Valpolicella Classico 2010 (Le Ragose)

Puh, hemma på solid terra Göinge igen efter en intensiv safari i Köpenhamn som resulterade i ett sprängfyllt bagageutrymme och renderade en ad hoc-lösning i det att dotterns barnvagn fick åka shotgun, enligt alla konstens regler.

Väl innanför dörrarna slänger man i vanlig ordning fram vad som finns hemma av ostar och salumi till ett bra bröd från Claus Meyer och vi satsar på något ytterst lättsamt bland dagens alla fynd att dricka till: Le Ragoses Valpolicella Superiore 2010. Vi sänkte faktiskt en hel låda av 09:an förra året utan att skriva en rad om det här trevliga vinet.

2010:an är ännu piggare och jordgubbsystrare än vad 2009:an var. Här vankas det drickbarhet i ordets riktigaste bemärkelse och man sköljer verkligen ner varenda tugga med rejäla klunkar av den här charmören. Kalkrika jordar på förhållandevis hög höjd, 12,5 fjäderlätta procent alkohol och 50/30/20 ståltankslagrad corvina/rondinella/övrigt lyder receptet för denna klunkbarhetsuppvisning av tredje graden. Syrorna är medelintensiva och torkar ut bra mot slutet av smakkurvan där de lämnar över stafettpinnen till en riktigt finpulvrig tanninmatta som lägger sig försiktigt över gom och tandkött. Ett ytterst delikat matvin som nog aldrig gör bort sig vid middagsbordet. 80 MUK hos Carlo Merolli.

FV har gjort en relevant jämförelse mellan 2009 och 2010, när 10:an var svårt ung och möjligen lite yrvaken.

Dolcetto d'Alba Monrobiolo Ruè 2008 (Bartolo Mascarello)

För den oinvigde kan säkert all denna vördnad och omsorg, med vilken man korkar ur en flaska enkel dolcetto eller barbera från någon piemontesisk ikonproducent - exempelvis Giuseppe Rinaldi, Cappellano eller Bartolo Mascarello, te sig en smula suspekt och kanske rentav löjligt överdriven. Ståltankslagrade vardagsviner i prisspannet €10-15 behöver man väl inte leta speciella tillfällen för att dricka? Men se det är just det man bör göra.

Det här är nämligen vinvärldens små guldklimpar som för en spottstyver släpper in oss i storheternas andäktiga katedral och som, trots att vinerna är enkla och gjorda för vardagsbruk, ändå tydligt visar på producentens fingertoppskänsla i hantverk och vägval. Vi kan tacka vår lyckliga stjärna för att landsbygden i Piemonte har starka agrarpastorala rötter och att det i alla tider varit små, självständiga lantbrukare som odlat och producerat vin här - sällan en Marchese eller Conte så långt ögat når - och därför nogsamt fortsatt att göra enkla endruveviner ämnade för snar, frekvent och allmän konsumtion. Tänk om DRC hade gjort en ståltankslagrad vardagsaligoté som gick att köpa för €15, eller om Screaming Eagle hade en stram, enkel och ren cabernet franc som kostade $17.99?

Bartolos, eller numer rättare sagt Maria Teresas, dolcetto är precis så ren, pur och nästan jungfruligt obesudlad som man ibland önskar att allt vin vore. Upplevelsen av att faktiskt dricka en klase krossade, pressade och jästa druvor är en som tyvärr alltför sällan kommer över en. Man behöver inte för en sekund tveka om att det är dolcetto, och därtill en riktigt bra sådan, man har i glaset. Inget att analysera eller konstra till, bara rätt och slätt ett underbart vin. Främsta tecknet på detta är väl när mina måttligt vinintresserade föräldrar tittar inom på en torsdagslasagne och utan att jag knystat ett ord om vad vi har i glasen, efter en klunk och med en mun utbrister: "Förbaskat gott vin, det här!"

Återigen verkar det löpa en närmast kusligt telepatisk brygga mellan de djupa Göingeskogarna och den midtjyska östkusten. Niels sörplade nämligen också en Bartolodolcetto igår.

Barolo Cerrati 2004 (Cascina Cucco)

Visst ska man glänta på dörren in till fynd-stash-rummet och kanske rentav sprätta upp en låda med jämna mellanrum. Och visst bör man kunna få tummarna loss och skriva någon rad om vad som hänt med vinet i fråga sedan sist, med jämna eller ojämna mellanrum. Det är bara det att skulle man skriva om VARJE öppnad flaska barolo, i någon inkarnation, från Cascina Cucco så vore den här bloggen etter traggigare än vad den redan är.

Cerrati 2004 är närmast legendarisk i den svenska vinbloggosfären vid det här laget. Det drog en synkroniserad våg av Cascina Cucco-feber över landet för pass tre år sedan, när Carlo Merolli närmast skänkte bort den här ambrosian från en kanonårgång för ynka 132DKK. Det organiserades och anordnades gruppekøb-turer där bilar bräddfylldes med Cerrati-04 som sedan distribuerades till den barolodehydrerade svenska populationen som sedermera fyllde sina lador med dessa välsignade lådor. Och det roliga i kråksången var att i stort sett alla var överens om att det här var en för j-la bra barolo!

Även vi var förstås med på tåget och köpte på oss rejält av den här årgången, och har också provat av den med hyfsat jämna mellanrum. Det kommer därför inte som någon chock när man återigen kan konstatera att det här är en himmelsk, ljuvlig och nära nog orgastiskt njutbar nebbiolo! Solitt koncentrerad näsa med allt gott en välpackad barolopåse kan tänkas rymma. Till och med direkt ur flaskan poppar och spritter det av serralungiska markörer som ber oss att knäppa på fyrpunktsbältet och njuta av resan som förestår. Med lite luft samlar förstås allt ihop sig och blir ännu mer komplett, fast någon påtaglig mognadsutveckling kan vi inte direkt detektera.

Det är möjligen i munnen som jag tycker mig få en lite mjukare, rundare och lenare upplevelse än vid tidigare möten med den här barolon, men då är vi nog inne på hårklyverier. Det är hur som helst alltid svårt med "mentala" A/B-tester. Munnen fylls ut rejält av en mörk och mullrande frukt och en sammetstät tanninmatta, men den här juicen lyckas på något märkligt sätt hålla sig saftig och extremt klunkbar flaskan igenom. En flaska som för övrigt tar slut på strax under a NY minute...

