Inspirerade (och påminda) av Più Rosso-Niels' entusiastiska lovord över Antonellis 2006:a, har vi fyllt på förråden av Montefalco Sagrantino och korkar upp en 2005:a till den fänkål/rosmarin/äpple-späckade porchettan ikväll.
Vi har njutit av Antonellis sagrantini förut och blir således inte förvånade när vi finner en klassiskt stram och ren old school-näsa, som visserligen känns mer stängd än vi kan minnas att den varit vid tidigare möten. En rejäl vända i karaffen senare upplevs den aningen öppnare men långt ifrån särskilt opulent eller extrovert. Snackar vi månne tunnelbeteende?
Men sicket matvin det här är! Tanninerna är monumentala, närmast av macho-karaktär, och faktiskt ganska svåra att ha att göra med om man inte snabbt som ögat introducerar dem för fröknarna fett och sälta, men så fort de sätts i arbete uppstår ljuv harmoni. Till och med de söta systrarna nykokt rödbeta och ugnsrostade rotfrukter får dem att smälta som en smörskulptur en julieftermiddag på Tahrirtorget.
Synd att det inte finns mer sagrantino i den här matvänliga stilen. För visst är det oftast antingen syltfrukt-, alkohol- eller ekmonster man får i glaset när man har med exempelvis Tabarrini eller Caprai att göra?
174 MUK hos Carlo Merolli.
 |
| Lagringsobjekt? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar