Another day, another dolcetto. Vi fortsätter att botanisera i dolcettodjungeln, den här gången är det den unge och dynamiske Monfortebaserade producenten Ferdinando Principianos Sant´Anna 2009 som ska synas i sömmarna. Principiano gör läcker Serralunga-barolo, bland annat från sin Boscareto-odling, och har sedan 2006 växlat om till ett ekologiskt/biodynamiskt förhållningssätt samt helt övergått till att nyttja stora botti.
Dolcetton har förstås bara sett rostfritt stål och den här nollnian är alldeles nytappad på flaska. Magnus Gerbola, en stor dolcettoentusiast som vi köpte vinet av, sade att om han bara skulle sälja en enda dolcetto så skulle det vara den här på grund av dess renhet och typicitet.
Djupt blålila och superviril i sin dager strålar det ur glaset. Doften är fruktpackad så att det förslår med röda vinbär, moreller och en lätt nötighet i fonden. I munnen är syrorna pigga och ivriga men hela tiden i samklang med den rika fruktigheten. Ruskigt ungt såklart, precis som det ska vara, fast ändå med en stabil kärna och i samma stil som Franco Conternos ljuvliga nollnia.
Det här ska man naturligtvis inte analysera sönder, det är bara att konstatera att Sant´Anna 2009 är klockren dolcetto som kan drickas alla dagar i veckan. Minst lika trevligt som nyligen provade Azelian.
Gerbolavin säljer detta ljuvliga allroundvin för 80 DKK/flaska vid köp av 6.
(17p/20)
8 kommentarer:
Trevligt med era små Dolcettoprov Patrik. Vill dock invända lite i marginalen på två punkter:
1. Det är ingen självklarhet att Dolcetto enbart lagras (och jäser) på rostfritt stål före buteljering. Dolcetto i den lite högre skolan lagras inte sällan på botti, t.ex. Peccheninos Bricco Botti (sic, även om namnet inte har med lagringsformen att göra), San Fereolos San Fereolo och Einaudis Vigna Filari, alla Dogliani DOCG förstås. ;-) Och väl värda att prova.
Jag har även testat en barriquelagrad variant: San Romanos Dolianum. Det provet gav dock ingen mersmak, även om jag är osäker på om det berodde på fatlagringen eller på att vinet helt enkelt var lite för gammalt när vi drack det (7-8 år). Vinet görs inte längre och det är kanske lika bra. ;-)
2. Dolcetto duger inte enbart till att göra enkla och okomplicerade charmtroll, även om det är vad druvan huvudsakligen används till. Det går även att göra vin med skaplig komplexitet, tyngd och även strävhet, som rentav kan behöva lagras 2-3 år innan de är riktigt drickmogna. De tre jag redan nämnt funkar alla som exempel. OK, det är inte Barolo eller Barbaresco vi talar om, men vinerna är i mitt tycke inte bara intressanta utan även tilltalande i många fall. Stilarten påminner i mitt tycke lite om Grenachedominerade viner från södra Rhônedalen (CdP, Gigondas) även om aromatiken förstås är lite annorlunda. Frågan är rentav om jag inte finner ambitiös Dolcetto mer intressant än ambitiös Barbera, även om försöken att göra prestigevin på den senare hittills är avsevärt fler.
Oops! Einaudis vin heter förstås "I Filari", inte "Vigna Filari".
Tak for dette, Patrik, og forrige post: Dolcetto er så utroligt godt! Jeg blev for nylig aldeles forført af Pelisseros Munfria. Jeg må klart prøve Principianos ved lejlighed. Gerbolas sortiment er flot, sympatisk indstilling.
Mange hilsner!
Niels
Anders - Du har förstås rätt i det du säger men vi tenderar att fastna för de enkla, lättsamma dolcetti som produceras av baroloproducenter för direkt konsumtion. Vi har ett par "ambitiösa" Dolcetto di Dogliani och Dolcetto d´Ovada på lut som alla fått sig en vända på botti. Dolcetto d´Alba brukar ju oftast vara producentens "enklaste" vin och det är dessa som åsyftas.