Som FV är inne på så kan det möjligen vara en liten portion glatt återseende med i bilden, men i vårt fall tycker jag att vi har upprätthållit en så pass tät och frekvent kontakt med nollfyran att vi med viss objektiv emfas åter kan konstatera att det här rätt och slätt är en löjligt bra barolo. Mat? Visst - en köttabit, kantareller, lite grädde. Men det går faktiskt exakt lika bra utan.

Fler som provat Cucco-barolo i någon skepnad den senaste tiden, och dessutom berättat om det, hittar man här och här.

La Battagliola Lambrusco di Grasparossa 2010

Allt emedan man förtvivlat verkar försöka hålla värmen med barolo, såväl i vår nordligt avlägsna huvudstad som ute vid den så ofta stormanlupna Skälderviken, får vi här inne i det ångande inlandsklimatet plocka fram det allra mest läskande vi kan komma på för att svalka oss, i den heta sensommarkvällen.

Vi har trots ihärdiga påtryckningar från hovleverantören faktiskt inte fyllt på lambruscoreserverna i år, utan dekapiterar ikväll den sista av fjolårets erövringar. Och det här verkar vara en lambrusco som tål att ligga ett tag ännu. Skummet är livligt och så där intensivt lilarött så att Vanish Oxy Action-flaskan nästan springer och gömmer sig.

Frukten är polpös och bitig med mörkröda och blålila skogsbär och syrorna sprätter fint på tungan. Mycket läcker lambrusco med komplexitet nog för att avnjutas på egen hand men som naturligtvis regerar vid matbordet. Fler som är sålda på La Battagliola här och här.

Två typiska no-bells-and-whistles-kinda-chianti

Letar man efter den där riktigt lättsörplade och törstsläckande typen av chianti som funkar till nästan allt man kan tänka sig i matväg så är Selvapianas Chianti Rufina 2010 definitivt ett gott val. Här bjuds man en frukt som utstrålar solvarm mognad men samtidigt har en skön lätthet i steget och syror som beredvilligt mönstrar på och direkt anmäler sin arbetsiver. Detta är en rak, hederlig och välgjord Chianti Rufina med en lätt kärnbitterhet som busar till helhetsintrycket en smula men inget att nagelfara eller skrutinera, bara att dra i sig rejäla klunkar av. Ska bli spännande att följa Toscana-tiorna efter hand som de rullas ut. (Otto Suenson i Köpenhamn)

Il Molino di Graces Chianti Classico 2007 är 100% sangiovese där en tredjedel av musten vardera under 11 månaders lagring befunnit sig i rostfria ståltankar, slavonska botti och begagnade barriques. Egendomen är ung och det har satsats rejält från första början på en bra produktionsanläggning och på att hitta fina marker runtomkring Panzano.

IMdG's stil är en inte helt ovanlig balansgång med både en slags nutida anklang och samtidigt med rötterna djupt nedborrade i terroiren. Mörkare frukt, slånbärssläta tanniner och aningens mera dämpade syror. Även här har vi att göra med ett riktigt trevligt matvin och med en sangiovese som andas kvalitet. No frills, no fuzz bara gott, rent och användbart. (BB Vin i Dragør)

Ingvar på besök

Vi har lockat in Ingvar till det skånska inlandets varma och omslutande famn, ur blåshålet där borta på Bjärehalvön, för att spendera söndagseftermiddagen tillsammans med oss och gå loss på en handfull spännande flaskor.

Petite Arvine 2010 (Les Crêtes) är först ut och ett välbekant vin för oss, men Ingvar har mig veterligen aldrig smakat Les Crêtes' variant tidigare. Han gissar ung riesling ganska direkt vilket ju är rätt gissat, trots att det är helt fel, eftersom likheterna mellan det här vinet och en purung och frisk riesling är många. Syrorna sjunger fyrstruket och frukten skriker citrus av alla tänkbara slag - grapefrukt, lime och citron. Enormt upprensande och uppfriskande men trots allt med en ganska seriös profil. Ett mycket läckert och användbart vin och ett måste i varje välutrustad källare.

Il Mio Malvasia 2008 (Donati Camillo) är en malvasia dell' Emilia som är lätt frizzante och presenterar sig till att börja med som ett unket och stängt naturvin, fast med en tämligen distinkt malvasiaparfym som enda egentliga vitala komponent. I munnen har en bitterhet och beska tagit överhanden och allt känns egentligen ganska trist och passé. MEN, efter en natt i kylen har det hänt märkvärdiga saker: Ikväll känns det som om allt har satt sig - beskan är införlivad i den munfyllande persikofrukten och doft såväl som smak har öppnat upp sig och harmonierar på ett föredömligt sätt. Väl kylt (ensiffrigt) är det här hur njutbart och läskande som helst och i takt med att temperaturen stiger förvandlas det till ett veritabelt sniffarvin. Ett närmast osannolikt förvandlingsnummer. Och det skulle inte sluta där, skulle det visa sig:

Fontanasanta Nosiola 2010 (Foradori) är Elisabetta Foradoris amforajästa nosiola. Ett förbluffande ljust och klart vin - nästan canvasgult - sin långa skalmaceration till trots. Här bjuds vi, tvärtemot malvasian, på en hyperintensiv doft direkt ur flaskan. En skarp och ettrig ton av nagellack lägrar glaset och vill inte släppa greppet. Även i munnen är allt överstyr, överhuvudtaget ingen balans att tala om initialt. MEN, efter bara någon timme i glaset har vi att göra med ett helt annat vin. Vi talar elegans och chablis-lika syror och en renhet som bara växer och breder ut sig. Efter ytterligare någon timme har den fula ankungen sannerligen förvandlats till en skön svan. Imponerande komplexitet med både fruktrondör, stringenta väldefinierade syror och friskhet i massor. Förmodligen årets vita vin, för min del!

Efter det här konststycket kommer vi att diskutera hur det gått till vid provningen inför det beryktade "naturvinssläppet" tidigare i år. Foradoris Fontanasanta Manzoni Bianco fick ju då, i likhet med de flesta andra naturvinerna, ett minst sagt ljumt mottagande av den svenska vinprovareliten. Ger man vinerna överhuvudtaget någon chans att veckla ut sig vid den här typen av löpande-bandprovningar? Hade vi pop-n'-pourat kvällens nosiola och stannat vid det första intrycket, hade vi förmodligen vaskat skiten...

Villa Horta Vespolina 2009 (A.V di Cantalupo) En ren vespolina som inte beter sig riktigt som jag förväntar mig. Här finns inga direkta hallon och jordgubbar och annat skirt och klart. Här är snarare frukten mörkblå och doften riktigt kryddig med kanel, salvia och pomerans. Inte särdeles mycket tanniner - även om Ingvar hävdar motsatsen - men bra syror och fyllighet. OK, utan att lämna några bestående intryck.

