Sagrantino di Montefalco 2005 (Antonelli)

Inspirerade (och påminda) av Più Rosso-Niels' entusiastiska lovord över Antonellis 2006:a, har vi fyllt på förråden av Montefalco Sagrantino och korkar upp en 2005:a till den fänkål/rosmarin/äpple-späckade porchettan ikväll.

Vi har njutit av Antonellis sagrantini förut och blir således inte förvånade när vi finner en klassiskt stram och ren old school-näsa, som visserligen känns mer stängd än vi kan minnas att den varit vid tidigare möten. En rejäl vända i karaffen senare upplevs den aningen öppnare men långt ifrån särskilt opulent eller extrovert. Snackar vi månne tunnelbeteende?

Men sicket matvin det här är! Tanninerna är monumentala, närmast av macho-karaktär, och faktiskt ganska svåra att ha att göra med om man inte snabbt som ögat introducerar dem för fröknarna fett och sälta, men så fort de sätts i arbete uppstår ljuv harmoni. Till och med de söta systrarna nykokt rödbeta och ugnsrostade rotfrukter får dem att smälta som en smörskulptur en julieftermiddag på Tahrirtorget.

Synd att det inte finns mer sagrantino i den här matvänliga stilen. För visst är det oftast antingen syltfrukt-, alkohol- eller ekmonster man får i glaset när man har med exempelvis Tabarrini eller Caprai att göra?

174 MUK hos Carlo Merolli.

Lagringsobjekt?

Årets sista viner

Det vinösa nyårstemat här hemma var, hör och häpna; italienskt! Vi har aldrig varit mycket för det där halvfjolliga franska påfundet som bubblar och fräser likt nyuppslagen Seltzer, doftar brödjäst och halvbokna äpplen och i bästa fall smakar Samarin. Nej, en duglig franciacorta eller prosecco gör jobbet minst lika bra. Fokus istället på de rediga grejorna:

Tabui Barolo Riserva 2005 (Gemma) Två nya årgångar har anlänt av Carlo Merolli Selezione-riservorna från Cantine Gemma och vinmarkerna Marenca och Sorì Giblin i Serralunga. Vi är särskilt nyfikna på 2005 som Carlo utsett till lite av en "här-och-nu-barolo", taget i beaktan att det är en riserva vi talar om förstås. Stor, tät doft som beamar oss rakt ner till Langhe med sina intensiva toner av tryffel och rostade hasselnötter. Näsan är verkligen mäktig och  tryffelintensiteten bygger på ytterligare med lite luft då även en lite oljig prägel och ett moln av kamfer ansluter.
I munnen har vi onekligen Serralunga-struktur, men en alltigenom tillgänglig sådan. Syrorna är bra och frukten känns mörk och mogen men kanske en aning dovare än tidigare årgångar. Ett mycket elegant och pampigt uttryck och en barolo på toppnivå, men vi väntar med att fylla på tills vi har provat den förmodat mera lagringskrävande 2006:an. Finns hos Carlo Merolli.

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona - Diego Molinari) Efter juldagens måhända aningen svulstiga epopé, tillägnad den toscanska moderdruvan, går vi loss på ännu en strålande RdM. Diego Molinaris rosso är härligt rödfruktig och läskande men likafullt med en struktur och ryggrad som får mången brunelli att ställa sig i skamvrån. I ärlighetens namn så är nyårsmenyn, med sin oxfilé och murkelsås, kanske inte det här vinets omedelbara hemmaplan. Fast när jag på eftermiddagen smyger undan till ett lugnt hörn med en bit hembakat bröd, en ung gräsig olivolja och ett par skivor salami, då uppstår ljuv musik i samma ögonblick detta sköljs ner med en klunk Cerbaiona rosso.
Ännu en magisk sangiovese, i stort sett lika bra som 2008:an. Slutsålt hos BB-Vin, men det verkar finnas brunello 2006:or kvar...

Amarone della Valpolicella Classico 2005 (Le Ragose) Fin klassisk amarone som vilat upp sig på botti. Tät, mörk frukt omgiven av både sobra syror och tuggiga tanniner - här sitter matchningen med nyårsmaten perfekt. Pigg och livfull amarone långt ifrån de syradävna och fruktpumpade exemplaren som ockuperar SB-hyllorna runtom i Sverige, dessutom ett ypperligt kontemplationsvin. Finns hos Carlo Merolli.

Buon anno e felice anno nuovo!

Sangiovese - en kärleksförklaring

O Du, Jupiters blod
Din nyckfulla nektar i stånd att anta oräkneliga och oberäkneliga skepnader
I orätt förening och i händerna på klåpare och kretiner
Din oljuva gestalt lätt karvas ut och blottar sig oförtäckt och tydlig
Men
När Du likt en högburen aktör lotsas av otadlig regi eller 
som en fullfjädrad flamencogitarrist 'tener duende'
Då saknas merendels motstycke bland brygder och dryckjom
Sinnena bäddas in som i en svepduk av Din söta och klarröda bärfrukt  
Din lättjefulla men på samma gång praktfulla syrlighet bjuder in oss undersåtar
i smakdimensioner och aromkammare, kanske tidigare sällan skådade
av oinvigda och icke upplysta
Ingen börda och inget mörker
Bara ett ljumt lysande sken och yster vällust
Din fallenhet att skildra och mäla Ditt urspung är inkommensurabel
Liksom Din förmåga att återge och berätta för oss om den tid Du är född i
Ditt språk är tydligt och Din röst ljuder hög och kristalliskt klar med en 
omisskännlig nimbus
O du, Jupiters blod

Sangiovese [sann-djå-vés-ä / a.k.a: Brunello, Calabrese, Cardisco, Maglioppa, Moscatale, Morellino, Morellino di Scansano, Nerino, Pigniuolo rosso, Pignolo, Pignolo rosso, Prugnolo, Prugnolo gentile, Riminese, Sangineto, Sangigheto, Sanvincetro, - dal cannello lungo di Predappio, - dolce, - gentile, - di Lamole, - di Romagna, San Gioveto rosso, San Roveto, Tignolo. Nielluccio in Corsica (Frankrike)]  + Lamm [sbst. unge av får - agnellus junioris] = Sublim förening

Rosso di Montalcino 2010 (Santa Maria - Colleoni) är en i det närmaste perfekt rosso, med lika delar aromatisk intensitet och extrem drickbarhet. Otroligt bra sangiovese från en årgång som verkligen skiner.

Montevertine 2007 går från klarhet till klarhet, verkar bara bli bättre och bättre. Åtminstone ett nummer större än sist.

God fortsättning tillönskas eder alla!

