torsdag 30 juni 2011

Besök hos Le Piane


"On a clear day you can see forever". Aldrig tidigare har den gamla Burton Lane-titeln talat så tydligt till oss som när vi står sydvända i Christoph Künzlis branta slänt, 500 meter upp på alpväggen i Boca i Alto Piemonte. I horisonten skymtar de liguriska Alperna 150 kilometer söderut.

Christoph möter upp vid piazzan i Boca och plockar upp oss i sin gamla trogna VW Polo som ska visa sig vara terränggående. Vi åker upp till de nyligen restaurerade, vingårdarna i Montalbano, Traversagna och Santuario för att gå i närkamp med de gamla nebbiolo-, croatina- och vespolinastockarna.

Uppbindningen är det urgamla, och för området unika, Maggiorina-systemet: En rotstock i mitten som strålar ut i fyra armar och bildar en kvadratisk korg av bladverk och rankor som bibehåller värme, släpper igenom torkande vindar och skyddar frukten mot sidoslående hagel. Christoph vill härleda den här tekniken till romarnas bruk av träd som bar upp vinrankorna.

Marken är röd och förefaller tätt packad men är extremt vattengenomsläpplig och väldränerad och har en förmåga att behålla värme mycket bra, man har exempelvis en i genomsnitt 10 grader högre nattemperatur i jorden än lerjordarna nere i Langhe.
Jordmånen är vulkanisk porfyr och det är bauxit som färgar jorden röd och inte järn som man skulle kunna tro. Bauxit innehåller förvisso lite järn men mest aluminium och är en ovanlig komponent i de här trakterna, lite längre söderut hittar man betydligt högre järnhalter i jordmånen. Markerna i Boca, liksom i Lessona, Gattinara och Bramaterra, har en hög syrahalt och således ett riktigt lågt pH-värde.


För så kort tid sedan som på 1800-talet var Alto Piemonte i allmänhet, och Boca i synnerhet, Italiens ledande vinodlingsområde. Kvalitetsmedvetenheten var närmast chockerande hög och långt över och före de idag så dominerande distrikten i Langhe. För lite mera än etthundra år sedan var Alto Piemonte täckt av vinodlingar - från 40000 ha på den tiden till cirka 700 ha idag. Boca var störst med drygt 10000 ha jämfört med dagens 15 ha.
- Allt ni kan se här omkring var draperat i vinrankor vid den här tiden, precis som i Barolo idag. När jag kom hit i början av 90-talet var i stort sett allt täckt av skog, säger Christoph.
Det är svårt att fatta att dessa branta stup med makramétäta buskage och fotbreda trädstammar varit välkammade vinrader, men ställer man sig och tittar på backarna i profil kan man skönja de ursprungliga terrasserna.

- Ägarförhållandena här är ett kapitel för sig. Den senaste hektaren vi köpte hade tjugo olika ägare. Allting är arvsdelat på alla ägarens barn, hade man fyra barn och fyra marker blev det genast sexton nya kontrakt. Många emigrerade dessutom till Argentina på 1920-talet och lämnade sina marker vind för våg vilket gör att det i dag kan vara omöjligt att spåra upp de rätta ägarna till en viss plot, berättar Christoph.
Att Christoph Künzli hamnade just här beror på att han smakade ett vin av av den lokale legenden Antonio Cerri på 1980-talet och blev helt tagen av vad han fann i glaset. Vinet var från mitten av seklet men fortfarande så vitalt och späckfyllt med de traktstypiska eleganta nebbiolotonerna och den sjungande mineraliteten. Christoph och hans kollega Alexander Trolf, som så tragiskt omkom i en olycka innan han fick se det färdiga resultatet av projektet, lärde känna Cerri och fick slutligen köpa hans marker och cantina när han blivit till åren kommen.

Antonio Cerri var en sann traditionalist och hade ett ypperligt sinne för kvalitet.
- Hans selektion var förstklassig. Antonios son har berättat för mig att det var ett rent h-e att jobba med honom i vingården. Man fick gå igenom varje ranka 4-5 gånger under en skörd: "Den här klasen är bra, den tar vi. Klipp av yttersta delen av den här. Denna får hänga lite till".
Cantinan innehöll vid köpetillfället en mängd av Cerris gamla Boca-viner på butelj och dessutom ett antal botti med vin som legat på fat i över tio år. Christoph brukar ha med något av dessa ursprungliga viner vid sina smakningar för att visa på den röda tråden i dagens produktion.

