lördag 31 augusti 2013

Schioppettino 2006 (Bressan)


Det har förmodligen inte undgått någon vinintresserad att Friuliproducenten Fulvio Bressan har hamnat i rejält blåsväder den senaste tiden efter att ett av hans sedvanligt grova och bordusa, men i det här fallet även förbluffande korkade och otvetydigt rasistiska, Facebook-uttalanden fått blixtsnabb och stor spridning samt rönt massiv kritik i allsköns sociala medier. Om man sedan tidigare följt hans Wine Maverick-konto på Facebook har man förstås sett de här tendenserna ett bra tag. Faktiskt så till den grad att jag personligen kände mig nödd att avfölja honom för någon månad sedan, av ängslan för att faktiskt förlora förmågan att fortsättningsvis kunna njuta av hans oftast fantastiska viner, genom det ständiga flödet av råbarkade budskap som allt som oftast riktade sin avsky mot nytillträdda integrationsministern Kyenge.

Debatten om huruvida det är möjligt eller inte att uppskatta konsten, musiken, texterna, eller i det här fallet vinerna, sprungna ur händerna och hjärnorna hos män eller kvinnor med ett åsiktskartotek som är sjukt, skevt eller makabert är mycket intressant. I de allra flesta fall vet vi inget om vad konstnären eller kreatören egentligen tycker och tänker politiskt eller ideologiskt, och det är väl egentligen på det planet ett sunt förhållande mellan producent och konsument ska vara? Att kasta sina åsikter, som i det här fallet platsar bäst på en Sverigedemokratisk lokalsektions årsmötes efterfest klockan tre på natten, i ansiktet på sin kundkrets, som kanske dessutom till stor del utgörs av moderna, medvetna storstadshipsters världen över och andra med diametralt motsatt uppfattning, är, om inte annat, en veritabel affärsmässig dikeskörning som förmodligen kommer att svida rejält den närmaste tiden. Bressan har blivit paria och ingen verkar vilja ta i honom med tång för tillfället. Att, som somliga, börja yla om bojkott och dödsskallemärkning av vinerna känns dock mest löjligt och föranleder en först och främst att undra vad det är vederbörande bojkottar - varuproverna?

Vi plockar i alla fall, med stor nyfikenhet, fram en flaska av Bressans eminenta Schioppettino 2006 för att se hur den mår efter den senaste tidens turbulens. Vi har tidigare skrivit om 2004:an och njutit ett par 2006:or i det tysta det senaste året, men varje gång blivit smått begeistrade. Det vi framför allt slagits av är hur signifikant matkrävande och  arbetsvilligt 2006:an har uppträtt jämfört med 2004, som också var ett fantastiskt vin men som lika gärna opererade på egen hand. Vi tussar därför ihop vår nollsexa med fin stinco di maiale, peperonata och polenta spetsad med en rejäl grabbnäve getost för att se vad som händer.

Både näsa och mun får snabbt sitt och fylls tämligen omgående av ett generöst fång medicinalörter, hostmedicin, lagerblad, mynta, enbär, fernissa - en komposition av förstahandsaromer som för tankarna till Fünf Kräuter-halstabletter. Här finns också en enastående vacker fruktighet med lager på lager av svartmogna körsbär och tranbärskärva sidotoner. Mineraliteten är sublim och bestänker både näsväggar och gom med sin torra sälta samtidigt som kinderna blir bitna av både den aromatiska pepprigheten såväl som av de nipsiga tanninerna allt medan syrorna befinner sig på en fint avstämd nivå. Ett bländande bra vin, underbart på egen hand men framför allt till rustik bonnamat, sådan som står på bordet i kväll.

