Rött, rått och rustikt

Såhär i årets sista självande timmar, plockar vi fram ett par riktigt jordnära röda viner för att kontrastera morgondagens obligatoriska skaldjursextravaganza. Vi har å ena sidan en enkel bordsitalienare från den smygande appellationen i Marche: Rosso Piceno och å andra sidan en genomrustik cabernet franc från Anjou i Loire. På tallrikarna ligger en ljuvligt halstrad ryggbiff med mandelpotatiskaka, svampfräs och örtmarinerade rotsaker.

Libenter 2006 från Tavignano innehåller 70% montepulciano, 25% sangiovese och 5% cabernet sauvignon som fått macerera i tre veckor och därefter hamnat på en blandning av barriques och tonneaux i fjorton månader. Rosso Piceno är Marches största DOC och täcker i stort sett den östra halvan av landskapet.

Doften lägger ut en fatridå som är svår att komma förbi - rostat kaffe, vaniljstång och lite kryddnejlika. Frukten är mörkbärig med en del stråk av körsbärslikör men väger inte riktigt jämnt med de rostade tonerna. Syrorna är av det milda slaget och munkänslan är torr med ganska subtil tanninstruktur.

Fungerar hyfsat till maten men hänger inte riktigt med, här vore det nog på sin plats med en enklare pasta med tomatbaserad sås.

Ett av årets absolut trevligaste vinarrangemang var Fri Vin-festivalen i Köpenhamn. En av de färgstarkaste deltagarna där var utan tvekan Didier Chaffardon som medelst ett intensivt kroppsspråk övertygade oss om förträffligheten i sina viner. Här fanns inte utrymme för egna åsikter och intryck, Didier berättade med hjälp av ett ymnigt handlag hur vinerna tydligen skulle vibrera lite i luften, för att sedan störtdyka ner till tåspetsarna och liksom explodera med en trippel Mollbergare i pik...

La Vigne du Moulin 2006 är 85% cabernet franc med 15% cabernet sauvignon och sträcker direkt ut en inbjudande hand med läcker multnad, svartvinbärsblad, tabasco och något som närmast kan beskrivas som en helitaliensk målarburk av guds nåde. Inget finlir, bara rå charm - doften är intensiv och förblir så under en lång tid i glaset. Smaken är sprängfylld med fruktsyror i alla register och en ganska tvär, men intresseväckande, strävhet.

Till maten regerar det här, och till en bit Allerums präst XO börjar kampanilen klinga så att hundarna ylar - ett, rätt och slätt, sublimt salt- och fettspjälkarvin.

Ingvar har också provat om.

Libenter brukar kunna köpas hos Carlo Merolli men vi får nog vänta in nollsjuan. La Vigne du Moulin köptes hos Pétillant för 130 DKK.

Önskningar & löften...

Innan det kan kallas bra/gott, bör ett vin vara äkta/sant/riktigt - Nicholas Joly

Det verkar vara högsäsong för årsbästalistor och bokslutskrönikor i dessa dagar. Jag är, och har alltid varit, pinsamt ointresserad av allt vad listor och kalenderbiteri heter så mina försök att sammanfatta och rangordna 2010 års vinupplevelser i tabellform faller platt till marken.

När jag tänker tillbaka på årets trevligaste viner är det faktiskt Franco Conternos dolcetto för €6 som etsat sig fast på gomseglets hornhinna. Den här charmerande juicen är på något sätt själva kvintessensen av ett bra vin - rent, gott och användbart. Givetvis gör mötet med de underbara människorna bakom vinet sitt, att få sitta i det sommarvackra Langhe och dricka det - lätt kylt - till de enkla semesterluncherna med bröd, salami och en ost gör såklart också sitt. Tänk att något som är så befriat från stjärnor, poäng, hype, röda räkor och överstylade vinmagasin kan lämna ett sånt avtryck.

Annars har året bjudit på många trevliga nya och fördjupade gamla bekantskaper i den italienska vinfloran. Producenter som Schiavenza, Fenocchio, Sella och Trinchero kommer att vara med oss för lång tid framöver och ett par nyupptäckta regioner och druvor kommer att bli föremål för djupare studier under året som kommer. Jag tänker då naturligtvis främst på Sicilien, Etna och nerello mascalese.

Det var Ingvar som tog med sig en flaska Tenute delle Terre Nere Etna rosso 2008 i vintras och förändrade i ett slag hela vår bild av Sicilien som vindistrikt. Vilken elegans, friskhet och mineralitet, och allt detta i ett instegsvin! Vi var fast och har sedermera blivit förälskade i de något mer oborstade men ack så läckra vinerna från Calabretta och Frank Cornelissens vulkaniska mästerverk såväl som viner från andra sidan av ön.

När jag tänker efter är det faktiskt Ingvar som presenterat oss för ett flertal av årets nya och minnesvärda bekantskaper - tack Ingvar!

Istället för att rada upp viner vi druckit under 2010 så tänkte jag förära bloggosfären en kombinerad nyårslöftes- och önskelista inför 2011.

Nästa år tänker vi dricka mer av de lite obskyra druvorna timorasso, rossese och vermentino som samtliga oftast finnes i regionerna strax öster om Piemonte. Liksom nerello och cataratto från Sicilien, ännu mer mineralbomber från norra Piemonte och den ofta åsidosatta aglianico. Vidare tror vi att Ingvar har rätt i sina spådomar om en Valpolicella-revival under 2011 så mera ripasso, valpolicella och amarone. Fast inga "nallebjörns-amarone" som allas vår danske/romerske favoritvinhandlare uttrycker det.

Nästa år tänker vi dricka mindre av stordriftsframställda viner som så ofta saknar personlighet och karaktär. Många av dessa viner är ofta smakliga och trevliga men lämnar en för det mesta lite väl oberörd. Jag vet att det är mycket begärt men man vill ju trots allt finna någon slags själ som lagts i vinet man dricker, man vill få en liten upplevelse av varifrån vinet kommer, vem som gjort det och hur det ser ut där druvorna växer. Allt detta finner man oftast i småskaligt framställda viner på hantverksnivå och inte sällan är vinmakarna i femte eller åttonde generationen.

Nästa år vill vi se betydligt MINDRE av Marcus Birro och Paolo Roberto i alla former av media. Herregud, det finns faktiskt halvitalienare som INTE är gapiga, överkaxiga och tror att de är bäst i världen på allt. Marcus Birro är tydligen lika hemma på fotboll och Berlusconis kärleksliv som på jitterbug och de liguriska primärvalsresultaten. Uttala Lecce (Läcke...) är det däremot värre med. Och låt oss för guds skull slippa se Paolo Roberto röra i tomatsåsen igen, alla vet att det vita på citronen är beskt vid det här laget - take it up a notch! Vad kommer härnäst? Trädgårdsdags med bröderna Ingrosso? Carlo Petrini värderar din gamla spinnrock? Eddie Oliva tapetserar om korsvirkeslängor? Var är alla fransoser, spanjorer eller tyskar i svenska etermedia? Rädda oss!

Vi önskar alla trogna och mindre trogna läsare ett Gott nytt år!

Barolo Bussia 2005 (Fenocchio)

En av Langhes verkligt äkta "traditionalister", med lasersiktet inställt på renhet, terroir samt trakts- såväl som druvtypicitet. Fenocchios viner är tidlösa snarare än traditionella.

Man har tio spektakulära hektar, varav hälften är barolonebba i Bussia, Villero och Cannubi - alltså en tripod med ett ben i vardera Monforte, Castiglione Falletto och Barolo. Bussia Sottana-odlingen är störst med sina dryga tre hektar och brukar tävla med Cannubi om att släppa från sig de elegantaste och mest komplexa av Fenocchios baroli.

