Severely Seehof'ed

Wow! Vilken härlig kick! Och då snackar vi ändå instegsnivå. Om vi ska ta det från början så blev vi svårt tagna av Seehofs Riesling Alte Reben Morstein 2010 härförleden och beställde genast påfyllning direkt från producenten. Eftersom det här, utan att överdriva, var något av det piggaste och mest tilltalande vi smakat i rieslingväg på bra länge, tvekade vi inte att på ren chans även beställa en rejäl laddning av Seehofs övriga sortiment, för att prova igenom. Mycket attraktiva priser på vinerna och modest fraktkostnad (€26 för 18 flaskor) var andra övertygande argument.

Riesling Morstein Westhofen 2011 är precis den typen av arbetsvillig men samtidigt lättjefullt dansant riesling som alla vill ha till hands i sin källare. Härlig ananas- och passionsfrukt i samklang med rik, nästan överdådig, mineralitet. Maffig frukt och sirliga syror, mycket ungdomlig men likafullt extremt tillgänglig med grapefruktbeska, lime och kritig kalkighet. Suverän vid matbordet:
- Får se vad ni dukat fram - räkor? Inga pix. Rejält citrusbemängd majo gjord på kraftfull EVO? Lätt som en plätt. Vällagrad prästost, skojar du? Piece of cake!

Definitivt ett par snäpp ner på komplexitets- och kvalitetsstegen jämfört med den magiska A.R.Morstein 2010, men en synnerligen charmig och mineralstinn Rheinhessen-riesling till löjligt låga €11.90. Härmed oundvikligen utsedd till sommarens husriesling i Sjörröd.

Spätburgunder Derby Steingrube 2009 påminner egentligen ganska lite om det mesta annat i spätburgunderväg vi tidigare smakat. Avsevärt mer dämpad fatprofil och en betydligt stramare frukt som rör sig åt piemontesiskt eleganta moreller snarare än åt pfalziga smultron och jordgubbskompotter. En ytterst finstämd floralitet med violer och torkade rosor såväl som ljusare toner av liljekonvalj och jasmin. Det här är en älskvärd men samtidigt seriös näsa som tilltalar mig skarpt.

Munnen får sig till livs en livlig syrlighet som sticker till rejält i kinder och gom. Den florala aromatiken går definitivt igen och frukten är fortsatt tajt men lätt att gilla för en Piemonte-fantast - hur gott som helst. För €10.80 måste jag säga att jag nog aldrig har smakat på maken. Knappa hundralappen för den här eleganta skapelsen får mig nästan att gallskrika p-ordet. Roligaste bekantskapen på länge och vi kan knappt bärga oss från att botanisera vidare i lådorna. Stort tack till FV för heads up!

Montezavo Rosso Riserva 2000 (Isimbarda)

Gårdagens lyriska lovsång tillägnad Piemontes sleeping beauty - barbera - inspirerades av en sublim flaska av Marina Coppis Sant' Andrea Colli Tortonesi Barbera 2008. 90% barbera och 10% croatina från Tortona i sydostligaste Piemonte. Ärkeren och ståltankslagrad barbera som utvecklats på ett underbart sätt i flaskan, lite rundare och fylligare än vid tidigare påseenden men fortfarande med fint syrafokus och fortsatt en perfekt lagkamrat vid middagsbordet. Mina initiala referenser till Montevertine vidhålles. Köpt hos Carlo Merolli, och det verkar finnas flaskor kvar.

Detta föranleder oss att styra kosan några mil åt nordost, över slätten, för att landa i sydvästligaste Lombardiet, i Pavia "Bortom Po" eller Oltrepò Pavese. Här odlar Isimbarda 36 hektar allsköns olika sorters druvor men mest barbera, croatina, uva rara och moradella. Montezavo, eller Monsaurum, är kullen med de äldsta stockarna och riservan härifrån görs på lätt övermogna druvor som får macerera i 18-20 dagar, varpå musten hamnar i nya små fat där den får ligga mellan 12-18 månader.

Våra glas osar fränt av den vid det här laget tämligen långt gångna mognaden. Vi drar oss till minnes Vinosapiens notering om vinet som ett "reduktivt monster" och kan bara instämma. Luft, luft och luft lyder ordinationen. Ett par timmar i glaset och ett oräknerligt antal swirls senare, har vi att göra med en aristokratisk uppenbarelse som framkallar metaforiska associationer till tweedpyjamas, monokel, silverkrycka och Chesterfieldfåtöljer. Classy shit helt enkelt, med en rejält mörk katrinplommonfruktighet i mitten, omgärdad av piptobak och otroligt snyggt inbakade fattoner som förmodligen varit betydligt mer dominerande en gång i tiden, men som nu smultit in och blivit en ingrediens i brygden, liksom svår att sätta fingret på.

Härlig koncentration och oklanderlig balans i munnen. Skitsnyggt och en mycket imponerande uppvisning av en tolv år gammal barbera. Vällagrade ostar, kanske rentav en brie de meaux, kommer upp som förslag på lämplig förplägnad att kunna tänkas para med den här snudd på bordelaisiska eleganten. Köpt hos Winewise och även detta förefaller fortfarande gå att få tag i.

Barbera

Junibarbera i Vigna del Noce

Barbera. Bara namnet känns så varmt, mjukt och inbjudande, femininum, så kvinnligt och sinnligt. Mellansyskonet som liksom kilas in, och på något vis försvinner, mellan flotta och flashiga nebbiolo och lätta och nätta dolcetto, i den så tydligt utmejslade kvalitetshierarkin bland Piemontes druvsorter. Både och eller varken eller? Vardags- eller prestigedruva? 

Svaret är förstås både och. Eller varken eller? Jag har svårt att tänka mig en matvänligare druva, här finns i regel en distinkt fruktsyra, generös frukt och mycket lite garvsyra - få är de rätter som lyckas sätta fälleben på den här flitiga arbetshästen. Gräddigt fett spjälkas och lurig tomatsyrlighet tämjs, ingen uppgift känns övermäktig. 

Som vanligt ska man styra undan prestigeprojekten där nya barriquer och rotofermentorer är inblandade, barbera är en delikat druva som inte tål särskilt hårda tag. De riktiga prestigebarberorna hittar man i stället hos Langhes tunga traditionalister: Bartolo Mascarello, Scarzello, Giuseppe Rinaldi, Giacomo Conterno, Cappellano, Fenocchio osv. Gärna klassiska årgångar (t ex 2004, 2006, 2008) och med något extraår på flaska. 

Två definitiva måsten för den barberanyfikne

Fast egentligen är det Monferrato som är det riktiga Barberaland. Här, på kullarna mellan Asti och Alessandria, har druvan odlats sedan 1200-talet och epicentrum ligger nära Nizza Monferrato, där man i stort sett borstar tänderna i Barbera d'Asti och dricker det i stället för apelsinjuice om morgnarna. Barbera är Italiens tredje mest odlade druva (efter sangiovese och montepulciano) och givetvis finns det massor av usla och ointressanta barberor i allmänhet och Barbere d'Asti i synnerhet. Men det finns också guldkorn: Trinchero är en av de främsta barberavirtouserna i Piemonte och hans tolkningar av druvan lämnar ingen oberörd. Även i Tortona och i Oltrepò Pavese görs en hel del intressant barbera.