Scarzello & Gaja 2005

Det här är ingen utstuderad "modern-vs-trad-barolo"- eller "stor-berömd-stjärnproducent-vs-småskalig-underdog-artigiano"-tuppfäktning, utan bara ett resultat av hustruns och mina lätt divergerande smakpreferenser. Vi skulle ha barolo till den fina kalvryggbiffen, så långt var allt frid och fröjd. Frågan var bara vilken, så vi gick helt sonika ut och valde varsin lämplig kandidat som vi sedan serverade blint för varandra.

Gajas viner är naturligtvis långt ifrån några moderna skräckexempel på hur man kan slakta den delikata nebbiolon och sminka eller förvanska den till oigenkännlighet. Tvärtom kan man med gott fog påstå att Gaja och Elio Altare väl är de barolo-/barbarescoproducenter som bär "barrique-och-rotofermentor"-fanan högst och stoltast i Piemonte. Angelo Gaja är dessutom den som introducerade det tidigare mer eller mindre okända begreppet drickbarhet i den piemontesiska vinvokabulären. Ett sent tillkommet tillskott i produktkatalogen är barolon Dagromis som hämtar sina druvor från två gårdar i La Morra respektive Serralunga d'Alba och har spenderat sitt första lagringsår på nya barriquer och resterande två på stora ekliggare.

Az.Agr.Scarzello är en betydligt blygsammare operation, belägen i downtown Barolo, med 5 hektar vinodlingar i bland annat Sarmassa. Sonen Federico har tagit över spakarna och kör vidare i ultratraditionell stil med lång macerationstid och 28-30 månader på väl inkörda botti. Man har en smakfilosofi för sin barolo där man vill att tanninerna ska vara distinkta och tydliga , men utan att elegansen och fräschören för den skull blir lidande. Har man någon gång besökt familjen Scarzello och suttit i deras provningsrum så förstår man att det vill till en hel del malle i vinerna för att bryta igenom den understundom kompakta rökridån som fadern i huset, Giuseppe - en veritabel skorsten, emellanåt lägger ut.

Båda vinerna är från 2005 - en årgång som det råder mycket delade meningar om och som har betecknats med allt från "drick nu" till "spara tio år" och till och med "undvik", på sina ställen. Vår erfarenhet är att väl valda producenter lyckades mycket bra det här året, om de plockade druvorna ett par dagar "för tidigt" och således undvek det ihållande regn som sedan satte in tidigt i september i Langhe, vill säga.

Låt oss börja dag 1 och vid matbordet - där barolo är skapad för att skina. Det är inte på något sätt uppenbart vilket vin som är vilket, när man sitter med två blinda glas vars innehåll bara är känt i ett av dem. Även om man hade vetat att ett av glasen skulle innehålla en Gaja-barolo hade det nog varit svårt att plocka ut vilket, så här på direkten. Första glaset har något angenämt och förföriskt över sig, där den ivriga amarenafrukten och de silkeslena tanninerna bildar en harmonisk förening med kalven, balsamicoreduktionen och rotfrukts- och kantarellgratängen. Glas 2 är däremot kärvare, nipsigare och lite omognare i munnen, men doften är fenomenal med ymnig, mörk frukt och en julkryddig och mandelmasseaktig rondör. Smaken vill dock inte riktigt spela med så in i kylen och låt karaffen vila över natten. Glas 1 njutes även efter middagen, men nog är det väl lite julmust- och Coca Cola-toner som lurar där i fonden?

Dag 2 hittar vi en yster jordgubbsfrukt som likt fågel Fenix reser sig ur glas 2 och fyller ut den tidigare så vresiga munupplevelsen på ett fint sätt. Syrorna, tanninerna och frukten har kommit i balans och det är plötsligt inget tvivel om att vi har med en ärketraditionell barolo att göra. Scarzellos Vigna Merenda 2005 behöver alltså luft, massor av luft, för att börja lira. Gajas Dagromis 2005, i glas 1, är däremot lite snipigare och kortare i tonen dagen efter. Inte lika munter och mån om att bjuda på sig själv som vid middagsbordet kvällen innan. Dock en mycket elegant och bra barolo i sin stil och det ska bli kul att nypa någon nollfyra och nollsexa framöver. Våra resterande Vigna Merenda 2005:or låter vi däremot vila ett bra tag tills vi ses igen.

6 x PN

Vi är hembjudna till J & H på en lite försenad gåsamiddag och tar tillfället i akt att ställa upp en rad pinoter av lite olika börd, ålder och ursprung som charmat oss på sistone, bredvid varandra för att se hur de beter sig i sällskap med gåsen, såväl som med sina artfränder - och om vi kan känna igen dem?

Glas 1 - Har en näsa som är väldigt up-front med ganska jobbiga Coca Cola- och julmustvibbar. En del petrokemiska toner och en småsyltig frukt ger sig också till känna efter ett tag. I munnen upplever man frukten som kraftigt extraherad, snudd på för långt driven, och det är fat, fat och fat som tar över efter hand. Syrorna känns visserligen vitala men helhetsintrycket är att vi har att göra med en i alla avseenden överdriven pinot noir. Vi hade väl ingen chilenare i laguppställningen...?

Spätburgunder Alte Reben 2010 (Weingut Bernhard Huber) Okej då, Baden... Nja, det här är inget att dricka här och nu. Det är förstås inte omöjligt att frukten lugnar ned sig och att de 18 månaderna på nya barriquer kommer att bli nedtuggade med tiden. Kostar runt €20 direkt från gården.

Glas 2 - Det här är ljusare och skirare både för öga, näsa och gom. Massor av röd bärfrukt och en intensiv pinotparfym som aldrig känns direkt påträngande då den distinkta mineraliteten hela tiden kliver in och reder ut begreppen. Charmig och harmonisk mun av det varma, omslutande och omfamnande slaget med en urläcker calvados-ton som bär iväg den långa eftersmaken. Känns klassisk på något sätt. Bourgogne?

Pinot Noir Fuchsenfeld 2010 (Pittnauer) Sedär; Burgenland, Österrike. Pittnauer övertygar igen - såhär långt har vi golvats både av hans blaufränkisch och St Laurent. Fuchsenfeld är hans "mellan-pinot" och vi vågar knappt tänka på hur bra toppcru'n Baumgarten 2010 kan tänkas vara. Det här inducerar helt klart akut kli i korkskruven! 175 DKK hos Österreich Vin i Köpenhamn.

Glas 3 - Känns lite grönare men ändå med fin ordning i leden. Allt är på plats och man får sig en elegant näsa till livs med en snygg och, återigen, klassisk pinositet i främre ledet. Syrorna är fantastiskt snygga och frågan är om detta inte är bästa vinet till maten? En liten linoljefärgston skvallrar om att vi kan ha en italienare i glaset men jag är långt från säker.

Pinot Nero 2008 (Dalzocchio) Jojomen, en syndigt läcker Trentino-pinot. Kändes som sagt lite stjälkigare än de två tidigare men kommer fint undan med den lilla grönheten. Mycket välgjort och ett utmärkt gåsvin. 185 DKK hos Cibi e Vini eller Carlo Merolli.