Vad kan man säga, annat än att det här är ett vin gjort av en stilbildare, en mästare i sin genre. Det här är ett vin som med nästintill precisionen hos en GPS talar om för oss var det har sin hemvist och det berättar också med hög röst vilken druva det handlar om. Men allra tydligast talar det om vem som har gjort det - det här är arketypiskt Bressan. Det berättar dock inte med en viskning om vilka åsikter upphovsmannen har, precis som det ska vara. Det här är alldeles för bra för att avstå, av ideologiska skäl eller andra.



lördag 24 augusti 2013

Återseenden


Barolo Marcenasco 2004 (Ratti) Det här är väl ett alldeles förträffligt vin att använda som lackmuspapper för att se vilken riktning ens smaklökar tagit de senaste åren? Vi gillade Marcenasco-04:an skarpt när den dök upp för fem år sedan men har inte köpt några fler Ratti-barolo sen dess, eller ens provat någon av de senare årgångarna. Och inte oväntat så rodnar lackmuspappret rejält...
Visst är det här gott, men är ett vins enda uppgift att vara "gott"? Det känns som vinvärldens Måns Zelmerlöv där varenda ojämnhet och blemma är tillslipad och fixad så att ingen ska ha något att reta sig på. Inget vulgärt uppspacklat eller plastikopererat utan bara välkammat, korrekt och artigt. Som en slät, jämn och nylagd autostrada där det är glest mellan avfarterna och möjligheterna till plötsliga och spontana infall är få eller icke existerande. Vi dricker det till kalvryggbiffar med kantarellsås och det fungerar ypperligt. Men det gör det å andra sidan även till torta della nonna-biten efteråt...


Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona) Visst är 2009:an lite varmare och lite rundare än exempelvis 2008 och 2010, men liksom fallet med Rinaldis LN-11:a så är det här ändå bland det bästa som går att hitta i sin klass och långt bättre och intressantare än mången brunello som står att finna på marknaden. Frukten är förhållandevis stor och mörk medan syrorna ligger någon nivå lägre än "normalt". Druv- och traktskaraktäristiken är omisskännligt utmejslad men aningen grövre så än hos de två jämförda årgångarna. Men en mycket intagande och charmerande sangiovese är det, i alla händelser. Till vår bonniga meny med en tallrik tortiglioni al ragù följt av panerade petti di pollo och en rejäl skål oljedrypande fagiolini känns det svårt att föreställa sig en mera harmonisk matchning. Dagen efter har det kommit ihop sig ytterligare och växt ett snäpp till följd av lugnet, besinningen och eftertanken som det utstrålar. J-ligt goa grejer!



Dolcetto d'Alba 2007 (Roagna) En glömd flaska som jag ärligt talat trodde var helt passé men Roagnas dolcetto är ju minst sagt speciell i sin långmacererade och lite oxidativa stil, och trots sin ålder vid relativt god vigör, skulle det visa sig.
Här finner vi förstås mognad, men en tämligen finstämd, klassisk och förvånansvärt aristokratisk sådan. Söt tuggtobak, svarta körsbär, kärva plommonskal, mockajacka och lakritspipa i passabel samklang med den rundnätta munkänslan och de lättviktiga 12,5 procenten alkohol, gör att man nästan skickar tankarna i riktning mot gammal ädel bruks-claret som den månne tedde sig när det förra seklet var ungt. Skön sniff och viss mörk, mjuk oral njutning men för fruktfattigt och syradämpat för att komma undan som matvin och vara något att fullt ut räkna med vid middagsbordet.

lördag 17 augusti 2013

Tüsk weekend


Apropå att följa upp sina gamla favoritspår, så plockar vi fram den av oss tidigare så vådligt hyllade spätburgundern från Seehof, med det smått avtändande mellannamnet "Derby", eftersom det vankas ankbröst här hemma ikväll. Och apropå ankbröst så måste vi tyvärr återigen konstatera att vi i Sverige ligger långt efter exempelvis Danmark när det gäller tillgängligheten beträffande denna delikatess. Vi bor visserligen på landsbygden men har omedelbar närhet till alla upptänkliga stormarknadsformat i vårt direkta närområde. Ingen av dessa kan, skam till sägandes, med någon form av regelbundenhet stoltsera med att erbjuda oss frysta ankbröst till försäljning. När vi är i Danmark brukar vi smita inom Føtex i Dragør och tanka på rejält av deras Berberie-andebryst som brukar ligga på ett konstant kampanjpris, någonstans kring 2 för 70 DKK. Grym kvalitet, finns alltid tillgängligt och dessutom i riklig mängd, danskarna är definitivt ett ankätande folk. Och vad beträffar tillagningen känner ni förstås till att man lägger den skårade skinnsidan ned i en torr och kall gjutjärnspanna och låter skinnet brynas rejält i sitt eget fett innan man vänder och kör sista tio minuterna i ugnen?