Claudio Fenocchio är en vinmakarvirtous med örnkoll på, i princip, varenda planta i sina vinrader. Vi hälsade på i somras och blev nästan tårögda över med vilken artisansk finess han trollar fram sina mineralspäckade viner.

2005 var ett år då man skördade ganska tidigt i Monforte. Redan i mitten av mars kom det upp nordafrikansk värme med temperaturer runt 25 grader, april var regnig och maj bjöd på heta dagar med över 30 grader och många odlare fruktade ett nytt 2003. Sista halvan av juni och första halvan av juli var vädret dock mer varierat med en hel del regn och augusti var avsevärt svalare än normalt. En årgång som vi hört flera odlare jämföra med både 2000 och 2001.

Vi luftar vår Bussia nollfemma rejält och ser ett ljust, gladiolusrött vin med tydlig terracottaschattering. Doften startar med en bukett av liljekonvalj, hyacint och rosor, en del dovare stråk av viol kan också plockas ut. Bären är ljusa och friska - hallon, rönnbär och röda vinbär - i skarpt fokus. Annars är det mineraler, kalk och torrt stenpulver som klättrar uppför glaskanten - en parant men okonstlad doftpalett.

Den ruskigt unga barolon excellerar verkligen när maten dukas fram. Vi äter en tagliata på oxfilé till pappardelle med gräddig senaps- och svampsås. En absolut schangdobel lirare som snitsigt sätter allt på rätt plats i munhålan. Tanninerna är förvånansvärt trivsamma och syrorna har både höjd, djup och bredd - allt i oklanderlig balans och med en lång avslutande tryffelsvans. När flaskan tömts känner man nästan saknad...

Barolo Bussia 2005 finns, tillsammans med Cannubi och Villero, att köpa hos Stefan Jensens Winewise.

En julklapp till alla älskare av terroirdrivna italienska viner är att Stefan har förhandlat fram schyssta fraktpriser till Sverige och kommer att kunna erbjuda leverans inom kort. Anmäl er för nyhetsbrevsuppdateringar här.

Frossarens frälsning

Efter traditionsenliga excesser med allsköns sill, lax, rökt ål och allt det andra, så är det inte utan att matsmältningen behöver en boost av något slag. Snapsarna räcker ju bara så långt...

Enter Barolo Chinato!

Dottore Giuseppe Cappellano läste farmakologi i Torino i slutet av 1800-talet medan brodern Giovanni skötte familjens vineri hemma i Serralunga. Giuseppe hade en idé om ett elixir, med fortifierad barolo som bas, som med hjälp av kinin och tjugoen örter skulle vara den slutgiltiga lösningen på de flesta hälsoproblem av lindrigare art - snuva, förkylning, förstoppning osv.

Drycken blev snabbt Langhes version av tonic och mycket populär. När brodern Giovanni sedermera dog en alltför tidig död så övertog Giuseppe verksamheten och blev snart en ledande vinmakargestalt, inte bara i Serralunga utan i hela Langhe. Giuseppe Cappellano ägde vid det här laget massor av mark och köpte upp druvor av alla som kunde leva upp till hans kvalitetskrav och hans bedömningar var allrådande.

Barolo chinaton hängde med under hela hans liv och har blivit legendarisk och en måttstock för dagens producenter att leva upp till. Många baroloproducenter gör chinato till husbehov, för skoj skull och till nära och kära men det finns inte särdeles många varianter tillgängliga på marknaden. Schiavenza, vår favoritproducent i Serralunga, gör en barolo chinato som vi smakade när vi nyligen besökte familjerestaurangen.

Mätta och dästa pluggar vi ur korken och blir översköljda av ljuvligt fokuserat körsbärsextrakt som parkerar i näskanalerna. Maffig kryddighet med kanel och kardemumma i spetsen och apelsinskal, sukat och pomerans i bakre ledet - rena rama julfesten!

Smaken är rund och amarenafruktig med perfekt sötbitter balans - glöm alla spritbaserade digestive - det här är elegans på hög nivå! Den mat- och fettspjälkande effekten är oomtvistlig, två rejäla chinate efter en julbordsorgie och man känner sig i princip pånyttfödd...

Var hittar man då denna Miraculix´trollbrygd? Jo, naturligtvis hos il Signore Merolli i Holte.

Tignanello 2006 & Barricadiero 2007

Lillejulafton och en smäktande stadshotellklassiker på menyn: Beef Wellington. Kvällens två viner har båda sitt ursprung i "centro" fast det ena i Chianti och det andra i Marche. Det ena har en glassig poängplockaraura och det andra osar småskalig biodynamiker - Berlusconi möter Birger Schlaug, Stureplan möter rondellen i Tyringe, Armani möter blåkläder.

Två synbarligen helt olika viner men hur stora är skilladerna egentligen? Hustrun provar helblint och vi låter vinerna andas ut en timme innan första sniffen.

Första glaset är tätt och mörkrött med svarta reflexioner. Genast en ganska framfusig doft med rikliga mängder julkryddor, svarta vinbär och sötmogna körsbär. Mycket snygg doftprofil som känns medveten och lättgillad och med en fatprägel som känns påkostad eller snarare dyr. Läcker munkänsla med finmalda tanniner som hänger kvar ett bra tag på tandköttet. Syrorna är tipp topp och tar hand om matens fett och sälta på ett föredömligt sätt.

Hustrun gillar skarpt och vill ha det till någon slags italiensk Châteauneuf-du-Pape med Bordeauxambitioner, vilket på något sätt känns som en träffande beskrivning. Suveränt välgjort och trevlig årgång men paketet känns numera lite väl stylat för min smak och några femhundra kronor tycker jag absolut inte att det är värt.

Tignanello 2006 kommer från marchesi Antinoris 47 ha stora vingård, med samma namn, i Toscana cirka 30 km söder om Firenze. 80% sangiovese, 15% cabernet sauvignon, 5% cabernet franc som fått ligga 12 månader på barriques.

Andra glaset är, om möjligt, ännu tätare och mörkare, nästan trögflytande. Doften är lite yvigare med tunga blåmogna bär, muscovadosocker, målarpyts och en köttig animalitet, samtidigt fläktar friska mentholpustar förbi och mineraliteten riktigt knakar i näsborrarna. I munnen samlar det ihop sig och förvandlas från småbusig halvslugger till reciterande underground-poet. Smäcker lakrits stämmer av med en lätt bitterton och smyger in en näve finlemmade tanniner i perfekt samklang med den rika frukten.

Hustrun detekterar en rustikare ton med stall och jord i doften och en lite mer oslipad struktur vilket föranleder henne att utbrista:

- Det här är mera du.

Barricadiero 2007 kommer från biodynamiska producenten Aurora i Marche. 75% montepulciano, 15% cabernet sauvignon, 10% merlot som fått ligga 12 månader på barriques. Provat tidigare här.

För min del är det inget snack om saken; jag föredrar Barricadieros agrara rusticitet framför den glättigare cityslickern. Tignanello är inte på något sätt ett "bättre" vin trots att det är trehundra kronor dyrare, det känns däremot mer ängsligt tillfixat för att tilltala en större publik. Tvivelsutan väldigt trevligt att prova och en fin matackompanjatör men för utslätat för att lämna några bestående minnen.

Tignanello finns i årgång 2007 på SB och Barricadiero handlas hos Carlo Merolli eller Cibi e Vini i Köpenhamn för 159 DKK eller hos SB till det lite mer välsaltade priset 349 SEK.

