lördag 28 september 2013

ArPePe's Riserva 2006, Rosis Rosato 2012 och lite spridda safarinoter

Nebbiolo i sin allra renaste och mest oförstörda form, envetet kämpandes för att nogsamt förklara sitt geologiska och geografiska ursprung för den som håller i glaset. Man får faktiskt de friska alpbäckarna och branta alpväggarna, sporadiskt beströdda med edelweiss och alprosor, på något mysko och nästan hötorgsaktigt sätt liksom uppritat och illustrerat för sig. Allt är så rent, så rent, så definierat, så tydligt, så klart, så oskuldsfullt, så... så... underbart!


Sassella Stella Retica Riserva 2006 (ArPePe) är, tillsammans med Luca Faccinellis Ortensio Lando 2008, det absolut mest tilltalande jag stött på från Valtellina. Den öppnar upp med en riktig braspuff, ni vet när man öppnar kaminluckan och någon av de torra furustickorna som man använt till att tända med liksom sprätter till och skickar ett par gnistor i synen på en, nästan som en Islay-whisky. Sedan bygger det på med lager efter lager av friska röda bär i alla upptänkliga former, eterneller, daggvåt singel, försynta stråk av varm asfalt, jodpastill och en torr, lite kritig mineralitet. Munnen skänks högstämda syror, slankhet, smidighet och upprensande och upptorkande tanniner som fäster långt bak i gommen. Jävligt bra. Ruggig till osso bucon.

Vår safari tar oss till Nørrebro, Jægersborgsgade och Terroiristen där vi hälsar på Stefan Jensen för att hämta ett gäng förbeställda lådor innehållandes Fenocchio, Zidarich, Simcic, Bressan, Barberis och förstås ArPePe. Stefan berättar att det är inte helt lätt att sälja ArPePe, Le Piane, Sella et al då de flesta, såväl sommelierer som privatkunder, verkar resonera som så att man ju kan få en barolo eller barbaresco för samma pengar. Beklämmande vittnesmål då det här handlar om ett helt annat uttryck och tolkning av nebbiolo. Jag uppfattar druvan i det här fallet närmast som ett instrument som tar sig helt olika uttryck beroende på i vems händer eller i vilken mylla det vilar - Jimi Hendrix eller Andrés Segovia, Niccolò Paganini eller Stéphane Grappelli, Glenn Gould eller Jelly Roll Morton - alla stora och oumbärliga instrumentalister som skapade världsomvälvande musik, men fullkomligt ojämförbara sinsemellan. 
Trist attityd, men desto mer över åt oss andra.

Stefan låter oss också i vanlig ordning prova ett gäng spännande viner och tar oss på ett giro d'Italia där en dagsgammal (alltså öppnad dagen innan) flaska av Sassodisoles Brunello 2007 sätter de djupaste spåren. Skönt balsamicostick och sura klarbär i nosen och mäktig mun med grusiga tanniner och sober syrlighet. 
Vi pyser ner om frankofila nästet Skål/Petillant vid Indiakajen för att agera skickebud. När vi frågar om det finns någon poulsard från Maison Pierre Overnoy kvar (hemkommen några timmar tidigare samma dag) får vi till svar att den sålde slut på en kvart, trots strikt allokering... Vi kör vidare till Torvegade.


Riflesso Rosi 2012 (Eugenio Rosi) handlar enbart om energi, glädje, dynamik, utstrålning, personlighet och gemyt. Intrikata tasting notes göre sig ej besvär, låt oss bara konstatera att vi har att göra med klarröd, lättsam frukt, pigga syror, massor av charm och ett stort hjärta. Ingvar hade med sig 2011:an (som bestämt hette Riflesso ROSA) hit i vintras som var minst lika trevlig och vi blev förstås eld och lågor när vi såg att Fabio och Mie hade fått hem 12:an av det här sprudlande och svårfunna elixiret. Sökningar på nätet ger vid handen både att det rör sig om 100% cabernet sauvignon såväl som att merlot ska vara inblandad i olika doser, medan Fabio snackade om marzemino? Skit samma, det är mer eller mindre irrelevant, en ytterst livgivande ambrosia är det i alla stycken. Kommer att bli oumbärlig i det lucchesiska hemmet när nu vinterkylan nalkas.
Vi passade förstås även på att plocka med oss Rosis senaste årgångar av Poeima, Esegesi och 7 Otto Nove för att testa från Cibi e Vini. Det här är en mycket spännande producent som man definitivt bör hålla ögonen på framöver. 

