Barbera d´Alba Superiore 2007 (Giuseppe Nada)

Barbera från en mindre producent i Treiso. Azienda Agricola Giuseppe Nada har dryga 8 ha i markerna runt Casot och Marcarini i den norra delen av Treiso. I produktlinjen finns förstås en Casot-barbaresco och man gör även en barolo med druvor från La Morra.

Barberan får macerera i 12 dagar och därefter låter man den ofiltrerade musten ligga 12 månader på medelstora och mjukrostade franska fat. Cirka 5000 flaskor barbera produceras årligen.

Vackert rubinröd med nästan svarta reflexer. Näsan fylls med Käck-lakrits i en rätt så maffigt söt primärpust. Liljekonvalj och grönörtiga toner av färsk mynta banar väg för den förföriska körsbärsmattan som bygger upp sig kring en kärna av dansk kirsebærsextrakt och den inledande sötlakritsen - smaskens.

Vinet uppför sig bra i munnen med alerta syror och robust frukt som emellertid antar lite värmebittra toner när det är dags att klinga ut i eftersmaken, detta är dock inget som direkt stör helhetsintrycket. Ett solitt vin som njutes såväl till enkla pastarätter som på egen hand.

Efter en natt i kylen i öppnad flaska har allt fallit ännu bättre på plats och visserligen förlorat lite juvenil charm men istället ackumulerat en något mognare pondus - riktigt trevlig barbera d´Alba i kontemporär tappning.

(15,5p/20)

Köptes vid Vini d´Italia-mässan (3 st för 235 DKK) av Langhe-Vine som sedermera verkar ha lagt ner verksamheten?

Amarone della Valpolicella 2003 (Tommasi) & Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparsa)

Veckan som gick bjöd på två tänkvärda vinfilosofiska ögonblick; först berättade en av de mest renläriga syra/tannin-fetischisterna på den skånska västkusten för mig att han hade provat Allegrinis Amarone Classico 2006 och tyckte den var superb! Samma kväll får jag frågan från en känd vinimportör med säte i en nordköpenhamnsk förort: varför svenskar verkar vara så avogt inställda till amarone? Jag svarar att det troligen beror på att här i Sverige anses amarone vara ett slags folkligt "finvin" och därmed en smula ohippt samt att de svenskar som vinimportören ifråga kommer i kontakt med heller knappast utgör ett gränssnitt av den svenske medelvinkonsumenten. De representerar snarare ett intresserat, medvetet och ovanligt kunnigt segment som troligen läser vinbloggar där allt vad fruktsötma, alkoholstyrka och portvinsaktig lättillgänglighet heter betraktas som paria. Vinimportören understryker att det faktiskt finns en och annan ambitiös amaroneproducent vars viner helt saknar dessa attribut vilket förmodligen är helt sant. Amaronesuget är därmed väckt och i väntan på nästa leverans från den nordköpenhamnska förorten får vi plocka fram en gammal monopolbekanting från 2003 som ligger i gömmorna. Vi är dessutom vådligt sugna på chianti varför en nysläppt riserva-nollfyra skall kännas av till ryggbiff med trattkantarellduchesser, jordärtskockskräm och körsbärsspetsad rödvinssås.

Amarone della Valpolicella Classico 2003 (Tommasi) Det här är ett vin som finns att köpa vid, i stort sett, vartenda mjölkbord i vårt avlånga land. Vi provar den värmebakade nolltrean men den aktuella årgången är 2006 och vid ett sällsynt studiebesök på ett systembolag i en mindre sydsvensk stad kan jag meddela att det fanns nio (9) stycken olika amarone, sex (6) ripasso/appasimento men endast en (1) barolo att tillgå...

Tommasis amarone består av 50% corvina, 30% rondinella, 15% corvinone och 5% molinara som efter traditionella amaronemetoder spenderat tre år på 3500-liters fat. Vi häller det på karaff och låter det andas under hela eftermiddagen. Doften är väldigt intensiv med djup körsbärsfrukt, linoljefärg, marsipanbröd och små swiffar av knallpulver. Faktiskt inga spår av den där jobbiga portvinssötman utan snarare ett och annat drag mot lite friskare tongångar som menthol och daggblöt singel. Till maten är detta riktigt behagligt med sin rondör- och pondusmässiga frukt ihop med en viss höjd i syrorna, munnen fylls ut i varje vrå men man blir aldrig överväldigad utan allt sker i harmoni. Vi gillar det verkligen och är något överraskade över den relativa lättheten och de nästan omärkliga 15 procenten.

(16p/20)

nr 22350

Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparso) Ett biologiskt framställt vin som utgörs till 90% av sangiovese och 10% av canaiolo från de höga kullarna (450 m ö h) runt Radda in Chianti.

Till att börja med ett utsökt sniffarvin som levererar animaliska toner och eteriska körsbärsparfymer om vartannat i parti och minut - tjock härlig fruktmatta och RX-lim susar uppför näskanalerna. I munnen känns det däremot helt platt utan någon fruktkärna och nästan ingen struktur alls fast med en ganska viril syrlighet som enda skäl till upphetsning. Efter en lång luftning faller det emellertid lite mer på plats och känns mer samlat och till maten fungerar det helt OK. Smaken kan dock inte på något sätt leva upp till vad den mycket lovande näsan berättade så storslaget om i början - synd, kunde blivit riktigt trevligt. Släpptes i BS i oktober till det fantastiskt angenäma priset 236 SEK för två (2!) flaskor.

(14p/20)

nr 72245

Lessona 2005 (Sella)

Vi har fallit som proverbiala furor på sistone för de italienska utposterna i både norr och söder - norra Piemonte och östra Sicilien. Stövelns fyrplatser uppvisar anmärkningsvärda likheter i stil och skepnad genom den gemensamma vulkaniska jordmånen, med höga halter järn och mineral, samt den utdragna växtsäsongen förstås. Nyckelorden är elegans, intensitet och fräschör.

Ikväll dricker vi Sellas Lessona 2005 som består av 80% nebbiolo och 20% vespolina som växt på 300 meters höjd i orange/gul gammal havssand med högt pH-värde. Man jäste i rostfritt stål med pump-over och delestage och en malolaktisk jäsning i ekfat efterkommande vår som följdes av 24 månader på slavonska 2500-liters fat. Vi har provat nollfemman tidigare och slogs av den nästan vitvinslika elegansen. Nolltrean har betydligt mer kraft på bekostnad av finlir och nollsexan, som vi smakade vid sommarens besök, hade en mer sötfruktig profil. Vi öppnar och låter vinet andas ut en stund i karaff.

