Schioppettino 2004 (Bressan)

De omsorgsfullt framställda och högst personliga vinerna från Mastri Vinai Bressan i Farra d'Isonzo verkar gå hem brett i bloggosfären. Vi har ju alla under lång tid letts, likt fålar till brunnen, av de nordostitalienska vinernas främste förkämpe och överstepräst (pontifex maximus): BV-Ingvar, och nu äntligen synes vi alltså börja fatta grejen. Ingvar har skrivit massor om Fulvio Bressan och hans viner genom åren, en riktigt fin och varmt nedtecknad återgivning av ett av hans besök hos Bressan finner ni här.

Schioppettino, eller ribolla nera, är en strikt friulansk angelägenhet som just i den här inkarnationen utsätts för en lång maceration i ståltankar, varpå en tvåårig vistelse på 2000-liters botti väntar.

Utseendet ger inte så lite mogen-nebbiolo-vibbar med sin genomsiktlighet och bruntingerade rubinrodnad. Nosen har dock något annat att berätta. Innan luften får göra sitt, kan man tydligt skönja en viss mognad som börjat äga rum i flaskan - soja, svampmylla och försiktigt reduktiva toner i ett slags vegetativt multnadsregister. Efter en stunds syrekontakt lägrar sig en tät doftmatta, som består av lika delar bazaarkryddor, sötmogen frukt och mentholfräschör. Kryddorna står för ett slags exotiskt ambraskimmer som ligger och lurar runt omkring den intensiva och stadiga svartavinbärs- och körsbärspelaren i mitten. Över alltihopa andas friska fläktar av Vicks Vapor Inhaler och ett mera jordnära sting av malört.

Smakbilden är likaledes tät och massiv men med en märkvärdigt motsägelsefull lätthet, som ger smaklökarna en befriande avlastning och gör att de synbarliga björnkliven hela tiden förvandlas till piruetter. Tanninerna känns nedsmälta och väl inkorporerade i den mörka bärfrukten med sin mogna, men likafullt distinkta, syrlighet. Schioppettino 2004 är ett dansant kraftpaket i smakfullt grälla kläder.

Ingvar har vid ett flertal tillfällen utsett Bressans Schioppettino till sitt go-to-wine par excellence och jag förstår honom. Det här vinet är högst personligt och liknar inget annat som jag kan komma på att jämföra med. Kanske inte allt igenom den arbetshäst man skulle kunna förmoda, utan högst njutbart på egen hand i rent kontemplativt syfte. Eller kanske ändå allra helst till en proteinproppad tallrik salumi.

Stockholmarna kan köpa 3-pack av nollfemman via SB (nr 71801) medan vi andra handlar våra Bressan av Stefan Jensen i Köpenhamn där Schioppettino 2004 kostar 195DKK.

Angarano Bianco Vespaiolo 2010 (Villa Angarano)

Premiär i hushållet för vespaiola. En vitvinsdruva som oftast hittas runt omkring Breganze i Veneto, där den mest gör väsen om sig som huvudingrediens i passitovinet Breganze Torcolato. Torra, stilla, vita viner på 100% vespaiolo är tydligen ganska ovanliga så det är inte utan att man hajar till en smula när det står att finna ett exemplar på det lokala landsortssystemet.

Villa Angarano odlar åtta hektar vin i Bassano del Grappa och låter sin Angarano Bianco Vespaiolo ligga på fällningen i rostfria tankar under cirka fyra månader, varefter klarning och buteljering äger rum.

Ett ljusgult vin med grönstick. Doften bjuder direkt på både rikliga skopor med tropisk frukt - kiwi, passionsfrukt, ananas - och en trevlig mineralsälta. Jag tycker mig spåra ett antal likheter mellan det här vinet och de tocai friulano- och ribolla gialla-viner jag smakat, från nästgårdshäradet Friuli-Venezia Giulia, i både druvkaraktär och stil.

Likheter som blir ännu mera påtagliga i munnen. Riktigt höga syror som studsar tillbaka på kuddar av ljus frukt och fin mineralitet. Ett rustikt, munrensande, uppfriskande men absolut matkrävande vin som, liksom sina friulanska kusiner, har ett mycket brett användningsområde.

Prislappen på 109SEK känns dock en aning hög när man är van vid priserna på bruksvinsbörsen i Holte men vi har icke desto mindre fyllt på med ytterligare ett par flaskor av kuriösa skäl.

Nr 99150

ps - Jag kan inte undanhålla er vad som måste vara århundradets värsta sågning. Stackars DT-reportern Carin och hennes fotograf fick till och med springa iväg och tröstäta godis för att hämta sig efter konsertupplevelsen med Mats Gustafsson. Musik är sannerligen en kraftfull konstart...

Spätburgunder trocken 2007 (Becker) & Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina)

Nej, det är inte två rosati som står och skiner i motljuset. Vi har däremot valt att matchmejka just de här två vinerna för att de förmodligen är de ljusaste och mest transparenta rödviner vi har i vår samling, samtidigt som vi misstänker att de även har ett och annat gemensamt i aromatiskt hänseende.

Till vänster står vår sista (snyft!) flaska av Friedrich Beckers enkla Spätburgunder 2007, ett vin som vi har haft mycket glädje av det senaste året. På högerflanken har vi en alldeles ny bekantskap som vi tidigare bara hört talas om: Tenuta di Fessinas Erse Etna Rosso 2009 - 90% nerello mascalese och 10% d:o cappuccio som jästs och lagrats på rostfritt stål.

Geografiskt är vi alltså nästan så långt norrut respektive söderut man kommer i det vinmakande Europa. En ruttplanering i Via Michelin ger vid handen att avståndet mellan Pfalz och Monte Etna är 2061 kilometer (ungefär lika långt som mellan Trelleborg och Treriksröset, New York City och Miami, eller mellan Singapore och Hanoi) som avverkas med bil på 21 timmar och 9 minuter, förutsatt att man inte fastnar i någon av de 41 incidenterna på vägen.

Spätburgunder trocken 2007 (Friedrich Becker) Ljus, ljus och helt genomsiktlig i en korallröd nyans som börjar dra sig mot brynt tegelorange. Doften vräker på med jordgubbskräm, sötmogna hallon och violpastill. Aldrig något snack om vad man har i glaset, fullt ställ och maximal charm, här ryms inga dunkla hemligheter. I munnen är syrorna vitala men man märker att fruktfyllnaden så sakteliga börjar ta till reträtt. Allt balanseras trots detta utmärkt och håller ihop hela vägen ut, men det här är absolut ett vin som skall drickas så länge frukten står i zenit. Bedårande, helcharmigt och i stort sett omöjligt att inte tycka om.

Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) är vitalt lingonröd med skir transparens. Här möter näsan en lika intensiv aromatik men med en mineralitet i centrum som helt saknas i Beckers spätburgunder. Blod, järn, rabarber, körsbär och en riktigt elegant vitblommig parfym. När man vet vad man har i glaset så är nerellomarkörerna nästan oräkneliga och man tycker sig formligen känna lavamineralerna krypa upp i näsgångarna. Blint hade jag nog, som vanligt, trots allt hamnat i Piemonte, och då troligen i de nordligaste delarna.

