Besök hos Silvia Altare

”Introdurre il denaro o la tessera”

Den kvinnliga automatspeakerrösten i betalstationen på A33:an börjar kännas som en kär gammal bekant vid det här laget, och de 2,50 Euro som hon så behagfullt äskar varje gång man passerar känns nästan som själva inträdesavgiften till Langhe. Eller för all del till Monferrato, beroende på vilket håll man kommer från. A33 är tvärbanan som löper som en förtvivlad och smått förvirrad avstickare söderut från Torino/Piacenza-motorvägen, förbi Asti och Castagnito med siktet målmedvetet inställt på Langhe för att väldigt abrupt sluta, och liksom upplösas i intigheten, någonstans i höjd med Grinzane Cavour.

Från Castelnuovo Calcea, där vi huserar när vi är i Piemonte, brukar vi helst vilja tvära via Castagnole delle Lanze och Neive över Barbaresco de tillfällen vi ska till Langhe. Scenerierna längs vägen är magnifika när man snirklar sig över kammen förbi alla de välbekanta vingårdsnamnen i Treiso och Barbaresco för att avslutningsvis rulla ner mot Alba. Men den rutten tar lite längre tid och vissa gånger har man mera bråttom än andra.

Som till exempel när man har avtalat ett förmiddagsbesök hos någon intressant vinproducent. Just den här onsdagen i början av juli har vi genom Instagram-kompisen Jan Gustavssons försorg fått tillfälle att hälsa på hos Silvia Altare i Annunziata, La Morra. Vi har aldrig tidigare varit där men har förstås kört förbi infarten till cantinan och huset, för övrigt rakt mitt emot Lorenzo Accomasso, otaliga gånger vid våra besök i området.

Vi är givetvis väldigt medvetna om historien, anseendet och vilken betydelse Silvias far Elio Altare har och har haft för utvecklingen i Barolo, och för den delen även i stora delar av övriga vinvärlden, de senaste fem årtiondena. Lik förbaskat har vi inte druckit särskilt mycket Altare, till viss del beroende på det ganska avskräckande prisläget för många av de här vinerna, men också på grund av dogmer och preferenser som gjort att vi sökt kickarna på annat håll.

Vi anlöper gården i god tid men är inte riktigt på det klara med exakt vilket hus det är som vi ska leta oss in i. I vanlig italiensk ordning är skyltningen minimal och man får vara glad om det står att finna en solblekt Dymo-remsa på brevlådan för att vidimera att destinationen är någorlunda korrekt.

Väl inne på den stekheta gårdsplanen kommer två hundar springande emot oss och lägger sig raskt på rygg rakt framför våra fötter och tigger om att bli klappade på magen. Silvia kommer strax efter och förklarar för oss att vi just träffat två av världens förmodligen minst blodtörstiga hundar.

”Mina föräldrar är i Tyskland och hälsar på min syster och hundarna är min mammas ögonstenar – hon lagar särskild mat till dem, riktigt fina grejer. Hon ringer hela tiden och kollar läget och förväntar sig att jag gör detsamma men jag lagar knappt mat till mig själv.”

Vi kliver in i den svala cantinan och det första man snubblar över är Silvias privata vinsamling som förstås rymmer ett brett spektra av intressanta grejer, allt från toppriesling och dito champagne till kaliforniska godsaker som skulle fått snålvattnet att rinna till hos åtskilliga connoisseurer.

Man slås av vilket rent, städat och rentav smakfullt intryck cantinan ger. Silvia berättar att när hennes farfar gjorde vin här så var det trampat jordgolv och höns och kossor som sprang runt bland vinfaten. Skulle farfar Giovanni upptäcka att någon av hans gamla trotjänarbotti läckte så skulle han bara ta en näve jord från marken, spotta en rejäl loska och trycka in hela härligheten i den läckande springan som tätning. Insidan av träliggarna var allt som oftast mögliga på grund av den bristfälliga, eller rentav ickeexisterande, hygienen. Detta, menar Silvia, var hennes fars största bedrift; att implementera en helt annan syn på hygienen vid vinmakningen. Vore det inte för honom och de andra nytänkarna på 70-talet så skulle förmodligen Langhe legat i bakvattnet som vinregion än idag, till stor del på grund av detta.

”Man kallar sig traditionalister men man har rent och snyggt i cantinan nu för tiden, somliga som exempelvis Aldo Conterno har till och med rotofermentorer, men man skulle aldrig någonsin drista sig till att erkänna att ens vinmakeri i själva verket är ytterst modernt. Den enda sanne traditionalisten i Langhe är Lorenzo Accomasso, han har fortfarande hönsen, och mycket annat, springandes i cantinan.”