Ljust rött som väl utspädd hallonsaft med kristallklar transparens. Först ut är de mineraliska kaskaderna av järn, blod, rabarber och en parfym som av avbrutna färska sälgkvistar. En torrhet i doften som påminner om kalk, krita och gips etablerar sig. Kort därefter skakar vi liv i bärpaketet som skjuter iväg moreller, röda/vita vinbär och en eterisk bergamottridå som liknar Earl Grey.

Vid första gomkontakten kryper en späd ton av lakritsrot fram och lägger sig lite försynt som en drone i svalget under resten av kvällen. Ljuvligt rena syror som trollar fram inre bilder av alpbäckslandskap med små edelweissblommor och en kolossalt finkornig tanninstruktur kompletterar och ger utsökt balans i tre dimensioner. Fruktansvärt bra, helt enkelt!

Lessona 2005 har mycket gemensamt med allas vår nya darling Montevertine 2007, samma lätthet och elegans men ändå så intensivt och komplett. Magnifikt matvin som trivdes perfekt ihop med kvällens bröd- och ostbakade kyckling, med eminenta filéer från Fridshills Gårdskyckling, till kaprisdressade potatisslantar.

Sellas viner köper man via Winewise i Köpenhamn och Lessona kostar 185 DKK.

(18p/20)

Barbera d´Asti Superiore 2003 (Trinchero)

Trinchero har en väldigt personlig stil med långmacererade viner som får ligga till sig länge, först på riktigt gamla botti och sedan på flaska. Deras Barbera d´Asti Superiore kommer från unga stockar och får tolv månader på stora uråldriga fat efter jäsning i cement. Den senast tillgängliga årgången är 2004 och den fick vi prova vid vårt besök i somras. Nollfyran var riktigt ung och snudd på kartig och gårdens Monica anbeföll ytterligare åtminstone fem, men gärna tio, års flaskmognad. Så gott om tid har vi inte så istället ger vi den, förhoppningsvis, brådmogna nolltrean chansen.

Färgen börjar anta en lätt tegelmogen ton. Härlig doft direkt ur flaskan - lätta rökpuffar, varmt däckgummi, tjära och moget blanksvarta körsbär. En väldigt trevlig doftkompott med både musselskalssälta och citrus i övertonerna och ett härligt mineralfundament som bara växer till sig. Efterhand blir mognadstonerna allt tydligare och animalitet i form av stall och gödsel ger sig till känna.

I munnen är syrligheten behagligt avrundad med tydlig mognad. Strukturen känns lätt men samtidigt vital och intensivt fruktig. I den långa eftersmaken markeras tjärpastill och jodtoner - nästan som en Islaywhisky. En ovanligt njutbar Barbera d´Asti!

Vi köpte våra flaskor hos Winewise i Köpenhamn för 99 DKK. Vinet finns faktiskt numera att tillgå i beställningsortimentet fast där kostar det 212 SEK för en flaska.

(17p/20)

Etna-eruption

Ju mer man läser om Etna och dess viner desto klarare framstår bilden av att det inte är ett alldeles homogent begrepp vi talar om. 700.000 år av vulkanutbrott har skapat ett veritabelt misch-masch av jordarter och geologiska sensationer som kan byta skepnad från en slänt till en annan. Den nordliga sidan av vulkanen, som är platsen för Tenuta delle Terre Neres härjningar, består i huvudsak av vulkanisk aska varvad med svart pimpsten (pomice nero) och regelrätta klippblock. På andra håll är det mest troligt att man hittar porös vulkanisk sand och en hel del leriga partier.

Väderförhållandena kring vulkanen är ett kapitel för sig. Förutom de rent mikroklimatiska variationerna är det av högsta vikt att de riktigt goda lägena har en jämn och stabil luftgenomströmning eftersom mjöldagg och oidium brukar ha en aggressiv framfart här till följd av den sena skörden. Vi befinner oss nämligen på en höjd över havet av 600-900 meter vilket skjuter fram skördesäsongen till sena oktober eller tidiga november vilket medför långa mörka och fuktiga nätter samt garanterat en eller två frostnätter innan det är dags att plocka.

Vi har, likt råttfångaren från Hameln, tutat i flöjten och lockat till oss våra favoritbloggare från syd och väst: Ingvar och Jörgen från Billigt Vin (där väl, för övrigt, den ene är världsmästare i obskyr appelationsprickning?) samt de två trogna kombattanterna J & H för en rejäl Etna-genomkörare. Vi kommer att prova Tenuta delle Terre Neres fyra cru-viner, normalen, pre-phylloxeran och den vita carricanten samt Calabrettas carricante och rena nerello mascalese Nonna Concetta till diverse ostar, salami, biroldo och en avslutande lasagne med porcini.

Först ut är Tenuta delle Terre Neres Etna bianco Le Vigne Niche 2007, 100% carricante som legat i 1000 l-fat och är gyllengul med en härlig lyster. En fet ton av bensin och halvvarm förbränningsmotor leder vägen för läckra vågor av smör, marmelad och inlagd aprikos. Ett uns rostat bröd gör frukostsensationen komplett! Utmärkta syror och en lååång eftersmak. Det här är ett mycket bra och välbalanserat vin som bara växer i glaset och från att ha varit ensam om att inse dess storhet sällar sig snart de andra till min initiala fingertoppskänsla så snart ostarna står på bordet. 205 SEK hos Ad Libitum.

Vi provar därefter Calabrettas Carricante 2006 som är lite mörkare men djupt gyllene. Doften känns något torrare med lätt bokna äpplen, inlagda päron och malda nötter. I munnen brakar det loss med ymnig frukt och en kraftig syra som övergår i en tanninbemängd karaktär när man gurglar runt vinet i munnen. Ett alldeles sagolikt vin till feta salume och ostar av mildare slag. Mycket trevligt och ett rejält fynd för 105 DKK/SEK hos Carlo Merolli.

Etna rosso 2008 Tenuta delle Terre Neres normale är en cuvée av alla lägen från 650-900 meters höjd över havet. 98% nerello mascalese och 2% nerello cappuccio får ligga 6 månader på stål och 6 månader på blandade tonneaux och begagnade barriques.

Gudomligt fruktig med en härlig parfym. Massor av järn och mineraler, körsbärsfrukt och kanel. I munnen bjuds man stilig stramhet, god syra och en mycket intressant helhetsupplevelse. Ett helgjutet matvin och ett av kvällens bästa bang-for-the-buck för 110 DKK hos Enoteca i Köpenhamn.

Etna rosso Guardiola 2007 kommer från 60-90-åriga stockar på 800-900 meters höjd. Här förnimms en något vitare frukt - fläder och liljekonvalj. En del däckgummi och höstbrasa faller in. Rejält med mineralitet och en del apelsinskalsaktiga toner gifter sig fint med bittermandeln och målarpytsen. Munnen är avsevärt mer slösande än normalen men känns likafullt sobert elegant och inbjudande. Ett höghöjdsvin av yppersta klass från Ad libitum för 308 SEK (samma pris och importör som för de påföjande cru-vinerna).

