Redigt bröd

Recept på ett helt oslagbart matbröd som kräver relativt liten arbetsinsats men ett visst mått av planering. Gamle Noma-grundaren och danske matprofilen Claus Meyer är en herre med många järn i elden. Ett av hans senaste projekt är Meyers Bageri som startades 2010 på Jægersborgsgade, Nørrebro i Köpenhamn med två butiker inne i stan - på Store Kongens gade och i källaren på Magasin. Hans bröd är gudomligt saftiga och smakrika, hemligheten är förstås bra mjöl men också exceptionellt lösa degar och långsam jäsning. Lite utav en non-interventionist-breadbaker med andra ord.

Receptet nedan är alltså Claus Meyers, rippat ur Allt om mat (nr 10/2011) och kräver som sagt en smula framförhållning. Gör så här: Sätt fördegen på onsdag kväll, bortgöringen på fredag kväll och stjälp upp på bakbord och baka av på lördag förmiddag så har ni ett kungligt gott och lagom utvilat bröd till lördagkvällens festligheter.

Fördeg:
* 3 dl (300 g) vatten
* 5 g färsk jäst
* 2½ dl (150 g) vetemjöl
* 2 dl (120 g) fint rågmjöl
* 1½ tsk honung

Deg/bortgöring
* 6 dl (600 g) vatten
* 1½ msk havssalt
* 4 dl (240 g) grahamsmjöl
* 9-10 dl ( 540-600 g) vetemjöl

1. Häll vattnet i en bunke. Rör i jästen och tillsätt övriga ingredienser tills konsistensen liknar tjock gröt. Låt stå lätt övertäckt i rumstemperatur i 2-3 dygn.
2. Häll vattnet i fördegen. Tillsätt salt, grahamsmjöl och hälften av vetemjölet. Tillsätt resten av vetemjölet undan för undan. Arbeta degen kraftigt - 15-20 min i hushållsassistent. Täck degen med plastfolie och ställ i kylen ca 8 timmar, tills den jäst till sin dubbla storlek.
3. Häll ut degen på mjölat bakbord. Dela den i två delar och forma dem till två längder, använd gärna en degskrapa till den lösa degen. Lyft över bröden med en bakspade och lägg dem på lätt mjölat bakplåtspapper. Låt bröden jäsa ytterligare 30 min.
4. Sätt ugnen på 275° och sätt in en plåt samtidigt. Dra över papperet med bröden på den heta plåten. Grädda mitt i ugnen de första 15 min, sänk sedan plåten till nedre delen av ugnen och stick i en termometer. När innertemperaturen är 98° plockar ni ut bröden och låter de svalna på galler.

Bli inte förskräckta av den lösa degen, den är lite svårarbetad men resultatet är helt klart värt allt kletet.

Grüner Veltliner Hochrain 2011 (Veyder-Malberg)

Vi är sugna på att bekanta oss närmare med riktigt bra grüner veltliner så vi bad Sebastian Rind Nellemann, på Österreich Vin i Köpenhamn, att plocka ihop en pedagogisk blandlåda till oss. Vi började häromveckan med att prova Veyder-Malbergs Kreutles 2011 och fick då en försmak av hur bra grüner veltliner kan bete sig. "Det här måste vara ung riesling", hävdade en rutinerad näsa som vi smakade tillsammans med - supermineraliskt, rent och med sjungande syror. Ikväll ska vi gå upp ett par snäpp i komplexitet och ge oss på Hochrain 2011 från samma producent; "Så bra Wachau-grüner blir" enligt Sebastian.

Peter Veyder-Malberg brukar betecknas som en något sär, kontroversiell och fritänkande Wachauproducent som envisas med att köpa upp de äldsta och mest oländiga markerna kring det högt belägna Spitz. Veyder-Malberg arbetar ytterligt tradionellt och håller sig hårdnackat utanför Smaragd-klassifikationen men brukar kallas "Wachaus bästa vinmakare" av bland andra Fred Loimer. Etikettdeklarationen att "inga traktorer används" känns helt rimlig när man ser hur lössjordsterrasserna i Hochrain ser ut.

Hochrain, Wösendorf

Här möts vi direkt av ett ljust, vitalt och ungdomligt uttryck som inte på något sätt saknar djup med sin torrkalkiga mineralitet och sin runda nötighet. Persika, nektarin och midsommarblomster tillsammans med lager på lager av tropisk frukt och subtila stråk av gulorangea äpplen spär på fruktbilden och bygger på med färska örter. Syrligheten är stram och fokuserad i ett citrusgult skimmer och med ett tjusigt mineralsalt anslag som gjuter ut ett solitt fundament på tungroten där eftersmaken dansar länge på saltkristallerna. Närmast chockerande snyggt och en ögonbrynshöjare av rang.

Till maten - torskrygg med rotsaksragu och gremolata - är vinet helt med på noterna. Jag har faktiskt svårt att se att det här skulle kunna gå fel med vilken föda som helst som inbegriper fisk eller ljust kött i kombination med någon form av syrabaserad sås, grönsaker och valfri kolhydrathärd. Detta är en grüner veltliner som rensar upp och med fast hand håller styr på sälta, sötma, fett och syror - ett eminent matvin. Alkoholen är närmast omärklig, trots deklarerade 13%, vilket gör att det dessutom slinker ner lätt både före och efter maten. Tvivelsutan den bästa GV vi smakat. Kvar i lådan finns dock Loimers GV Terrassen 2011 och Käferberg 2005, Rainer Wess' Wachauer 2011 samt Morics GV St Georgen 2010 så helt ohotad är ju positionen inte.

Piggaste pinot 2010:orna söder om Dalälven

Så kom den då äntligen - lådan med Philippe Gilberts ljuvliga Menetou-Salon Rouge 2010, som vi fick smak på (och beställde) i somras av Vinik. Men den som väntar på något gott... och så vidare. Vi är förstås ivriga att åter få sätta tänderna i det här charmtrollet och plockar dessutom fram ytterligare en flaska av den fantastiskt trevliga jänkepinoten County Line 2010 från Sonomaproducenten Radio-Coteau, till höstens första ankbröst.