Dolcetto d´Alba Vigna Bussia 2009 (Franco Conterno)

Med ett kvicksilver som fallit under minus 20-gradersstrecket, börjar det kännas relevant att göra vad man kan för att återuppliva minnen från ett stekhett Piemonte i somras. När vi besökte Franco Conternos Cascina Sciulun i juli var det ungefär 60 grader varmare än vad vi har här idag...

Gårdens dolcetto är en okomplicerad historia med våldsam charmfaktor. Bläckblå, nästan lila och relativt tät. Doften formligen skickar fram en innehållsdeklaration under nästippen - ung, jäst druvjuice. Inga omskrivningar och besynnerliga associationer, bara pur frukt plockad i utmärkt mognad. Man kan ana sig till ett lakritsstråk och en viss mineralantydan men i övrigt är doften synnerligen rak och direkt.

I munnen är vinet friskt och fruktigt med härligt mörka bärtoner. Syrorna skriker efter mat och faller på plats så snart de träffar på pizzans sälta och fett.

En av årets tio trevligaste vinbekantskaper i all sin charmiga enkelhet- ni vet en sådan där typ som man gärna träffar ofta, kanske inte varje dag men nästan. Slår man upp "måltidsdryck" i Nationalencyklopedien borde det rimligen finnas en bild på FC´s Vigna Bussia dolcetto i sidomarginalen.

Finns hos tyska Baglio Antica Sicilia för €7.95.

Barolo Prapò Riserva 2004 (Schiavenza)

Vi har hittills förälskat oss handlöst i alla nollfyra-riservor vi provat. Riservor görs, som regel, bara de riktigt goda åren och måste lagras minst fem år, varav tre på ekfat. Nollfyra-riservor som vi fallit för inkluderar Fenocchios Bussia, Franco Conternos Bussia Munie och Aldo Conternos Granbussia - en viss dominans av nordlig Monforte-barolo således...

Schiavenza gör ju två olika riservor - Broglio och Prapò - som båda fått lysande omdömen i allsköns vinpublikationer. Det som emellertid föranledde oss att, oprövat, köpa en låda Broglio Riserva var Più Rosso-Niels´raving review. Vi köpte även en flaska Prapò för påseende.

Prapò är ett syd-sydostvänt läge i Serralunga d´Alba, 7 hektar med nästan uteslutande nebbiolo på 350 meters höjd. Pra di Pò brukar ge viner i en ganska hårdför stil med uttalad tanninrikedom och var under ett halvt sekel erövrad av Giuseppe Cappellano, idag ägs slänten av Mauro Sebaste, Ceretto, Germano Ettore och Schiavenza.

Vi häller upp och luftar i god tid. Färgen är ganska mörk med dova, faluröda tingeringar. En sval frukt lättar på förlåten i en allt annat än utåtagerande stil.

Efter någon timme har vi ett pärlband av nebbiolo-karaktäristika i glaset - nattsvarta tjärtoner, djupviolett viol, plyschröda rosor och kalksprängd mineralitet. Stinna körsbär inlagda i ospecificerat druvdestillat, jordgubbskompott, nyhyvlad tryffel, slipat ädelträ och småsöta stråk av mandelolja ger vällustiga rysningar uppför ryggraden.

Tanninerna känns inlindade i mandarinsyror och slår till likt en trojansk häst när man som bäst börjat skölja runt vinet i munnen. Stramheten tar ett stadigt grepp om tunga och gom och berättar för oss att Prapò Riserva 2004 är inte ett vin man skojar med. Allt som tidigare hittats i näsan kommer tillbaka i munnen, en relativt mörk och vansinnigt elegant frukt hand i hand med mineraliska sidotoner och syror i snygg midjehöjd.

Det här är defintivt ett vin som ska gömmas och glömmas för en lång tid framöver, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en ren njutning att få ha det i glaset. Ett stort och viktigt vin som givetvis är alldeles för ungt idag men likväl syndigt gott! Och Broglion som ska vara ännu bättre...

Det här får definitivt fyllas på av i förråden; Carlo Merolli säljer för 299 DKK/SEK.

Marine Favorita 2008 (Vigne Marina Coppi)

Färsk fisk och skaldjur är i stort sett omöjligt att hitta när man bor på landsbygden i Skånes inland. Jodå, här finns ett par "fiskbilar" som står utanför stormarknaderna men utbudet är sorgligt - laxfjärilar, räkor och torsk är vad man kan förvänta sig att finna.

När vi så ikväll bestämt oss för att laga sjötunga beger vi oss ut på fiskraggarturné och ser till vår förvåning att "Garrys fisk" faktiskt kan stoltsera med både bergtunga, rödspätta och slätvar. Nåväl, man kan inte få allt här i världen - bergtunga är ju "fina fisken".

- Har ni filéer?

- Nej.

- Kan ni filéea några till oss?

- Nej.

Väl hemma i köket ger vi oss i kast med Sisyfosarbetet att försöka utvinna de små filéerna och det är ingen vacker syn. Man kan konstatera att det ser annorlunda ut när proffsen gjort det...

Vi bor cirka 6 mil från kusten. När vi är i Piemonte så befinner vi oss 15 mil från kusten och har tillgång till två stycken superba fiskrestauranger inom en 500-metersradie, varuhusen är smockfulla med färska skaldjur och massor av olika sorters fisk i diskarna. De som expedierar oss har örnkoll på sina grejer och har tips på recept, vin och skickar med örter, vitlök och mangold om man skulle behöva.

Maten blev, i vilket fall som helst, mycket god och vinet därtill blev en riktig ögonöppnare. Varför har vi aldrig smakat favorita tidigare?

Favorita är en bortglömd druva som konkurrerades ut av arneis och chardonnay i Langhe. För länge sedan använde man den söta, aromatiska druvan till att "pigga upp" barolo. DNA-prover har visat på släktskap med vermentino och pigato men favorita har konstaterats vara en egen sort. Marina Coppi bekantade vi oss med för ett par veckor sedan och gillade barberorna skarpt. Marine görs på sent skördade druvor som fått ligga 6 månader på ståltank med batonnage.

Det här är ett vidöppet charmtroll som sprätter iväg fet, ljusgul frukt med söta, tropiska referenser. Man kan verkligen känna att druvorna är utmognade och en viss alkoholhetta (14%) gör sig påmind redan i doften. Knäckig kola, kokt grädde och vaniljstång såväl som lättare floralitet och mineralanspelningar bäddar för en eggande, nästan förförisk, doftmatta.

Syrorna balanserar upp alkoholen föredömligt och gör detta till ett väldigt komplett vin som njutes lika bra till den maffiga (bergtunga...) Walewskan som på egen hand. Väldigt olikt gårdagens ribolla gialla men lika intresseväckande och njutbart.

Flaskan har vi fått av Carlo Merolli där vinerna ska vara tillgängliga inom kort.

Ribolla Gialla 2009 (Dorigo)

Jag tror mig sitta inne med den unika talangen att kunna para ihop en druvas/distrikts typiska karaktär med en jazzgitarrists dito - ett partytrick som lätt kan få klockorna att stanna... Jag tycker mig exempelvis känna ett starkt samband mellan klassisk, mogen barolo-nebbiolo och Jim Hall - skinande elegans, komplexitet men ändå med tyngd. En annan solklar kombination är en nutida, frisk bourgogne-pinot noir och Kurt Rosenwinkel - knivskarpt, fokuserat och oberäkneligt. Brunello och Pat Metheny samt Bordeaux och George Benson är så självklara att förklaringar känns helt onödiga.

Ja, sådär kan man hålla på att roa sig, men kvällens druva är en som jag inte riktigt fått kläm på ännu. Ribolla gialla är en gammal nordostitaliensk angelägenhet som nästan förefaller vara ett obligatorium bland Friulis odlare idag. Något som inte var fallet för bara ett decennium sedan, då mindre än en procent av områdets vita viner gjordes på druvan.