Spätburgunder Derby Steingrube 2009 (Seehof) Vi har dragit i oss en hel del Derby-nollnior sedan vi fick korn på dem men det var ett tag sedan vi sågs senast. Ingen fara på taket dock, vi känner definitivt igen varandra - en finstämd grönörtig näsa med libbsticka och lite äppelmynta vid sidan av den smidiga morellfrukten. Klart intagande och på många vis mer piemontesisk än rheinsk i sin doftkaraktär. Munledes har vi att göra med en mjuk och följsam spelare men med ett bra bett i syrorna. Inga som helst tecken på ålderskrämpor och hänger med bra till maten - ankbröst med en balsamicosky. Visst skulle en nordpiemontesisk nebbiolo med all säkerhet gjort jobbet ändå bättre men prestationen klockar helt klart in under " väl godkänt". Efter maten slinker det här ned hur friktionsfritt som helst. Bibehållen spänst och flera goda år framför sig.


Weisser Burgunder vom Muschelkalk trocken "S" 2009 (Weingut Ökonomirat Rebholz) Det här plockas fram i avsikt att agera ostvin, och därtill fungerar det helt okej, till milda italienska alpostar av både ko, får och get. Det här är runt och rikt med en doft som andas ananas, ingefära, lavendel och kräftspad. Det är i munnen som problem uppstår när man ska ta sig förbi muren med de fjorton procenten alkohol, trots en diskret fruktsötma och viss syrafräschör. Till ost och lite kallskuret funkar det fint men på egen hand känns det tungt och lite dystert. Intressant vin där man verkligen ansträngt sig för att göra något spännande av den här småtråkiga druvan, och i viss mån lyckas men tippar över på slutet. För varmt år i Pfalz?

torsdag 15 augusti 2013

Zweigelt 2012 (Radoar)


Det här kunde vi inte undvika att bli rejält nyfikna på vid vårt senaste besök hos Fabio & Mie och deras Cibi e Vini i Köpenhamn: Zweigelt från några av Italiens högst belägna vingårdar (+900 m ö h) i Sydtyrolen, några mil söder om gränsen till Österrike. Detta är ju äppelodlartrakter av rang, och Edith och Norbert Blasbichler erbjuder förutom äpplen och viner på müller-thurgau, pinot nero och zweigelt dessutom kastanjer, nötter, päron samt grappa, akvavit, juicer och vinäger i sin omfattande produktportfölj, allt odlat och framställt efter biodynamiska principer. Branta solsamlande sydsluttningar tillsammans med en värmeabsorberande jordmån av skiffer och förvittrad lera är vitala beståndsdelar i frukternas mognadsprocess när de växer på den här höjden.

Vi plockar ut flaskan direkt ur kylen, där den stått öppnad i några timmar, och skådar en färg som är nära nog lila och utstrålar lätthet och ungdom med sin transparens och ysterhet. Och vi bjuds ungefär vad man därmed kan förvänta sig i fråga om klarröd bärfrukt, mineralitet och frisk syra, men det lurar dessutom en störande ton av inälvsmat i fonden - ni vet det där järniga, umamidrivna som man finner i lever, njure, hjärta osv. Jag brukar uppfatta detta som en orenhet, förekommande i enstaka biodynamiska/organiska viner - mest notabelt hos ett par exemplar av Cornelissens och Cascina degli Ulivis röda viner på sistone, men jag har förstått att man kan vara olika känslig för det. För min del är det en svårforcerad hang up och tonen brukar gå igen i smaken där den nästan slår över i beska, bitterhet och ett hårt metalliskt anslag.

Jag är inte så lite förbryllad för när jag öppnade flaskan tidigare på eftermiddagen märkte jag inte av några som helst leverpastejsymptom vid den obligatoriska och raskt upphällda testslatten, något som jag tror mig hade märkt ganska omgående om de vore där. Nåväl, vi äter vår middag och plockar in en väl beprövad valpolicella från reservbänken men zweigeltens beteende gäckar oss, vilket föranleder mig att senare på kvällen återvända till flaskan, som vid det här laget har stigit avsevärt i temperatur (16-17°C).