Hardcorebarbera

Jag vet att det finns många barberaskeptiker där ute och just för er har jag satt i hop en liten shoppinglista som jag är övertygad om hade kunnat få er på bättre tankar.

Barbera d'Alba San Lorenzo 2006 (Bartolo Mascarello) €19.90 (BaroloBrunello)

La Barslina Barbera d'Asti 2004 (Trinchero) 150DKK (Winewise)

Barbera d'Alba Superiore 2004 (Scarzello) €19.90 (BaroloBrunello)

Sant' Andrea Barbera Colli Tortonesi 2008 (Marina Coppi) 130DKK (Carlo Merolli)

Barbera d'Alba 2010 (Giuseppe Rinaldi) €15.90 (BaroloBrunello)

Barbera d'Asti Superiore 2007 (Cascina Tavijn) 119DKK (Cibi e Vini)

Barbera d'Alba Ginestra 2010 (Paolo Conterno) €11.95 (Boller-Weine)

Barbera d'Alba 2009 (Fenocchio) 105DKK (Winewise)

Sorí del Drago Barbera d'Alba 2009 (Brovia) 159DKK (Domaine Brandis)

Vigna del Noce Barbera d'Asti 1999 (Trinchero) 225DKK (Winewise)

Tio rena, karaktärsfulla och förtrollande barberor som kan förvandla agnostiker till renläriga barberofiler i ett nafs. 

Etna Rosso 2010 (Tenuta delle Terre Nere)

Dags att prova senaste årgången av en gammal Etna-favorit. TdTN's bas-rosso i årgång 2008 var den första ögonöppnaren beträffande vilka stordåd nerello från den sicilianska vulkanen faktiskt kunde vara kapabel till - svalodlad fräschör, läcker mineralitet och en mycket personlig aromatik. Nollnian tog inte riktigt samma skruv hos oss då vi tyckte den var avsevärt mindre mineralisk och att faten var mer i förgrunden än i nollåttan. Men let bygones be bygones, det har viskats om att man med 2010:an verkar vara tillbaka på forna dagars höga nivå så vi häller upp med god tillförsikt och ett brett leende på läpparna.

Sniff, sniff, pang, boom - retaliation! Vi kan snabbt konstatera att vi känner igen oss från den gamla goda nollåttan. Ljuvlig kryddkomposition med nejlikor, bergamott och rejäla fång späd timjan och oregano. Klarröd och sval frukt med massor av fräschör samt en finlemmad och väl definierad mineralitet.
Klockren uppvisning även i munnen med alla önskvärda Etna-element på rätt plats och i oklanderlig balans - sting i syrorna, tät och finpulvrig tanninstruktur och den lätta och älskvärda rödfrukten.

Här tvekar jag inte att skjuta skarpt med prisvärdhetspickadollen - det finns så vitt jag vet och enligt min ringa mening inget annat rött vin på SB för 129 kr som är i närheten av det här i fråga om klass och elegans. Kolossalt mycket vin för pengarna.

Rosato och riesling

Il Mimo 2009 (Antichi Vigneti di Cantalupo) är en rosato gjord på 100% nebbiolo (spanna) från Ghemme med druvor från bland annat vingården Breclema. Musten har fått ligga på skalen över natten och färgen är så där intensivt hallonläskröd som roséerna här uppifrån brukar bli.

Initialt en sval och finstämd doft med röda vinbär, lingon och vårblomster, men med ett par grader högre temperatur släpps det fram ett gäng tydliga nebbiolomarkörer som pockat på uppmärksamheten - rosor, viol och moreller. Gott om mineraliska toner sluter upp efter hand och till sist skulle man nästan kunnat lurats att tro att man hade en ganska elegant men purung barbaresco i glaset. Fin doftupplevelse.

Syrorna är behagligt kalibrerade i det mellanljusa registret och lingon- och tranbärsfrukten ger en lite kärv struktur som svagt påminner om tanniner. Ett skönt och vederkvickande vin, som klippt och skuret för eftermiddagsvarma verandor. Liksom exempelvis Tenute delle Terre Neres ganska egensinniga rosato så är det här så pass druv- och traktstypiskt att man inte ska se det som ett substitut för de sydfranska lökskalsorangea skapelserna, utan snarare som ett både intressant och njutbart prov på hur mineralstinn nebbiolo tar sig ut i sin renaste form.

2010:an finns att köpa hos Le Papillon i Köpenhamn för 85 DKK.

Riesling Alte Reben Morstein 2010 (Seehof) Lockande FV-lobbying har väckt intresset för den här Rheinhessen-producenten som verkar vara riktigt på gång. Den här 2010:an från gamla stockar kommer från en grann-plot till Keller i kalkiga Morstein men är inte GG-klassat då Seehof ännu inte är medlem i VDP.


Det här tror jag inte gör någon rieslingälskare besviken. Ruggigt ren och citrusfräsch nos med en mineralitet utav guds nåde. Och i munnen - sicka syror! Hela munhålan känns så frisk och upprensad att man knappt behöver borsta tänderna när det är dags att gå och lägga sig. Rysligt, rysligt bra nu och framtiden är förstås extremt ljus. För ynka tvåhundringen känns det minst sagt logiskt att det tagit slut hos Atomwine. Någon som kollat upp om det går att handla direkt från gården? Det här bara måste det fyllas på av.

Dolcetto d'Alba 2009 (Giacomo Fenocchio)

Efter lördagens exkursion i de körsbärstäta portvinsångornas förlovade nejder känns det närmast tvunget att varva ned med något syrastinnt och rustikt av vardagskaraktär. Dolcetto från en av våra favoritproducenter känns som ett vist val.

2009 var, i likhet med nästan alla udda år på 2000-talet, ett mycket speciellt väderår i Langhe. Vintern var en av de snöigaste och bistraste de senaste 50 åren och knoppningen startade en vecka senare än vanligt. I april tokregnade det och föll över 300 mm kort efter att snösmältningen var överstökad, vilket orsakade jordskred och ganska omfattande markrörelser runtom i södra halvan av Piemonte. I maj kom värmen och blomningen kunde starta enligt tidtabellen - runt den 15:e samma månad. Juni och juli var rejält varma och augusti var decenniets hetaste månad, bara slaget av augusti 2003. Sådan värme i slutet av växtsäsongen satte förstås grym fart på de snabbmognande sorterna och främst då dolcetto som fick börja bärgas redan de första dagarna i september.