Tappo a corona men ingen kolsyra


Vi hade också hoppats få med oss Cascina Tavijns nya viner men de trillar in först någon gång nästa vecka. På den tomma hyllplatsen i butiken möts man av det lugnande beskedet: "Bandita - Hun er på vej", som har sin grund i att Nadia Verrua varit tvungen att nedklassa sin 2011-barbera som inte blivit godkänd av konsortiet då den blev aningen för vild och otämjd och började leva sitt eget liv efter malon. Vi provade från fat i somras och kunde konstatera att det var en buse som bodde där inne i den gamla ektinan men en välsmakande och charmerande sådan. Hur som helst beslöt sig Nadia för att döpa om 2011:an till "Bandita - Barbera in cerca di denominazione" med en tecknad kvinnlig skurk med svart ögonmask, vinblad i munnen och en röd snusnäsduk om halsen på etiketten.  Hennes 2012 grignolino är sanslöst bra, troligen det bästa hon gjort, en tour de force av högsta klass.


Avslutningsvis ett oumbärligt lunchtips för safariresenären som just parkerat bilen på Amaliegade alldeles norr om Amalienborg, för att det ligger centralt och för att där alltid finns plats, och är sugen på en bra dansk frokost på väg in för den obligatoriska promenaden i Byen med familjen. Café Oscar (hörnet Bredgade - Fredericiagade) serverar en pariserbøf som är grym. Förutom att köttet är av yppersta klass så har man en sagolik koll på sin kapris, sin pepparrot och sina rödbetor som är fullkomligt bländande. När vi är i Danmark äter vi gärna genuint danskt och tidigare har vi med berått mod helst frekventerat sjappen och de mera klassiska haken men med små barn i släptåg, och allt vad det för med sig, är det skönt att hitta smidiga men samtidigt välsmakande lösningar. Café Oscar är smidigt, med faciliteter som barnstolar och gott om plats för vagnen, och faktiskt ytterst välsmakande.

lördag 21 september 2013

Etna Rosso 2008 (Tenuta delle Terre Nere)


Vi botaniserar vidare i våra gömmor och fiskar upp en klockren gammal favorit. TdTN's Etna Rosso är ett spektakulärt bra vin i sin prisklass och 2008 är tveklöst den bästa årgången vi har varit i närkamp med. Låt mig genast avslöja att den är precis lika bra nu som den varit tidigare. Det enda som verkligen äter mig är att detta var vår sista flaska så vi får förmodligen leva i ovisshet beträffande vilka vägval och vilken utveckling den hade planerat för sig själv, fortsättningsvis. Här finns nämligen mycket ytterligare att ge. Vi får sätta vårt hopp till att 2010:orna går en lika ljus framtid till mötes.

Det handlar i vilket fall som helst om pur njutning i dagsläget: sval knallröd frukt, isande mineralitet, ett uns spolarvätska, lite läderimpregnering, karga knakande tanniner, medelhöga syror, läskande men likafullt utfyllande munkänsla, en sjusärdeles balans, gott om energi men samtidigt komplext, sobert och fruktansvärt lätt att dricka. Ett riktigt höjdarvin som är en omisskännlig Etna rosso när man vet vad som finns i glaset. Blint hamnar man garanterat, som vanligt, i både Piemonte, Bourgogne och Toscana. Lika bra till maten - grillad rostbiff, potatis- och kantarellgratäng och en sublim rödvinsreduktion baserad på en 3/4-fylld flaska Casalferro 2004 - som till obligatorisk seminarkoleptisk kontemplation i soffan.