Girolamo Dorigos ribolla gialla har inte varit i kontakt med ek och har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Vi har fått flaskan av den gentile Friuli-ambassadören Ingvar.

Ljust halmgult med gnistrande klarhet. Doften börjar med lätta stänk av seltzer och brödjäst men utvecklar snabbt en skinande mineralitet med riklig sälta. Frukten känns ung och blommig med jasmin och kamomill på toppen medan musselskalen och graniten gjuter fundamentet.

Syrorna är ungtyska och lämnar efter sig en fin salmiaksvans som sitter ett bra tag på gommen. Till kvällens lätt gräddiga pasta med räkor är detta en utmärkt matchning. Ett i alla stycken trevligt och njutbart vin.

Ingvar - var hittar man?

Tanca Farrá Alghero 2005 (Sella & Mosca)

Sella & Moscas Tanca Farrá är en Alghero DOC vilken är den mest omtalade sardiska appelationen. Vinet består till hälften av cabernet sauvignon och andra hälften cannonau, eller grenache som de flesta känner druvan som. Kallmaceration och en sväng på barriques tillhör Tanca Farrás lite dunkla förflutna.

Fin medelmörk rödton i klar och transparent dager. Doften behöver sjunga upp sig ett tag men brister snart ut i sötlakrits, tuggtobak, torkade rosor och en pampig stallighet. Särskilt floraliteten, med rosor och viol, samt de mörka stråken av lakrits och tjära förleder de initiala intrycken och får en nästan att tro att vi är i Piemonte. Efter hand blir grenachekaraktären lite mer påtaglig men den italienska prägeln är konsistent.

Tanninerna är av slät och finpulvrig mockatyp medan syrorna klockar in på den vassare änden av spektrat. En del tobak och lakrits kommer igen i smaken tillsammans med järn- och granittoner som sammantaget blir ett riktigt trevligt arompaket. Eftersmaken ligger kvar längre än man kan förvänta sig och lurar på tungan.

Ett bra vin med en hel del personlighet och karisma.

Nr 72002

Iberisk avstickare

I lördags var det dags för ännu en vinös detour i Bjärnum. Den här gången låter J & H oss prova viner från Ribera del Duero, Bierzo och Duoro samt en insprängd italiensk joker. Vi har plockat med oss ytterligare en italienare för balansens skull.

I den halvblinda provningen var det en baggis att plocka ut italienarna medan resten var ett fullkomligt töcken - svårt, men ruskigt intressant och lärorikt.

Vi börjar med en titt på portugiserna:

Quinta dos Quatro Ventos 2007 (90088) finns i SB´s ordinarie sortiment - touriga franca, tinta roriz och touriga nacional som legat på små ryska och franska i ett år. Jordgubbe, mineral och svalkande mynta. Lingonsyrlig och vitpepprig munkänsla med eleganta och rikliga tanniner. Mycket trevligt vin med lite svalodlad karaktär.

Morgadio da Calcada Grande Escolha 2005 (94455) från producenten Niepoort i samarbete med Casa de Calcada. Här har vi touriga franca från sextioåriga rankor som fått sexton månader på franska fat. Ganska sluten men snart radas ett helt band av florala parfymer upp: hyacint, liljekonvalj och rosenvatten. Målarburk och snygg marsipan öppnar upp doften och ger den bredd. Utmärkt tanninstruktur med finkornighet och suveräna syror - härlig intensitet i munnen och eftersmaken är mycket flott.

Redoma Tinto 2004 kommer också från Duoro och producenten Niepoort. Här är det frågan om gamla stockar med i huvudsak tinta amarela, tinta roriz och touriga franca. En del reduktiva tendenser övergår i terpentin och fokuserad bigarråfrukt, allt samlas ihop av en rejäl grabbnäve järn- och mineraltoner. Kraftfullt men elegant.

Ribera del Duero nästa:

Viña Pedrosa La Navilla 2005 (94661) bjuder på dill och nypotatis - kokt vatten säger någon... Platt doft och intetsägande smak, inget att hänga i (eller lägga under) julgranen. Defekt månne?

Cruz de Alba 2007 (2171) Nydraget tändsticksplån och sötaktig fisdoft varvas med bastubänk, under lurar en ymnig och mogen frukt som dock dränkts i ek. I munnen bråkar ektanniner och eftersmaken minner om julmust - det här är inte min påse.

Bierzo ligger i Castilla y León i nordvästra Spanien. Våra två representanter heter:

Tilenus Pagos de Posada 2004 (94660) Mencia är druvan och Pagos de Posadas stockar är över åttio år gamla och befinner sig på 6-700 meters höjd. Ett mycket mörkfruktigt vin med plommon och björnbär i grädde eller marsánsås. Stor och rund i puffig sammetsskrud - ganska så trevligt och, framför allt, nykommet.

Bem bi Bre 2005 (95857) 100% mencia från åttioåriga stockar, 15 månader på nya barriques. Ett kompaktare vin med bakad frukt, kryddor - nejlikor, kardemumma - och en rustik helhetskänsla. Munnen är avrundad, i samma stil som Tilenus, med fruktpower och en viss charm.

Kvällens båda italienare var:

Planeta Syrah 2006 (94854) hämtar sina druvor från Menfi på sydvästra sidan av Sicilien och har fått ligga på en tredjedel nya fat. Söt, knäckig doft med tydlig fatprägel. Svarta vinbär, vanilj, sviskon och vitpeppar. Varm och mörk munkänsla med viss alkoholhetta. Okej vin men inte mycket mer.

Le Ragose Amarone della Valpolicella 2005 utmärker sig på flera sätt i samlingen. Framför allt enas vi om att det är ett vin i en helt egen division, makalös extraktion och en kompakt fruktkärna med svarta, blanka körsbär och syndigt läcker marmelad. En del reduktiva toner spär på det komplexa helhetsintrycket. Syrorna andas old-school och vinet fungerar ypperligt till värdparets sublima oxfilé på planka. Finns att köpa hos Carlo Merolli.

Sammanfattningsvis:

Duoro - Definitivt, de här vill vi bekanta oss djupare med.

Ribera del Duero - Nix, vi håller där.

Bierzo - Trivsamt men kanske inte tillräckligt intresseväckande.

Till yttermera visso måste vi dessutom se till att utforska den här matvänliga amaronestilen lite närmare.

Oddbirds - udda nedslag

Inom jazzen talar man ibland om "a Tommy Flanagan moment". Tommy Flanagan var inhyrd pianist i John Coltranes kvartett när denne i början av 60-talet spelade in sitt legendariska album "Giant Steps". Coltrane höll vid denna tiden på att bryta sig ur bebopen och hade, genom ett notoriskt övande, lyckats utkristallisera en serie ackordföljder som världen aldrig tidigare skådat. Man kan säga att han ersatte den, vid denna tiden, allsmäktiga ii-V-I-progressionen, med tonartsrörelser i stora terser... I alla fall, Tommy Flanagan var en duktig pianist som spelade med alla dåtidens stora men någon utpräglad modernist var han kanske inte. Han blev dock anlitad för jobbet och fick noterna hemskickade varpå han övade tills låtarna satt som rinnande vatten. Vad noterna dock saknade var tempoangivelser så när bandet samlades i studion och Coltrane räknade in Giant Steps i 280 bpm fick Flanagan, så att säga, revidera sina soloplaner och började mest tänka på att försöka hitta ett sätt att ta sig ur situationen helskinnad på. Efter Coltranes monstersolo, där han i ett ögonblick ändrar hela jazzens utvecklingsriktning, såg stackars Tommy ingen annan råd än att försiktigt plinka sig ur förnedringen.