Champ Levat Mondeuse (Jean-Yves Péron) Första gången vi har mondeuse från Savoie i glaset. Doften är cabernet franc-grön med stråk av peppar, curry och libbsticka. Syrorna är skoningslösa, rentav jobbiga - jösses Amalia! En rejäl bit gruyere gör dock jobbet och plockar raskt ner vinet på mattan igen. Ganska kul bygge men syrligheten klingar hårt, nästan metalliskt vilket ger en lite oangenäm helhetsbild. Mat - fett och sälta - är ett absolut måste för att överhuvudtaget få ner det här.

Langhe Nebbiolo 2009 (Giuseppe Rinaldi) Herre min låda, vad bra det här är! Utan konkurrens vår bästa flaska av det här vinet hittills. Makalös näsa med hela trad-nebba-paketet som bara matar ut godsaker att smeka näsväggarna med. Superfokuserad mun där allt sitter på exakt rätt plats, som en riktigt bra symfoniorkester. Och det skummaste av allt: Vi har bara en ung Langhe nebbiolo i glaset...

Ghemme 2001 (A.V di Cantalupo) Skönt mogen nebbiolonäsa med tryffel, tryffel och tryffel. En del läder och buljong samt ett fång rosor och en knippe violer får också plats på tåget. Tanninerna är däremot riktigt på bettet och nafsar hej vilt på tunga, kinder och gom. En lite disharmonisk mognadsprofil där doftupplevelsen inte överensstämmer med munkänslan. Gott men spretigt.

Rosso 2008 (Edi Kante) Edi Kante var den förste som började buteljera sina viner i Carso, Friuli på åttiotalet. Läs om Ingvars besök på gården här. Rosson är ett mycket njutbart vin i en lite avrundad stil med en ymnig och inbjudande frukt och en elegant mineralisk pendang. Druvblandningen förmodas bestå av terrano, cabernet sauvignon och merlot. Mycket nordostitaliensk i sin stil och med en robust aura av kvalitet svävande över glaset.

Barolo Bussia Munie Riserva 2005 (Franco Conterno)

Det finns inget som läskar som en ung Monforte-riserva i den extremt klibbiga 30-gradiga skånska sensommarhettan - eller..? Jodå, nog kunde man haft något mer svalkande i glasen en dag som denna, men Piemonte-abstinensen blev plötsligt för svår så vi bestämde oss för att skaka liv i en flaska av en producent som alltid lyckas få våra ögonvrår att bli fuktiga och våra mungipor att levitera.

Den som påstår att det inte gjordes någon bra barolo 2005 kan ställa sig i skamvrån direkt. Det här är lysande, möjligtvis något nanosnäpp under nollfyran i intensitet och med en aningens mer välkomnande struktur. Här finns en direkthet, en sorglöshet och en slags lätthet i steget som gör den här riservan livsfarligt lättdrucken. Vi befinner oss så långt från ett provningsvin, eller utställningsvin, man kan komma - här är ärmarna uppkavlade och den närmast lutherska arbetsivern på topp. Vår saltimbocca och våra ugnsrostade och rosmarinfrotterade gammelpotatisar tas om hand och exekveras på förnämligaste sätt. Och faktiskt; det här är rentav ett läskande och ytterst ämabelt vin även i den här tryckande högsommarvärmen.

Franco Conterno gör traditionell barolo med hjärtat. Här finns en rustik och jordnära elegans och en självklarhet i vinerna, av ett slag  som man sällan råkar på annars. Nästgårdsgrannen Claudio Fenocchio är ett annat exempel på en vinmakare av det här slaget, vars viner liksom lyckas sjunga Rossini-arior samtidigt som de taktfast stampar vänsterfoten till en slags pepsk rotblues och vecklar ut ekvilibristiska Bud Powell-linjer med högerhanden. Supersimultankapacitiva viner där den största skillnaden är att Franco Conternos barolo ofta känns mer tillgängliga vid lägre ålder. Ett faktum som kan ha en del av sin förklaring i bruket av medelstora fat (15-25 hl) medan Fenocchio använder sig uteslutande av stora (50-60 hl). I vilket fall som helst; det är något magiskt med Bussia Sottana...

Mer Franco Conterno-läsning för den hugade finns här.

Rosso di Montalcino 2009 (Slight return)

2009 blev ingen höjdare i Toscana i allmänhet och Montalcino i synnerhet. Alldeles för varmt och regnfattigt - lite som 2012 också ser ut att bli om inte värmeböljan och torkan snart släpper sitt envetna grepp där nere. Exempelvis Salvioni avstod att göra någon brunello 2009 då han helt enkelt inte ansåg druvmaterialet vara tillräckligt lagringsdugligt. Desto bättre druvor att kasta i rosson, således! Vi har tidigare tjusats av ett gäng rosso-09:or så det är med stor tillförsikt vi öppnar de här båda exemplaren.



Rosso di Montalcino 2009 (Il Poggione) Storproducenten Il Poggione (ca 125 ha) brukar kunna hålla en hög och jämn kvalitet och kommer förstås säkert att trycka ut sin brunello 2009. Rosson har till viss del fått ligga på använda barriques. Doften är initialt väldigt stängd och fataromerna är faktiskt de attribut som gör mest väsen av sig. Efter en natt i kyl och 2/3-fylld flaska har frukten fått en helt annan fart och man njuter både solvarma jordgubbar och spänstig stenfruktsparfym. I munnen är syrorna av midjehöjd och en del tanniner sticker till på tandkött och gom. En tämligen generisk rosso, förvisso korrekt och smaklig, men lite för oengagerande för att det ska bli tal om återköp. 135 DKK hos Otto Suenson i Kpnhm.

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona) Vi har fallit pladask för Diego Molinaris Rosso 2008 vid ett flertal tillfällen så förväntningarna är skyhöga på den här 09:an. Tyvärr har vi nog att göra med en kass flaska för jag känner inte igen mig alls. Knutet, ogint och knastvärt. Inte minsta spår av de djupa doftlagerna eller den slösande tjockfruktigheten som vi älskat så i 08:orna. Smygkork? Vi sätter vårt hopp till att våra resterande 5 flaskor har ett skönare anlete att visa upp. 189 DKK hos BB- Vin i Dragør.