Vår nyfikenhet har också fått oss att plocka fram en Rasteau Cuvée Prestige 2006 (Domaine des Coteaux des Travers) för att se vad vi tycker om slikt nu för tiden.
Precis när flaskan öppnas, källarsval och innan man provat Etna rosson, måste jag säga att jag charmas en smula av den lite påflugna, smått bordusa men samtidigt mycket sympatiska grenache-karaktären. Men så fort tempen stiger det minsta börjar portvinsångorna lägra glaset. Etiketten anger 15% alkohol men det känns som att det kan vara mer än så och detta blir helt klart problematiskt efter ett par klunkar. Det är inget fel på aromatiken eller druvsammansättningen men koncentrationen, fruktsötman och den bultande och påträngande alkoholen får en att bli nöjd tämligen omgående. 10 gram mindre restsocker och ett par procent lägre alkoholhalt så vore jag på.

Ungefär som man kunde förvänta sig alltså. Det är ändå lite trist när ens fördomar visar sig stämma hyfsat med verkligheten, det vore trots allt kul att bli överraskad lite oftare. Terre Neres rosso fortsätter vi däremot jaga. 2010 finns på Enoteca mitt i Köpenhamn för 129 DKK men verkar vara slut här i Sverige?

fredag 20 september 2013

Blind, eller snarare synsvag, eller åtminstone rejält suddig, flaska...


Rubriken kommer sig av det faktum att när hustrun beger sig in bland våra vingömmor med den uttalade uppgiften att leta fram något till kvällens middag utan att jag ska få se vad det är, så blir ju denna flaska i konsekvensens namn inte helt blind för mig, då det ju faktiskt oftast är jag som köper, staplar in och diarieför vad som finns där. Jag vågar påstå att trots att antalet flaskor börjar krypa allt närmare en fyrsiffrig numerär så hade jag kunnat säga vilket vin hon hade valt bara genom att notera tomrummet som flaskan lämnat efter sig i hyllan. Såvida hon inte sprättar någon låda och tejpar ihop den snyggt efter sig, vill säga. Men här ska provas vin med vidöppna sinnen och en tom agenda så jag tänker då rakt inte gå ut och tjuvkika.

Jag kan börja med att konstatera att det som finns i glaset i kväll är mycket mörkt i en slags matt, svartröd nyans och tätt, närmast helt ogenomsiktligt. Man kan också detektera en del fällning som vill stanna kvar på glasets insida så man kan försiktigt våga anta att vinet har uppnått en viss ålder.

Även den första doftpusten som når näshålan viskar till mig att jag ganska omgående kan avskriva purung gamay, fjäderlätt alp-pinot och dylikt från gissningskontot. Här är det nämligen en tämligen mörk och mogen fasad som man måste bryta sig igenom innan doften öppnar upp. Bakom finns frukten i form av plommon, mörka körsbär och skogsbärskompott, men även något som jag tolkar som relativt tydliga försök till publika ackolader i skepnad av vanilj-, choklad- och kolaaromer. Här har varit nya barriquer inblandade, och troligtvis gott om desamma, dessutom. Tidens tand har förmodligen gjort att dessa sjunkit in en hel del varför jag inte kan påstå att doften känns direkt oangenäm. Bara väldigt generell, svår-pinpointad och förmodligen designad med avsikt att många ska gilla den?

Jag har sedan första början haft starka misstankar att vi har att göra med en internationellt stajlad barbera med några år på nacken. Dessa misstankar blir inte direkt svagare när jag konstaterar att vinet inte har några direkta tanniner (mer än möjligen ek-relaterade sådana), en rund nästan svulstig fruktkropp (dock lätt inbäddad i soja- och lite svampmognadstoner) och en avrundad (på gränsen till slapp) syrastruktur. Vi äter wallenbergare med rårörda lingon och pressgurka och här går det förstås ner sig fullkomligt, en monumental matmina. Räddningen finns dock i kylen i form av en öppnad flaska Tokaji Hàrslevelü - Szil Völgy 2011 (Gizella Pince) som presterar stordåd till den mjälla kalvfärsen och med en subtil restsötma som stortrivs med de söta kondimenterna.