Glas 4 - Rymmer kvällens kameleont och berg-och-dalbane-vin. Här startar doften med att fälla upp en plym av vaniljsocker och artificiella frukttoner och smaken känns initialt lite fruktfattig och snipig med en besk twist. Syrorna är höga och det finns en lingonkärvhet som dominerar helhetsintrycket. Doften hämtar sig efter en stund i glaset och bjuder så småningom ut sig med julkryddor, gröna örter och Käck-lakrits. Även i munnen får vi ett helt annat vin med luft då det plötsligt antar en charmerande och ytterst lättsörplad skepnad. Spännande, men vad tusan kan det vara för något?

Bourgogne Rouge 2010 (Hudelot-Noellat) Hett tips från FV som vi högg på direkt. Hävdar sig förstås väl i sällskapet men stilen känns förvånansvärt busig, initialt rent av avig? Om inte kvällens bästa vin så definitivt ett av de mest intressanta och förbryllande. Finns fortfarande att beställa på SB och kostar 185 SEK.

Glas 5 - Distinkt, tydlig, definierad - det här är ett betydligt renare vin än något av de andra. Härlig pinositet med i princip alla rätt. Otrolig spänst i syrorna och frukten är av det där riktigt hallonsaftiga slaget. Klockren balans och inget att hänga upp eller reta sig på. Det här känner jag igen: County Line 2010 - personligt och mycket lätt att gilla.

County Line 2010 (Radio Coteau) Stabil leverans igen. Spelar lite grann i en egen division med sin renhet och elegans. Tveklöst min favorit bland kvällens viner. Kostade 159 DKK hos Bergman Vin i Kokkedal. Tidigare njutet här och här.

Glas 6 - Reduktiva toner i massor, en hel del fat och en kraftfull frukt där bakom. Ganska mycket av allt till en början men med lite luft lugnar det ner sig och blir till slut en riktigt trevlig bekantskap. Schysst harmoni i munnen, syrorna känns stadiga och väl uppbackade av frukten. Viss mognad leder förstås tankarna till kvällens äldsta vin.

Spätburgunder Alte Reben 2002 (Weingut Huber) Jodå, det kan tydligen ordna upp sig med tiden. Frågan är förstås om man använde sig av lika hårt rostade fat, som 2010:an antydde att man gör idag, för tio år sedan? Vi drack även Hubers enklare spätburgunder Malterdinger 2010 "utom tävlan" och som vanligt tyckte jag bättre om detta än om de mera överarbetade vinerna längre upp i hierarkien. 2002:an kostar €27 direkt från gården.

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)

Vid vår nyligen avhållna bloggträff i Köpenhamn var det framför allt ett av alla de provade vinerna som slog an ett glädjens ackord på min, och flera av de andra deltagarnas, lyra. Finn Klysner dukade fram en sagolik Gattinara 2006 från Mauro Franchino som fick änglarna att sjunga och de övriga röda vinerna på bordet att framstå som tämligen klumpfotade och baktunga, i jämförelse. Men att prova ett vin är en sak, att beskåda och avnjuta det i arbete en annan.

Därför snittar vi andäktigt upp vår låda och låter en flaska få snurra sig ett par varv i karaffen innan den ställs på bordet tillsammans med kalvrulladerna och gräddsåsen. Den sparsmakade information som står att finna om den här ytterst småskaliga producenten (2400 flaskor 2006) är att Mauro Franchino är en blygsam man som med stor passion brukar sina 3,5 [sic!] ha i Lurghe, Gattinara. Vinet ligger 4 år på botti och 1 år på flaska innan det släpps.

Brukligt skirt, rubin- och granatäpplerött riktigt strålar det om glaset. Doften är med på noterna direkt och är inget annat än ren och skär nebbiolo-romantik med alla de vederbörliga nordpiemontesiska florala elementen på plats - rosor, violer, eterneller och en pust liljekonvalj på toppen. En exemplarisk näsa som verkligen får en att förstå varför nebbiolo brukar inta frontpositionen, möjligtvis strax bakom pinot noir, när det talas om viners elegans och komplexitet. Ultratraditionellt stuk utan några påtagligt mörka stråk av tjära och dylikt - ska man hänvisa till någon like i Langhe får det nog bli Brovia eller Giuseppe Mascarello.

Munnen är så där läckert avvägd med lika delar lätthet och intensitet. Tanninerna är smärgelduksfina och slukas upp fint av gräddsåsen, syrorna hänger med hela vägen och är snyggt mandarinaktiga till sin karaktär. Vinet lever verkligen upp vid matbordet och fungerar lika bra som njutningsmedel, ackompanjatör och törstsläckare. Aldrig tungt eller trögdrucket, karaffen liksom bara evaporerar...
Precis sånt här vill man snubbla över oftare! 190 DKK hos DWC-Vin.

Nosiola Vallagarina 2010 (Vilàr)

DN Söndag hade ett uppslag senast där de lät en samling sommelierer tipsa om olika juliga smakkombinationer. Lovvärt initiativ men tyvärr ganska stiffa och icke-revolutionära semi-empiriska rön av typen: "sauternes och blåmögelost", "Moscatel de Setúbal och knäck", "riesling och sill" osv. Fast Maximilian Mellfors' tips om "orange vin och julskinka" stack förstås ut. " Äpple och fläsk är ju gott ihop, så jag tycker att orange vin till julskinkan passar väldigt bra" säger Maximilian.
Såvida inte det särskrivna "orange vin" är någon alldeles ny vintyp som jag inte känner till, så måste jag nog invända att alla orangea viner inte smakar likadant. Jag skulle nog kunna drista mig att påstå att inga av de orangeviner jag provat smakat alls likadant, och förmodligen skulle endast en handfull av dem trivas något sånär ihop med en julskinka. Skulle en hipp Stockholmssommelier komma undan med att tipsa om något så diffust som "ett rött till entrecoten" i landets största morgontidning? Är vi ännu ett tröttsamt fall av varumärkesbyggande på spåren, där man tar alla tillfällen i akt för att förknippa sitt namn med en företeelse?

Hur definerar man förresten ett orangevin - ett vin gjort på gröna druvor där musten under en längre period haft skalkontakt? I så fall kvalificerar sig sällan viner gjorda på bleka och tunnskaliga nosiola som särskilt orangea, oavsett hur lång skalkontakten varit - Foradoris ljuvliga amforajästa Fontanasanta 2010 är ju, trots flera månaders skalmaceration, alldeles blekgul. Vilàrs Nosiola 2010 utger sig visserligen inte för att vara ett orangevin, utan har i stället efter en kort kallmaceration fått en post-fermentation-maceration, på bottensatsen fram till februari/mars.