Menetou-Salon Rouge 2010 är ståltankslagrad pinot noir från det innersta av Loire, vägg i vägg med Sancerre och  Pouilly-Fumé. En ljus skapelse i rödbetsröd dress som sprätter iväg en tät skur av ljusröda bärtoner - röda/vita vinbär, röda krusbär, klarbär - samt ymniga famnar rabarber och vackra violpustar. Doften är verkligen fullpackad av mineralitet och har väldigt mycket gemensamt med gårdagens Carema. Åh, så attraktivt och förföriskt!

Syrorna är närmast vitvinsettriga och tanninbettet är av det allra lättsammaste och snällaste slaget man kan föreställa sig. Den nästan fjäderlätta strukturen och salivutsöndrande saftigheten gör det här till ett oerhört angenämt vin att bälga i sig och läska sig med. Den stiliga lakritsknycken på slutet känns ungefär som den där posen gymnasterna gör när de landar efter ett väl utfört plinthopp, med armarna ut och allt. Grymt trevligt vin, att socialisera kring och skicka i sig rejäla klunkar av. Ett vin som man får vara gjord av sten för att inte handlöst kapitulera inför. Till ankan finns det dock annat som regerar:

County Line Pinot Noir 2010 har mer av en klassisk profil med sin distinkta pinositet och fatrondör. Här finns en intensiv stenfruktsparfym som kollaborerar ypperligt med den kalktorra mineraliteten, det nygarvade lädret och de blodiga stråken. Seriösare, men likafullt mycket lätt att tycka om.

Munnen stämmer mycket väl överens med näsan. Balansen är utsökt och vinet känns makalöst elegant med en närmast leviterande förmåga och sidenslät textur. Inga överslag på något håll, inget som sticker iväg eller skenar - bara harmoni. Och med en klädsam fruktsötma som blir vän med den romspetsade apelsinsåsen och den glaserade spetskålen. Ett eminent ankvin.

Härlig uppvisning av två fantastiska viner som är otroligt olika men ändå har massor gemensamt. Radio-Coteaus La Neblina 2010 ligger i pipen och ska bli spännande att prova, och det är inte utan att man blir riktigt nyfiken på vad Philippe Gilbert kan trolla fram ur sin sauvignon blanc?

Menetou-Salon 2010 finns hos Vinik och County Line 2010 är utsåld hos Bergman Vin, priset ungefär detsamma: runt tvåhundringen.

Carema "Etichetta bianca" 2006 (Ferrando)

Trogna läsare av den här bloggen börjar nog bli rejält trötta på att läsa om viner som är "rödfruktiga", "slanka", "rena", "spänstiga" och "viga". Well, jag är ledsen - smakidealen är tämligen väl utmejslade vid det här laget och någon radikal kursomläggning verkar inte vara förestående inom det närmaste. Och till råga på allt sitter vi ikväll med The mother of senig och syradriven nebbiolo i glaset. Jag ska försöka att bespara er de värsta flosklerna...

...men låt mig bara säga, först som sist, att vi har att göra med en rykande rödfruktig, synnerligen slank, ruggigt ren, särdeles spänstig och vansinnigt vig nebbiolo av ädlaste märke. Eller picutener (picotendro) som klonen heter här uppe i Piemontes allra nordvästligaste utposter. Naturligtvis botti-lagrad, till skillnad från Ferrandos svarta etikett som får sig en körare i barriquer, och så varsamt extraherad att vilken barbaresco som helst förefallit klumpig och svulstig vid en direkt jämförelse.

Nästintill blankpolerade tanniner och svala syror gör att man gladeligen kolkar i sig den här lollipopläskande men samtidigt stramt eleganta läckerbiten i stora klunkar. Ett unikt nebbiolouttryck som absolut inte bör missas om man gillar barolo/barbaresco av det traditionella slaget. Finns till bra pris hos Enoteca Lucantoni i Rom. Stort tack till Ingvar för shopping, läs här vad han tyckte och läs om vårt besök hos Roberto Ferrando i Ivrea ifjor här.

Laeneo 2009 (Tenuta di Fessina)

Ren nerello cappuccio från 1 hektar 40-åriga stockar ad alberello på hög höjd (900 m ö h) nära Santa Maria di Licodia på Etnas sydvästligaste sluttningar. 2-4 dagars maceration, spontan malo och lagring på rostfritt. Men etiketten... Vilken hopplöst dyster syn. Jag tänker Östeuropa 1973, gjutevävskoftor, vägglöss, mjölransonering - ja, ni fattar. Här krävs det lite pumpa-pimpning!

Doften ligger åt det rättframma, rödfruktiga hållet med allsköns bäraromatik, lite lakrits och rikligt med steniga mineraltoner. Rent och snyggt, inte särdeles komplext och krångligt utan omedelbart och lättsamt. Jämfört med den tidigare provade 2010:an finns här en mjukare, rundare frukt och en lenare mineralitet. Samma sak i munnen; ren och snäppet mognare frukt samt en snyggt sammanvuxen mineralmatta som smälter ut fint på tunga och gom. Det här är inget vin som förändrar ens världsbild eller rubbar ens cirklar, men gillar man rena och intressanta viner med karaktär och som är trogna sin terroir så ska man definitivt prova.

Pittnauer och Pinot-Pitstop

Väl hemkomna, efter en lång och intensiv dags safari i den köpenhamnska vindjungeln, korkar vi upp en St Laurent Dorflagen 2010 från vår österrikiska favoritbiodynamiker Gerhard Pittnauer - Gols, Burgenland.  Det här är ljuvligt drickbara grejer med både rusticité och elegans som excellerar till en rejäl bit cantal och ett supersaftigt stenugnsbakat surdegsbröd på ölandsvete från mästerknådaren Claus Meyer.