Det är förmodligen först när man hade satt igång med att leta efter tanniner som man hade börjat tvivla. Strukturen är lätt och munkänslan alltigenom behaglig men med ett praktfullt syrasting som väcker aptit och intresse. Ytterligt läskande och elegant, inte aristokratiskt elegant utan rustikt, smakfullt, rent och estetiskt elegant. Jag håller det här som snäppet bättre än Tenute della Terre Neres basrosso, både nollnian och den supertrevliga nollåttan. Ett fullständigt lysande vin som bara växer och växer i glaset.

Båda de här vinerna finns - lo and behold! - att tillgå via Systembolaget. Friedrich Beckers Spätburgunder (90359) kostar 139SEK och det är 2008 som är den aktuella årgången, finns i Malmö och Stockholm. Vi köpte våra av Atomwine men där verkar det bara finnas Spätburgunder "B" kvar.

Tenuta di Fessinas Erse (70815) plockas sedan den 1/9 hem till Sverige av Klunk/Handpicked och går loss på 169SEK. Erse finns även att få tag på hos DerWeinWeber för €14.95.

Cirò Rosè 2009 (San Francesco)

Fattoria San Francescos Cirò Rosso Classico 2009 har kommit att bli ett av husets trognaste röda under sommaren. En lojal krigare fullproppad med knastrig mineralitet och en närmast nerellolik parfympalett. Kanske inte ett vin som alla älskar men en skön och lite egensinnig skapelse som de flesta kan ha en åsikt om. Vi snackar dessutom extrem pang för la peseta då priset ligger på 65 DKK/SEK.

San Francesco gör även en rosato på 100% gaglioppo som vi smakar för första gången i kväll, till en tonfiskpimpad puttanesca.

Traditionellt korallröd och gnistrande klar. Doften är initialt timid med vit floralitet, röda vinbär och kalkig mineralitet. Vederkvickande befriat från alla nidbildsaktiga toner av söta jordgubbar, smultron och Ahlgrens bilar - rent och seriöst. Smaken är stram med vitvinslik syrlighet och munkänsla, fin sälta i mineraliteten. Vad jag saknar är rossons personlighet och komplexa, höghöjdsodlade karaktär. Ett bra matvin som gör jobbet men är avsevärt mer anonymt och intetsägande än rotebrodern.

Har funnits hos Carlo Merolli för 65 DKK/SEK men syns inte längre i webshopen. Däremot verkar Rosso 2009 finnas kvar, den som gillar Etna-viner bör testa den här.

Brunello di Montalcino 2005 (Quercecchio)

"Quercecchio" är inte direkt ett namn som limmar sig fast på näthinnan och glider ut genom de skandinaviska munhålorna med tungan som rutschbana. Jag kommer osökt att tänka på den mästerliga basisten, och tillika ypperliga ensemblepedagogen på Manhattan School of Music; Harvie Swartz som upptäckte att han under många år missat en massa gig-möjligheter på grund av att folk skickat sina jobberbjudanden till "harvie.sCHwartz@bass.com". Harvie tog då det, i jazzkretsar, smått spektakulära steget och döpte helt sonika om sig till Harvie S. Allt gott och väl, förutom att nu skickar tydligen folk sina mejl till "harvEY.s@bass.com" istället...

Smått hopplösa namn satt åt sidan så formligen fylls nosen av kul doftassociationer när man närmar sig Quercecchios Brunello di Montalcino 2005: en lätt sojaanstrykning som sakta glider över i en bit knäckebröd som doppats i terpentin och rullats i hackad bittermandel. Här bjuds rejäla skopor riktigt mogen frukt och slevar breddfyllda med knuste körsbärskärnor. Fattonerna förnimms förvisso men blir aldrig överväldigande. En komplex och helgjuten brunello-nos i mogen skepnad.

Smaken håller precis vad doften lovar och levererar en god fyllnad med ett precis lagom batteri arbetsvilliga syror i spetsen. Munkänslan är harmonisk och fullföljer det mogna intrycket. Vinet känns mycket samlat och är helt klart drickfärdigt. Läskande, matvänligt och överlag betydligt bättre än jag trodde men lär inte vinna särskilt på någon längre lagring. Givetvis ett röjarfynd för sina 131DKK/SEK hos Carlo Merolli. Mycket sangiovese för pengarna.

ps - Fler som provat.

pps - Missa inte Hanne Kolstøs "The City" - hur bra som helst! Rent, fräckt och innovativt - "Occhipintipop" draperad i fjordjazz, liksom.

Ruché 2008 & Barbera d'Asti 2009 (Cascina Tavijn)

Av alla de italofila vattenhålen i Köpenhamn så sticker Cibi e Vini på Torvegade i Christianshavn ut som ett av de allra gemytligaste och mysigaste. Här blir man alltid bemött med stor entusiasm och ett varmt leende av ägaren Fabio Simoncini och hans hustru Mie. Förutom det superba utbudet av antipasti och läckra salumi av alla de slag, är vinsortimentet ett av Köpenhamns mest fremragende - exempelvis finns Aurora (Barricadiero) och Arianna Occhipinti på hyllorna. Just Occhipinti ingår tillsammans med nio andra kvinnliga, italienska vinmakare i Fabios mycket spännande kampanj Donne e Vini som har pågått under sommaren.

Vi fäster genast blicken vid en odlare från Basso Monferrato, Piemonte vid namn Nadia Verrua som odlar barbera, grignolino och den för området så unika ruché. Cantinan heter Cascina Tavijn och det är Nadia tillsammans med fadern Ottavio som sköter hela apparaten. Man gör fyra druvrena viner - ruché, grignolino, barbera d'Asti och barbera d'Asti superiore - och metoderna är minimalt interventionistiska men uppfriskande ocertifierade.

Ikväll provar vi ruchéen och den enkla, ståltankslagrade barberan till vår osso buco med saffransrisotto.

Ruché di Castagnole Monferrato 2008 är ganska så blålila och medelintensiv. Doften sprätter direkt iväg en omisskännlig ruchéparfym med violer, jasmin, citrusblomster och kamomill. I mitten ligger en kompakt fruktpastill i tämligen mörk stass som först och främst anspelar på färska fikon och mullbär. Svaga stråk av järn och blod lägger sig som en drone längs näsväggarna. I munnen hittar vi ett gäng ranka och gängliga tanniner som når upp till de övre delarna av munhålan där de lyckas klamra sig fast riktigt länge.

Det här är ett ytterst egensinnigt vin, ett vin som gör dig glad. Epitetet "balans" känns i stort sett oanvändbart, över den här ruchéen svävar nämligen en air av opulens, extravagans och nonchalans. En inte obetydlig restsötma spär på intrycken och får en närmast att tänka på en slags röd variant av Alsace-gewürztraminer. En påfågel med massor av intensiv parfym - superkoncentrerat och urläckert!

Barbera d'Asti 2009 Notera gärna den manuella revideringen med ett "e garantita" sedan Barbera d'Asti hunnit bli DOCG efter det att flaskorna etiketterats. Här möter vi en klockren vägg av amarena, eller gelato alla spagnola, och rejäla nävar mandel och stenig mineralitet. Klar, ren frukt i ett intensivt körsbärsscenario.