Riktigt lika ödmjukande tror jag väl inte att dagens övningar var för deltagarna i lördagens Sjörrödianska frukostsittning, men nog fanns ett och annat vin som inte riktigt var vad det synbarligen borde vara?

Vi har besök av Ingvar, Jörgen och HSÄ samt B för att prova oss igenom ett gäng, mer eller mindre, udda italienare (utan korrelation till något "decembersläpp") till smaskig lardo dei grotti gran riserva, kycklingleverpastej, allsköns ostar och, slutligen, osso buco med saffransrisotto.

Först ut är en favorit från i somras - Trincheros Bianco 2007 - 60% arneis och 40% malvasia som fått macerera i 12 dagar. Ett mycket speciellt vin som går i bärnstensgul, lätt diffus skrud och bjuder på en söt, parfymerad doft med aprikosmarmelad i centrum. Munkänslan är rödvinslik med sandpappriga tanniner och en rustik syra, detta är rysligt trevligt och ett vin som hela tiden utvecklas i glaset.

Härnäst står en druvren chardonnay på tur. Palmè 2007 är, även detta, ett macererat vitt vin och tar oss ytterligare ett snäpp upp på smakintensitetsskalan fast med ett elegantare anslag. Här är det smörkola, tobak och citruszest som regerar, allt mycket vackert sammanflätat i en intrikat väv. Smaken är läckert tanninbemängd med en gudomlig syrabas och i nästintill perfekt balans.

Mina initiala intryck från i somras består och detta är troligen ett av de bästa "vita" viner jag druckit. Vi köpte både Bianco och Palmè på plats hos Trinchero för €15/flaska vilket så klart är en symbolisk summa för viner av denna kalibern. Produktionen är minimal - 2000 resp 1300 flaskor.

En helt ny druvbekantskap för alla närvarande: Pelaverga Verduno 2006 från Burlotto som efter sju dagars temperaturkontrollerad maceration får ligga tre månader på 35-50 hl-fat och ytterligare två på rostfritt stål.

Friska hallon, röda vinbär och en ljusröd floralitet slår an tonen och talar om för oss att vi har ett lätt, friskt och tämligen elegant vin i glaset. Smaken följer doften och är väldigt lätt med artig syrlighet och kylig frukt. Passar utmärkt till en mild bordsost a´la caciotto.

Köpt hos Supermarco i Köpenhamn, 2 flaskor för 175 DKK.

Jörgen har plockat med sig en Tocai Friulano 2006 från Schiopetto i Collio. Likt "Snillen spekulerar" så slår Ingvar och jag snart fast att detta är definitivt lagrat på små ekfat, troligen nya sådana. Vid närmare påseende visar det sig att det aldrig sett ek utan bara fått ligga till sig på rostfritt stål.

Klara sauvignon blanc-vibbar med fläderblom, krusbär, citrus och butterscotch samt, en sedan tidigare fastslagen, fatprägel... Lite hudkräm och liljekonvalj kommer och går. Syrorna är medelhöga, kroppen ganska stor och fruktigheten av det ljusgula slaget. Trevligt sipparvin som uppskattas särskilt av den sb-frälsta hustrun.

Az. Agr. Occhipinti drivs av den unga Arianna Occhipinti som med biodynamiska metoder gör viner av lokala druvsorter på södra Sicilien. SP68 2009 består av nero d´avola och frappato och är hennes instegsvin. Blåviolett, klart och transparent med en doft av järnfilspån och mineraler som svävar över en kärna av sötmogna jordgubbar - solvarma och mosade. I munnen är frukten nästan i gamay-stil med en rak och enkel syrlighet som skänker friskhet och gör detta till en matackompanjatör av rang. Strålande trevlig bekantskap som köptes hos Carlo Merolli men verkar ha utgått ur sortimentet? Finns dock i Cibi e Vinis listor.

Vi stannar kvar på södra Sicilien och smakar Occhipintis stolthet: Il Frappato 2005. Druvan är en lokal angelägenhet och har i denna versionen fått en extremt lång maceration (70% i 60-80 dagar och resterande 30% i upp till 8 månader!) och skördas så sent som i slutet av oktober trots den relativt låga altituden - 270-300 m ö h. Vinet öppnar med en hel del reduktiva toner i gödsel/kompost/multnads-kategorin men detta luftas snart bort och fram träder lakrits, mörka bär, tobak och vulkanisk mineralitet - trots att Etna ligger på diametralt motsatta änden av ön... Medelfylligt med fin fruktighet i mörka toner och syror i mellanregistret. Lång och snygg eftersmak - detta är också ett vin som bara växer och växer i glaset.

Hejdlöst intressant bekantskap som köptes hos Cibi e Vini i Köpenhamn i somras för 155 DKK.

Ingvar har tagit med en renrasig merlot från Veneto och katastrofåret 2002. Lispida 2002 har spenderat, inte mindre än, fyra år på botti. Tätt, blålila och rubinrött vin som är smockfullt av sötmogen frukt. Massivt mörker med blåbär, blåa plommon och björnbär varvat med tjärpastill och jod. Imponerande fruktframåt och troligen den mest hypermogna EU-nolltvåa jag smakat. Mjukt och runt i munnen men ett visst bett i syrorna som stannar på gomseglet efter att man svalt - läckert!

Ytterligare ett vin ur Ingvars ryggsäck: Blanc del Rosis 2006 av Schiopetto. 40% friulano, 20% sauvignon blanc, 20% pinot grigio, 15% malvasia och 5% ribolla lyder receptet där allt, utom malvasian som fått en vända på tonneaux, legat på rostfritt stål. Ren, pur frukt i aromatisk stil - inte olikt den rena friulanon - som visar sig vara en ljuvlig getostackompanjatör. Elegant vin i en stil som nog många kan gilla.

Vi plockar in en dolcetto d´Ovada från Nuova Abbazia dei Vallechiara: Coste Belletti 2006. Här har 80% fått mogna på stål i 10 månader medan resen legat på stora fat. Gamla stockar från vingården Belletti i Cremolino. Ett utmärkt matvin med fina fruktsyror och en genuint mörk frukt. Ögonbrynshöjande komplext och en utmärkt matchning till osso bucon.

Finns att köpa hos Winewise.

Langhe Nebbiolo 2006 (Fontanafredda)

Vi öppnar en väldokumenterad Langhe Nebbiolo från storproducenten Fontanafredda. Det knorrades lite när nollsexan kom för ett par år sedan men jag vill minnas att vi tyckte det var ett ganska bra köp då. I alla fall köpte vi på oss en låda som vi låtit ligga tills nu.

De senare årgångarna har vi inte kollat upp, i takt med ett fördjupat vinintresse börjar Fontanafredda kännas lite väl ospännande med sina slätstrukna och generiska viner. Men en schysst vardagsnebbiolo behöver väl inte vara så jäkla spännande, eller?

Doften känns väldigt samlad och elegant med sval frukt och mintiga övertoner. Surkörsbär, röda vinbär, rönnbär ger ett ljust intryck som påminner om nebbiolo från nordligare nejder. En del florala inslag tillsammans med frisk grönörtighet bidrar med ytterligare kyligt raffinemang.

I munnen känns det väldigt gracilt och smidigt med syror någonstans i den trestrukna oktaven. Svalt och läskande med fina, men lågintensiva, tanniner.

En, på alla sätt, trevlig LN som är i fin form just nu. Inte det minsta spännande men funktionell och faktiskt tämligen finlemmad och elegant.