St Laurent är i allmänhet något ruffigare än sin snudd på blåblodiga kusin pinot noir men Pittnauers instegsvariant har gott om charm, direkthet och är dessutom flyhänt elegant med sin viga lätthet i steget. Syrorna är matvänliga men vinet funkar utmärkt på egen hand, en rund och polpös frukt håller emot och avsaknaden av tanniner gör att det obehindrat glider ner i generösa klunkar - ett vin att ha lådor av i källaren. Vi föll handlöst för 09:an och intrycket består med den nya årgången. Finns hos Østerreich Vin på Esplanaden.

Bilen var således oroväckande full av österrikiskt och amerikanskt (efter besök hos Bergman Vin i Kokkedal) när det var dags att återupprätta handelsbalansen med ett stopp hos Cibi e Vini innan vi anträdde vin-Köpenhamns svar på Jake & Elwood Blues' - Carlo Merollis och Fabio Simoncinis - pinotprovning: Pinot nero - the Italian way, i Dansk Forfatterforenings lokaler på Strandgade i Christianshavn. En synnerligen carloesque och fabioesque tillställning i en paradlägenhetsliknande lokal belamrad med stuckatur och takmålningar, ackompanjerad av god och rustik mat samt, förstås, en imponerande uppställning nord- och centralitalienska pinoter serverade i på tok för små bistroglas, enligt devisen: "En pinot nero som lyckas prestera stordåd i det här trånga utrymmet måste vara fullkomligt fantastisk i en rejält tilltagen kupa".

En elegant i församlingen som lyckades veckla ut sin pinositet med bravur i glaset var Elisabetta Dalzocchios Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti 2008 från Rovereto (Trentino) som känns angelägen att bekanta sig närmare med framöver. Likaså är Pinot Nero Filari di Mazzon 2010 från Ferruccio Carlotto i Ora, Bolzano (Alto Adige) som har ett mörkare uttryck men samtidigt mer av ett ungdomligt bett, ett vin som vi tänker gå vidare med.

Bland piemonteserna var det Cascina Baricchis Brigante Pinot Nero Langhe 2004-2006 som lyckades förmedla druvan snarare än enbart det geografiska urspunget på ett formidabelt sätt. Särskilt 2004:an visade upp en komplex näsa och superb balans och i fråga om prisvärde är det här förstås ett klipp: Den lite bångstyrigare, men ack så ämabla 2006:an kan fås för fyndiga 124 pistoler!

Giulia Negris pilotpinot Pinot Nero Langhe 2010 har rikligt med La Morra-tanniner och ett schwung i syrorna som berättar om terroir och smakmässiga ideal som är sprungna ur barolista-traditioner, medan Monferrato-producenten Colombo lyckas bättre med att få den knixiga druvan att blomma ut och exponera sig på mera traditionellt manér i sin Apertura Monferrato Rosso 2009.

Den toscanska fanan hölls högst av Podere Fortuna med slanka och eleganta Coldaia Pinot Nero 2009 men kanske framförallt den majestätiska MCDLXV Pinot Nero 2009 som trots sin ungdom ståtade med massor av komplexitet, men där en rymlig bourgognekupa och rejält med luft förstås hade lyft helheten till oanade höjder. 

Kalastrevlig tillställning med massor av vederbörligt hygge, grymma viner och imponerande pigga och fräscha gentlemän som stod och hällde sina viner med glatt humör, trots att de bara några timmar tidigare kommit hem från sin Sverige-turné.

Schiavenzas Broglio 2003 [Revisited]

Ytterligare ett återbesök hos Schiavenza-nolltreorna och Broglio är pålitlig som en nysmord spinnrock när det är strömavbrott. Skopor och baljor till brädden fyllda med tryffel, blåsvarta bigarråer och lakritspipor tillsammans med ljuvliga andrahandstoner av nygarvat läder och solvarm asfalt. Ruggigt pigg näsa som skvallrar om ett långt och spännande liv i förestående. Kan munnen månne vidimera denna profetia?

Jajamensan! Här finns gott om solid frukt i det mörka smakspektrumet och läckra syror som understödjer på ett föredömligt sätt. Tanninerna är fortfarande tämligen råa, som en blandning av ungdomlighet och årgångsprägel, och hänger vid länge såväl på tandkött som på insidan av kinderna. Den här nolltrean är allt som allt en fullt ut älskvärd trad-barolo som fortfarande befinner sig i svagt uppförslut utvecklingsmässigt. När väl krönet nåtts kommer den tålmodige att belönas med en lång skön utförslöpa på frihjul mot eminent mognad. Fast de svagt tannin-fetischistiskt lagda njuter förstås i fulla drag redan nu...

Tidigare poster här och här. 

Mästarmöte

Antonio Cerri och Teobaldo Cappellano var två extraordinära piemontesiska vinprofiler som lämnade tunga avtryck efter sig i sina respektive hemtrakter: Boca och Serralunga d'Alba. Båda var nebbiolopartisaner, born and bred, av den gamla goda och orubbliga sorten som hade en mycket klar och odistorderad bild av hur deras viner skulle smaka. Med tradition och typicitet som främsta fyrbåkar gjorde de här båda herrarna viner som tydligt och varmhjärtat gestaltade såväl områdets terroir som druvans karaktär och vinmakarens persona. Vi har Cappellanos Barolo Pie Rupestris, från det varma, nederbördsfattiga och knepiga 2003, samt Cerris Boca från det likaledes varma men synbarligen avsevärt stabilare 1990 i glasen.