Härligt vin, hursomhelst! Här finns all den äpplighet som en julskinka kan tänkas kräva, och stråk av torkad aprikos och mandel därtill. Finstämd och elegant näsa som trivs bäst när temperaturen stigit en smula. Munnen är lätt viskös med en guläpplig fruktprofil, dämpade syror som sjunger i mellanregistret och massor av mineralitet. Mycket bra och användbart, precis som stallbrodern Marzemino 2010. Kostar 99 DKK hos Cibi e Vini.

Stransì (Ioppa)

Ingvar skrev en bra grej härförleden, om hur det kan vara när bloggarinspirationen uteblir och vad som kanske ibland ska till för att ge den en knuff framåt. I mitt fall har en lysande I Veroni Chianti Rufina Riserva 2008 (ge den luft, massor av luft så samlar bigarråfrukten ihop sig och bäddar in faten riktigt snyggt - 115 DKK Carlo M), en Castell'in Villa Chianti Classico Riserva 2006 (torr, stram, ytterst traditionell riserva som kanske saknar de där riktigt sprittande syrorna som ska till för att få mig att gå igång på samma sätt som VS - 239 DKK BB Vin) och en Cascina Baricchi Brigante in fuga 2006 (Langhe-pinot nero som lyckas med det avundsvärda konststycket att presentera sig både snyggt och ärligt, såväl ampelografiskt som geografiskt - 124 DKK Carlo M) passerat revy på sistone utan att få mig att osäkra bloggbössan och skjuta iväg en post. Men så ikväll hände det...

Och det skulle minsann till ett dessertvin för att pergamentet skulle rullas ut, gåspennan doppas i bläckhornet och monokeln nogsamt klämmas fast i ögonvrån. Stransì är en kuriositet i ordets rätta bemärkelse: Det här är 100% vespolina, från Ghemme-producenten Ioppa, som plockas i september och får ligga och torka, passito-style, till februari då en lång maceration sätts igång varpå musten läggs på fat i tre år. Utbytet från den plockade druvan till färdigt vin är knappa femtedelen.

Doften är inget annat än nobel med marsipan, nyöppnat schatull i valnöt eller jakaranda, lagrad jamaicansk rom, chokladdraperade körsbär och dyrt läder. Munnen bjuds på en mycket djup och intensiv fruktighet som ligger åt det lilasvarta bigarråhållet samt en mäktig och förbluffande klädsam tanninmatta som genast griper tag i gom och tandkött för att sedan ligga kvar där en lååång stund, medan eftersmaken långsamt liksom trippar ut och gör stilfulla piruetter på tungroten. Ett sagolikt gott vin som är som klippt och skuret för att sättas i arbete till julegodterna och till väl valda vällagrade ostar. Klockrent klipp för 215 MUK hos Carlo M!

Eminent vinlördag i byen

BV-Ingvar har kallat till bloggarbonanza i Köpenhamn och när Ingvar kallar, då kommer man. De båda Billigt Vin-ambassadörerna Jörgen och Ingvar, tillsammans med Uppkorkat-Magnus och Lessrof med äkta hälft, har tjuvstartat med lunch på någon, i våra öron, smått suspekt frankofil inrättning emedan vi och Vinosapien, efter obligatorisk safari, sluter upp lite senare i Finn Klysners baghus på Rosenvængetsallé 29 i Fredriksberg.

 Finn Klysner

Finn driver sedan 1991 vinimportfirman DWC-Vin efter att tidigare varit ansluten som vinkonsult till både Italienska Handelskammaren ICE i Köpenhamn och Rom såväl som till Det Tyske Vininstitut i Köpenhamn och Mainz. Han har även skrivit ett par väl ansedda böcker i ämnena tyskt respektive italienskt vin och har åsikter om det mesta som rör vinets värld. DWC-Vins sortiment är omfattande med många stora och intressanta namn, uteslutande från Tyskland och Italien förstås. Dagens provning har Finn själv satt samman och visar sig innehålla enkom italienska viner, alla goda och intressanta och mer eller mindre ögonöppnande. Inga noter eller anteckningar fördes från min sida varför återgivningen sker i ett sken av reflektiva snapshots snarare än omfattande tasting notes.

Den inledande vita omgången bjöd på en lätt överrepresentation av friuliska viner - månne efter subtil lobbying av Ingvar? Ingen skada skedd, alla var friska, typiska och intressanta representanter för den här framstående vitvinsregionen. Sirchs Malvasia 2011 var en pigg, lätt blommig och mineralstinn fräsching som inte krävde några djupare analyser. Två stycken vermentino från DOC'n Colli di Luni, belägen i både Liguria och Toscana, och en Greco di Tufo klämdes dock bryskt in i Friuli-kavalkaden. Terenzuolas instegsvermentino av årgång 2011 kändes enkel, ren och ytterst molluskvänlig medan Fosso di Corsano 2011 från samma producent var komplexare med mera djup och aningen mera dämpad fräschör och mineralitet. Calafè Greco di Tufo 2009 var av det patenterat oljiga slaget och med dovare och gulare frukt än tidigare viner.

Ronco del Gnemiz' Chardonnay Sol 2004 hade ett lätt oxiderat anslag i nosen men med tämligen intakta syror i munnen, sin ålder till trots. Merois Friulano 2009 kändes pigg, välgjord och både druv- och traktstypisk men skulle visa sig blott agera förband till den ytterligt läckra Buri 2009 (Miani), av samma årgång, samma druva och odlad på bara ett rejält dolomitiskt pjäxkasts avstånd från varandra. Det här var första gången jag provat en Miani och Buri frammanar onekligen sinnebilden av vinmakeri på högsta nivå. Det här är rejält eleganta grejer som nog kan hålla sitt eget mot en och annan Puligny-Montrachet? Skulle vara kul att prova med lite mognad, så att faten fått sjunka in en aning.

Dags för rött och först ut är en gammal bekanting, åter igen från Friuli-Venezia Giulia: Croattos Clàs 2009 som är 100% merlot. Vi har tidigare druckit några flaskor av 2007:an och minns det som en tät tuffing med massor av det mesta. Även 2009 går i samma stil men med en ungdomligare vitalitet som tilltalar mig. En blind karaff kommer in och vi anar genast ett vin med mognad men med syror och tanniner som fortfarande är på tå. Vi får reda på att det rör sig om ett vin från Italiens största DOC - är vi någonstans i Toscana? Nej, Lombardiet och Oltrepò Pavese ska det vara och vinet är Vigne della Casona 1996 (Albani). Huvudsakligen croatina med lite barbera och kanske ett stänk uva rara. Aristokratiskt och myndigt vin. In kommer därefter en blålila och superextraherad bordeauxblandning från Veneto: Marcus 2007 (Marco Zambin) kommer från blott 7-åriga (!) stockar men framstår närmast som våldsam i sin extraktion och output. Mycket imponerande men inget som direkt tilltalar undertecknad.