Moscato Giallo 2009 (IASMA)

Couscous, spiskummin, äppelmynta, yoghurt, kanel, kyckling, hummus, citron, ingefära... Den sydmediterrana, nordafrikanska eller för den delen "mellanösterliga", smakpaletten är inte helt enkel att matcha med vin. En marockan eller libanes skulle förmodligen skaka på huvudet åt våra valhänta försök att åstadkomma något autentiskt från de här delarna av världen, liksom vi suckar tungt åt alla vulgära ragùer med grädde och ketchup som rörs ihop i de svenska köken, men riktigt gott, fräscht och en smula nykommet är det här trots allt.

Åter till vinproblematiken: Något vitt känns gjutet, något relativt syradämpat och gärna lite parfymerat, fast helst utan påtaglig restsötma - finns det? Jodå, en moscato giallo från Trentino måste vara svaret på den tabouleh-, meze-, tajine- och couscous-kompatibla vingåtan!

Och jägar'n anamma om inte min jakthundslika sensorik och närmast utomjordiska perceptionsförmåga återigen vinner nya triumfer. Okej, jag tar kanske i så jag klöks, men jag tycker faktiskt att det här är en match making av guds nåde där den jasmin- och rosenmättade sydtyrolaren formligen omfamnar den kryddiga och lite syrliga nordafrikanska cousinen med sina vaxiga honungstoner och sin nässelgröna fräschör. Syrorna befinner sig i mellanregistret och i munnen känns frukten lika delar gulmogen och vitblommig. Det här skulle kunna vara en faderskapstvist mellan sauvignon blanc och viogner men där modern helt klart heter Moscato Bianco. Superkul druva, perfekt matmatchning och vad beträffar San Michele-Institutet? - You can't go wrong with that shit! 


Carlo Merolli, naturalmente - 94 MUK. Più Rosso-Niels har också smakat och gillat.

Amerikansk pinot noir kan inte precis räknas som hemmaplan för vår del. Våra tidigare erfarenheter begränsar sig till någon enstaka Ojai Bien Nacido och en eller annan Au Bon Climat, och låt oss säga att de exemplaren inte varit riktigt uppför vår gata. Men det här: Calera Pinot Noir 2009, är något helt annat! Rik och ymnig näsa med såväl floral elegans som riktigt skinande klarröd bärfrukt. Frankofilen tipsade i höstas och hade då fått korn på en aning malolaktisk smörkola som spökade men det är inget som går att störa sig på just nu. Rent och distinkt med syror som snittar fint och skarpt som nyslipat damaskerat stål, och en vacker hallonnickel som sakta smälter ut på tungan. Ner med det rejält i temperatur och man kan njuta det som det är - full leverans på instegsnivå = toppklass!


SB via Johan Lidby - 199 SEK.

Nibiô Terre Rosse 2007 (Cascina degli Ulivi)

Cascina degli Ulivi's grundare Stefano Bellotti tillhör biodynamipartisanerna i vinvärlden. På sjuttiotalet tog han över en gammal sliten gård utanför Novi Ligure i sydöstra Piemonte, som föräldrarna hade köpt efter kriget men som de sedan bara hade låtit stå och förfalla. Han bestämde sig för att leva bondelivet fullt ut, efter att ha bott i Genova under sin uppväxt, och började odla allt han kunde komma på för att bli självförsörjande. Snart upptäckte han att den karga jorden på slätten söder om Alessandria var svår att tämja och att det enda som egentligen trivdes där var vinrankorna.

Bruket av kemiska gödnings- och bekämpningsmedel var vid denna tid vedertaget modus operandi men Bellotti såg med skeptiska ögon på hur odlarna hamnade i industrins våld och hur man hela tiden plågade livet ur jordarna för att maximera produktionen. 1981 hade han ställt om till helt organisk odling och några år senare blev gården biodynamisk. Liksom många andra biodynamiker är Stefano Bellotti en pragmatiker som vidhåller att man inte har att göra med någon religion eller mirakelkur av något slag. Allting bygger på att hjälpa jorden man odlar att förbli frisk och levande, är den inte det så kvittar det vilka metoder man använder sig av.

"Somliga kritiserar oss för att vara för esoteriska. Jo, biodynamiska metoder ÄR esoteriska! Nästan allt vi gör är esoteriskt, eftersom vetenskapen inte klarar av att förklara allt." Och varför ska allting nödvändigtvis vara så förtvivlat vetenskapligt bevisat, så fort det har med vin att göra?

Nibiô är namnet på den ovanliga rödstjälkiga dolcettoklon som är endogen för Gaviregionen. Druvorna är väldigt små vilket resulterar i en osedvanligt tanninrik och lagringsduglig dolcetto. Bara vid blotta anblicken av Nibiô Terre Rosse 2007 kan vi konstatera att vi inte har att göra med någon "vanlig" dolcetto - tätt, lite lätt grimmigt och massivt rödblålila. Doften har helt klart sin utgångspunkt i, så att säga: tillverkningsmetoden med ett omisskännligt "naturvinssignalement" där lite funk och skit under naglarna liksom hör till. Den tålmodige belönas dock rikligt för när de initiala pustarna vädrats ut sitter vi där med en ljuvligt intensiv körsbärspolpa omgärdad av en gnistrande mineralitet.

Visst finns det tanniner, men av den riktigt finpulvriga, nästan kritiga, sorten. Mörk och mustig frukt och en skönt avvägd syrlighet ger bredd och djup åt essensen. En lång och tänkvärd eftersmak utgör kronan på verket. Jag gillar det här skarpt - iper-rustico och iper-rinfrescante! Köpt hos Rosforth i Kpnhm.

M & S Ogier - Côte-Rôtie (Allons enfants de la Patrie...)

Le Quatorze Juillet känns som ett synnerligen väl valt datum att gå fullständig ickeitaliensk bärsärk, och ta sig an en serie viner från Côte-Rôtie-producenten Domaine M & S Ogier. Nordrhôneaficionadosarna J & H har besökt gården och tjusats av såväl vinerna som frun på domänen, som för övrigt kommer från Tyringe...

Stephane Ogiers familj har sedan flera generationer tillbaka sina bopålar djupt nedborrade i Ampuis. Fadern började göra vin i eget namn 1983, efter att tidigare ha sålt sina druvor till Chapoutier och Guigal. De ursprungliga 3 hektaren i Côte-Rôtie har efterhand utökats med 6 ha i Tupin Semons, 1,5 ha i Seyssuel och knappa 2 ha i Condrieu. Stephane är vinutbildad i Bourgogne och har vad jag skulle vilja bedöma som en modern eller nutida vinmakarinriktning som bland annat innefattar minimala uttag, överpumpning, temperaturkontrollerad jäsning och 228 l-bourgognefat.

