söndag 29 april 2012

Dolcetto d'Alba 2009 (Giacomo Fenocchio)


Efter lördagens exkursion i de körsbärstäta portvinsångornas förlovade nejder känns det närmast tvunget att varva ned med något syrastinnt och rustikt av vardagskaraktär. Dolcetto från en av våra favoritproducenter känns som ett vist val.

2009 var, i likhet med nästan alla udda år på 2000-talet, ett mycket speciellt väderår i Langhe. Vintern var en av de snöigaste och bistraste de senaste 50 åren och knoppningen startade en vecka senare än vanligt. I april tokregnade det och föll över 300 mm kort efter att snösmältningen var överstökad, vilket orsakade jordskred och ganska omfattande markrörelser runtom i södra halvan av Piemonte. I maj kom värmen och blomningen kunde starta enligt tidtabellen - runt den 15:e samma månad. Juni och juli var rejält varma och augusti var decenniets hetaste månad, bara slaget av augusti 2003. Sådan värme i slutet av växtsäsongen satte förstås grym fart på de snabbmognande sorterna och främst då dolcetto som fick börja bärgas redan de första dagarna i september.

Redan vid första sniffen kan man konstatera att Claudio Fenocchio varit ute i precis rätt tid och plockat sin dolcetto 2009. Doften visar upp en formidabel dolcettopalett med en extra dimension av nobel floralitet som man sällan råkar på - mörk viol och ljusa körsbärsblomster. Ruggigt elegant vardagstjut, må jag säga.

Smaken är SÅ saftig och läskande - vitvinsfräscha syror, fina nyp i kinder och tandkött samt den osedvanligt fokuserade mörka fruktpastillen i mitten. Det här är riktigt bra. Helt i paritet med de bästa dolcetto d'Alba vi tidigare smakat: Giuseppe Rinaldis 2007 och Bartolos 2007:a. Vill man uppleva full njutning och samtidigt ha en samspelt ackompanjatör på middagsbordet, till en blygsam kostnad, gör man klokt i att botanisera bland de bästa producenternas dolcetti. 89DKK för ett så här harmoniskt och glädjeskänkande vin är ett hysteriskt bra pris, köpt hos Winewise i Kpnhm. Finns även på norska Polet fast då i årgång 2008 och till lite bistrare 151NOK.

lördag 28 april 2012

Amarone med Mikael Lyng


Goda vännerna H & J tar begreppet Guerrilla Wine Fare ett snäpp längre och bjuder helt sonika hem danske importören och amarone-aficionadon Mikael Lyng och tjugotalet kompisar för en provning av högoktaniga fluider från Valpolicella i hemmets trygga härd. Efter att Mikael hållit en föredömligt kort men matnyttig presentation av distriktet och sig själv är det dags att kliva in i amaronedimman.

De första tre glasen innehåller viner som producerats på känt amaronemanér men där druvblandningarna inte korrelerar med DOC-reglementet: San Nicola 2008 (Bonazzi) har 15% sangiovese och 10% osoleta i sig förutom de 75 procenten corvina. 90 dagars torkning, 25 dagars maceration och lagring på större slovenska fat. Hyggligt stor doft i en pepprig och örtig stil som snarare får en att tänka på Toscana än Veneto. Aningen alkoholhett i munnen men i övrigt anständigt balanserat med lite syror som håller emot sötfrukten. Rosignol 2008 (Pietro Zardini) är en avsevärt mera typisk amarone i traddokeps - 120 dagars torkning och 3 år på gamla botti. Rättframt, ärligt och ett veritabelt fynd för sina 150 kr. Theobroma 2008 (Antolini) känns däremot på tok för extraherat och påträngande med sin honungssöta frukt och voluminösa och svårsvalda kropp. 50% cabernet sauvignon och 50% croatina (jo, croatina) som legat 12-15 månader på fat. Njet spasiba.


Däremot är Antolinis Amarone Morópio 2006 eftermiddagens, i mitt tycke, mest förföriska skapelse. Modernt framställt med barriques och rotofermentation men lik förbaskat typiskt så att det förslår. Massor av mörka bigarråer och läckra portvinsdrag gör det svårt att sluta sniffa på det här glaset. Alltigenom harmonisk i munnen med sin fina utmognade frukt som hela tiden balanserar på kanten utan att slå över i sötmadiket. Absolut något för amaroneälskaren, det här fick följa med hem.