(15p/20)

Sant´Andrea 2008 & Castellania 2008 (Vigne Marina Coppi)

Att ha "alla hönsen hemma", "indianer som sitter ned i kanoten", "cornflakes i paketet", "belyst i alla fönstren" eller "en hiss som går ända upp" är samtliga välbekanta omskrivningar för att vara vid sina sinnens fulla bruk och att agera vist och eftertänksamt. När vi så sätter oss i bilen, denna lördagsmorgon, och styr kosan mot Köpenhamn, trots radions idoga varningar om förestående snökaos och stormbyar, så är det inte utan att vi börjar tvivla men; barolo har sina offer.

Vi har stämt träff med Carlo Merolli som, trots att det är hans heliga fotbollslördag, med varm hand tar emot oss för att vi ska kunna bärga en låda av Schiavenzas Broglio-riservor (omöjliga att missa efter Più Rosso-Niels hyllning) och lite annat smått och gott.

När vi skjutsat hem Carlo och kör in mot stan igen vräker snön ner och man ser, bokstavligen, inte handen framför sig. Vi börjar sånär att kontrollräkna alla hönsen, försäkra oss om att ingen indian är ståendes och bocka av antalet flingor i paketet. Som sagt; barolo har sina offer...

Nåväl, allting gick bra och förutom vår avprickade shoppinglista så skickade Carlo med oss några viner från Tortona, bland annat två stycken barberor från Marina Coppi. Med dessa flaskor följde en uppgift:

- Smaka och gissa vilken jag tycker är godast. Säger Carlo. I sanning en intressant utmaning. Vi låter vinerna ackompanjera den fina lammytterfiléen som också följde med hem från Köpenhamn. Lamm och barbera är en elyseisk tandem av ädlaste snitt.

Marina Coppi är ett familjeföretag som startade 2003 och har idag en årlig produktion på cirka 20000 flaskor. Man odlar barbera, croatina, nebbiolo, freisa, favorita och timorasso runt Tortona i ostligaste Piemonte.

Sant´Andrea Colli Tortonesi Barbera 2008 är 90% barbera och 10% croatina som legat till sig nio månader på rostfritt stål och ytterligare tre på flaska. Sant´Andrea ligger i Castellania på 400 meters höjd.

Vinet är nebbiololjust med klar transparens. Doften är ljus, lätt och frisk med mandarin, geléhallon och en äpplig, nästan calvadoslik, fräschör. Rent så det förslår med knastrig mineralitet instucket mellan fruktlagren. I munnen är det piggt och ystert - ett vin man blir glad av - med zingiga syror och en magnifik friskhet. Klockrent till vårt lamm med ruccola/kakìsallad.

Ett riktigt läckert vin som tar slut oroväckande snabbt vilket numera brukar gå under epitetet: "god drickbarhet". En slags piemontesisk Montevertine är en ganska koncis sammanfattning.

Castellania Colli Tortonesi Barbera 2008 utgörs till 95% av barbera och 5% freisa som fått ligga tio månader på rostfritt stål och ytterligare sex månader på flaska.

Även detta är ett vin som, okulärt, skulle kunna misstas för nebbiolo fast det är en nyans mörkare än Sant´Andrea. Även doften är mörkare med en viss nötighet i botten och viol, svarta vinbär och lätta lakritsstråk som sveper förbi. Ett lite större och fylligare vin med en dovare syrlighet, tuggigare munkänsla och mer broderad eftersmak. Ett mycket snyggt och rent vin som förmodligen kommer att bli ännu bättre efter ett par år i källaren.

Jag vet vilket vin som jag gillade bäst: Sant´Andrea är en charmör som kämpar sig svettig för att vara dig till lags genom hela måltiden och faktiskt slinker ner som en dans även sedan disken är undanplockad. Ska vi gissa på att Carlo tycker detsamma?

Båda ska finnas tillgängliga inom kort.

Barbera d´Alba 2009 (Cascina Cucco)

Vi spänner för ännu en ardenner. Nollåttan var en trevlig bekantskap så vi har gott hopp om att senaste årgången också ska falla oss på läppen. Druvorna kommer från Roddi och får en kort maceration varpå lagring på rostfritt stål väntar.

Ett ungdomligt utseende - rubinröd bas med blå reflexer. Doften är ett skolboksexempel på hur en ren barbera ska ta sig ut - mörka, mogna bär med lakrits och friska örter. Rent, fräscht och mycket trevligt att sniffa på!

Syrlighet och frukt ligger båda på en solid "klockan nio" medan strävheten tickar på runt "tresnäppet". Riktigt lättdrucket och läskande, en barbera som gjord för den Lucchesiska, såväl som den piemontesiska, mathållningen - med andra ord: en stapelvara.

Återigen ett vin som kanske inte föräras sonetter och fyrverkerier men som helt enkelt är en fröjd att dricka till enklare vardagsmiddagar. Den typen av vin som inte alltid är så lätt att hitta, särskilt inte till rimligt pris.

Carlo Merolli tar 68 DKK/st vid köp av 6 flaskor, annars är styckpriset 85 DKK/SEK.

(15,5p/20)

San Grato 2009 (Ioppa)

En arbetshäst i glaset. Ioppas San Grato har kommit att bli något av "husets vita" här hemma - detta är femte eller sjätte flaskan som går åt sedan i somras. San Grato är definitivt inget vin som får en att börja stämma lutan och vässa gåspennan för att skriva episka hyllningar. Nej, det här är ett riktigt all round-vin med, nästan, kameleontiska talanger - lika fint till gårdagens ostar (robiola och en sublim caciotta) som till kvällens tonfiskpizza.

San Grato 2009 består till 70% av erbaluce, 20% timorasso och 10% traminer som odlats i trakterna kring Novara i nordöstligaste Piemonte.

Ett blekt gyllene vin som generöst skickar fram såväl friska fruktpuffar i vit skrud som sötare dito i ljusgul. En inte obetydlig blommighet, som förmodligen stammar från traminern, skiner igenom med en liten bukett liljekonvaljer. Syrligheten är belägen i det matvänliga mellanregistret och man anar en viss sötfruktighet i smakbakgrunden, absolut inget som stör dock.

Som sagt, ett bruksvin i ordets bästa bemärkelse - högsta poäng i grenen användbarhet! Finns hos Carlo Merolli och kostar 69 DKK/SEK.

Clàs Merlot 2007 (Croatto)

Indie-merlot med attityd. Piero Croatto slog sig samman med Enzo Pontoni (Miani) och bestämde sig för att visa världen att det går att framställa intressanta viner även i vardagsvins-DOC:n Grave, mellan Buttrio och Udine i Venezia-Giulia. Ekologiskt hållbara metoder, ett extremt nogsamt arbete i vingården och minimala uttag är Pontonis käpphästar.

Merlot är den mest odlade druvan i Grave del Friuli som har ett, minst sagt, rikligt druvutbud med lokala och internationella sorter om vartannat. Clàs är 100% merlot och vi provar nollsjuan till grillade lammytterfiléer med rösti och karamelliserad vitkål och en rödvinssås som boostats med en rejäl skopa körsbärssylt.

När vi så får Clàs i glaset kan vi konstatera att vi har att göra med en mörk, makalöst tät juice i svartröd kostym. Glaset är till bredden fyllt med järntoner, rabarber, syrastinn mineralitet och maffig körsbärsfrukt. Våldsamt hög extraktion och det finns garanterat nya små fat med i spelet, men allt är hanterat med fingertoppskänsla och har blivit riktigt delikat i slutmixen. Nyrostat kaffe och vanilj kan lätt bli kväljande men när dessa aromer är så mästerligt invävda som här är det bara att kapitulera.

