torsdag 30 december 2010

Rött, rått och rustikt


Såhär i årets sista självande timmar, plockar vi fram ett par riktigt jordnära röda viner för att kontrastera morgondagens obligatoriska skaldjursextravaganza. Vi har å ena sidan en enkel bordsitalienare från den smygande appellationen i Marche: Rosso Piceno och å andra sidan en genomrustik cabernet franc från Anjou i Loire. På tallrikarna ligger en ljuvligt halstrad ryggbiff med mandelpotatiskaka, svampfräs och örtmarinerade rotsaker.


Libenter 2006 från Tavignano innehåller 70% montepulciano, 25% sangiovese och 5% cabernet sauvignon som fått macerera i tre veckor och därefter hamnat på en blandning av barriques och tonneaux i fjorton månader. Rosso Piceno är Marches största DOC och täcker i stort sett den östra halvan av landskapet.

Doften lägger ut en fatridå som är svår att komma förbi - rostat kaffe, vaniljstång och lite kryddnejlika. Frukten är mörkbärig med en del stråk av körsbärslikör men väger inte riktigt jämnt med de rostade tonerna. Syrorna är av det milda slaget och munkänslan är torr med ganska subtil tanninstruktur.
Fungerar hyfsat till maten men hänger inte riktigt med, här vore det nog på sin plats med en enklare pasta med tomatbaserad sås.


Ett av årets absolut trevligaste vinarrangemang var Fri Vin-festivalen i Köpenhamn. En av de färgstarkaste deltagarna där var utan tvekan Didier Chaffardon som medelst ett intensivt kroppsspråk övertygade oss om förträffligheten i sina viner. Här fanns inte utrymme för egna åsikter och intryck, Didier berättade med hjälp av ett ymnigt handlag hur vinerna tydligen skulle vibrera lite i luften, för att sedan störtdyka ner till tåspetsarna och liksom explodera med en trippel Mollbergare i pik...

La Vigne du Moulin 2006 är 85% cabernet franc med 15% cabernet sauvignon och sträcker direkt ut en inbjudande hand med läcker multnad, svartvinbärsblad, tabasco och något som närmast kan beskrivas som en helitaliensk målarburk av guds nåde. Inget finlir, bara rå charm - doften är intensiv och förblir så under en lång tid i glaset. Smaken är sprängfylld med fruktsyror i alla register och en ganska tvär, men intresseväckande, strävhet.
Till maten regerar det här, och till en bit Allerums präst XO börjar kampanilen klinga så att hundarna ylar - ett, rätt och slätt, sublimt salt- och fettspjälkarvin.
Ingvar har också provat om.

Libenter brukar kunna köpas hos Carlo Merolli men vi får nog vänta in nollsjuan. La Vigne du Moulin köptes hos Pétillant för 130 DKK.

onsdag 29 december 2010

Önskningar & löften...

Innan det kan kallas bra/gott, bör ett vin vara äkta/sant/riktigt - Nicholas Joly

Det verkar vara högsäsong för årsbästalistor och bokslutskrönikor i dessa dagar. Jag är, och har alltid varit, pinsamt ointresserad av allt vad listor och kalenderbiteri heter så mina försök att sammanfatta och rangordna 2010 års vinupplevelser i tabellform faller platt till marken.

När jag tänker tillbaka på årets trevligaste viner är det faktiskt Franco Conternos dolcetto för €6 som etsat sig fast på gomseglets hornhinna. Den här charmerande juicen är på något sätt själva kvintessensen av ett bra vin - rent, gott och användbart. Givetvis gör mötet med de underbara människorna bakom vinet sitt, att få sitta i det sommarvackra Langhe och dricka det - lätt kylt - till de enkla semesterluncherna med bröd, salami och en ost gör såklart också sitt. Tänk att något som är så befriat från stjärnor, poäng, hype, röda räkor och överstylade vinmagasin kan lämna ett sånt avtryck.


Annars har året bjudit på många trevliga nya och fördjupade gamla bekantskaper i den italienska vinfloran. Producenter som Schiavenza, Fenocchio, Sella och Trinchero kommer att vara med oss för lång tid framöver och ett par nyupptäckta regioner och druvor kommer att bli föremål för djupare studier under året som kommer. Jag tänker då naturligtvis främst på Sicilien, Etna och nerello mascalese.

Det var Ingvar som tog med sig en flaska Tenute delle Terre Nere Etna rosso 2008 i vintras och förändrade i ett slag hela vår bild av Sicilien som vindistrikt. Vilken elegans, friskhet och mineralitet, och allt detta i ett instegsvin! Vi var fast och har sedermera blivit förälskade i de något mer oborstade men ack så läckra vinerna från Calabretta och Frank Cornelissens vulkaniska mästerverk såväl som viner från andra sidan av ön.
När jag tänker efter är det faktiskt Ingvar som presenterat oss för ett flertal av årets nya och minnesvärda bekantskaper - tack Ingvar!