När så en karaff med en transparent granatäppleröd vätska med tegeltingering äntrar scenen är det inte utan att man undrar hur Finn har tänkt. Hur ska den här till synes seniga stackaren kunna hävda sig efter den nyss närmast skedätna venetianen? Men jösses vad våra näsor blir långa! En bedårande nebbioloparfym av renaste slag - rosor och viol snarare än tjära och asfalt - skvallrar om en nordligt belägen växtplats för den här lite lynniga terroirförmedlaren. Tanninerna är nyponpudriga och syrorna sticker till fint på gom och tandkött. Vi får reda på att vi har en Gattinara 2006 (Mauro Franchino) bestående av 100% nebbiolo i glasen. Extremt old school och småskalig produktion på totalt 2400 flaskor. Det här är kul, och framför allt är det fantastiskt bra! Både Ronc di Vicos Titut Ros 2003 - en friulisk högextraherad merlot - och Tiezzos Brunello di Montalcino 2007 - en trad-brunello i mörkfruktig stil - hamnar dessvärre helt i skuggan av den här makalösa Gattinaran.

Eftermiddagen fortsätter i centrala Köpenhamn, på vinbaren Ved Stranden, där Fabio och Mie från Cibi e Vini under parollen Barricadieros vænner samlat ihop ett gäng entusiaster för en vertikalprovning 2001-2010 av producenten Auroras smått egensinniga vin Barricadiero. Vinet har genom åren successivt gått från att varit blott 75% montepulciano och resten cabernet sauvignon och merlot till att i sin senaste inkarnation (2010) bestå av 100% montepulciano och man lagrar på både stora och små fat av varierande ålder.

 Fabio Simoncini

Första glaset rymmer således årgång 2001 och vinet är oerhört bonnskt och rustikt med ladugård och dansk ostbutik i nosen och tuffa, kantiga tanniner i munnen. Den påföljande 2002:an visar sig, något otippat, vara den kanske elegantaste versionen i samlingen. Sandiga tanniner och en läskande munkänsla med en nobel doft där frukten fortfarande står rakryggad den svåra årgången till trots. 2003 upplever jag som bråkig och grovhuggen medan 2004 är klart elegantare. 2006 tävlar med 2002 om titeln best in show medan 2005 och framför allt 2007 är lite för mycket av allt. 2008 upplevs som lite för slät och snäll i sammanhanget men 2009 står ut som en arketypisk Barricadiero - går bra att dricka redan nu men klarar sig ett bra tag i källaren. 2010 sticker ut som alltför fatsöt men Vinosapien plockar fram kristallkulan och spår potentiella stordåd för den här årgången efter några års källarvila.

Fantastiskt trevlig provning och ett unikt tillfälle att jämföra och konstatera vilken enorm skillnad det faktiskt är mellan årgångarna hos ett hantverksmässigt framställt vin. Stort varmt tack till Fabio och Mie!

Mer initierade smaknoteringar och minnesbilder från lördagens sammanstrålning finner man här och här.

Albe och Cucco

Det har väl knappast undgått någon baroloengagerad att det på sistone dykt upp "a new sheriff in town" i SB's ordinarie sortiment. Den tidigare allsmäktiga och enväldiga, och på senare år så trista och livlösa, basbarolon från Fontanafredda har fått lämna plats på de sterila och lysrörsbelysta bakelithyllorna åt Barolo Albe 2007 från G.D.Vajra. Vi tänker ge den här uppkomligen en rättvis chans att visa vad den går för och ställer den således blint bredvid Cascina Cuccos Vigna Cucco 2007. För övrigt den enda barolo 2007:an som numera står att finna i vår samling, förutom en handfull Giuseppe Rinaldi, vilket kanske säger något om vårt förhållande till den här årgången...

Båda vinerna är alltså sprungna ur den heta årgången 2007. Båda är också barn av den semimoderna baroloskolan och har fått vila på barriquer såväl som på botti. Vigna Cucco är ju vingårdsbetecknad och hämtar således sina druvor från just Vigna Cucco i Serralunga d'Alba medan Albe är en cuvée med druvmaterial från Aldo Vajras marker i Fossati, Bricco delle Viole, La Volta och Coste di Vergne i Comune di  Barolo. Man får väl anta att det dessutom rör sig om en viss kvantitet inköpta druvor, utöver de från de egna nebbiolodesignerade 10 hektaren, nu när man plötsligt ska skeppa 40000 pavor till det svenska monopolet?

Hustrun häller upp i mina två halvblinda glas, fast helt ärligt så känner jag igen Cascina Cucco i glas 2 tämligen direkt - mörkare frukt, tajtare och mycket kraftfullare tanniner. Glas 1, alltså Albe 2007, är däremot en vidöppen historia med högsta charmväxeln inlagd. Skön mellanröd fruktprofil med mycket av det mesta och en varm, inbjudande karaktär. Frisk och livfull i munnen med sköna syror och lågintensiva tanniner. Ruskigt drickbar och lätt att gilla - en mersmaksinducerande och betydligt bättre barolorepresentant i det fasta sortimentet än gamla dammiga Fontanafredda!

Vigna Cucco 2007 känns stram och seriös i jämförelse. Mörk, kryddig doft som släpper till först efter en bra stund i glaset. Tanninerna är unga, kraftiga - nästan råa. Det här kräver mat och presterar lysande till älgfärsbiffarna, helt annan harmoni när det får kämpa mot lite fett och sälta. Dock kan man med gott samvete låta dessa ligga ett gäng år. Albe 2007 ska man nog däremot inte lava upp drivor av i källaren - en typisk drick-nu-barolo och 189 SEK är ett bra pris. Vigna Cucco 2007 finns hos Carlo Merolli och kostar 179 MUK.

SP68 Bianco 2010 (Arianna Occhipinti)

Vad kan Arianna Occhipintis skalmacererade vita SP68 från det sydligaste av Sicilien, och faktiskt även av det vinodlande Europa, tänkas kunna ha gemensamt med den nyligen provade Anisos som ju är född och uppväxt i det allra nordligaste av Italien? Druvsorter, jordmån och breddgrad skiljer sig förstås kapitalt åt men produktionsmetoderna med förhållandevis lång skalkontakt, naturlig jäst och minimalt med svavel är likvärdiga, så en och annan orangevinsbelackare kanske ändå skulle kunna hävda att vinerna har fler likheter än olikheter?

Njaej, jag tror att man får vara rejält tondöv för att inte urskilja den jasmin- och kamomillbemängda moscatoparfymen, den liksom vitkalkiga mineraliteten och den otroligt lättsamma och läskande strukturen i SP68. Druvorna är den endogena albanello och den mer vitt spridda zibibbo - eller moscato di Alessandria, som vi också känner den som - som växt på 280 meters höjd över havet. Att musten är ofiltrerad och har fått ligga 15 dagar på skalen är inget som avslöjas vid en okulär besiktning - vätskan är nämligen klar och skir i ljust gul dress.