Redan vid första sniffen kan man konstatera att Claudio Fenocchio varit ute i precis rätt tid och plockat sin dolcetto 2009. Doften visar upp en formidabel dolcettopalett med en extra dimension av nobel floralitet som man sällan råkar på - mörk viol och ljusa körsbärsblomster. Ruggigt elegant vardagstjut, må jag säga.

Smaken är SÅ saftig och läskande - vitvinsfräscha syror, fina nyp i kinder och tandkött samt den osedvanligt fokuserade mörka fruktpastillen i mitten. Det här är riktigt bra. Helt i paritet med de bästa dolcetto d'Alba vi tidigare smakat: Giuseppe Rinaldis 2007 och Bartolos 2007:a. Vill man uppleva full njutning och samtidigt ha en samspelt ackompanjatör på middagsbordet, till en blygsam kostnad, gör man klokt i att botanisera bland de bästa producenternas dolcetti. 89DKK för ett så här harmoniskt och glädjeskänkande vin är ett hysteriskt bra pris, köpt hos Winewise i Kpnhm. Finns även på norska Polet fast då i årgång 2008 och till lite bistrare 151NOK.

Amarone med Mikael Lyng

Goda vännerna H & J tar begreppet Guerrilla Wine Fare ett snäpp längre och bjuder helt sonika hem danske importören och amarone-aficionadon Mikael Lyng och tjugotalet kompisar för en provning av högoktaniga fluider från Valpolicella i hemmets trygga härd. Efter att Mikael hållit en föredömligt kort men matnyttig presentation av distriktet och sig själv är det dags att kliva in i amaronedimman.

De första tre glasen innehåller viner som producerats på känt amaronemanér men där druvblandningarna inte korrelerar med DOC-reglementet: San Nicola 2008 (Bonazzi) har 15% sangiovese och 10% osoleta i sig förutom de 75 procenten corvina. 90 dagars torkning, 25 dagars maceration och lagring på större slovenska fat. Hyggligt stor doft i en pepprig och örtig stil som snarare får en att tänka på Toscana än Veneto. Aningen alkoholhett i munnen men i övrigt anständigt balanserat med lite syror som håller emot sötfrukten. Rosignol 2008 (Pietro Zardini) är en avsevärt mera typisk amarone i traddokeps - 120 dagars torkning och 3 år på gamla botti. Rättframt, ärligt och ett veritabelt fynd för sina 150 kr. Theobroma 2008 (Antolini) känns däremot på tok för extraherat och påträngande med sin honungssöta frukt och voluminösa och svårsvalda kropp. 50% cabernet sauvignon och 50% croatina (jo, croatina) som legat 12-15 månader på fat. Njet spasiba.

Däremot är Antolinis Amarone Morópio 2006 eftermiddagens, i mitt tycke, mest förföriska skapelse. Modernt framställt med barriques och rotofermentation men lik förbaskat typiskt så att det förslår. Massor av mörka bigarråer och läckra portvinsdrag gör det svårt att sluta sniffa på det här glaset. Alltigenom harmonisk i munnen med sin fina utmognade frukt som hela tiden balanserar på kanten utan att slå över i sötmadiket. Absolut något för amaroneälskaren, det här fick följa med hem.

La Pala Amarone 2003 har fått ligga 48 månader på 1500-liters fat. Här öppnas dörren till en dansk ostbutik och en varm och solbakad frukt står innanför och tar emot. Munnen fylls ut rejält av den mogna frukten men det är ett visst sjung i syrorna trots den varma och torra årgången. Il Re Pazzo Amarone 2008 och Terre di Leone Amarone 2006 är egentligen samma vin från samma producent, fast olika årgångar och med den skillnaden att musten som går till Terre di Leone är den första som opressad rinner igenom med hjälp av tyngdlagen, så att säga. Här känns den yngre il Re Pazzo kanske inte lika vidöppen som sin äldre broder men aningen mera sammansatt med sin lite friskare syra. Terre di Leone är däremot ett mäktigare vin med alla mätare uppe på det röda, våldsamt koncentrerad och en riktig show stopper. Imponerande men tröttsamt i längden.

Campo Leon Amarone 2008 (Latium) går vidare i det maffiga och mäktiga spåret med koncentrerad mörk frukt men känns mest som att slicka en bastubänk med sin nyhyvlade ekkaraktär. Inte heller något för mig. Vogadoris Recioto 2007 är däremot en fröjd att både snusa och sippa. Suverän nektar att njuta till vällagrade ostar och choklad.

Klockrent initiativ och något att ta vidare som ett undergroundalternativ till den förstoppade och trista svenska vinmarknaden. "Safari Tupperware Style"!

Grillvin?

Vad kännetecknar egentligen ett bra grillvin? Ibland hör man synbarligen klokt folk säga: "Nej, det här var inget vidare - alldeles för fruktsött, tokekat, överextraherat etc. MEN det kan nog vara ett schysst grillvin". För egen del vill jag nog först och främst att vinet är gott, Webern framdragen eller ej.

Just därför kilar jag och hämtar en Valtellina Superiore medan hustrun går på det mera traditionella spåret och plockar fram en av våra sista kvarvarande Cuvée du Vatican CdR 2007 som hon skänker mig blint. Helt okej doft med hyfsat ren bärfrukt, sötlakrits och ett fång örter, men huh så spritigt och likörigt det känns i munnen. Mina trevande gissningar landar i en varm årgång i det moderna Toscana. Lite ghetto-blaster-stuk med mycket bas och mycket diskant men mellanregistret helt neddraget. Det här har vi gillat tidigare men antingen har ett par år i källaren gjort mer skada än nytta eller har min smak förändrats. I vilket fall är detta inget jag kommer att sakna.

Ortensio Lando 2008 (Luca Faccinelli) är däremot ljuvligt mineralsval med en stor skål knallröda jordgubbar i centrum. Helgjuten näsa som riktigt strålar av elegans och fräschör. Munnen är lätt och luftig med fin höjd på syrorna, lagom tät tanninstruktur och frisk frukt med rustika drag som faktiskt ger lite vin nature-vibbar. Mycket trevlig Valtellina-nebbiolo (chiavennasca) i en ren och svagekad stil som inte är särdeles vanlig i Lombardiet. ArPePe är mig veterligen det enda andra exemplet på barrique-befriad nebbiolo härifrån.

Kanske inte ett "grillvin" per se utan snarare ett svingott klassvin som inte gör bort sig i några sammanhang och som levererar en bra bit över de 175 kronorna det kostar hos Carlo Merolli. Tidigare provat här.

Scanian Wine Blogger Convention 2012

-Så, vi har alltså skiffer, granit, kalk och vulkan? Då vill jag nog ha glas nummer två till Kaiserstuhl på den tyska sidan och fyran måste vara Kastelberg. Trean kan tänkas vara Bott-Geyls Schlossberg och vi borde kunna ha Maders kalkiga Rosacker i första glaset? Samma årgång säger du? Jag tror att det är 2008:or?