Istället för att rada upp viner vi druckit under 2010 så tänkte jag förära bloggosfären en kombinerad nyårslöftes- och önskelista inför 2011.

Nästa år tänker vi dricka mer av de lite obskyra druvorna timorasso, rossese och vermentino som samtliga oftast finnes i regionerna strax öster om Piemonte. Liksom nerello och cataratto från Sicilien, ännu mer mineralbomber från norra Piemonte och den ofta åsidosatta aglianico. Vidare tror vi att Ingvar har rätt i sina spådomar om en Valpolicella-revival under 2011 så mera ripasso, valpolicella och amarone. Fast inga "nallebjörns-amarone" som allas vår danske/romerske favoritvinhandlare uttrycker det.

Nästa år tänker vi dricka mindre av stordriftsframställda viner som så ofta saknar personlighet och karaktär. Många av dessa viner är ofta smakliga och trevliga men lämnar en för det mesta lite väl oberörd. Jag vet att det är mycket begärt men man vill ju trots allt finna någon slags själ som lagts i vinet man dricker, man vill få en liten upplevelse av varifrån vinet kommer, vem som gjort det och hur det ser ut där druvorna växer. Allt detta finner man oftast i småskaligt framställda viner på hantverksnivå och inte sällan är vinmakarna i femte eller åttonde generationen.

Nästa år vill vi se betydligt MINDRE av Marcus Birro och Paolo Roberto i alla former av media. Herregud, det finns faktiskt halvitalienare som INTE är gapiga, överkaxiga och tror att de är bäst i världen på allt. Marcus Birro är tydligen lika hemma på fotboll och Berlusconis kärleksliv som på jitterbug och de liguriska primärvalsresultaten. Uttala Lecce (Läcke...) är det däremot värre med. Och låt oss för guds skull slippa se Paolo Roberto röra i tomatsåsen igen, alla vet att det vita på citronen är beskt vid det här laget - take it up a notch! Vad kommer härnäst? Trädgårdsdags med bröderna Ingrosso? Carlo Petrini värderar din gamla spinnrock? Eddie Oliva tapetserar om korsvirkeslängor? Var är alla fransoser, spanjorer eller tyskar i svenska etermedia? Rädda oss!

Vi önskar alla trogna och mindre trogna läsare ett Gott nytt år!


lördag 25 december 2010

Barolo Bussia 2005 (Fenocchio)


En av Langhes verkligt äkta "traditionalister", med lasersiktet inställt på renhet, terroir samt trakts- såväl som druvtypicitet. Fenocchios viner är tidlösa snarare än traditionella.
Man har tio spektakulära hektar, varav hälften är barolonebba i Bussia, Villero och Cannubi - alltså en tripod med ett ben i vardera Monforte, Castiglione Falletto och Barolo. Bussia Sottana-odlingen är störst med sina dryga tre hektar och brukar tävla med Cannubi om att släppa från sig de elegantaste och mest komplexa av Fenocchios baroli.

Claudio Fenocchio är en vinmakarvirtous med örnkoll på, i princip, varenda planta i sina vinrader. Vi hälsade på i somras och blev nästan tårögda över med vilken artisansk finess han trollar fram sina mineralspäckade viner.

2005 var ett år då man skördade ganska tidigt i Monforte. Redan i mitten av mars kom det upp nordafrikansk värme med temperaturer runt 25 grader, april var regnig och maj bjöd på heta dagar med över 30 grader och många odlare fruktade ett nytt 2003. Sista halvan av juni och första halvan av juli var vädret dock mer varierat med en hel del regn och augusti var avsevärt svalare än normalt. En årgång som vi hört flera odlare jämföra med både 2000 och 2001.



Vi luftar vår Bussia nollfemma rejält och ser ett ljust, gladiolusrött vin med tydlig terracottaschattering. Doften startar med en bukett av liljekonvalj, hyacint och rosor, en del dovare stråk av viol kan också plockas ut. Bären är ljusa och friska - hallon, rönnbär och röda vinbär - i skarpt fokus. Annars är det mineraler, kalk och torrt stenpulver som klättrar uppför glaskanten - en parant men okonstlad doftpalett.

Den ruskigt unga barolon excellerar verkligen när maten dukas fram. Vi äter en tagliata på oxfilé till pappardelle med gräddig senaps- och svampsås. En absolut schangdobel lirare som snitsigt sätter allt på rätt plats i munhålan. Tanninerna är förvånansvärt trivsamma och syrorna har både höjd, djup och bredd - allt i oklanderlig balans och med en lång avslutande tryffelsvans. När flaskan tömts känner man nästan saknad...