I munnen händer det grejer, allt strålar samman och samlar liksom ihop sig i en trippel Mollbergare i pik. Här är frukten plötsligt dov och samlad, syrligheten sober och i mellanregistret samt eftersmaken lång och fadande, försiktigt ut i en lätt beska. Allt sammantaget gör detta till ett sublimt grytvin och en veritabel 'osso bucons härskare'.

Två grymma viner till väldigt få pengar - barbera d'Asti 82DKK och ruché 94DKK (vid köp av 3 olika flaskor) - fulla av personlighet och integritet. Är det månne så att det är de unga, italienska kvinnorna man ska vända sig till för att få de där extra spralliga vinkickarna? Occhipinti, Galasso, Foradori och Verrua bär syn för sägen, vi börjar skönja ett mönster.

ps - Förresten, alla Occhipinti-heads; har ni koll på hennes "budgetprojekt" Tami? Tre druvrena viner (frappato, nero d'avola och grillo) där druvorna köps in från grannodlarna och Arianna står för vinifieringen - läs mer här. Wine-Searcher ger bara amerikanska träffar. Vad sägs om lite subtil lobbying riktad mot allas vår Occhipinti-pusher Fabio?

pps - Yttermera positiva ordalag om italienska kvinnliga vinmakare ur samma kampanj här.

Sangiovese 2007 - Piandorino & Castell'in Villa Chianti Classico

Det är mycket sangiovese för tillfället. Inget fel i det. När druvan är i sitt esse - med låga uttag, varsamt behandlad, ren och minimalt ekad, mineralstänkt och fruktcharmig men samtidigt med en tydlig toscansk avsändaradress - då är den, i mitt tycke, en av vinvärldens allra trevligaste bekantskaper. Vi har inte, såvitt jag kan erinra mig, gått på några direkta minor bland de Toscana-nollsjuor vi provat hittills, så det är med höga förväntningar vi tussar ihop två entry level-toscanelli från Montalcino respektive Castelnuovo Berardenga.

Pian dell' Orino håller till i Montalcino där Caroline Pobitzer och Jan Hendrik Erbach odlar biodynamiskt. Piandorino är deras instegsvin gjort på 100% sangiovese från de yngsta stockarna. 12 månaders lagring på 25 hl botti.

Säkra källor har gjort oss uppmärksamma på att Castell'in Villas Chianti Classico 2007 ska vara något alldeles extra. Egendomen ligger i Castelnuovo Berardenga och ägs och drivs av den legendariska La Principessa Coralia Pignatelli della Leonessa. Vinerna härifrån är av den traditionella skolan med 100% sangiovese som ligger 12 månader på botti och länge på flaska - nollsjuan är nysläppt, när de flesta andra just släppt sina nollnior. Redig chianti - inget fjäsk, bjäfs eller slisk.

Vi har fått tag i en finfin fläskstek som späckas generöst med katrinplommon och aprikoser. Vi steker på en rejäl panna savoykål och karamelliserar lite tärnade äpplen - discovery gör sig alldeles utmärkt här, med sina spänstiga syror och sin lite jordiga karaktär som verkligen smakar trädgård. Lite klyftade potatisar till, samt ett nätt stänk av den hårt reducerade rödvinssåsen och vi har en tallrik som formligen skriker efter frejdig nollsjusangiovese!

Vi kan direkt konstatera att Piandorino 2007 är den mest fruktopulenta av de tu. Här möts nosen av en rejäl vägg av amarena, vinbärsgelé och blåbärssylt. Här finns dessutom ett digert skikt av andrahandsaromer i form av skokräm, diesel och terpentin. En mycket charmig mix av toner som dels representerar en mera jammy stil och dels en avgjort komplexare dito som skänker elegans och djup.

I munnen blir iakttagelserna ungefär desamma - en tjock, härlig fruktbädd som sveps in i en mognare kappa med djupa fina syror. Inga tanniner och en utmärkt balans där de 14 procenten fullständigt evaporerar i munhålan, följs av ett solitt avslut. Helt idealiskt till maten, kan svårligen se en bättre matchning faktiskt. All sötman i de olika frukterna, som vore en besvärlig utmaning för många andra viner, plockas här upp på ett föredömligt vis.

Kvällens Chianti presenterar sig omedelbart med en stor, rik, kraftfull men också följsam och smidig doft, som vilar på en frukt som är ett par nyanser mera åt det klarröda hållet än Montalcino-kontrahenten. Körsbären och de röda vinbären går igen i både doft och smak och trollar fram en magnifik fruktsyrlighet som utför en intrikat balansakt mellan att vara varken för kärv eller för len.

De reduktiva tonerna svävar länge över glaset innan de till sist ger plats för den finaste balsamicon, alkydoljefärgen och buketten med de vildvuxna örterna. En mineralspäckad, frisk sangiovese i höghöjdsodlad stil, definitivt den mest definierade av de båda. Riktigt bra och högst njutbart, framför allt som matvin förstås men även på egen hand, vilket inte alltid är självklart med traditionell Chianti. En definitiv kandidat till nominering i kategorin: "Årets mest komplexa utan att vara svårt"-vin.

Den beryktade nollsjufrukten må vara död eller på upphällningen i vinerna från Södra Rhône men i toscansk sangiovese verkar den fortfarande frodas och leva i största välmåga.

Castell'in Villas CC 2007 köper man av BB Vin i Dragør för 125DKK (115DKK vid köp av 6 flaskor). Piandorino årsmodell 2008 finns i BS där det kostar 199SEK eller hos Emilie Vin utanför Helsingør där man betalar 125DKK. Billigt Vin har också provat nollsjuan här.

Toscano Rosso 2009 (La Fornace)

La Fornaces Toscano Rosso 2009 är egentligen en Rosso di Montalcino in disguise. Vinmakaren Fabio Gianetti trodde inte att 2009-årgången skulle bli så långlivad som han vill ha sin Rosso di Montalcino, utan deklassificerade i stället de 6000 flaskorna till Toscano Rosso. 100% sangiovese som fått ligga 8 månader på 32 hl-fat.

Fint rubinröd och skirt transparent. Doften är rödbärig med moreller och vinbär, ren och pur i okomplicerad stil. Ingen övertydlig druvtypicitet till att börja med men med lite luft tar det sig och lägger upp en högst representativ klase unga sangiovesetoner.

Smakmässigt uppvisar den här rosson däremot en sval nebbiolokaraktär med ganska tajta och strama syror i en riktigt slank kropp. Här finns dock en saftighet som läskar och förmildrar och gör vinet ytterst lättdrucket. Dessutom högst matvänligt och njutbart för den som uppskattar "rena" viner.

Det här verkar vara en stabil Montalcino-producent att hålla ögonen på, vi gillade även La Fornaces Brunello 2006 skarpt. Toscano Rosso 2009 är ett riktigt sangioveseklipp för sina 75DKK (60DKK vid köp av 6 flaskor) hos BB Vinimport.

Dogana Rosso di Montepulciano 2008 (Palazzo Vecchio)

Skulle det någon gång vara så att Hans Artberg delar ut månadens enda MVG till en budget-italienare, ja då är det en boll som i alla fall vi springer på. Subito. Detta var just vad som skedde i Artbergs septemberlista. Dock listas vinet där, liksom hos Räknetrissen, som en Rosso di Montalcino, vilket orsakar en kort stunds tvekan där vi står framför nyhetshyllan i vårt lilla lokala Systembolag. Nåja; You say Montalcino, I say Montepulciano - tomejto, tomatto och allt det där...

