Amarone med Mikael Lyng

Goda vännerna H & J tar begreppet Guerrilla Wine Fare ett snäpp längre och bjuder helt sonika hem danske importören och amarone-aficionadon Mikael Lyng och tjugotalet kompisar för en provning av högoktaniga fluider från Valpolicella i hemmets trygga härd. Efter att Mikael hållit en föredömligt kort men matnyttig presentation av distriktet och sig själv är det dags att kliva in i amaronedimman.

De första tre glasen innehåller viner som producerats på känt amaronemanér men där druvblandningarna inte korrelerar med DOC-reglementet: San Nicola 2008 (Bonazzi) har 15% sangiovese och 10% osoleta i sig förutom de 75 procenten corvina. 90 dagars torkning, 25 dagars maceration och lagring på större slovenska fat. Hyggligt stor doft i en pepprig och örtig stil som snarare får en att tänka på Toscana än Veneto. Aningen alkoholhett i munnen men i övrigt anständigt balanserat med lite syror som håller emot sötfrukten. Rosignol 2008 (Pietro Zardini) är en avsevärt mera typisk amarone i traddokeps - 120 dagars torkning och 3 år på gamla botti. Rättframt, ärligt och ett veritabelt fynd för sina 150 kr. Theobroma 2008 (Antolini) känns däremot på tok för extraherat och påträngande med sin honungssöta frukt och voluminösa och svårsvalda kropp. 50% cabernet sauvignon och 50% croatina (jo, croatina) som legat 12-15 månader på fat. Njet spasiba.

Däremot är Antolinis Amarone Morópio 2006 eftermiddagens, i mitt tycke, mest förföriska skapelse. Modernt framställt med barriques och rotofermentation men lik förbaskat typiskt så att det förslår. Massor av mörka bigarråer och läckra portvinsdrag gör det svårt att sluta sniffa på det här glaset. Alltigenom harmonisk i munnen med sin fina utmognade frukt som hela tiden balanserar på kanten utan att slå över i sötmadiket. Absolut något för amaroneälskaren, det här fick följa med hem.

La Pala Amarone 2003 har fått ligga 48 månader på 1500-liters fat. Här öppnas dörren till en dansk ostbutik och en varm och solbakad frukt står innanför och tar emot. Munnen fylls ut rejält av den mogna frukten men det är ett visst sjung i syrorna trots den varma och torra årgången. Il Re Pazzo Amarone 2008 och Terre di Leone Amarone 2006 är egentligen samma vin från samma producent, fast olika årgångar och med den skillnaden att musten som går till Terre di Leone är den första som opressad rinner igenom med hjälp av tyngdlagen, så att säga. Här känns den yngre il Re Pazzo kanske inte lika vidöppen som sin äldre broder men aningen mera sammansatt med sin lite friskare syra. Terre di Leone är däremot ett mäktigare vin med alla mätare uppe på det röda, våldsamt koncentrerad och en riktig show stopper. Imponerande men tröttsamt i längden.

Campo Leon Amarone 2008 (Latium) går vidare i det maffiga och mäktiga spåret med koncentrerad mörk frukt men känns mest som att slicka en bastubänk med sin nyhyvlade ekkaraktär. Inte heller något för mig. Vogadoris Recioto 2007 är däremot en fröjd att både snusa och sippa. Suverän nektar att njuta till vällagrade ostar och choklad.

Klockrent initiativ och något att ta vidare som ett undergroundalternativ till den förstoppade och trista svenska vinmarknaden. "Safari Tupperware Style"!