Barolo Bussia 2005 finns, tillsammans med Cannubi och Villero, att köpa hos Stefan Jensens Winewise.
En julklapp till alla älskare av terroirdrivna italienska viner är att Stefan har förhandlat fram schyssta fraktpriser till Sverige och kommer att kunna erbjuda leverans inom kort. Anmäl er för nyhetsbrevsuppdateringar här.


fredag 24 december 2010

Frossarens frälsning


Efter traditionsenliga excesser med allsköns sill, lax, rökt ål och allt det andra, så är det inte utan att matsmältningen behöver en boost av något slag. Snapsarna räcker ju bara så långt...
Enter Barolo Chinato!

Dottore Giuseppe Cappellano läste farmakologi i Torino i slutet av 1800-talet medan brodern Giovanni skötte familjens vineri hemma i Serralunga. Giuseppe hade en idé om ett elixir, med fortifierad barolo som bas, som med hjälp av kinin och tjugoen örter skulle vara den slutgiltiga lösningen på de flesta hälsoproblem av lindrigare art - snuva, förkylning, förstoppning osv.
Drycken blev snabbt Langhes version av tonic och mycket populär. När brodern Giovanni sedermera dog en alltför tidig död så övertog Giuseppe verksamheten och blev snart en ledande vinmakargestalt, inte bara i Serralunga utan i hela Langhe. Giuseppe Cappellano ägde vid det här laget massor av mark och köpte upp druvor av alla som kunde leva upp till hans kvalitetskrav och hans bedömningar var allrådande.

Barolo chinaton hängde med under hela hans liv och har blivit legendarisk och en måttstock för dagens producenter att leva upp till. Många baroloproducenter gör chinato till husbehov, för skoj skull och till nära och kära men det finns inte särdeles många varianter tillgängliga på marknaden. Schiavenza, vår favoritproducent i Serralunga, gör en barolo chinato som vi smakade när vi nyligen besökte familjerestaurangen.

Mätta och dästa pluggar vi ur korken och blir översköljda av ljuvligt fokuserat körsbärsextrakt som parkerar i näskanalerna. Maffig kryddighet med kanel och kardemumma i spetsen och apelsinskal, sukat och pomerans i bakre ledet - rena rama julfesten!
Smaken är rund och amarenafruktig med perfekt sötbitter balans - glöm alla spritbaserade digestive - det här är elegans på hög nivå! Den mat- och fettspjälkande effekten är oomtvistlig, två rejäla chinate efter en julbordsorgie och man känner sig i princip pånyttfödd...

Var hittar man då denna Miraculix´trollbrygd? Jo, naturligtvis hos il Signore Merolli i Holte.




torsdag 23 december 2010

Tignanello 2006 & Barricadiero 2007


Lillejulafton och en smäktande stadshotellklassiker på menyn: Beef Wellington. Kvällens två viner har båda sitt ursprung i "centro" fast det ena i Chianti och det andra i Marche. Det ena har en glassig poängplockaraura och det andra osar småskalig biodynamiker - Berlusconi möter Birger Schlaug, Stureplan möter rondellen i Tyringe, Armani möter blåkläder.
Två synbarligen helt olika viner men hur stora är skilladerna egentligen? Hustrun provar helblint och vi låter vinerna andas ut en timme innan första sniffen.

Första glaset är tätt och mörkrött med svarta reflexioner. Genast en ganska framfusig doft med rikliga mängder julkryddor, svarta vinbär och sötmogna körsbär. Mycket snygg doftprofil som känns medveten och lättgillad och med en fatprägel som känns påkostad eller snarare dyr. Läcker munkänsla med finmalda tanniner som hänger kvar ett bra tag på tandköttet. Syrorna är tipp topp och tar hand om matens fett och sälta på ett föredömligt sätt.
Hustrun gillar skarpt och vill ha det till någon slags italiensk Châteauneuf-du-Pape med Bordeauxambitioner, vilket på något sätt känns som en träffande beskrivning. Suveränt välgjort och trevlig årgång men paketet känns numera lite väl stylat för min smak och några femhundra kronor tycker jag absolut inte att det är värt.

Tignanello 2006 kommer från marchesi Antinoris 47 ha stora vingård, med samma namn, i Toscana cirka 30 km söder om Firenze. 80% sangiovese, 15% cabernet sauvignon, 5% cabernet franc som fått ligga 12 månader på barriques.


Andra glaset är, om möjligt, ännu tätare och mörkare, nästan trögflytande. Doften är lite yvigare med tunga blåmogna bär, muscovadosocker, målarpyts och en köttig animalitet, samtidigt fläktar friska mentholpustar förbi och mineraliteten riktigt knakar i näsborrarna. I munnen samlar det ihop sig och förvandlas från småbusig halvslugger till reciterande underground-poet. Smäcker lakrits stämmer av med en lätt bitterton och smyger in en näve finlemmade tanniner i perfekt samklang med den rika frukten.
Hustrun detekterar en rustikare ton med stall och jord i doften och en lite mer oslipad struktur vilket föranleder henne att utbrista:
- Det här är mera du.