Boca Campo delle Piane 1990 (La Meridiana) När Christoph Künzli köpte Antonio Cerris gamla cantina i slutet av 90-talet fanns det vin som fortfarande låg kvar på de stora, gamla faten. Han smakade och kunde konstatera att det mesta var i strålande skick och beslöt sig för att låta buteljera det. Vi fick smaka 89:an när vi besökte Künzli ifjor och blev smått lyriska. 1990:an ser betydligt mera sliten ut i sin bruna och grumsiga stass. Även doften är längre gången i mognaden med buljong, torkad Karl-Johan och japansk soja men under alltsammans lurar mörk viol, eterneller, bruna kryddor och en frukt som drar åt pomerans och mandarin av det lätt torkade slaget.

I munnen blommar frukten ut och känns snäppet vitalare, understödd av fint avrundade apelsinsyror och en mogen, slät tanninprofil. Eftersmaken är lite snöpligt kort, nästan avsnoppad, men som helhet är det här en mycket njutbar Boca i full mognad. Jag minns 89:an som en mäktigare upplevelse, fast flaskvariation är ju förstås en inte försumbar parameter i det här sammanhanget, för att inte tala om ynnesten att få prova vinet på plats, i cantinan där den vilat under hela sitt liv.

Barolo Pie Rupestris 2003 (Cappellano) Rasande läcker trad-Serralunga-barolo med lager på lager av klassiska attribut: torkade rosor, tjära, hela kryddlådan med nejlikor, kryddpeppar och korianderfrön samt på toppen suckat och nystoppad pipa. Munnen fylls ut rejält av den mörka tobaksbemängda bigarråfrukten och de oslipat snabbmognade tanninerna. Mäktig munkänsla och en lång sugande eftersmak. Ytterst delikat klassisk barolo som man inte behöver vänta med att dricka tills att de där orangea kuverten inte längre är prognoser. Lika säker leverans som de andra testade 03:orna.

Il Frappato 2010 (Arianna Occhipinti)

Okej då. Det som SP68 eventuellt kunde beskyllas för att sakna av tydliga Occhipintiska kærtegn finns det så att det räcker och blir över av i den druvrena Il Frappato 2010. Det här är ett dansande och superspänstigt vin med svävande tyngdpunkt. Ett vin som med sin direkthet och späda renhet liksom charmar en sönder och samman.

Arianna Occhipinti låter sin frappato ligga på skalen i uppåt två månader varpå musten får vila under 14 månader på 25 hl-fat. Den långa macerationen är inget man överhuvudtaget kan gissa sig till när man sitter framför det lingonskira, spegelblänkande glaset. Likaså trippar det lätt och smidigt på tungan med sin ljuvligt klingande frukt, sina upprensande syror och sin mineralsälta. Näsan är ren, ren med just mineraliteten i fokus, omgärdad av ett rikt urval eteriska bärparfymer i alla tänkbara skepnader. Grymt, grymt bra. Och lever upp till hajpen med råge...

Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

Gott och blandat på sistone

Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo) Ungt, vitalt och energiskt. Snyggt stajlad barolo med strålande druvmaterial från äldre (1955) plantor i Bricco Viole, Barolo. Beppe Caviolas slicka signum har lämnat tydliga avtryck men barriquelagringen (30% nya) är faktiskt inget man stör sig på. Fortfarande ungt, som sagt, med ivriga tanniner och tjusigt fokuserade syror. Doftpaketet är elegant med hasselnötter och tryffel dansande kring den mörka körsbärsfrukten. Det här är avgjort stiligt och lätt att tycka om, men nog känns det som att priset har börjat skena? Nollsjuorna löpte iväg strax under fyrhundringen. Kombinationen La Morra och Marc de Grazia Selections verkar skicka upp prestige-ambitionerna hos det här vinet ett par snäpp för högt i förhållande till vad man de facto har i glaset. Vi har hyfsat gott om 05:or kvar som ska bli kul att följa framgent, men vi lär inte fylla på med senare årgångar.

Rosso di Montalcino 2010 (Podere Sante Marie-Colleoni) 2010 var ett kanonår i Toscana varför det ska bli extra roligt att provköra Rosso-10:orna efterhand som de kommer ut på marknaden. Mariano Colleoni är en traditionalist med 1,4 välskötta hektar utanför Montalcino. Rosson får jäsa 4-5 veckor på gamla fat och ligger därefter 18 månader på 14 hl slavonska botti. Härlig fräschör med sting i syrorna och uppdomligt karska tanniner. Doften är ren och mineralisk men med en rund och smaskig jordgubbsfrukt i centrum. Det här gillar jag skarpt, en slags montalcinsk Giuseppe Rinaldi Langhe nebbiolo, om nu någon förstår vad jag menar med det. I vilket fall - påfyllning subito! BB-Vin säljer för 169/189 DKK.

Trentino Sauvignon 2011 & Teroldego Rotaliano 2009 (IASMA) Finns det rimligen något mer gott att säga om San Michele-institutet i Trentino, som inte redan sagts åtskilliga gånger på den här bloggen? Jomenvisst! Till exempel att deras sauvignon blanc är av den tuffare sorten med välslipad syrlighet och rejäla famnar jasmin-, kamomill- och buxbomaromer som bräddfyller näshålan och håller greppet långt efter det att inandningsluften förvandlats till utandningsdito. Bra Alto Adige-sauvignon som har sin givna plats i källaren.

Teroldego är en förhållandevis obekant druvsort här hemma. San Micheles Teroldego Rotaliano är mörk och tät, nästan blålila men med ett svagt tegelskimmer i rimmen. Druvan är besläktad med syrah och det märks även på doften som är köttig, blommig och svagt mineralisk. Här finns dessutom åtskilliga gemensamma drag med Valle d'Aosta-druvan fumin i både doft och smak - till exempel den totala avsaknaden av tanniner och en charmig mörkbärig frukt. Briljant till focaccian och salamen på söndagseftermiddagen, efter att gräset blivit klippt. Carlo Merolli säljer för 105 resp 94 MUK.

Montecucco Sangiovese Riserva 2007 (Campi Nuovi)

Vissa godsaker hamnar ohjälpligen under radarn, men tack vare alerta grannbloggare kan ju dylika snedsteg enkelt åtgärdas och raskt pliktas och göras bot för. Campi Nuovis Riserva 2007 är något som inte bör missas om man är sangiovese-älskare.

Framförallt är detta ett vin med ruggig framtidspotential, ett förhållande som tydligt accentueras av det faktum att det är etter piggare och vitalare efter ett par dagar i kylskåp och i en halvdrucken flaska. Fast redan idag erbjuder Montecucco-riservan förstås stor njutning: Här finns baljor med blåmogna bigarråer, kvastar av knastertorra krydderier och mäktig magma-mineralitet. Näsan är en veritabel brunello-uppvisning av ädlaste snitt, och bravurnumret fortsätter i munnen:

Samma bedårande stenfrukt av det mörka och mogna slaget, härligt välpolerade tanniner som lämnar ett lager av delikat upptorkande damm på tunga och gom, samt en ytterst finkalibrerad syrlighet som både lyckas fylla ut och strama åt. Som sagt; trad-brunello-affiniteten är slående och Giulio Gambelli-sigillet är solitt, så här snackar vi nog god framtidspotential vid sidan av allt omedelbart välbehag. Står dock dessvärre inte längre att finna i Carlo Merollis listor. Slutsålt?!

Amerikansk pinot noir verkar vara sizzling hot just nu. Och då inte bara californisk utan även oregonsk dito. Vi fick syn på en kraftigt prisnedsatt pinot från Willamette Valley vid vårt senaste besök hos Otto Suenson i Köpenhamn. The Four Graces' Pinot Noir Willamette Valley 2006 är redan en ålderstigen och sönderkokt soppa bortom all räddning. Här kanar vi rakt ner i buljongkoket och sniffar sprödtorra trattkantareller och billig balsamico för hela slanten. Munnen möts av trötta och fadda syror och en röksvampspuffig frukt som bara dammar till och liksom i en sista dödsryckning släpper ut små röksignaler om sitt frånfälle ur öronen på en. Rejält nedsatt som sagt - for a reason, I presume...

SP68 2011 (Arianna Occhipinti)

Få vinmakare har väl fått så mycket socialmedial kärlek det senaste året som Arianna Occhipinti från Vittoria på södra Sicilien? Vi drack ett par flaskor SP68 av 2009 års modell och någon ströflaska 2005 Il Frappato för ett par år sedan, och blev definitivt charmade av stilen men löpte av någon anledning aldrig riktigt med när lovorden började stå som spön i backen. Nu är det i alla fall dags att smaka i kapp de senaste årgångarna och först ut är nero d'avola- och frappatoblandningen SP68.

Och visst har vi pigghet och en älskvärd bärfrukt av renaste slag i glaset. En liten tendens till mer edgy stenfruktsparfym står att finna bakom alla de superprimära och ljusröda aromerna som lägrat glaset. Munnen får sitt i form av ungdomliga syror och en lätt mineralsälta som torkar upp. Intrycket är lite splittrat, oerhört fräscht och framåt men inte fullt så personligt som jag vill minnas att 2009:an var. Finns det inte ganska många piemontesiska dolcetti, liguriska rossese och sicilianska nerelli och perricone, för att inte tala om österrikiska zweigelt, beaujolaisiska och burgundiska gamay och en och annan poulsard från Jura i den här stilen, och som ganska lätt skulle kunna förväxlas med signorina Occhipintis instegsvin?

Nåja, riktigt gott och upplyftande är det i alla fall och det är väl huvudsaken. Härliga syror och lättaste formen av tanninbett gör detta till ett eminent matvin. Hajper är aldrig lätta att leva upp till men en något tydligare särprägel hade jag nog trots allt förväntat mig. Vi sätter större hopp om att få oss till livs en liten upplevelse till den druvrena Il Frappato 2010. Cibi e Vini i Köpenhamn har ett fint erbjudande på en smagekasse från Occhipinti.

County Line Pinot Noir 2010

Den som följde Frankofilens Kalifornien-rapportering i somras kunde nog inte undgå att bli sugen på att fördjupa sig en smula i kalifornisk pinot noir. Den strida strömmen av hyllningar från en av blogg-eterns mera sansade och analytiska röster gjorde i alla fall mig nyfiken på de här vinerna.

County Line är andraetiketten från Eric Sussman/Radio-Coteau som är en odlare som siktar in sig på de svala kustlägena i Western Sonoma County och Anderson Valley, och som har ett icke-interventionistiskt förhållningssätt till källararbetet. Årgången lär varit lite småknepig med ovanligt sen blomning, en mycket mild sommar och extrema förhållanden med värmeböljor och ihållande regn vid skördetid.

Vi drar korken med sedvanligt öppet sinnelag och förbluffas av den hyperintensiva pinositeten som kastar sig ur flaskan och välkomnar oss. Här finns dessutom diskreta men uppenbara blinkningar åt bio-/naturaromatiken såväl som en mycket tilldragande elegans som vilar över anrättningen. Rookies som vi är inom gebitet, försöker vi läsa på lite om vinet innan och hittar en Cellartracker-not där signaturen "Finare Vinare" tycker att malo- och ektonerna är lite väl uppenbara, något som vi verkligen inte erfar i kvällens flaska. Ek finns överhuvudtaget inte på kartan och malosötman är som bortblåst, bara frisk knallröd, spegelblank bärfrukt, några rejäla grabbnävar blöt makadam och den där fantastiskt intensiva pinotparfymen som hela tiden lyckas hålla sig kvar på linan utan att trilla ner.