Scenen utspelar sig en lördagseftermiddag i april på Lagmarks i Helsingborg. Vid ena bordsidan sitter Alsace-aficionadon Per Warfwinge, vid den andra sitter en rad fågelholkar. Vi har precis smakat oss genom Gôut's inledande flight där vi fått veta att vi har att göra med fyra viner gjorda på samma druva men som växt på fyra olika växtplatser, maximalt 45 kilometer från varandra. Vinerna visar sig vara riesling från Alsace med "jokern" Achkarrer Schlossberg Riesling GG 2008 (Dr.Heger) från angränsande Baden instoppad i leken. Just tysken är den som förbryllar mig mest och får mig att tveka på det initialt inslagna rieslingspåret. Här finns nämligen en tydligt floral parfym som jag aldrig tidigare snavat över hos den här druvan, med tydliga drag åt gewürztraminerhållet. De tre andra visar samtliga upp tydliga rieslingalsatiska markörer, om än mycket olika varandra, när man väl vet vad som finns i glasen vill säga.

Gôuts poäng med de här vinerna är att visa upp terroirens påverkan på vinet, ett budskap som går fram med all önskvärd tydlighet. Jag tycker att Riesling Rosacker 2008 (Mader) är ett mycket trevligt vin med sina höga syror och upprensande karaktär. Den utomsocknes tysken är dock ögonbrynshöjaren i sällskapet - söt och parfymerad näsa med Brillo-tvål och liljekonvaljer men superfina syror och total harmoni i munnen.

BV-Jörgen dukar fram fem glas med ett färgspektrum som får regnbågen att framstå som en testbild i en husvagns-TV från 70-talet. De fyra första glasen kan benämnas som fyra nyanser av orange medan det femte är så bläckblått och ilande lila att man undrar huruvida de stackars glasen någonsin kommer att återfå sin ursprungliga lyster. Ettan och tvåan andas fräschör, mineralitet och mogna aprikoser medan trean har en biton av blod, spya och lite avlopp som jag direkt associerar med tidigare smakprov av den georgiska producenten Pheasant's Tears' viner. Det röda, eller snarare knallblåa, glaset osar av nyklippt gräs och frisk bärfrukt. Jag anar ett georgiskt tema rakt igenom och det visar sig stämma. Druvorna är de endogena kisi, rkatseli, mtsvane och saperavi och vinerna är framställda på traditionellt manér med lång (vi snackar månader) maceration i nedgrävda terracottakärl, så kallade qwewri.

Kisi 2006 (Vinoterra) är tvivelsutan det mest njutbara vinet i skaran med en mer återhållen och mogen tanninstruktur medan resten av uppställningen känns mycket mer råbarkad och grovhuggen. Kanske man ska leta efter viner med lite mognad även från den här delen av världen? Spännande provning.

Till allas häpnad sitter vi med fyra glas med röda viner när det är dags för Per Warfwinge att sätta oss på prov. Man kan snart konstatera att vi har att göra med pinot noir och då öppnas ju möjligheten att vi trots allt befinner oss i Alsace. Något som visar sig stämma, fast med en burgundisk brasklapp inskjuten någonstans i kvartetten. Första glaset är elegantast, det andra eldigast och sötfruktigast. Trean har en liten grönhet som jag stör mig på medan fyran känns italiensk så att det förslår, fast snarare som en bra barbera än en pinot nero.

Burgunden finns i det lite gröna tredje glaset och är Beaune Grèves 2008 (Jadot) medan eleganten i gänget heter Cuvée Mathieu 2007 (Martin Schaetzel). Det lite grovhuggna glas fyra är det som retar mitt intresse mest men tyvärr undkommer dess identitet mig. En kunskapslucka som jag dock tror kommer att fyllas inom kort.

Edit - Glas nr 4 innehöll Pinot Noir Les Rocailles 2009 (Paul Ginglinger) 

En söt flight skjuts in, som ett mellanspel innan det är dags för tapas, presenterad av Vård & Vin som snart måste bege sig hem för att kurera den sängliggande hustrun. Här är jag ute på okända jaktmarker men kan med hjälp av den distinkta yllearomen i glas tre ge mig på en kvalificerad gissning på att det är en Moulin Touchais av äldre (?) datum vi har framför oss - 1993 visar det sig vara. Ettan känns ung med lite ekiga tanniner men bakom ruvar en Sauternes med yster botrytisparfym och pigg frukt som väntar på att bli förlöst - ska vi gissa på om en sådär 10-15 år? Tvåan visar sig vara en Recioto di Soave 2004 (Tamellini) som är läckert knäckig och lagom rostad med välavägd sötma.

BV-Ingvar ställer upp en laguppställning som skickar ut tydliga signaler om vinernas geografiska belägenhet. Vi är såklart i Friuli Venezia-Giulia, men inte nog med det - vi befinner oss i det lilla avgränsade Carso. Första glaset är friskt och blommigt med muskatparfym och kryddor, tvåan mattare med päron och mineraler. Den mer oreangea trean sprider en omisskännlig italiensk aura kring sig med målarburk och marmeladiga aprikoser. Fyran är röd och svårare att sätta fingret på men munnen visar upp en ganska grov frukt men mycket bra syrlighet.

Vitovska 2007 (Zidarich) har jag druckit ett par gånger tidigare och finns i glas tre. Inte lika kargt och tufft som jag minns det. Kan ett eller annat års flaskmognad månne börjat göra susen? Mycket njutbart nu i alla händelser. Resten av vinerna är från producenten Edi Kante där malvasian i första glaset var det mest intressanta. Som vanligt hade nog den här uppställningen behövt en hel del ytterligare luft för att visa upp sig från sin mest tillgängliga sida.

Och apropå luft så känns det inte riktigt rätt att brutalt rycka korken ur en Boca 2006 (Le Piane) eller en Carema Etichetta Bianca 2007 (Ferrando) och be dem göra piruetter och gå ner i spagat. Men det var i alla fall det som skedde. Inget snack om att vi har två av vinvärldens bästa nebbioli i glasen, allsköns barolo och barbaresco inräknat, men nog hade dessa båda eleganter dansat en än ystrare dans om vi låtit de andas ut ett slag innan. Christoph Künzli (Le Piane) brukar säga att man ska låta hans Boca ligga åtminstone 20 år och karaffera dagen innan när det är dags att dricka dem. Jag valde även att ha med viner från Monferrato för att visa att Piemonte är så mycket mer än Langhe.

Besök hos, och annat smått och gott om, de här producenterna finns att läsa här (Le Piane), här (Trinchero), här (Ferrando) och här (Cascina Tavijn).

Ingvar ställer fram sex färska glas med röda viner som alla skriker nordostligaste Italien men som sinsemellan visar upp helt olika skepnader. Vi hålls inte på halster särskilt länge förrän han avslöjar att vi har sex inkarnationer av Schioppettino di Prepotto från Friuli Venezia-Giulia i våra glas. Otroligt lärorikt och förmodligen något som man inte kommer att utsättas för igen, fast nu känner man ju Ingvar så då ska vi inte helt räkna bort den möjligheten...