Och förvandlingen är verkligen anmärkningsvärd. Plötsligt har vi ett vin i glaset som pumpar ur sig viol och andra lite syrahlika florala aromer, rabarber och rena mineraliska toner, samt en hel binge friska skogsbär av det mörkare slaget - blåbär, slånbär osv. Doften är med ens ren som nymanglat linne, en uppfriskande och upplyftande sniff.
Munnen präglas av en blåaktig, ungdomlig bärfrukt och vitala, parata syror, en befriande låg alkoholhalt (12%), inga direkta tanniner och så denna uppseendeväckande renhet. Vad hände?

Man har ju hört producenter, oftast låg- eller osvavlande sådana, tala om att man ska vara varsam vid kylning av vissa viner då dessa kan bli stressade och kajka ur vid för låg temperatur, men jag har egentligen aldrig tagit dylika utsagor på särskilt mycket allvar. Vi hade en incident med Radikons Fuori dal Tempo 2000 nyligen som möjligen också betedde sig lite oberäknerligt till följd av för drastisk kylning. Ett lätt, rött vin som det här vill jag gärna ha nära nog kylskåpskallt till maten för att sedan successivt låta det stiga i temperatur i glaset. Kanske dags att börja se upp lite med det, i alla fall vad beträffar Radoars zweigelt som definitivt excellerar ju närmare rumstemp det kommer och därmed visar sig vara ett uppiggande, energiskt och personligt vin med lynne...
Nu är vi förstås nyfikna på hur zweigelt/pinot nero-blandningen Loach beter sig.

söndag 11 augusti 2013

Langhe Nebbiolo 2011 (Giuseppe Rinaldi)


Dags att prova Giuseppe Rinaldis LN 2011 och ett gyllene tillfälle utkristalliserar sig att skaffa en överblick över de tre senaste tillgängliga nebbioloårgångarna i Langhe, där nebbiolon från en av Piemontes (Italiens, Europas, världens..?) stabilaste vinodlare får utgöra ett jämförande kalejdoskop över 2009, 2010 och 2011 för oss att ta en närmare titt på.
Först en kort sammanfattning av hur de här tre åren, i stora svepande drag, vädermässigt har tett sig i Langhe:

2009 - Snörik och ovanligt kall vinter. April var sval och riktigt blöt med upptill 300 mm regn på sina ställen, blomningen kom igång någon vecka senare än normalt. En synnerligen het maj satte fart på den vegetativa tillväxten och även juni och juli var mycket varmare än normalt men med få eller inga hageloväder. Augusti kom att bli den hetaste sedan 2003 och värmen fortsatte till mitten av september då det började regna och den fenoliska mognaden avstannade. Nebbiolo plockades från mitten av oktober.

2010 - Tack vare en mycket kall höst och vinter brukar 2010 sticka ut i årgångstabellerna med en av de lägsta årsmedeltemperaturerna det senaste halvseklet (11,5°C). Tillväxtperioden, från mars till september, var dock av närmast klassiskt piemontesiskt snitt där april, maj och juni var svala och blöta medan juli var mycket torr och het och augusti var fuktig och varm. September var regnig och de sena druvorna (läs nebbiolo) skördades inte förrän mot slutet av oktober då det torkade upp. Ett år då odlarna var oroliga för druvmognaden, snarare än syranivån.

2011 - Det här verkar vara året då man på allvar börjar tala om att en reell klimatförändring faktiskt håller på att äga rum i Piemonte och Italien. Giorgio Conterno (Paolo Conterno) för en mycket noggrann och detaljerad årgångsstatisik och han hävdar att 2011 var extremt på många vis.
I mars regnade det dubbelt så mycket som 2009 och 2010. April var riktigt het, nästan som beryktade 2003 - när början av april är så här varm talar man om "falsa estate" eller falsk sommar - och april och maj var de regnfattigaste han minns (3 mm totalt i Monforte). Nebbiolo blommade 9-10 maj och knoppades redan veckan efter - 15 dagar tidigare än 2010. Juli och första veckan av augusti var de kallaste på länge och det regnade en hel del medan resten av augusti och hela september var extremt heta med dygnsmedelvärden på hela 10°C över det normala. Undantaget 2003 så var det på vissa platser varmare under den här perioden än det varit sedan 1895. Skördearbetet fick företas tidigt på morgonen på grund av hettan och de tidiga sorterna som dolcetto for illa av värmen. Nebbiolo skördades redan i mitten av september.