Smaken följer doftschemat på ett föredömligt sätt. Den yppiga och illröda frukten stramas åt precis lagom av den tajta syrligheten och känns aldrig påträngande eller jobbig. Skönt läskande munkänsla som gör att man drar i sig ganska rejäla klunkar, om temperaturen hålls på rätt sida 15-strecket. Vid rumstemperatur kryper jolmigheten på så sakteliga, med en lätt bitterhet och oskön alkoholhetta som följd. Helhetsintrycket är elegant pinot med distinkt biostuk. Rufsigt men med pressveck.

Stort tack till Vinosapien för shoppingen! 159 DKK hos Bergman Vin-Import känns som ett fynd.

Sacravite 2009 (D'Angelo)

Dags för ännu en gammal vardagsfavorit i ny årgång: D'Angelos Sacravite har vi tyckt om väldigt mycket i årgångarna 2007 och 2008. Bottilagrad aglianico från norra Basilicatas mineraliska porfyr, när den är som bäst. Enkelt men långt från banalt, ruffigt men inte på något sätt otrevligt, rustikt men alls inte utan finess. Vi har gott hopp om att 2009:an från den här synnerligen stabile producenten ska prestera på samma höga nivå som sina äldre syskon.

Och det är inte tu tal om den saken. Vi har att göra med en kanonårgång, med ett alltigenom väl utmognat druvmaterial från de här ganska högt belägna odlingarna, som solid grundplåt. Doften har fler lager, skikt och nivåer än de flesta andra 70-kronorsviner jag känner till. Här matas det fram både lite småsvettiga tamboskapstoner i samma sniff som man detekterar delikata krydderier från den nordafrikanska bazaaren, härligt knallröda jordgubbar i samma andetag som fjärran brasrök en nypande kall oktobermorgon. Tanninerna är tämligen tuffa och biter sig fast rejält på gom och tunga tills dess att man låter den första tuggan spaghetti carbonara anlöpa munhålan. Då genomgår vinet en radikal metamorfos där det liksom rundas av och slipas till. Från att ha upplevts en smula kargt och taggigt på solokvist, känns det plötsligt riktigt suave och easygoing med lite sällskap. Särskilt den subtila svartpepparhettan i carbonaran blir riktig kompis med il signore Sacra Vite.

Det här är fortfarande ett rungande klipp för sina 70 MUK hos Carlo Merolli, om man gillar terroirdrivna matviner med massor av karaktär, vill säga. Hoppas verkligen att det löser sig i framtiden med arvstvisten i släkten D'Angelo, som tydligen så här långt har ställt den mycket duktige vinmakaren Donato D'Angelo helt utanför företaget.

Valpolicella Classico 2010 (Le Ragose)

Puh, hemma på solid terra Göinge igen efter en intensiv safari i Köpenhamn som resulterade i ett sprängfyllt bagageutrymme och renderade en ad hoc-lösning i det att dotterns barnvagn fick åka shotgun, enligt alla konstens regler.

Väl innanför dörrarna slänger man i vanlig ordning fram vad som finns hemma av ostar och salumi till ett bra bröd från Claus Meyer och vi satsar på något ytterst lättsamt bland dagens alla fynd att dricka till: Le Ragoses Valpolicella Superiore 2010. Vi sänkte faktiskt en hel låda av 09:an förra året utan att skriva en rad om det här trevliga vinet.

2010:an är ännu piggare och jordgubbsystrare än vad 2009:an var. Här vankas det drickbarhet i ordets riktigaste bemärkelse och man sköljer verkligen ner varenda tugga med rejäla klunkar av den här charmören. Kalkrika jordar på förhållandevis hög höjd, 12,5 fjäderlätta procent alkohol och 50/30/20 ståltankslagrad corvina/rondinella/övrigt lyder receptet för denna klunkbarhetsuppvisning av tredje graden. Syrorna är medelintensiva och torkar ut bra mot slutet av smakkurvan där de lämnar över stafettpinnen till en riktigt finpulvrig tanninmatta som lägger sig försiktigt över gom och tandkött. Ett ytterst delikat matvin som nog aldrig gör bort sig vid middagsbordet. 80 MUK hos Carlo Merolli.

FV har gjort en relevant jämförelse mellan 2009 och 2010, när 10:an var svårt ung och möjligen lite yrvaken.

Dolcetto d'Alba Monrobiolo Ruè 2008 (Bartolo Mascarello)

För den oinvigde kan säkert all denna vördnad och omsorg, med vilken man korkar ur en flaska enkel dolcetto eller barbera från någon piemontesisk ikonproducent - exempelvis Giuseppe Rinaldi, Cappellano eller Bartolo Mascarello, te sig en smula suspekt och kanske rentav löjligt överdriven. Ståltankslagrade vardagsviner i prisspannet €10-15 behöver man väl inte leta speciella tillfällen för att dricka? Men se det är just det man bör göra.

Det här är nämligen vinvärldens små guldklimpar som för en spottstyver släpper in oss i storheternas andäktiga katedral och som, trots att vinerna är enkla och gjorda för vardagsbruk, ändå tydligt visar på producentens fingertoppskänsla i hantverk och vägval. Vi kan tacka vår lyckliga stjärna för att landsbygden i Piemonte har starka agrarpastorala rötter och att det i alla tider varit små, självständiga lantbrukare som odlat och producerat vin här - sällan en Marchese eller Conte så långt ögat når - och därför nogsamt fortsatt att göra enkla endruveviner ämnade för snar, frekvent och allmän konsumtion. Tänk om DRC hade gjort en ståltankslagrad vardagsaligoté som gick att köpa för €15, eller om Screaming Eagle hade en stram, enkel och ren cabernet franc som kostade $17.99?

Bartolos, eller numer rättare sagt Maria Teresas, dolcetto är precis så ren, pur och nästan jungfruligt obesudlad som man ibland önskar att allt vin vore. Upplevelsen av att faktiskt dricka en klase krossade, pressade och jästa druvor är en som tyvärr alltför sällan kommer över en. Man behöver inte för en sekund tveka om att det är dolcetto, och därtill en riktigt bra sådan, man har i glaset. Inget att analysera eller konstra till, bara rätt och slätt ett underbart vin. Främsta tecknet på detta är väl när mina måttligt vinintresserade föräldrar tittar inom på en torsdagslasagne och utan att jag knystat ett ord om vad vi har i glasen, efter en klunk och med en mun utbrister: "Förbaskat gott vin, det här!"