Importören Vinovativa skriver att producenten Palazzo Vecchio förfogar över 30 ha odlingar och har en årlig produktion på cirka 120000 flaskor vilket låter som ett mycket lågt uttag, givet att alla 30 hektaren är odlade med vin förstås. Vidare anger man att Dogana utgörs av 80% sangiovese, 10% mammolo och 10% canaiolo och att lagringen skett på slavonska botti under 12 månader. Den sista uppgiften skulle jag nog vilja klä i ett tunt flor av dubier, men det återkommer vi till.

Doften skjuter iväg täta skurar av körsbärskärnespjut och känns i alla avseenden toscansk med moderna förtecken. Bittermandel, mörk och mogen bärfrukt, enrisrökta charkuterier, limstift och en bukett fräscha örter - salvia, oregano och rosmarin. Så långt allt väl, ett tämligen intensivt men angenämt doftscenario, sydtoscansk sangiovese i en nutida tappning. Det är i munnen som skållebånks- och pannknacks-varningsflaggorna hissas. Frontlinjen består av den mörkmogna körsbärsfrukten i par med lätt vaniljsötma och en lite kärnig bitterhet som lägger sig strax bakom, eftersmaken lockar fram tydliga espressotoner och manar fram en i och för sig måttfull ekbeska, men som får mig att undra huruvida de slavonska bottisarna månne är alldeles nyinköpta? Så här borde inte botti-lagrad sangiovese smaka.

Inget egentligt fel på det här vinet, schysst tjut i godkänd balans till OK pris. Kan säkert tilltala många, fast söker man efter riktigt rena och eleganta toscanelli får man leta på annat håll.

Kostar 109SEK och har nr 95282.

Favoriter i repris

Som om inte allt gott som kan sägas redan blivit sagt om Montevertine 2007? Jo, jag vet men det var ett bra tag sedan vi tittade till den här älsklingen senast och ikväll äter vi ankbröst med en apelsinromsås som inte går av för hackor så här finns läge för vår mondäna sangiovesefavorit att visa framfötterna. Vi ställer ytterligare en gammal favorit jämte, som med största sannolikhet borde vara alla ankbrösts bästa vän: San Michele-institutets Pinot Nero 2005.

Redan när vi drar korken ur vår fjärde flaska Montevertine 2007 kan jag konstatera att detta nog är ett av mina definitiva favoritviner - förmodligen uppe bland topp tio, någonsin. Alla tidigare doft- och smakintryck består - mineraliteten och syrorna är stringenta och frukten lika nollsjucharmig som tidigare. Till ankbrösten excellerar Montevertine och rensar upp rejält mellan tuggorna. Begrepp som tunnlar eller stänga ihop kan den här supersympatiske hjärtekrossaren inte stava till. Man bara sitter och trivs i dess sällskap och önskar att kvällen aldrig ska ta slut. Sådana här viner görs det alldeles för få av.

Jämför man de här båda vinerna bredvid varandra så har förstås San Micheles Pinot Nero 2005 ett mycket tufft jobb att hävda sig. Det är ju å andra sidan två helt olika vinstilar så en jämförelse är ju hursomhelst onödig. Trentino-pinoten är ett sjusärdeles kontemplationsvin med massor av eleganta schatteringar och nyanser i doften men hamnar helt klart i bakvattnet när vi provar vinerna till maten. 2005:an har ju börjat anta en viss mognad med en markerad tyngd och pondus i smakprofilen som följd, syrorna räcker inte hela vägen när det ska spräckas och spjälkas ankfett. På egen hand är det däremot ett synnerligen njutbart vin med en hänförande jordgubbs- och hallonfrukt i både näsa och mun.

Båda vinerna är köpta hos Carlo Merolli. Montevertine 2007 är sedan länge utsåld men San Micheles PN 2005 finns fortfarande kvar, kostar 125DKK.

Dolcetto d'Alba Sant' Anna 2009 & Langhe Nebbiolo Coste 2008 (Principiano)

Kortkorta noteringar om två av de renaste och fruktfriskaste matvinerna man någonsin kan ställa bredvid sin enkla pasta al' ragù, sina kokta fagiolini draperade i en delikat olja, sina små polpettini till en basic tomatsås. Eller varför inte till sin oxrulad, sin kalops eller sitt dillkött? Det här är viner som inte ryggar för några utmaningar utan ser sin opponent i vitögat, tämjer när det behövs och eggar eller sporrar när det känns angeläget. Extremt enkla - endimensionella kanske den kritiske skulle yppa - men precis den typen av rättframma och gedigna viner som det alltför sällan sjungs några lover om.

Ferdinando Principiano är det barolska lappkastets okrönte konung som från att 2004 varit en modernisttaliban av guds nåde med paddlande paddlar, vendange verte a´la Roberto Voerzio (av importören Gerbola beskrivet som "beserknivå") och sprillans nya kalaspuffrostade barriques - idag blivit en ärketraditionalist med uteslutande gamla 30 hl-botti, naturlig jäst och en ekologiskt mycket varsam hållning i vingården. Cantinan ligger i Monforte men de flesta vinmarkerna finns i Serralunga d'Alba och stockarna är ofta gamla. Dolcettostockarna är från tidiga 60-talet och nebbiolon i Coste, som faktiskt ligger inom Monforte d'Alba-zonen, är från slutet av samma årtionde. Ett par procent nebbiolo från Boscareto slinker med i Langhe nebbiolon.

Dolcetto d'Alba Sant' Anna 2009 får jäsa och macerera i 2-3 veckor, ingen tillsatt jäst och minimalt med svavel, och sedan 10 månaders lagring på rostfritt stål. Gott om riktigt köttig frukt i en ganska mörk och rik smaknyans. Syrligheten är tiptop och sitter som hand i handske tillsammans med frukten - rent, balanserat, friskt. Vår husdolcetto det senaste året och ett vin som förmodligen är omöjligt att misslyckas med i matmatchningshänseende.

Langhe Nebbiolo Coste 2008 framställs och lagras enligt samma metoder som dolcetton. Rent, rent, rent med en sjungande nebbioloaromatik som har burgundiska förtecken, utan att för den skull förfalla till elegans. Rustikt och chosefritt är ledorden, och rent förstås. Syrorna är lika arbetsvilliga som en instängd bordercollie och en småsmulig tanninmatta letar ständigt efter fett och sälta att bearbeta. Även detta är ett helt ypperligt matvin i samma stil som dolcetton, det råder inga tvivel om att det är samma producent som ligger bakom de här båda vinerna.

Gerbola Vin i Köpenhamn säljer de här båda underverken. Dolcetto Sant' Anna kostar 95DKK och LN Coste kostar 120DKK. För den som inte har smidig tillgång till den danska huvudstaden finns det säkert flexibla logistiska lösningar.

Billigt Vin har tidigare provat LN Coste 2008 och vi har avhandlat Dolcetto Sant' Anna 2009.

What's Up, DOCG?

