten vägen efter sju-åtta års ytterligare lagring? Den vill jag verkligen inte vara utan. Eller syrabettet och det frejdiga tanningreppet? Nej, vi korkar nog upp resterande flaskor de närmaste åren, bara för att det är så förtvivlat gott just nu.

fredag 14 februari 2014

Barbera According to Rinaldi & Trinchero


Man hör allt som oftast talas om stora viner, viner som liksom rubbar cirklar och tydligen förändrar den smakandes världsuppfattning och får provningslokalens blankbonade golv att skaka, dess jakarandapanelbeklädda väggar att bågna och de nyputsade mässingskandelabrarna att ostyrigt svaja. Man hör ytterst sällan talas om att den sortens viner någon gång skulle råka vara en barbera. Tvärtom hävdas det, ganska frekvent och ofta av synbarligen gediget kunniga vintyckare, att: "barbera är väl en schysst druva, men se stooor, det kan den aldrig bli". Detta är precis den typ av utlåtande som föranleder mig att undra följande:

Vad är egentligen ett stort vin? Kan ett vin överhuvudtaget vara stort, är det inte själva upplevelsen som i så fall är stor och är inte denna en ytterst subjektiv sensation? Är det, bör det vara eller har det ens någonsin varit meningen att en måltidsdryck ska vara en stor och världsomvälvande företeelse för den som råkar sätta sina gistna läppar till den ambrosiabestänkta remmarens kant? Är det inte snarare poesins, prosans, musikens, konstens eller teaterns roll att förändra folks sinnebilder och förflytta deras referensramar? Jag menar, vi pratar ju trots allt om en måltidsdryck.

Och som sådan finns ingen bättre än ren, oförställd, traditionell barbera med sina fyrstrukna syror och sin robusta fruktpolpa. Vi plockar fram en barbera d'Alba och en barbera d'Asti, av två av våra absoluta favoritvinmakare, period. Det ska dock inte ses som någon form av regelrätt shootout utan bara som det högst slumpmässiga resultatet av en plötslig och tämligen svårartad barbera-craving.

Barbera d'Alba 2012 (G.Rinaldi) ter sig precis så ung som den låter. Det här känns fullkomligt oförlöst, ett embryo av en barbera. Visst, syrorna finns där, förstås, och den blåa bigarråfrukten men inte så mycket mer. Vinet kommer mer och mer med luft men man saknar det riktiga djupet och rondören. Den svala årgången bådar dock gott. Det här kan bli bra, med ett knippe års flasklagring - 2006 och 2008 är fina nu.

Terra del Noce 2008 (E.Trinchero) ger syn för sägen om vilken avgrundsdjup skillnad i inställning till den här druvan som råder de tjugo kilometerna mellan Monferrato och Langhe. Bara en sådan sak som att 2008 är den senast släppta årgången av Trincheros instegsbarbera får en ju att misstänka att det hyses en helt annan vördnad för druvan här, medan man i Langhe i bästa fall betraktar barbera som det lite småbråkiga mellanbarnet som inte riktigt vet vad hen vill till skillnad mot välartade storasyskonet nebbiolo och busiga minstingen dolcetto.
Här finns ett helt annat djup och en annan kraft i frukten utan att syrorna för den skull på något sätt blir lidande. Ett lätt tanninkli bättrar på munkänslan ytterligare och trycker till smakbilden ännu ett snäpp. Sketabra och får mig närmast att tänka på skön, traditionell sangiovese! Varför inte Cerbaionas vidunderliga rosso di Montalcino? Stort? Ingen susning, men satans gott.

fredag 7 februari 2014

Barolo "Ginestra Casa Maté" 2004 (Elio Grasso)


Luft, luft, luft, luft... Men när det väl släpper till så bjuds man sval, klarröd, samlad frukt som känns tämligen lätt i steget. Doften är verkligen snygg och pryds med alla de obligatoriska attributen - rosor, viol, inte särskilt mycket tjära, nagellack osv. Smaken följer samma spår men med en garvsyrenivå som lever upp till Ginestras ganska tuffa rykte. Inte lika tanninintensiv som Paolo Conternos något mera låglänta Ginestra men snäppet kärvare än Conterno-Fantinos tolkning. Rent, snyggt, tilltalande, semimodernt på något sätt.

Vi drack första flaskan direkt efter köp för fem år sedan och det har inte hänt särskilt mycket sedan dess, det här känns fortfarande snorungt. Vi har en 2004 kvar och den kan (bör?) lätt få vila vidare i alla fall till början av nästa decennium.


Vi fortsätter att harva vidare med att oförtrutet och förtvivlat försöka finna vinets själ genom dess eventuella musikaliska konnotationer. Fast den här gången handlar det snarare om ett ytterst handfast tips.

Pat Metheny behöver förmodligen ingen närmare presentation ens för den milt jazzintresserade. Hans musikaliska värv har genom åren sträckt sig långt utanför jazzens begränsade ramar och han har hörts/setts i kollaborationer med de flesta upptänkliga musikpersonligheter från David Bowie, Donald Fagen och Joni Mitchell till Steve Reich, Derek Bailey och Ornette Coleman för att nämna ett fåtal, vid sidan av sin egen helt makalösa karriär. Jag kan för egen del, och med blänkande rent samvete, hävda att mellan 1985 och 2000 var Pat Metheny, i alla hans dåvarande inkarnationer, i stort sett det enda jag lyssnade på och lät mig inspireras av. Man kan utan omsvep hävda att han varit lika odiskutabelt stor och viktig för jazzens (i allmänhet) och jazzgitarrens (i synnerhet) utveckling som både Wes Montgomery och Jim Hall. Under det förlupna halvtandra decenniet som förflutit sedan min allra intensivaste Metheny-period, har dock förhållandet till honom varit av det mer sporadiska slaget.

Tills jag nyligen råkade läsa om det närmast magiska interplay som föreföll råda i hans senaste konstellation, Pat Metheny Unity Group, mellan framförallt honom själv och saxofonisten Chris Potter. Pat har spelat med i stort sett alla samtida tenorsaxofonister av rang - Sonny Rollins, Joshua Redman, Michael Brecker, Gary Thomas et al - så att läsa om hans uttalat lyriska hållning till just det här samarbetet gjorde mig minst sagt nyfiken. När så deras senaste inspelning tillsammans, Kin (←→) damp ned i veckan var det inte utan att man kände sig som en nioåring på julaftons morgon. För att inte tala om den närmast världsomvälvande och cirkelrubbande effekten de första lyssningarna haft så här långt. Wow, vilken kick att få bli så här omtumlad av musik igen! Det här är inte musik som låter sig beskrivas med futtiga pekoral och hyllningar i skrift, utan min enda och modesta anmodan är att fiska upp ett exemplar, eller i alla fall klicka er igenom provsmakssnuttarna för att få en uppfattning om densiteten, texturen och den skyhöga nivån. Lyssna och kom ut på andra sidan, kanske som en ny människa?

Lite old-school-Metheny, från tiden när energin, naiviteten och charmen var som störst, och hans otroliga 300-gigs-per-år-turnéer gav en möjligheten att se honom live minst ett par gånger om året.