Barricadiero 2007 kommer från biodynamiska producenten Aurora i Marche. 75% montepulciano, 15% cabernet sauvignon, 10% merlot som fått ligga 12 månader på barriques. Provat tidigare här.


För min del är det inget snack om saken; jag föredrar Barricadieros agrara rusticitet framför den glättigare cityslickern. Tignanello är inte på något sätt ett "bättre" vin trots att det är trehundra kronor dyrare, det känns däremot mer ängsligt tillfixat för att tilltala en större publik. Tvivelsutan väldigt trevligt att prova och en fin matackompanjatör men för utslätat för att lämna några bestående minnen.

Tignanello finns i årgång 2007 på SB och Barricadiero handlas hos Carlo Merolli eller Cibi e Vini i Köpenhamn för 159 DKK eller hos SB till det lite mer välsaltade priset 349 SEK.

tisdag 21 december 2010

Dolcetto d´Alba Vigna Bussia 2009 (Franco Conterno)


Med ett kvicksilver som fallit under minus 20-gradersstrecket, börjar det kännas relevant att göra vad man kan för att återuppliva minnen från ett stekhett Piemonte i somras. När vi besökte Franco Conternos Cascina Sciulun i juli var det ungefär 60 grader varmare än vad vi har här idag...

Gårdens dolcetto är en okomplicerad historia med våldsam charmfaktor. Bläckblå, nästan lila och relativt tät. Doften formligen skickar fram en innehållsdeklaration under nästippen - ung, jäst druvjuice. Inga omskrivningar och besynnerliga associationer, bara pur frukt plockad i utmärkt mognad. Man kan ana sig till ett lakritsstråk och en viss mineralantydan men i övrigt är doften synnerligen rak och direkt.

I munnen är vinet friskt och fruktigt med härligt mörka bärtoner. Syrorna skriker efter mat och faller på plats så snart de träffar på pizzans sälta och fett.
En av årets tio trevligaste vinbekantskaper i all sin charmiga enkelhet- ni vet en sådan där typ som man gärna träffar ofta, kanske inte varje dag men nästan. Slår man upp "måltidsdryck" i Nationalencyklopedien borde det rimligen finnas en bild på FC´s Vigna Bussia dolcetto i sidomarginalen.
Finns hos tyska Baglio Antica Sicilia för €7.95.


lördag 18 december 2010

Barolo Prapò Riserva 2004 (Schiavenza)


Vi har hittills förälskat oss handlöst i alla nollfyra-riservor vi provat. Riservor görs, som regel, bara de riktigt goda åren och måste lagras minst fem år, varav tre på ekfat. Nollfyra-riservor som vi fallit för inkluderar Fenocchios Bussia, Franco Conternos Bussia Munie och Aldo Conternos Granbussia - en viss dominans av nordlig Monforte-barolo således...

Schiavenza gör ju två olika riservor - Broglio och Prapò - som båda fått lysande omdömen i allsköns vinpublikationer. Det som emellertid föranledde oss att, oprövat, köpa en låda Broglio Riserva var Più Rosso-Niels´raving review. Vi köpte även en flaska Prapò för påseende.

Prapò är ett syd-sydostvänt läge i Serralunga d´Alba, 7 hektar med nästan uteslutande nebbiolo på 350 meters höjd. Pra di Pò brukar ge viner i en ganska hårdför stil med uttalad tanninrikedom och var under ett halvt sekel erövrad av Giuseppe Cappellano, idag ägs slänten av Mauro Sebaste, Ceretto, Germano Ettore och Schiavenza.

Vi häller upp och luftar i god tid. Färgen är ganska mörk med dova, faluröda tingeringar. En sval frukt lättar på förlåten i en allt annat än utåtagerande stil.
Efter någon timme har vi ett pärlband av nebbiolo-karaktäristika i glaset - nattsvarta tjärtoner, djupviolett viol, plyschröda rosor och kalksprängd mineralitet. Stinna körsbär inlagda i ospecificerat druvdestillat, jordgubbskompott, nyhyvlad tryffel, slipat ädelträ och småsöta stråk av mandelolja ger vällustiga rysningar uppför ryggraden.

Tanninerna känns inlindade i mandarinsyror och slår till likt en trojansk häst när man som bäst börjat skölja runt vinet i munnen. Stramheten tar ett stadigt grepp om tunga och gom och berättar för oss att Prapò Riserva 2004 är inte ett vin man skojar med. Allt som tidigare hittats i näsan kommer tillbaka i munnen, en relativt mörk och vansinnigt elegant frukt hand i hand med mineraliska sidotoner och syror i snygg midjehöjd.