La Pala Amarone 2003 har fått ligga 48 månader på 1500-liters fat. Här öppnas dörren till en dansk ostbutik och en varm och solbakad frukt står innanför och tar emot. Munnen fylls ut rejält av den mogna frukten men det är ett visst sjung i syrorna trots den varma och torra årgången. Il Re Pazzo Amarone 2008 och Terre di Leone Amarone 2006 är egentligen samma vin från samma producent, fast olika årgångar och med den skillnaden att musten som går till Terre di Leone är den första som opressad rinner igenom med hjälp av tyngdlagen, så att säga. Här känns den yngre il Re Pazzo kanske inte lika vidöppen som sin äldre broder men aningen mera sammansatt med sin lite friskare syra. Terre di Leone är däremot ett mäktigare vin med alla mätare uppe på det röda, våldsamt koncentrerad och en riktig show stopper. Imponerande men tröttsamt i längden.


Campo Leon Amarone 2008 (Latium) går vidare i det maffiga och mäktiga spåret med koncentrerad mörk frukt men känns mest som att slicka en bastubänk med sin nyhyvlade ekkaraktär. Inte heller något för mig. Vogadoris Recioto 2007 är däremot en fröjd att både snusa och sippa. Suverän nektar att njuta till vällagrade ostar och choklad.

Klockrent initiativ och något att ta vidare som ett undergroundalternativ till den förstoppade och trista svenska vinmarknaden. "Safari Tupperware Style"!


fredag 27 april 2012

Grillvin?


Vad kännetecknar egentligen ett bra grillvin? Ibland hör man synbarligen klokt folk säga: "Nej, det här var inget vidare - alldeles för fruktsött, tokekat, överextraherat etc. MEN det kan nog vara ett schysst grillvin". För egen del vill jag nog först och främst att vinet är gott, Webern framdragen eller ej.

Just därför kilar jag och hämtar en Valtellina Superiore medan hustrun går på det mera traditionella spåret och plockar fram en av våra sista kvarvarande Cuvée du Vatican CdR 2007 som hon skänker mig blint. Helt okej doft med hyfsat ren bärfrukt, sötlakrits och ett fång örter, men huh så spritigt och likörigt det känns i munnen. Mina trevande gissningar landar i en varm årgång i det moderna Toscana. Lite ghetto-blaster-stuk med mycket bas och mycket diskant men mellanregistret helt neddraget. Det här har vi gillat tidigare men antingen har ett par år i källaren gjort mer skada än nytta eller har min smak förändrats. I vilket fall är detta inget jag kommer att sakna.

Ortensio Lando 2008 (Luca Faccinelli) är däremot ljuvligt mineralsval med en stor skål knallröda jordgubbar i centrum. Helgjuten näsa som riktigt strålar av elegans och fräschör. Munnen är lätt och luftig med fin höjd på syrorna, lagom tät tanninstruktur och frisk frukt med rustika drag som faktiskt ger lite vin nature-vibbar. Mycket trevlig Valtellina-nebbiolo (chiavennasca) i en ren och svagekad stil som inte är särdeles vanlig i Lombardiet. ArPePe är mig veterligen det enda andra exemplet på barrique-befriad nebbiolo härifrån.

Kanske inte ett "grillvin" per se utan snarare ett svingott klassvin som inte gör bort sig i några sammanhang och som levererar en bra bit över de 175 kronorna det kostar hos Carlo Merolli. Tidigare provat här.

söndag 22 april 2012

Scanian Wine Blogger Convention 2012


-Så, vi har alltså skiffer, granit, kalk och vulkan? Då vill jag nog ha glas nummer två till Kaiserstuhl på den tyska sidan och fyran måste vara Kastelberg. Trean kan tänkas vara Bott-Geyls Schlossberg och vi borde kunna ha Maders kalkiga Rosacker i första glaset? Samma årgång säger du? Jag tror att det är 2008:or?


