Barbera d'Asti Superiore 2007 (Cascina Tavijn)

Monferrato-abstinensen sitter i, trots väderomslaget. Därför plockar vi fram en riktig barberafavorit från Nadia Verruas Cascina Tavijn. Nadia håller till i Scurzolengo uppe i Basso Monferrato, där kullarna är ännu lite mjukare och svagare böljande än i det sydliga Alto Monferrato som utgör avsatsen för de liguriska Apenninerna. Nadia Verrua är en ung, kvinnlig italiensk vinmakare som arbetar, i likhet med så många andra unga och kvinnliga italienska vinmakare nuförtiden, biodynamiskt, småskaligt och ultratradionellt. Cascina Tavijn gör fyra stycken druvrena viner på de lokala och för området allenarådande sorterna grignolino, ruché och två barberor, varav vi ikväll rotar fram Superiore-varianten från 2007.

Det här är ruggigt bra. Spagnola gelato, Amarena Fabbri, äppelmynta, blodigt nötkött, brasrök och den obligatoriska målarlådan i ny och mera sympatisk version. Tät och intensiv doftvägg men ack så gäckande och lockande. Man kan faktiskt knappt slita näsborrarna från glaset. Munnen är ingen besvikelse med sin stora, mörka, saftiga fruktkyss som nästan får en att känna sig slängd bakåt i brygga, likt en tangokavaljers värnlösa offer, med ros i munnen och allt. Njutbart - mjukt och suavemente - men trots allt med gott sting och ett bra bett i fruktsyrorna - förträffligt till kvällens traditionella arrosto ripieno med sin rosmarin och salviaparfym.

Cibi e Vini i Köpenhamn säljer Cascina Tavijns viner, och som om ordinariepriset på 125 DKK inte vore schysst nog så pågår just nu en kampanj (6 flaskor för 600 DKK) på just det här vinet. Ett klipp och ett måste för alla barbera-nyfikna.

ps - En kul detalj, värd att notera, är att det här vinet rönte väldigt stor uppskattning av Mina-Vinare-Johan vid vår lilla skånska bloggträff i våras. Kanske lite otippat med tanke på Johans ordinarie preferenser, och att vi här trots allt talar om en bondsk bio-barbera från Monferrato.

Percento 2009 & Ruchè di Castagnole Monferrato 2010 (Pierfrancesco Gatto)

Det skånska sommarvädret får oss sannerligen att längta till vårt älskade Monferrato i Piemonte. Medan vi sitter inne och ser hur regnet piskar mot rutorna, som på en färöisk fyr i februari, får vi rapporter om att "Qui fa un caldo terribile..." och den närmaste 14-dagarsprognosen för området där vi brukar spendera somrarna visar idel solar och temperaturer över 30°C så långt datorerna kan spå. Nej, nu när det är som det är så får man fokusera på fördelarna med det här vädret istället: Man slipper till exempel bekymra sig för temperaturen i källaren! Och, tja det är väl fördelen...

Ett snabbt och effektivt sätt att teleportera sig till norra halvan av Monferrato är att ha ruché i glaset. Ruché är en mycket lokal druva och en ytterst småskalig operation med ett 15-tal odlare och totalt 40 ha odlingar runt Castagnole och Scurzolengo. Gattos variant har funnits tillgänglig i BS länge vid det här laget, och är också en av de man oftast snavar över när man är nere på plats. Vi är även nyfikna på blandvinet från samme odlare:

Percento Monferrato Rosso 2009 (73241) är en blandning av sagda ruché, den likaledes lokala albarossa, syrah och cabernet sauvignon i okända proportioner. Man kan ana att ruché är en av de dominanta beståndsdelarna då den omisskännliga parfymen tar sig genom och skänker någon form av karaktär åt brygden. Felfritt och okej vin på det hela taget, med slankhet och tolerabel fräschör men väl trist och anonymt. Inblandningen av de internationella druvorna och barriques-lagringen känns helt onödig. Ruché är inget man slätar ut och mesar till - ruché är opulens och ymnig floralitet.

Ruché di Castagnole Monferrato 2010 (81454) doftar vederbörligen av rosor, viol och lite bittermandel. Blåbärskärvhet och persikofrukt i munnen, tillsammans med schyssta syror och en viss alkoholhetta. Ungt och lite motsträvigt men kan nog bli bra med ytterligare något halvår på flaska. Vi fyller på.

Vill man prova The Real Ruché Deal ska man tvärnita på Torvegade i Köpenhamn (Christianshavn), utanför Cibi e Vini, och plocka på sig så många flaskor man kan av Nadia Verruas gudomliga version av den här egensinniga druvan. Helt klart inte för alla, dock.

Fumin Vigne la Tour 2005 (Lês Crêtes)

Det här osar "franskt" så att näshåren kryllar sig. En distinkt nord-rhônsk syrah-rökighet, vitpeppar och en örtighet som förmodligen uppfattades som grön när vinet var ungt, dominerar de initiala doftintrycken. Det kan nog tänkas att 2005 i Valle d'Aosta var tämligen svalt och blött och därmed inte erbjöd fullt utmognade druvor, men de föredömligt låga 12,5 procenten alkohol är i så fall en bieffekt därav som vi sätter på pluskontot. Fattonerna är snyggt insjunkna men notabelt accentuerade utan att för den skull vara dominanta.

Grymt lättdrucket. Snudd på FÖR strömlinjeformat formligen sköljer det ned för strupen och hinner knappt säga hej till varken tunga eller halsmandlar. Den släta och diskreta tanninmattan stämmer väl med fumin-karakteristiken, men syrorna känns allt för snälla. Icke desto mindre ett synnerligen trivsamt vin att slösippa, och funkar dessutom finfint till den ugnskörda kycklingen med citron, oliver, salvia och rosmarin. Flaskan töms i ett nafs och det måste väl betyda något?

2006:an provades här och hade nog trots allt mer av både tjong och karaktär.

Bricco Rioglio Brachetto d'Acqui 2010 (Andrea Rinaldi)

Buteljerad glädje! Glöm Moscato d'Asti som matchning till de färska jordgubbarna. Frågar man Andrea Rinaldi så är det bara Brachetto d'Acqui som gäller. "Moscato ska man ha till persika, melon och andra gula frukter!" Andrea gör visserligen en av Piemontes trevligaste Moscato d'Asti - Bricco Cordogno - men det är framför allt brachetton som han är känd för och som kommit att bli hans flaggskepp. Bricco Rioglio är den kalkrika backen där Andrea odlar sin brachetto. Belägen alldeles intill cantinan i Ricaldone, mellan Alessandria och Acqui Terme, i Alto Monferrato i sydöstra Piemonte. 