Tuffa syror och gott om en slags egensinnig rustik elegans. Femte och sjätte glaset innehöll de mest koncentrerade vinerna och dessa var fullkomligt magiska, producenterna heter Vigna Petrussa och La Viarte.

Uppkorkat-Magnus plockar fram fem foliebeklädda flaskor och vi kan misstänka att vi har att göra med en serie röda sydafrikaner. Fyra av de här vinerna går i en ganska högextraherad och mycket snygg stil med dyra fat och fruktsötma i förgrunden. Mycket välgjorda och högklassiga viner, helt befriade från brinnande bakelit och brunbrända bromsklossar, men ett vin sticker ut direkt och charmar brallorna av oss syrafetischister.

Pofadder 2010 (Sadie Family Wines) är 100% cinsault från gamla stockar i en ren och bedårande skepnad, mycket trevligt vin och en av kvällens stora ögonöppnare.

Tyvärr räckte inte mina sju utmätta timmar till för att vara med till the bitter end. Detta innebar att jag gick miste om den provning jag kanske mest sett fram emot, nämligen Mina Vinare-Johans. Även om våra smakpreferenser må divergera så är det alltid en fröjd att läsa hans välskrivna och genomarbetade inlägg om viner jag sällan råkar på annars. De fyra smakproven jag fick on the fly lovade stordåd, gissningsvis en och annan högklassig syrahdominerad rhônare med i det gänget? Synd på så rara ärtor...

Stort tack till alla för en oförglömlig eftermiddag! Det här får vi se till att göra tradition av. Stort tack särskilt till Gôut för ett strålande initiativ och utmärkt arrangemang, och Lagmarks för att så gentilt upplåta en utmärkt lokal åt oss hela dagen.

Mer att läsa om evenemanget finns här (BV-Jörgen), här (Mina Vinare), här (Gôut), här (Vård & Vin) och här (Uppkorkat).

L'herbe tendre (Domaine du Possible)

Intressant att notera vilket genomslag "The dreaded naturvinssläpp of doom" trots allt haft bland branschfolk och vinskribenter. Man märker tydligt att det pågår positioneringar och revirinpinkande i sociala medier och kommentarsfält och plötsligt verkar alla stå på tå för att rycka åt sig de sista smulorna cred.

BV-Ingvar noterar i sina senaste funderingar att den svenska vinbloggosfärens inflytande för närvarande är marginellt - en reflektion som jag direkt skriver under på - men vi som följt Billigt Vin de senaste åren har i alla fall skaffat oss en head start i naturvinsgebitet. Ingvar har med oförtruten nyfikenhet lyft på stenarna och delat med sig av sina erfarenheter bland alla märkligheter han snubblat över, när det fortfarande var punk liksom. Idag börjar den "nya" vinscenen nästan kännas som om Abba skulle spela in en cover av "Mona Tumbas Slim Club"...

"Un rosé un peu pétillant issu de carignan et de syrah, un vrai bonbon acidulé, charmeur en diable!" En lånad tasting note som sammanfattar det här vinet ganska bra. Ett enkelt rosa bubbel på biodynamiskt odlad carignan och syrah från Roussillon som man blir glad av. Det har en omisskännlig naturvinsprägel som MW's, WSET's, sommelierer och andra digniteter i den komplexa vetenskapen "vin" verkar vilja kategorisera som en defekt, men som jag tycker är charmig. Blir bara bättre och bättre efter en rejäl stund i glaset. Vårkänslor på flaska.

Kostar 100DKK hos Pétillant.

Brunello di Montalcino 2005 & 2006 (Quercecchio)

Dags igen för en årgångs-shootout och den här gången är det Quercecchios brunello som läggs under luppen. Quercecchio är en favorit här hemma och tillhör old-school-avdelningen i Montalcino med sina pigga och charmiga viner som andas renhet och rustik finess. De här båda årgångarna är, en smula tillspetsat, kanske den sämsta och den bästa som Toscana genomlevt innevarande millenium. Ja, bortsett från 2002 förstås som var väldigt mycket sämre än 2005. Och 2003 som ju fullständigt kokade bort. Och 2004 som möjligtvis kan ha varit snäppet bättre än 2006. Och 2007 med sin solvarma direkthet, för att inte tala om 2010 som ska ha varit helt outstanding...

Det är inte lätt, det där med årgångar. Vi har provat båda de här vinerna tidigare, var för sig, och gillat såväl som yvts men förväntar oss naturligtvis en viss skillnad de båda emellan, ställda jämte varandra.

Och skillnad är det, tvivelsutan. 2005:an är på alla sätt fortfarande ett mycket trevligt glas brunello men bredvid lillebrorsan kan man skönja ett dovare doftspektrum med en diskret grönhet i klangbilden, som av sämre druvmognad. Munkänslan är angenäm med lagom småtaggiga tanniner, schysst syrlighet och anständig längd. Helt klart harmoniskt och med en mognad som antyder tämligen snar konsumtion.

Men det är ingen enkel match att försöka skina bredvid A-barnet från Anno Domini 2006. Vilken uppvisning vi bjuds när vi sätter nästippen till kupans kant! En mycket väldefinierad sangiovesefrukt som borde sorteras in under kategorin "skolboksexempel" med klarröda moreller, knastertorra kryddor och prunkande örtighet. Det här formligen skriker toppklass även i munnen där balansen är mer eller mindre total och får den här vätskan att på något outgrundligt sätt evaporera i glaset - Encyklopædia Britannica borde definiera "drinkability" med en bild av Quercecchios BdM 2006-etikett, rätt och slätt. Precis lagom torra tanniner, alldeles utomordentligt stingiga syror och den där härligt illröda fruktpastillen som långsamt smälter ut på tungan. Snuskigt bra och dessutom ett vin jag skulle kunna dricka alla dagar i veckan!

2006:an finns hos Carlo Merolli.

Pinot Nero 2006 (Bressan)

Det mesta är förmodligen redan sagt om Fulvio Bressan, hans viner i allmänhet och Pinot Nero 2006 i synnerhet men det innebär ju bara att nyfikenheten på just det här vinet är desto större. Ett par uttömmande lästips som behandlar den här egensinnige Friuli-partisanen är såklart Ingvars sköna beskrivningar av besöken i Farra d'Isonzo och Arnold Waldsteins dito där kommentarstråden är särskilt intressant med en häpnadsväckande verserad Fulvio själv i centrum av diskussionen där han bland annat försvarar, eller förklarar, typiciteten hos sin pinot nero 2006.

När vi häller upp får vi oss till livs ett anmärkningsvärt mörkt och tätt vin i en tämligen brynt nyans. Doften är genast rysligt på tå med en pikant  pinotesque parfym och rikligt med mellanröda bär-aromer som rör sig runt jordgubbs- och hallonsyltburken. En precis lagom dos härligt sumpiga drag som aldrig skenar ur, en ruggigt snygg fatton som ligger som en drone i bakgrunden, kryddiga dimmor av nejlika och pomerans och en del järniga mineralanspelningar som håller doftbilden ren och attraktiv. Atypicitet är nog det sista jag tänker på - den här nosupplevelsen är så klockren en norditaliensk pinot nero någonsin kan bli.

Det som direkt kan föras in på divergenskontot, i jämförelse med andra norditalienska pinoter, är intensiteten och den liksom alldeles täta doftväggen. Järnvägars vad glaset matar ur sig doft utan att ta en paus eller ens hämta andan. Ett par timmar efter upphällningen är det fortfarande full fräs i kupan men nu har det tillkommit ett rejält lager örtiga och medicinala toner som för tankarna till Underberg eller Gammeldansk.

Även smaken präglas av en intensitet och frenesi av sällan skådat slag. Så till den milda grad att det i stort sett går bort som matvin, påsklammet har svårt att komma till tals så länge den här egocentriska påfågeln står på bordet. Det är framför allt den ivriga och parfymerade aromatiken som håller låda, vi talar ratiomässigt om nivåer som gewürztraminer från Alsace eller moscato giallo från Alto Adige vanligen brukar kunna nå upp till. Ett alldeles underbart vin att njuta på egen hand eller möjligen till riktigt högklassiga och vällagrade ostar och charkuterier är det däremot. Här finns bitiga syror i massor och riktigt angenäma tanniner som fäster som kardborrar på tandköttet. Smakpaketet mynnar ut i en solid eftersmak med en liten beska som på något sätt känns klädsam.

Visst finns här pinot nero-markörer så att det räcker och blir över. Och visst finns här Bressanska attribut i massor. Vinmakandet tas liksom till en annan nivå när producentens persona sätter så här tydliga avtryck i den slutgiltiga produkten. Det här är ett medryckande vin och ett vin som förmodligen är helt omöjligt att inte gilla om man tycker om välgjorda och personliga viner.

Finns hos Winewise i Köpenhamn och vi fyller på subito.

Montevertine 2008

En ny årgång av favoritsangiovesen Montevertine får numera betraktas som ett obligatorium att köpa på sig. 2006 och 2007 har varit fantastiska och verkar bara bli bättre och bättre ju mer tid de får. 2008 var ju ett lite tuffare år i Toscana så det är med stor nyfikenhet vi drar både korken och den första djupa sniffen, för övrigt nästan i samma rörelse.

En vederbörligt ren och kärnfrisk sangiovesefrukt med klar och fin mineralkaraktär finns direkt att hämta. Dessutom rikliga fång av gröna örter, en del nässlor och bergamott. Nosen känns helt intakt och visar inga som helst tecken på att vara sprungen ur ett svagare år.

Syrorna är höga och rensar upp fint i gom och på tunga med en läcker mineralsälta som klädsam accessoar. Den föredömligt låga alkoholen (12,5%) bidrar ytterligare till den läskande munkänslan. Den nära nog patenterade Montevertinestilen känns igen även i munnen men den här upplagan är stramare och ännu slankare än tidigare provade årgångar. Inte alls lika lekfull och busig som nollsjuan men inte heller lika elegant och välskrudad som nollsexan utan ett tredje slags uttryck med en sublim renhet och friskhet i första rummet som har mer gemensamt med vinerna från exempelvis Ghemme och Boca än med de från Chianti. Härliga grejer!

Finns fortfarande hos Atomwine.

Barolo Villero 2006 (Giacomo Fenocchio)

Det här är väl så naturligt ett vin kan bli, utan att producenten nödvändigtvis bär det på skjortärmen - wears it on his sleeve, avere il cuore in mano - ja, ni fattar. Ingen tillsatt jäst, inga bekämpningsmedel, minimalt med svavel, långsam och varsam maceration, varken höga eller extremt låga uttag för att bibehålla autenciteten, traditionen och balansen i musten och givetvis lagring på gamla vackra botti.

Claudio Fenocchio är femte generationens vinmakare i Bussia och har tre av de vackraste och mest välskötta odlingarna i Bussia (Monforte), Cannubi (Barolo) och Villero (Castiglione Falletto). Vi har gott hopp om att klassiska 2006 kan vara en kanonårgång i händerna på denne nebbiolodomptör och drar korken ur en purung Villero, som brukar vara den utåtriktade charmören i syskonskaran där Bussia står för fruktmörkret och den stramare strukturen medan Cannubi ofta tillskrivs elegantare och sirligare toner.

Just elegans och sirlighet är annars något som Villero 2006 har gott om, vid sidan av all charm och direkthet. Näsan är intensiv med all världens tänkbara nebbiolomarkörer - tryffelångor, viol, torkade rosor, maraschino och Fabbri amarena, ett tunt lager julkryddor och avlägsna tjärpuffar. Härlig doftkomposition av klassiskt snitt som man aldrig kan tröttna på och som här levereras med klockren emfas.

Tanninerna är tuffa, helt klart i ungdomligaste laget, lite som att svepa ett glas apelsinjuice direkt efter att man gurglat sig i Listerine. Bra tryck även i syror och frukt men allt känns ändå under kontroll, inget som sticker iväg på fel håll. Det här behöver tid, minst ett halvt decennium innan nästa påtitt. Riktigt stor barolo i vardande - vi köper på oss för framtiden och gör trion komplett. Finns hos Winewise i Köpenhamn.

Vi har till dags dato bara haft positivt att säga om den här tradbarolopartisanen. Missa inte heller FV's hyllning av 2004 Bussia Riservan.

ps - Alla älskare av politiskt inkorrekt skämskuddehumor (Tänk Curb your enthusiasm eller Simma lugnt Larry - hur tänkte översättarna där förresten??) har förmodligen full koll på den briljanta danska serien Klovn. Enormt jobbigt, makabert och ekivokt. Men grymt kul.

A Puddara Etna Bianco 2009 (Tenuta di Fessina)

Vi har druckit på tok för lite carricante för att jag ska våga påstå att den är en vit favoritdruva men de få som slunkit ner hittills har sannerligen gjort den till en prospect för snart vitdruvefavoritskap. Även Tenuta di Fessinas variant drar ett starkt strå till den tidigare lagda stacken.

Vilken härligt blänkande ren småtropisk frukt och hart när ljudligt knastrande mineralitet som slinker förbi den initiala vitblommigheten! Rent och friskt, fast med vaxiga honungstoner som diskret stampar i manegen och de karakteristiska mandeltonerna som finns där men håller en lägre profil än i tidigare smakprov av druvren carricante. Urskön näsa - vacker och åtråvärd.

Höga glasklara syror sticker till rejält på gom och i kinder, en lätt oljig struktur lägger sig som en presenning över tungan och frukten är frisk och lätt grapebitter. Det här för definitivt tankarna till Anjou eller Saumur snarare än till Sicilien. Här finns gott om ljus och hög fräschör men även en resolut och beslutsam botten som sammantaget gör det här till en kolossalt effektiv spelare på matbordet.

