Pittnauer och Pinot-Pitstop

Väl hemkomna, efter en lång och intensiv dags safari i den köpenhamnska vindjungeln, korkar vi upp en St Laurent Dorflagen 2010 från vår österrikiska favoritbiodynamiker Gerhard Pittnauer - Gols, Burgenland.  Det här är ljuvligt drickbara grejer med både rusticité och elegans som excellerar till en rejäl bit cantal och ett supersaftigt stenugnsbakat surdegsbröd på ölandsvete från mästerknådaren Claus Meyer.

St Laurent är i allmänhet något ruffigare än sin snudd på blåblodiga kusin pinot noir men Pittnauers instegsvariant har gott om charm, direkthet och är dessutom flyhänt elegant med sin viga lätthet i steget. Syrorna är matvänliga men vinet funkar utmärkt på egen hand, en rund och polpös frukt håller emot och avsaknaden av tanniner gör att det obehindrat glider ner i generösa klunkar - ett vin att ha lådor av i källaren. Vi föll handlöst för 09:an och intrycket består med den nya årgången. Finns hos Østerreich Vin på Esplanaden.

Bilen var således oroväckande full av österrikiskt och amerikanskt (efter besök hos Bergman Vin i Kokkedal) när det var dags att återupprätta handelsbalansen med ett stopp hos Cibi e Vini innan vi anträdde vin-Köpenhamns svar på Jake & Elwood Blues' - Carlo Merollis och Fabio Simoncinis - pinotprovning: Pinot nero - the Italian way, i Dansk Forfatterforenings lokaler på Strandgade i Christianshavn. En synnerligen carloesque och fabioesque tillställning i en paradlägenhetsliknande lokal belamrad med stuckatur och takmålningar, ackompanjerad av god och rustik mat samt, förstås, en imponerande uppställning nord- och centralitalienska pinoter serverade i på tok för små bistroglas, enligt devisen: "En pinot nero som lyckas prestera stordåd i det här trånga utrymmet måste vara fullkomligt fantastisk i en rejält tilltagen kupa".

En elegant i församlingen som lyckades veckla ut sin pinositet med bravur i glaset var Elisabetta Dalzocchios Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti 2008 från Rovereto (Trentino) som känns angelägen att bekanta sig närmare med framöver. Likaså är Pinot Nero Filari di Mazzon 2010 från Ferruccio Carlotto i Ora, Bolzano (Alto Adige) som har ett mörkare uttryck men samtidigt mer av ett ungdomligt bett, ett vin som vi tänker gå vidare med.

Bland piemonteserna var det Cascina Baricchis Brigante Pinot Nero Langhe 2004-2006 som lyckades förmedla druvan snarare än enbart det geografiska urspunget på ett formidabelt sätt. Särskilt 2004:an visade upp en komplex näsa och superb balans och i fråga om prisvärde är det här förstås ett klipp: Den lite bångstyrigare, men ack så ämabla 2006:an kan fås för fyndiga 124 pistoler!

Giulia Negris pilotpinot Pinot Nero Langhe 2010 har rikligt med La Morra-tanniner och ett schwung i syrorna som berättar om terroir och smakmässiga ideal som är sprungna ur barolista-traditioner, medan Monferrato-producenten Colombo lyckas bättre med att få den knixiga druvan att blomma ut och exponera sig på mera traditionellt manér i sin Apertura Monferrato Rosso 2009.

Den toscanska fanan hölls högst av Podere Fortuna med slanka och eleganta Coldaia Pinot Nero 2009 men kanske framförallt den majestätiska MCDLXV Pinot Nero 2009 som trots sin ungdom ståtade med massor av komplexitet, men där en rymlig bourgognekupa och rejält med luft förstås hade lyft helheten till oanade höjder. 

Kalastrevlig tillställning med massor av vederbörligt hygge, grymma viner och imponerande pigga och fräscha gentlemän som stod och hällde sina viner med glatt humör, trots att de bara några timmar tidigare kommit hem från sin Sverige-turné.