Vi är sugna på att bekanta oss närmare med riktigt bra grüner veltliner så vi bad Sebastian Rind Nellemann, på Österreich Vin i Köpenhamn, att plocka ihop en pedagogisk blandlåda till oss. Vi började häromveckan med att prova Veyder-Malbergs Kreutles 2011 och fick då en försmak av hur bra grüner veltliner kan bete sig. "Det här måste vara ung riesling", hävdade en rutinerad näsa som vi smakade tillsammans med - supermineraliskt, rent och med sjungande syror. Ikväll ska vi gå upp ett par snäpp i komplexitet och ge oss på Hochrain 2011 från samma producent; "Så bra Wachau-grüner blir" enligt Sebastian.
Peter Veyder-Malberg brukar betecknas som en något sär, kontroversiell och fritänkande Wachauproducent som envisas med att köpa upp de äldsta och mest oländiga markerna kring det högt belägna Spitz. Veyder-Malberg arbetar ytterligt tradionellt och håller sig hårdnackat utanför Smaragd-klassifikationen men brukar kallas "Wachaus bästa vinmakare" av bland andra Fred Loimer. Etikettdeklarationen att "inga traktorer används" känns helt rimlig när man ser hur lössjordsterrasserna i Hochrain ser ut.
Hochrain, Wösendorf
Här möts vi direkt av ett ljust, vitalt och ungdomligt uttryck som inte på något sätt saknar djup med sin torrkalkiga mineralitet och sin runda nötighet. Persika, nektarin och midsommarblomster tillsammans med lager på lager av tropisk frukt och subtila stråk av gulorangea äpplen spär på fruktbilden och bygger på med färska örter. Syrligheten är stram och fokuserad i ett citrusgult skimmer och med ett tjusigt mineralsalt anslag som gjuter ut ett solitt fundament på tungroten där eftersmaken dansar länge på saltkristallerna. Närmast chockerande snyggt och en ögonbrynshöjare av rang.
Till maten - torskrygg med rotsaksragu och gremolata - är vinet helt med på noterna. Jag har faktiskt svårt att se att det här skulle kunna gå fel med vilken föda som helst som inbegriper fisk eller ljust kött i kombination med någon form av syrabaserad sås, grönsaker och valfri kolhydrathärd. Detta är en grüner veltliner som rensar upp och med fast hand håller styr på sälta, sötma, fett och syror - ett eminent matvin. Alkoholen är närmast omärklig, trots deklarerade 13%, vilket gör att det dessutom slinker ner lätt både före och efter maten. Tvivelsutan den bästa GV vi smakat. Kvar i lådan finns dock Loimers GV Terrassen 2011 och Käferberg 2005, Rainer Wess' Wachauer 2011 samt Morics GV St Georgen 2010 så helt ohotad är ju positionen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar