Anisos 2008 (Eugenio Rosi)

Jag har förstått att en hel del av världens vinälskare och rutinerade vindrickare, som i övrigt mycket väl kan vara hängivna uppskattare av röda naturliga viner, allt som oftast har problem med skalmacererade vita viner. Den vanligaste kritiken eller invändningen är att man tycker att basala karaktärsdrag som druva och terroir kollras bort, för att istället ersättas med alltför tydliga smak- och doftmässiga spår av tillverkningsmetoden. Jag vet inte, är vinet välgjort och i balans tycker jag sällan detta är något problem. Visst finns det gott om oranga viner som är mer intressanta än goda, men Eugenio Rosis Anisos 2008 är definitivt INTE ett sådant.

Föredömligt detektivarbete av Ingvar ger vid handen att vi har att göra med 60% höghöjdsodlad pinot bianco della costa, 20% chardonnay och 20% nosiola som fått ligga på skalen i två månader och därefter lagrats ett år på botti. Riktigt bra och fyllig information om en hel del italienska druvor, exempelvis nosiola, finns förresten på gamla vinranksförsäljaren Chalmers Nurseries hemsida, för den som är intresserad.

Färgen är djupt gyllengul, som äppeljuice, och brygden är gnistrande klar. Dag ett plockar vi ut flaskan ur kylen, häller upp direkt och möts av ett lätt knutet vin. Efter lite luftning och bara ett par graders temperaturhöjning kan vi däremot lapa läckra toner av torkad frukt, suckat, honung och arrak som vilar på en grönäpplig och citrusfräsch bas. Smaken fyller ut fint med en kraftfullare frukt, väldigt snyggt avvägd syrlighet och en eftersmak som vilar kvar länge i gommen. Alkoholen (12%) är i stort sett omärklig och helhetsintrycket känns mycket samlat, elegant och njutbart.

Dag två och tre lyckas Anisos med konststycket att bli ännu mera komplett och fascinerande, med syror som kickar in både tvåans och treans växel. Renheten är frapperande med tanke på den omfattande skalmacerationen och den alltigenom naturliga och ickeinterventionistiska tillverkningsproceduren, som allt som oftast resulterar i en del funk och spektakulära sidotoner. Jag kommer närmast att tänka på Elisabetta Foradoris amforalagrade Fontanasanta Nosiola 2010, som visade upp en liknande ren och distinkt profil, fast efter längre luftning.

Det här sällar sig till årets favoriter, ett stort och ytterst personligt vin i min näsa och gom. Dessutom en utmärkt introduktion för den orangevinsnyfikne. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.