Etna rosso Santo Spirito 2007 utgör första årgången från detta läge som gränsar till Guardiola och således också finns på hög höjd. Detta är ett lite örtigare, mörkare vin med klara referenser till vört och julkryddor. I munnen finner man rejälare tanniner och riktigt fettspjälkande syror - stabilt och solitt "no-nonsense"-vin.

Etna rosso Feudo di Mezzo 2007 kommer från terrasserade sandslänter på 700 meters höjd. En mörkare frukt med sötmogen doft som bjuder in hasselnöt och lever vidare med sten och mineral i rikliga doser. Volatila drag som för tankarna till Piemonte och Bourgogne, läcker höghöjdselegans. Syrligheten är sval och mintig med en lång och riktigt prydlig eftersmak.

Etna rosso Calderara Sottana 2007 är det vin som Gunnar Westling sålde slut snabbast och förklaringen finner man i den sötfruktigt tillgängliga smakprofilen med fina toner av butterscotch-kola. Munnen fylls av fräsch frukt i par med ren muskot och små brunkryddiga kontrapunkter. Mycket trevligt!

Etna rosso Prephylloxera La Vigna di Don Peppino 2007 Wow! Superkoncentrerad och starkt extraherad. Lim, spagnola, vanilj, körsbär och sötlakrits. Ett vin av absolut högsta klass där syrorna är ljuvligt avrundade och tanninerna är i klockren balans men... Det är på gränsen till FÖR perfekt, det blir liksom mer av ett provningsvin än ett alltigenom användbart bruksvin och någonstans där tappar jag intresset. Bra men FÖR bra liksom... 596 SEK bagis hos Ad Libitum.

Nonna Concetta 2006 (Calabretta) är Calabrettas motsvarighet till prephylloxeran med jättegamla stockar och minimalt uttag (600 flaskor producerade 2006). Mer ruffiga toner av kött, tobak och tjärat rep - skitigare och lättare att identifiera sig med. Tanninerna är ruskigt påtagliga jämfört med den slicka Don Peppinon och syrorna är truliga och bångstyriga. Till maten regerar detta tillsammans med den enkla normalen. Här är det extrem fyndvarning med ynka 159 DKK/SEK hos Carlo Merolli, jag kan svårligen tänka mig mer valuta för pengarna. Lika bra som sist.

Eftermiddagens vinnare är, i min mun och näsa, TdTN´s Etna Bianco 2007, Calabrettas Carricante 2006, TdTN´s normale 2008 och Calabrettas Nonna Concetta 2006. Allt beroende på att dessa fungerade helt oklanderligt till maten. Makalösa fettspjälkare och saltbetvingare som inte på något sätt designats för rena provningsändamål. Sammanfattningsvis kan väl tilläggas att de stockholmska prognoserna om slutenhet och knutenhet inte alls visade sig hos TdTN-vinerna i vår provning - tvärtom faktiskt - öppna och tillgängliga skulle jag säga. Men nu fick vi i och för sig sitta ostört i flera timmar med bra glas, till mat och i glada vänners lag vilka sannerligen är omständigheter som inte skall förringas.

Montevertine 2007

Efter en Toscanaprovning i söndags ledd av "vinkonsulten" Håkan Nilsson, i den lokala Munskänkssektionens regi, behöver vi påminna oss om hur gott det egentligen är med sangiovese. Vinvalet vid sagda tillställning lämnade nämligen en hel del övrigt att önska, eller vad sägs om Ghiaie della Furba 2004 och Millepassi Bolgheri 2006 - inte mycket sangiovese där inte - samt Castelgiocondo Brunello 2005 och Castello di Fonterutoli 2006 - ytterligare två storproducenter i internationell stil. Nej, "modernt", "dyrt" och "internationellt" verkade vara vinkonsultens käpphästar - I beg to differ, särskilt när vi talar Toscana.

Plats på scen ikväll för den underbara Montevertine nollsjuan som vi blev djupt förälskade i förra gången vi sågs. Nu, liksom då, bjuds vi direkt på en läcker kompott av lingon, viol, vinbär och en järnaktig rabarberton som är helt förtjusande. Vinet ger ett alltigenom komplett intryck med sitt kompakta bärbatteri i par med alla dessa mineraliska sidnoter.

Friskt, läskande och stramt men elegant och fruktintensivt är den korta versionen av smakupplevelsen, charmigt men inte inställsamt är två kompletterande beskrivningar. Det här är så bra så att man nästan blir tårögd och representerar en stil som borde ha en gjuten plats i varje seriös presentation av Toscana som vinområde.

Finns att köpa hos Carlo Merolli för 195 DKK/SEK - massor av renhet, elegans och ärlig "likeability" för pengarna.

Skilda världar

Ikväll är vi på ett särdeles experimentiellt humör och kastar oss, å ena sidan, huvudstupa ut i okänd terräng för att å andra sidan stanna kvar med andra benet i trygg hemmahamn. Vi provar två helt olika viner, med i stort sett ingenting gemensamt, bredvid varandra. Jag läste i en bloggkommentar nyligen, som jag inte för mitt liv kan hitta igen, att den signifikanta diskrepansen mellan gamla- och nya världen skulle vara att europeiska syror och tanniner hade en "finstämpel" medan nya världens frukt- och smakrikedom betrakades som något mer folkligt och således suspekt. Frukt och smak är väl svårt att tycka illa om? Vi utmanar ödet och plockar fram vår samlings enda(!) chilenare och ställer jämte en, i allra högsta grad, nutida barolo av de eleganta bröderna Revello.

Revellos Barolo Vigna Giachini 2006 har efter en kort maceration på 4 dagar i rotofermentorer spenderat sina nästföljande 24 månader på hälften nya och hälften begagnade barriques. Druvorna hämtas från Giachini som är de bruna plättarna på bilden ovan. Bröderna äger cirka 1 ha, bland annat ett par av de ostligaste lägena. Revellos cantina är nummer 51 uppe i högra hörnet.

Marchigüe Cabernet Sauvignon Private Collection 2003 kommer från Colchagua-dalen ungefär mitt i Chile. En 25 dagar lång skalkontakt efterföljs av 18 månader på barriques. Vi smakade det här vinet för sisådär fyra år sedan på en Chileprovning hos Munskänkarna och gillade skarpt då. Vi får se hur det ter sig idag.