Condrieu 2008 - Först en söt tramineraktig parfym som lyckas hålla sig på rätt kant utan att tippa över. Sedan kommer smörigheten, acaciahonungen och den viskösa viogner-känslan som på något förunderligt sätt  lyckas göra sig påmind även i nosen. Syrorna är mjuka och inbjudande, nästan mogna. Fylligheten är påtaglig och sprätter iväg hinkvis med gul frukt. Mycket läckert, förmodligen den angenämaste Condrieu vi smakat, vilket kanske i och för sig inte säger så mycket då viogner inte precis är någon stapeldruva här hemma. (ca €30 ex-cellar)

Le Temps Est Venu 2010 - Det senaste tillskottet i katalogen kommer från den nybildade kommunappellationen Plan de Dieu. 80% grenache och 20% syrah som fått jäsa och ligga på ståltank. Mycket livlig bärfrukt i det mörkare spektrumet med blåbär och lingon. Lätt, fräscht och slankt i munnen med mineraliska accenter som gör att det känns ljuvligt rent och okonstlat. Hög charmfaktor! (ca €8 ex-cellar)

Syrah d'Ogier 2009 - Här antar vi att vi har att göra med unga stockar från oklassade gårdar och ett varmt år. En mycket yppig och fruktframåt näsa med jordgubbskompott och lite snyggt brända syrahtoner strösslade över. Lite yvig i munnen med sin voluminösa frukt och sin diskreta grapefruktsskalbeska som bråkar lite. Det här lämnar begrepp som elegans och slankhet därhän, men är icke desto mindre en mycket skön och avslappnad syrahtolkning av typen som man gärna träffar igen. (ca €8,50 ex-cellar)

Côte-Rôtie 2007 - Då serveringsordningen var blind hamnade Côte-Rôtien redan som trea bland de röda vinerna. Det i stort sett opaque glaset pulserar av läder, brasrök, viol och mörk mörk frukt - plommon, sviskon och nästan söndermognade björnbär. Munnen känns mycket samlad, med nära nog laserstrålefokus etsas Côte-Rôtie-signaturen i gommen. Stramt och seriöst men ändå generöst och mäktigt. Stort vin, i alla bemärkelser. (ca €40 ex-cellar)

La Rosine Syrah 2010 - Ett VdP som fått ligga 8 månader på barriques. Kryddigt, nästan grönörtigt med en ganska lätt och synbarligen enkel struktur - i varje fall såhär direkt efter den maffiga C-R'n. Djupt floralt med massor av viol och svala myntapustar som skänker fräschör. Helt OK men minst begärligt av de här vinerna. (ca €13,50 ex-cellar)

Saint-Joseph 2009 - Andra årgången av Ogiers St-Joseph, med druvor från det i appellationen nordliga Malleval. En mycket djup och kraftfull frukt som beledsagas av finstämda toner av mandelmassa. Mycket kraft även i munnen men inte utan fräschör och allt som allt känns helheten väl balanserad. Förmodligen en tämligen rak och lättgillad St-Joseph. (ca €16 ex-cellar)

Rasande imponerande samling viner från en vinmakare som helt klart vet vad han sysslar med. Snygg och personlig signatur på vinerna rakt igenom, men ändå med druv-, områdes- och terroirtypicitet så att det räcker och blir över. Lite mer om Stephane Ogier och hans viner finns att läsa här.

PdB 2004 & 2006

Vi försöker kolla av de här två årgångarna med jämna mellanrum. Vi har faktiskt inte köpt någon PdB-normale av senare årgång än de här båda, som vi å andra sidan handlade på oss friskt utav när Philipson slumpade ut dem - bättre hundrakronorsvin tror jag inte världen skådat, varken förr eller senare. 2008 borde ha potential att kunna matcha 04:an och 06:an så den får man väl hålla utkik efter, men hur blev det med riservorna 2008?

2004:an andas fluffig mognad och mjuk mörk frukt. Inte på något sätt långt skriden mognad förstås, utan den befinner sig bara i en varm och omfamnande fas just nu, där alla element håller på att finna sin plats och liksom sätta sig. Generösa toner av ljummen tryffel och rikligt med knallmogna bigarråer i nosen och en jämnt slipad tanninyta som lägrar tänder och tandkött, tillsammans med en lång fin eftersmak. Mycket bra och hustruns favorit.

2006:an är lite bråkigare och samtidigt charmigare med kaxig rödfrukt som känns juvenil men på samma gång rasande vital och intensiv. Även här känner man tydliga tryffelpuffar och bigarråerna klingar närmast ut i amarena och maraschino. Mineraliteten känns lite tydligare här med en torr kalkig ton och en distinkt sälta. Syrorna är mer av det nypiga slaget och tanninerna en smula råare. Underbart gott nu, och med en mycket lovande framtid. Mitt klara val ikväll, och särskilt till kalvsteken med trattkantarellsås.

Ikappkomningspost

Det märks att man kickat in semester-mode. Det dricks med andra ord för närvarande betydligt fler viner än det skrivs om. Dags således för en snabb rekollektion avseende veckan som gick med ett urval av spridda noter.

Celebert besök här hemma i form av familjen Finare Vinare och familjen Vinosapien renderade i en försvarlig samling provade viner, såväl som en ytterst trevlig, gemytlig och kul kväll. Min strategi för kvällen var att sätta ribban direkt med Cascina degli Ulivis skalmacererade cortese. Det här kan väl ändå ingen normal människa pricka, i ett helblint glas? Vinosapien tar två snabba sniff och säger: "Svårt det här. Det påminner förstås om den där cortesen vi provade på Fri Vin härförleden."


Filagnotti 2009 (Casina degli Ulivi) har markerade toner av aprikos och linolja i nosen och med nästan rödbäriga fruktsyror och en diskret tanninstruktur i munnen. En tämligen intensiv doft och en för vintypen relativt snäll smakbild, således. Förträffligt till feta korvar och milda hårdostar, likaväl som till en panerad steksill och ett fluffigt gammelpotatismos med rårörda lingon. För 120DKK hos Rosforth & Rosforth i Kpnhm köper jag mer än gärna det här igen. "Butiken" är en upplevelse i sig själv: en trång dörr och en port under Knippelsbro vid Asiatisk Plads, ett halvhjärtat stenkast från  Udenrigsministeriet. Fri parkering!

