Scanian Wine Blogger Convention 2012

-Så, vi har alltså skiffer, granit, kalk och vulkan? Då vill jag nog ha glas nummer två till Kaiserstuhl på den tyska sidan och fyran måste vara Kastelberg. Trean kan tänkas vara Bott-Geyls Schlossberg och vi borde kunna ha Maders kalkiga Rosacker i första glaset? Samma årgång säger du? Jag tror att det är 2008:or?

Scenen utspelar sig en lördagseftermiddag i april på Lagmarks i Helsingborg. Vid ena bordsidan sitter Alsace-aficionadon Per Warfwinge, vid den andra sitter en rad fågelholkar. Vi har precis smakat oss genom Gôut's inledande flight där vi fått veta att vi har att göra med fyra viner gjorda på samma druva men som växt på fyra olika växtplatser, maximalt 45 kilometer från varandra. Vinerna visar sig vara riesling från Alsace med "jokern" Achkarrer Schlossberg Riesling GG 2008 (Dr.Heger) från angränsande Baden instoppad i leken. Just tysken är den som förbryllar mig mest och får mig att tveka på det initialt inslagna rieslingspåret. Här finns nämligen en tydligt floral parfym som jag aldrig tidigare snavat över hos den här druvan, med tydliga drag åt gewürztraminerhållet. De tre andra visar samtliga upp tydliga rieslingalsatiska markörer, om än mycket olika varandra, när man väl vet vad som finns i glasen vill säga.

Gôuts poäng med de här vinerna är att visa upp terroirens påverkan på vinet, ett budskap som går fram med all önskvärd tydlighet. Jag tycker att Riesling Rosacker 2008 (Mader) är ett mycket trevligt vin med sina höga syror och upprensande karaktär. Den utomsocknes tysken är dock ögonbrynshöjaren i sällskapet - söt och parfymerad näsa med Brillo-tvål och liljekonvaljer men superfina syror och total harmoni i munnen.

BV-Jörgen dukar fram fem glas med ett färgspektrum som får regnbågen att framstå som en testbild i en husvagns-TV från 70-talet. De fyra första glasen kan benämnas som fyra nyanser av orange medan det femte är så bläckblått och ilande lila att man undrar huruvida de stackars glasen någonsin kommer att återfå sin ursprungliga lyster. Ettan och tvåan andas fräschör, mineralitet och mogna aprikoser medan trean har en biton av blod, spya och lite avlopp som jag direkt associerar med tidigare smakprov av den georgiska producenten Pheasant's Tears' viner. Det röda, eller snarare knallblåa, glaset osar av nyklippt gräs och frisk bärfrukt. Jag anar ett georgiskt tema rakt igenom och det visar sig stämma. Druvorna är de endogena kisi, rkatseli, mtsvane och saperavi och vinerna är framställda på traditionellt manér med lång (vi snackar månader) maceration i nedgrävda terracottakärl, så kallade qwewri.

Kisi 2006 (Vinoterra) är tvivelsutan det mest njutbara vinet i skaran med en mer återhållen och mogen tanninstruktur medan resten av uppställningen känns mycket mer råbarkad och grovhuggen. Kanske man ska leta efter viner med lite mognad även från den här delen av världen? Spännande provning.

Till allas häpnad sitter vi med fyra glas med röda viner när det är dags för Per Warfwinge att sätta oss på prov. Man kan snart konstatera att vi har att göra med pinot noir och då öppnas ju möjligheten att vi trots allt befinner oss i Alsace. Något som visar sig stämma, fast med en burgundisk brasklapp inskjuten någonstans i kvartetten. Första glaset är elegantast, det andra eldigast och sötfruktigast. Trean har en liten grönhet som jag stör mig på medan fyran känns italiensk så att det förslår, fast snarare som en bra barbera än en pinot nero.

Burgunden finns i det lite gröna tredje glaset och är Beaune Grèves 2008 (Jadot) medan eleganten i gänget heter Cuvée Mathieu 2007 (Martin Schaetzel). Det lite grovhuggna glas fyra är det som retar mitt intresse mest men tyvärr undkommer dess identitet mig. En kunskapslucka som jag dock tror kommer att fyllas inom kort.

Edit - Glas nr 4 innehöll Pinot Noir Les Rocailles 2009 (Paul Ginglinger) 

En söt flight skjuts in, som ett mellanspel innan det är dags för tapas, presenterad av Vård & Vin som snart måste bege sig hem för att kurera den sängliggande hustrun. Här är jag ute på okända jaktmarker men kan med hjälp av den distinkta yllearomen i glas tre ge mig på en kvalificerad gissning på att det är en Moulin Touchais av äldre (?) datum vi har framför oss - 1993 visar det sig vara. Ettan känns ung med lite ekiga tanniner men bakom ruvar en Sauternes med yster botrytisparfym och pigg frukt som väntar på att bli förlöst - ska vi gissa på om en sådär 10-15 år? Tvåan visar sig vara en Recioto di Soave 2004 (Tamellini) som är läckert knäckig och lagom rostad med välavägd sötma.