Tät, djup, blåviolett och nästan lite lätt trögflytande. Svarta vinbär så att det stänker om det, i alla former dessutom - gelé, -blad, -saft och solvarmt mogna direkt från busken. Nyklippt gräs och friska örter - salvia, libbsticka och pepparmynta- blandas med en del animaliska svängar. Len och ljuvlig mjölkchoklad tillsammans med den vackra vaniljfonden. Väldigt friskt och förvånansvärt ungdomligt.

I munnen träffar vi på en inte oäven syrlighet och en fint extraherad frukt. Här finns avgjort ny ek med i spelet men på ett mycket väl anpassat och integrerat vis som har förfinat helheten och tillfört subtila drag istället för att ta över. Det här är helt oslagbart till kvällens limousinryggbiff på grilljärnet och den hemslagna bearnaisen - toppklass!

Giachini nollsexan är initialt sval och spelar lite "hard to get" med sina mentholstickiga pustar men efter bara en kort stund släpps det rejält på förlåten. Den stiliga marsipanen och den exklusiva mörka chokladen krattar manegen för en underbar bärexplosion som osökt får mig att tänka på The Runaways gamla epos: "Cherry Bomb". Efter en timme i glaset har allt samlat ihop sig och landar i en utomordentligt tjusig och välbalanserad La Morra-elegans.

Smaken är utmärkt definierad med distinkta syror och slipdammsfina tanniner som stannar länge på tandköttet. Bra tryck i frukten och en fantastiskt tillgänglig profil för en såhär purung barolo. Matvalet känns orättvist ur baroloperspektiv men efteråt excellerar vinet i ett mer passande kontemplationssammanhang.

Som sagt: inget fel alls på frukt- och smakrikedom. Det är väl först när det slår över i alkoholhetta och sötslikighet som man kan börja ha invändningar, fast det fenomenet är väl lika vanligt i gamla- som i nya världen?

Systembolaget har bara Marchigües Cabernet Franc PC 2003 och dito Syrah i BS men vi kommer definitivt att kolla upp dessa, särskilt cabernet francen verkar intressant.

Revellos Vigna Giachini 2006 köpte vi på plats i somras när vi besökte.

Två toscanska vardagsviner

Vi har börjat tulla på Carlo Merollis vardagsvinserbjudande "A cheap lay - revisited", 24 olika italienare av lite enklare modell för 1300 DKK/SEK - ett genomsnittligt flaskpris på dryga femtiolappen alltså. Lådans geografiska spridning är intressant med bara någon enstaka piemontes och sicilianare, en handfull friulier men ett helt gäng toscanare vilket föranleder oss att rycka två dylika till onsdagspastan.

Morellino di Scansano 2008 (Erik Banti) En kort men kärnfull presentation av mångsysslaren Erik Banti finns att läsa här. Han håller till i Scansano, Maremma och har ett biodynamiskt förhållningssätt till sin vinmakning. Druvorna i den enkla MdS:n utgörs till 85% av morellino (sangiovese), 10% merlot och 5% cabernet sauvignon som alltsammans ligger 12 månader på rostfria ståltankar.

Vinet är blålila i en ungdomlig dager. Doften känns ganska mörk med lakritsrot, bigarråer och en yppig örtighet. I munnen är det fruktigt med satsumassyror och en lätt skalkärvhet, förvånansvärt karaktärsfullt och bjuder precis så mycket motstånd som en bra ragù kräver. Ett utmärkt matvin för 69 DKK/SEK per flaska.

(14p/20)

Rosso dei Colli della Toscana Centrale 2008 (Fattoria I Veroni) I Veroni håller till i Rùfina öster om Firenze - i nordligaste delen av Chianti. Detta är ett av deras röda IGT-viner och består av 60% sangiovese och 40% merlot som till största delen får ligga 6-8 månader på stora 25 hl-botti och resten på rostfritt.

Det här är mer klassiskt rubinrött som venetianska sammetstapeter. Doften är nästan oanständigt fruktbemängd av röda och svarta vinbär, körsbär och rönnbär. Smaken är ungdomlig med alerta syror men inga tanniner att tala om. Även detta är ett piggt, sympatiskt matvin som fungerar till det mesta med lite sälta och fett. Inget vin man skriver hyllningssonater om men ett ärligt och rejält tjut som gör jobbet. Priset - 59 DKK/SEK - är väl inte mycket att pruta på?

(13,5p/20)

Ghemmevertikal a´la Ioppa

Uttrycket "an offer you can´t refuse" sattes i en helt ny dager när Carlo Merolli nyligen slumpade ut 12-pack med färdiglagrade viner från den nordpiemontesiska DOCG:n Ghemme för dryga hundringen flaskan. Fyra intilliggande årgångar som såklart måste provas bredvid varandra. Vi lagar Nils-Emils oxsvansragù och bjuder hem B som dels är nördig nog att uppskatta en dylik duvning och dessutom är den som fick fart på vårt vinintresse när hon för ganska många år sedan bjöd oss på en Gaja Sperss från tidiga 90-talet.

Ioppas Ghemme från den sena delen av 90-talet kommer från fyra olika vingårdar däribland Santa Fé, detta var innan man började producera cru-viner. 80% nebbiolo och 20% vespolina som fått vila till sig på gamla botti under 24 månader. Vi öppnar flaskorna ett par timmar innan men luftar inte i karaff.

1996 - Ljusröd med tydligt klarorange rim och mycket skir transparens. Frukten är ljus och ganska spröd med halvmogna jordgubbar och en påtaglig lätthet. Ett gäng volatila toner luftas ur efter en kort stund och fram träder tranbär och vita syrliga vinbär. En synnerligen burgundisk näsa med elegans som främsta banérförare. Munnen är dansande lätt och frisk som en trippande ballerina. Lingonsyrorna är markanta men i stort sett inga tanniner att tala om och eftersmaken är snopet kort. Klarar inte av att stå upp mot den mustiga grytan men är ett riktigt trevligt sniffarvin.

(15p/20)

1997 - Något tätare med en mörkare röd nyans i kärnan fast en i stort sett lika tegelfärgad kant. Här blir frukten med ens mörkare och något dovare. De mineraliska antydningarna är mycket tydligare än i det förra glaset och man kan förnimma den rikt järnhaltiga jordmånen i de animaliskt blodiga stråken. Lite torrare karaktär i munnen med finmalda tanniner men väldigt vitala syror åt tranbärshållet. Fin mognad och en lite avrundad helhetskänsla i elegant skrud. Betydligt längre eftersmak.