Tenuta di Fessina och Calabretta börjar utkristallisera sig som våra absoluta Etnafavoriter. Stilarna producenterna emellan är extremt olika - TdF's viner är rena, eleganta och dansanta medan Calabrettas är ruffiga, charmiga och utåtagerande. Producenternas båda Carricante ligger närmare varandra i uttryck än deras nerelle; exempelvis Erse och Nonna Concetta, men speglar likafullt de båda olika lynnena mycket väl. Magnifika viner rakt igenom, vad man föredrar är bara en fråga om dagsform.

A Puddara finns hos Der-Wein-Weber.

Morgon Cuvée Corcelette 2010 (Jean Foillard)

Men herrejestanes vilket hallå och ståhej det kan bli för att det tillfälligt ska lanseras ett 20-tal (?) naturliga viner på Systembolaget. Det känns lite som perestrojka, som när Rocky I eller Batman gick upp på Moskvas biografer, McDonalds-köerna ringlade sig runt gathörnen i Vladivostok och Yngwie Malmsteen fyllde arenorna i Leningrad, sådär ett decennium eller två efter det att övriga världen hunnit tröttna, typ. Resten av den fria världen har ju haft tillgång till de här grejerna länge och hajpen har väl börjat klinga av vid det här laget, men nu har alltså någon bestämt att det är de svältfödda svenskarnas tur att få komma in i leken.

Det är ju inte precis några first growths vi har att göra med, utan den typ av enkla bonnaviner som, lite tillspetsat, finns att köpa för €10-12 på snart sagt varenda Statoil runtom i Europa. Ni vet, sådana viner som man tar 169 SEK/glaset för på ultrahippa vinbarer i Gamla stan...

Jean Foillards Morgon Cuvée Corcelette befinner sig ett steg eller två upp i komplexitetshierarkin från instegsbeaujolaisen Morgon Classique och är lika väsensskilt från Duboeufs Laura Ashley-blommiga tutti-fruttibeaujolaiser som Brahms är från Carola Häggkvist.

Det här har i alla stycken mer med en högklassig bourgogne att göra, som FV säger: på premier cru-nivå! Sagolik intensitet som välter ut hinkar med solvarma hallon och jordgubbar, ljus kryddighet och blod. Det känns rent, rent - inte kliniskt rent utan sådär oskuldsfullt spädbarnsrent. Makalöst vacker näsa. Men det är i munnen de här vinerna händer, syrorna är superdefinierade och frukten polpös och bildar tillsammans en harmoniskt läskande nektar som är svår att sluta bälga i sig i slösande klunkar. Jämför man med Lapierres Morgon 2010, som har lite mer av en dolcettokaraktär, så är detta ett par rejäla nummer större. Lätt det bästa jag smakat från Beaujolais!

Allt värt att veta om det här vinet kan man läsa här. Finns att köpa, året runt, hos Petillant/Skål i Köpenhamn. Tack till gamay-gamängen numero uno: Vinosapien för flaskan!

ps - Missa nu för guds skull inte årets upplaga av naturvinsfestivalen Fri Vin som kommer att gå av stapeln lördagen den 9 juni i Köpenhamn. Blir det bara en tiondel så roligt och intressant som det var sist det begav sig så är åtminstone jag nöjd.

pps - Mattias Kroon har skrivit en liten krönika i Sydsvenskan om naturvinsklimatet i Norge.

ppps - Någon som har ett bra knep för att på smidigaste sätt ta sig igenom den där lackförseglingen över  halsmynningen? Säkert en utomordentlig förslutning men köket ser ut som en krigszon varje gång man stått där och karvat och täljt för att komma ner till korken...

La Barslina 2004 & Campo Alto 2007

Nej, det här är inte ett upplägg för en sådan där krystad tuppfäktning där vi tänkt låta en småskalig och hantverksmässigt framställd barbera d'Asti slakta den stackars syltiga industriripasson från jättekooperativet. Detta är enkom ett försök att få hustrun, som efter nästan ett års avhållsamhet upptäckt sin syratolerans befinna sig någonstans i fotknölshöjd, tillbaka in i matchen. Igår drack vi Les Cretes' Petit Arvine 2010 till räkorna och jag trodde ögonen skulle börja blöda på den stackaren...

Så till kvällens lamm är det beställt något maffigt, syrafattigt och helst med lite restsötma - hmmm, det får bli en ripasso från Cantina Sociale Valpolicella Negrar. Jag tar själv dock inga chanser utan plockar dessutom fram en barbera signerad barberamästaren i Monferrato: Trinchero. Hur det än är så är det alltid intressant att ha två glas bredvid varandra, även om dessa är helt läns på uppenbara tangenter.

Campo Alto Valpolicella Ripasso 2007 visar genast upp de i ripassosammanhang eftersträvansvärda attributen mörk tät russinfrukt och ett djupdyk i vaniljsockerburken. Smaken travar på i samma spår och är i stort sett helt tannin- och syrabefriad. Otroligt slätt och nallebjörnssnällt och lika engagerande som ett republikanskt primärvalsresultat i Wisconsin. I can feel a bansopning coming on. Gud så förutsägbart.

La Barslina Barbera d'Asti Superiore 2004 är barbera från riktigt gamla stockar som fått genomgå både lång maceration och dito bottilagring på sedvanligt Trincheromanér. Och jodå, det räcker med ett snabbt sniff för att förstå att man är hemma. Blålila bigarråfrukt, lilla målarlådan, fuktig tobak, mentholpuffar och viss mognad i form av läder och ett stänk soja. Härlig intensitet och pondus i doften, en extremt viril och potent barberanäsa. Syrorna är kopiöst välkalibrerade och strukturen känns built to last - jag kan inte se att det här kommer att vika ner sig under innevarande decennium. Ett eminent lammvin som dessutom slinker ned i glupska klunkar efter det att bordet är avdukat. Till och med den temporärt syrakänsliga hustrun kastar in handduken och överräcker bucklan till La Barslina.

Så blev det tuppfäktning lik förbannat? Inte riktigt, walk over snarare, Campo Alto känns lite som Lidls druvjuice utrörd med vaniljsocker och är således inte en motståndare on par med Trincheros klassbarbera. Campo Alto finns i årgång 2010 i BS och La Barslina 2004 köper man av Stefan Jensen i Köpenhamn.

Basic 2009 (Claus Preisinger)

Här har vi ännu ett vin som det inte går att skriva sonetter om, eller salutera genom att stöta i trumpeter och banka på pukor eller timpani, hur gärna man än hade velat. Det här är nämligen ljuvlig joddlarjuice som lirar i den där lite svårdefinierade divisionen som kan rymma allt från riktigt delikat dolcetto och grym gamay till porlande perricone och fjäderlätt frappato. Läskande och lättsamt men också rustikt och rekorderligt, sånt vin som så populärt brukar etiketteras drickbart, med andra ord.