Det här är defintivt ett vin som ska gömmas och glömmas för en lång tid framöver, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en ren njutning att få ha det i glaset. Ett stort och viktigt vin som givetvis är alldeles för ungt idag men likväl syndigt gott! Och Broglion som ska vara ännu bättre...
Det här får definitivt fyllas på av i förråden; Carlo Merolli säljer för 299 DKK/SEK.


fredag 17 december 2010

Marine Favorita 2008 (Vigne Marina Coppi)


Färsk fisk och skaldjur är i stort sett omöjligt att hitta när man bor på landsbygden i Skånes inland. Jodå, här finns ett par "fiskbilar" som står utanför stormarknaderna men utbudet är sorgligt - laxfjärilar, räkor och torsk är vad man kan förvänta sig att finna.
När vi så ikväll bestämt oss för att laga sjötunga beger vi oss ut på fiskraggarturné och ser till vår förvåning att "Garrys fisk" faktiskt kan stoltsera med både bergtunga, rödspätta och slätvar. Nåväl, man kan inte få allt här i världen - bergtunga är ju "fina fisken".
- Har ni filéer?
- Nej.
- Kan ni filéea några till oss?
- Nej.

Väl hemma i köket ger vi oss i kast med Sisyfosarbetet att försöka utvinna de små filéerna och det är ingen vacker syn. Man kan konstatera att det ser annorlunda ut när proffsen gjort det...

Vi bor cirka 6 mil från kusten. När vi är i Piemonte så befinner vi oss 15 mil från kusten och har tillgång till två stycken superba fiskrestauranger inom en 500-metersradie, varuhusen är smockfulla med färska skaldjur och massor av olika sorters fisk i diskarna. De som expedierar oss har örnkoll på sina grejer och har tips på recept, vin och skickar med örter, vitlök och mangold om man skulle behöva.

Maten blev, i vilket fall som helst, mycket god och vinet därtill blev en riktig ögonöppnare. Varför har vi aldrig smakat favorita tidigare?

Favorita är en bortglömd druva som konkurrerades ut av arneis och chardonnay i Langhe. För länge sedan använde man den söta, aromatiska druvan till att "pigga upp" barolo. DNA-prover har visat på släktskap med vermentino och pigato men favorita har konstaterats vara en egen sort. Marina Coppi bekantade vi oss med för ett par veckor sedan och gillade barberorna skarpt. Marine görs på sent skördade druvor som fått ligga 6 månader på ståltank med batonnage.

Det här är ett vidöppet charmtroll som sprätter iväg fet, ljusgul frukt med söta, tropiska referenser. Man kan verkligen känna att druvorna är utmognade och en viss alkoholhetta (14%) gör sig påmind redan i doften. Knäckig kola, kokt grädde och vaniljstång såväl som lättare floralitet och mineralanspelningar bäddar för en eggande, nästan förförisk, doftmatta.
Syrorna balanserar upp alkoholen föredömligt och gör detta till ett väldigt komplett vin som njutes lika bra till den maffiga (bergtunga...) Walewskan som på egen hand. Väldigt olikt gårdagens ribolla gialla men lika intresseväckande och njutbart.

Flaskan har vi fått av Carlo Merolli där vinerna ska vara tillgängliga inom kort.

torsdag 16 december 2010

Ribolla Gialla 2009 (Dorigo)


Jag tror mig sitta inne med den unika talangen att kunna para ihop en druvas/distrikts typiska karaktär med en jazzgitarrists dito - ett partytrick som lätt kan få klockorna att stanna... Jag tycker mig exempelvis känna ett starkt samband mellan klassisk, mogen barolo-nebbiolo och Jim Hall - skinande elegans, komplexitet men ändå med tyngd. En annan solklar kombination är en nutida, frisk bourgogne-pinot noir och Kurt Rosenwinkel - knivskarpt, fokuserat och oberäkneligt. Brunello och Pat Metheny samt Bordeaux och George Benson är så självklara att förklaringar känns helt onödiga.

Ja, sådär kan man hålla på att roa sig, men kvällens druva är en som jag inte riktigt fått kläm på ännu. Ribolla gialla är en gammal nordostitaliensk angelägenhet som nästan förefaller vara ett obligatorium bland Friulis odlare idag. Något som inte var fallet för bara ett decennium sedan, då mindre än en procent av områdets vita viner gjordes på druvan.

Girolamo Dorigos ribolla gialla har inte varit i kontakt med ek och har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Vi har fått flaskan av den gentile Friuli-ambassadören Ingvar.

Ljust halmgult med gnistrande klarhet. Doften börjar med lätta stänk av seltzer och brödjäst men utvecklar snabbt en skinande mineralitet med riklig sälta. Frukten känns ung och blommig med jasmin och kamomill på toppen medan musselskalen och graniten gjuter fundamentet.
Syrorna är ungtyska och lämnar efter sig en fin salmiaksvans som sitter ett bra tag på gommen. Till kvällens lätt gräddiga pasta med räkor är detta en utmärkt matchning. Ett i alla stycken trevligt och njutbart vin.