Kvällens röda homerun var tvivelsutan Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona). Makalös botti-lagrad sangiovese när den är som bäst. Massor av lager och skikt att utforska i doften, sin ungdom till trots. Munnen är kraftfull och elegant med juvenila tanniner såväl som ett digert djup i frukten, som man vanligtvis måste upp i högsta brunelloklass för att finna motstycke till. Läppsmackande gott på egen hand och får den annars så eleganta Brunello di Montalcino 2005 (La Pieve) att kännas en smula ovig och baktung. Cerbaionas RdM finns i årgång 2009 hos BB-Vin och går loss på två danska hundringar.

Det dracks en hel del annat varav somligt kan läsas om här. Ett vin som FV hade med sig, och som var en mycket trevlig bekantskap, var Menetou-Salon 2010 (Dom. Philippe Gilbert). Underbart skirt och rödbetsrött strålar det i glaset. Det här är kristallklar, alpbäcksren och violdrypande pinot noir från Loire. Hur underbart som helst och efter ett dygn i öppnad flaska tillförs ytterligare en dimension med mosade smultron och karsk vinbärsfrukt. Enda lite bittra eftersmaken är att det tydligen inte finns tillgängligt utanför Hufvudstaden. Någon som har koll på Danmark? Såvida inte Vinik kan tänka sig att skeppa åtminstone obrutna 6-pack utanför tullarna, vill säga?

Inspirerade av friskheten och lättheten hos nyss nämnda pinot-Loire, öppnade vi kvällen efter en Pinot Nero 2010 (IASMA) från Trentino. Här är uttrycket mörkare och kryddigare men likafullt sprängfyllt av fräschör och stuns. Nipsiga syror tillsammans med den livliga men samtidigt finstämda pinotfrukten gör det här till ett matvin par excellence, servera gärna rejält kylt och låt det utvecklas i glaset. Den här årgången har fin ryggrad och klarar sig ett bra tag i källaren. En av våra absoluta pinot nero-favoriter! Kostar 122,50 MUK hos Carlo Merolli.

Vi tänkte att det kunde vara kul att, så att säga, ta tempen på en av de varmaste årgångarna i mannaminne i Sydeuropa: 2003. Hur jäkla illa kan det ha varit? Ganska illa, skulle det visa sig. Magplasken var åtskilliga: La Poja 2003 (Allegrini) Kokt frukt i kombination med märkligt gröncabbig doft och ett tydligt eldigt anslag. Smaken kan närmast beskrivas som portvin blandat med Madrascurry och spetsat med Aalborg. Baron de Boutisse Saint-Emilion Grand Cru 2003 är en vämjelig tillställning med sump, marmelad och petrokemiska restprodukter i en salig blandning. Disharmoniskt, kladdigt och volatilt. Serra delle Querce 2003 (D'Angelo) är förvånansvärt ljusfruktig för en aglianico med jordgubbar, hallon och sköna calvadosångor. Här är nog inte årgången något problem, utan det är barriquerna som spökar med onödigt mycket sötma i munnen och en lätt ekbeska i svansen. Chateau Montus Madiran 2003 är frejdig och generös, för att inte säga slösaktig, med sötfrukten och de nya (?) faten. Inte felaktigt men inte heller något för mig. Mas La Plana 2003 (Torres) håller ihop förvånansvärt fint med en stor och välsvarvad fruktpastill i mitten, omgärdad av kryddiga och lite italofilt körsbäriga sidospår. Tät och fin munkänsla och lång, classy eftersmak.

Barbera d'Asti Superiore 2003 (Trinchero) är fortfarande ett mycket trevligt vin, signerat barberadomptören nummer ett: Ezio Trinchero. Här finns kirsebær och porcini i skön samklang och fin mognad. Angenäma syror och honungslena tanniner. Inga konstigheter - intakt och njutbart. Till maten plockar vi fram en gammal vapendragare som uppvisat lite tendenser till flaskvariation på sistone. Men kvällens Barolo Perno 2003 (Schiavenza) är inget annat än underbar. Fullkomligt skåpar ut allt annat till kalventrecôten och kantarellsåsen. Mogen traditionell barolo när den är som nästan bäst!

Vigna delle Rose Barbera d'Asti Superiore 2007 (Franco Mondo)

Vi fortsätter på inslaget spår, och trampar väl utstakade stigar. Barbera från Monferrato, och i det här fallet mer specifikt San Marzano Oliveto, har slunkit ned för strupen otaliga gånger i sällskap med läckra salumi - salame cotto, coppa, lardo, bocconcini - och dito ostar, till slöa luncher under parasollet.

Franco Mondos Superiore 2007 är tät och blåbärsfruktig med dyra toner av Valrhona och nyrostat pressiado-kaffe, liksom med vidöppna doftporer. En lyxig brygd som andas ambition och närmast frenetisk extraktion, de 18 månadernas lagring på barriques är förstås inte heller något som passerat spårlöst förbi. Smaken  är verkligen välstajlad och munkänslan velvety så det förslår. Allt är i ypperlig balans och mycket snyggt gjort men, och det är ett ganska stort men, det är inte riktigt vad jag förväntar mig av en barbera d'Asti.

Jag vill ha nypande syror, ett tredskande och rentav lite motspänstigt lynne som bjuder matens fett och sälta lite motstånd, en stor och slösande bärfrukt och betydligt mera rusticitet, i min barbera d'Asti. Jag förstår att en och annan vinmakare vill "lite mer" och trängtar efter de grandiosa plaketterna och de gyllene medaljerna i vintidskrifterna, men vissa viner passar inte på catwalken. Barbera är ett typiskt sådant. Cascina Tavijns Superiore 2007:a är mycket mer i min smak.

Franco Mondos Barbera d'Asti finns hos Carlo Merolli.

Barbera d'Asti Superiore 2007 (Cascina Tavijn)

Monferrato-abstinensen sitter i, trots väderomslaget. Därför plockar vi fram en riktig barberafavorit från Nadia Verruas Cascina Tavijn. Nadia håller till i Scurzolengo uppe i Basso Monferrato, där kullarna är ännu lite mjukare och svagare böljande än i det sydliga Alto Monferrato som utgör avsatsen för de liguriska Apenninerna. Nadia Verrua är en ung, kvinnlig italiensk vinmakare som arbetar, i likhet med så många andra unga och kvinnliga italienska vinmakare nuförtiden, biodynamiskt, småskaligt och ultratradionellt. Cascina Tavijn gör fyra stycken druvrena viner på de lokala och för området allenarådande sorterna grignolino, ruché och två barberor, varav vi ikväll rotar fram Superiore-varianten från 2007.