(16,5p/20)

1998 - Ännu något mörkare med tegelrim. En kryddigare karaktär som väntar in frukten men först släpper lös RX-lim, bittermandel och lakritsrot. Mörka bär i moget skick och kvällens första barolo-smell-a-like är ett faktum. Man kan trots detta tydligt detektera den mineralstinna vulkaniska jordmånen såväl som det svalare klimatet. Tanninstrukturen är lite kärvare och mer framträdande medan syrorna känns något mindre på tå. God balans och fin fyllighet med den mörka frukten i centrum, eftersmaken är lång och tobaksbestruken.

(18p/20)

1999 - Mörkast och tätast men likafullt transparent och tegelfärgat. Kraftigast, kryddigast och mest "frukt-framåt" - det här känns purungt. Moreller, kanel, pomerans och nejlika i läckert samspel med alla de minerala tonerna av daggvåta stenar och kalk. I munnen är detta klart piggast med en fantastisk balans - livliga syror, finpulvriga tanniner och mäktig frukt. Som sagt -fortfarande mycket ungt men åh så gott! Möter upp maten på ett föredömligt sätt och blir kvällens vinnare med, i stort sett, alla rätt.

(18,5p/20)

Vi blev nog en smula förvånade över att det var så pass stor skillnad mellan årgångarna och vi var inte alldeles överens om att 99:an var den enda vinnaren - röster höjdes för både 98:an och 97:an. Missa inte den här chansen att komma över fyra eleganter av den här kalibern för en spottstyver. 1996 bör drickas ganska omgående och 1997 inom de närmaste åren men 98 och 99 har framtiden för sig.

Langhe Chardonnay Vigna Bujet 2009 (Franco Conterno)

Vin ska man dricka med hjärtat såväl som med gommen. Efter sommarens besök hos Franco Conterno och mötet med gårdens underbara "leading lady" Vilma finns risken att vi aldrig kan dricka ett vin härifrån utan att tycka att det är fantastiskt. Risken är också att - oavsett om det handlar om husets enkla dolcetto eller den sublima barolo-riservan - det faktiskt ÄR fantastiskt ty maken till fingertoppskänsla hos en producent har vi sällan skådat.

Vi lyckades även rädda hem en del av Cascina Sciuluns enklare viner, däribland deras enda vita: en druvren chardonnay från den östvända gården Buyet i Bussia, Monforte. Musten ligger till 90% på rostfritt medan 10% får ligga på små fat. Vi steker pancettabeströdd hälleflundra till fänkålsfyllda cannelloni - något som Vilma garanterat skulle haft åsikter om...

Vinet är blekt halmgult med skira grönstick. Doften bjuder på en sagolik renhet med friska päron, persika, ett tropiskt ananassting i botten och spröd mineralsälta på toppen. Just den läckra mineraliteten minns jag inte från i somras men den är tydlig och synnerligen klädsam, på något vis ger den en nästan burgundisk prägel åt vinet.

Smaken följer doften på ett föredömligt sätt som man önskar att fler vinmakare skulle haft som målsättning. Frisk och fin fruktighet med vänliga men bestämda syror och en stabil ryggrad som möter upp fettet och pancettasältan på ett ljuvligt sätt.

Mycket trevligt vin (så klart...) i renaste, friskaste och fruktigaste stil som passar till - tja, allt. Priset är också tämligen harmoniskt: €6.70 på plats.

(16p/20)

Valdibà Dolcetto di Dogliani 2007 (Osvaldo Barberis)

Dogliani är sedan länge ett spännande dolcetto-område med många ambitiösa producenter. En av dessa är Osvaldo Barberis som på sina 5 Dogliani-hektar odlar dolcetto och barbera medan hans 2 hektar i Monforte är beklädda med nebbiolorankor. Stockarna är i genomsnitt 30 år men de äldsta är uppåt 75 år gamla. Gården är certifierat biodynamisk och man föder dessutom upp piemontesiska biffkor. Användandet av svavel är minimalt och man låter dolcetton macerera i 6 dagar innan den lagras på ståltank.

Vinet har en mycket mörk färg och är osedvanligt tätt. Doften är rikt fruktig med klara toner av körsbär som kläds med bittermandel och viol. Strukturen är elegant och på många vis mer lik barbera än den "lunchdolcetto" som vi är vana vid. Smaken har ett annat djup med tydligare fruktsyra och avsevärt längre eftersmak. Ett intressant vin som helt klart väcker vidare intresse för den här DOC:n såväl som regionens superiore-variant som sedan 2005 har blivit DOCG.

(15p/20)

Köpt hos Stefan Jensens Winewise för 85 DKK.

Spätburgundershootout

Vi tar bussen till metropolen Bjärnum i djupaste Göinge för ett djupdyk i tyskt vinmakeri på toppnivå. Lokalbussarna har nya förinspelade speakerröster som nogsamt meddelar vad det är man passerar och var man stannar. Det riktigt komiska är att den här kvinnorösten talar en nästan absurt övertydlig göingska som förmodligen kräver att man ska vara infödd göing för att inte brista ut i skratt. Allt som sägs börjar i ett högt röstläge och avslutas ungefär en kvint lägre och alla långa vokaler är så där snällt avrundade på genuint nordskånskt manér. Häftigt - känns lite närproducerat liksom! Jag åker inte buss så ofta kanske jag ska tillägga...

Vännerna J & H har kommit över en låda av Badenproducenten Weingut Hubers samlade spätburgunderarsenal som ska jämföras med en representant från Pfalz, en från Ahr och slutligen en utböling från Bourgogne, instoppad som en joker. Vi provar halvblint i vanlig ordning vilket ska visa sig vara en utmaning av episka proportioner - vi dricker nämligen spätburgunder ungefär lika ofta som jag åker buss.

Första glaset är nästan rödlila med god transparens. Smörkola och mycket söt frukt i form av solvarma mosade jordgubbar och en del jordiga toner. Känns som druvorna fått mogna ut och utvecklas ostört. Smaken är mycket fyllig med bra syrlighet. Bra tryck i helheten och eftersmaken är behaglig och lagom lång. Mycket sympatiskt vin men omöjligt för våra otränade gommar att placera geografiskt. Det är i alla fall inte bourgognen?

Blauschiefer Spätburgunder 2008 (Meyer-Näkel) Aha, provningens enda Ahr-representant. Bra vin i en stil som är lättgillad och absolut något att hålla ögonen på framöver. Vi har väl alla läst Finare Vinares utomordentliga reportage om producenten och området från i våras. Nr 95406 på SB, 199 SEK och det finns gott om flaskor kvar.

Det andra glaset ser lite mattare ut med en dovröd färg och lätt dimmig transparens. Avsevärt mycket hårdare fatrostning än vad vi är vana vid - kalaspuffar så det står härliga till. Frukten är parfymerad på ett elegant sätt med marschino, bittermandel och krossade persikokärnor. I munnen är syrorna livliga och frukten frisk men fatprägeln är överväldigande - ambitiöst men på tok för rostat.