Musten får ligga på skalen i sju dagar och resultatet blir ett vackert klarrött vin med korallskimmer. Doften drivs av en förnäm, nästan pinotesque parfym med en kalktorr mineralitet, tillsammans med örtiga kryddor och givetvis hinkvis med röda bär. En lättsam sprits skjuter fart på den finstämda syrligheten som landar i en perfekt avvägd sötmas mjuka famn. Klockrent till midsommarjordgubbarna och en välbehövlig och ytterst välgörande sommarinjektion, här i ett regntungt Skåne.

Carlo Merolli säljer denna ljuvliga ambrosia.

Completely, utterly and seriously Seehof'ed

Vi kör en riktig Rheinhessen-rensare. Jag tror aldrig tidigare det stått tolv stycken ickeitalienska flaskor på bordet, vid ett och samma tillfälle, här hemma. Alla tolv flaskorna är dessutom från en och samma producent: Seehof, där alla vita viner är från en och samma årgång: 2011. Och vi ska få bevittna en veritabel prisvärdhetsorgie, ska det visa sig. Känsliga läsare varnas härmed.

Inte minst den första flighten, där vi tar oss an fyra synnerligen versatila arbetshästar, ska få oss att börja snacka kvalitet kontra pris som aldrig tidigare förr. Den enkla, rena Grüner Silvaner Trocken 2011 är just ren och enkel men med ett fint aromatiskt spektrum och oklanderlig syrastruktur. Mycket funktionellt. Liksom den mer mineralstinna och klart njutbara Weissburgunder Vom Kalkstein 2011 eller den fruktyppiga Grauburgunder Vom Kalkstein 2011. Störst intryck, på egen hand, gör trots allt den läckra Scheurebe Vom Kalkstein 2011. Scheurebe är en druva som vi bara hört talas om tidigare och är en korsning mellan riesling och silvaner. Här har vi en härlig mineralitet, fyllig tropisk frukt och fin höjd på syrorna trots att vi talar om ett instegsvin. Till kvällens förrätt: Smørrebrød-excerpts med bland annat små panerade lune spättafiléer på rugbrødsrondeller med currykladd, rökt renkött med pepparrotsmajo och teeny-weeny laxtartarer - dvs klockren øl-og-Aalborg-mad - beter sig de båda "burgundrarna" märkligt nog storstilat. Alla de här fyra ligger inom prisspannet €5.20-7.50 ex-cellar, vilket får anses som sensationellt bra med tanke på den kvalitet man får i glaset.

Nästa kvartett ut är ett urval av Seehofs riesling. Riesling Trocken 2011 är tvivelsutan ett okomplicerat vin ej ämnat några djupare analyser. En ganska blek men helt felfri Gutsriesling. Bara det lilla kvalitetssnäppet upp till Riesling Vom Kalkstein 2011 är markant med betydligt zingigare syror och fetare frukt. När vi sedan når de riktigt mättade och koncentrerade nivåerna via Riesling Morstein 2011 och slutligen Riesling Steingrube 2011, råder det inget tvivel om att vi sniffar och sörplar riktigt bra grejer.

Just Riesling Steingrube 2011 är fint fokuserad med sina dominanta citrussyror och sin kalkiga sälta. Frukten har en djup fin sötma som gör att vinet känns helt tillgängligt, sin späda ålder till trots. Till Pontus Frithiofs fiskgryta med sin lilla asiatiska twist är det rätt och slätt klockrent. Ett vin som vi definitivt fyller på med. €16.80 känns som halva priset, ungefär.

Spätburgunder Derby 2009 har vi blivit sålda på tidigare och vi bjuds en lika fin och stabil leverans ikväll. Härlig pinotnäsa som är helt läns på de vanligtvis så störande och sötsliskiga fataromer som vi har för vana att finna i mången tysk spätburgunder. Här är det friskhet, klass och elegans som gäller. Även den lite märkliga kombinationen cabernet sauvignon och spätburgunder fungerar fint i Innovation 2008. Samma här; fräschör och finlemmad struktur. Fatkaraktären är föredömligt dämpad och priset: €6.80 - ja, vad säger man?

Avslutningsvis två söta: Huxelrebe Spätlese 2011 är definitivt en trevlig bekantskap med buxbomaromatik och fin balans mellan syror och sötma. Men det är i Scheurebe Morstein Auslese 2011 som det händer. Milda Matilda vilken koncentration för en auslese! Trots detta en superb balans och en läskande munkänsla som gör att man bara vill ha mer och mer. Ruggigt bra ambrosia för kaffepengar: €10.30. Prisvärt så in i h-e!

Jag kan inte med för ändamålet vederbörligt tillräcklig emfas rekommendera den här producenten och deras viner nog. Tyvärr har Florian bestämt sig för att inte längre leverera till Sverige, på grund av våra oklara skatteregler, men här är det absolut mödan värt att planera om sommarsemestern och styra ner för att handla på plats. Annars har Atomwine ett och annat från Seehof.

Langhe Nebbiolo 2010 (Giuseppe Rinaldi)

Superslank med närmast karg ljusröd frukt och smärgelduksfina tanniner. Inte lika generös och förhållandevis tillgänglig som nollnian var, utan här finns mycket mer av stram elegans a´la norra Piemonte. 2010 var ett svalare och mer regnigt år och av mer klassiskt Piemonte-snitt vädermässigt, än vad som annars varit fallet under större delen av 2000-talet. Medeltemperaturen under året nådde bara 11,5ºC tack vare den kalla vintern och det föll totalt mer nederbörd (>1 000 mm) än något annat år de senaste 20 åren, återigen tack vare den snörika vintern och den blöta hösten. Under vinrankornas aktiva växtperiod (april-september) var förhållandena dock klassiska och hyfsat normala, med exempelvis en ganska het och mer eller mindre regnfri juli månad.

Hade man stuckit ett glas av den här 2010:an under näsan på en ärkepiemontes för sådär en 50 år sedan, hade denne/denna säkert nickat instämmande och tyckt att detta vore tipicamente langhese. Idag har vi vant oss vid yppigare, mörkfruktigare och hårdare drivna Langhe nebbioli och därför tar det en stund att komma överens med den här seniga gynnaren.

Först och främst: luft. För att komma förbi den initialt knutna vinbärsfrukten krävs en rejäl vända i karaffen. Jag behöver väl inte påpeka att vi har ett ungt vin i glaset, fast å andra sidan är traditionell LN framställd för, om inte omedelbar så i varje fall, snar konsumtion. En eftermiddag och en halv kvälls luftning senare har det inte direkt transformerats till oigenkännlighet, utan stramheten är tämligen intakt i både näsa och mun men de florala och eleganta aromerna har börjat att veckla ut sig. Man skulle nästan lika gärna kunnat ha en mineralstinn Lessona eller en dito Carema i glaset, och inte mig emot!