Jag undrar om det egentligen finns någon som hänger med i den italienska denominazioni-cirkusen? Ja, mer än Alfonso Cevola förstås, som så tappert försöker reda ut begreppen med jämna mellanrum, hans DOCG-karta finns att kasta ett getöga på här. Den uppmärksamme noterar alltså att det numera finns 71 (sjuttioen, en og halvfjerds, settantuno, LXXI) olika DOCG-appellationer! Man behöver inte vara lastgammal för att minnas när antalet var nere på 25-30 stycken.

Vissa nytillskott känns ju HELT oumbärliga, exempelvis: Vernaccia di Serrapetrona, Lison eller varför inte 3 (tre, III) olika DOCG:er för apuliska Castel del Monte - Nero di Troia Riserva, Rosso Riserva och Bombino Nero. Säga vad man vill om Bardolino, Asolo Prosecco (Prosecco di Prosecco står på tur för DOCG-skap men själva samhället Prosecco ligger i Friuli och det är konsortiet i Veneto som gör anspråk på varumärkesnamnet...) Frascati eller Albana di Romagna - lätta, friska och läskande viner som garanterat kan vara hur spännande som helst, men några monumentala storheter att sortera in under ett av världens största vinländers högsta klassifikation är de knappast.

Vad är då tanken bakom att sprida den en gång så prestigefyllda DOCG-manteln så här tunn? Hade det inte räckt med DOC-status för den här typen av enklare matviner? Man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut att detta obönhörligen leder/har lett till en devalvering av den rosa sjalettens anseende. Den tidigare så åtrådda exklusiviteten har snarast blivit något som den yngre, respektlösare skolan av indie-odlare styr undan och på vissa håll är det numera IGT och VdT-vinerna och dess odlare som sätter agendan för i vilken riktning utvecklingen ska gå.

Italiensk byråkrati är mytomspunnen och ett av de senaste skräckexemplen i genren berättade den norske piemontesen Frode Refstad om på Vin Forum i somras: En representant från Valore Italia hade besökt gården och berättat att det sedan länge är strängt förbjudet att använda vin-gårds/-marksnamnen på etiketterna. Lagen har aldrig implementerats, förrän i år då man börjat göra omfattande kontroller och kallat tillbaka en del producenters viner för ometikettering. Dock ska det bli tillåtet att åter igen få skriva ut exempelvis Monfortino, Bussia, Rocche eller Brunate på etiketterna från och med årgång 2010...

Som grädde på moset har det börjat talas om en gemensam EU-nomenklatura där kvalitetsbeteckningarna DOP (Denominazione d'Origine Protetta) och IGP (Indicazione Geografica Protetta) som idag härbärgerar jordbruksprodukter i största allmänhet, även ska innefatta vin så småningom. Säkerligen nya klistermärken och högar av documenti för odlarna att se fram emot således.

Chianti Classico 2007 (Il Molino di Grace)

Den extremt villebrådstäta Köpenhamns-djungeln inbjuder nuförtiden till tätare safariexpeditioner än vad som får anses vara sunt. Lördagen bjöd på ovanligt distinkta nedslag då vi dels hade att göra med en importör som inte fysiskt var på plats, men som så gentilt gav oss koden till sin lagerport så att vi bara enkelt själva kunde hämta upp grejerna - här snackar vi service, sug på den SB! - och då vi dels hade Blekinges egen Dr Livingstone med oss i vår karavan, med blixtsnabba pitstops på Cibi e Vini och Otto Suenson som följd.

Ett besök som avvek från den italofila dominansen var hos Österreich Vin på Esplanaden i östra delarna av innerstan - en butik som andas kvalitet och kunnande och som har det absoluta toppskiktet av österrikiska vinmakare i sitt sortiment. Vi, som varande extrema blaufränkisch/zweigelt/sankt laurent-rookies, överlät med varm hand besluten om vad vår blandlåda skulle innehålla till ägaren Sebastian Rind Nelleman. Vi återkommer med rapport.

Annars får lördagen sägas ha gått i sangioveses tecken. Det avhämtades till och med ett gäng lådor brunello borta på Thorvaldsens Plads, mitt i den köpenhamnska lördagsshoppingsmeten. Försök själva hitta en bra parkering, tillräckligt nära för att kånka 6 lådor vin, någonstans mellan Folketinget och Gammel Strand en lördag vid lunchtid. Hustrun fixade dock biffen då hon, i egenskap av chaufför för dagen, helt sonika tog ett resolut tag om ratten och styrde oss upp över cykelbanor, busshållplatser, vägsuggor, stock och sten för att till slut elegant glida in precis jämte marknadsståndet där Carlo Merolli höll hov. Kudos till en typ av bilkörning som fått vilken napolitansk taxichaffis som helst att blekna!

En av dagens troféer är ett instegsvin som vi varit nyfikna på ända sedan vi läste Più Rosso-Niels' fina och lockande beskrivning av producentens toppvin. Vi har svårt att se att Il Molino di Graces Chianti Classico från det goda året 2007 kan vara annat än förträfflig?

20 dagars maceration följs av 10 månaders lagring på vardera tredjedelen av rostfritt stål, stora fat och begagnade barriques.

Vinet är mörkt och osedvanligt tätt för att vara 100% sangiovese. Doften är genast på med generösa skopor körsbärs- och vinbärsfrukt samt lätta stråk av bittermandel, rabarber, örter och lakrits. Munnen får sig en frisk syradusch och den utmärkta fruktigheten lever med ända ut i eftersmaken. Väldigt solid och genuin chianti i en stil som får mig att tänka på John Coltranes album Coltrane Jazz där han liksom svävade mellan sitt "klassiska" jag och sitt "moderna" dito. Det första vin som kommer upp för mig som har den här stilen är Querciabellas 2007:a. Det här är minst lika bra och dessutom upplever jag det som snäppet mera läskande.

Kostar 119DKK hos BB Vin.

Grignolino d'Asti 2005 (Trinchero)

De senaste veckorna har inte varit nådiga nere runt Medelhavet. En massiv värmebölja har parkerat över stora delar av Italien som formligen översköljts av extremt het luft från Nordafrika. En reporter från Rai1 stod i onsdags på stranden i Rimini och viftade med en termometer som visade 51°C, en siffra som man förmodligen ska ta med en rejäl skopa salt men poängen gick i alla fall fram med all önskvärd tydlighet. Från fädernestrakterna kring Lucca/Garfagnana, Toscana rapporterar pålitliga källor att man haft 40°C två veckor i sträck och temperaturen har knappt segat sig under 30-strecket, ens på nätterna. Paola Revello hade 39,6°C på nordsidan av sitt hus i Annunziata, La Morra klockan 18.30 i onsdags - "Tro mig, det är inte skönt" var hennes kommentar.

Det hetaste man kan hitta på våra breddgrader just nu verkar vara italienska biodynamiker. Applåderna bifalles givetvis även härifrån och vi passar dessutom på att plocka fram en piemontesisk representant som vi provat, besökt och berättat om tidigare.

Ikväll provar vi Trincheros Grignolino d'Asti 2005, och jag vet att det låter absurt när vi snackar grignolino men vi ger den en rejäl vända i karaffen och ser vad den har att berätta till kvällens ultratraditionella kalvstek, gräddsås, hasselbackspotatis och pressgurka. Det här är nämligen inte någon vanlig grignolino.