Det här är ruggigt bra. Spagnola gelato, Amarena Fabbri, äppelmynta, blodigt nötkött, brasrök och den obligatoriska målarlådan i ny och mera sympatisk version. Tät och intensiv doftvägg men ack så gäckande och lockande. Man kan faktiskt knappt slita näsborrarna från glaset. Munnen är ingen besvikelse med sin stora, mörka, saftiga fruktkyss som nästan får en att känna sig slängd bakåt i brygga, likt en tangokavaljers värnlösa offer, med ros i munnen och allt. Njutbart - mjukt och suavemente - men trots allt med gott sting och ett bra bett i fruktsyrorna - förträffligt till kvällens traditionella arrosto ripieno med sin rosmarin och salviaparfym.

Cibi e Vini i Köpenhamn säljer Cascina Tavijns viner, och som om ordinariepriset på 125 DKK inte vore schysst nog så pågår just nu en kampanj (6 flaskor för 600 DKK) på just det här vinet. Ett klipp och ett måste för alla barbera-nyfikna.

ps - En kul detalj, värd att notera, är att det här vinet rönte väldigt stor uppskattning av Mina-Vinare-Johan vid vår lilla skånska bloggträff i våras. Kanske lite otippat med tanke på Johans ordinarie preferenser, och att vi här trots allt talar om en bondsk bio-barbera från Monferrato.

Percento 2009 & Ruchè di Castagnole Monferrato 2010 (Pierfrancesco Gatto)

Det skånska sommarvädret får oss sannerligen att längta till vårt älskade Monferrato i Piemonte. Medan vi sitter inne och ser hur regnet piskar mot rutorna, som på en färöisk fyr i februari, får vi rapporter om att "Qui fa un caldo terribile..." och den närmaste 14-dagarsprognosen för området där vi brukar spendera somrarna visar idel solar och temperaturer över 30°C så långt datorerna kan spå. Nej, nu när det är som det är så får man fokusera på fördelarna med det här vädret istället: Man slipper till exempel bekymra sig för temperaturen i källaren! Och, tja det är väl fördelen...

Ett snabbt och effektivt sätt att teleportera sig till norra halvan av Monferrato är att ha ruché i glaset. Ruché är en mycket lokal druva och en ytterst småskalig operation med ett 15-tal odlare och totalt 40 ha odlingar runt Castagnole och Scurzolengo. Gattos variant har funnits tillgänglig i BS länge vid det här laget, och är också en av de man oftast snavar över när man är nere på plats. Vi är även nyfikna på blandvinet från samme odlare:

Percento Monferrato Rosso 2009 (73241) är en blandning av sagda ruché, den likaledes lokala albarossa, syrah och cabernet sauvignon i okända proportioner. Man kan ana att ruché är en av de dominanta beståndsdelarna då den omisskännliga parfymen tar sig genom och skänker någon form av karaktär åt brygden. Felfritt och okej vin på det hela taget, med slankhet och tolerabel fräschör men väl trist och anonymt. Inblandningen av de internationella druvorna och barriques-lagringen känns helt onödig. Ruché är inget man slätar ut och mesar till - ruché är opulens och ymnig floralitet.

Ruché di Castagnole Monferrato 2010 (81454) doftar vederbörligen av rosor, viol och lite bittermandel. Blåbärskärvhet och persikofrukt i munnen, tillsammans med schyssta syror och en viss alkoholhetta. Ungt och lite motsträvigt men kan nog bli bra med ytterligare något halvår på flaska. Vi fyller på.

Vill man prova The Real Ruché Deal ska man tvärnita på Torvegade i Köpenhamn (Christianshavn), utanför Cibi e Vini, och plocka på sig så många flaskor man kan av Nadia Verruas gudomliga version av den här egensinniga druvan. Helt klart inte för alla, dock.

Fumin Vigne la Tour 2005 (Lês Crêtes)

Det här osar "franskt" så att näshåren kryllar sig. En distinkt nord-rhônsk syrah-rökighet, vitpeppar och en örtighet som förmodligen uppfattades som grön när vinet var ungt, dominerar de initiala doftintrycken. Det kan nog tänkas att 2005 i Valle d'Aosta var tämligen svalt och blött och därmed inte erbjöd fullt utmognade druvor, men de föredömligt låga 12,5 procenten alkohol är i så fall en bieffekt därav som vi sätter på pluskontot. Fattonerna är snyggt insjunkna men notabelt accentuerade utan att för den skull vara dominanta.

Grymt lättdrucket. Snudd på FÖR strömlinjeformat formligen sköljer det ned för strupen och hinner knappt säga hej till varken tunga eller halsmandlar. Den släta och diskreta tanninmattan stämmer väl med fumin-karakteristiken, men syrorna känns allt för snälla. Icke desto mindre ett synnerligen trivsamt vin att slösippa, och funkar dessutom finfint till den ugnskörda kycklingen med citron, oliver, salvia och rosmarin. Flaskan töms i ett nafs och det måste väl betyda något?

2006:an provades här och hade nog trots allt mer av både tjong och karaktär.

Bricco Rioglio Brachetto d'Acqui 2010 (Andrea Rinaldi)

Buteljerad glädje! Glöm Moscato d'Asti som matchning till de färska jordgubbarna. Frågar man Andrea Rinaldi så är det bara Brachetto d'Acqui som gäller. "Moscato ska man ha till persika, melon och andra gula frukter!" Andrea gör visserligen en av Piemontes trevligaste Moscato d'Asti - Bricco Cordogno - men det är framför allt brachetton som han är känd för och som kommit att bli hans flaggskepp. Bricco Rioglio är den kalkrika backen där Andrea odlar sin brachetto. Belägen alldeles intill cantinan i Ricaldone, mellan Alessandria och Acqui Terme, i Alto Monferrato i sydöstra Piemonte. 


Musten får ligga på skalen i sju dagar och resultatet blir ett vackert klarrött vin med korallskimmer. Doften drivs av en förnäm, nästan pinotesque parfym med en kalktorr mineralitet, tillsammans med örtiga kryddor och givetvis hinkvis med röda bär. En lättsam sprits skjuter fart på den finstämda syrligheten som landar i en perfekt avvägd sötmas mjuka famn. Klockrent till midsommarjordgubbarna och en välbehövlig och ytterst välgörande sommarinjektion, här i ett regntungt Skåne.

Carlo Merolli säljer denna ljuvliga ambrosia.