Det finns ett gäng gröna inslag i doften som ger tydliga cabernet franc-vibbar, den här typen av örtighet och grästoner hittar jag nästan alltid i det här hörnet av Italien. I Clàs blir denna grönhet en välkommen komponent som balanserar upp fruktsötman och extraktionen, i såväl näsa som mun.

Smaken är packad med mörka, mogna bäraromer som exploderar i munnen och liksom bygger upp en vägg av sötlakrits. Utmärkta syror och en viss tanninstruktur underbygger den myckna frukten och lämnar efter sig en lång eftersmak som mynnar ut i en farligt elegant endivebeska.

Matmatchningen är inget annat än en fullträff - lammets smakrikedom och rustika struktur, röstins söta jordtoner, kålens karamellsötma och den mustiga, lätt syrliga rödvinssåsen blir till en magnifik smaksymfoni där alla instrument prickar sin stämma med ackuratess.

Clàs är ett mycket intressant och gott vin som hela tiden balanserar på kanten, man har en känsla av att det ska snava och trilla över men det håller sig kvar på repet likt en mästerlig lindansare.

Vi köpte våra flaskor av Finn Klysners DWC-vin när vi besökte honom i slutet av sommaren.

(17,5p/20)

Doccio a Matteo Riserva 1999 (Caparsa)

Bio-chianti med några år på nacken. Paolo Cianferoni håller till på 450 meters höjd i Radda in Chianti där han med ekologiska/organiska metoder framställer chianti under namnet Caparsa. Naturlig jäst, inga bekämpningsmedel, organisk gödning, ingen filtrering - ja, ni kan drillen.

Doccio a Matteo är deras riserva bestående av 100% sangiovese som spenderat 16 månader på barriques, således en Chianti Classico av "modernare" snitt.

Färgen kan närmast beskrivas som djupröd med brun rim, tät och lätt slöjig. Doften använder sig av de småfunkiga startblocken och väcker genast intresse med sin animaliska armada av gödsel, stall och mumsig multnad. Snart kommer de mogna, mörkröda bären i kapp och presenterar sig i en myndig ton som minner om sekundärfrukt. Efter en god stunds luftning i glaset har doften samlat ihop sig, fin komplexitet och gott om intressanta sidospår men jag kan inte sluta att tänka på mogen Rioja...

Allting stämmer även i munnen med en fyllig frukt som känns mogen trots all juvenil vitalitet. Syrorna är inte av det skyhöga slaget utan väver, tillsammans med fruktigheten, en intrikat väv som harmonierar väl med den tydliga fatprägeln. Ett riktigt läckert vin som man gärna sippar på egen hand men också sitter som en smäck till kvällens involtini på kalvinnanlår fyllda med ostronskivling och senap i gräddig sås.

Det här vinet dök upp som en beställningssortimentsnyhet i oktober. Prissättningen var lite skum då det visade sig att 2 (två) flaskor kostade 260 SEK, vilket är det internationella standardpriset för 1 (en) flaska. Numret är 72780 och kan man fortfarande handla till fyndpriset så tveka inte en sekund - vansinnigt bra mogen chianti i modern stil.

(17p/20)

Besök hos Scarzello

Mitt i byn Barolo hittar vi Azienda Agricola Scarzellos anspråkslösa skylt och en fasad som andas ärlighet och "no nonsense". Vi får faktiskt köra runt och leta parkering och till sist blir det en plats ledig uppe på Piazza Cabutto alldeles invid Château Mascarello, det blir alltså till att promenera alla de 100 metrarna genom byn.

Det är stor skillnad mellan att besöka Barolo mitt i juli eller i början av november - på sommaren känns hela byn evakuerad sånär som på någon enstaka bäftande jycke under ett parasoll, medan det såhär års strömmar till tryffel-, vin- och gourmetturister från när och fjärran. Inte minst det nyöppnade Vinmuséet verkar dra till sig en strid ström besökare. Sånt tjafs har dock inte vi tid med - vi ska ju besöka en liten men naggande god favoritproducent för första gången!

Scarzello är en tämligen småskalig operation med sina 5 ha i Barolo, varav 2,5 ha är barolodesignerad nebbiolo från Sarmassa och Merenda samt ytterligare 2 ha yngre stockar i Sarmassa och Terlo som blir Langhe Nebbiolo, barbera och dolcetto. Vinifikationen är traditionell med lång maceration och lagring på stora botti och arbetet i vingården är ytterst hantverksmannamässigt med stort fokus på låga uttag.

Vi möts av pappa Giuseppe som visar in oss i provningsrummet där vi serveras ett glas Langhe nebbiolo, alltmedan sonen Federico anländer. Federico är, som så många arvtagare i hans generation, enologutbildad vid Scuola enologica di Alba och en hängiven förkämpe för den traditionella vinmakningen. 95% av firmans produktion går på export - 30% till USA, 30% till norra Europa och resten till Asien - medan de sista 5 procenten säljs här i provningsrummet.

Federico berättar att 2010 blev ett superbt år för både deras nebbiolo och barbera, idealiska förhållanden avseende alla parametrar i norra delarna av Barolo - snörik vinter, långsam blomning, varm och torr sommar och goda skördeförhållanden.

- Goda år kan vem som helst göra vin, det är därför som vi odlare brukar vara mer förtjusta i de lite knepigare årgångarna. 2005 är en favoritårgång för mig, ett år som skilde agnarna från vetet. Säger Federico.

Fast de riktigt knepiga 2002 och 2003 gjorde de inte någon barolo överhuvudtaget.

- 2002 var helt värdelöst och 2003 blev vi svårt stekta uppe i Sarmassa. Det blev knappt ens någon Langhe nebbiolo de här åren.

Vi börjar med att smaka på Langhe nebbiolo 2007 - druvor från Sarmassas yngre stockar som efter 15 dagars maceration har ståltankslagrats och därmed levt sitt liv helt utan ekkontakt. En stor doft direkt ur glaset som känns ren och frisk, nästan mintös med en svalkande frukt som har körsbär i centrum. Jasmin, färsk mynta och hasselnöt stämmer upp och förenas med ytterligare grönörtighet och fina blomtoner.

Smaken är fruktig med lakritsfond, ren och mineralisk med lång slutkläm - en mycket elegant LN.

Barbera odlas helt på Federicos initiativ, resten av familjen tycker inte att barbera är en druva som lämpar sig för området - man har inte tidigare lyckats få upp syrligheten tillräckligt. Nu odlar man dock lite barbera i Paiagallo och i svalare lägen i Sarmassa varav en del resulterar i Barbera d´Alba Superiore som man låter macerera i 18-20 dagar, vilket är ovanligt länge för barbera. Lagring sker på stora botti i 18-20 månader och ytterligare 2 år på flaska innan vinet når marknaden. En mycket intensiv doft av violpastill och fullt utblommad syrén i par med rejäla skopor lakrits. Utsökt munkänsla med stor frukt i sjungande balans med en fräsig syrlighet - underbart vin och den intressantaste barbera vi smakat på länge!

Basbarolon är en blend av de separat jästa lägena, 2005 gick dock så mycket som 90% av druvorna från Merenda till crubarolon med samma namn. Barolo 2005 känns lite sluten i början men körsbären tittar fram så småningom tillsammans med en lätt tjärton. Kalkig och nästan stendammig mineralitet ger ett elegant men tillbakadraget doftintryck. Syrorna är tuffa och tanninstrukturen ganska massiv men jag tror att vi har att göra med en arbetsvillig barolo som kräver lite motstånd för att finna harmoni och bli tämjd. Grundmaterialet känns stabilt och solitt men något provningsvin är det inte.