Giuseppe Rinaldis Langhe Nebbiolo är gjord på druvor uteslutande från Ravera, på gränsen till Novello men från ett stycke mark till fullo beläget i Comune di Barolo. Pratar man med andra odlare i Langhe så har förstås nästan alla bara gott att säga om Rinaldis viner i allmänhet och hans lägen i Ravera i synnerhet, som en del hävdar har en närmast gudagiven förmåga att klara sig undan hagel och att inte fara illa under de svåra åren. Det här har kommit att bli ett av våra absoluta favoritviner, alla kategorier, så vi är i vanlig ordning spända på den nya och i det här fallet en smula sära årgången.


Alla former av oro är dock obefogade. 2011 visar genast upp hela sitt register och allt finns där: de syrliga vinbären, de söta jordgubbarna, det nygarvade lädret, den ångande tryffeln, den parfymerade maraschinon, den salta mineraliteten, den grönörtiga kryddigheten. Där 2010:an behöver luft och omsorg för att komma igång ställer sig 2011 direkt på tå och sjunger ut för full hals. Även 2009 kommer loss tämligen omgående men upplevs klart mera stängd smakmässigt. För 2011:an upplevs särdeles generös även i munnen och skulle lätt kunna misstas för det mognaste glaset i trion. Tanninerna är klart mjukare och mera avslipade än de äldre syskonens, syrorna något mera dämpade än framförallt 2010 som skolboksmässigt upplevs som den klart stramare av de tre. Men skillnaderna är på intet sätt gigantiska, de här vinerna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Renheten, autenciteten, elegansen och den höga kvaliteten lyser igenom goda såväl som sämre årgångar. Ett signum för en topproducent.

Underbara viner rakt igenom. 2009 och 2011 kanske mer lämpade för snar konsumtion och 2010 den lite kärvare långliggaren i gänget. Jag är glad över att ha bunkrat upp rejält av samtliga och ser till min förvåning att 2011 fortfarande verkar finnas att köpa hos BB Vin. Annars brukar de finnas kvar förbluffande länge hos BaroloBrunello.

Lessrof var tidigt ute och lugnade oss med sin rapport.

fredag 9 augusti 2013

Nyliga och tidigare safarinedläggningar


Ribolla Gialla 2012 (Marco Sara) Så länge man kan minnas har släkten Sara brukat sin jord i den västra delen av Colli Orientali  del Friuli. Vid sidan av spannmål och djurhållning har man i alla tider självklart odlat sitt eget vin men det var först på sjuttiotalet som man styrde in sitt fokus på vinmakandet och det var inte förrän 2012 som man själva började buteljera sina torra viner, dessförinnan såldes dessa som vini sfusi.
Man har idag sju hektar vin med i huvudsak lokala druvsorter, fokus är fortfarande på de söta picolit och verduzzo men friulano, ribolla giallo och refosco ägnas allt mer uppmärksamhet, och tillvägagångssättet är organiskt och låginterventionistiskt.

Mineraliskt, salmiaksalt och med en skön tropisk fruktpastill i origo känns det här som gjutet till allt från skaldjur till milt syrliga bergsostar. Hantverket, druv- och traktstypiciteten och det personliga anslaget är oklanderligt. Syrorna kunde gärna fått skruvas upp ytterligare ett snäpp för att fullt ut möta upp och matcha den yppiga frukten, och därmed uppnå "bulls eye-status", men klart njutbart och synnerligen funktionellt likafullt. Och för priset (105 DKK) är leveransen med beröm godkänd. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.