Hecklinger Schlossberg Spätburgunder GG 2007 (Huber) En Grand Cru från Hubers Schlossberg som har den ljusaste och lättaste kalkhaltiga jordmånen av hans GC. Den här ska vara den mest mineralstinna av Hubers spätburgundrar och vi kan inte låta bli att förbryllas över varför man så ivrigt försöker dölja det med den massiva fathanteringen? Inte vidare imponerande. Kostar €28 när man köper direkt av producenten.

Tredje glaset stinker dansk ostbutik och nästan sticker i ögonen av alla reduktiva toner. Det luftas emellertid ur ganska snabbt och fram träder en eminent fruktmognad med tobak och lakrits i kanten. Riktigt komplext och intressant att snusa på. I munnen möter vi en närmast piemontesisk syrastruktur och fin utbredd fruktighet i alla register. Mycket trevligt!

Spätburgunder Spätlese trocken 2005 (Ökonomierat Rebholz) Vår man i Pfalz alltså. Ett ypperligt intressant och trevligt vin men jag vågar inte uttala mig om huruvida detta är särskilt typiskt? Moestue Grape Selections importerar och i BS lovas man 2006 men får tydligen 2005. Nr 73259 kostar 199 SEK.

Glas nummer 4 är väsentligt mörkare än de tidigare. Fin sötma i doften som samsas med charkuterier, rödmogna bär och petroleumångor. En del jordiga subtoner kryper fram och trivs i hop med frukten. Gott djup i smaken och faktiskt en del tanniner. Eftersmaken är längst hittills men inte elegantast. Hade vi haft en Côte Rôtie i uppställningen hade jag gissat på denna men nu kanske det är bourgognen?

Vosne-Romanée 2006 (Domaine Gros Frère et Soeur) Mycket bra vin i ganska tuff stil och absolut det bästa till kalkonmiddagen som följde efteråt. Kom tillfälligt i vintras (?) och kostade 395 SEK.

Femte glaset ger oss nypon i den lite renare och enklare stilen. Pigg balans med fin syrlighet och läskande friskhet. Ett ganska torrt avslut med tobak i svansen. Riktigt bra grejor - no nonsensevin. Borde vara Hubers enklaste?

Malterdinger Spätburgunder 2008 (Huber) är Hubers "village" från 12-20 åriga stockar. Rent, fint och funktionellt vin för €9.

Glas nummer 6 har en stor, pampig och komplex doft med massor av skogsbär, en smula undervegetation och en aura av majolikaglasyr kring sig. Klassiga syror och liksom lite pepprig tanninstruktur. Suverän balans - absolut mest komplett hittills tycker jag. Ljuvlig juice färdig att dricka subito!

Bombacher Sommerhalde Spätburgunder GG 2007 (Huber) Ännu en Grand Cru från Huber, just denna lär ha en rödkalkig jordmån med högt järninnehåll. Kostar €22.

Sjunde glaset känns mer mineralisk än de tidigare. Elegant kärnfruktsparfym med aningen syntetiska frukttoner som tränger på. Munnen känns lätt tanninanstruken och syrorna är på plats. Absolut ett toppvin men kanske lite för tillrättalagt.

Wildenstein Spätburgunder Reserve 2007 (Huber) Hubers topp-pinot från Bienenberg känns väldigt solid men blir inte favorit hos någon. Priset springer nu iväg till €39.

Åttonde glaset har en del reduktiva toner som förvandlas till tobak så småningom. Här känns faten mer integrerade än hos några av de andra. Frukten är stor, mörk och rund. Järntoner åt blodhållet kommer fram. Fin munkänsla och lång eftersmak. Ett par av oss tycker att detta smakar "dyrt".

Malterdinger Bienenberg Spätburgunder GG 2007 (Huber) är en av de enklare Grand Cruerna men en elegant rackare för €22.

Sista glaset känns nästan blommigt med riktigt rödmogen frukt. En del andrahandsaromer trollar lite med näsborrarna och svaga pustar av rengöringsmedel ger sig till känna. Fett tryck i frukten men syrorna är något mer avrundade än de tidigare Hubervinerna. Känns väldigt välmakat i mycket drickvänlig stil. Det här gissade jag kunde vara toppvinet.

Alte Reben Spätburgunder 2007 (Huber) Men så fel har jag... 1er Cru-vinet som görs av druvor från 20-40 åriga stockar och kostar €15 utnämns härmed till kvällens fynd.

Barolo Ginestra 2005 (Paolo Conterno)

Då och då behöver man påminna sig själv om varför man har snöat in på en viss vintyp, druva eller region. Vi har ju utvecklat en viss faiblesse för Piemonte och allt vad det har att erbjuda, sällan eller aldrig skiner orsaken till detta "vägval" i en klarare dager än när man korkar upp en flaska från Paolo Conterno.

Vi kollar av Barolo Ginestra 2005 som golvat oss tidigare. Vi har 1997, 1999 och 2004 liggandes men nollfemman har varit så välkomnande att den känns mest angelägen att återknyta bekantskapen med. Samt det svårförbisedda faktum att vi har överlägset flest flaskor av denna årgång...

Utseendet är alltjämt mycket vitalt med en klart rubinröd mörk nyans. Doften är omedelbart på tå med sin koncentration och ett nästan laserlikt fokus. En elegant rödfruktighet med ett omgärdande moln av limstift och varmt däckgummi river igång aromkavalkaden som bara får oss att sitta och fånle. Ett rikt doftspektrum som tar oss igenom hela bärkatalogen och bjuder vidare med alla upptänkliga nyanser av den mörkare tjär-, asfalts- och lövbraseportföljen.

Tanninerna är ovanligt finpulvriga i den här årgången - exempelvis 99:an och 03:an var mer åt det grovhuggna hållet. Syrorna är omfattande med ett brett register men en liten puckel utkristalliserar sig åt mandarin- eller klementinhållet, dvs med en angenäm underliggande sötma som håller emot. Eftersmaken är fortfarande imponerande lång och helheten känns återigen som en fullträff. Det här håller definitivt sin plats bland mina favoriter topp-5.

(19p/20)

Vi rekommenderar varmt Boller-Weine för inköp - €34 (samma som ex-cellar) och en av marknadens billigaste frakter: €10 för 12 flaskor.

Vi besökte producenten förra året och kommer förhoppningsvis att göra ett återbesök i början av november.