Hjärnan börjar scannas efter modernt mejkade barberor från första halvan av 00-talet: Aldo Conternos Conca Tre Pile - har vi någon sådan kvar? Jo, en 2004 ska där bestämt finnas. Men inte har den så här dästa syror, väl? Elio Altares 2009:a? Nej, den borde vara för ung. Ska vi röra oss österut, Veneto? Kanske rent av en amarone? Toscana då, vad har vi i den här stilen därifrån? Internationella druvor...


Casalferro 2004 (Ricasoli) Förmodligen den enda supertoscanello som stod att finna här hemma. På den här tiden bestod den av merlot och sangiovese i för mig okända proportioner. Sangiovesen är på intet sätt notabel så baronen gjorde förmodligen rätt som sedermera dubbade Casalferro till en druvren merlot. Det här var vår enda flaska och jag kommer inte lägga manken till för att fylla på med flera. Faktum är att risken är överhängande att vi fasar ut hela Ricasoli-beståndet på sikt. Den här stilen känns helt enkelt passé. På ett så där plötsligt och oåterkalleligt Myspace- eller Seinfeld-sätt, ni vet?

söndag 15 september 2013

Határi Tokaji Furmint 2011 (Bott Pince)


Niklas J har inlett oss i frestelse igen med sina matiga redogörelser och sin ihärdiga lobbyverksamhet för obskyriteter från vinvärldens tassemarker. Den här gången är det Ungern, och framförallt Tokaj, som fått oss att ge oss ut på cybershopping i vinhandlareuropa. En rejäl laddning furmint, hàrslevelü och juhfark väntar på att smakas. Vi har redan naggat på några kekfrankos och någon merlot men också förstått att man i allmänhet har en bra bit kvar att vandra med sina röda viner i Ungern, och att det är bland de vita man hittar de riktiga guldkornen. Vi har även tjuvstartat vår magyara vitvinsodyssé med att finna ett par väldigt tilltalande furmint i två helt olika stilar - kraftfull med viss restsötma som en högklassig Wachau-smaragd (Somlói Apátsági Somlói Furmint 2011) såväl som friskare och blommigare (Füleky Furmint Dry 2011) - båda med en tämligen hög alkoholhalt (13,5-14%) och den relativt höga och mycket distinkta syran som gemensam nämnare, samt det faktum att de båda krävt en rejäl vända på karaff för att vädra ur det myckna svavlet.

Mycket svavel är dock inget man överhuvudtaget störs av när man knäpper av glaskorken ur flaskmynningen på Judit Botts Határi Tokaji Furmint 2011. Bott Pince är en småskalig operation där Judit och hennes make József Bodó (båda från en etniskt ungersk provins i Slovakien och utan någon egentlig vinodlarbakgrund) hyr en liten cantina i Tokaj och skördar druvor från 6 ha och fyra olika vingårdar.
Här är doften och aromatiken ren och tydlig direkt från start. Fylligt och fruktigt men ändå med en sprittande lätthet och med både sötma och syra i fin balans. Ett utmärkt matvin som trivts lika bra i sällskap med de panerade torskmedaljongerna och det fluffiga potatismoset, där den lätta muskotnöttonen går hand i handske med vinets kryddighet, såväl som med högoddsaren lasagne, förvisso också med en pust noce moscata i sitt aromregister.