Till kvällens spaghetti al ragù kan man knappast vara i säkrare händer, ett exceptionellt matvin, förstås. Jag är glad över att ha ett gäng liggandes att följa de närmaste åren.

ps - Ulrik besökte Rinaldi nyligen.

Fri Vin 2012

Østerbrohuset på Århusgade i Köpenhamn lördag 9 juni  2012 kl. 15:41

Jag säger det direkt, så är det sagt: det här "festival-provandet" är nog inte min grej. Jag har kommit på mig själv de senaste gångerna med att bara bli stressad över allt man riskerar att missa om man inte angriper startfältet med en i förväg noga genomarbetad strategi, och därför istället missat själva essensen - hygget - med en sådan här tillställning. Jag försatte därför mig själv i mañana-mode idag, och skippade allt vad struktur, anteckningsblock och skärpta sinnen heter, och hade riktigt trevligt!

Østerbrohuset var en i alla stycken funktionell lokal men inte på långa vägar så gemytlig som Proviantboderne nere på Indiakajen, där den förra upplagan av Fri Vin utspelade sig för två år sedan. Samtidigt var det nog inte fel med en rymligare lokal då det är tydligt att naturviner är ett betydligt hetare ämne idag och väcker avsevärt större intresse än 2010, då man kunde stå och kallprata med en celebritet som Frank Cornelissen i en halvtimma, utan att någon kom och avbröt. Fram emot eftermiddagen byggde det på bra med folk i Østerbrohuset och på kvällen blev det säkert packat.

Trots idoga påtryckningar - lock, pock och tubbning från omgivningen - lyckades jag, förutom en handfull frankofila snedsteg, konsekvent hålla mig till den italienska långsidan där det bjöds ett par nya intressanta bekantskaper vid sidan av alla redan kända namn. 

Sonia Torretta - Cascina degli Ulivi

Cascina degli Ulivi är en legendarisk biodynamik-institution som håller till utanför det flacka och lite karga Novi Ligure, söder om Alessandria på gränsen mellan Piemonte och Liguria. Man befinner sig således i Gavi-zonen och det var just deras cortese Filagnotti 2009 som var min främsta ögonbrynshöjare idag. Den här rena cortesen har varit Gavi DOCG i tidigare årgångar men kallar sig inte det längre. Intensiv näsa med lika delar djup gyllengul frukt och sval fräschör. Även deras dolcetto Nibiô 2007 var ett härligt vin. Det här är en producent som skall kollas av på djupet. Dessutom behaglig prisnivå hos Rosforth/Gladvin.

En bra intervju med Stefano Bellotti, grundaren av Cascina degli Ulivi, finns här.

Isabella Perego - Ar.Pe.Pe

Ar.Pe.Pe från Valtellina gör nebbiolo i sin allra skiraste och härligaste form. Arturo Pelizzatti Peregos traditionella filosofi med lagring på tini och botti är ett alldeles för sällsynt inslag i den här delen av norra Lombardia, där nästan alla verkar ha kört fast i barriques-diket. Ljuvligt friska instegsviner med bra bett och djup samt en imponerande balans mellan tryck och elegans i den senskördade Ultimi Raggi 2004 som är företagets motsvarighet till andras sforzato. Det här var precis så bra som jag hade hoppats. Winewise börjar snart sälja.

Claudio Fenocchio håller hov. Men var är brudarna?

Kyra Künzi jobbar för Boca-mästaren Christoph Künzli, Le Piane och nej, de är inte gifta och namnet är inte felstavat. 

Tillställningens hippaste outfit tillhörde förstås Subcomandante Fulvio.

Det verkade vara fler än jag som gick in för en mera lättjefull provningsmetodik och helt sonika lät anteckningsblocket, med sina uttömmande omdömen, ligga kvar på toaletten.

Läs även Più Rosso-Niels' intrikata intryck av Fri Vin.

ps - Drog mig till minnes den här smått sinnesjuka episoden när vi själva rullade runt vår 5-månaders dotter igår, som för övrigt hade hur lajbans som helst med alla italienska vinmakare som föll ner på knä och började jollra med henne. 

Kroatiska nedslag

Det är inte ofta vi tackar ja till varuprover (eller ens erbjuds desamma, för den delen) men när Kroatienimportören Armano's hörde av sig och undrade om vi ville prova några av deras viner kunde vi, av ren nyfikenhet, inte tacka nej.

Parallel 45,3° är en serie viner i internationell stil från den östkroatiska producenten Krauthaker. Red Cuvée 2011 utgörs av merlot, shiraz, cab sauvignon och cab franc och presenterar sig som ett ungt, friskt och frejdigt vin i glaset med lollipop-frukt och alldeles slät munkänsla - ett vin med storproduktionsprägel som skulle kunna komma var som helst ifrån i världen. Tämligen identitetslöst men icke desto mindre välmakat och felfritt och som spelar på den lättare planhalvan i smakintensitetsligan. Kan nog tilltala konsumenter som vill ha riktigt lättsörplade grejer men köper de kroatiskt? Eller ens flaskor? (73083)

Rosé Cuvée 2011 är likaledes en blandning av allsköns internationella druvor (merlot, pinot noir, cab sauvignon och shiraz). Här finns massor av fräschör och en tilltalande aromatik med läckra florala toner och pigg persikofrukt. Skönt rensande mandarinsyror och precis lagom rondör. Åter igen en smula anonymt men mycket läskande och gott. Det här kan jag mycket väl köpa för 99:- (75785).

Contarini Merlot 2009 från den istriska producenten Degrassi är en ambitiös merlot där det inte är något snack om att vi har bra kvalitet i glaset. Här finns dessutom gott om markörer som blint hade lett mig i hyfsat rätt geografisk riktning, dvs nordöstra Italien - Friuli, Veneto eller rentav vidare mot Slovenien. Det är alltid svårt att diskutera druvtypicitet när man har att göra med merlot, så en blind gissning hade snarare landat någonstans runt en lätt tweakad schioppettino eller kanske refosco. En del tanniner gör jobbet bra och syror och frukt håller en fin stadig linje. Priset på 246:- tror jag dock kan vara ett problem för en druvren kroatisk merlot. (75794)

Kul att prova, men de här båda röda lär vi inte springa benen av oss för: Red Cuvée 2011 är för ängsligt försiktig och blek medan Contarini Merlot 2009 är en hundring för dyr. Parallel 45,3° Rosé Cuvée 2011 är däremot en mycket trevlig pleaser som man inte kan tycka illa om. Om det nu bara kunde se till att bli sommar någon gång så kommer vi säkert att ses igen.