Vi åker vidare till den omplanterade vingården Le Piane där det finns ett varsamt renoverat gammalt övernattningshus. Här har Christoph dukat upp en sjusärdeles picknick med ostar, salume, frukt, bröd och allsköns antipasti. Vi dricker hans La Maggiorina 2009 till och inget kunde passa maten, landskapet, det strålande vädret och sällskapet bättre. Vinet är en blandning av croatina, nebbiolo och vespolina från de allra äldsta stockarna med den gamla uppbindningen som gett vinet dess namn.
- Det här är mitt instegsvin fast egentligen borde det vara mitt toppvin. Uttaget är löjligt lågt, jag låter det bara macerera i fyra dagar annars blir strukturen för tuff. Croatina från så här gamla stockar är mycket kraftfull.
La Maggiorina är ljusfruktigt med en intensiv körsbärsaromatik, väldigt läskande och högintressant med sin höga drickbarhet och en slags komplex saftigkeit i kombination med långa tanniner som biter sig fast i gommen.

Christoph har en ickeinterventionistisk hållning till vinmakandet men håller medvetet en låg profil i ämnet.
- Det har blivit en marketing-grej av allt det där nuförtiden. Alla odlare är "bio" hit och "eko" dit men ingen kan säga eller påverka hur nästgårdsgrannen sköter sin mark. Han kan ju spruta med DDT eller vadsomhelst utan att du märker det. Jag har i stort sett inga grannar och försöker vara så varsam som möjligt mot mina rankor, fast svavel kommer jag inte undan även om jag helst sluppit det också. Det är inte "giftigheten" i preparaten som jag oroar mig över. Däremot ställer jag mig frågande till hur exempelvis bentonit, som är ett klarnande medel, påverkar jäsprocessen. Jag använder ju bara den naturliga jästen som finns på druvskalen och är övertygad om att den skulle störas och inte prestera optimalt vid kontakt med ett dylikt preparat, säger Christoph.

Vi åker till cantinan och får smaka oss igenom alla fatproverna. Den rena croatinan Piane visar upp en imponerande potent och komplex kararaktär vid så unga år som 2008 och 2009. Den purunga La Maggiorina 2010 dansar en yster dans med ihärdig maraschinoparfym och nästan porlande Ramlösa-mineralitet, men man bannar inte en valp för att den viftar på svansen.
Det är i Bocafaten som den riktigt djupa frukten och mineraliteten lurar - 2008 lovar stordåd!

I provningsrummet radas fyra årgångar Boca upp: 2007, 2006, 2005 och 2004. alla visar upp distinkt skilda kvaliteter där nollsjuan är den klart mest utåtriktade.
- Här är det årgången som talar, ett varmt år som gav riktigt utmogen frukt.
Nollsexan är den mest burgundiska i samlingen med en superelegant eterisk stenfruktsparfym och 2005 känns härligt mogen redan med klarröd frukt och och mockalen munkänsla. 2004 är enormt komplex med ivrig balsamico och djupa blodapelsinsyror - storslaget!
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Le Pianes Boca är något av det mest intressanta och vackraste som görs i nebbioloväg idag.

När så Christoph plockar fram ett av den gamle mästaren Antonio Cerris sista verk - en Boca 1989 - så faller allt på plats.
Precis vid upphällningen kan man skönja en och annan mognadston och ett flor av tertiära aromer - läder, svamp, sottobosco -men redan efter en minut knakar glaset av skinande bärfrukt, hyperintensiva mandarintoner och liljekonvaljer i en betagande vital skepnad.
- Efter ett dygn i karaff blir den faktiskt ännu intensivare och friskare. Du förstår kanske varför vi bestämde oss för att satsa på Boca?
Jag förstår. Det här är ett av de riktigt stora vinögonblicken i mitt liv och ett av de absolut intressantaste och trevligaste besöken vi gjort.

Cordialmente Grazie e Un Salutone Christoph!

Le Pianes viner finns på våra breddgrader hos Stefan Jensens Winewise i Köpenhamn.
Vi provade Boca 2005 i vintras.

fredag 10 juni 2011

Barbera d´Alba Superiore 2006 (Scarzello)


Scarzellos barbera är sonen Federicos hjärtebarn. Resten av familjen tycker inte att barbera funkar uppe i Sarmassa, det här är nebbiololand, det är svårt att få barberasyrorna att sjunga och dessutom är druvan känslig för mjöldagg. Tack gode gud för Federicos envishet, det här är riktigt häftiga grejer!