Utseendet är mäkta avväpnande med en supertransparent nektar i ljusaste tegelröda skrud som drar åt orange. Efter luftningen kickar doften igång med ett batteri sekundära och tertiära aromer som obönhörligen skickar iväg associationssynapserna till en riktigt mogen barolo av traditionellaste snitt. Här finns läder, terpentin, vegetativ multnad, linoljefärg, eterneller, farmors kryddlåda och försiktiga stråk av dyr balsamico. Frukten är intakt med en klar lingon/tranbär/röda vinbärskaraktär. Blint hade det här hamnat i en mogen barolo på nosen, eller i alla fall nebbiolo, tveklöst.

I munnen hade man möjligen börjat tänka freisa, här är syrorna fint på tå och tanninerna värker ut länge och är sandiga och behagliga, om än inte barolo/nebbiolo-intensiva. Den ljusa och pigga vinbärsfrukten hänger med även i smaken och en elegant tobaksprägel ger tydliga avtryck i eftersmaken. Till maten är det här vinet en ypperlig matchning som verkligen stortrivs i sällskap med de milda smakerna i vår ärketraditionella "söndagsmiddag", såhär på fredagskvällen.

I den här nollfemman finns en synnerligen angenäm flaskmognad, något som både Ezio och Monica är snabba att förfäkta som ytterst nödvändigt för alla sina viner. Det här är en grignolino som är både komplex, rustik och elegant - ett klassvin, enligt min mening. Vinosapien provade nyligen nollsjuan men blev inte riktigt lika hänförd.

Vi köper våra Trinchero av Stefan Jensens Winewise, grignolinon kostar 120DKK och Stefan skickar numera till Sverige.

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes)

Vi provar ett gäng nordrhônare och passar på att slänga in Les Crêtes' Fumin som joker i leken, pålitliga källor har nämligen förkunnat att det här är en druva som i sina bästa stunder kan ha ett och annat drag gemensamt med syrah från just norra Rhône.

Bland fransoserna som provades var Les Meandres Côte Rôtie 2007 (Guy Bernard) en alltigenom sympatisk bekantskap med bra syrasting, frisk knallröd frukt och en tanninmatta som följde med långt ut i avslutet. Ett vin som gav full utdelning i munnen. Cuvée du Papy Saint Joseph 2007 (Domaine du Monteillet) å andra sidan, var mera av en nosepleaser med en fantastisk parfym som rymde blod, järn, pomerans, nejlika, mandarinzest och röda vinbär. Ren, klar och framfusigt intensiv fast med massor av charm. Maison Rouge Côte Rôtie 2005 (Duclaux) var dessvärre tvärkorkad.

På bordet fanns även en Cuvée Cristophe Crozes Hermitage 2006 (Dom. des Remizieres) och Mon Clocher Cornas 2008 (Boissy & Delaygue), båda av det lite mer internationellt stajlade slaget där mörkare bär, lakrits och en del espressotoner var den gemensamma nämnaren - välgjorda viner men inget som hoppade upp och tryckte på intresseknappen.

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes) går ut starkt med en skinande klarröd frukt och ett helt batteri mineraler. Finstämda stråk av charkuterier, Valrhona-choklad, sötlakrits och ett pepparstick eller två. Lätt, ljus och frisk med medelintensiva syror, bra balans och väldigt enkel att svälja i stora klunkar. Vinosapien påpekar i sina noter att serveringstempen är av största vikt och det är bara att hålla med, vid rumstemperatur kryper smörkolan fram och vinet känns nästan sliskigt. Ner i temp igen och vips så har vi åter full njutning i munnen.

Klart trevligt vin som stod sig väldigt bra mot fransoserna. Fanns hos BB Vin i Dragör och kostade 199 DKK (150 vid köp av 6) men nu verkar bara 2005:an finnas kvar.

Barolo 2007 (Reverdito)

Dags igen att kolla av en nollsjubarolo, den här gången från en modern producent i La Morra. Vi har ingen särdeles imponerande erfarenhet av Reverdito och deras barolo men vi kommer ihåg att vi gillade Moncucco 2004:an när vi smakade den för några år sedan. Ikväll är det normalen från varma 2007 som vi provar.

Druvorna hämtas från olika odlingar (1,5 ha) runtom i La Morra och lagringen sker enligt hemsidan på legno (trä). Efter första sniffen på den dovt sammetsröda, väl genomsiktliga, vätskan, kan vi med viss bestämdhet konstatera att träet i fråga har utgjort lock och elliptiskt bågnande sidoväggar i barriques av lätt begagnat snitt. Här finns rostad mandel och marsipan såväl som kåda, smörkola och svaga aningar av tryffel. Ganska mörk bärfrukt som samsas med en skvätt balsamico och ett lager kontaktlim. Allt som allt en behaglig, om än något förutsägbar doftkompott av modernare karaktär.

Tanninerna är nollsju-avrundade och syrorna är avmätta, en tämligen snäll munkänsla som tippar över mot att vara försiktig och en smula odefinierad. Frukten har ett sympatiskt bett och föredömlig polpa men de små faten är inte klädsamma, sötman blir i längden påträngande. Årgången spelar såklart in men stilen känns för slät och inställsam för att vi ska ge den här normalen ännu en chans. Cascina Cuccos Cerrati 2007 är ett långt intressantare vin med massor av karaktär för mindre pengar. Nästa gång vi provar Reverdito styr vi undan 2007 och siktar in oss på en vingårdsvariant.

Finns hos Erik Sørensen i Köpenhamn och kostar 170 DKK eller hos Winefinder för samma pris.

Brunello di Montalcino 2006 (La Fornace)

Det finns mycket som tyder på att 2006 är årgången att ställa in kikarsiktet på när det kommer till Brunello, särskilt om man bryr sig om vad de stora drakarna tycker. Det finns såklart alltid anledning att vara skeptisk när det börjar slås för hårt på pukorna och trumpetsektionerna harklar ur sig fanfar på fanfar. Men ett alldeles förträffligt sätt att utröna huruvida det verkligen finns kött på benen, eller om det bara är svammel, är ju att helt enkelt prova själv.

Vi har således lyckats spåra upp "Il Brunello-pusher numero uno in da hood": BB Vinimport i Dragör, som har ett alldeles förträffligt Montalcino-sortiment med bland andra Gianfranco Soldera, Diego Molinaris Cerbaiona, Casanova di Neri och La Cerbaiola såväl som mindre namnkunniga, men minst lika intressanta, producenter som La Rasina, Santa Maria Colleoni och La Fornace. Just Brunellon från La Fornace har BB's ägare Michael Bodholdt talat sig så varm för att vi är lite extra spända på hur den ska smaka. Ännu gladare och än mer förväntansfulla blir vi när vi ser att Matogvinogmer-Henning just gjort ett besök på gården och bara har gott att förtälja om både viner och mottagande - pluspoäng redan innan vi öppnat flaskan alltså.