Ingvar - var hittar man?

tisdag 14 december 2010

Tanca Farrá Alghero 2005 (Sella & Mosca)


Sella & Moscas Tanca Farrá är en Alghero DOC vilken är den mest omtalade sardiska appelationen. Vinet består till hälften av cabernet sauvignon och andra hälften cannonau, eller grenache som de flesta känner druvan som. Kallmaceration och en sväng på barriques tillhör Tanca Farrás lite dunkla förflutna.

Fin medelmörk rödton i klar och transparent dager. Doften behöver sjunga upp sig ett tag men brister snart ut i sötlakrits, tuggtobak, torkade rosor och en pampig stallighet. Särskilt floraliteten, med rosor och viol, samt de mörka stråken av lakrits och tjära förleder de initiala intrycken och får en nästan att tro att vi är i Piemonte. Efter hand blir grenachekaraktären lite mer påtaglig men den italienska prägeln är konsistent.

Tanninerna är av slät och finpulvrig mockatyp medan syrorna klockar in på den vassare änden av spektrat. En del tobak och lakrits kommer igen i smaken tillsammans med järn- och granittoner som sammantaget blir ett riktigt trevligt arompaket. Eftersmaken ligger kvar längre än man kan förvänta sig och lurar på tungan.
Ett bra vin med en hel del personlighet och karisma.


måndag 13 december 2010

Iberisk avstickare


I lördags var det dags för ännu en vinös detour i Bjärnum. Den här gången låter J & H oss prova viner från Ribera del Duero, Bierzo och Duoro samt en insprängd italiensk joker. Vi har plockat med oss ytterligare en italienare för balansens skull.
I den halvblinda provningen var det en baggis att plocka ut italienarna medan resten var ett fullkomligt töcken - svårt, men ruskigt intressant och lärorikt.


Vi börjar med en titt på portugiserna:

Quinta dos Quatro Ventos 2007 (90088) finns i SB´s ordinarie sortiment - touriga franca, tinta roriz och touriga nacional som legat på små ryska och franska i ett år. Jordgubbe, mineral och svalkande mynta. Lingonsyrlig och vitpepprig munkänsla med eleganta och rikliga tanniner. Mycket trevligt vin med lite svalodlad karaktär.
Morgadio da Calcada Grande Escolha 2005 (94455) från producenten Niepoort i samarbete med Casa de Calcada. Här har vi touriga franca från sextioåriga rankor som fått sexton månader på franska fat. Ganska sluten men snart radas ett helt band av florala parfymer upp: hyacint, liljekonvalj och rosenvatten. Målarburk och snygg marsipan öppnar upp doften och ger den bredd. Utmärkt tanninstruktur med finkornighet och suveräna syror - härlig intensitet i munnen och eftersmaken är mycket flott.
Redoma Tinto 2004 kommer också från Duoro och producenten Niepoort. Här är det frågan om gamla stockar med i huvudsak tinta amarela, tinta roriz och touriga franca. En del reduktiva tendenser övergår i terpentin och fokuserad bigarråfrukt, allt samlas ihop av en rejäl grabbnäve järn- och mineraltoner. Kraftfullt men elegant.


Ribera del Duero nästa:

Viña Pedrosa La Navilla 2005 (94661) bjuder på dill och nypotatis - kokt vatten säger någon... Platt doft och intetsägande smak, inget att hänga i (eller lägga under) julgranen. Defekt månne?
Cruz de Alba 2007 (2171) Nydraget tändsticksplån och sötaktig fisdoft varvas med bastubänk, under lurar en ymnig och mogen frukt som dock dränkts i ek. I munnen bråkar ektanniner och eftersmaken minner om julmust - det här är inte min påse.


Bierzo ligger i Castilla y León i nordvästra Spanien. Våra två representanter heter:

Tilenus Pagos de Posada 2004 (94660) Mencia är druvan och Pagos de Posadas stockar är över åttio år gamla och befinner sig på 6-700 meters höjd. Ett mycket mörkfruktigt vin med plommon och björnbär i grädde eller marsánsås. Stor och rund i puffig sammetsskrud - ganska så trevligt och, framför allt, nykommet.
Bem bi Bre 2005 (95857) 100% mencia från åttioåriga stockar, 15 månader på nya barriques. Ett kompaktare vin med bakad frukt, kryddor - nejlikor, kardemumma - och en rustik helhetskänsla. Munnen är avrundad, i samma stil som Tilenus, med fruktpower och en viss charm.


Kvällens båda italienare var:

Planeta Syrah 2006 (94854) hämtar sina druvor från Menfi på sydvästra sidan av Sicilien och har fått ligga på en tredjedel nya fat. Söt, knäckig doft med tydlig fatprägel. Svarta vinbär, vanilj, sviskon och vitpeppar. Varm och mörk munkänsla med viss alkoholhetta. Okej vin men inte mycket mer.
Le Ragose Amarone della Valpolicella 2005 utmärker sig på flera sätt i samlingen. Framför allt enas vi om att det är ett vin i en helt egen division, makalös extraktion och en kompakt fruktkärna med svarta, blanka körsbär och syndigt läcker marmelad. En del reduktiva toner spär på det komplexa helhetsintrycket. Syrorna andas old-school och vinet fungerar ypperligt till värdparets sublima oxfilé på planka. Finns att köpa hos Carlo Merolli.

