Langhe Nebbiolo 2010 (Giuseppe Rinaldi)

Superslank med närmast karg ljusröd frukt och smärgelduksfina tanniner. Inte lika generös och förhållandevis tillgänglig som nollnian var, utan här finns mycket mer av stram elegans a´la norra Piemonte. 2010 var ett svalare och mer regnigt år och av mer klassiskt Piemonte-snitt vädermässigt, än vad som annars varit fallet under större delen av 2000-talet. Medeltemperaturen under året nådde bara 11,5ºC tack vare den kalla vintern och det föll totalt mer nederbörd (>1 000 mm) än något annat år de senaste 20 åren, återigen tack vare den snörika vintern och den blöta hösten. Under vinrankornas aktiva växtperiod (april-september) var förhållandena dock klassiska och hyfsat normala, med exempelvis en ganska het och mer eller mindre regnfri juli månad.

Hade man stuckit ett glas av den här 2010:an under näsan på en ärkepiemontes för sådär en 50 år sedan, hade denne/denna säkert nickat instämmande och tyckt att detta vore tipicamente langhese. Idag har vi vant oss vid yppigare, mörkfruktigare och hårdare drivna Langhe nebbioli och därför tar det en stund att komma överens med den här seniga gynnaren.

Först och främst: luft. För att komma förbi den initialt knutna vinbärsfrukten krävs en rejäl vända i karaffen. Jag behöver väl inte påpeka att vi har ett ungt vin i glaset, fast å andra sidan är traditionell LN framställd för, om inte omedelbar så i varje fall, snar konsumtion. En eftermiddag och en halv kvälls luftning senare har det inte direkt transformerats till oigenkännlighet, utan stramheten är tämligen intakt i både näsa och mun men de florala och eleganta aromerna har börjat att veckla ut sig. Man skulle nästan lika gärna kunnat ha en mineralstinn Lessona eller en dito Carema i glaset, och inte mig emot!

Till kvällens spaghetti al ragù kan man knappast vara i säkrare händer, ett exceptionellt matvin, förstås. Jag är glad över att ha ett gäng liggandes att följa de närmaste åren.

ps - Ulrik besökte Rinaldi nyligen.