Niels - Jag såg din post om Munfria, låter intressant. Gerbolavin rekommenderas varmt.
/Patrik
Förresten, Gerbola har ju Beppe Caviolas dolcettolinje under sitt eget producentnamn: Ca´Viola. Det här ska ju vara riktigt fläskiga grejer, barriquelagrat och högextraherat, vi blev svårt sugna men bangade till sist. Någon som provat?
/Patrik
Patrik - OK, jag förstår hur du menar. Och jag har alls inget emot de (vanligtvis) enkla Dolcetto som görs av Barbaresco- och Baroloproducenter.
Det är kanske mest det att jag stör mig lite på att de får det mesta av uppmärksamheten på Dolcettofronten trots att det finns andra regioner (Dogliani, Diano, Ovada) där det läggs ned väsentligt mer krut, både i vingård och källare, på att göra det bästa av druvan. Det är ju ett välkänt faktum att man inne i B&B-zonen bara odlar Dolcetto där det inte går att odla något "bättre" och att resultatet knappast utgör paradnumret på producentens vinlista. Det finns några partiella undantag från den regeln (t.ex. Vajras Coste & Fossati) men inte så värst många.
Inte desto mindre har B&B-producenterna oftast lättare att bli av med sina viner just därför att de också har prestigeviner baserade på Nebbiolo och Barbera att sälja och redan gjort sig ett namn som vinmakare på den kanten. Deras Dolcetto får s.a.s. åka snålskjuts på marknaden medan producenter vars Dolcetto utgör huvudnumret seglar i motvind.
Apropå Ca'Viola (som ju håller till i Dogliani men vars Dolcetto inte kommer därifrån): Klart ni skall prova. Hans mest ambitiösa Dolcetto, Barturot, tillhör våra favoriter. Den lite enklare, Vilot, har vi ännu inte provat. Ingen av dem lagras dock på barrique eller ens på botti, bara på rostfritt. Barturot är en osedvanligt koncentrerad och komplex Dolcetto, men ganska mjuk i stilen i jämförelse med andra i samma klass. Vi har varit mer förtjusta i just denna Dolcetto än Ca'Violas Barberor som vi tyckt varit lite för tillrättalagda (Brichet) eller bara måttligt prisvärda (Bric du Luv).
Dolcettos charm ligger mycket i att det inte behöver vara producentens "paradnummer" och att för mycket krut lätt blir en smula missklädsamt, tycker jag. Lättheten och friskheten gör ju att den lämpar sig ypperligt till viner av "vardagstyp" som i min bok många gånger är de allra intressantaste.
Vi provade La Castagnola 2003 från Castello di Tagliolo i somras som är en barriquelagrad (12 mån) och långmacererad dolcetto. Mycket trevlig men stilen blir alltför anonym och det hela känns ganska atypiskt i min mun.
Fel av mig ang Ca´Viola - det var signore Gerbolas mycket målande beskrivningar av vinerna som fick mig att tro att små fat var inblandade. Vi plockar upp några nästa gång.
/Patrik
Ja barriques och Dolcetto är ingen särskilt lovande kombination i mina ögon heller och dessbättre verkar minst 99 procent av producenterna ha samma uppfattning. Men "krut" i bemärkelsen ambition att göra högkvalitativt vin har jag inget emot och jag kan på rak arm bara erinra mig ett fall på Dolcettofronten (se ovan) där jag upplevt resultatet som misslyckat.
Vi dricker som sagt mer än gärna "vardagsdolcetto" med en prislapp (ex cellar) på någonstans mellan 5 och 10 euro. Men vi har inget emot att ibland lyxa till det lite och kosta på oss en "festdolcetto" à 10 till 15 euro. ;-)
Just nu finns det avsevärt fler av de senare i vår källare men det beror mest på att de är svårare att få tag på här hemma (särskilt till vettigt pris) och tål att ligga några år utan problem.
Skicka en kommentar