Doften är som sagt klart moscatodominerad - mer så än vi minns att 2009:an var - och sötaktig med honung, pomerans och bivax. Mycket fin sniff som nära nog skulle kunna lura iväg en på dessertvinsspåret. Smaken är däremot synnerligen torr och utjäst, ingen sötma så långt smaklökarna kan nå. Skön lätthet i steget, upprensande syror så det räcker och läskande mineralsälta. Ett vin man dricker mycket av - och gärna! Piggt, vitalt, poppigt och i mitt tycke mer personligt än röda SP68 2011.

Fler som har provat: här och här.

Anisos 2008 (Eugenio Rosi)

Jag har förstått att en hel del av världens vinälskare och rutinerade vindrickare, som i övrigt mycket väl kan vara hängivna uppskattare av röda naturliga viner, allt som oftast har problem med skalmacererade vita viner. Den vanligaste kritiken eller invändningen är att man tycker att basala karaktärsdrag som druva och terroir kollras bort, för att istället ersättas med alltför tydliga smak- och doftmässiga spår av tillverkningsmetoden. Jag vet inte, är vinet välgjort och i balans tycker jag sällan detta är något problem. Visst finns det gott om oranga viner som är mer intressanta än goda, men Eugenio Rosis Anisos 2008 är definitivt INTE ett sådant.

Föredömligt detektivarbete av Ingvar ger vid handen att vi har att göra med 60% höghöjdsodlad pinot bianco della costa, 20% chardonnay och 20% nosiola som fått ligga på skalen i två månader och därefter lagrats ett år på botti. Riktigt bra och fyllig information om en hel del italienska druvor, exempelvis nosiola, finns förresten på gamla vinranksförsäljaren Chalmers Nurseries hemsida, för den som är intresserad.

Färgen är djupt gyllengul, som äppeljuice, och brygden är gnistrande klar. Dag ett plockar vi ut flaskan ur kylen, häller upp direkt och möts av ett lätt knutet vin. Efter lite luftning och bara ett par graders temperaturhöjning kan vi däremot lapa läckra toner av torkad frukt, suckat, honung och arrak som vilar på en grönäpplig och citrusfräsch bas. Smaken fyller ut fint med en kraftfullare frukt, väldigt snyggt avvägd syrlighet och en eftersmak som vilar kvar länge i gommen. Alkoholen (12%) är i stort sett omärklig och helhetsintrycket känns mycket samlat, elegant och njutbart.

Dag två och tre lyckas Anisos med konststycket att bli ännu mera komplett och fascinerande, med syror som kickar in både tvåans och treans växel. Renheten är frapperande med tanke på den omfattande skalmacerationen och den alltigenom naturliga och ickeinterventionistiska tillverkningsproceduren, som allt som oftast resulterar i en del funk och spektakulära sidotoner. Jag kommer närmast att tänka på Elisabetta Foradoris amforalagrade Fontanasanta Nosiola 2010, som visade upp en liknande ren och distinkt profil, fast efter längre luftning.

Det här sällar sig till årets favoriter, ett stort och ytterst personligt vin i min näsa och gom. Dessutom en utmärkt introduktion för den orangevinsnyfikne. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

Marzemino Trentino 2010 (Vilàr)

Marzemino från en halv hektars odling i Nogaredo på 200 meters höjd, strax norr om Lago di Garda. Direkt ur flaskan fylls glaset av bio-toner - krutrök, lite varm strykbräda och nydraget tändsticksplån - men efter en lätt luftning är det pur fägnad att sitta med näsan djupt nedstucken i glaset. Blå frukt och maraschiniparfym samsas med en pikant grönörtighet à la cabernet franc - fräscht och livligt så det förslår.

Munnen bjuds på en kärv men mogen frukt, som blåa och riktigt sötmogna plommon med ljust fruktkött och lite tanninbett i skalet. Behaglig men markant syrlighet, snäppet fräsigare än de flesta dolcetti men något mildare än dito grignolini. Klockrent trattoria-vin som fixar det mesta som ställs på bordet, lika gjuten som en bio-Chinon på en bistro i Paris. Måste fyllas på utav, subito!

89 DKK hos Cibi e Vini.

Redigt bröd

Recept på ett helt oslagbart matbröd som kräver relativt liten arbetsinsats men ett visst mått av planering. Gamle Noma-grundaren och danske matprofilen Claus Meyer är en herre med många järn i elden. Ett av hans senaste projekt är Meyers Bageri som startades 2010 på Jægersborgsgade, Nørrebro i Köpenhamn med två butiker inne i stan - på Store Kongens gade och i källaren på Magasin. Hans bröd är gudomligt saftiga och smakrika, hemligheten är förstås bra mjöl men också exceptionellt lösa degar och långsam jäsning. Lite utav en non-interventionist-breadbaker med andra ord.

Receptet nedan är alltså Claus Meyers, rippat ur Allt om mat (nr 10/2011) och kräver som sagt en smula framförhållning. Gör så här: Sätt fördegen på onsdag kväll, bortgöringen på fredag kväll och stjälp upp på bakbord och baka av på lördag förmiddag så har ni ett kungligt gott och lagom utvilat bröd till lördagkvällens festligheter.

Fördeg:
* 3 dl (300 g) vatten
* 5 g färsk jäst
* 2½ dl (150 g) vetemjöl
* 2 dl (120 g) fint rågmjöl
* 1½ tsk honung

Deg/bortgöring
* 6 dl (600 g) vatten
* 1½ msk havssalt
* 4 dl (240 g) grahamsmjöl
* 9-10 dl ( 540-600 g) vetemjöl

1. Häll vattnet i en bunke. Rör i jästen och tillsätt övriga ingredienser tills konsistensen liknar tjock gröt. Låt stå lätt övertäckt i rumstemperatur i 2-3 dygn.
2. Häll vattnet i fördegen. Tillsätt salt, grahamsmjöl och hälften av vetemjölet. Tillsätt resten av vetemjölet undan för undan. Arbeta degen kraftigt - 15-20 min i hushållsassistent. Täck degen med plastfolie och ställ i kylen ca 8 timmar, tills den jäst till sin dubbla storlek.
3. Häll ut degen på mjölat bakbord. Dela den i två delar och forma dem till två längder, använd gärna en degskrapa till den lösa degen. Lyft över bröden med en bakspade och lägg dem på lätt mjölat bakplåtspapper. Låt bröden jäsa ytterligare 30 min.
4. Sätt ugnen på 275° och sätt in en plåt samtidigt. Dra över papperet med bröden på den heta plåten. Grädda mitt i ugnen de första 15 min, sänk sedan plåten till nedre delen av ugnen och stick i en termometer. När innertemperaturen är 98° plockar ni ut bröden och låter de svalna på galler.

Bli inte förskräckta av den lösa degen, den är lite svårarbetad men resultatet är helt klart värt allt kletet.