Fler som provat kroatiskt här och här.

Ghemme 2001 (Antichi Vigneti di Cantalupo)

De riktigt goda årgångarna behöver inte nödvändigtvis vara de samma i norra Piemonte som i Langhe. Här uppe brukar de heta årgångarna kunna vara gynnsamma, då druvorna får mogna ut på ett annat sätt än de brukar, särskilt om de dessutom växt på hög höjd. Således kan man hitta förbluffande trevlig Carema, Lessona eller Boca från exempelvis de varma åren 2003 eller 2007.

2001 var däremot ett höjdarår både i Alto Piemonte och Langhe. I norr var sommaren lagom varm och torrare än normalt och hösten näst intill perfekt med riktigt varma dagar och svala nätter, vilket medförde osedvanligt friska druvor med högt sockerinnehåll. Till och med den kinkiga vespolina stortrivdes, vilket föranledde ovanligt rikliga skördar och följdaktligen ett ovanligt högt innehåll av just denna trevliga druva i cuvéerna.

Antichi Vigneti di Cantalupo har aldrig särskilt mycket vespolina, eller ughetta som den heter här, i sin Ghemme. Men nog är det vespolinas härliga jordgubbs- och smultronaromer som härjar vildast när vi häller upp första glaset av den sedan två timmar luftade nollettan? Ganska snart har vi även ett koppel sköna, halvmogna nebbiolotoner som börjar pocka på uppmärksamheten - viol, ett uns tryffel, varm asfalt och mandelmassa. Mineraliteten är påtaglig och fräschar upp rejält vilket gör att vinet känns några år yngre i näsan än vad det faktiskt är. Små fat kan vara inblandade, men knappast nya och det är inget som stör på något vis.

Mineralsältan, den lena och finkalibriga tanninstrukturen och de höga syrorna är det som får en att börja tänka utanför de "vanliga" (läs: Langhe-) ramarna. Elegant, snyggt men ändå med bra schwung och lyft i frukten. Ingen baktyngd eller kvalmig täthet trots en hel del kraft, utan ytterst piggt och tilltalande. Här blir det påfyllning. Vi snackar dessutom närmast "Carlo-ratio" beträffande pris/kvalitet - 140DKK hos Le Papillon, lagrat och klart! Vinosapien sippade 99:an härförleden.

Ca' Vinosapien revisited

Återbesök i Sturköbaren. Som vanligt ytterligt trevligt och som vanligt bjuds det rikligt av nya och spännande bekantskaper, ofta sådana som man inte råkar på någon annanstans. Här följer ett urval av höjdpunkterna:

Cuvée Frédéric Emile Riesling 2002 (Trimbach) En arketypisk Alsace-riesling från ett toppår. Alla önskvärda attribut är på plats: stadiga syror, utfyllande frukt och en intensiv petroleum-mineralitet. Rasande elegant och levererar absolut på topp just nu. Inte riktigt min påse dock - jag vill nog ha min riesling ung, kalkig och mer fruktfokuserad - men kul att få prova.

Le Chevalier de Sterimberg Hermitage 2009 (Paul Jaboulet) Apropå kul att få prova: När drack man en vit Hermitage senast? Och vilken Hermitage sedan! Superelegant med sin massiva tropiska frukt i centrum, kringbyggd av komplexa mineraltoner och rikligt med fatkaraktär av den snygga och exklusiva sorten. Här hamnar gissningarna på vit bourgogne av riktigt hög kvalitet. Komplett och i balans, sin ringa ålder till trots. Utan tvekan den här trions mest ekvilibristiska solist.

Kakas 2007 (Demeter Zoltán) är däremot den stabila och kontrapunkterande ackompanjatören som med sin läckra grönäppliga frukt och sin lite oljiga, viskösa karaktär, vinner mitt hjärta. Lika delar agrar rusticitet och aristokratisk elegans paras snyggt i den här renrasiga brygden (100% furmint) som med sina stringenta syror och sin stadiga kropp, understödd av ett subtilt oxiderat skimmer, faktiskt leder tankarna till både Vouvray och Jura. 

Boca 1967 (Ermanno Conti) Det här är en av Ermanno Contis tidigaste årgångar. Castello Conti startades av Ermanno 1963 och drivs idag vidare av hans tre döttrar som fortsätter göra traditionella och ursprungstrogna viner på hög nivå. 

45-åringen ser lite sliten ut i sin matta tegelbruna dress, men nosen fylls av härliga mognadsaromer där läder, svamp, eternellbuketter och torkad aprikos står längst fram och slåss om uppmärksamheten. I munnen är det inte riktigt lika upphetsande med en frukt som börjat kasta in handduken och svajig syrlighet. Riktigt skön sniff, dock.

Boca 1989 (Ermanno Conti) är så vitalt och i balans som ett vin någonsin kan bli. Det är först och främst i munnen som det brakar loss med ett fantastiskt elegant nebbiolo-fyrverkeri där tanniner och syror bildar ett slags gyllene snitt med den mörka och klockrena bigarråfrukten. Efter dryga timmen i glaset börjar även doften att berätta sin historia. Här bygger vespolinan och uva raran på och ger en smidighet, en renhet och ett fruktdjup som nebbiolo sällan klarar av på egen hand, utan att förfalla till en ren kraftuppvisning. Boca av den här kvaliteten med några år på nacken är bland det underbaraste som finns. Ren kärlek!

Ortensio Lando Valtellina Superiore 2008 (Luca Faccinelli) har vi druckit några flaskor av vid det här laget, och fäst oss vid rejält. Mycket trevlig valtellinsk nebbiolo som bara sett insidan av stora och gamla botti. Slank och spänstig i steget men likafullt med en söt rondör i frukten. Kanonvin till de utsökta viltfärsbiffarna.

Barolo Case Nere 2000 (Enzo Boglietti) är en powerhouse-barolo med pampig mörk frukt av plommon och bigarråtyp, uttalad tanninstruktur och lång mäktig eftersmak - ett njutningsvin. Mina gissningar landar snarare i Serralunga eller Monforte, än i La Morra. Modern barolo som klär utmärkt i barriquer och som befinner sig i helt rätt ålder för konsumtion nu. Ingen brådska dock, här finns stomme för flera års ytterligare ryggläge.

Quintessence Humagne Rouge 2009 (Benoit Dorsaz) Mycket läcker schweizare gjord på den rara druvsorten humagne rouge. VS har tidigare kallat den "gamay på steroider" men jag kommer på mig själv att tänka på zweigelt, nord-rhônsk syrah, dolcetto eller ruché när jag känner de här florala, aromatiska och intensiva fruktessenserna. Svala fina syror och mörk, köttig fruktpastill. Bedårande.