Tio års tjurskalligt experimenterande har landat i ett ganska extremt recept för en barbera d´Alba: 18-20 dagars maceration följs av 18-20 månaders lagring på begagnade 600-litersfat och ett par år på flaska. Druvorna hämtas från en liten odling i Sarmassa och en ännu mindre i Paiagallo. Den årliga produktionen ligger runt 5000 flaskor.

Det är nästan så att man hör trumvirvlarna rulla när man häller upp ur karaffen efter någon timmes luftning. När den obligatoriska cymbalkraschen ebbat ut startar fyrverkerierna och en komplett bleckblåssektion river av fanfaren. En massiv vägg av yster skogsbärfrukt, skokräm, möbelpolish, ädel sötlakrits och mortlade örter ställer sig i enskild ställning. En doft som förmedlar lika delar geografiskt och ampelografiskt ursprung. Sååå ljuvligt med både kraft och finess.

Kraft och finess möter upp även i munnen. Stingiga syror som känns omåttligt uppfriskande parar sig med den lena och milda tanninstrukturen. Kvällens grillade T-benstek och melanzane alla parmigiana är en fulländad matchning till denna grandseigneur i blåkläder. Frukten är genommustig och fyller ut varenda vrå i munhålan, mäktigt och muskulöst men samtidigt dansant, smidigt och svängigt som en rumbaclave. Lång och silkig eftersmak med lång halveringstid.

För alla barbera-aficionados är det här ett absolut måste. Det finns ljusare och lättare barberor från andra delar av Piemonte som jag definitivt också går igång på, men om man vill prova EN riktigt läcker barbera d´Alba så är Scarzellos version en sublim representant.
Vi köpte våra flaskor på plats för någonstans runt €12. Finns även att köpa hos Bichelvin i Danmark för 170 DKK, ett absolut OK pris. Fler som gillar hittar ni här.


torsdag 9 juni 2011

Botticino


Det finns gott om DOC-appellationer som sällan eller aldrig gör något väsen av sig. En sådan är Botticino som ligger mitt emellan Brescia och Lago di Garda i Lombardiet. Området är mest känt för sin marmor och sin tunga industri men läget vid Alpernas fot, den kalkrika och mineraliska jordmånen samt närheten till den stora sjön ger ett fördelaktigt mikroklimat och en stadig grund att stå på för framställning av intressanta viner.

Vi provar två viner från Franzoni: Ronco del Gallo 2006 och Tenuta Bettina 2004. Båda vinerna är blandningar av barbera, marzemino och sangiovese i ungefär lika delar, samt en skvätt av den lokala druvan schiava gentile. Ronco del Gallo har till största delen lagrats på rostfritt stål men en del av musten har fått ligga på begagnade fat (500-1700-liters) medan Tenuta Bettina har en 10 månader lång vistelse på 300-litersfat bakom sig.

Ronco del Gallo 2006 är pigg och saftig med röda vinbär, jordgubbar och hallon i både doft och smak. Blygsamma stråk av RX-lim och kalktorra mineraler retar och väcker intresset. Ett mycket enkelt och rakt vin som är lätt att tycka om - medelhöga syror, lätt ljusröd frukt och i stort sett ingen strävhet. Ytterst läskande i en stil som blint hade lurat mig att tro att vi hade antingen bonarda eller croatina från norra eller östra Piemonte i glaset.

Tenuta Bettina 2004 domineras av en mörkare frukt som börjat anta lätta russintoner. Här finns även en ganska attraktiv rödbärighet, och en antydan till vanilj såväl som försiktig mineralitet. I munnen är syrorna dämpade och tanninerna är ytterst subtila. Vinet är inte förbi men här finns liksom inte riktigt struktur för att hålla emot flaskmognaden, det här var säkert intressantare och mera i form för 2-3 år sedan.