Grüner Veltliner Hochrain 2011 (Veyder-Malberg)

Vi är sugna på att bekanta oss närmare med riktigt bra grüner veltliner så vi bad Sebastian Rind Nellemann, på Österreich Vin i Köpenhamn, att plocka ihop en pedagogisk blandlåda till oss. Vi började häromveckan med att prova Veyder-Malbergs Kreutles 2011 och fick då en försmak av hur bra grüner veltliner kan bete sig. "Det här måste vara ung riesling", hävdade en rutinerad näsa som vi smakade tillsammans med - supermineraliskt, rent och med sjungande syror. Ikväll ska vi gå upp ett par snäpp i komplexitet och ge oss på Hochrain 2011 från samma producent; "Så bra Wachau-grüner blir" enligt Sebastian.

Peter Veyder-Malberg brukar betecknas som en något sär, kontroversiell och fritänkande Wachauproducent som envisas med att köpa upp de äldsta och mest oländiga markerna kring det högt belägna Spitz. Veyder-Malberg arbetar ytterligt tradionellt och håller sig hårdnackat utanför Smaragd-klassifikationen men brukar kallas "Wachaus bästa vinmakare" av bland andra Fred Loimer. Etikettdeklarationen att "inga traktorer används" känns helt rimlig när man ser hur lössjordsterrasserna i Hochrain ser ut.

Hochrain, Wösendorf

Här möts vi direkt av ett ljust, vitalt och ungdomligt uttryck som inte på något sätt saknar djup med sin torrkalkiga mineralitet och sin runda nötighet. Persika, nektarin och midsommarblomster tillsammans med lager på lager av tropisk frukt och subtila stråk av gulorangea äpplen spär på fruktbilden och bygger på med färska örter. Syrligheten är stram och fokuserad i ett citrusgult skimmer och med ett tjusigt mineralsalt anslag som gjuter ut ett solitt fundament på tungroten där eftersmaken dansar länge på saltkristallerna. Närmast chockerande snyggt och en ögonbrynshöjare av rang.

Till maten - torskrygg med rotsaksragu och gremolata - är vinet helt med på noterna. Jag har faktiskt svårt att se att det här skulle kunna gå fel med vilken föda som helst som inbegriper fisk eller ljust kött i kombination med någon form av syrabaserad sås, grönsaker och valfri kolhydrathärd. Detta är en grüner veltliner som rensar upp och med fast hand håller styr på sälta, sötma, fett och syror - ett eminent matvin. Alkoholen är närmast omärklig, trots deklarerade 13%, vilket gör att det dessutom slinker ner lätt både före och efter maten. Tvivelsutan den bästa GV vi smakat. Kvar i lådan finns dock Loimers GV Terrassen 2011 och Käferberg 2005, Rainer Wess' Wachauer 2011 samt Morics GV St Georgen 2010 så helt ohotad är ju positionen inte.

Piggaste pinot 2010:orna söder om Dalälven

Så kom den då äntligen - lådan med Philippe Gilberts ljuvliga Menetou-Salon Rouge 2010, som vi fick smak på (och beställde) i somras av Vinik. Men den som väntar på något gott... och så vidare. Vi är förstås ivriga att åter få sätta tänderna i det här charmtrollet och plockar dessutom fram ytterligare en flaska av den fantastiskt trevliga jänkepinoten County Line 2010 från Sonomaproducenten Radio-Coteau, till höstens första ankbröst.

Menetou-Salon Rouge 2010 är ståltankslagrad pinot noir från det innersta av Loire, vägg i vägg med Sancerre och  Pouilly-Fumé. En ljus skapelse i rödbetsröd dress som sprätter iväg en tät skur av ljusröda bärtoner - röda/vita vinbär, röda krusbär, klarbär - samt ymniga famnar rabarber och vackra violpustar. Doften är verkligen fullpackad av mineralitet och har väldigt mycket gemensamt med gårdagens Carema. Åh, så attraktivt och förföriskt!

Syrorna är närmast vitvinsettriga och tanninbettet är av det allra lättsammaste och snällaste slaget man kan föreställa sig. Den nästan fjäderlätta strukturen och salivutsöndrande saftigheten gör det här till ett oerhört angenämt vin att bälga i sig och läska sig med. Den stiliga lakritsknycken på slutet känns ungefär som den där posen gymnasterna gör när de landar efter ett väl utfört plinthopp, med armarna ut och allt. Grymt trevligt vin, att socialisera kring och skicka i sig rejäla klunkar av. Ett vin som man får vara gjord av sten för att inte handlöst kapitulera inför. Till ankan finns det dock annat som regerar:

County Line Pinot Noir 2010 har mer av en klassisk profil med sin distinkta pinositet och fatrondör. Här finns en intensiv stenfruktsparfym som kollaborerar ypperligt med den kalktorra mineraliteten, det nygarvade lädret och de blodiga stråken. Seriösare, men likafullt mycket lätt att tycka om.

Munnen stämmer mycket väl överens med näsan. Balansen är utsökt och vinet känns makalöst elegant med en närmast leviterande förmåga och sidenslät textur. Inga överslag på något håll, inget som sticker iväg eller skenar - bara harmoni. Och med en klädsam fruktsötma som blir vän med den romspetsade apelsinsåsen och den glaserade spetskålen. Ett eminent ankvin.

Härlig uppvisning av två fantastiska viner som är otroligt olika men ändå har massor gemensamt. Radio-Coteaus La Neblina 2010 ligger i pipen och ska bli spännande att prova, och det är inte utan att man blir riktigt nyfiken på vad Philippe Gilbert kan trolla fram ur sin sauvignon blanc?

Menetou-Salon 2010 finns hos Vinik och County Line 2010 är utsåld hos Bergman Vin, priset ungefär detsamma: runt tvåhundringen.

Carema "Etichetta bianca" 2006 (Ferrando)

Trogna läsare av den här bloggen börjar nog bli rejält trötta på att läsa om viner som är "rödfruktiga", "slanka", "rena", "spänstiga" och "viga". Well, jag är ledsen - smakidealen är tämligen väl utmejslade vid det här laget och någon radikal kursomläggning verkar inte vara förestående inom det närmaste. Och till råga på allt sitter vi ikväll med The mother of senig och syradriven nebbiolo i glaset. Jag ska försöka att bespara er de värsta flosklerna...

...men låt mig bara säga, först som sist, att vi har att göra med en rykande rödfruktig, synnerligen slank, ruggigt ren, särdeles spänstig och vansinnigt vig nebbiolo av ädlaste märke. Eller picutener (picotendro) som klonen heter här uppe i Piemontes allra nordvästligaste utposter. Naturligtvis botti-lagrad, till skillnad från Ferrandos svarta etikett som får sig en körare i barriquer, och så varsamt extraherad att vilken barbaresco som helst förefallit klumpig och svulstig vid en direkt jämförelse.