Sammanfattningsvis:

Duoro - Definitivt, de här vill vi bekanta oss djupare med.
Ribera del Duero - Nix, vi håller där.
Bierzo - Trivsamt men kanske inte tillräckligt intresseväckande.

Till yttermera visso måste vi dessutom se till att utforska den här matvänliga amaronestilen lite närmare.

lördag 4 december 2010

Oddbirds - udda nedslag

Inom jazzen talar man ibland om "a Tommy Flanagan moment". Tommy Flanagan var inhyrd pianist i John Coltranes kvartett när denne i början av 60-talet spelade in sitt legendariska album "Giant Steps". Coltrane höll vid denna tiden på att bryta sig ur bebopen och hade, genom ett notoriskt övande, lyckats utkristallisera en serie ackordföljder som världen aldrig tidigare skådat. Man kan säga att han ersatte den, vid denna tiden, allsmäktiga ii-V-I-progressionen, med tonartsrörelser i stora terser... I alla fall, Tommy Flanagan var en duktig pianist som spelade med alla dåtidens stora men någon utpräglad modernist var han kanske inte. Han blev dock anlitad för jobbet och fick noterna hemskickade varpå han övade tills låtarna satt som rinnande vatten. Vad noterna dock saknade var tempoangivelser så när bandet samlades i studion och Coltrane räknade in Giant Steps i 280 bpm fick Flanagan, så att säga, revidera sina soloplaner och började mest tänka på att försöka hitta ett sätt att ta sig ur situationen helskinnad på. Efter Coltranes monstersolo, där han i ett ögonblick ändrar hela jazzens utvecklingsriktning, såg stackars Tommy ingen annan råd än att försiktigt plinka sig ur förnedringen.

Riktigt lika ödmjukande tror jag väl inte att dagens övningar var för deltagarna i lördagens Sjörrödianska frukostsittning, men nog fanns ett och annat vin som inte riktigt var vad det synbarligen borde vara?
Vi har besök av Ingvar, Jörgen och HSÄ samt B för att prova oss igenom ett gäng, mer eller mindre, udda italienare (utan korrelation till något "decembersläpp") till smaskig lardo dei grotti gran riserva, kycklingleverpastej, allsköns ostar och, slutligen, osso buco med saffransrisotto.


Först ut är en favorit från i somras - Trincheros Bianco 2007 - 60% arneis och 40% malvasia som fått macerera i 12 dagar. Ett mycket speciellt vin som går i bärnstensgul, lätt diffus skrud och bjuder på en söt, parfymerad doft med aprikosmarmelad i centrum. Munkänslan är rödvinslik med sandpappriga tanniner och en rustik syra, detta är rysligt trevligt och ett vin som hela tiden utvecklas i glaset.


Härnäst står en druvren chardonnay på tur. Palmè 2007 är, även detta, ett macererat vitt vin och tar oss ytterligare ett snäpp upp på smakintensitetsskalan fast med ett elegantare anslag. Här är det smörkola, tobak och citruszest som regerar, allt mycket vackert sammanflätat i en intrikat väv. Smaken är läckert tanninbemängd med en gudomlig syrabas och i nästintill perfekt balans.
Mina initiala intryck från i somras består och detta är troligen ett av de bästa "vita" viner jag druckit. Vi köpte både Bianco och Palmè på plats hos Trinchero för €15/flaska vilket så klart är en symbolisk summa för viner av denna kalibern. Produktionen är minimal - 2000 resp 1300 flaskor.


En helt ny druvbekantskap för alla närvarande: Pelaverga Verduno 2006 från Burlotto som efter sju dagars temperaturkontrollerad maceration får ligga tre månader på 35-50 hl-fat och ytterligare två på rostfritt stål.
Friska hallon, röda vinbär och en ljusröd floralitet slår an tonen och talar om för oss att vi har ett lätt, friskt och tämligen elegant vin i glaset. Smaken följer doften och är väldigt lätt med artig syrlighet och kylig frukt. Passar utmärkt till en mild bordsost a´la caciotto.
Köpt hos Supermarco i Köpenhamn, 2 flaskor för 175 DKK.