Båda vinerna känns klart terroirdrivna och källararbetet har varit varsamt. Den lätta stilen känns tilltalande men det saknas någonting. Vi har även det mera prestigeorienterade La Foja av samma producent liggande - får nog ta oss en titt på det också. Jämför vi med La Basias enkla groppello från samma trakter så var den inte lika finlemmad utan istället ett egensinnigare vin med mera attityd och jävlar-anamma.

tisdag 7 juni 2011

Pesano Umbria Merlot 2009 (Falesco)


Hur mycket kostar ett Gallonipoäng? Just den här veckan: ganska precis 54,3 danska ören. SuperBest/Gobivin säljer Falescos Pesano Merlot 2009 för 49,95 DKK/flaska och bankar på stora trumman om poäng och utmärkelser, 92 punti ska tydligen Antonio Galloni tyckt att det här var värt. Vi brukar inte handla vin efter WA-scores eller GR-bicchieri, de flesta av de viner vi köper nuförtiden ståtar oftast inte med dylika attribut. Förmodligen för att de är så snipiga, sura och kärva att il signore Galloni antingen gett de så låga poäng att det inte är något att skryta med, eller att han inte ens bemödat sig med att prova dem. Men vad tusan, när tillfälle bjuds för 49,95 DKK måste man ju kolla hur en 92-taggare smakar.

Pesano utgörs till 100% av merlot som hämtas från en 40 ha stor odling mellan Orvieto och Montecchio i Umbrien. 22 dagars maceration och lagring på barriques i 6 månader.

Doften känns omedelbart frukttät och lite rostad, en internationell stil utan någon särskild särprägel. Mörka plommon och sviskon, varmt eneträ, lite orientalisk kryddighet och mocha. Munnen får sig till livs en mycket slät och sensoriskt strömlinjeformad skapelse med massor av mörkröd frukt och stänk av kafferost. Inte mycket att klanka på för priset, men 92 poäng..?

söndag 5 juni 2011

Rio Sordo Barbaresco Riserva 2001 (Produttori del Barbaresco)


Barbarescosuget är väckt, tack vare Vinovis-Ulrik. Varför kämpa emot? Vi behöver dessutom dricka undan en och annan riserva när vi nu har lite nollfemmor på ingång. En PdB-riserva är väl inte det arketypiska grillvinet, men det ljuvliga vädret tvingar återigen ut oss att vakta Webern.

Rio Sordo-nollettan andas ut med ett djupt andetag när den når karaffbotten, här är full fart direkt. Först upp ur glaset är en ivrig mentholfriskhet som backas upp av mörka mogna bär - körsbär, blåbär och ett och annat lingon. Kirschwasser, lite torkad svamp, nypon, piffigt medicinala pustar, läder och kritiga flinttoner sluter upp. Ett mycket tillfredsställande doftknippe, inga tydliga tecken på åldrande, allt är i oklanderlig balans och utstrålar harmoni.

Tanninerna är mjuka och fint avrundade om än ganska rikliga. Syrligheten är mörk, nästan dov, men sköter sig utmärkt i samklang med en fyllig och lite mustig frukt. Ruskigt harmonisk även i munnen alltså. Detta är absolut en barbaresco som befinner sig smack-in-the-middle av sitt drickfönster, men som kommer att klara åtskilliga år på rygg utan några problem.

Tidigare provad här. Ett tvivelsutan elegantare och aningen mera stilfullt vin, såhär ett år senare.


torsdag 2 juni 2011

Groppello Garda Classico 2009 (La Basia)


Groppello är ytterligare en av alla dessa lokala italienska druvsorter, den här är mer eller mindre fullständigt endogen för regionen Valtenesi sydväst om Lago di Garda. Områdets altitud mäter cirka 250-300 m.ö.h och jordmånen här är av glacialt snitt med sandrik lera och morän. Garda Classico Groppello från producenten La Basia görs på 85 % groppello och resterande en blandning av sangiovese, barbera och marzemino. Efter en kort maceration på 6 dagar följer vila på rostfritt stål i 9 månader och på flaska i 3 månader.

Lika bra att säga det, först som sist: det här är en lysande måltidsackompanjatör. Vi har låtit en flaska vara med vid tre olika tillfällen den senaste veckan. Groppellon har klarat allt från en grillad laxbit med sauce verte till den grillade kalvbiffen med peperonata - allt med bravur och ackuratess. Här finns gott om typiskt svalodlad karaktär, sjungande syror och en ettrig aromatik som rymmer torrkryddighet, apelsinskal, tvål och en lättsam reduktiv ton som skickar iväg associationståget till norditaliensk pinot nero. Se bara upp med att hålla vinet på rätt sida 15-gradersstrecket, vid högre temperatur faller fräschören platt till marken. Jag rekommenderar 10-12 grader för maximal spänst och friskhet.

75 SEK/DKK hos Carlo Merolli.