Nästintill blankpolerade tanniner och svala syror gör att man gladeligen kolkar i sig den här lollipopläskande men samtidigt stramt eleganta läckerbiten i stora klunkar. Ett unikt nebbiolouttryck som absolut inte bör missas om man gillar barolo/barbaresco av det traditionella slaget. Finns till bra pris hos Enoteca Lucantoni i Rom. Stort tack till Ingvar för shopping, läs här vad han tyckte och läs om vårt besök hos Roberto Ferrando i Ivrea ifjor här.

Laeneo 2009 (Tenuta di Fessina)

Ren nerello cappuccio från 1 hektar 40-åriga stockar ad alberello på hög höjd (900 m ö h) nära Santa Maria di Licodia på Etnas sydvästligaste sluttningar. 2-4 dagars maceration, spontan malo och lagring på rostfritt. Men etiketten... Vilken hopplöst dyster syn. Jag tänker Östeuropa 1973, gjutevävskoftor, vägglöss, mjölransonering - ja, ni fattar. Här krävs det lite pumpa-pimpning!

Doften ligger åt det rättframma, rödfruktiga hållet med allsköns bäraromatik, lite lakrits och rikligt med steniga mineraltoner. Rent och snyggt, inte särdeles komplext och krångligt utan omedelbart och lättsamt. Jämfört med den tidigare provade 2010:an finns här en mjukare, rundare frukt och en lenare mineralitet. Samma sak i munnen; ren och snäppet mognare frukt samt en snyggt sammanvuxen mineralmatta som smälter ut fint på tunga och gom. Det här är inget vin som förändrar ens världsbild eller rubbar ens cirklar, men gillar man rena och intressanta viner med karaktär och som är trogna sin terroir så ska man definitivt prova.

Pittnauer och Pinot-Pitstop

Väl hemkomna, efter en lång och intensiv dags safari i den köpenhamnska vindjungeln, korkar vi upp en St Laurent Dorflagen 2010 från vår österrikiska favoritbiodynamiker Gerhard Pittnauer - Gols, Burgenland.  Det här är ljuvligt drickbara grejer med både rusticité och elegans som excellerar till en rejäl bit cantal och ett supersaftigt stenugnsbakat surdegsbröd på ölandsvete från mästerknådaren Claus Meyer.

St Laurent är i allmänhet något ruffigare än sin snudd på blåblodiga kusin pinot noir men Pittnauers instegsvariant har gott om charm, direkthet och är dessutom flyhänt elegant med sin viga lätthet i steget. Syrorna är matvänliga men vinet funkar utmärkt på egen hand, en rund och polpös frukt håller emot och avsaknaden av tanniner gör att det obehindrat glider ner i generösa klunkar - ett vin att ha lådor av i källaren. Vi föll handlöst för 09:an och intrycket består med den nya årgången. Finns hos Østerreich Vin på Esplanaden.

Bilen var således oroväckande full av österrikiskt och amerikanskt (efter besök hos Bergman Vin i Kokkedal) när det var dags att återupprätta handelsbalansen med ett stopp hos Cibi e Vini innan vi anträdde vin-Köpenhamns svar på Jake & Elwood Blues' - Carlo Merollis och Fabio Simoncinis - pinotprovning: Pinot nero - the Italian way, i Dansk Forfatterforenings lokaler på Strandgade i Christianshavn. En synnerligen carloesque och fabioesque tillställning i en paradlägenhetsliknande lokal belamrad med stuckatur och takmålningar, ackompanjerad av god och rustik mat samt, förstås, en imponerande uppställning nord- och centralitalienska pinoter serverade i på tok för små bistroglas, enligt devisen: "En pinot nero som lyckas prestera stordåd i det här trånga utrymmet måste vara fullkomligt fantastisk i en rejält tilltagen kupa".

En elegant i församlingen som lyckades veckla ut sin pinositet med bravur i glaset var Elisabetta Dalzocchios Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti 2008 från Rovereto (Trentino) som känns angelägen att bekanta sig närmare med framöver. Likaså är Pinot Nero Filari di Mazzon 2010 från Ferruccio Carlotto i Ora, Bolzano (Alto Adige) som har ett mörkare uttryck men samtidigt mer av ett ungdomligt bett, ett vin som vi tänker gå vidare med.

Bland piemonteserna var det Cascina Baricchis Brigante Pinot Nero Langhe 2004-2006 som lyckades förmedla druvan snarare än enbart det geografiska urspunget på ett formidabelt sätt. Särskilt 2004:an visade upp en komplex näsa och superb balans och i fråga om prisvärde är det här förstås ett klipp: Den lite bångstyrigare, men ack så ämabla 2006:an kan fås för fyndiga 124 pistoler!

Giulia Negris pilotpinot Pinot Nero Langhe 2010 har rikligt med La Morra-tanniner och ett schwung i syrorna som berättar om terroir och smakmässiga ideal som är sprungna ur barolista-traditioner, medan Monferrato-producenten Colombo lyckas bättre med att få den knixiga druvan att blomma ut och exponera sig på mera traditionellt manér i sin Apertura Monferrato Rosso 2009.

Den toscanska fanan hölls högst av Podere Fortuna med slanka och eleganta Coldaia Pinot Nero 2009 men kanske framförallt den majestätiska MCDLXV Pinot Nero 2009 som trots sin ungdom ståtade med massor av komplexitet, men där en rymlig bourgognekupa och rejält med luft förstås hade lyft helheten till oanade höjder. 

Kalastrevlig tillställning med massor av vederbörligt hygge, grymma viner och imponerande pigga och fräscha gentlemän som stod och hällde sina viner med glatt humör, trots att de bara några timmar tidigare kommit hem från sin Sverige-turné.

Schiavenzas Broglio 2003 [Revisited]

Ytterligare ett återbesök hos Schiavenza-nolltreorna och Broglio är pålitlig som en nysmord spinnrock när det är strömavbrott. Skopor och baljor till brädden fyllda med tryffel, blåsvarta bigarråer och lakritspipor tillsammans med ljuvliga andrahandstoner av nygarvat läder och solvarm asfalt. Ruggigt pigg näsa som skvallrar om ett långt och spännande liv i förestående. Kan munnen månne vidimera denna profetia?

Jajamensan! Här finns gott om solid frukt i det mörka smakspektrumet och läckra syror som understödjer på ett föredömligt sätt. Tanninerna är fortfarande tämligen råa, som en blandning av ungdomlighet och årgångsprägel, och hänger vid länge såväl på tandkött som på insidan av kinderna. Den här nolltrean är allt som allt en fullt ut älskvärd trad-barolo som fortfarande befinner sig i svagt uppförslut utvecklingsmässigt. När väl krönet nåtts kommer den tålmodige att belönas med en lång skön utförslöpa på frihjul mot eminent mognad. Fast de svagt tannin-fetischistiskt lagda njuter förstås i fulla drag redan nu...

Tidigare poster här och här.