Ytterligare ett och annat pluspoäng cashas in i samma ögonblick vi drar ur korken. Maken till vacker skapelse var det längesedan vi såg - tät och stabil men precis lagom porös, skinande butterscotch-beige och med en härlig väldoft utan att framstå som rostad. Vinet är precis lika ståtligt med en klar, genomsiktlig gestalt i rubinrödaste skrud - precis som ädlaste sangiovese skall ta sig ut. Vi kan inte låta bli att slå upp en liten smygsipp direkt ur flaskan och jodå, det här lovar gott - livlig frukt och en del espressotoner initialt, men ett par timmars utandning i karaffen kommer att göra susen.

När vi återvänder har vi hur mycket gott som helst att snusa på: rund och mjuk bigarråfrukt, stiliga stråk av kronärtskocka, en hel örtagård som står till buds, en nypa kalktorr mineralitet, ytterst subtil eterisk floralitet, söta sippar mocchacino... Ja, så här kan man gå på men vi stämmer lutan och slår an upptakten till den riktiga sonetten:

Munnen, smaken - det är här det händer - Zlatan i gatan vilken förförisk frukt av tuggbaraste snitt och de läckraste, ettrigaste små syrastick man kan tänka sig backar upp, fyller ut, sniper åt och accentuerar fruktkärnan. Texturen är len som våtslipspapper och polerar intensivt tänder och tandkött så att det blixtrar till små vita stjärnor i mungipan när man lutar sig tillbaka och fånler - drickbarhet av tredje graden. Eftersmaken bär fruktsyrorna hela vägen ut och lämnar en söt fin smörkolapastill på tungan att sutta på medan man funderar på vad som just hände.

Jovars, det verkar som att Suckling och grabbarna är nåt hett på spåren. Vi kommer definitivt att tända sökarlyktorna och söka vidare bland Brunello-nollsexorna. In the meantime lägger vi upp ett litet lager av La Fornaces version i källaren. Lagringsdugliga? Javisst, men jag tror inte det kommer att bli aktuellt med någon långlagring...

Kostar 239 DKK (219 vid köp av 6 fl) hos BB.

Valle d'Aosta Petit Arvine 2010 (Les Crêtes)

Vi är definitivt petit arvine-rookies men Vinosapiens medhavda schweiziska smakprov förra helgen gav svårartad mersmak. Vi har ju sedan tidigare lockats att handla på oss av Valle d'Aosta-producenten Les Crêtes' spännande sortiment så vi rycker helt sonika upp en av deras petit arvine och låter sista skvätten av schweizaren från i lördags utgöra referens. På bordet står kantarellpaj, räkor och en bit Havarti från St Clemens Andelsmejeri på Bornholm redo att utgöra ackompanjemang och motstånd.

Så snart vi kramat av skruvkapsylen sprider sig en ytterst fräsch doft av gula äpplen, ananas, päron och passionsfrukt i rummet. Ett rejält stänk mineralsälta och försiktiga drag på pepparkvarnen fyller ut doftbilden. När vi stämmer av mot kontrahenten från Valais: Cave du Poteu Petit Arvine 2010 kan vi bocka av det mesta och konstatera att likheterna är betydligt fler än skillnaderna.

Det är i smaken som de båda vinerna sjunger i olika tonarter. Cave du Poteu har en tät, sötfruktig kärna och rikligt med syror i mellanregistret som landar i en fenomenal eftersmak som klingar av långsamt. Les Crêtes' Petit Arvine däremot har syror som klingar nästan en oktav högre och en betydligt ljusare, friskare frukt. Eftersmaken är inte tillnärmelsevis så imponerande som hos joddlaren men till vårt ad hoc-smörgåsbord är det inte tu tal om vilket vin som regerar: Les Crêtes kammar lekande hem matvinsbucklan - vi funderar på att skrota plattityden "vitt vin och räkor" för att istället lansera "petit arvine och räkor" - medan vår vän från Valais gärna lirar solo. Petit arvine är uppenbarligen en druva att hålla utkik efter och vi fyller definitivt på av Les Crêtes'.

BB-Vinimport i Dragör säljer Les Crêtes' viner och Petit Arvine 2010 kostar 129 DKK (119 DKK vid köp av 6 fl).

Gattinara 2001 (Antoniolo)

Antoniolo är en av de mera namnkunniga vinproducenterna i Gattinara. Familjen har djupa rötter i såväl yrket som trakten men drabbades, liksom alla andra, så hårt av phylloxerans härjningar och industrialismens framfart vid förra sekelskiftet att farfadern fick överge sina marker och söka sig till storstaden för att finna försörjning. Efter andra världskriget återvände sonen Mario till området och återplanterade en del av familjens ägor med amerikanska rotstockar. Idag är det Marios dotter Rosanna som är överhuvud i Antonioloklanen.

Man har sedan starten gått in för att göra sin Gattinara på uteslutande nebbiolo och man lagrar fortfarande på större begagnade fat efter 14-18 dagars maceration. Det finns tre olika cru-Gattinara i katalogen men ikväll provar vi normalen från 2001

Utseendet är medeltransparent och tämligen mörkt tegelrött. Kraftfull näsa med tydliga blinkningar till kusinerna i Langhe - lätt torkade rosor, ett uns tjära och tryffel - medan basen i doften är en solid balsamicopelare omgärdad av diskret söta dadeltoner och avlägsna stråk av skokräm. Mognaden är i sin linda, här finns åtskilliga år att hämta i källaren, det visar sig inte minst i munnen med viril syrlighet och pigg körsbärsfrukt. Tanninerna är mycket följsamma och kan enklast beskrivas som supereleganta och plyschaktiga medan eftersmaken är medellång med ett fräscht fruktdjup. Det här är ett riktigt harmoniskt vin med alla parametrar i full balans.

Jag kan inte med tillräcklig emfas och med eftertryck nog rekommendera alla nebbioloheads att leta upp och prova de här pärlorna från norra Piemonte. Gillar man riktigt elegant nebbiolo med mycket mineralkaraktär finns det verkligen en hel del att fastna för här. I fallet Antoniolos Gattinara 2001 talar vi dessutom om ett lagrat höjdarvin med en kvalitet som lätt skulle kosta minst det dubbla i Langhe. Vi köpte våra hos Le Papillon i Köpenhamn för 190 DKK.

"De komma från öst och väst..."

Vi samlar ihop oss för en sensommar-rendezvous i Skånes prunkande inland; Ingvar från väst samt Herr och Fru Vinosapien från öst, för att ta ett nappatag med en serie mer eller mindre rara gestalter från vinvärldens axelmakter.

Inspirerade av FV:s nyväckta faiblesse för bio-sicilianare beger vi oss till de västra delarna av ön, till Valdibella strax sydväst om Palermo. Här odlar biodynamikern Marco Sferlazzo och hans Porta del Vento cataratto, perricone och nero d'avola på 300-600 meters höjd.

Maquè 2009 (Porta del Vento) består av 80% nero d'avola och 20% perricone som odlats ad alberello och fått jäsa på skalen i 20 dagar i öppna 5 hl-ekkärl. Vinet är transparent och ganska skirt rubinrött, ingen omedelbar giveaway för nero d'avola som vi känner den. Doften är bärfruktig och frisk med färska örter och lite mintfräschör. Syrorna är utmärkta och jobbar exemplariskt tillsammans med den tydliga lingon- och tranbärskärvheten. Ett högst älskvärt och användbart vin som leder tankarna till Piemonte och Beaujolais, snarare än Sicilien. finns att köpa hos Enoteca i Köpenhamn för 129 DKK - mycket vin, och njutning, för de pengarna. Snäppet bättre än den tidigare provade druvrena Maquè Perricone 2009.