Jag har verkligen kärat ner mig i furmint genom de här senaste flaskorna, där alla har varit 2011:or som Niklas hyllar som en mer eller mindre exceptionell årgång. Jag har framförallt frapperats av vilken kvalitet man får för ringa pengar - €12-15 för en nivå som kostar det dubbla i Tyskland/Österrike och kanske det tredubbla i Bourgogne/Chablis. Vi ska härnäst beta av Botts 12:or och Szepsys 11:or i höstmörkret för att försäkra oss om att förtjusningen består och att det inte bara rör sig om en tillfällig sommarfling. Och vi ska även bekanta oss närmare med hàrslevelü. Spännande prylar!

fredag 13 september 2013

Barolo Prapò 2003 [Revisited]


I avdelningen "favoriter vi minns" har turen nu kommit till en av Schiavenzas nolltreor. Vi köpte på oss rejält av alla cruerna när det begav sig (Carlo matade under en period ut pallvis för 139DKK/fl vid köp av 6) och vi charmades på olika sätt av samtliga. Prapò framstod från början som den lite elegantare i syskonkvartetten, eller ska vi säga den mera reserverade och kanske inte fullt så extroverta av de fyra. Låt oss se om intrycket består.

Men här är det full fräs, må jag säga. Det känns verkligen som att man gör den här flaskan en stor tjänst när man drar korken, spänningarna i godset måste på slutet varit hart när olidliga för stackaren, ety den massiva plym av nebbioliska mognadstoner och serralungisk mörkfrukt som bums skjuter sig ur glaset är i alla stycken imponerande: tryffel, amarena, kirsch, tobak, lakrits, cykelslangssolution, sprillans nya Båstad-tofflor, Mollipect, julkrydderier av alla de slag och jag vet inte vad. Maffigt, mäktigt och mycket. Men hur ser det ut i munnen frågar ni?

Man plågas inte nämnvärt av någon kletigt söt nolltrefrukt eller några kantiga och grova nolltretanniner. Här finns faktiskt till och med en skönt svalkande, förlåtande och överslätande syra som känns fullt vital och intakt. Prapòn är fortfarande i mycket fin form och visar inga tecken på att klappa ihop inom någon snar framtid. Vi käkar grilljärnstrakterade rostbiffar och grönpepparsås a'la värsta 70-tals-stadshotellsnitt och vinet uppför sig med den äran, och precis lika trevligt att stillsamt suga i sig efteråt. Lite gasen-i-botten, såklart givet årgången, men mycket sköna, traditionella och solida grejer.

lördag 7 september 2013

Langhe Freisa 2009 (Fenocchio)


Vi har varit på freisa-hiatus här på bloggen den sista tiden, men tro mig; det har slunkit ned en och annan IRL men vi har bara inte kommit oss för att skriva om dem. En Giuseppe Mascarello Toetto 2005, tidigare avhandlad här och här, uppförde sig härförleden med den äran och uppvisade fortsatt fin form och en mycket angenäm begynnande mognad. Giuseppe Rinaldis Langhe Freisa 2011 var däremot i stramaste laget tidigare i somras och bara bad om att få ligga orörd ett par år till, 2009:an var mer direkt och utåtagerande när den provades vid ungefär samma ålder. Freisa kan ju faktiskt vara en lagringskrävande druva när den blir tagen på allvar.

Och tagen på allvar blir den även av bröderna Fenocchio som ursprungligen gjort sin freisa för husbehov. De har ett halvt hektar freise-rankor i de nedre raderna i sina Bussia-ägor. Musten får ligga på skalen i åtta dagar och därefter en tio-månadersvända på stora botti.

Den här har ett mörkt doftspektrum som behöver mycket luft för att komma igång, gärna ett par-tre timmar på karaff. Men när doften väl blommar ut är det blåbär, rönnbär, frisk vitblommighet, järniga mineraler och gröna örter som gäller. Ett snyggt sammansatt och osedvanligt elegant doftpaket. Munnen bjuds på slånbärstajta tanniner, hög syra och en tjusig mörk fruktpastill. Definitivt matkrävande men en alltigenom imponerande välkomponerad strukturell smakupplevelse. Mycket bra, helt i linje med allt övrigt som hittar ut ur den här cantinan/cantinorna.