Återigen verkar det löpa en närmast kusligt telepatisk brygga mellan de djupa Göingeskogarna och den midtjyska östkusten. Niels sörplade nämligen också en Bartolodolcetto igår.

Barolo Cerrati 2004 (Cascina Cucco)

Visst ska man glänta på dörren in till fynd-stash-rummet och kanske rentav sprätta upp en låda med jämna mellanrum. Och visst bör man kunna få tummarna loss och skriva någon rad om vad som hänt med vinet i fråga sedan sist, med jämna eller ojämna mellanrum. Det är bara det att skulle man skriva om VARJE öppnad flaska barolo, i någon inkarnation, från Cascina Cucco så vore den här bloggen etter traggigare än vad den redan är.

Cerrati 2004 är närmast legendarisk i den svenska vinbloggosfären vid det här laget. Det drog en synkroniserad våg av Cascina Cucco-feber över landet för pass tre år sedan, när Carlo Merolli närmast skänkte bort den här ambrosian från en kanonårgång för ynka 132DKK. Det organiserades och anordnades gruppekøb-turer där bilar bräddfylldes med Cerrati-04 som sedan distribuerades till den barolodehydrerade svenska populationen som sedermera fyllde sina lador med dessa välsignade lådor. Och det roliga i kråksången var att i stort sett alla var överens om att det här var en för j-la bra barolo!

Även vi var förstås med på tåget och köpte på oss rejält av den här årgången, och har också provat av den med hyfsat jämna mellanrum. Det kommer därför inte som någon chock när man återigen kan konstatera att det här är en himmelsk, ljuvlig och nära nog orgastiskt njutbar nebbiolo! Solitt koncentrerad näsa med allt gott en välpackad barolopåse kan tänkas rymma. Till och med direkt ur flaskan poppar och spritter det av serralungiska markörer som ber oss att knäppa på fyrpunktsbältet och njuta av resan som förestår. Med lite luft samlar förstås allt ihop sig och blir ännu mer komplett, fast någon påtaglig mognadsutveckling kan vi inte direkt detektera.

Det är möjligen i munnen som jag tycker mig få en lite mjukare, rundare och lenare upplevelse än vid tidigare möten med den här barolon, men då är vi nog inne på hårklyverier. Det är hur som helst alltid svårt med "mentala" A/B-tester. Munnen fylls ut rejält av en mörk och mullrande frukt och en sammetstät tanninmatta, men den här juicen lyckas på något märkligt sätt hålla sig saftig och extremt klunkbar flaskan igenom. En flaska som för övrigt tar slut på strax under a NY minute...

Som FV är inne på så kan det möjligen vara en liten portion glatt återseende med i bilden, men i vårt fall tycker jag att vi har upprätthållit en så pass tät och frekvent kontakt med nollfyran att vi med viss objektiv emfas åter kan konstatera att det här rätt och slätt är en löjligt bra barolo. Mat? Visst - en köttabit, kantareller, lite grädde. Men det går faktiskt exakt lika bra utan.

Fler som provat Cucco-barolo i någon skepnad den senaste tiden, och dessutom berättat om det, hittar man här och här.

La Battagliola Lambrusco di Grasparossa 2010

Allt emedan man förtvivlat verkar försöka hålla värmen med barolo, såväl i vår nordligt avlägsna huvudstad som ute vid den så ofta stormanlupna Skälderviken, får vi här inne i det ångande inlandsklimatet plocka fram det allra mest läskande vi kan komma på för att svalka oss, i den heta sensommarkvällen.

Vi har trots ihärdiga påtryckningar från hovleverantören faktiskt inte fyllt på lambruscoreserverna i år, utan dekapiterar ikväll den sista av fjolårets erövringar. Och det här verkar vara en lambrusco som tål att ligga ett tag ännu. Skummet är livligt och så där intensivt lilarött så att Vanish Oxy Action-flaskan nästan springer och gömmer sig.

Frukten är polpös och bitig med mörkröda och blålila skogsbär och syrorna sprätter fint på tungan. Mycket läcker lambrusco med komplexitet nog för att avnjutas på egen hand men som naturligtvis regerar vid matbordet. Fler som är sålda på La Battagliola här och här.

Två typiska no-bells-and-whistles-kinda-chianti

Letar man efter den där riktigt lättsörplade och törstsläckande typen av chianti som funkar till nästan allt man kan tänka sig i matväg så är Selvapianas Chianti Rufina 2010 definitivt ett gott val. Här bjuds man en frukt som utstrålar solvarm mognad men samtidigt har en skön lätthet i steget och syror som beredvilligt mönstrar på och direkt anmäler sin arbetsiver. Detta är en rak, hederlig och välgjord Chianti Rufina med en lätt kärnbitterhet som busar till helhetsintrycket en smula men inget att nagelfara eller skrutinera, bara att dra i sig rejäla klunkar av. Ska bli spännande att följa Toscana-tiorna efter hand som de rullas ut. (Otto Suenson i Köpenhamn)

Il Molino di Graces Chianti Classico 2007 är 100% sangiovese där en tredjedel av musten vardera under 11 månaders lagring befunnit sig i rostfria ståltankar, slavonska botti och begagnade barriques. Egendomen är ung och det har satsats rejält från första början på en bra produktionsanläggning och på att hitta fina marker runtomkring Panzano.