Completely, utterly and seriously Seehof'ed

Vi kör en riktig Rheinhessen-rensare. Jag tror aldrig tidigare det stått tolv stycken ickeitalienska flaskor på bordet, vid ett och samma tillfälle, här hemma. Alla tolv flaskorna är dessutom från en och samma producent: Seehof, där alla vita viner är från en och samma årgång: 2011. Och vi ska få bevittna en veritabel prisvärdhetsorgie, ska det visa sig. Känsliga läsare varnas härmed.

Inte minst den första flighten, där vi tar oss an fyra synnerligen versatila arbetshästar, ska få oss att börja snacka kvalitet kontra pris som aldrig tidigare förr. Den enkla, rena Grüner Silvaner Trocken 2011 är just ren och enkel men med ett fint aromatiskt spektrum och oklanderlig syrastruktur. Mycket funktionellt. Liksom den mer mineralstinna och klart njutbara Weissburgunder Vom Kalkstein 2011 eller den fruktyppiga Grauburgunder Vom Kalkstein 2011. Störst intryck, på egen hand, gör trots allt den läckra Scheurebe Vom Kalkstein 2011. Scheurebe är en druva som vi bara hört talas om tidigare och är en korsning mellan riesling och silvaner. Här har vi en härlig mineralitet, fyllig tropisk frukt och fin höjd på syrorna trots att vi talar om ett instegsvin. Till kvällens förrätt: Smørrebrød-excerpts med bland annat små panerade lune spättafiléer på rugbrødsrondeller med currykladd, rökt renkött med pepparrotsmajo och teeny-weeny laxtartarer - dvs klockren øl-og-Aalborg-mad - beter sig de båda "burgundrarna" märkligt nog storstilat. Alla de här fyra ligger inom prisspannet €5.20-7.50 ex-cellar, vilket får anses som sensationellt bra med tanke på den kvalitet man får i glaset.

Nästa kvartett ut är ett urval av Seehofs riesling. Riesling Trocken 2011 är tvivelsutan ett okomplicerat vin ej ämnat några djupare analyser. En ganska blek men helt felfri Gutsriesling. Bara det lilla kvalitetssnäppet upp till Riesling Vom Kalkstein 2011 är markant med betydligt zingigare syror och fetare frukt. När vi sedan når de riktigt mättade och koncentrerade nivåerna via Riesling Morstein 2011 och slutligen Riesling Steingrube 2011, råder det inget tvivel om att vi sniffar och sörplar riktigt bra grejer.

Just Riesling Steingrube 2011 är fint fokuserad med sina dominanta citrussyror och sin kalkiga sälta. Frukten har en djup fin sötma som gör att vinet känns helt tillgängligt, sin späda ålder till trots. Till Pontus Frithiofs fiskgryta med sin lilla asiatiska twist är det rätt och slätt klockrent. Ett vin som vi definitivt fyller på med. €16.80 känns som halva priset, ungefär.

Spätburgunder Derby 2009 har vi blivit sålda på tidigare och vi bjuds en lika fin och stabil leverans ikväll. Härlig pinotnäsa som är helt läns på de vanligtvis så störande och sötsliskiga fataromer som vi har för vana att finna i mången tysk spätburgunder. Här är det friskhet, klass och elegans som gäller. Även den lite märkliga kombinationen cabernet sauvignon och spätburgunder fungerar fint i Innovation 2008. Samma här; fräschör och finlemmad struktur. Fatkaraktären är föredömligt dämpad och priset: €6.80 - ja, vad säger man?

Avslutningsvis två söta: Huxelrebe Spätlese 2011 är definitivt en trevlig bekantskap med buxbomaromatik och fin balans mellan syror och sötma. Men det är i Scheurebe Morstein Auslese 2011 som det händer. Milda Matilda vilken koncentration för en auslese! Trots detta en superb balans och en läskande munkänsla som gör att man bara vill ha mer och mer. Ruggigt bra ambrosia för kaffepengar: €10.30. Prisvärt så in i h-e!

Jag kan inte med för ändamålet vederbörligt tillräcklig emfas rekommendera den här producenten och deras viner nog. Tyvärr har Florian bestämt sig för att inte längre leverera till Sverige, på grund av våra oklara skatteregler, men här är det absolut mödan värt att planera om sommarsemestern och styra ner för att handla på plats. Annars har Atomwine ett och annat från Seehof.

Langhe Nebbiolo 2010 (Giuseppe Rinaldi)

Superslank med närmast karg ljusröd frukt och smärgelduksfina tanniner. Inte lika generös och förhållandevis tillgänglig som nollnian var, utan här finns mycket mer av stram elegans a´la norra Piemonte. 2010 var ett svalare och mer regnigt år och av mer klassiskt Piemonte-snitt vädermässigt, än vad som annars varit fallet under större delen av 2000-talet. Medeltemperaturen under året nådde bara 11,5ºC tack vare den kalla vintern och det föll totalt mer nederbörd (>1 000 mm) än något annat år de senaste 20 åren, återigen tack vare den snörika vintern och den blöta hösten. Under vinrankornas aktiva växtperiod (april-september) var förhållandena dock klassiska och hyfsat normala, med exempelvis en ganska het och mer eller mindre regnfri juli månad.

Hade man stuckit ett glas av den här 2010:an under näsan på en ärkepiemontes för sådär en 50 år sedan, hade denne/denna säkert nickat instämmande och tyckt att detta vore tipicamente langhese. Idag har vi vant oss vid yppigare, mörkfruktigare och hårdare drivna Langhe nebbioli och därför tar det en stund att komma överens med den här seniga gynnaren.

Först och främst: luft. För att komma förbi den initialt knutna vinbärsfrukten krävs en rejäl vända i karaffen. Jag behöver väl inte påpeka att vi har ett ungt vin i glaset, fast å andra sidan är traditionell LN framställd för, om inte omedelbar så i varje fall, snar konsumtion. En eftermiddag och en halv kvälls luftning senare har det inte direkt transformerats till oigenkännlighet, utan stramheten är tämligen intakt i både näsa och mun men de florala och eleganta aromerna har börjat att veckla ut sig. Man skulle nästan lika gärna kunnat ha en mineralstinn Lessona eller en dito Carema i glaset, och inte mig emot!

Till kvällens spaghetti al ragù kan man knappast vara i säkrare händer, ett exceptionellt matvin, förstås. Jag är glad över att ha ett gäng liggandes att följa de närmaste åren.

ps - Ulrik besökte Rinaldi nyligen.