Fri Vin Köpenhamn

Det känns som en övermäktig uppgift att sammanfatta intrycken efter dagens Fri Vin-festival. Sällan, eller aldrig, har vi smakat så många "goda", "bra", "välgjorda" eller "personliga" viner på en och samma dag. Formatet är ypperligt i all sin genialitet: samla 40 vinbönder med ekologisk särprägel från Europas alla hörn under ett tak och låt dem presentera sina livsverk, 150 DKK i inträde, låt besökarna fritt vandra omkring mellan kl 11.00-18.00 och befria hela tillställningen från pretentioner.

Importörerna Pétillant, Winewise och Rosforth & Rosforth hade hyrt in sig i, för ändamålet, eminenta lokaler nere på Indiakajen vid Kastellet på Østerport. Lagom mycket folk ur besökarperspektiv, ingen trängsel framför flaskorna och gott om tid att småsnacka med odlarna. De flesta av Europas vinländer fanns på plats, utom Tyskland och Österrike, med en tydlig övervikt åt Frankrike på grund av riklig representation från Loire och Champagne men som helhet en skön mix av det mesta man kan önska. Vårt fokus hamnade förstås på de italienska producenterna, champagne smakade vi exempelvis inte alls - sådana är vi.

Många av vinerna vi provade idag förtjänar ett långt bättre öde än en treordig tastingnote och ett futtigt omdöme så vi siktar in oss på att kortfattat ge en bild av de producenter som gjorde starkast intryck på oss och försöka återge vinernas profil.

Loire var som sagt rikligt representerat och vi har nog inte smakat så mycket chenin blanc under hela vår sammanlagda livstid som idag. Nämnas bör Chateau Tour Grise med en mineralstinn armada komplexa cheniner och den lite mer typiske Mark Angéli från Anjou med härligt ungdomliga viner med den där lilla ylletwisten, producenter som man bör hålla ögonen på.

Mest intryck gjorde dock Didier Chaffardon från Anjou, en härligt anspråkslös kille med bägge sulorna nedborrade i Loires kalktuff, som serverade sin Isidore Chenin Blanc i årgångarna 2005, 2006 och 2007. Alla vinerna var distinkt särskilda med mineral, blommighet och bokna äpplen, härlig syrlighet och komplexitet. Hans cabernet franc La Vigne du Moulin 2006 hade spätts ut med 15% cabernet sauvignon och doftade vinbär, paprika, flintrök och ett spår av animaliska undertoner. Fullkomligt ljuvligt och värre blev det när han plockade fram den druvrena nollfemman - förbluffande tanninrikt och koncentrerat men i absolut balans, lång eftersmak som klingade av i minuter. När jag påpekade för M.Chaffardon att detta var väldigt trevliga men atypiska viner rättade han mig och sade att typiska är just vad de är, resten av Loire gör däremot atypisk cabernet franc. Riktigt spännande viner av en spännande producent.

När vi så sneddar över till Frank Cornelissen väntar oss en stor vinupplevelse. Han är ett hett namn i vinvärlden idag och hans viner är som gjorda för att hatas eller älskas och lämnar alla gråzoner därhän. Frank Cornelissen håller till på Etna, Sicilien där jordmånen är vulkanisk och de 8,5 hektaren vinodlingar finns mellan 650-98o meters höjd. Han väljer att inte på något sätt lägga sig i naturens gång och låter vinerna bli till och utvecklas med så lite mänsklig påverkan som möjligt. Hans Magma 2001 är ett vin av episka proportioner, ett kompromisslöst vin som gör ett djupt intryck. Även den andra druvrena nerello mascalesen Munjebel är fantastisk med tydligt vulkanisk karaktär, rik extraktion och superb balans. Den lite enklare Contadino har 70% nerello i sig och resten en blandning av allsköns lokala druvsorter, väldigt trevlig även den med en klart egen profil och friskhet i massor.

Jag frågar om inte sådana här mässor är ett trevligt avbrott för en vinbonde, att komma ut och träffa kollegor och prova deras grejor?

- Jag hatar det, jag vill mycket hellre vara hemma i vingården. Tänk att få presentera sina viner där istället, till den lokala maten, i lugn och ro och ha tid att låta vinet utvecklas i glaset.

När jag undrar om det är något vin som fallit honom på läppen så säger han utan att blinka:

- Trincheros grignolino tyckte jag var mycket trevlig.

I Agliano Terme, söder om Asti i Piemonte, håller Ezio Trinchero till. Här odlar han alla de regionala druvsorterna och gör sina egna tolkningar av dessa med superlång maceration och lång lagring på botti. Grignolinon som Frank Cornelissen tipsade om är från 2005 och smockfull med tobak och örter. Fina sandiga tanniner och en imponerande eftersmak - bästa grignolinon någonsin för vår del. Dolcetton från 2004 går i samma stil med klara bär men med högre extraktion, mustig munkänsla och inte något man gissat rätt på om man fått det blint. Barbera Vigna del Noce 1999 får macerera länge och ligga uppåt tre år på botti innan den omfattande flasklagringen tar vid. Underbart vin med syror som är på topp och en lång, läcker eftersmak. Freisa 2001 går i samma stil och till och med Rosso Palmé 2003 som är 100% brachetto känns ymnigt fruktig och långlivad. Jag talar om för Ezio att det löper en tydlig röd tråd genom alla hans viner och han svarar:

- Det är de här. Och håller upp sina händer.

Terre dei Re från Basilicata är en annan producent med vulkanisk terroir som sitt arbetsfält. Paride Leone är ytterligare en jordnära och trevlig man med ett koppel högintressanta viner i sin portfölj. Han odlar såklart mest aglianico men gör även en Fiano di Avellino och odlar dessutom pinot noir. Just pinot noir blandat med aglianico är vad som finns i Pacus, 15% + 85%. Ett utomordentligt intressant vin med massor av fräschör och bitska tanniner. Mycket läckert med utpräglad mineralitet och en smula pinotfrukt i fonden. Nocte har fått sitt namn av att druvorna plockas på natten när de är kalla, på hög höjd i Monte Vulture kan temperaturskillnaden vara uppåt 20 grader mellan dag och natt, därefter påbörjas en kallmaceration som börjar på minus två grader och höjs en grad per dag i tjugo dagar innan jäsningen får komma igång. Resultatet blir ett extraktrikt vin med en stor smakbild och fint uppmjukade tanniner. En ny favoritproducent av aglianico med underbart hög nivå på sina viner.

Bera från Canelli i Piemonte är moscatospecialist med 250 år i branschen och deras moscato d´Asti gick verkligen inte av för hackor. En mycket bra dolcetto samt en likaledes intressant barbera fanns också att avsmaka. Hög klass från en producent som vi var bekanta med sedan tidigare.

Fulvio Bressan har ju blivit ett stort namn inte minst i Sverige. Vinerna är för den skull inte lätta att hitta här så det är med viss vördnad vi stapplar fram och får den första rejäla skvätten upphälld. Vi doftar och fattar pennan för att anteckna varpå signore Bressan sticker en bibba pamfletter under näsan på oss och säger:

- Asch, inte ska ni skriva, läs detta, här står allt!

Sagt och gjort, man bråkar inte med Bressan. Vinerna var såklart eminenta, särskilt Pignol 1999:an gjorde starkt intryck. Nästan lika starkt som vinmakaren.

Billigt Vins initierade redogörelser från evenemanget hittar ni här.