Jörgen har plockat med sig en Tocai Friulano 2006 från Schiopetto i Collio. Likt "Snillen spekulerar" så slår Ingvar och jag snart fast att detta är definitivt lagrat på små ekfat, troligen nya sådana. Vid närmare påseende visar det sig att det aldrig sett ek utan bara fått ligga till sig på rostfritt stål.
Klara sauvignon blanc-vibbar med fläderblom, krusbär, citrus och butterscotch samt, en sedan tidigare fastslagen, fatprägel... Lite hudkräm och liljekonvalj kommer och går. Syrorna är medelhöga, kroppen ganska stor och fruktigheten av det ljusgula slaget. Trevligt sipparvin som uppskattas särskilt av den sb-frälsta hustrun.


Az. Agr. Occhipinti drivs av den unga Arianna Occhipinti som med biodynamiska metoder gör viner av lokala druvsorter på södra Sicilien. SP68 2009 består av nero d´avola och frappato och är hennes instegsvin. Blåviolett, klart och transparent med en doft av järnfilspån och mineraler som svävar över en kärna av sötmogna jordgubbar - solvarma och mosade. I munnen är frukten nästan i gamay-stil med en rak och enkel syrlighet som skänker friskhet och gör detta till en matackompanjatör av rang. Strålande trevlig bekantskap som köptes hos Carlo Merolli men verkar ha utgått ur sortimentet? Finns dock i Cibi e Vinis listor.


Vi stannar kvar på södra Sicilien och smakar Occhipintis stolthet: Il Frappato 2005. Druvan är en lokal angelägenhet och har i denna versionen fått en extremt lång maceration (70% i 60-80 dagar och resterande 30% i upp till 8 månader!) och skördas så sent som i slutet av oktober trots den relativt låga altituden - 270-300 m ö h. Vinet öppnar med en hel del reduktiva toner i gödsel/kompost/multnads-kategorin men detta luftas snart bort och fram träder lakrits, mörka bär, tobak och vulkanisk mineralitet - trots att Etna ligger på diametralt motsatta änden av ön... Medelfylligt med fin fruktighet i mörka toner och syror i mellanregistret. Lång och snygg eftersmak - detta är också ett vin som bara växer och växer i glaset.
Hejdlöst intressant bekantskap som köptes hos Cibi e Vini i Köpenhamn i somras för 155 DKK.


Ingvar har tagit med en renrasig merlot från Veneto och katastrofåret 2002. Lispida 2002 har spenderat, inte mindre än, fyra år på botti. Tätt, blålila och rubinrött vin som är smockfullt av sötmogen frukt. Massivt mörker med blåbär, blåa plommon och björnbär varvat med tjärpastill och jod. Imponerande fruktframåt och troligen den mest hypermogna EU-nolltvåa jag smakat. Mjukt och runt i munnen men ett visst bett i syrorna som stannar på gomseglet efter att man svalt - läckert!


Ytterligare ett vin ur Ingvars ryggsäck: Blanc del Rosis 2006 av Schiopetto. 40% friulano, 20% sauvignon blanc, 20% pinot grigio, 15% malvasia och 5% ribolla lyder receptet där allt, utom malvasian som fått en vända på tonneaux, legat på rostfritt stål. Ren, pur frukt i aromatisk stil - inte olikt den rena friulanon - som visar sig vara en ljuvlig getostackompanjatör. Elegant vin i en stil som nog många kan gilla.


Vi plockar in en dolcetto d´Ovada från Nuova Abbazia dei Vallechiara: Coste Belletti 2006. Här har 80% fått mogna på stål i 10 månader medan resen legat på stora fat. Gamla stockar från vingården Belletti i Cremolino. Ett utmärkt matvin med fina fruktsyror och en genuint mörk frukt. Ögonbrynshöjande komplext och en utmärkt matchning till osso bucon.
Finns att köpa hos Winewise.

onsdag 1 december 2010

Langhe Nebbiolo 2006 (Fontanafredda)


Vi öppnar en väldokumenterad Langhe Nebbiolo från storproducenten Fontanafredda. Det knorrades lite när nollsexan kom för ett par år sedan men jag vill minnas att vi tyckte det var ett ganska bra köp då. I alla fall köpte vi på oss en låda som vi låtit ligga tills nu.
De senare årgångarna har vi inte kollat upp, i takt med ett fördjupat vinintresse börjar Fontanafredda kännas lite väl ospännande med sina slätstrukna och generiska viner. Men en schysst vardagsnebbiolo behöver väl inte vara så jäkla spännande, eller?

Doften känns väldigt samlad och elegant med sval frukt och mintiga övertoner. Surkörsbär, röda vinbär, rönnbär ger ett ljust intryck som påminner om nebbiolo från nordligare nejder. En del florala inslag tillsammans med frisk grönörtighet bidrar med ytterligare kyligt raffinemang.
I munnen känns det väldigt gracilt och smidigt med syror någonstans i den trestrukna oktaven. Svalt och läskande med fina, men lågintensiva, tanniner.
En, på alla sätt, trevlig LN som är i fin form just nu. Inte det minsta spännande men funktionell och faktiskt tämligen finlemmad och elegant.

(15p/20)