Rossese di Dolceacqua 2010 (San Biagio della Cima) Rossese vill vi dricka mer av. Vilken härlig ligurisk bekantskap! Även här rör vi oss åt gamay-/dolcettohållet beträffande fruktprofil och drickbarhet. Precis den typ av vin som jag inte kan värja mig emot - rent, friskt, upplyftande, läskande och funktionellt.

Vinosapiens noteringar finns här. Stort och varmt tack till P, A och O!

Barolo e Brunello

Ytliga djupdyk eller att skumma djupt på ytan? Vi provar en handfull spridda baroloskurar och livar upp tillvaron, ska det visa sig, med två rejäla stänk skinande rödfruktig brunello. Inga djuplodande analyser utan mest en stilla undran huruvida vi gillar det vi har i våra halvblinda glas eller inte?

Glas 1 - Ljust rubinröd och klart transparent. En sval körsbärs- och röda vinbärsfrukt med lite läder och möbelpolish i fonden. Finstämd doft som är ett par snäpp för blyg för att väcka vidare intresse. Munnen har ett ganska lätt anslag, snudd på menlöst. Viss tanninupplevelse som möjligtvis skulle kunna passera som "elegant". Ett tämligen tråkigt och oengagerande glas som känns oerhört anonymt och storvolymproducerat..

Glas 2 - Mörkare, något brunaktigt. Köttigare doft med inslag av blod och järnfilspån. Bären är mörkare och med en dammig russinton som spökar. Även här är munnen ganska lätt med en något försynt tanninstruktur. Syrorna är medelhöga och eftersmaken kort i rocken. Gäsp...

1 - Barolo 2007 (Prunotto)  och 2 - Barolo 2005 (Josetta Saffirio) Två riktigt tråkiga glas barolo som fick oss att börja diskutera flaskdefekter. Mer eller mindre stängda och fullständigt oinbjudande. Hade jag aldrig tidigare smakat barolo och råkat snubbla över någon av dessa är risken överhängande att jag inte hade brytt mig nämnvärt om att fördjupa relationen med den här vintypen framgent.

Glas 3 - Riktigt tegelbrun uppenbarelse. Här är det inget tvivel om att vi har att göra med något fullständigt övermoget och maderiserat. Passé.

Glas 4 - Äntligen lite action i glaset. Parkeringsgarage, fotogen, asfalt och en slampig skogsbärsfrukt som bjuder ut sig. Munnen är silkeslen nästan utan tanniner. Ymnig och generös frukt. Definitivt ingen barolo utan här bjuds vi klockrena brunellovibbar av det mognare slaget. Smaskens.

3 - Barolo 2000 (Valcolli) och 4 - Brunello di Montalcino 2004 (Poggiarellino) Härlig uppvisning av brunellon som var yngre än jag hade gissat (97-98). Barolon är av tveksamt ursprung och av en för oss okänd producent.

Glas 5 - Här var det bekanta tongångar - klar fin sangiovesefrukt i ett charmfullt paket. Suverän drickbarhet - lättklunkat och lättgillat. Det här har vi redan druckit flera flaskor av.

Glas 6 - Dimmig, slöjig och tegelröd. Massor av doft direkt, framför allt en distinkt tryffelton som följer med under flera timmar i glaset. Sublim nebbioloparfym med eleganta mognadsdrag av läder, svamp och buljong. Stor mullrande frukt och kraftfull struktur värdig en Serralunga-riserva. Lång och broderad eftersmak. Utan tvivel kvällens bästa Langhe-representant.

5 - Brunello di Montalcino 2006 (Quercecchio) och 6 - Tabui Barolo Riserva 2001 (Gemma) Quercecchios nollsexa är inget annat än en homerun här hemma med sin lättsamma men likafullt intrikata struktur och karaktär. Vissa viner träffar mitt i prick och det här är ett sådant. Tabui-riservan är riktigt bra nu och har ryggrad för flera års ytterligare lagring och Quercecchios BdM-06 är definitivt i toppform nu.

Glas 7 - Presenterar sig i rubinröd dress och med en hel del sediment som flyter omkring. Doften är medicinal, distinkt nebbiolisk men ganska vass och på tok för ung. Tanninerna är kraftiga och kantiga och frukten är mörk och mustig. En alldeles för ung powerbarolo i modern tappning.

Glas 8 - Tyvärr tvärkorkat.

7 - Barolo Vigna Giachini 2005 ( Fr. Revello) och 8 -Barolo Serralunga 2007 (Principiano) Revellos nollfyror och nollsexor är avgjort snyggare och elegantare än den här nollfemman. Kanske händer det en del med lagring men några underverk tror jag inte på.

De båda förhållandevis enkla brunellosarna var tveklöst kvällens största behållning.

Weissburgunder "Vom Kalkstein" 2010 (Seehof)

Ingefära, kapris, en skvätt vitt vin, olivolja och parmigiano till spaghettin? Våra smaklökar gäckas av den här enkla men lite vågade smakkompositionen. Men eftersom receptet kommer från säker källa - "The Masta' of Pasta" - och rubriceras som herlig sommerspise så skrider vi till verket. Ohyggligt läckert! Ingefära och kapris går ihop som hand i handske, helt ny kombinationssensation för min del. Men, som det sägs i receptet, det är fråga om en intrikat balansgång, det är lätt att vara lite snål med ingefäran och för generös med kaprisen och osten.Vad dricker man till då? "Den I har ved hånden" säger receptförfattaren.

Weissburgunder "Vom Kalkstein" 2010 är vad vi har i glasen och inget kunde gjort jobbet bättre ikväll. Renhet, mineralitet och livliga syror säger förhandstipsen, och vi kan bara nöjt le och instämma. Fantastiskt angenämt att dra i sig rejäla klunkar av och skölja ner den sublima pasta-anrättningen med. Ett no brainer-vin som bara vill vara till lags och få något att arbeta med. Svårt att skärskåda och nagelfara utan det är renheten och de friska syrorna som frapperar. Riktigt riktigt bra och ett vin som man förmodligen inte kan ha för mycket av i källaren. Härlig bekantskap, den där Seehof.

€7.20 vid köp direkt från gården.