I lördags var vi, tillsammans med Billigt Vin-Jörgen och HSÄ, inom den italienska stormarknaden SuperMarco på Fiskerihavnsgade bakom Fisketorvet och blev mycket glatt överraskade. Suveränt sortiment av det mesta i italiensk mat- och dryckesväg till mycket humana priser och fullsmockat med folk som faktiskt handlade! Dylika institutioner har annars en tendens att vara väldigt dammiga och hutlöst dyra men inte här inte. Vi köpte bland annat en bit Toma Piemontese som var precis så god som man bara drömmer om när man annars inte har tillgång till den - 140DKK/kg tycker vi dessutom är ett kanonpris. Klockrent till kvällens barolo!

Dolcetto d´Alba Sant´Anna 2009 (Principiano)

Another day, another dolcetto. Vi fortsätter att botanisera i dolcettodjungeln, den här gången är det den unge och dynamiske Monfortebaserade producenten Ferdinando Principianos Sant´Anna 2009 som ska synas i sömmarna. Principiano gör läcker Serralunga-barolo, bland annat från sin Boscareto-odling, och har sedan 2006 växlat om till ett ekologiskt/biodynamiskt förhållningssätt samt helt övergått till att nyttja stora botti.

Dolcetton har förstås bara sett rostfritt stål och den här nollnian är alldeles nytappad på flaska. Magnus Gerbola, en stor dolcettoentusiast som vi köpte vinet av, sade att om han bara skulle sälja en enda dolcetto så skulle det vara den här på grund av dess renhet och typicitet.

Djupt blålila och superviril i sin dager strålar det ur glaset. Doften är fruktpackad så att det förslår med röda vinbär, moreller och en lätt nötighet i fonden. I munnen är syrorna pigga och ivriga men hela tiden i samklang med den rika fruktigheten. Ruskigt ungt såklart, precis som det ska vara, fast ändå med en stabil kärna och i samma stil som Franco Conternos ljuvliga nollnia.

Det här ska man naturligtvis inte analysera sönder, det är bara att konstatera att Sant´Anna 2009 är klockren dolcetto som kan drickas alla dagar i veckan. Minst lika trevligt som nyligen provade Azelian.

Gerbolavin säljer detta ljuvliga allroundvin för 80 DKK/flaska vid köp av 6.

(17p/20)

Dolcetto d´Alba Bricco dell´Oriolo 2007 (Azelia)

Vi suktar ständigt efter riktigt god och matglad dolcetto som är en bristvara i det här landet, helst ska priset vara hyfsat angenämt och då blir situationen ännu värre. En riktigt god och matglad dolcetto karaktäriseras av, först och främst, en intensiv fruktighet och en sorts avväpnande renhet. Syrorna ska vara stringenta men inte för höga, tanninerna bör vara svårdetekterade men munkänslan mineralpulvrig och allt ska inneslutas av lagoma doser okomplicerad lättsamhet. Ett hyfsat angenämt pris karaktäriseras av ett spann mellan 60-120 SEK.

Sedär en fix färdig recension av Azelias Bricco dell´Oriolo 2007! Allt det som eftersöktes i ovan nämnda karaktäristik kommer nämligen till liv vid första upphällningen av detta lilla blålila charmtroll.

Azelia är ett familjeägt vineri i Castiglione Falletto av, för trakten, normalstorlek som producerar cirka 60000 flaskor årligen. Av dessa är 18000 dolcetto som kommer från deras 2,5 ha kalk- och sandrika lera i Montelupo Albese. Man macererar i fem dagar och låter såklart juicen ligga kvar på ståltank.

Doften är mjuk och ren med mosade jordgubbar och läckra kalksting. I munnen sjunger änglarna när den rena och lena frukten sköljer svalget efter det hembakade brödet och syrorna spräcker fettet efter salamin och den vältempererade toma piemontesen. Det behöver inte vara konstigare än så här för att vara riktigt, riktigt bra!

Gerbolavin säljer för 90 DKK/flaska vid köp av 6.

(17p/20)

Cuvée 161 Terre Bianche 2008 (Sella & Mosca)

Ett vin som kostar 129 SEK och snuddar vid 15 poäng i Munskänken måste kollas upp å det omedelbaraste. Vi litar i och för sig på Rickard Albin men betygsättningen i Munskänken tenderar att korrelera ganska direkt med prislappen och ett vitt vin som renderar 15 poäng brukar kosta åtminstone 200 SEK...

Druvan heter torbato och är en strikt sardinsk angelägenhet och producenten heter Sella & Mosca som är härskare över den sardinska vinindustrin. Man har mellan 500-600 ha odlingar och ägs numera av Campari group. Svensk importör är Matric Italgross.

Gyllengult i färgen och med en omedelbar doft av honung och sträva gråpäron. Ganska ymnigt och inbjudande i ett slags loire-chenin-blanc-stuk fast lite mer av allt. Oljigt och visköst med fikonmarmelad och burkpersika i fonden fast med ett piggt sockerdrickesting i förgrunden som nog kan översättas i mineralitet. Efterhand som temperaturen stiger blir det mer sötmogna chardonnayvibbar över det hela. Allt som allt ett angenämt och kul vin att sniffa på.

Munkänslan är också lite åt det feta och vaxiga hållet till. Trots detta en fin syrlighet och ett gott löd i frukten som ger en ganska fyllig smakbild. De tre månaderna på små begagnade fat ger ytterligare skjuts åt helheten och bidrar med lite rostad avrundning på slutet.

Ett ämabelt vin utan några alltför komplicerade krusiduller.

(14p/20)

nr 72777

Barricadiero 2007 (Aurora)

Vi har fått stränga förhållningsorder från östkusten om att absolut prova Barricadiero 2007 innan lördagens italofil-exkursion i Köpenhamn. Vi häller upp direkt och kollar om denna moderna cuvée från knävecket på stöveln är något som vi ska fylla på förrådet med.

Juicen är tät och mörkt blålila med djup rubinröd kärna. Jag sticker glaset under hustruns näsa och hon säger: "superfruktigt" och "franskt på något vis". Bara att hålla med, det franska stammar helt klart från den mycket läckra och lyxiga fatprägeln. Frukten är generös för att inte säga slösande med en kompakt körsbärspelare i mitten som skriker Italien över den bordelaisiska fatrondören och som understödjs av pinjepustar och linoljepytsar. Mera friskhet i form av Vicks menthol och äppelmynta brottas med jordtoner och en viss stallighet - så in i pipsvängen smaskigt att inhalera i djupa andetag.

Smaken breder ut sig över kinder och gom med en intensivt extraherad frukt som skjuts framför sig av bitterchokladiga tanniner. Det är helt klart faten som stramar upp tillställningen och håller fruktmognaden i schack - perfekt balans med syror som arbetar i det lägre registret. Pampig eftersmak med klara körsbärs- och lakritstoner.

Det här är ett mycket spännande vin från en biodynamisk producent i Marche. Druvsammansättningen är 75% montepulciano, 15% Cabernet sauvignon och 10% merlot.