Det sista glaset är däremot mycket villigare att visa sig från sin bästa sida. Barolo Vigna Merenda 2005 har 30 dagars maceration och 30-36 månaders lagring på stora botti i bagaget. Kulören är lättare än normalen men doften skickar direkt iväg en förförisk parfym med knallröd, burgundisk frukt i spetsen. Riktigt koncentrerat körsbärsextrakt i maraschino-skolan som får en att stanna med nosen i glaset likt en tax som fått vittring på ett kaninbo. Munnen skänks ett generöst lass med underbart finpulvriga tanniner som breder ut sig i hela munhålan, hand i hand med en fullt ut balanserad syra. Syndigt läckert!

- Skillnaden mellan normalen och Vigna Merenda är kanske inte enorm - fler detaljer och allt kommer fram tydligare - men skillnaden i arbetsinsatsen för att komma dit är sjukt stor. Säger Federico. Jag måste nog ändå säga att skillnaden vinerna emellan är ganska så "enorm"...

I Skandinavien kan man hitta Scarzello hos Bichel i Danmark och, enligt uppgift, Tryffelsvinet i Sverige även om deras hemsida inte skvallrar om detta. Federico skakar på huvudet åt det svenska monopolet.

- Norge har ju ett helt suveränt system - vilket sortiment på deras monopol! Sverige verkar bara handla om volym. Finland förefaller ha Europas mest nyfikna konsumenter, helt utan förutfattade meningar, där tror jag att traditionell barolo kan ha en framtidsmarknad. Och så Kina, helt oförstörda gommar...

Besök hos Brovia

Fratelli Brovia startade sin vintillverkning redan 1863 men på grund av den världsomspännande lågkonjunkturen lade man ner produktionen 1932. Giacinto Brovia drog åter igång verksamheten 1953 och idag är det hans döttrar Elena och Christina - "agrotekniker" respektive "enotekniker" - som sköter ruljangsen. Man har fina marker i Castiglione Falletto och Serralunga d´Alba från vilka druvor till, inte mindre än, tretton olika etiketter hämtas. I portföljen finns bland annat fyra cru-barolo.

Vi sätter oss ner vid ett vackert gammalt bord i provningsrummet varpå den supertrevlige Alex Sanchez - ingift via agroteknikern Elena - spänner ögonen i oss och frågar:

- Vad är det som gör att ni är här och varför vill ni bekanta er med våra viner?

- Vi smakade er normale 2004 och Villero 2004 i somras och föll för renheten och den finessrika aromintensiteten.

Alex ler och säger att det var det rätta svaret varpå vi får oss en liten rundtur i cantinan som ligger alldeles i anslutning till fäderneshemmet, utmed Via Alba i treriksröset mellan Castiglione Falletto, Barolo och Annunziata.

Det första som möter oss är fyra stora betongbehållare som används till jäsningen av gårdens fyra cru-baroli och de bägge barberorna. Dolcetto och arneis går i rostfria ståltankar, logistiken är inte okomplicerad med tretton olika sorters vin. En cru-barbera - Brea -ligger på barriques och den rena Sori del Drago ser bara stål. I övrigt använder man enbart stora botti på 3000 l till lagringen av sina viner.

Man är sedan ett år tillbaka organiskt/ekologiskt certifierad men man får inte lov att kalla sig detta förrän efter en övergångsperiod på tre år. Tidigare har fadern tyckt att dylika certifikat bara är snobbig marknadsföring men döttrarna har tydligen stämt i bäcken på sistone. Man använder dock precis samma metoder som man alltid har gjort fast nu ska man, till sist, få papper på att man gör det...

Vi får prova barberan Sori del Drago 2008 med frukt från både Garblèt Sué (Fiasco) och Serralunga, det gjordes ingen Brea 2008 så druvmaterialet ska vara ett snäpp bättre än normala år. Det är en ren, frisk och rödfruktig barbera med fräsch menthol och nästan vitvinslika syror - fin fettspjälkarkapacitet. Ganska enkel, rak och charmig barbera.

Vi fortsätter med Barolo Rocche 2006 som till att börja med visar upp en frisk, sval och lätt isande frukt. Rocche di Castiglione är lite av ett flaggskepp i goda år, jordmånen är 15-20 cm kalk och lera med en ovanligt hög andel sand. Detta brukar borga för elegans och "femininitet" som spanjoren Alex uttrycker det.

De florala referenserna är många med rosor, violer, liljekonvaljer och ett moln med torrt lakritspulver som bakgrund. Allt är faktiskt på rätt plats i munnen - fruktsyra och tanniner i fin balans med en sidenpulvrig munkänsla som resultat. Lång och sobert elegant eftersmak - ett riktigt kanonvin!

Villero är lite varmare med sin sydvästvända exponering och jorden består av kalkrik lera, vilket ger något större och kraftigare viner som brukar ta god tid på sig att visa sitt rätta jag. Barolo Villero 2005 strålar dock av rödsöt körsbärsfrukt - stor, intensiv och framåt direkt. Alex är särskilt förtjust i 2005 som årgång överhuvudtaget, ett alldeles perfekt nebbioloår om man bara plockade i rätt tid och med rätt mognad. Vi har hört flera mindre producenter som tyckt att deras nollfemmor blev mycket bättre än vad de hade vågat hoppas på.

Doften går över i en intensiv målarburksfas men den kraftfulla fruktaromen hänger kvar. Smaken byggs kring en solid tanninstruktur med gott om mineraliska undertoner och en eftersmak som vägrar sluta - ja, jösses vad läckert.

Man har även mark i Serralunga d´Alba, större delen av Renato Rattis gamla vingård Brea är idag i Brovias ägo. Marken är ansedd som en av Serralungas bästa och brukar släppa ifrån sig stramt eleganta viner. Barolo Ca´Mia 2005 har en markant mörkare frukt som känns köttig och rå. Något mindre charm och väsentligt mindre elegans än de två tidigare, här kan anas en viss alkoholhetta som gasar på och får helhetsintrycket att sammanfattas som "mycket av allt". Ca´Mia behöver helt klart ligga till sig, åtminstone ett decennium.

Imponerande serie viner som verkligen ger det luddiga begreppet "terroir" ett ansikte.

Vi kommer in på ämnet korkar och Alex berättar att de har måttliga problem med traditionella korkskador men ett desto större bekymmer med det han kallar: false cork, där vinet inte uppfattas som skadat av konsumenten men på grund av dålig korkkvalitet underpresterar. När en ny korkleverantör ska kontrolleras så tar man helt sonika 100 korkar och lägger i 100 glas med, helst vitt, halvtorrt och billigt, vin. Efter att korkarna marinerats rejält i vinet så doftar man på korken och vinet och kollar hur många som är kuranta, varpå kvaliteten på korkarna bedöms.

- Korkar är som skatter och döden - man kommer inte undan dem. Säger Alex.

Vi avslutar med en kuriositet: Solatio Dolcetto d´Alba 2007 som är senskördad dolcetto - två veckor efter ordinarie dolcettoskörd - från 45-50-åriga rankor som fått macerera i uppåt 10 dagar. Vinet görs bara särskilt gynnsamma år och i en upplaga om cirka 3000 flaskor.

Färgen är blålila och opaque. Doften är sprängfylld av mineral och blåbär och munnen sköljs med en koncentrerad frukt i ett vackert balanserat paket. Lång och fysiskt skön eftersmak med kittlande lingonsyror - både väldigt druvtypiskt och samtidigt helt unikt.

Fantastiskt hög kvalitet rakt igenom i en stil som definierar elegans och renhet.

Moestue importerar till Sverige och Domaine Brandis till Danmark.