BV-Ingvar ställer upp en laguppställning som skickar ut tydliga signaler om vinernas geografiska belägenhet. Vi är såklart i Friuli Venezia-Giulia, men inte nog med det - vi befinner oss i det lilla avgränsade Carso. Första glaset är friskt och blommigt med muskatparfym och kryddor, tvåan mattare med päron och mineraler. Den mer oreangea trean sprider en omisskännlig italiensk aura kring sig med målarburk och marmeladiga aprikoser. Fyran är röd och svårare att sätta fingret på men munnen visar upp en ganska grov frukt men mycket bra syrlighet.

Vitovska 2007 (Zidarich) har jag druckit ett par gånger tidigare och finns i glas tre. Inte lika kargt och tufft som jag minns det. Kan ett eller annat års flaskmognad månne börjat göra susen? Mycket njutbart nu i alla händelser. Resten av vinerna är från producenten Edi Kante där malvasian i första glaset var det mest intressanta. Som vanligt hade nog den här uppställningen behövt en hel del ytterligare luft för att visa upp sig från sin mest tillgängliga sida.

Och apropå luft så känns det inte riktigt rätt att brutalt rycka korken ur en Boca 2006 (Le Piane) eller en Carema Etichetta Bianca 2007 (Ferrando) och be dem göra piruetter och gå ner i spagat. Men det var i alla fall det som skedde. Inget snack om att vi har två av vinvärldens bästa nebbioli i glasen, allsköns barolo och barbaresco inräknat, men nog hade dessa båda eleganter dansat en än ystrare dans om vi låtit de andas ut ett slag innan. Christoph Künzli (Le Piane) brukar säga att man ska låta hans Boca ligga åtminstone 20 år och karaffera dagen innan när det är dags att dricka dem. Jag valde även att ha med viner från Monferrato för att visa att Piemonte är så mycket mer än Langhe.

Besök hos, och annat smått och gott om, de här producenterna finns att läsa här (Le Piane), här (Trinchero), här (Ferrando) och här (Cascina Tavijn).

Ingvar ställer fram sex färska glas med röda viner som alla skriker nordostligaste Italien men som sinsemellan visar upp helt olika skepnader. Vi hålls inte på halster särskilt länge förrän han avslöjar att vi har sex inkarnationer av Schioppettino di Prepotto från Friuli Venezia-Giulia i våra glas. Otroligt lärorikt och förmodligen något som man inte kommer att utsättas för igen, fast nu känner man ju Ingvar så då ska vi inte helt räkna bort den möjligheten...

Tuffa syror och gott om en slags egensinnig rustik elegans. Femte och sjätte glaset innehöll de mest koncentrerade vinerna och dessa var fullkomligt magiska, producenterna heter Vigna Petrussa och La Viarte.

Uppkorkat-Magnus plockar fram fem foliebeklädda flaskor och vi kan misstänka att vi har att göra med en serie röda sydafrikaner. Fyra av de här vinerna går i en ganska högextraherad och mycket snygg stil med dyra fat och fruktsötma i förgrunden. Mycket välgjorda och högklassiga viner, helt befriade från brinnande bakelit och brunbrända bromsklossar, men ett vin sticker ut direkt och charmar brallorna av oss syrafetischister.

Pofadder 2010 (Sadie Family Wines) är 100% cinsault från gamla stockar i en ren och bedårande skepnad, mycket trevligt vin och en av kvällens stora ögonöppnare.

Tyvärr räckte inte mina sju utmätta timmar till för att vara med till the bitter end. Detta innebar att jag gick miste om den provning jag kanske mest sett fram emot, nämligen Mina Vinare-Johans. Även om våra smakpreferenser må divergera så är det alltid en fröjd att läsa hans välskrivna och genomarbetade inlägg om viner jag sällan råkar på annars. De fyra smakproven jag fick on the fly lovade stordåd, gissningsvis en och annan högklassig syrahdominerad rhônare med i det gänget? Synd på så rara ärtor...

Stort tack till alla för en oförglömlig eftermiddag! Det här får vi se till att göra tradition av. Stort tack särskilt till Gôut för ett strålande initiativ och utmärkt arrangemang, och Lagmarks för att så gentilt upplåta en utmärkt lokal åt oss hela dagen.

Mer att läsa om evenemanget finns här (BV-Jörgen), här (Mina Vinare), här (Gôut), här (Vård & Vin) och här (Uppkorkat).