IMdG's stil är en inte helt ovanlig balansgång med både en slags nutida anklang och samtidigt med rötterna djupt nedborrade i terroiren. Mörkare frukt, slånbärssläta tanniner och aningens mera dämpade syror. Även här har vi att göra med ett riktigt trevligt matvin och med en sangiovese som andas kvalitet. No frills, no fuzz bara gott, rent och användbart. (BB Vin i Dragør)

Ingvar på besök

Vi har lockat in Ingvar till det skånska inlandets varma och omslutande famn, ur blåshålet där borta på Bjärehalvön, för att spendera söndagseftermiddagen tillsammans med oss och gå loss på en handfull spännande flaskor.

Petite Arvine 2010 (Les Crêtes) är först ut och ett välbekant vin för oss, men Ingvar har mig veterligen aldrig smakat Les Crêtes' variant tidigare. Han gissar ung riesling ganska direkt vilket ju är rätt gissat, trots att det är helt fel, eftersom likheterna mellan det här vinet och en purung och frisk riesling är många. Syrorna sjunger fyrstruket och frukten skriker citrus av alla tänkbara slag - grapefrukt, lime och citron. Enormt upprensande och uppfriskande men trots allt med en ganska seriös profil. Ett mycket läckert och användbart vin och ett måste i varje välutrustad källare.

Il Mio Malvasia 2008 (Donati Camillo) är en malvasia dell' Emilia som är lätt frizzante och presenterar sig till att börja med som ett unket och stängt naturvin, fast med en tämligen distinkt malvasiaparfym som enda egentliga vitala komponent. I munnen har en bitterhet och beska tagit överhanden och allt känns egentligen ganska trist och passé. MEN, efter en natt i kylen har det hänt märkvärdiga saker: Ikväll känns det som om allt har satt sig - beskan är införlivad i den munfyllande persikofrukten och doft såväl som smak har öppnat upp sig och harmonierar på ett föredömligt sätt. Väl kylt (ensiffrigt) är det här hur njutbart och läskande som helst och i takt med att temperaturen stiger förvandlas det till ett veritabelt sniffarvin. Ett närmast osannolikt förvandlingsnummer. Och det skulle inte sluta där, skulle det visa sig:

Fontanasanta Nosiola 2010 (Foradori) är Elisabetta Foradoris amforajästa nosiola. Ett förbluffande ljust och klart vin - nästan canvasgult - sin långa skalmaceration till trots. Här bjuds vi, tvärtemot malvasian, på en hyperintensiv doft direkt ur flaskan. En skarp och ettrig ton av nagellack lägrar glaset och vill inte släppa greppet. Även i munnen är allt överstyr, överhuvudtaget ingen balans att tala om initialt. MEN, efter bara någon timme i glaset har vi att göra med ett helt annat vin. Vi talar elegans och chablis-lika syror och en renhet som bara växer och breder ut sig. Efter ytterligare någon timme har den fula ankungen sannerligen förvandlats till en skön svan. Imponerande komplexitet med både fruktrondör, stringenta väldefinierade syror och friskhet i massor. Förmodligen årets vita vin, för min del!

Efter det här konststycket kommer vi att diskutera hur det gått till vid provningen inför det beryktade "naturvinssläppet" tidigare i år. Foradoris Fontanasanta Manzoni Bianco fick ju då, i likhet med de flesta andra naturvinerna, ett minst sagt ljumt mottagande av den svenska vinprovareliten. Ger man vinerna överhuvudtaget någon chans att veckla ut sig vid den här typen av löpande-bandprovningar? Hade vi pop-n'-pourat kvällens nosiola och stannat vid det första intrycket, hade vi förmodligen vaskat skiten...

Villa Horta Vespolina 2009 (A.V di Cantalupo) En ren vespolina som inte beter sig riktigt som jag förväntar mig. Här finns inga direkta hallon och jordgubbar och annat skirt och klart. Här är snarare frukten mörkblå och doften riktigt kryddig med kanel, salvia och pomerans. Inte särdeles mycket tanniner - även om Ingvar hävdar motsatsen - men bra syror och fyllighet. OK, utan att lämna några bestående intryck.

Champ Levat Mondeuse (Jean-Yves Péron) Första gången vi har mondeuse från Savoie i glaset. Doften är cabernet franc-grön med stråk av peppar, curry och libbsticka. Syrorna är skoningslösa, rentav jobbiga - jösses Amalia! En rejäl bit gruyere gör dock jobbet och plockar raskt ner vinet på mattan igen. Ganska kul bygge men syrligheten klingar hårt, nästan metalliskt vilket ger en lite oangenäm helhetsbild. Mat - fett och sälta - är ett absolut måste för att överhuvudtaget få ner det här.

Langhe Nebbiolo 2009 (Giuseppe Rinaldi) Herre min låda, vad bra det här är! Utan konkurrens vår bästa flaska av det här vinet hittills. Makalös näsa med hela trad-nebba-paketet som bara matar ut godsaker att smeka näsväggarna med. Superfokuserad mun där allt sitter på exakt rätt plats, som en riktigt bra symfoniorkester. Och det skummaste av allt: Vi har bara en ung Langhe nebbiolo i glaset...

Ghemme 2001 (A.V di Cantalupo) Skönt mogen nebbiolonäsa med tryffel, tryffel och tryffel. En del läder och buljong samt ett fång rosor och en knippe violer får också plats på tåget. Tanninerna är däremot riktigt på bettet och nafsar hej vilt på tunga, kinder och gom. En lite disharmonisk mognadsprofil där doftupplevelsen inte överensstämmer med munkänslan. Gott men spretigt.

Rosso 2008 (Edi Kante) Edi Kante var den förste som började buteljera sina viner i Carso, Friuli på åttiotalet. Läs om Ingvars besök på gården här. Rosson är ett mycket njutbart vin i en lite avrundad stil med en ymnig och inbjudande frukt och en elegant mineralisk pendang. Druvblandningen förmodas bestå av terrano, cabernet sauvignon och merlot. Mycket nordostitaliensk i sin stil och med en robust aura av kvalitet svävande över glaset.