Severely Seehof'ed

Wow! Vilken härlig kick! Och då snackar vi ändå instegsnivå. Om vi ska ta det från början så blev vi svårt tagna av Seehofs Riesling Alte Reben Morstein 2010 härförleden och beställde genast påfyllning direkt från producenten. Eftersom det här, utan att överdriva, var något av det piggaste och mest tilltalande vi smakat i rieslingväg på bra länge, tvekade vi inte att på ren chans även beställa en rejäl laddning av Seehofs övriga sortiment, för att prova igenom. Mycket attraktiva priser på vinerna och modest fraktkostnad (€26 för 18 flaskor) var andra övertygande argument.

Riesling Morstein Westhofen 2011 är precis den typen av arbetsvillig men samtidigt lättjefullt dansant riesling som alla vill ha till hands i sin källare. Härlig ananas- och passionsfrukt i samklang med rik, nästan överdådig, mineralitet. Maffig frukt och sirliga syror, mycket ungdomlig men likafullt extremt tillgänglig med grapefruktbeska, lime och kritig kalkighet. Suverän vid matbordet:
- Får se vad ni dukat fram - räkor? Inga pix. Rejält citrusbemängd majo gjord på kraftfull EVO? Lätt som en plätt. Vällagrad prästost, skojar du? Piece of cake!

Definitivt ett par snäpp ner på komplexitets- och kvalitetsstegen jämfört med den magiska A.R.Morstein 2010, men en synnerligen charmig och mineralstinn Rheinhessen-riesling till löjligt låga €11.90. Härmed oundvikligen utsedd till sommarens husriesling i Sjörröd.

Spätburgunder Derby Steingrube 2009 påminner egentligen ganska lite om det mesta annat i spätburgunderväg vi tidigare smakat. Avsevärt mer dämpad fatprofil och en betydligt stramare frukt som rör sig åt piemontesiskt eleganta moreller snarare än åt pfalziga smultron och jordgubbskompotter. En ytterst finstämd floralitet med violer och torkade rosor såväl som ljusare toner av liljekonvalj och jasmin. Det här är en älskvärd men samtidigt seriös näsa som tilltalar mig skarpt.

Munnen får sig till livs en livlig syrlighet som sticker till rejält i kinder och gom. Den florala aromatiken går definitivt igen och frukten är fortsatt tajt men lätt att gilla för en Piemonte-fantast - hur gott som helst. För €10.80 måste jag säga att jag nog aldrig har smakat på maken. Knappa hundralappen för den här eleganta skapelsen får mig nästan att gallskrika p-ordet. Roligaste bekantskapen på länge och vi kan knappt bärga oss från att botanisera vidare i lådorna. Stort tack till FV för heads up!

Montezavo Rosso Riserva 2000 (Isimbarda)

Gårdagens lyriska lovsång tillägnad Piemontes sleeping beauty - barbera - inspirerades av en sublim flaska av Marina Coppis Sant' Andrea Colli Tortonesi Barbera 2008. 90% barbera och 10% croatina från Tortona i sydostligaste Piemonte. Ärkeren och ståltankslagrad barbera som utvecklats på ett underbart sätt i flaskan, lite rundare och fylligare än vid tidigare påseenden men fortfarande med fint syrafokus och fortsatt en perfekt lagkamrat vid middagsbordet. Mina initiala referenser till Montevertine vidhålles. Köpt hos Carlo Merolli, och det verkar finnas flaskor kvar.

Detta föranleder oss att styra kosan några mil åt nordost, över slätten, för att landa i sydvästligaste Lombardiet, i Pavia "Bortom Po" eller Oltrepò Pavese. Här odlar Isimbarda 36 hektar allsköns olika sorters druvor men mest barbera, croatina, uva rara och moradella. Montezavo, eller Monsaurum, är kullen med de äldsta stockarna och riservan härifrån görs på lätt övermogna druvor som får macerera i 18-20 dagar, varpå musten hamnar i nya små fat där den får ligga mellan 12-18 månader.

Våra glas osar fränt av den vid det här laget tämligen långt gångna mognaden. Vi drar oss till minnes Vinosapiens notering om vinet som ett "reduktivt monster" och kan bara instämma. Luft, luft och luft lyder ordinationen. Ett par timmar i glaset och ett oräknerligt antal swirls senare, har vi att göra med en aristokratisk uppenbarelse som framkallar metaforiska associationer till tweedpyjamas, monokel, silverkrycka och Chesterfieldfåtöljer. Classy shit helt enkelt, med en rejält mörk katrinplommonfruktighet i mitten, omgärdad av piptobak och otroligt snyggt inbakade fattoner som förmodligen varit betydligt mer dominerande en gång i tiden, men som nu smultit in och blivit en ingrediens i brygden, liksom svår att sätta fingret på.

Härlig koncentration och oklanderlig balans i munnen. Skitsnyggt och en mycket imponerande uppvisning av en tolv år gammal barbera. Vällagrade ostar, kanske rentav en brie de meaux, kommer upp som förslag på lämplig förplägnad att kunna tänkas para med den här snudd på bordelaisiska eleganten. Köpt hos Winewise och även detta förefaller fortfarande gå att få tag i.

Barbera

Junibarbera i Vigna del Noce

Barbera. Bara namnet känns så varmt, mjukt och inbjudande, femininum, så kvinnligt och sinnligt. Mellansyskonet som liksom kilas in, och på något vis försvinner, mellan flotta och flashiga nebbiolo och lätta och nätta dolcetto, i den så tydligt utmejslade kvalitetshierarkin bland Piemontes druvsorter. Både och eller varken eller? Vardags- eller prestigedruva? 

Svaret är förstås både och. Eller varken eller? Jag har svårt att tänka mig en matvänligare druva, här finns i regel en distinkt fruktsyra, generös frukt och mycket lite garvsyra - få är de rätter som lyckas sätta fälleben på den här flitiga arbetshästen. Gräddigt fett spjälkas och lurig tomatsyrlighet tämjs, ingen uppgift känns övermäktig. 

Som vanligt ska man styra undan prestigeprojekten där nya barriquer och rotofermentorer är inblandade, barbera är en delikat druva som inte tål särskilt hårda tag. De riktiga prestigebarberorna hittar man i stället hos Langhes tunga traditionalister: Bartolo Mascarello, Scarzello, Giuseppe Rinaldi, Giacomo Conterno, Cappellano, Fenocchio osv. Gärna klassiska årgångar (t ex 2004, 2006, 2008) och med något extraår på flaska. 

Två definitiva måsten för den barberanyfikne

Fast egentligen är det Monferrato som är det riktiga Barberaland. Här, på kullarna mellan Asti och Alessandria, har druvan odlats sedan 1200-talet och epicentrum ligger nära Nizza Monferrato, där man i stort sett borstar tänderna i Barbera d'Asti och dricker det i stället för apelsinjuice om morgnarna. Barbera är Italiens tredje mest odlade druva (efter sangiovese och montepulciano) och givetvis finns det massor av usla och ointressanta barberor i allmänhet och Barbere d'Asti i synnerhet. Men det finns också guldkorn: Trinchero är en av de främsta barberavirtouserna i Piemonte och hans tolkningar av druvan lämnar ingen oberörd. Även i Tortona och i Oltrepò Pavese görs en hel del intressant barbera.