Barbera d'Alba 2010 (Mauro Molino) En typisk ardenner-barbera som det bara är att spänna för harven, låta spotta i hovarna och börja jobba. Ren, bärfruktig, ståltankslagrad La Morra-barbera med syrorna i behåll, förmodligen till stor del tack vare den lite svalare årgången. Örtigt, något grönt, kanske rentav stjälkigt men mycket piggt och energiskt. Barbera-identiteten är bibehållen, tveklös, närmast skoningslös vid närmare eftertanke med all sin rika bärfrukt, sina lite läderartade toner och en mörk, fruktdriven smak i stort sett helt befriad från tanniner. Oklanderligt till all tomatbaserad såsverksamhet och definitivt inte bortkommet till en porchetta som fått sin sista smörjelse på grillen. 12 pavor går loss på 900 DKK hos Gerbola Vin på Frederiksberg.


'Di Ora in Ora' Alto Adige Lagrein 2009 (Ferruccio Carlotto) är ett vin vi druckit vid flera tillfällen men som aldrig varit så samlat och fokuserat som nu. En veritabel stråle av intensiv blåbärsfrukt och kalkiga mineraler återfinns i såväl doft som smak. Liksom för övrigt kryddlådan, lakritsroten och det råa nötköttet. Det här är lagrein från Ora, eller Auer inte långt från Mazzon i Sydtyrolen, som befinner sig på en hög nivå, både vad beträffar altitud och kvalitet. Riktigt läckert och dessvärre sista flaskan.. Har funnits, och återfinns förhoppningsvis snart i ny årgång, hos Cibi e Vini.

söndag 4 augusti 2013

Dedicato a Ingvar...

Vi , Vinosapien, BV-Jörgen och Lessrofs samlas hos Ingvar på den skånska västkusten för att prova lite roliga viner och snacka en hel del skit. Vi försöker ta mikrobloggandet till helt nya nivåer...

Georgiskt bubbel, fylligt och hyfsat fräscht trots en del år på nacken (2004)
 men viker ner sig när tempen stiger.

Ffffrrrappppatttto. 2011, rustikt och lite bonnigt i min näsa och mun.
Bra, men inte lika bra som...

...Occhipintis ljuvliga ffffrrrappppatttto! 2011:an är grym,
så elegant men ändå så kaxig. Sköna grejor.

Loire-chenin blanc med djup och ståtlig sötfrukt.
Praktfullt och garanterat ytterst lagringsdugligt.

Fruktigt, runt, generöst. Inte lika bra och spännande
som instegs-vernaccian, tyvärr.


Lite petrokemiska vibbar i nosen som dock vädras bort.
Grymt vitalt för sin ålder och bra fräschör trots årgång och druva.

Ren storhet från start till mål. Inget annat än ett episkt vin.

En smula anonymt, initialt, men ett sjusärdeles passande vin till den varmrökta laxen.

I stort sett lika uselt som sist. Undvik!

Lite stelt och opersonligt men ett i alla stycken användbart och generiskt vin.

Sjukt piggt och helt utan ålderskrämpor, utvecklingen har knappt börjat. Jag älskar!

Schiava/pinot nero från Alto Adige. Skönt, personligt, äkta.
Det här kan jag tänka mig att spinna vidare på.

La Morra-barolo ligger långt ner på listan över gissningar.
Icke desto mindre ett mycket habilt vin från en intressant producent och ett klassiskt år (2008).

Tjong! Så j-la bra! Rent, rent och rustikt och basic men även elegant och med djup.
Bourgogne är som bäst när det smakar  Piemonte!!

Tjong, tjong! Det blir inte så mycket bättre än så här, enligt min ringa mening.
2006:an är bra men 2004:an är monumental.

Kvällens charmtroll. Så spritsigt, svängigt och avväpnande. 


Kvällens ögonöppnare, främst pga tidpunkten då det serverades.
Upprensande syror som stannar kvar i gom och på tandkött i minuter efter att det svalts undan.
Här någonstans sviker minnet och kameradisciplinen. Jag vill dock minnas att att det ställdes fram åtminstone någon friulisk picolit och en och annan österrikisk bio-zweigelt innan vi satte oss i bilen och styrde in mot det trygga, omfamnande inlandet efter denna dagslånga kustexkursion.
Stort tack Ingvar, och ni andra!

Läs vad Lessrof tyckte här. Vinosapiens intrikata minnesnoter hittar ni här.