Silvia blir imponerad över att vi är så väl förtrogna med Accomasso och hans viner;

”Ni är nog de första som hälsar på här som känner till honom” säger hon och hennes historier och kärleksfulla anekdoter om den mytiske vinmakaren på andra sidan vägen är oräkneliga. Som till exempel att han räknade med att han skulle få bli gudfar åt henne när hon föddes, men så blev det inte. Ett faktum som han än idag ständigt påpekar för henne när de träffas;

”Tänk Rocche, Rocchettevino…”

Hon berättar att hon härom dagen blivit formell ägare av firman och att hennes första egna beslut, i egenskap av ägare, tidigare i år var huruvida hon skulle köpa den högt älskade kvartshektar mark i Cerretta, Serralunga som de hyrt i alla år, men vars abonnemangskontrakt löpte ut vid nyår. Hon åkte upp till den kvinnliga markägaren som hade skrivit det begärda beloppet på en hopvikt lapp som hon gav till Silvia. Det var ett nervöst ögonblick när hon vek upp lappen och fann att summan faktiskt var ungefär densamma som hon själv hade tänkt sig.

”En hektar bra barolomark kostar 4-5 miljoner Euro så ni kan själva räkna ut vad det gick lös på.”

När vi kommer in till rummet med de tre rotofermentorerna förstår vi att Jan nog råkat informera Silvia om våra preferenser för hon hänvisar till dessa som djävulsmaskinerna. Hon berättar också att;

”Jag gör vin med svavel, för jag vet inte hur man gör vin utan svavel.” En pragmatisk och ytterst intelligent hållning som jag verkligen hyser maximal respekt för, och en självinsikt som man alltför ofta önskade att fler hade.

I provningsrummet, med den fantastiska utsikten mot Il Cedro, ställer Silvia fram sex stycken flaskor som hustrun får äran att öppna – förmodligen enda gången i hennes liv som hon drar korken ur sex flaskor Altare på mindre än två minuter.

Först ut är Elios smågalna Cinqueterre-projekt; Campogrande. Ett vitt vin på de obskyra druvorna bosco och albarola. Projektet är mycket ambitiöst och arbetsinsatsen i de extremt branta avsatserna i Ligurien är närmast obeskrivliga. Silvia berättar att Elio åker ned dit ungefär var tionde dag och när han frågar vem som vill åka med går alla och visslar och låtsas hålla på med något annat viktigt för att slippa.

Flaskan vi öppnat är en 2009 och man slås av fräschören här, ungefär som en betydligt yngre vermentino med hög syra och lite oljig struktur. Mycket god och förmodligen en ypperlig beledsagare till skaldjur.

Nästa vin är Larigi 2014, Altares ambitiösare barbera. Alldeles uppenbart inte ett vin för mig, jag är petig med min barbera och vill ha den rå och rustik. Jag är dock inte dummare än att jag begriper att det finns folk som gillar det här – rent, elegant, hög extraktion, känns lyxigt.

Samma sak med l’Insieme som är en blandning av cabernet sauvignon, barbera, nebbiolo, syrah och petit verdot som gottat sig länge och väl i barriquer. Koncentrationen är imponerande och det skriker cabernet och lyx och nyvaxade sportbilar. Allt väldigt snyggt och sansat, såklart, men inget för mig.

Barolo 2012 är däremot en fantastisk barolo – ljus, frisk, ren, lätt och med svart bälte i drickbarhet. Jag vågar nog påstå att det här är den bästa barolo 2012 jag smakat hittills. Man verkar plockat i helt rätt tid och har dessutom lyckats hela vägen. Grym kvalitet för en normale, tror knappt det är lönt att växla upp till cru-grejerna här?

Samma vin från 2009 känns påfallande tungt och dystert efter den livliga 2012:an.

Cerretta 2007 är en urtypisk Serralunga-barolo, mörk och med knastriga tanniner. Mycket mäktig och jag överraskar mig själv med att verkligen bli förtjust i denna, kanske till viss del beroende på den nyligen berättade historien om hur det gick till när Silvia köpte den här lilla plätten och vilka vedermödor det var att gå igenom för att få till stånd ett lån och så vidare. Mycket bra barolo, inget snack.

Silvia går igång med Accomasso-anekdoterna och det är fantastiskt kul att höra om den här egocentriske vinmakaren och exempelvis de stora stenarna han hade liggandes i cantinan som ingen förstod vad de var till - om musten inte fyllde liggaren så bottnade han med dessa för att fylla upp. Eller den gången när han skulle lägga på mineralolja (smaklös) i en halvfylld botte för att förhindra oxidation men hittade inte densamma, utan tog istället systerns olivolja. Eller när han köpte hönsfoder i en stor säck som baxades in i hans Fiat Panda som han bara backade in i hönshuset (cantinan?) öppnade bagageluckan och skar en stor reva i säcken och lät hönsen hoppa in och käka, för att det var för jobbigt att bära ut säcken.

Det som framför allt annat slog mig vid det här besöket var att vi ju här faktiskt har att göra med en småskalig hantverkare med ett närmast extremt kvalitetstänkande. Det här är ju en av The good guys i alla avseenden. Det är alltför lätt att tänka i dogmer och kvasipolitiska termer när det kommer till vin, något jag egentligen trodde mig veta innan men som faktiskt framstod i det klaraste av ljus när vi körde därifrån. Att sedan Silvia Altare dessutom är en av de trevligaste, ärligaste, intelligentaste, mest humoristiska, spännande och medvetna vinmakare vi någonsin träffat gör ju inte saken sämre.

Stort tack till Silvia och Jan för en oförglömlig förmiddag.