Hardcorebarbera

Jag vet att det finns många barberaskeptiker där ute och just för er har jag satt i hop en liten shoppinglista som jag är övertygad om hade kunnat få er på bättre tankar.

Barbera d'Alba San Lorenzo 2006 (Bartolo Mascarello) €19.90 (BaroloBrunello)

La Barslina Barbera d'Asti 2004 (Trinchero) 150DKK (Winewise)

Barbera d'Alba Superiore 2004 (Scarzello) €19.90 (BaroloBrunello)

Sant' Andrea Barbera Colli Tortonesi 2008 (Marina Coppi) 130DKK (Carlo Merolli)

Barbera d'Alba 2010 (Giuseppe Rinaldi) €15.90 (BaroloBrunello)

Barbera d'Asti Superiore 2007 (Cascina Tavijn) 119DKK (Cibi e Vini)

Barbera d'Alba Ginestra 2010 (Paolo Conterno) €11.95 (Boller-Weine)

Barbera d'Alba 2009 (Fenocchio) 105DKK (Winewise)

Sorí del Drago Barbera d'Alba 2009 (Brovia) 159DKK (Domaine Brandis)

Vigna del Noce Barbera d'Asti 1999 (Trinchero) 225DKK (Winewise)

Tio rena, karaktärsfulla och förtrollande barberor som kan förvandla agnostiker till renläriga barberofiler i ett nafs. 

Etna Rosso 2010 (Tenuta delle Terre Nere)

Dags att prova senaste årgången av en gammal Etna-favorit. TdTN's bas-rosso i årgång 2008 var den första ögonöppnaren beträffande vilka stordåd nerello från den sicilianska vulkanen faktiskt kunde vara kapabel till - svalodlad fräschör, läcker mineralitet och en mycket personlig aromatik. Nollnian tog inte riktigt samma skruv hos oss då vi tyckte den var avsevärt mindre mineralisk och att faten var mer i förgrunden än i nollåttan. Men let bygones be bygones, det har viskats om att man med 2010:an verkar vara tillbaka på forna dagars höga nivå så vi häller upp med god tillförsikt och ett brett leende på läpparna.

Sniff, sniff, pang, boom - retaliation! Vi kan snabbt konstatera att vi känner igen oss från den gamla goda nollåttan. Ljuvlig kryddkomposition med nejlikor, bergamott och rejäla fång späd timjan och oregano. Klarröd och sval frukt med massor av fräschör samt en finlemmad och väl definierad mineralitet.
Klockren uppvisning även i munnen med alla önskvärda Etna-element på rätt plats och i oklanderlig balans - sting i syrorna, tät och finpulvrig tanninstruktur och den lätta och älskvärda rödfrukten.

Här tvekar jag inte att skjuta skarpt med prisvärdhetspickadollen - det finns så vitt jag vet och enligt min ringa mening inget annat rött vin på SB för 129 kr som är i närheten av det här i fråga om klass och elegans. Kolossalt mycket vin för pengarna.

Rosato och riesling

Il Mimo 2009 (Antichi Vigneti di Cantalupo) är en rosato gjord på 100% nebbiolo (spanna) från Ghemme med druvor från bland annat vingården Breclema. Musten har fått ligga på skalen över natten och färgen är så där intensivt hallonläskröd som roséerna här uppifrån brukar bli.

Initialt en sval och finstämd doft med röda vinbär, lingon och vårblomster, men med ett par grader högre temperatur släpps det fram ett gäng tydliga nebbiolomarkörer som pockat på uppmärksamheten - rosor, viol och moreller. Gott om mineraliska toner sluter upp efter hand och till sist skulle man nästan kunnat lurats att tro att man hade en ganska elegant men purung barbaresco i glaset. Fin doftupplevelse.

Syrorna är behagligt kalibrerade i det mellanljusa registret och lingon- och tranbärsfrukten ger en lite kärv struktur som svagt påminner om tanniner. Ett skönt och vederkvickande vin, som klippt och skuret för eftermiddagsvarma verandor. Liksom exempelvis Tenute delle Terre Neres ganska egensinniga rosato så är det här så pass druv- och traktstypiskt att man inte ska se det som ett substitut för de sydfranska lökskalsorangea skapelserna, utan snarare som ett både intressant och njutbart prov på hur mineralstinn nebbiolo tar sig ut i sin renaste form.

2010:an finns att köpa hos Le Papillon i Köpenhamn för 85 DKK.

Riesling Alte Reben Morstein 2010 (Seehof) Lockande FV-lobbying har väckt intresset för den här Rheinhessen-producenten som verkar vara riktigt på gång. Den här 2010:an från gamla stockar kommer från en grann-plot till Keller i kalkiga Morstein men är inte GG-klassat då Seehof ännu inte är medlem i VDP.


Det här tror jag inte gör någon rieslingälskare besviken. Ruggigt ren och citrusfräsch nos med en mineralitet utav guds nåde. Och i munnen - sicka syror! Hela munhålan känns så frisk och upprensad att man knappt behöver borsta tänderna när det är dags att gå och lägga sig. Rysligt, rysligt bra nu och framtiden är förstås extremt ljus. För ynka tvåhundringen känns det minst sagt logiskt att det tagit slut hos Atomwine. Någon som kollat upp om det går att handla direkt från gården? Det här bara måste det fyllas på av.

Dolcetto d'Alba 2009 (Giacomo Fenocchio)

Efter lördagens exkursion i de körsbärstäta portvinsångornas förlovade nejder känns det närmast tvunget att varva ned med något syrastinnt och rustikt av vardagskaraktär. Dolcetto från en av våra favoritproducenter känns som ett vist val.

2009 var, i likhet med nästan alla udda år på 2000-talet, ett mycket speciellt väderår i Langhe. Vintern var en av de snöigaste och bistraste de senaste 50 åren och knoppningen startade en vecka senare än vanligt. I april tokregnade det och föll över 300 mm kort efter att snösmältningen var överstökad, vilket orsakade jordskred och ganska omfattande markrörelser runtom i södra halvan av Piemonte. I maj kom värmen och blomningen kunde starta enligt tidtabellen - runt den 15:e samma månad. Juni och juli var rejält varma och augusti var decenniets hetaste månad, bara slaget av augusti 2003. Sådan värme i slutet av växtsäsongen satte förstås grym fart på de snabbmognande sorterna och främst då dolcetto som fick börja bärgas redan de första dagarna i september.