Scenen utspelar sig en lördagseftermiddag i april på Lagmarks i Helsingborg. Vid ena bordsidan sitter Alsace-aficionadon Per Warfwinge, vid den andra sitter en rad fågelholkar. Vi har precis smakat oss genom Gôut's inledande flight där vi fått veta att vi har att göra med fyra viner gjorda på samma druva men som växt på fyra olika växtplatser, maximalt 45 kilometer från varandra. Vinerna visar sig vara riesling från Alsace med "jokern" Achkarrer Schlossberg Riesling GG 2008 (Dr.Heger) från angränsande Baden instoppad i leken. Just tysken är den som förbryllar mig mest och får mig att tveka på det initialt inslagna rieslingspåret. Här finns nämligen en tydligt floral parfym som jag aldrig tidigare snavat över hos den här druvan, med tydliga drag åt gewürztraminerhållet. De tre andra visar samtliga upp tydliga rieslingalsatiska markörer, om än mycket olika varandra, när man väl vet vad som finns i glasen vill säga.

Gôuts poäng med de här vinerna är att visa upp terroirens påverkan på vinet, ett budskap som går fram med all önskvärd tydlighet. Jag tycker att Riesling Rosacker 2008 (Mader) är ett mycket trevligt vin med sina höga syror och upprensande karaktär. Den utomsocknes tysken är dock ögonbrynshöjaren i sällskapet - söt och parfymerad näsa med Brillo-tvål och liljekonvaljer men superfina syror och total harmoni i munnen.


BV-Jörgen dukar fram fem glas med ett färgspektrum som får regnbågen att framstå som en testbild i en husvagns-TV från 70-talet. De fyra första glasen kan benämnas som fyra nyanser av orange medan det femte är så bläckblått och ilande lila att man undrar huruvida de stackars glasen någonsin kommer att återfå sin ursprungliga lyster. Ettan och tvåan andas fräschör, mineralitet och mogna aprikoser medan trean har en biton av blod, spya och lite avlopp som jag direkt associerar med tidigare smakprov av den georgiska producenten Pheasant's Tears' viner. Det röda, eller snarare knallblåa, glaset osar av nyklippt gräs och frisk bärfrukt. Jag anar ett georgiskt tema rakt igenom och det visar sig stämma. Druvorna är de endogena kisi, rkatseli, mtsvane och saperavi och vinerna är framställda på traditionellt manér med lång (vi snackar månader) maceration i nedgrävda terracottakärl, så kallade qwewri.

Kisi 2006 (Vinoterra) är tvivelsutan det mest njutbara vinet i skaran med en mer återhållen och mogen tanninstruktur medan resten av uppställningen känns mycket mer råbarkad och grovhuggen. Kanske man ska leta efter viner med lite mognad även från den här delen av världen? Spännande provning.


Till allas häpnad sitter vi med fyra glas med röda viner när det är dags för Per Warfwinge att sätta oss på prov. Man kan snart konstatera att vi har att göra med pinot noir och då öppnas ju möjligheten att vi trots allt befinner oss i Alsace. Något som visar sig stämma, fast med en burgundisk brasklapp inskjuten någonstans i kvartetten. Första glaset är elegantast, det andra eldigast och sötfruktigast. Trean har en liten grönhet som jag stör mig på medan fyran känns italiensk så att det förslår, fast snarare som en bra barbera än en pinot nero.

Burgunden finns i det lite gröna tredje glaset och är Beaune Grèves 2008 (Jadot) medan eleganten i gänget heter Cuvée Mathieu 2007 (Martin Schaetzel). Det lite grovhuggna glas fyra är det som retar mitt intresse mest men tyvärr undkommer dess identitet mig. En kunskapslucka som jag dock tror kommer att fyllas inom kort.

Edit - Glas nr 4 innehöll Pinot Noir Les Rocailles 2009 (Paul Ginglinger) 


En söt flight skjuts in, som ett mellanspel innan det är dags för tapas, presenterad av Vård & Vin som snart måste bege sig hem för att kurera den sängliggande hustrun. Här är jag ute på okända jaktmarker men kan med hjälp av den distinkta yllearomen i glas tre ge mig på en kvalificerad gissning på att det är en Moulin Touchais av äldre (?) datum vi har framför oss - 1993 visar det sig vara. Ettan känns ung med lite ekiga tanniner men bakom ruvar en Sauternes med yster botrytisparfym och pigg frukt som väntar på att bli förlöst - ska vi gissa på om en sådär 10-15 år? Tvåan visar sig vara en Recioto di Soave 2004 (Tamellini) som är läckert knäckig och lagom rostad med välavägd sötma.