Claus Preisingers Basic 2009 är en blandning av zweigelt och St Laurent (90/10) från Pannobile-land runt Gols i Burgenland Neusiedlersee. Preisinger är ännu en i raden av alla unga indie-biodynamiker som tagit vinvärlden med storm på sistone.

En ganska tät och mörk, nästan violett, brygd med härligt jordnära bioaromer långt bak i doftbilden. I främre delen svävar mörk bigarråfrukt, lite tobak, fin mineralitet i form av saltstänkta klippblock och regnvåt makadam. I munnen har vi en tät fruktpastill med en smula sälta, sublima syror och ett lätt kli på tandköttet. Det här är smaskens och hur användbart som helst. Inte mycket annat att göra än att åberopa Blackmores gamla 80-talsvulgodänga: "I Surrender".


Köpt hos Österreich Vin i Köpenhamn för 95DKK.

Rosso di Montalcino 2009

Lördagen har spenderats i sällskap med tre stycken rossi di Montalcino från 2009 som har fått hänga med från eftermiddagens ostar, genom kvällens kalvkotletter för att slutligen landa som ackompanjemang åt sabbatens kontemplativa aftondvala. Ett utmärkt sätt att lära känna ett vin, eller som i det här fallet tre.

Kvällens producenter har lika många likheter som olikheter sinsemellan men befinner sig geografiskt på spottavstånd från varandra:  Quercecchio med 15 ha i Camigliano, Fanti har 52 ha i Castelnuovo dell'Abate och Salvioni ynka 4 ha i Montalcino. Fanti och Quercecchio använder sig av en blandning av små och stora fat medan übertraditionella Salvioni givetvis bara har botti.

Låt mig kort och kallt konstatera att 2009 och Rosso di Montalcino är en mycket tilltalande kombination. Alla tre visar upp en exemplarisk lätthet och spänst när vi låter näsan svepa över glasen, det här är tre olika tolkningar av sangiovese i sin rätta skepnad. Till och med den i sammanhanget storskaliga Fanti-rosson har en söt frukt som är skir och klarröd men ändå känns varsamt extraherad, enda invändningen är att den förefaller lite för ren, nästan klinisk, jämte de båda andra uppsluppna och svårt livsbejakande juicerna.

Salvionis rosso har tveklöst mest struktur och ryggrad. Det här är i en klass för sig själv med en långt dragen komplexitet i doften där de gödsliga och jordiga stråken står för rusticiteten medan den fantastiska mineraliteten skänker sober elegans och mitt däremellan ståtar en intensivt knallröd bärfrukt. I munnen finns allt man kan önska av en klass-sangiovese med livfulla syror och nafsiga tanniner. Men någonstans anar man trots allt en lätt återhållen och lite behärskad karaktär som viskar något om att ännu större dåd är att vänta för den som har tålamod och låter nästa flaska ligga några år.

Fast det är i den ystra Quercecchion som den riktiga charmen finns. Vi har satt i oss åtskilliga exemplar av den här nollnian tidigare och blir lika glada vid varje tillfälle. Lätt, ljust, rödfruktigt och pur brio rakt igenom. Skumt ämabla associationer till vildhallon marinerade i diesel och någon som står och kokar jordgubbskräm i ett parkeringshus. Näsa och mun fylls av lust och liv. Ett av mina favoritviner, 2009 är ett par snäpp bättre än 2010 (just nu), och en rosso som står sig förbluffande väl bredvid den mer än dubbelt så dyra Salvionin.

Quercecchio Rosso di Montalcino 2009 kostar 90 MUK hos Carlo Merolli, Fanti RdM 2009 €8.95 hos der-Wein-Weber och Salvioni RdM 2009 219 DKK hos BB Vin.

P-R-I-S-V-Ä-R-T...

Alla som råkat snegla på Livets Goda-chefredaktören Anders Enquists programförklaring, eller för den delen läst tidningen i fråga, vet att begreppet "prisvärt" där är skytt som pesten. Så till den milda grad att AE's "största mission i livet innan han lämnar in för gott är att få detta uttryck eliminerat från jordens yta".

Jag är inte riktigt på det klara med vari denna extrema aversion för ett, i mina ögon, ganska förnuftigt distinktionskriterium har funnit sin näring. Jag menar, såvida man inte är gjord av pengar eller ständigt översköljs av containrar med gratis varuprover så måste man väl ändå väga in huruvida upplevelsen av ett vin, eller vad man nu väljer att spendera sina surt förvärvade slantar på, motsvarar prislappen?

Möjligtvis bottnar denna antipati i det faktum att vinkritikerna i landets ledande morgontidningar länge använt sig av begreppet "prisvärt", nästan som den allenarådande kvalitetsindikatorn, och på så sätt devalverat och förpassat uttrycket till vinflosklernas yttersta träskmarker. En annan invändning är att det förstås är en högst subjektiv värdering, huruvida något är värt sitt pris. Fast å andra sidan är ju personliga omdömen och vintyckande i största allmänhet per definition subjektiva värderingar, så jag förstår inte varför man så instinktivt ska sky just den här parametern? Jag tycker mig dock se en snar rehabilitering och revitalisering av det här bespottade uttrycket coming down sixth avenue i min kristallkula!

"Prisvärt"är faktiskt det första som slår an en ton på min lyra när jag för glaset med Paolo Conternos Barbera d'Alba Ginestra 2008 till min näsa och mun. För €11.95 får man sig till livs en matackompanjatör av rang och riktigt hög klass. Gnistrande fräscha syror i ett rent paket med mellanröda bär som bara skriker efter att få ta sig an kvällens vitello tonnato. 2008 är ett favoritår när det kommer till barbera - ett riktigt klassiskt Piemonte-år - och hoppet står högt till försommarens barolo-release. Den här är minst lika bra som 2007:an. För den som kan lite italienska har Paolo Conterno en väldigt bra, och sällsynt objektiv, årgångssummering från 2002 och framåt.

Igår ville vi ha något moget och elegant till vår klassiska kalvstek, som sedermera kom att reinkarneras till kvällens vitello tonnato, och kom att tänka på Ioppas Ghemme. Vi drog korken ur en av två kvarvarande 98:or men fann bara brun och torr frukt i doften. Smaken var likaledes uttorkad och tämligen livlös. Vi provade lyckan med flaska nummer två men resultatet var bara marginellt bättre. Det verkar alltså som att 98:orna har sett sina bästa dagar vid det här laget. Prisvärt? Absolut! Vi har haft mycket glädje av den här mixade 12-packen för osannolika 1300:- och har fortfarande ett par ströflaskor kvar som nog får sätta korken till i det närmaste.

ps -Alice Feiring har plitat ner ett par intressanta rader om pris- kontra kvalitetskorrelationer och annat filosofiskt här.