Både Carlo Merolli och Cibi e Vini säljer för 149 DKK vilket ska jämföras med Systembolagets 349 SEK... Inget snack om att det blir påfyllning.

(17,5p/20)

Ghemme Bricco Balsina 2004 (Ioppa)

Det duggar tätt med oemotståndliga erbjudanden i e-postlådan nuförtiden. De flesta härrör från frestaren i Holte som, likt Pavlov, pinglar i sina klockor så att salivproduktionen sätter fart hos oss som helt aningslöst öppnar alla dessa mailerbjudanden.

Det senaste är en 12-pack med ghemme från Ioppa - tre flaskor vardera av 1996, 1997,1998 och 1999 för 1300 SEK. Ett erbjudande man inte kan avvisa och som gör oss nyfikna på hur producentens prestige-ghemme från 2004 kan tänkas smaka.

Bricco Balsina är en sydvästvänd backe i Romagnano Sesia, Ghemme nordväst om Novara. Jorden är porfyrisk och mineralstinn med vulkaniska inslag och man låter vinet ligga till sig på begagnad ek under 24 månader.

Färgen är åt det portvinslika hållet med klara tegelreflexer och intensitet av mellanklass. Efter någon timme i karaff kan vi andas in en violbukett och solvarma jordgubbar som ger ett tillgängligt och lättsamt intryck. Detta förändras emellertid efter en ganska kort stund då svamp, tjära och ketjap manis kommer in och komplicerar bilden. Saker och ting blir inte enklare när ett lass fuktig singel och en stilig kryddighet med garam masala vill vara med i leken. Allt finner till slut sin plats och canvasen är mer eller mindre helt täckt och i ljuv balans - veramente molto elegante!

Smakbilden är tydligt utkarvad med finstilt strävhet och fruktsyra som arbetar mot samma mål. Vi kan konstatera att vi troligen är minst tio år för tidigt ute men vinet har trots detta något syndigt lättdrucket över sig. Man sväljer stora klunkar åt gången och låter sig läskas av den nordligt svala nebbiolofrukten. Ruggigt förföriskt!

Vinet gjorde tydligen inte bort sig när det dök upp som blind dark horse vid en baroloprovning för ett tag sedan och jämförelserna med kusinen i söder är såklart svåra att värja sig emot. Jag tycker nog att detta trots allt är något helt annat med sin friska mineralitet och mycket finlemmade syrlighet - en stil som vi har fallit pladask för på sistone. Det här är ett ambitiöst vin helt utan pretentioner - bara lustfylld elegans. Och missa nu för guds skull inte gamlingarna!

(18p/20)

Bricco Balsina kostar 245 DKK vid köp av en flaska hos Carlo Merolli.

Chianti Colli Senesi 2007 (Poderi del Paradiso)

Den här flaskan fick vi av BV-Ingvar för ett bra tag sedan, han hade först gillat det skarpt men vid andra påseendet föreföll han en aning skeptisk så vår nyfikenhet är stor på vad som egentligen döljer sig bakom etiketten med San Gimignanos berömda skyline.

Colli Senesi sträcker ut sig söder om Siena och är den största undergrupperingen av DOCG-distriktet Chianti, området täcker även in Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano. Poderi del Paradiso finns precis nedanför San Gimignano och har 30 ha odlingar som resulterar i runt 150000 flaskor årligen. Chiantin har först legat på 20 hl-tunnor och sedan rundats av på begagnade frallor i 8-12 månader.

Det är ett mörkt och tätt vin för både öga och nos. Rikt extraherade bigarråer, mandelmassa och linolja ger italienska vibbar så att det räcker. Ändå är det något sydrhônskt som gäckar oss hela tiden, både doft och smak är av det "grenachiga" slaget. Faten har bäddat in den rika fruktigheten i en tunn och klädsam kroppsstrumpa av ek, den toscanska nollsjufrukten verkar för övrigt nästan vara i paritet med den sydrhônska.

I munnen är det ett lite stramare paket än vad doften kanske utlovade, en del strävhet, fin syrlighet och en aningen alkoholisk tendens i eftersmaken. Superbt matvin som man kan dricka ofta utan att tröttna dock. 2007 och Toscana verkar vid det här laget vara en nästintill kassaskåpssäker matchning med svårslaget charmiga viner på alla nivåer.

(16p/20)

Såldes i Danmark av A Vinstouw för cirka 60 DKK men är dessvärre slusålt.

Gattinara 2005 (Anzivino)

Om vi hade gått in på vårt lokala systembolag och sagt "Gattinara" så hade vi i bästa fall fått ett artigt "prosit" som svar. Appellationen är obskyr och mest något man lär sig rabbla ihop med Ghemme, Barolo och Barbaresco när man memorerar piemontesiska DOCG:n.

Gattinara ligger i norra Piemonte, i provinsen Vercelli, och sträcker sig över sydsluttningarna på båda sidor om floden Sesia. Den totala vinodlingsarealen är endast 100 ha fördelat på en handfull producenter som odlar cirka 90% spanna (eller nebbiolo) och resten vespolina och bonarda på den järnrika och vulkaniska jordmånen. Vi tänker prova en nollfemma från Anzivino som är en ung producent i detta traditionstyngda område. Man använder stora slavonska botti till sin Gattinara som består av 100% nebbiolo från gårdarna Valferrana, Luccineglio, Villetto och Ronco.

Utseendet är brukligt ljust med tegeltoner och klar transparens. Doften är initialt sval med menthol, viol och hallon. Efterhand blir frukten rödare och börjar dra mot jordgubbar, vinbär och granatäpple i övertonerna. Mycket påtaglig mineralitet helt i stil med vinerna från vår favoritproducent häruppe: Sella.

Nosen lurar inte munnen utan allt är på plats vid första gurglet - svala och läskande syror i citrusregistret och mikroskopiskt finfördelade tanniner samlar sig och bildar tillsammans ett mycket spänstigt och senigt vin som klarar av det mesta i matväg. Frukten tar ett steg tillbaka i munnen och låter mineralerna ta huvudrollen, inte alls olikt ett vitt macererat vin i munkänslan. Eftersmaken är mustigare med mörka tjärtoner och tobak. Mycket elegant och en bra representant för stilen. Verkligen kvintessensen av ett norditalienskt matvin!

(17p/20)

Vi köpte Anzivino av Stefan Jensen för runt 125 DKK. För den som vill handla Gattinara via SB erbjuds en normale 2004 och en riserva 2001 från Travaglini, dock endast i köp om 6 flaskor. Idala gård importerar Casa Vinicola Brugo som också kommer i lådor om 6 flaskor.