BV-Ingvar ställer upp en laguppställning som skickar ut tydliga signaler om vinernas geografiska belägenhet. Vi är såklart i Friuli Venezia-Giulia, men inte nog med det - vi befinner oss i det lilla avgränsade Carso. Första glaset är friskt och blommigt med muskatparfym och kryddor, tvåan mattare med päron och mineraler. Den mer oreangea trean sprider en omisskännlig italiensk aura kring sig med målarburk och marmeladiga aprikoser. Fyran är röd och svårare att sätta fingret på men munnen visar upp en ganska grov frukt men mycket bra syrlighet.

Vitovska 2007 (Zidarich) har jag druckit ett par gånger tidigare och finns i glas tre. Inte lika kargt och tufft som jag minns det. Kan ett eller annat års flaskmognad månne börjat göra susen? Mycket njutbart nu i alla händelser. Resten av vinerna är från producenten Edi Kante där malvasian i första glaset var det mest intressanta. Som vanligt hade nog den här uppställningen behövt en hel del ytterligare luft för att visa upp sig från sin mest tillgängliga sida.


Och apropå luft så känns det inte riktigt rätt att brutalt rycka korken ur en Boca 2006 (Le Piane) eller en Carema Etichetta Bianca 2007 (Ferrando) och be dem göra piruetter och gå ner i spagat. Men det var i alla fall det som skedde. Inget snack om att vi har två av vinvärldens bästa nebbioli i glasen, allsköns barolo och barbaresco inräknat, men nog hade dessa båda eleganter dansat en än ystrare dans om vi låtit de andas ut ett slag innan. Christoph Künzli (Le Piane) brukar säga att man ska låta hans Boca ligga åtminstone 20 år och karaffera dagen innan när det är dags att dricka dem. Jag valde även att ha med viner från Monferrato för att visa att Piemonte är så mycket mer än Langhe.

Besök hos, och annat smått och gott om, de här producenterna finns att läsa här (Le Piane), här (Trinchero), här (Ferrando) och här (Cascina Tavijn).


Ingvar ställer fram sex färska glas med röda viner som alla skriker nordostligaste Italien men som sinsemellan visar upp helt olika skepnader. Vi hålls inte på halster särskilt länge förrän han avslöjar att vi har sex inkarnationer av Schioppettino di Prepotto från Friuli Venezia-Giulia i våra glas. Otroligt lärorikt och förmodligen något som man inte kommer att utsättas för igen, fast nu känner man ju Ingvar så då ska vi inte helt räkna bort den möjligheten...

Tuffa syror och gott om en slags egensinnig rustik elegans. Femte och sjätte glaset innehöll de mest koncentrerade vinerna och dessa var fullkomligt magiska, producenterna heter Vigna Petrussa och La Viarte.


Uppkorkat-Magnus plockar fram fem foliebeklädda flaskor och vi kan misstänka att vi har att göra med en serie röda sydafrikaner. Fyra av de här vinerna går i en ganska högextraherad och mycket snygg stil med dyra fat och fruktsötma i förgrunden. Mycket välgjorda och högklassiga viner, helt befriade från brinnande bakelit och brunbrända bromsklossar, men ett vin sticker ut direkt och charmar brallorna av oss syrafetischister.

Pofadder 2010 (Sadie Family Wines) är 100% cinsault från gamla stockar i en ren och bedårande skepnad, mycket trevligt vin och en av kvällens stora ögonöppnare.

Tyvärr räckte inte mina sju utmätta timmar till för att vara med till the bitter end. Detta innebar att jag gick miste om den provning jag kanske mest sett fram emot, nämligen Mina Vinare-Johans. Även om våra smakpreferenser må divergera så är det alltid en fröjd att läsa hans välskrivna och genomarbetade inlägg om viner jag sällan råkar på annars. De fyra smakproven jag fick on the fly lovade stordåd, gissningsvis en och annan högklassig syrahdominerad rhônare med i det gänget? Synd på så rara ärtor...

Stort tack till alla för en oförglömlig eftermiddag! Det här får vi se till att göra tradition av. Stort tack särskilt till Gôut för ett strålande initiativ och utmärkt arrangemang, och Lagmarks för att så gentilt upplåta en utmärkt lokal åt oss hela dagen.