Petit Arvine 2010 (Cave du Poteu) VS har plockat med en petit arvine från de branta sydsluttningarna i Valais, Schweiz - inte varje dag man får äran att snurra runt sådant här i glaset. Näsan möts direkt av en intensiv samling tropiska frukttoner, päronsplitt och ett zingigt mineralsväng. Syrorna är explosiva i rieslingklass men understöds av en fruktmogenhet som spiller av i ett uns sötma. Det här är förbaskat bra - högintressant och njutbart - men dessvärre mer eller mindre omöjligt att få tag i. Producentens ynka hektar ger inte många flaskor och de få som kommer ut till försäljning försvinner snabbare än en appenzeller i en fonduegryta.

Ingvar har ett gäng viner med sig från sitt besök i somras hos biodynamikern Evangelos Paraschos i San Floriano del Collio, Friuli-Venezia Giulia. En grundlig presentation av producenten hittas här.

Ponka 2007 (Az.Agr.Paraschos) utgörs till 50% av chardonnay, 40% sauvignon blanc och resterande en blandning av ribolla gialla, malvasia, picolit, verduzzo och pinot bianco. Odlingen utförs i en minimalt interventionistisk anda och vinifikationen är traditionell med spontanjäsning i öppna kar och maceration i cirka 10 dagar. Därefter har musten fått ligga på gamla 2,5 hl-fat i 22 månader. Doften har en skönt knäckig karamellaktig sötma som snurrar runt bland toner av aprikos, mandarin och tobak. Tanninerna smyger sig fram efter ett par rejäla gurglingar och kommer under kvällens lopp att göra sig alltmer hörda. Syrligheten är bra med en föredömligt upprensande effekt och eftersmaken rundas av med en lätt grapefruktsbeska. Riktigt snyggt och trevligt vin som inte på något sätt låter framställningsmetoderna överskugga druvkvaliteterna eller njutbarheten, fast fortfarande med en tydlig prägel av ett macererat vitt vin.

Not 2008 (Az.Agr.Paraschos) är 100% pinot grigio som odlats och framställts på ungefär samma sätt som Ponka. Här har vinet fått en ljus granatäppleröd lyster, som är olik det mesta annat i vinväg, men mycket attraktiv. Även doften är en smula sär med vitblommiga drag i svagt parfymerad stil, mandel och blodapelsin. Bra kraft i munnen med frukt och gott om tanniner men syrorna känns aningen reserverade och kommer inte riktigt loss. Inte samma charm och direkta älskvärdhet som Ponka, kan mycket väl behöva ligga till sig ett bra tag.

Dags för de tre röda vinerna från Paraschos: Noir 2006 är 100% pinot noir som har legat på skalen i 20 dagar och 36 månader på fat. Relativt transparent fast rikligt med färg i det rödvioletta spektrat. Karsk pinot-parfym med bioaromer av röda äpplen till en början. Med lite luft utvecklas dock pinositeten och landar i en korg av skinande rödfrukt. Vinet är tämligen kraftfullt med en del skaltanniner och bra tryck i syrligheten - definitivt min favorit bland de röda. Merlot 2008 kommer från 7 år unga stockar som efter 30 dagars maceration fått ligga till sig 20 månader på ekfat. Här möts man direkt av en cabernet franc-aktig grönhet som inte är alltigenom sympatisk. Ganska slät och snäll i munnen, inget som ruskar tag i en och kräver ens intresse. Prestigevarianten Skala 2006 består av 95% merlot och 5% barbera och refosco. 30 dagar på skalen och 4 år på fat. Doften är svagt äpplig med en oxiderad karaktär men i munnen brakar det lös rejält med bra djup i frukten och en rejäl dos tanniner. Komplext och imponerande fast med sans, elegans och balans. Ingvars noter om Paraschos' viner finns här.

Collis Breclemae Ghemme 1999 (Cantalupo) är gjort på nebbiolo från Cantalupos största vingård Breclema - mineralrika jordar i syd-sydostliga lägen på 280-310 meters höjd. Avgjort elegant nebbiolo med ljus fin frukt, frisk mentholsvalka och varsamt framskriden mognad. Syrorna är pigga och tanninerna läckert sandiga. Allt väger jämnt i oklanderlig balans. Fungerar riktigt fint till Karl-Johanfyllda ravioli i smör och salvia. Le Papillon i Köpenhamn säljer den här färdiglagrade eleganten för 225 DKK.

Carema 2003 (Santa Clelia) 100% nebbiolo, eller spanna om ni vill, från Piemontes nordvästligaste hörn. Odlingen på de dramatiska branterna sker på terrasser i pergola och det krävs varma år för att nå full fruktmognad så 2003 borde vara ett säkert kort. Jodå, här finns allt - syror, plyschiga tanniner och slank ren frukt i vacker förening. Mycket mineraler i en frisk och högst drickbar skepnad, den här skulle man haft fler av. Utmärkt följeslagare till ankbrösten med jordgubbs-/rödvinsreduktion. Köptes hos Stefan Jensens Winewise men finns inte att få tag på längre.

Blindbocksdags och Vinosapien häller upp ett skirt ljusgult vin med grönstick. Doften släpper inte från sig så mycket till att börja med, en lite vaxig slöja ligger över ett batteri ljusgula/gröna citrusfrukter. Men i munnen händer det grejer - fenomenalt tryck i syrorna och en läcker mineralsälta. Jag vill till Loire och tror att vi har chenin blanc i glaset. Hustrun yrar om nässlor, lime och sauvignon blanc - nej, nej, nej nu är du ute och cyklar...

La Grande Côte Sancerre 2005 (Francois Cotat) Som vanligt står man med skägget i brevlådan, och så fort man får reda på att det är en Sancerre framstår ju alla sauvignon blanc-attributen som fullständigt självklara. Imponerande bra vin med massor av karaktär och pondus, långt ifrån de många glättiga avarter man så lätt råkar på när det kommer till den här druvsorten.

Nästa glas är rött, eller ljust tegelbrunt. Doften är initialt en smula reduktiv och svagt petrokemisk men med lite luft växer det fram en hel del tydliga pinot noir-markörer. Synnerligen trevlig att snusa på med massor av mognad men i mycket vital skepnad. Det är i munnen som PN-teorierna grusas, big time. Här är tanninerna av det masochistiska slaget i tuff nebbiolo-anda. Syrligheten är på topp men frukten hamnar lite i bakvattnet. Det gör dock inget för det är likafullt supercharmigt och avväpnande till tusen. Vad det kan vara? Jag har ingen aning, vi måste i alla fall befinna oss nära alpmassivet - något schweiziskt kanske?

Côtes du Jura Port Lesney 2003 (Domaine de la Pinte) Pinot noir och trosseau i skön förening. Moget och tufft, inget för veklingar, med gott om karaktär och charm, som sagt. Det verkar finnas väldigt mycket intressant i Jura och här kan jag gott tänka mig att dyka vidare. Så snart man tagit sig upp en bit till ur Marianergraven Piemonte vill säga.