Redan vid första sniffen kan man konstatera att Claudio Fenocchio varit ute i precis rätt tid och plockat sin dolcetto 2009. Doften visar upp en formidabel dolcettopalett med en extra dimension av nobel floralitet som man sällan råkar på - mörk viol och ljusa körsbärsblomster. Ruggigt elegant vardagstjut, må jag säga.

Smaken är SÅ saftig och läskande - vitvinsfräscha syror, fina nyp i kinder och tandkött samt den osedvanligt fokuserade mörka fruktpastillen i mitten. Det här är riktigt bra. Helt i paritet med de bästa dolcetto d'Alba vi tidigare smakat: Giuseppe Rinaldis 2007 och Bartolos 2007:a. Vill man uppleva full njutning och samtidigt ha en samspelt ackompanjatör på middagsbordet, till en blygsam kostnad, gör man klokt i att botanisera bland de bästa producenternas dolcetti. 89DKK för ett så här harmoniskt och glädjeskänkande vin är ett hysteriskt bra pris, köpt hos Winewise i Kpnhm. Finns även på norska Polet fast då i årgång 2008 och till lite bistrare 151NOK.

Amarone med Mikael Lyng

Goda vännerna H & J tar begreppet Guerrilla Wine Fare ett snäpp längre och bjuder helt sonika hem danske importören och amarone-aficionadon Mikael Lyng och tjugotalet kompisar för en provning av högoktaniga fluider från Valpolicella i hemmets trygga härd. Efter att Mikael hållit en föredömligt kort men matnyttig presentation av distriktet och sig själv är det dags att kliva in i amaronedimman.

De första tre glasen innehåller viner som producerats på känt amaronemanér men där druvblandningarna inte korrelerar med DOC-reglementet: San Nicola 2008 (Bonazzi) har 15% sangiovese och 10% osoleta i sig förutom de 75 procenten corvina. 90 dagars torkning, 25 dagars maceration och lagring på större slovenska fat. Hyggligt stor doft i en pepprig och örtig stil som snarare får en att tänka på Toscana än Veneto. Aningen alkoholhett i munnen men i övrigt anständigt balanserat med lite syror som håller emot sötfrukten. Rosignol 2008 (Pietro Zardini) är en avsevärt mera typisk amarone i traddokeps - 120 dagars torkning och 3 år på gamla botti. Rättframt, ärligt och ett veritabelt fynd för sina 150 kr. Theobroma 2008 (Antolini) känns däremot på tok för extraherat och påträngande med sin honungssöta frukt och voluminösa och svårsvalda kropp. 50% cabernet sauvignon och 50% croatina (jo, croatina) som legat 12-15 månader på fat. Njet spasiba.

Däremot är Antolinis Amarone Morópio 2006 eftermiddagens, i mitt tycke, mest förföriska skapelse. Modernt framställt med barriques och rotofermentation men lik förbaskat typiskt så att det förslår. Massor av mörka bigarråer och läckra portvinsdrag gör det svårt att sluta sniffa på det här glaset. Alltigenom harmonisk i munnen med sin fina utmognade frukt som hela tiden balanserar på kanten utan att slå över i sötmadiket. Absolut något för amaroneälskaren, det här fick följa med hem.

La Pala Amarone 2003 har fått ligga 48 månader på 1500-liters fat. Här öppnas dörren till en dansk ostbutik och en varm och solbakad frukt står innanför och tar emot. Munnen fylls ut rejält av den mogna frukten men det är ett visst sjung i syrorna trots den varma och torra årgången. Il Re Pazzo Amarone 2008 och Terre di Leone Amarone 2006 är egentligen samma vin från samma producent, fast olika årgångar och med den skillnaden att musten som går till Terre di Leone är den första som opressad rinner igenom med hjälp av tyngdlagen, så att säga. Här känns den yngre il Re Pazzo kanske inte lika vidöppen som sin äldre broder men aningen mera sammansatt med sin lite friskare syra. Terre di Leone är däremot ett mäktigare vin med alla mätare uppe på det röda, våldsamt koncentrerad och en riktig show stopper. Imponerande men tröttsamt i längden.

Campo Leon Amarone 2008 (Latium) går vidare i det maffiga och mäktiga spåret med koncentrerad mörk frukt men känns mest som att slicka en bastubänk med sin nyhyvlade ekkaraktär. Inte heller något för mig. Vogadoris Recioto 2007 är däremot en fröjd att både snusa och sippa. Suverän nektar att njuta till vällagrade ostar och choklad.

Klockrent initiativ och något att ta vidare som ett undergroundalternativ till den förstoppade och trista svenska vinmarknaden. "Safari Tupperware Style"!

Grillvin?

Vad kännetecknar egentligen ett bra grillvin? Ibland hör man synbarligen klokt folk säga: "Nej, det här var inget vidare - alldeles för fruktsött, tokekat, överextraherat etc. MEN det kan nog vara ett schysst grillvin". För egen del vill jag nog först och främst att vinet är gott, Webern framdragen eller ej.

Just därför kilar jag och hämtar en Valtellina Superiore medan hustrun går på det mera traditionella spåret och plockar fram en av våra sista kvarvarande Cuvée du Vatican CdR 2007 som hon skänker mig blint. Helt okej doft med hyfsat ren bärfrukt, sötlakrits och ett fång örter, men huh så spritigt och likörigt det känns i munnen. Mina trevande gissningar landar i en varm årgång i det moderna Toscana. Lite ghetto-blaster-stuk med mycket bas och mycket diskant men mellanregistret helt neddraget. Det här har vi gillat tidigare men antingen har ett par år i källaren gjort mer skada än nytta eller har min smak förändrats. I vilket fall är detta inget jag kommer att sakna.

Ortensio Lando 2008 (Luca Faccinelli) är däremot ljuvligt mineralsval med en stor skål knallröda jordgubbar i centrum. Helgjuten näsa som riktigt strålar av elegans och fräschör. Munnen är lätt och luftig med fin höjd på syrorna, lagom tät tanninstruktur och frisk frukt med rustika drag som faktiskt ger lite vin nature-vibbar. Mycket trevlig Valtellina-nebbiolo (chiavennasca) i en ren och svagekad stil som inte är särdeles vanlig i Lombardiet. ArPePe är mig veterligen det enda andra exemplet på barrique-befriad nebbiolo härifrån.

Kanske inte ett "grillvin" per se utan snarare ett svingott klassvin som inte gör bort sig i några sammanhang och som levererar en bra bit över de 175 kronorna det kostar hos Carlo Merolli. Tidigare provat här.