Mer att läsa om evenemanget finns här (BV-Jörgen), här (Mina Vinare), här (Gôut), här (Vård & Vin) och här (Uppkorkat).

fredag 20 april 2012

L'herbe tendre (Domaine du Possible)


Intressant att notera vilket genomslag "The dreaded naturvinssläpp of doom" trots allt haft bland branschfolk och vinskribenter. Man märker tydligt att det pågår positioneringar och revirinpinkande i sociala medier och kommentarsfält och plötsligt verkar alla stå på tå för att rycka åt sig de sista smulorna cred.

BV-Ingvar noterar i sina senaste funderingar att den svenska vinbloggosfärens inflytande för närvarande är marginellt - en reflektion som jag direkt skriver under på - men vi som följt Billigt Vin de senaste åren har i alla fall skaffat oss en head start i naturvinsgebitet. Ingvar har med oförtruten nyfikenhet lyft på stenarna och delat med sig av sina erfarenheter bland alla märkligheter han snubblat över, när det fortfarande var punk liksom. Idag börjar den "nya" vinscenen nästan kännas som om Abba skulle spela in en cover av "Mona Tumbas Slim Club"...

"Un rosé un peu pétillant issu de carignan et de syrah, un vrai bonbon acidulé, charmeur en diable!" En lånad tasting note som sammanfattar det här vinet ganska bra. Ett enkelt rosa bubbel på biodynamiskt odlad carignan och syrah från Roussillon som man blir glad av. Det har en omisskännlig naturvinsprägel som MW's, WSET's, sommelierer och andra digniteter i den komplexa vetenskapen "vin" verkar vilja kategorisera som en defekt, men som jag tycker är charmig. Blir bara bättre och bättre efter en rejäl stund i glaset. Vårkänslor på flaska.

Kostar 100DKK hos Pétillant.

fredag 13 april 2012

Brunello di Montalcino 2005 & 2006 (Quercecchio)


Dags igen för en årgångs-shootout och den här gången är det Quercecchios brunello som läggs under luppen. Quercecchio är en favorit här hemma och tillhör old-school-avdelningen i Montalcino med sina pigga och charmiga viner som andas renhet och rustik finess. De här båda årgångarna är, en smula tillspetsat, kanske den sämsta och den bästa som Toscana genomlevt innevarande millenium. Ja, bortsett från 2002 förstås som var väldigt mycket sämre än 2005. Och 2003 som ju fullständigt kokade bort. Och 2004 som möjligtvis kan ha varit snäppet bättre än 2006. Och 2007 med sin solvarma direkthet, för att inte tala om 2010 som ska ha varit helt outstanding...

Det är inte lätt, det där med årgångar. Vi har provat båda de här vinerna tidigare, var för sig, och gillat såväl som yvts men förväntar oss naturligtvis en viss skillnad de båda emellan, ställda jämte varandra.

Och skillnad är det, tvivelsutan. 2005:an är på alla sätt fortfarande ett mycket trevligt glas brunello men bredvid lillebrorsan kan man skönja ett dovare doftspektrum med en diskret grönhet i klangbilden, som av sämre druvmognad. Munkänslan är angenäm med lagom småtaggiga tanniner, schysst syrlighet och anständig längd. Helt klart harmoniskt och med en mognad som antyder tämligen snar konsumtion.

Men det är ingen enkel match att försöka skina bredvid A-barnet från Anno Domini 2006. Vilken uppvisning vi bjuds när vi sätter nästippen till kupans kant! En mycket väldefinierad sangiovesefrukt som borde sorteras in under kategorin "skolboksexempel" med klarröda moreller, knastertorra kryddor och prunkande örtighet. Det här formligen skriker toppklass även i munnen där balansen är mer eller mindre total och får den här vätskan att på något outgrundligt sätt evaporera i glaset - Encyklopædia Britannica borde definiera "drinkability" med en bild av Quercecchios BdM 2006-etikett, rätt och slätt. Precis lagom torra tanniner, alldeles utomordentligt stingiga syror och den där härligt illröda fruktpastillen som långsamt smälter ut på tungan. Snuskigt bra och dessutom ett vin jag skulle kunna dricka alla dagar i veckan!

2006:an finns hos Carlo Merolli.

lördag 7 april 2012

Pinot Nero 2006 (Bressan)


Det mesta är förmodligen redan sagt om Fulvio Bressan, hans viner i allmänhet och Pinot Nero 2006 i synnerhet men det innebär ju bara att nyfikenheten på just det här vinet är desto större. Ett par uttömmande lästips som behandlar den här egensinnige Friuli-partisanen är såklart Ingvars sköna beskrivningar av besöken i Farra d'Isonzo och Arnold Waldsteins dito där kommentarstråden är särskilt intressant med en häpnadsväckande verserad Fulvio själv i centrum av diskussionen där han bland annat försvarar, eller förklarar, typiciteten hos sin pinot nero 2006.

När vi häller upp får vi oss till livs ett anmärkningsvärt mörkt och tätt vin i en tämligen brynt nyans. Doften är genast rysligt på tå med en pikant  pinotesque parfym och rikligt med mellanröda bär-aromer som rör sig runt jordgubbs- och hallonsyltburken. En precis lagom dos härligt sumpiga drag som aldrig skenar ur, en ruggigt snygg fatton som ligger som en drone i bakgrunden, kryddiga dimmor av nejlika och pomerans och en del järniga mineralanspelningar som håller doftbilden ren och attraktiv. Atypicitet är nog det sista jag tänker på - den här nosupplevelsen är så klockren en norditaliensk pinot nero någonsin kan bli.

Det som direkt kan föras in på divergenskontot, i jämförelse med andra norditalienska pinoter, är intensiteten och den liksom alldeles täta doftväggen. Järnvägars vad glaset matar ur sig doft utan att ta en paus eller ens hämta andan. Ett par timmar efter upphällningen är det fortfarande full fräs i kupan men nu har det tillkommit ett rejält lager örtiga och medicinala toner som för tankarna till Underberg eller Gammeldansk.

Även smaken präglas av en intensitet och frenesi av sällan skådat slag. Så till den milda grad att det i stort sett går bort som matvin, påsklammet har svårt att komma till tals så länge den här egocentriska påfågeln står på bordet. Det är framför allt den ivriga och parfymerade aromatiken som håller låda, vi talar ratiomässigt om nivåer som gewürztraminer från Alsace eller moscato giallo från Alto Adige vanligen brukar kunna nå upp till. Ett alldeles underbart vin att njuta på egen hand eller möjligen till riktigt högklassiga och vällagrade ostar och charkuterier är det däremot. Här finns bitiga syror i massor och riktigt angenäma tanniner som fäster som kardborrar på tandköttet. Smakpaketet mynnar ut i en solid eftersmak med en liten beska som på något sätt känns klädsam.

Visst finns här pinot nero-markörer så att det räcker och blir över. Och visst finns här Bressanska attribut i massor. Vinmakandet tas liksom till en annan nivå när producentens persona sätter så här tydliga avtryck i den slutgiltiga produkten. Det här är ett medryckande vin och ett vin som förmodligen är helt omöjligt att inte gilla om man tycker om välgjorda och personliga viner.

Finns hos Winewise i Köpenhamn och vi fyller på subito.

torsdag 5 april 2012

Montevertine 2008


En ny årgång av favoritsangiovesen Montevertine får numera betraktas som ett obligatorium att köpa på sig. 2006 och 2007 har varit fantastiska och verkar bara bli bättre och bättre ju mer tid de får. 2008 var ju ett lite tuffare år i Toscana så det är med stor nyfikenhet vi drar både korken och den första djupa sniffen, för övrigt nästan i samma rörelse.

En vederbörligt ren och kärnfrisk sangiovesefrukt med klar och fin mineralkaraktär finns direkt att hämta. Dessutom rikliga fång av gröna örter, en del nässlor och bergamott. Nosen känns helt intakt och visar inga som helst tecken på att vara sprungen ur ett svagare år.

Syrorna är höga och rensar upp fint i gom och på tunga med en läcker mineralsälta som klädsam accessoar. Den föredömligt låga alkoholen (12,5%) bidrar ytterligare till den läskande munkänslan. Den nära nog patenterade Montevertinestilen känns igen även i munnen men den här upplagan är stramare och ännu slankare än tidigare provade årgångar. Inte alls lika lekfull och busig som nollsjuan men inte heller lika elegant och välskrudad som nollsexan utan ett tredje slags uttryck med en sublim renhet och friskhet i första rummet som har mer gemensamt med vinerna från exempelvis Ghemme och Boca än med de från Chianti. Härliga grejer!

Finns fortfarande hos Atomwine.